Sju års fantastiska bravader

Återkommer ibland till min saknad av försvaret och tänkte köra en "kort" sammanfattning om varför.
 
From scratch minns jag känslan av att lyfta pappas AK4 som barn, se honom komma hem från övningar. Det startade inget intresse men det tände en gnista av nyfikenhet. När jag var tolv stegade jag in på burger king och hittade en drös uniformsklädda ungdomar som hänvisade mig till hemvärnsungdom, men jag saknade åldern och fick vänta några år. Stod i deras väntelista redan på högstadiet och fick i nian åka på prao på flygflottiljen utanför Ronneby tillsammans med en bunte pajasar från andra skolor. Det starkaste minnet därifrån är hur jag utklassade flottiljens värnpliktiga i biljard och än idag är bra vän med en av dessa.
 
Därefter upptäckte jag med glädje hur försvaret hade sommarkurser i både armén, flygvapnet och sjövärnskåren. Sökte till min första som femtonåring och åkte iväg på tio dagars strapatser till luftvärnsregementet i Halmstad. Hälften grundläggande utbildning och hälften överlevnad. En utmaning så olik något jag tidigare varit med om. Med en sammanhållning, ett samarbete, en lagkänsla och så många upptåg. Där var nya lektioner varje dag, inomhus, utomhus, krälande i buskage, i sjukvårdssalar, i fält, på skyttebanan, i marschkängor, ibland hungriga som vargar men alltid med någon form av kämpaglöd.
 
 
 
 
Samma höst ändrade hemvärnsungdom om till försvarsutbildarna och vi var en ovanligt stor kull som joinade. Med en flummig furir och en respekterad fänrik i täten möttes vi varje torsdagkväll de följande tre åren. Folket droppade av en och en, kanske snarare fem och fem, tills gruppen på kanske femton pers åkte på vår första utbildning till Höllviken. Under nätterna i fält pratade fänriken i sömnen, nån kille sov med folks fötter i ansiktet och en av deras furirer frågade vid en visitation vad vår tvättboll var för nåt, det är egentligen allt jag minns.
 
Följande sommar antogs jag till sommarkursen på samma flygflottilj jag två år tidigare haft praktik på. Liten, blond och blyg, men älskade varenda moment. Och trots att jag inte sa mycket stärkte en av kaptenerna mitt självförtroende avsevärt när han uppmärksammade mitt skytteprovs femtio poäng av femtio möjliga, vilket jag senare fick gå upp och ta emot pris för. Sommarkursen innehöll bland annat även vandring på blekingeleden, en tur med försvarets övningsflygplan och lektioner i allt från jas 39 gripen till sjukvård, och ganska mycket grillande.
 
 
 
 
 
Med försvarsutbildarna hade vi konstant nya lektioner utöver den veckovisa fysen på kill hill. Radio, exercis, skytte, förflyttningar, you name it. Helgövningar i Rinkaby, Kaffatorp, Lönsboda, på olika gamla militärfält, ute vid soldathemmet, tävlingar i Stockholm mot lag från andra länder, b-styrkor på hemvärnets övningar, marscher, nationaldagsfirande i uniform, hinderbanan i Revingehed, regementsdagar and so on.
 
 
 
 
 
Och nu började jag även på flygvapenfrivillig ungdom med helgresor till flygflottiljen en gång i måndagen. Rökdykning, övningar i gamla övergivna hus, simning i Karlskrona, lektioner i ledarskap och vansinnigt mycket annat under två år, i ett förträffligt gäng.
 
 
 
 
Tredje sommaren blev det sjövärnskåren, trots min starka avsky mot vatten - och vilken sommar. En grupp på sexton pers i sjuttonårsåldern, på en av de mest fantastiska platser jag nånsin varit på, Kungsholmen. Vi drillades i morsekoder, segling, fys och var ute i fält med ungdomar från USA, Lettland, Ryssland och England. De tre veckorna var så fullspäckade att det nästan är en omöjlighet att återge. Vi väcktes en natt av de äldre eleverna och förflyttades ut till roddbåtarna. Det enda ljuset kom från månen och några facklor som brann vid varsin sida om öppningen till öns runda hamn. Hundratals yrvakna människor ställde upp på gården. Natturen ledde till en prisutdelning, jag ropades upp som kursens kamrat och än idag räknar jag det som en av mina starkaste upplevelser. Hela sommarskolan präglades av spex och befäl med glimten i ögat.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Försvarsutbildarna och flygvapenfrivillig ungdom fortsatte och loven spenderades i Höllviken med ledarskapsutbildningar, på vinterkurs i Grövelsjön eller på andra tillfälliga övningar, kurser och projekt runtom i Sverige.
 
 
 
 
Slutade som ungdom precis före skolan slutade. Fick mitt första jobb som instruktör i sjövärnskåren i Stockholm tre dagar efter studenten och jobbade i ett par månader, och två år senare i Göteborg. Utbildade i bland annat exercis, sjukvård, morsekod och livet i fält. Allt som inte hade med vatten att göra. Mina kollegor var fenomenala och gjorde mig bekvämare trots min kroniska blyghet. Utvecklades något enormt på de sex veckorna och trivdes perfekt i en värld av rutiner och galenskap.
 
 
 
 
 
 
 
 
Ett år senare fick jag brev om att ett hemvärnsförband skulle rekrytera nya soldater och åkte på grundläggande soldatutbildning i Revingehed. Den bästa utbildningen jag nånsin gått. Allting kändes rätt. Gruppen var strålande, stämningen alltid god, utbildningen utmanande och varierad och mina ledarskapskunskaper fick sättas på prov mer än en gång.
 
 
 
 
 
 
 
Någon månad senare följde befattningsutbildningen på samma plats, klarade utbildning och antogs till förbandet men fick hoppa av när jag senare samma år flyttade till Tyskland på obestämd tid.
 
För att skriva det här inlägget krävs det nästan att jag sätter jante åt sidan. Jag har försvaret att tacka för större delen av min utveckling som person sen jag slutade högstadiet. De lärde mig att tro på min förmåga, att samarbeta och att lösa problem. Jag har försvaret att tacka för alla de kunskaper jag fått inom en massa olika områden och all den konstruktiva kritik jag fått. Genom försvaret gick jag pressa mig själv till mitt yttersta, vackla och komma på fötter igen. De lärde mig att bita ihop och fokusera rätt. Genom försvaret fick jag en ny känsla av samhörighet, utbildningar i ledarskap och under det sista aktiva året uppmaningen att söka vidare till officer. Vem hade jag varit idag utan allt det här?

Best of Märsgarn

Tre dagar efter jag tog studenten 2009 tog jag tåget upp till Stockholm och jobbade som biträdande instruktör på två marina sommarskolor för ungdomar, Märsgarn 1 och Märsgarn 2.

 

När jag kom hem en och en halv månad senare hade jag så mycket nya intryck, erfarenheter, minnen och lärdomar att det var helt omöjligt att hitta någon ände att börja blogga om (vilket jag egentligen fortfarande inte har), men igår sprang en annan instruktör över mig på facebook och snackade lite gamla minnen så idag blir det oundvikligt att inte köra en greatest hits.

 

Märsgarn är alltså en ö i Stockholms skärgård, och jag jobbade bland annat med Back, Green, Borg och Wickstein med att lära ut bland annat sjukvård, morse, exercis (alltså militärt uppförande) och allt som hade med skogen att göra.

 

En gång under lunchen i matsalen frågade Green om jag ville ha lite ketchup och jag tackade så hjärtligt. Dock så slutade han aldrig hälla och till slut var det så mycket att jag började asgarva, alltså verkligen grät av skratt medan Green hetsade med ”säg stopp, säg stopp då”. Alla i hela matsalen hade nu vänt sig för att titta, och till slut skrattade jag så mycket att jag var tvungen att lämna matsalen. När jag kom tillbaka råkade Green välta sin stol baklänges och låg plötsligt på golvet, och några dagar senare fick en av våra elever betalt för att gå fram till mig och fråga om jag ville ha lite mer ketchup..

 

Jag och Back skulle sen hålla i fysen en eftermiddag och hade någon timmes planeringstid innan dess. Dock blev vi klara rätt fort och hittade min ”uppdraget”-bok istället, och gav varandra en utmaning innan vi drog ner till ungdomarna. Jag skulle ha med mig ett okokt ägg under lektionen medan hon var tvungen att skrika PANG varje gång hon såg en klocka. De sneda blickarna jag fick var inget emot deras reaktioner när jag inför alla frågade Back hur mycket klockan var..

 

Sen har vi den gången ungdomarna fick några utmaningar, bland annat att ta en bild tillsammans med ett befäl så dom kom och knackade på i omgångar. Borg ville ha något för besväret och bad dom komma tillbaka efter att ha tänkt ut något snitsigt. En grupp gick då och bröt loss en blomma från busken intill huset och försökte igen. Borg blev fly förbannad och bad dom att i regnvädret genast gå ut och sätta tillbaka blomman med silvertejp. Som vi alla vet löser silvertejp alla problem så blomman satt fast båda skolorna ut..

 

Men i utbyte mot trettonhundra anekdoter får ni några bilder från båda sommarskolorna istället.

Ketchuptallriken, obviously
 
Ägget, som jag dessutom döpte till George Americus Förmansdotter
 
Hammarberg under sin dag av solsting då han även legat på bryggan och pratat med fiskarna
 
Ungdomar som alltid tappade bort sina saker fick tillbaka dom mot fysisk prestation
 
Förutom dom som tappade sina saker i vattnet
 
Alternativ entré
 
Fältdygn
 
Förevisning av vad som kan hända om man inte stänger fickorna
 
Jag och Back
 
Piratfest med tillhörande skepp
 
Den slutgiltiga sjukvårdslektionen..
 
Wickstein och barnen under besöksdagen
 
Ledarskapselev som sen jobbade på andra skolan och införde "dagens pose"
 
Inomhus-midsommarkrocket med trappor och allt
 
Julfirande i juni med huggen gran och Borg, julmat, paket och dansande runt granen...
 
Gött jobbgäng, precis innan någon kastade mig i vattnet med kläderna på..
 
Barnens paus under morselektion
 

Perfekt bild att sammanfatta Märsgarn!

Fantastiska tre veckor

Och nu har jag kommit hem från Känsö.

Vilken kontrast från de typiska "kvinnojobben" jag hade förra året, dessa fantastiska kollegor trodde jag inte fanns på riktigt. Nu blir det ju förstås annorlunda när man bor så tätt ihop och spenderar dygn efter dygn tillsammans, men att jag skulle få jobba ihop med dessa åtta helt underbara personerna väntade jag inte mig. Visst fick man väl bjuda lite på sig för att komma in och få sin plats på ett ställe där i princip alla instruktörer redan kände varandra, men det var det värt, och kul hade jag!

Jag saknar flera av dom som jag kom lite närmre ute i Göteborg, är alltid konstigt att skickas tillbaka till det civila efter att vara så van vid att ha levt på ett annat sätt i flera veckor. Jag vet inte riktigt vad jag ska säg om själva ungdomsutbildningen med tanke på att jag uppenbarligen inte hamnade på rätt kurs då jag tillhör armén och inte marinen. Hade lektioner i excercis, tält, sjukvård och morse, var dessutom gruppchef för en av de fyra grupperna på fortsättningskursen samt att jag hade hand om en del uppställningar, visitationer och var lite fotograf vid sidan av. Egentligen upptäckte jag tidigt att jag inte trivdes på vattnet, särskilt på de båtar utan motor vilket jag visste sen Märsgarn men ändå kände att jag ville jobba med. Det var helt galet vilka sjöben jag hade efter fem dagar ute på havet, kände mig full i flera dagar efteråt.

Jag kör bara en snabb reflektion över hela kursen men skriver mer när jag får tid. Jag kan bara säg att det var helt jävla underbart vad man kan trivas på ett jobb när man känner uppskattning och samhörighet med sina kollegor.

Men det ska väl vara Göteborgare till det!


Goa gubbar

Jag är och jobbar som biträdande instruktör på en sommarskola precis som för två somrar sen, dock i Göteborgs skärgård istället för Stockholm, och på en annan kurs. Men jag kommer därför inte kunna vara vid datorn särskilt mycket fram tills om två veckor.

Nu vet ni.
På återseende mitt herrskap

Försvarsutbildarna

Jag saknar försvarsmakten så det skriker om det!

När jag kom hem från Märsgarn i somras bestämde jag mig för att gå ur allt det militära, eftersom jag vägrade bära märket "ungdom" på uniformen efter att ha utbildat mig upp till att bli biträdande instruktör och jobbat som befäl.
Dessutom gäller bara ungdomsutbildningarna till året man fyller tjugo, eller i bästa fall tills man blivit så gammal vilket fick det att kännas måttligt lönt att fortsätta. Jag packade därför ihop alla försvarsmaktens prylar och skickade tillbaka dom till ställena där de hämtats ut.

Men nu vill jag bara ha tillbaka allt och få några extra år.
Övningarna med försvarsutbildarna var något av det roligaste, och det jobbigaste, som jag varit med om i hela mitt liv. Det var utmaningarna och överraskningarna som gjorde det spännande att fortsätta. Man visste aldrig vad som skulle hända.

Jag kan dra massor av exempel.
Vi hade en övning i maj 2007 som började på Näsby fält.
Två timmars sömn blev det den natten, vilka förövrigt var det enda jag sov under hela övningen.
Vi kördes sen till skogarna vid Lönsboda där vi reste förläggningen, gick ut på spaning mot något vi inte hittade, och roade oss istället med att titta på pensionärer som spelade boule och Rohnström som kastade runt en tändare han trodde skulle explodera.
Jag kan dessutom tillägga att det här var innan röjningen av träden efter stormen Gudrun hade börjat, vilket fick oss att hoppa över och krypa under träd som låg i princip överallt.
Väl tillbaka i förläggningen skulle den rivas innan vi började promenera. Och vi gick och gick och hoppade och kröp.
Vi gick vilse i skogen en gång och kom fram till en väg. Den natten fick jag och Isak sitta och elda i stabstältet (där fänrik, furir och Stålis sov). Tredje dagen kom vi fram till Kaffatorp där vi satte upp de myrinvaderade tälten i sten och grus av någon märklig anledning. Dagen gick åt utbildning om fiender och platser att placera sig för att överraska dom. Minst sjuhundra gånger den dagen skrek fänrik dessutom skydd, vilket betydde att vi skulle slänga oss rakt ner vart vi än befann oss.

På kvällen satt jag och Olsson vakt vid grusvägen in till förläggningen, och en bil kom körandes. Som vi tidigare lärt oss gick jag fram och gjorde olika tecken för att dom skulle stänga av motorn också vidare. Istället satte dom igång helljuset vilket gjorde att Olsson inte såg mitt tecken för att öppna eld, och istället körde bilen in i förläggningen. Några minuter senare hörde vi en massa skrik och hot på polska. Men vi var ju några fler än fänrik och Bigge, så tydligen hade dom blivit fastbundna vid ett trä och Isak hade tydligen slagit fänrik i magen med en pinne, haha.

Den natten blev jag utsedd till befäl och skulle förflytta gruppen, samt göra allt i total tystnad, alltså använda tecken som vi lärt oss tidigare genom att allihop fått prova att leda på det sättet jag nu skulle göra utan hjälp, i beckmörker.
Vi började gå och kom fram till platsen där vår materiel nu fanns. Alla spred ut sig efter mina tecken och jag skulle därefter leta upp allihop för att ge dom olika riktmärken om var och när de skulle skjuta om fienden kom. Därefter tog jag med Jönsi bort för att reka. Det var så mörkt att vi gick rakt ner i en å. Kaffatorp är dessutom ett älskat ställe eftersom där inte finns ETT ENDA ställe med plan mark att sätta upp tält på.
Vi fick alltså sova på stubbar och stenar.
När allt var fixat hade vi ingen aning om hur där såg ut.
På natten blev vi beskjutna, självklart, innan vi i gryningen fick riva ner allt och gå tillbaka till soldathemmet i Kristianstad.

Övningen i Rinkaby var också hela galet kul.
Där sov vi i baracker en natt, första och enda gången kan jag tillägga.
Under första dagen hade vi orientering på fältet vilket var asvarmt.
Vad vi mer gjorde var handgranatskastning, hinderbana i uniform och upprättning av ensamma vargen. Jag sov ihop med Hilda. Vi fick även göra observationsplatser, vilket innebar att vi skulle fixa gömställen som skulle göra att vi såg allt jättebra, men att ingen kunde se oss eller platsen. Det gick åt helvete. Visst var det ganska kamouflerat, men låg man på platsen kunde man knappt andas och man såg bara himlen.



Den kvällen fick vi spaningsuppdrag på andra sidan fältet. En av våra blev tillfångatagen och vi fick följa efter för att rädda stackaren. Fänrik och Bigge höll på med några ritualer innan dom lämnade personen. Vi fick slänga fram en bår och bära personen tillbaka till förläggningen. Problemet var bara att vi skulle över ett öppet fält. Eftersom det var stor risk för att vi skulle synas var alla uppmärksamma, och där var en person som hela tiden såg blinkande mellan träden, och skrek därför "skydd" varje gång. Inte så lätt med bår eftersom det tar på krafterna att sätta ner och lyfta upp personen var tionde meter. Det visade sig att det bara var en lampa som stod bakom träden, och när vi flyttade oss såg det ut som att den blinkade. Väl tillbaka i förläggningen höll vi på att dö av värme och kunde nästan krama svetten ur våra tröjor, eftersom vi under den här övningen för första gången fått använda kroppsskydd.

Samma natt blev vi påskjutna. Alla kastade sig ur sina knäppetält utom jag och Hilda som sov genom alltihop, vilket kan tyckas ganska osannolikt med tanke på hur högljutt där faktiskt var haha. Jag vaknade bara till en gång av att Alm skrek efter Jönsi, sen somnade jag om igen.

Jag skulle kunna dra hur jäkla många historier som helst här, för att jag verkligen verkligen saknar det. Men jag letar just nu efter nya saker att gå med i. Jag vet däremot inte vad försvarsmakten har att erbjuda för personer som snart är tjugo och inte har gjort lumpen. Men jag vill!

Ge mig utmaningar!

Befälen från MG2

WOOOOH, titta vad kul man kan hitta på facebook.
Ser ni var jag är? Jag kan hjälpa er lite. Det är inte jag som står längst ut till vänster.

Hejdå mönstring, hejdå försvarsmakten

I måndags var det dags för mönstring.
Nej jag var inte alls bra förberedd eftersom jag hade inställningen att jag inte var intresserad av lumpen längre, och hade därför helt missat att man skulle ha med sig en hälsodeklaration som man personligen skulle skriva ut hemifrån. Jäklar. Särskilt med tanke på vår icke funktionsdugliga skrivare. Jag fick helt enkelt improvosera och cykla bort till söderport och fråga Dallos pappa lite snällt. Som den mycket vänlige man han är fick jag mina papper utskrivna, och tog mig därefter vidare mot pliktverket.

Hej och välkommen. Äter du allt? Kan jag se id? Lås in sakerna i skåpet och sitt ner.
Ungefär dom orden fick man när man en kvart senare steg in på mönstringskontoret. Sagt och gjort. Sen dröjde det inte många minuter innan det kom en trevlig herre och gav mig och tre andra lite mer ingående information om dagen. Vi tjejer fick sen gå in i ett stort datarum och göra inskrivningsprovet. Ordförståelse, lite intelligens och simultanförmåga osv. Tärningar från olika vinklar, antagandet av utvikta former och åtta andra tester.

Därefter fick jag gå och byta om till träningskläder. En sjuksyrra av manlig sort gjorde sen lite tester som bevisade att jag faktiskt var ganska frisk.
Psykologen nästa, där hon ställde lite frågor om min bakgrund och mitt liv i stort.
På frågan om jag ville göra lumpen blev svaret nej. Det tillsammans med att jag inte var med i någon lagsport, att jag varit mobbad under mellanstadiet och att jag var laktosintollerant gjorde att jag valde att säg tack och adjö med tanke på vilken låg rankningsnivå jag hamnade på.

Jag hade kunnat väga upp det med mina två år som konfirmandledare, att jag var gymnasieambassadör och jobbat som befäl, men även att mobbningen endast har stärkt mig, samt att mjölkallergin går att motverka med tabletter. Det gjorde jag däremot inte, för jag vill faktiskt inte göra lumpen. Den enda riktiga drömmen jag haft sen jag var tolv. Borta. Det har räckt med mina fyra år i kronans kläder och jag kände mig bara lättad när jag en halvtimme senare lämnade byggnaden.

Nu är jag fri från allt som har med försvarsmakten att göra!

Nu vart det höst

Skitväder!
Vad gör man de dagar då det är skitväder? Jo då åker man till Väla i Helsingborg och shoppar med sina föräldrar.
Jag letade jacka och skor, men kom hem med en kjol, ett diadem och ett par strumpbyxor. När jag var inne på carlings hittade jag dessutom en tröja som jag kände igen, för att jag har en sån hemma. Men... när jag tänkte efter så hade jag inte sett den tröjan på flera månader. Nu ikväll började jag därför leta. Och hittade den i gröna ryggsäcken tillsammans med en svart tröja, ett lila linne, armband med berlocker och mina gamla solglasögon. Fatta glad jag blev, hade ju glömt att jag ägde hälften av sakerna!

Väla var iallafall väldigt trevligt. Hann nog gå genom alla intressanta affärer två gånger. Vi var dessutom och åt köttbullar på IKEA, fantastiskt! Nu vet jag dock inte riktigt vart jag ska fortsätta leta efter skor och jacka. Kristianstad, Karlskrona och Väla har jag gjort en grundlig inspektion i. Förslag?

Igår var jag med herr Andersson, Tobbe och Sara när jag lämnade utrustningen. Inga av alternativen från förrförra inlägget var rätt. För jag åkte till F 17 med dom. Väl framme fick de tre stackarna sitta i bilen medans jag gick in på området för att säg hej hej, lämna sakerna och gå. Problemet var ju att inga kurskamrater hade kommit än. Det satt bara två tappra killar på vars en stol medans befäl sprang hit och dit och såg allmänt upptagna ut. Till slut kom iallafall en buss med Alvén och Valtonen plus trettio andra blekingebor i. Också haffade jag fänrik Philipsson för att informera om mitt militära upphörande. Jag lämnade sen flottiljområdet efter att fått en rejäl kram av Alvén som lyfte mig rakt upp.
Ut ur vakten traskade jag sen men upptäckte att bussen från Växjö skulle anlända bara några minuter senare, så vi väntade i bilen, och när bussen ankommit gick jag tillbaka. Han i vakten:
- Hej igen!
- Hej. Jag tänkte bara gå in och säg hejdå till dom som kom med bussen.
- Bussen?
- Ja den som körde förbi nyss?
Tystnad.
- Får jag det?
- Hmmmm njaaaaokej då!
Också traskade jag tillbaka till aulan där jag träffade Clarenfjord och Hansson.
Tre tappra ungdomar från instruktörskursen var där då.
(Bilden: Ågren, Hansson, Clarenfjord och Alvén från rökdykningen förra året)

Konga var där dessutom. Ett befäl jag hade på sommarkursen 2007 och när han fick reda på att jag vägde 48 kilo den sommaren utbrast han:
- FYRTIOÅTTA!!? nästan varje gång han såg mig.
Så igår smög jag fram till honom och viskade:
- Nu väger jag 51. Ett kilo för varje år.
Han bara skrattade och tyckte det var dåligt att jag skulle sluta.
Har helt galet kul minnen med Konga inblandad. En gång för två somrar sen när jag och några från kursen stod i militärprylarbutiken kom Konga in och utan ett ord traskade han genom affären, tog en galge med en t-shirt på för treåringar, gick fram till mig, höll fram t-shirten mot mig och sa:
- Bondesson. Den här är nog för stor för dig.

Som avskedsgåvor fick jag en metrotidning av Hansson och en burk med tabletter av Clarenfjord. Haha saknades ju bara en gubbakeps och en pipa så hade jag kunnat gå därifrån som den farbror jag är.

På tal om farbröder så var det precis vad Andersson blev kallad hela vägen tillbaka till Kristianstad eftersom han hörde så galet dåligt. Våra konversationer lät typ:
- Vad ska vi göra när vi kommer tillbaka till stan?
- Va?
- JAG FRÅGADE FARBROR VAD VI SKA GÖRA NÄR VI KOMMER TILLBAKA TILL STAN!
Vi kör förbi en varning för älgar-skylt.
- JO FARBROR, NU KAN DET KOMMA ÄLGAR PÅ VÄGEN!

Också hade vi det allmänt awesome och misstolkade varandra och lyssnade på Pain.
Sen körde vi till Tollarp där Sara träffade några kompisar utanför sylttillverkarfabriken. Och helvete vad kallt det var säger jag bara. Vi var där säkert till kvart över ett, då alla hade förfrusit.

Är det samma väder imorgon så får jag nog plugga körkortsteori hela dagen.
Eller någon som brukar göra annat under regniga dagar?

Godafton

Tiden går fort när man har roligt

Jag har alltid haft svårt för att kasta saker och jag kan alltid tänka ut en anledning till att spara allt, vare sig det är nyare saker eller grejer som bara legat och skräpat i tio år.
Denna gången sa mamma till mig att jag antingen får städa bland allt jag äger, eller så kastar hon alltihop.
Resultatet blev därför två heldagars städande. Jag har nog varit ute och tömt papperskorgen fem gånger, alla lådor är tömda och det som tog emot mest var att kasta alla militära saker.
Brev, anteckningar, information, samlarsaker, allt. Ut i soptunnan. Utrustningen är nerpackad och redo att återlämnas.

Den tiden är förbi. Fyra år med praktiker, kurser, övningar, skolor, b-styrkor, utbildningar, tävlingar, utmaningar, instruktörsjobb, kunskaper, vänner och en jävla massa skoj!


2006





2007





2008





2009



Nu ska grejerna lämnas på F 17.
Auf wiedersehen!

Fråga publiken

Jag lider av något som kallas för beslutsångest.

En ryggsäck och en persedelpåse fyllda med försvarsmaktens illaluktande belongings ska förflyttas från mitt hem till flygflottiljen utanför Ronneby. Hur ska jag gå till väga?
A. Jag går på bussen imorgon kväll och åker till Blekinge med mina tillhörigheter, stannar på övningen under tre dagar för att sen åka tillbaka till Kristianstad på söndag. Without my stuff.
B. Med ryggan fastspänd och kassen i stadigt grepp stiger jag på ovanstående buss för att färdas mot öst. Väl framme lämnar jag sakerna vid tröskeln och vinkar mot mina goda flygvapenkamrater för att därefter gå mot närmaste busshållsplats. Därifrån tar jag mig till tågstationen som senare för mig till min hemstad.
C. Jag lämnar av mina gröna gamla trasor på bussen utan att själv gå på. Jag hälsar personen på bussen som jag känner bäst att det här är slutet av min militära karriär och vinkar farväl.
D. Av ren tankspriddhet glömmer jag bort att lämna in sakerna och får en räkning om tre år på sexton tusen.

Ta upp mentometerknapparna och rösta nnnnnnu!

Tillbaka i verkligheten

Ja. Nu har jag kommit hem efter att ha jobbat på de två sommarskolorna i Stockholm.
Det har varit helt sjukt roligt, trots allt vatten och alla båtar, och jag har lärt mig massor, framför allt om mig själv. Sen har jag jobbat med helt underbara människor och haft "aspiranter" som tja.. varit som vanliga 15-åringar I guess.
Men nu är man back in reality i Kristianstad. Arbets- och rastlös, med en stark vilja. Jag vill inte stanna kvar i Skåne. Egentligen skulle jag kunna ta vilket jobb som helst, så länge det betyder att jag kan dra norrut. Träffa nya människor, göra nya saker, inte gå i samma mönster dag in och dag ut.

Jag kan dessutom informera er om att jag inte kommer skriva något om Stockholm. Dels känns det för opersonligt och dels skulle det seriöst bli ett livsverk. Fyrtiofyra dagar i ett blogginlägg hade blivit en bok. Jag berättar gärna in real life.

Nu ska jag övningsköra med mor min och sen grilla i Yngsjö med  Dallo och Petri ikväll.
På återseende mitt herrskap

Stockholm nästa

Tiden innan studenten hade man helt enkelt inte tid till att blogga.
Nu när man ÄNTLIGEN HAR TAGIT STUDENTEN, ja då börjar det "riktiga" livet, vilket innebär ännu mindre tid till att blogga. För senare idag åker jag till Stockholm och mitt första jobb i arbetslivet, yay. Marinens sommarskola på Märsgarn, och där kommer jag hålla till de kommande 22 dagarna som biträdande instruktör. Efter fyra år som ungdom tillhör man helt plötsligt befälslaget. Är jag nervös? JA. Ser jag fram emot det? NEJ. Det gör jag aldrig när jag ska iväg på såna saker, jag är alldeles för nervös för att kunna tänka att det kan bli roligt.. Jag vet ju inte ens vad jag har för arbetsuppgifter. Hålla lektioner för grundkursen kanske, men i vad? Jag kan ingenting om marinen, förutom morsealfabetet, men det tar för satiken inte tre veckor att lära ut en massa korta och långa blinkningar med en lampa?
Jag är som Ida, överanalyserar precis allt som går att analysera.

Så nu ska jag helt enkelt vara tyst, sova och undvika att få bihålsinflammation.
En trilogi om veckorna innan studenten ska jag skriva när jag återvänder till skåne i juli.

Adjö adjö, farväl farväl, bää.

Unexpected

Japp, det blev en lång runda ikväll. Eller lång och lång. Gick på de mest exotiska platserna jag kunde hitta. Med andra ord vägarna på området, bron över ån, den grusade raksträckan till N Åsum och tillbaka längs stora vägen.
Och jag hade bara en gnagande tanke under hela promenaden. Kungsholmen.



För precis innan jag gick ut fick jag syn på en reklambild inne på bilddagboken där det stod något om en sommarkurs på vatten, och nyfiken som man är gick jag in och möttes av texten i stil med "Sjövärnskåren. Det finns fortfarande lediga platser till sommarkurserna på Kungsholmen, Märsgarn och Lungön." Helvete tänkte jag. För en tid innan hade jag varit inne på samma sida av en slump och läst om att ansökningstiden var slut, och hade då kunnat andas ut, eftersom det då var kört att kunna ta sig dit.
Fattar ni vad jag menar? Det är inte ens säkert att jag själv förstår.
Sommarskolan på Kungsholmen var utan tvekan det roligaste jag varit med om i hela mitt liv, och varje gång jag tänker på hur fantastiskt underbart det var där så gör det ont i hela kroppen, jag trivdes jättebra, ja förutom med vattnet. Det finns ingenting jag hellre velat än att göra om allt igen, men det går inte, för nu är det bara två som ska vidare till nästa kurs, och dom kommer gå FK eftersom dom gått på hemortsutbildning, det har inte jag. Skulle jag söka hade jag fått gå om FMSK, om nu det ens är möjligt. Men samtidigt vill jag inte dit igen, jag vill ha kvar den känslan jag hade när jag lämnade Kungsholmen. Det är svårt att förstå om man inte varit med, men jag kan säg som såhär.









Jag lärde känna femton underbara människor från FMSK, jag hade dom roligaste befälen någonsin, det var den mysigaste miljön man kunde tänka sig där dagarna kunde bestå av allt möjligt. Antingen lekte vi levande båtar som inte skulle krocka med varandra i parken, eller så var vi i småbåtshamnen på bryggan och fixade segelbåtarna. Eller så var vi uppe på gräsmattan med utsikt över fotbollsplanen och skickade "radioaktiva räker" på morse till Abrahamsson. Eller ute och rodde med kapten Petersson i spetsen, medans jag och Kindberg sa "åhej-ett" för att hålla takten, vilket sgt Ledskog senare lärde om oss till "långa, sugande, årtag" och "spy blod". Kanske sprang vi några varv runt ön iförda den gröna overolen med byxorna nertryckta i kängorna eftersom flöjtflagg, förlåt, flaggkotlett, nej.. flaggkadett Siwe tyckte vi skulle se combat ut. Eller så var vi ute i båtarna där Broman aka Bridgeman fick bommen i huvudet, jag och Abrahamsson gick på grund med sgt Fröbergs favoritbåt och kapten Petersson kom körandes i sin lilla motorbåt och sa: "Bondesson, det här är fooortfarande roligt" och pekade med hela handen när han sa "fooortfarande".










Det fanns även en dag då familj och vänner var på besök på ön. Hela min familj, mormor, nästkusin Jesper och hans mamma Kate var där. Både Jesper och Jacke var med och rodde i tävlingen, det gick för bra för dom. FMSK kom sist. Majoren hoppade i vattnet för att deras båt vann. Vi hade även permission där de flesta stack in till Karlskrona några timmar, klädda i Kalle Anka kostymen. Mitt på torget dansade Selsmark till "Benny hill" och sa "stor boll, liten boll, jättestor boll" medans en förvirrad GK försökte hänga med i hennes danser. På väg tillbaka körde majoren och vi sjöng för fulla muggar: "En glad major, en glad major, är en man med glatt humör, men har han inget glatt humör så är han ingen glad major...." Där fanns ju även de internationella människorna från Ryssland, USA, Litauen, Canada och England. Ryskorna förstod nog inte något av vad vi sa, men amerikanerna och britterna hade vi riktigt roligt med, och engelsmännen marscherade jättetramsigt och vevade med armarna upp i huvudhöjd. Jag och Andersson skulle gå ett nattpass en gång, då vi patrullerade runt på ön för att kolla så att allt var lugnt. Vi skrämde ihjäl varandra, först med att det satt befäl i betongklumparna innan fotbollsplanen, sen att sgt Ledskog hade satt sin cykel lite här och var och hade dessutom druckit läsk i en av båtarna.


Fångarna på fortet körde vi dessutom en gång, med massa olika stationer i lag. En gåta uppe i flagghissningstornet, leta upp rätt nyckel till ett lås i en enorm nyckelknippa, bädda en säng utan att se något, komma ihåg allt i en låda, hitta en lapp i skoputsrummet och få olika bokstäver som bildade ett ställe där en skatt fanns.
Under de dagarna vi var i fält lyckades zäta hugga av hela yxan på mitten och dessutom elda upp allt toapapper, smidigheten själv. Jag lyckades själv ganska bra, slå en sten på ett finger, skära mig med kniven på ett annat finger, och ytterliggare ett finger blev omplåstrat av Siwe med kommentaren "inte nu igen Bondesson?" efter att nageln gått av på fel ställe. Mitt knä gick dessutom åt helvete när vi skulle springa en gång så jag fick umgås med några befäl vid hinderbanan där en tjej som tidigare brutit ryggen trillade av ett hinder och ambulansen kom dit så jag och ett annat befäl satt och pratade med henne tills ambulansen kommit.








Det finns så många minnen att jag kan fortsätta hur länge som helst.
Zinafrasi som åt en stor tallrik flingor med fil på en minut och 35 sekunder, han tuggade inte ens maten, han bara kastade i sig. Sen när man frågade hur gammal han var svarade han glatt "eh, jag vet inte, jag får ringa och fråga min mamma". Vi hade även en speciell lökbacke där alla bara brukade ligga och sola. Det var en präst där en gång som stod och snackade, han drog en vits om en tant som fick ett brev om att ändringar i kyrkan fast hon trodde det handlade om toaletter. Jag skrattade så jag grät. Sen är man ju ganska lättroad med.
Vi var inne på marinbasen några gånger, en gång för att leka en massa lekar i en park där vi skulle slå varandra med jackor och mata varandra med polly och rostad lök på en sked i munnen utan att se något. Sen var det ju den där gången det var tvekamp, heter det så? Olika stationer i olika lag på fotbollsplanen, även befälen var med, där man skulle göra olika saker typ hela laget skulle gå en sträcka med en åra mellan benen, förflytta äpplen med hakan, förflytta vatten i en skål på en filt, sätta ihop och bära någon på en bår osv. Vi fick ett tillfälle att köra stridsbåt 90H med fyra snygga värnpliktiga också. Det var så äckligt kul, och fort gick det!



En av de sista kvällarna blev vi väckta och ombedda att ta på oss SSD:n, den blåa uniformen, och gå ut. Vi skulle på nattrodd i olika lag där någon från den högsta kursen satt och styrde med en fackla i ena handen. Och mörkt var det. För att fördriva tiden skulle alla berätta saker om sig själv. Vad man gjorde på fritiden, var man bodde, vad man hade för färg på underkläderna osv. Till slut kom vi tillbaka till Kungsholmen och rodde in i den runda hamnen där det stod folk längs väggarna med facklor i händerna, och han som styrde i vår båt trillade i vattnet när han skulle gå upp på land.
Sen ställde vi upp på uppställningsplatsen och det var en person från varje kurs som fick pris för att vara den duktigaste eleven. Underbara Kajsa Dovstad i FMSK fick den titeln. Det var förövrigt hennes förtjänst att jag fick träffa Per Andersson, och hon och jag var tydligen i Normandie samtidigt tidigare under sommaren, och vi bodde två kilometer från varandra.
Sen var det pris för kursens bästa kamrat, och när majoren sa:
- FMSK. Jenny Bondesson, dog jag nästan av lycka.
Utan tvekan det bästa ögonblicket i mitt liv.

Och det var så mycket annat vi gjorde. Sista kvällen var det spex då Abrahamsson och Klingburgare hade skrivit en låt om flaggkadett Siwe och gett honom en cowboyhatt eftersom det var vad han hade drömt att han varit ute i fält: en cowboy! Sgt Fröberg fick ett par rosa leggings och kapten Petersson choklad. GK hade det mest klockrena spexet på länge eftersom dom hade haft många befäl, i ett jämnt antal där två var lika varandra. Ett kvinnligt befäl och ett manligt tävlade om vem som var hungrigast och fick äta russin ur en tallrik med fil med bara hjälp av munnen, två andra gjorde upp om vem som hade mest innanför skalet, var smartast alltså, och fick kasta ett ägg mellan varandra tills det gick sönder. Dom två mest skrämmande människorna jag träffat, furir Fröberg och Wemmert körde "vem är surast?" och skulle äta vars två citronklyftor utan att röra en min. Båda klarade det. Inte speciellt förvånande. Och sist men inte minst, vem är snyggast? Stod mellan sgt Ledskog och en i m/90 som jag inte kommer ihåg vad heter. Där skulle vi i publiken rösta, både jag och Varin höll upp båda händerna på Ledskog, haha.









Sista morgonen när vi skulle ha morgonfys, även känt som BRAK stod alla kurser utanför logementet när sgt Fröberg kom traskandes i de rosa leggingsen, solglasögon i samma färg, en gul tröja och en rosa väska.
- Kom med mina små barn, kvittrade hon och gick in i vår bunkerbostad där vi alla från FMSK spred ut oss i korridoren och körde BRAK till några svängiga schlagerdängor som Fröberg hade i sin dator hon hade tagit med sig.


Det här var egentligen inte alls vad blogginlägget skulle handla om, jag var bara tvungen att skriva av precis vad jag tänkte på. Jag har glömt sjuhundratusen av alla saker vi gjorde på Kungsholmen, men idag blir det inga böcker publicerade.
På återseende mitt herrskap

Allways look at the bright side of life

Kan man må bättre? Knappast!
Hela jag är så glad att jag nästan spricker.

Okej, vi tar det från i fredags.
Åsikten jag hade om grand kan jag nu ta tillbaka, I like it!!
Var där med Angelica, Caroline, Johanna och Emilie och det var skitroligt! Där var varmt denna gången och ganska fritt från sliskiga människor, helt underbart! Tack för en riktigt najsig kväll tjejer.

Ja sen efter att ha kommit hem vid halv tre skulle man upp igen vid halv åtta för att åka till Karlskrona som figurant för blekinges hemvärnsövning, fortfarande på skitbra humör efter kvällen innan, och vädret var fantastiskt. Var framme i staden vid halv elva och alla tio anmälda från FVRF skulle samlas kvart i tolv så det var till att lägga sig och sola på gräsmattan utanför marinbasen en timme. När klockan började närma sig halv började jag undra varför det inte kommit några fler, så jag gick till andra sidan, vid kyrkan, ingen där heller, så jag ringde till kontaktpersonen som sa att jag skulle ta mig in på marinbasen och leta upp en brygga att vänta på. Sagt och gjort, jag gick tillbaka till andra sidan, men kom jag in? Icke. Jag hade ingen legitimation. Ännu ett samtal där jag fick lämna in mobilen i vaktkuren och en stund senare kunde jag gå in och vänta till tjugo över när jag skulle bli hämtad av en båt. Jag väntade, fortfarande utan några fler ungdomar i sikte, och när klockan nästan var tjugo över såg jag fortfarande ingen båt så jag gick och frågade några gubbar om dom visste något. Samtidigt gick en grönklädd nisse förbi som tydligen skulle till samma ställe som jag. Kungsholms fort (ön jag var på tre veckor förra sommaren på den marina sommarskolan). En stund senare kom det en stridsbåt 90H och vi kördes till Kungsholmen. Den grönklädde löjtnanten steg av, men det skulle inte jag göra. Jag väntade en stund på båten och fick ett samtal som jag inte hörde vem det var ifrån, det tog säkert femton sekunder innan jag hörde att det var min egna bror som ville ha farmors recept på hallonpaj.

Till slut kom det några personer, bland annat en som hette Magnus som liknade major Winters i Band of brothers, och kontaktpersonen Ingrid, som berättade ungefär vad det var jag skulle göra som markör, typ ligga på marken och skrika med en massa skador överallt. Vi åkte vidare till ön som låg bredvid med en lång stenbrygga, skog, en liten slingrig väg, en betongbyggnadsklump och en massa högt gult gräs. Där var även typ femton soldater som satt i en klunga och lyssnade på ett befäl en stund innan dom försvann och började skjuta längs vägen. Jag och sjukvårdarna blev välkomnade av en man som såg jätteläskig ut men som var jättesnäll. Det var dom andra med för den delen.
Vi gick iväg en bit in i skogen där jag fick ta på mig en söndrig uniform och fick dra in handen i ärmen, på med bomull och teaterblod, på med en handske på den andra handen och sen fick jag en avhuggen hand med en handske på och fick reda på vad jag skulle göra. Soldaterna skulle komma gåendes och när dom gått förbi mig skulle jag och två soldater, som också spelade skadade, gå med dom, och när dom började skjuta skulle vi låtsas att vi blev träffade och jag skulle tappa handen och skrika. Det tog ett tag innan soldaterna kom, men när dom gjorde det blev det som vi blivit tillsagda, handen trillade ner på marken, jag på knä och skrek av smärta och tog upp den avskjutna handen och skrek ännu mer. Det kom en soldat springande som gjorde ett avsnörande förband och tog med mig medans handen låg kvar på marken. Då skrek jag för att jag inte hade med mig handen "SKA DEN LIGGA DÄR?!!! SY FAST HANDEN IGEN, JAG KAN INTE HA BARA EN HAND!!!!!!! AAAAAAAAAAAH!!! HAR NI INTE MORFIN!!!???"
Så höll jag på en bra stund efter jag kommit fram till samlingsplatsen och två (av typ tjugo) sjukvårdare börjat ta hand om mig som kom till ön en stund efter mig, Magnus och dom andra. Dom var jätteduktiga, pratade lugnt och frågade vad jag hette, kollade om jag hade ont någon annan stans osv. Sen fick jag problem att andas så jag fick syrgas, blev förflyttad till en bår där jag bara svarade på tilltal på grund av medvetandesänkning. Sen avbröts övningen och vi fick utvärdera alltihop. Och det var så roligt eftersom jag var så glad, för jag gick runt med ett stort leende mot alla hela dagen, förutom när jag skulle spela skadad, vilket smittade av sig på alla andra, så det var hela tiden folk runt omkring som snackade och sa en massa snälla saker, vilket bara gjorde mig ännu gladare!

Sen andra gången jag skulle spela skadad hade jag en skada i pannan och var medvetslös medans tre av sjukvårdarna också var skadade, där alla andra var vid medvetandet och skrek, jag låg typ femton meter från närmaste man men det var ingen som såg mig haha, så där låg jag. Magnus och dom som inte var med som sjukvårdare stod mitt i alltihop och viskade typ "där ligger en, och där ligger en annan" och snackade om oss som inte blivit upptäckta än, medan de två som skrek som mest nästan redan var uppe på bårarna. Mitt i alltihop kom en kvinna och skrek att fienden var på väg och att dom var tvungna att få bort dom skadade till samlingsplatsen så fort som möjligt. Men det tog säkert fem minuter till innan jag hörde någon komma, och tittade upp eftersom jag antog att det var Magnus som skulle meddela att jag var död och kunde resa mig, men nej det var minsann en av sjukvårdarna som försökte få kontakt med mig, fick dit ännu en sjukvårdare, också la dom ett skyddsförband runt huvudet, kastade upp mig på en bår och bort till dom andra där dom fortsatte vårda. Det var faktiskt inte så svårt att skådespela mitt i den röran, jag vet inte varför. Det brukar ju vara värst när man vet att man ska vara allvarlig, då skrattar man som mest, men det gick faktiskt skitbra att spela medvetslös. Killarna som försökte skaka liv i mig satt hela tiden bredvid och sa precis vad dom gjorde, den ena gjorde en helkroppsundersökningen och hela köret, medans den andra satt och pratade i hopp om att jag skulle vakna och kallade mig "lilla vännen". När allt var klart bar dom iväg mig till "transporten", och då avbröts övningen. Den ena killen som vårdat mig sa att jag spelade så bra att dom nästan trott att jag var medvetslös på riktigt. Den andra, yngste killen, Alexander, som tog hand om mig såg att jag frös och gav mig ett patienttäcke och en keps som satt längst bak på huvudet som pekade typ rakt upp eftersom jag hade fullt med blod i hela pannan. Då kom det en gubbe och tittade glatt på mig och sa:
- Du ser ut som pocahontas
- Tack! svarade jag glatt. Det tar jag som en komplimang.
- Du har spelat jättebra, du får gärna komma tillbaka!
Och när vi satte oss i en ring för att utvärdera var det en annan gubbe som räckte upp handen och sa:
- Den här unga flickan har kommit hit alldeles ensam och har varit jätteduktig, jag tycker vi ger henne en stor applåd. Också applåderade alla och jag blev glad i hjärtat som när någon har med sig vetebröd.

Efter utvärderingen gick vi och åt ute på stenbryggan. Efter maten kom en av sjukvårdartjejerna och med ett stort leende gav hon mig en stor kram.
- Kroppsvärme! sa jag helt överlyckligt eftersom hon hade sett att jag frös.
Efter det fick jag gå och ta på mig de civila kläderna igen eftersom jag strax skulle tillbaka till Kalleskrona. Sen kom alla bort till samlingsplatsen där ännu en glad gubbe kom fram till mig och sa:
- Du är väldigt välkommen tillbaka, hoppas du haft roligt idag. Sen fick jag en kram. Magnus, kontaktpersonen och dom andra skakade hand och berömde mig och tackade mig för att jag ställt upp och även dom sa att jag var välkommen tillbaka.
Alltså tänk vad ord och handlingar kan göra mycket egentligen, jag hade aldrig träffat någon av dom innan, ändå fick dom mig att sväva på moln för att dom var så underbart snälla och härliga. Ibland tjänar man på att vara på superhumör!

Ja sen innan vi åkte hann dom med en övning till där fyra eller fem sjukvårdare spelade skadade ute vid stenbryggan, en hade en krossad fot, en var av med hela foten, en hade ett stort öppet sår på låret, en annan hade ont i axeln och sen kommer jag inte ihåg om det var några fler. Dom blev omhändertagna av resten av gänget. Hon med krossade foten var egentligen gruppchefen och satt och skrek att hon aldrig skulle kunna dansa igen, hon som gillade tango så mycket. Och balett!! Aldrig skulle hon kunna dansa balett igen. Men den som spelade bäst var ändå en av dom äldre killarna som låg ute på stenarna och hade ena foten bortsprängd och skrek typ tre gånger så högt än dom andra, och en av sjukvårdarna, hon jag hade fått en kram av, hon började skratta så mycket att hon var tvungen att gå iväg en stund. Och när dom skulle bära iväg honom på en bår pratade sjukvårdarna med varandra och en av dom sa till två andra:
- Tar du fötterna och du magen så tar jag armarna. Den skadade direkt efter:
- Fötterna? FÖTTERNA?!! VILKA FÖTTER??!!! JAG HAR JU BARA EN FOT!!!
Haha jag förstår att tjejen började skratta. Sen förflyttades alla till samlingsplatsen igen och jag och en som hette Anna åkte bort till en färja på andra sidan ön där vi och en annan uniformsklädd tjej hoppade på. Fick sen skjuts till Kalleskrona station och åkte hem.




Ikväll om ungefär en halvtimme kommer Angelica hit och sover eftersom hon, jag, Dallo, Ida och Almisch ska till Ullared imorgon. I Hildegard vad roligt det kommer bli!

Puss och på återseende mitt herrskap

Masne

Jag mår allmänt lustigt. Har så tråkigt att jag nästan är illamående.. och då har man tråkigt!
Var egentligen tänkt att man skulle på bio med Isak ikväll och kolla på någon skräckfilm :O Fast det gick inte så nu sitter man hemma och packar istället.

Men ja, igår var det roligt iallafall. Vi hade rekrytering på försvarsutbildarna. Det var väl ett tiotal killar som kom dit. Jag, Isak, Jönsi, Erland, Alm, mini och Jonsson var på olika stationer utomhus och hade samband med varandra via radio. Jag och Isak var på en observationsplats, alltså bara en snöhög med ett hål i där man skulle krypa in och känna sig allmänt hoptryckt, dom andra var i ett stabstält, en annan stab eller i ett vindskydd. Vi fick även frågor som vi skulle ställa mellan varandra, och det var här vi fick bevisat hur URUSLA vi är på radio haha! Jag och Isak skulle skicka till Adam-David (Jönsi/Jonsson) och vi var Adam-Erik (jag/Isak) och när vi skulle skicka en fråga sa jag "Adam-Erik, Adam-Erik", anropade mig själv med andra ord! Och någon gång när vi skickade en fråga fick vi tillbaka samma fråga en stund senare, och vi svarar:
- Det var vi som ställde frågan, com
- Jag vet,com

Och precis när dom nya kommit dit och satt i stora salen och lyssnade på furir Persson skulle Isak och jag in dit för att hämta två hopfällda bord och fyra stolar. Problemet var ju bara att borden låg bakom en massa saker så vi slog i första bordet med ett brak så alla vände sig och glodde på oss. Även ett annat gammalt befäl stod bredvid och blängde på oss. Vi bar ut bordet och öppnade alla dörrar för att komma ut med den tjocka sidan, vilket resulterar att vi går rakt in i klädhängaren och välter fyra galgar, ännu en gång vänder sig alla. När vi sen var på väg ut genom den sista dörren kommer jag på att man kan vända bordet så den smala sidan är först, vilket Isak och jag skrattade ihjäl oss åt. Nästa tur in var faktiskt näst intill felfri vilket fick det gamla befälet att lägga in kommentaren:
- Tre gånger till, sen kan ni nog det här tjejer..

Och förövrigt. Jag dör.

Vinterkurs

Jag tror jag behövde vinterkursen förra veckan, för nu är man back in the game och inte det minsta skoltrött!
Också får man ju uppfylla Dallos önskan och berätta lite om vad vi gjorde där!

För er som missat det så var jag på vinterkurs med flygvapnet i Grövelsjön, Dalarna, under föregående vecka.
Åkte dit lördagen innan, sov förmodligen cirka 73% av hela resan upp. Första kvällen fick vi bara lite information i matsalen, fick ett rum, rumskamrater och en massa materiel.
Under söndagen hade vi mest bara utbildning i kallt väder i iDyllen, ett rum bredvid matsalen, där våra kaptener spexade rundor och tog på sig alla kläder vi hade fått ut och började klättra upp på stolar.
En av kaptenerna kom även med en klockren kommentar när hon snackade om dom gångerna vi skulle iväg och inte äta på fjällstationen:
- Glöm inte spriten så blir det roligare höll jag på att säg...

Under eftermiddagen fixade vi med skidorna, försvarsmaktens träplankor aka vita blixten. Fixade bindningar, vallade dom, och andra spännande saker. Sen gick vi och kollade på SJUKT imponerande bilder som en av guiderna på fjällstationen tagit under somrarna. Vilken natur alltså, det är helt galet!

Under måndagen var tiden kommen. Åka skidor. Vi tog oss ner en bit nedanför the place på en stor yta med orörd snö och en längdskidåkningsled rätt genom. Och det var riktigt varmt! Först skulle vi åka runt i en stor åtta för att se om man över huvud taget kunde förflytta sig på dessa plankor till skidor. Och trots att man varit på skidsemester åtminstone tio gånger i sitt liv så stod jag bokstavligt talat på näsan säkert fem gånger. Också skulle vi trilla med vilje och sen försöka ta sig upp med hjälp av stavarna. Såg bara allmänt dumt ut.

Efter en kort lunch fortsatte vi med skidexercis där man skulle göra vändningar och "marschera" med skidorna på. Det gick bra fram tills vi skulle lära oss att vända genom att lyfta upp ena benet så att baksidan av skidan var i marken, alltså att skidan stod rakt upp, sen skulle man på något krångligt vis vända runt skidan till andra hållet och sen slänga över den andra skidan. Lite pinsamt med tanke på att alla klarade det och jag trillade varenda gång. Dock är jag inte väldigt förvånad.
Senare under eftermiddagen fick vi gå upp för en backe med skidorna på och sen åka ner i skidspåret. Hela tiden hörde man någon skrika "UR SPÅR" medans en annan körde rakt ut i skogen eller gjorde ett textilstopp, alltså kastade sig åt sidan för att slippa komma upp i en fart där det inte går att stanna och sen försvinna långt åt... ja...

Under måndagkvällen började jag bli förkyld så man vaknade morgonen därpå med feber, den dagen vi skulle bada isvak, det jag ville göra mest av allt på hela kursen. SURT! Fick alltså inte följa med, låg och sov hela dagen.
Onsdagen var minst lika illa, så det var bara att glömma den 2,4 mil långa skidmarschen under två dagar. Trodde jag skulle ligga där ensam, men under eftermiddagen kom en av mina rumskamrater också tillbaka, hon hade problem med fötterna, så vi satt och snackade en massa skit och kollade på film. Under kvällen kom två andra också tillbaka, så under torsdagen satt vi alla fyra och kollade på film tills dom andra kom tillbaka.
Alltså det var riktigt coola människor där borta, och alla såg ut som någon annan. Där var en som såg ut som Robert från boxerreklamen, en som presenterade sig som Arne, en som såg ut som Johnny Depp, Soran Ismail, en som heter Robin och en annan som heter Mark. Men ja som sagt, dom var riktigt coola. :)



På fredagen började det roliga igen med tanke på att man då var frisk igen. En fjälltur med "vanliga" skidor blev det, med fotograferingsguiden på ett av fjällen. Det var sjukt coolt faktiskt, vi tog oss fram på spår som vi själva gjorde, upp för backar och ner för backar, ganska långt upp, ibland var det helt dimmigt och man såg bara en massa snö överallt. I nerförsbackarna stod jag oftast på näsan, förvånande, och hade ganska ofta ett halvt kilo snö innanför byxorna.
Under lunchen var hela min grönpåse full med rödsprit, så min lunch blev helt enkelt fyra bitar choklad från grönpåsen, så under de sista sju kilometerna tillbaka stod man på ganska ostadiga ben, särskilt med tanke på att det mestadels var uppförsbackar. Men när vi fick syn på fjällstationen hade vi nästan bara nedförsbackar. Haha Robert åkte framför mig, det var en ganska bred plogad backe, och man hör Robert skrika och köra av backen rakt ut i skogen. Hahaha sjukt lyckat.

När vi sen lämnat tillbaka alla saker hade vi bara en middag med spex och hela köret kvar.
Vi i tredje grupp drev med fänrik Philipsson med hans oceaner av tid. Och hans mössa.
Sen kollade vi på skitroliga bilder från kursen, bland annat folks miner när dom var i isvaken. Man skrattade så man fick kramp i magen. :O
Sen var jag och en av rumskamraterna, Alfaro, inne hos Yoshi, Alvén och några andra och kollade på "We were soldiers" några timmar tills alla somnade.

Lördagen gick väl mest ut på att städa, säg farväl till befälen och sätta sig i bussen. Jag, boxerRobert och Klingburgare satt längst fram i bussen och hade allmänt skitroligt ännan till Halmstad. Jag fick en massa nummer av dom med folk som jag kunde ringa. Så jag satt och hade roliga samtal med många spännande människor. Bland annat en fransman som jag bad berätta om Paris, en skittrevlig smålänning som inte verkade speciellt förvånad att jag ringde, så vi satt och snackade om allt möjligt. Sen ringde jag till en annan som jag frågade ut om julkalendrar. Jag hade en diskussion med en annan eftersom han hade speciella teorier om universum, också ringde jag även en som kallades kattman och bodde i skogen som blev irriterad och la på. :O Sen var där även en som vunnit en supermariotävling eller nåt. Jag hade iallafall väldigt kul, och allt inspelat på mobilen.
Under bussfärden hann vi även kolla på tre filmer. Vi hade även ett fjärde alternativ vad det gällde filmer. Säkerheten i bussen.
Men den ballaste var ju lätt en med Adam Sandler. "Little Nicky". Se den om du inte redan har gjort det säger jag bara!

Jag kröp även runt i bussen någon gång och letade efter ett par solglasögon.
Och var allmänt pinsam en gång. Det var med en kille från kursen som kallas dansken, och det var fullt med danskar i hela bussen. Så när chauffören någon gång sa något i mikrofonen la han på slutet till "Och jag ber om ursäkt för att jag inte kan säg det på danska". Då säger Klingborg eller Robert att jag ska kalla på dansken så han kan översätta. Dansken satt nästan längst bak i bussen så jag ropar "DANSKEN!!"
Klingborg och Robert bara skakade på huvudet och skrattade åt mig, men det tog flera timmar innan jag själv fattade.

Men ja, nu är man tillbaka i verkligheten igen. Har snickrat mycket på projektarbetet idag, och dessutom kollat upp det här med att vara volontär efter gymnasiet, jag hoppas VERKLIGEN det går, efter sommaren, det är definitivt något jag hade velat!

Min femtielfte bok publicerad.
Nej nu går jag och sover.
På återseende mitt herrskap.

TVÅ DAGAR KVAR!

Tiden går så sjukt snabbt just nu. Var det inte tio dagar kvar nyss? Jo, men i övermorgon far jag, Dallo och Angelica till stora staden. Tänk.. om två dagar!

Först och främst måste jag bara skriva om den helt sjukt roliga helgen.
Hade ju då som vanligt beslutsångest där på fredagskvällen, cirka två timmar innan bussen gick. Skulle jag åka på övningen med flygvapnet eller skulle jag stanna hemma och slappa? Det blev F 17, som tur var!
Där var helt sjukt många människor. 16 nya grundkursare, sammanlagt nästan 40 GK, cirka 30 som gick fortsättningskursen, vi var sju på ledarskapskursen och tio på instruktörskurs ungdom. Alltså folk ÖVERALLT i kasernen.

Under lördagsmorgonen höll vi i lite exercis med varandra på LK, var med GK på en genomgång om R3 (räddning, röjning, reparation) och fick åka omkring i något enormt fordon som vår kurschef löjtnanten körde. Därefter var det simning. Befälen körde själva, vi andra åkte buss. Väl framme vid simhallen i Ronneby ser det väldigt tomt ut. Vi hoppar av bussen och står där en stund. Till slut börjar biträdande instruktörerna ringa och alla ser allmänt förvirrade ut förutom Alvén som är övertygad om att befälen står utanför simhallen i Karlskrona. Och mycket riktigt. Så det var bara till att hoppa in i bussen igen, haha.
Väl framme i Kalleskrona simmade LK och FK för idrottsmärket. Alla fick guld (40 längder).
När vi några timmar senare är tillbaka på flottiljen och har ätit skulle vi ha utbildning med löjtnanten igen. Eftersom han normalt jobbar på R3 fick vi nu prova på rökdykning. Nere i ett rum i källaren på kasernen slängde vi på oss ett par oranga sjukt tjocka byxor och en lika fet jacka ovanpå uniformen. Kändes som att man hade dubbla lager av skidkläder på sig. Därefter fick vi även en hjälm på huvudet, som förövrigt var sjukt cool eftersom det fanns hörselkåpor eller vad det heter, så satte man igång dom hörde man allt typ tio gånger starkare, inte högre, bara starkare. Så om man gick på grus lät det som att man haft öronen i höjd med fötterna, haha svårt att förklara.
Vi hängde även en skyddsmask runt halsen och en tub med luft på ryggen. Rökdykarutrustningen vi hade på oss vägde 24 kilo. Sen hade vi dessutom ett munstycke till en vattenslang som vi skulle släpa med oss.



Därefter åkte vi ut till en stuga på flottiljområdet där vi gick in två och två. Clarenfjord och jag var näst sist. Man skulle krypa runt i stugan där det var kolsvart, för att leta efter en lång järngrej som vi skulle betrakta som en människa och därför hitta och rädda. Så innan vi gick in fäste vi fast skyddsmasken och skulle koppla fast en slang från tuben med luft till masken för att vi skulle kunna andas i stugan. Förvisso hade vi ingen rök i stugan eftersom det fanns en massa risker med det, men vi fick låtsas som att där var rök. När man fäst fast slangen skulle man ta ett snabbt djupt andetag för att man skulle kunna andas luften från tuben. Men det funkade inte på mig eftersom jag hade för litet ansikte, haha, så löjtnanten fick sätta igång ett ständigt tryck med luft in i masken, vilket gjorde att jag inte hörde nånting. Också var man etta in i stugan, Clarenfjord var precis efteråt och höll fast ena handen på mitt ben så att vi inte skulle tappa bort varandra, sen började vi krypa och shit vad svårt det var! Vi kröp runt i rum efter rum, krockade med väggar och möbler och hade någon sett oss så hade vi förmodligen sett förbaskat roliga ut.
Väl inne i det tredje rummet börjar Clarenfjord skrika på mig. Jag antar att han hittat järngubben men hör absolut inget av vad han säger med tanke på lufttrycket i min mask så jag skriker "VAAA?!" säkert fem gånger innan jag hör att han säger:
- Ska vi inte krypa in i rummet?
- Men vi är ju i rummet!
- .... Jaha..
Haha efter ett tag kände jag hur det började kännas lustigt på kinden som lufttrycket var på men tänkte inte så mycket på det, så vi fortsatte krypa in i väggar och förtvivlat söka efter vår lille gubbe som vi fått i uppdrag att rädda. Till slut hittas han och vi backar ut ur stugan.
När luften i tuberna höll på att ta slut så började de tjuta en stund men min vägrade ge upp haha. Så när vi satt i minibussen på väg tillbaka till kasernen höll den fortfarande på och jag fick inte tyst på den. Så efter kanske en kvart är det tyst i bussen förutom min tub som håller på att pipa och löjtnanten utbrister:
- Är det Bondesson som sitter och låter?
- Jajemen!

Senare under kvällen fick vi ett par timmar ledigt eftersom vi skulle ha julavslutning och när jag går förbi en spegel ser jag att jag har ett stort rött märke på kinden. "Vad i....?!" tänker jag. Haha sen fattade jag att jag fått en lätt köldskada av lufttrycket i masken och det var därför det känts så konstigt. Haha så kan det gå. Märket sitter fortfarande kvar, dock är det litet nu. xD

Vi fick även diska innan avslutningen. Gick väl någorlunda skitkasst. ^^ Haha det stod instruktioner på väggen om diskmaskinen men dom gjorde oss inte mycket smartare så vi tryckte lite överallt och öppnade och stängde och hej och hå, men till slut så fick vi igång den. När vi senare skulle tömma maskinen på vatten hade vi ännu ett problem, så det blev till att ringa Clarenfjords mamma. Till slut hade vi även detta löst. Vi hittade även två vattenslangar som man kunde rikta åt olika håll med ett ganska bra tryck så när löjtnanten tittade förbi när vi nästan var klara säger Alvén:
- Löjtnant, vi anhåller om att göra en skridskobana, och pekar ut mot asfaltsområdet utanför diskrummet.

Sen på julavslutningen satt vi i mässen. Efter att vi ätit delades vi in i olika grupper. LK hamnade med Klingburgare och Kristensson från IKU. Frågesport och spex. Vårt spex gick ut på en händelse som inträffat i Växjö när bussen som skulle ta några till F 17 inte kom så Fänriken Bjuhr fick åka och hämta dom.
Så vi satt 9 pers inklämda på några stolar som skulle simulera en minibuss och alla sjöng för full hals, falskt och på olika låtar. Tillslut ryter Clarenfjord som spelar Bjuhr:
- Men kan ni inte sjunga EN och samma låt? Det låter förjävligt och alla sjunger FALSKT!
Det blir tyst och alla tittar på varandra i några sekunder.
Sen börjar vi igen..
- En elefant balanserade på en liten liten liten spindeltråd....

Uppdaterar imorgon!

Lk 1 - de e la gött

Känns som att man har en miljon saker att skriva om just nu.. vart ska man börja?

Förra veckan gick man den första ledarskapskursen med Jönsi, Bell , Alm och Erland i Höllviken.
Var en sjukt rolig vecka, fast inte när man var mitt inne i allt. Får väl ta allt från början.
Åkte dit förra söndagen med tidigare nämnda personer + Jonsson och Isak ännu mindre som skulle gå fortsättningskursen. Första dagen träffade man då allt.. uhm.. spännande folk som skulle gå Lk 1. Bland annat fem pers från Uddevalla, haha deras dialekt. Vi hade iallafall lite sjukvård där alla tryckte ihop oss mellan borden och upp med fötter på varandras axlar haha. Satt bredvid Henningsson, en från Uddevalla. "De e la gött" xD
Hade även fänriken Svensson och fänriken SITSAS som snackade lite. Och stirrade.

Under kvällen när vi hade ätit middag och var på väg ut från matsalen träffade jag en kille som gått i FBU i Kristianstad ett tag och en kille som jag inte kände igen. Stanna och snacka med dom ett tag och vek ner kragen på den okände grundkursaren i brist på annat att göra.
- Tack mamma, fick jag som ironiskt svar.
- Varsågod min son, svarade jag, minst lika ironiskt.
Alexander Pettersson från Lk 1, sjukt kul människa, blev på något vänster även min mamma på kursen, fråga mig inte hur. Därefter fortsatte det och blev bara mer skruvat. Jag och mamma hade samma pappa. Jag fick en gammelfaster och en syster osv.. Och så blev det veckan ut.

Under måndagen hade vi mest utbildning där två överlevnadsinstruktörer hade genomgångar på vad vi själva senare skulle få hålla lektioner i: knopar, vattenrening & hygien, kniv yxa såg och eld. Haha en av dom instruktörerna, kapten Johansson, den absolut gladaste människan jag sett, gick runt och log 24/7. Helt underbart.

Därefter var det en massa planerande. Själv skulle man hålla lektion i vattenrening och hygien så det blev till att skriva övningsplan och PM halva måndagen fram till halv 10 tiden.
Under tisdagen efter att alla hållt i sina lektioner blev det ännu mer planerade eftersom vi dagen efter skulle hålla lektioner för grundkursarna och fortsättningskursen. Blev övningsledare för grundkursen, men under kvällen blev jag sjuk. Kändes som att någon högg knivar i magen så jag knappt kunde andas. Fänriken tvingade mig att gå och vila och när jag någon timme senare kom tillbaka till lektionssalen hade de flyttat mig till att hålla lektion för LK. Lite surt, men vad gör man...

LK lektioner
Så tja.. Under onsdagen åkte vi ut i skogen och höll lektionerna, gick inte lika bra som under tisdagen, men det gick ändå hyfsat. Även Bell, Persson, Henningsson, Andersson och Johansson var på LK och höll lektioner.

Under eftermiddagen hade vi överlevnadsutbildning med den glade kapten Johansson och fanjunkare Jörgensen. Var väl måttligt spännande fram till vi fick tända eld på saker.
Fick även hälla vatten i någons öga eftersom att han förvarat tallbar där.

Under kvällen efter ett flertal timmar lektioner om ledarskap med fänriken Sitsas gick jag, Jönsi, mamma och lilleman till affären. Innan vi gick fick vi en utskällning av furir Braune för att vi gick för sent och när vi kom tillbaka fick vi en ännu värre utskällning av samma befäl för att vi var tillbaka för sent. Haha det är inte lätt..

Haha råkade ävem skrämma upp Dallo med ett sms samma kväll, sorry för det. xD Höll på att dö av utmattning, men det var inte lika illa som det lät. xD

Under torsdagen hade vi ytterliggare några timmars teori med Sitsas. Kan inte säg annat än att han vet vad han gör..

LK spexPå kvällen var det kamratafton. Lika najs som det brukar!
Lks spex var rätt krångligt, men vi fick iallafall in alla befäl i ett stort släktträd där alla möjliga var kusiner med varandra osv..

Efteråt gick alla tjejer och snackade med instruktör Bastérus om rekrytering av tjejer i skåne vilket slutade med att vi själva skulle vara med på bilder för rekrytering.. hmm.. kan bli spännande. ^^

Sen på kvällen var vi lediga, första gången på veckan! :D
Så vi kollade på nån mysko film, "Kellys hjältar" och satt och snackade med Henningsson. Haha Uddevalla-dialekten är så sjuuukt najs!!

På fredagen tog vi bilder för rekryteringen, fick kursintygen, tog extremfula bilder på Lk, åt tårta och åkte hem. Tråkigt men sant. Ska iallafall tillbaka på Lk 2.. antagligen. ^^

Men jaha.. nu var det skola igen.. var på ambulansen idag. Var väl måttligt spännande, var inte där så länge, ska kolla upp om man kan jobba på ambulans om man bara är undersköterska, isåfall kanske man skulle satsa på det tills man kan söka vidare till polis.. hmm...

Har egentligen en massa annat att skriva om, orkar inte nu bara.. :P
På återseende mitt herrskap

Det här också

Upptäckte efter att ha publicerat den förra bloggen att jag glömt massor, eller inte massor, men en hel del som jag gjort sen jag skrev sist!

Först och främst var ju Jacke och Andrea hemma hela helgen. Det var najs, fast jag hann inte träffa dom så mycket.

Sen har jag ju Camo camp att skriva om, som jag var på för ett par veckor sen, bara för tjejer på F 17 som ville prova på lumpen under några dagar. Vet inte riktigt om det var min grej att bara va tjejer på ett sånt ställe haha, men det var sjukt roliga saker vi gjorde iallafall. Första dagen, vi lärde känna varandra, ritade sjukt fula bilder på en blomma, ett fordon, ett djur och vår förebild, som vi sen skulle berätta om och på ett eller annat sätt koppla ihop med oss själva. Vi fick även en orienteringsnummerlapp som vi skulle fästa på magen, annars skulle insatssoldaterna köra ut oss. Nummer 81 här då va. Vi blev även indelade i olika plutoner, jag hamnade i pluton tre, och hade befälen Totte, Sara och en som jag glömt namnet på. Därefter åkte vi till Kristianstad för att vara på pliktverket. Haha sen att Alexander från Jönköping var där samma dag för att mönstra.. alltså.. Hur stor är sannolikheten egentligen?
Andra dagen började vi med sjukvård, hade HLR och fick intyg på det. Därefter sprang vi hinderbanan, sjukt roligt som alltid. xD På eftermiddagen hade vi självförsvar på fotbollsplanen, och jag skojar inte när jag säger att det var kul!
Senare under dagen drog vi ut i fält, var sjukt slappt, (men de har sagt att det ska bli hårdare på steg två, vi var på var steg ett). Vi bara slog upp tältet och fixade förläggningen. Åt korv med bröd och gick och la oss.
Dagen efter slängde vi ner tältet och alltihop för att därefter traska tillbaka till F 17. Vi genade över startbanan.
När vi var inne på flottiljområdet igen fick vi några uppgifter, bland annat avståndsbedömning. Sen kletade vi in maskering i ansiktet och gick in i skogen, efter en stund började det skjutas och vi slängde oss på marken för att därefter springa upp för en backe och några hundra meter till. Synd att man inte haft ett vapen så man kunnat skjuta tillbaka där, hah.
Nästan tillbaka på kasernen tog vi en snyggvebild på oss alla i pluton tre. Synd att vi har de fula nummerskyltarna på oss, annars hade det varit en klockren bild.

Snyggvegänget



Resten av dagen bestod av materialvård, sjukvård med bårar och grejer, tips på träning inför mönstringen och lite känslosnack (?) med kustjägaren Totte.. ^^
Sista dagen var det bara städning och återlämning av materiel som gällde, därefter åkte jag hem med FVRF bussen. Träffade Klingborg och dom andra, dom hade tydligen haft en.. ähum.. torr och trevlig övning. ;)

För en liten stund sedan fick man reda på att min kamera ligger på OKQ8, cirka 700 meter härifrån, och jag kan inte få tag på den förrän imorgon, JOBBIGT.

Sen skulle jag ju egentligen till marinbasen imorgon för att intervjua värnpliktiga, men det sket sig eftersom de värnpliktiga tydligen hade för mycket att göra då.. Nedrans..

Nej nu får man väl gå och göra något vettigt.
På återseende mitt herrskap.
Udda och äventyrssökande skrivare vars visioner och mål ligger långt utanför gränserna av den östskånska stad jag växte upp i. Är både ifrågasättande och normbrytande, black metal-lyssnande och miljödebatterande, jämställdhetsivrande och filmskapande, lugn men galen och med hopp om att lämna ett stort avtryck i världen.