Psykologiska pussel

Har äntligen fått ett datum för utredning nu. Jag måste gå dit med inställningen att det kanske inte blir något alls. Dom kanske tycker att jag är för välfungerande för att få en diagnos. Eller så har vi varit ute och cyklat hela tiden och jag kanske har något helt annat. Den förra psykologen trodde utöver de två diagnoserna att det kunde vara särbegåvning. Vill hellre kalla det något annat eftersom det låter så självgott vilket egentligen inte är innebörden. Jag läste på de senaste kvällarna om hur aspergers och särbegåvning ibland förväxlas men hur man även kan ha högfungerande aspergers, lite en mix av båda. Men att själv göra bedömningen är omöjligt för jag kan inte se det från andras perspektiv. 
 
Vad jag däremot vet säkert är att min hjärna lever sitt egna lilla liv. När jag ser filmer kan jag se allt väldigt klart. Förstår vad som kommer hända, läsa av människor och se vilken typ av uppträdande som kommer få vilken typ av respons. Men jag kan sällan använda kunskaperna i verkligheten. Trots att jag vet hur saker borde fungera har min hjärna en helt annan agenda och reagerar förvånansvärt oväntat i många fall. Jag vill alltid förstå, veta och lösa saker. Jag kan inte göra något utan att analysera saker i detalj. Filmer förstörs för att jag tänker på all bakomliggande information. Jag kan inte köpa något utan att analysera ursprung, produktion, priser och hur allt i butiken gått till. Och det här gäller verkligen allt omkring mig. Jag tänker på olika språk men inser det först när jag råkar svara en svensk på tyska. Ibland är språken låsta till särskilda platser eller städer och när jag lämnar dessa byter språket igen. Jag intresserar mig för högst märkliga saker som krigshistoria, gamla byar, världskonflikter, vad alla stater i USA heter i bokstavsordning och levnadssättet på 40-talet i Polen. Och så vidare i all oändlighet. 
 
Jag läser av alla människor jag möter och ser de intressanta omedvetet som psykologiska pussel. Det gör mig ofta lösningsfokuserad eftersom jag gillar att hjälpa till men är saker jag ofta håller för mig själv. Jag är socialt avvikande trots otaliga försök att fungera och jag dras nästan bara till människor med udda attribut, humor, intressen eller personligheter. Som person är jag väldigt tvärtom. Den person som fryses ut finner jag mest intresse för, det folk vill att jag ska göra ifrågasätter jag mest och sociala regler (typ är det rätt att gilla Bieber eller inte) måste jag bryta ner och psykologiskt förstå grunderna av. 
 
Är dessutom enstöring av rang numera och drömmer mycket om livet. Gillar att få bestämma själv, gosa ner i sängen och se intressanta filmer eller lära mig om saker jag är nyfiken på. Måste alltid vara i farten för att inte bli uttråkad och ingen kan hinna med bättre än en själv. Å andra sidan vet jag inte tillräckligt om många människors innersta inre för att avgöra vad som är avvikande eller inte. Men det går att se ett mönster. Hur som helst är jag otroligt angelägen att sätta igång med utredningen så man kan få lite hjälp på traven att lösa det största pusslet i sin egen psykologi.
 
 

Göra fienden en tjänst

Det verkar som att IS på ett sätt har lyckats med en av sina planer: att få världen att dela upp sig i vi och dom. Muslimer och icke muslimer. Det verkar urarta på individnivå. Det sprids rasistisk propaganda åt ena hållet och historier om invandrare som börjar bli mer och mer misstänktliggjorda åt det andra. Det är inte konstigt att hot om terror skapar skräck och får människors rädsla att vara på alerten men vad som börjar pågå nu är något annat. En terrorist sätter sig inte i lugn och ro och läser tidningen på tunnelbanan, eller står i kön på ica för att handla mjölk. En terrorist som för stunden har för avsikt att agera kommer uppföra sig därefter. Det är en självklarhet att alla håller ögonen öppna och noterar avvikande situationer men det är inte rimligt att straffa varenda person med matchande hudfärg. Vi kan inte skuldbelägga allihop för saker de inte gjort. Tvärtom, de som får lida mest för IS brott är de som numera får leva i deras skugga och ta smällarna för folks rädsla och fördomar. Och vi kan varken anta att alla invandrare är muslimer eller att alla muslimer är terrorister. Det intressanta är ju även hur oskyldigt det är att hata alla invandrare trots dessa få terrorister medan det fortfarande är oerhört farligt att dra alla män över en kam trots att dessa åstadkommer fler dödliga utgångar och mer skada mot kvinnor är muslimer mot icke muslimer. Även icke muslimer mot kvinnor än muslimer mot icke muslimer. 
 
Däremot är jag starkt emot daltande och personliga räddningsauktioner. Jag vägrar sitta och vänta på att en kultur eller religion ska anpassa sig till vår om väntandet innebär en kränkande kvinnosyn, våld mot egna och andra samt kriminella strapatser. Jag riskerar inte min och andras trygghet för andras "rättigheter" att befinna sig i diverse länder. Och lika så räknar jag med att andra länder kräver samma sak den dag vi kanske måste fly. Respektfulla och mänskliga människor är däremot en fantastisk tillgång på många olika sätt och att dela in länder per ras är ganska obehagligt. Och att leva som invandrare i Sverige och konstant ses snett på, väntas vilja alla illa, bli undviken och bortvald kan knäcka vem som helst och är inte rätt riktning om vi vill ha en lyckad integration. Och det är definitivt inte en skjuts framåt vi vill ge IS.
 
 

Sommarminnen i öst

Hittade lite gamla bilder på minneskortet  från när jag var i Ukraina och Rumänien i somras. Märkliga platser jag är glad att jag besökt men inte direkt känner något behov av att återvända till. Det började ju med en båtresa över till Litauen med Samir. Vi intog först Kleiopeda innan vi tog tåget till Vilnius och Trakais slott. Sen flög jag vidare till Kiev, Ukraina medan Samir drog till Polen. Gick en gratistur i Kiev med fyra andra och hängre resten av dagen med guiden. Vi drog till ett maffigt armémuseum och fick till en grym restaurangkedja med ukrainsk mat. Drog sen till Bukarest, Rumänien och mötte upp Håkan. Även vi gick en gratistur som dock var så deprimerande att Håkan nästan åkte hem. Hans uppgivna kommentar är fortfarande något av det roligaste med hela resan. Men vi tog nya tag och åkte buss ut på landet och tog en samåkningstaxi till bergen där vi fick fortsätta till fots. Åt och sov på draculas hotell innan vi nästa morgon gick tusentals steg upp till Vlad the impalers borg. Han blev tillbakaringd till Turkiet och jag liftade genom bergen och pratade med en man som plockade hallon vid sidan av vägen mitt ute i ingenstans. Fick lift med några britter till Sibiu, drog till medeltidsstaden Sighisoara innan en lång tågresa till Wien och vidare hem. Fick lift sista biten från tysk-danska gränsen med fyra svenska militärer som gått Nijmegen. Hade tur då de skulle genom Kristianstad vidare till Karlskrona. Här är några av de få bilder jag tog med systemkameran.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Hantera kvinnoförakt

Jag kan bli så oerhört förbannad på manssläktet. Det räcker med att två procent av alla invandrare beter sig illa för att folk ska rasa och straffa allihop medan kvinnor som dagligen utsätts av all möjlig skit från hälften av alla män aldrig får dra dessa över en kam. Inte ens ifrågasätta machoidealet. Raseri och mordhot, feministhat och härskartekniker som svar på att vissa kvinnor hatar män. Konstigt, mycket konstigt. 
 
Här borta håller jag på att få en stroke tre gånger i veckan. Jag är så trött på män att det inte är sant. Men uttalar jag mig om problemen är jag bara jobbig, har mens, är en hora och borde hålla käft. Män tror att dom på något sätt är bättre på att styra och ställa. Har högre intelligens, är bättre på att lösa problem och är viktigast i varje rum, högt ovanför allt kvinnofolk. Trots facit att män med makt förstör precis överallt på otaligt många sätt. Hemma i Sverige är man ganska van vid att inte få lika mycket plats, man är van vid att känna sig rädd kvällstid, titta sig över axeln, bemötas av skitsnack kvinnor emellan och generellt ses som det svagare könet. Men här, vart ska jag börja.
 
Flickvänner är någon form av rekvisita. Vem i rummet tillhör du? Blickar killarna emellan. Approve eller disapprove. Det hänger nakna tjejer på väggarna och postas lika kvinnoförnedrande saker i nyhetsflödet på facebook. Män som uppenbarligen är kompletta lågbegåvade idioter får självklar respekt, fistbumpas med och får sen vräka ut sig historier efter historier om slampor och vilken cool jävla man han är. Kräks. Jag har aldrig tidigare blivit behandlad som ointelligent innan jag ens hunnit öppna munnen. Det spelar ingen roll vilken utbildning jag skulle ha, hur mycket jag kan eller hur mycket lättare jag skulle lösa problem för jag är i första hand bara en tjej. Man förväntas vara den som står bredvid och hejar på de som i grund och botten inte har någon som helst respekt för en. 
 
Det gör mig så arg att jag kokar. Flera av de jag träffat sen jag kom hit vill jag aldrig se igen. Det jobbiga är hur det genomsyrar hela samhället här. Barnen kallar varandra för pussy om dom inte vågar, kvinnorna lever som på 50-talet och servar männen utan att kräva något tillbaka. Jag hade älskat LA om det inte var för att jag måste ha musik i öronen varje gång jag går ut för att stänga ute alla catcalls. Det är nedvärderande och får en att både känna sig otrygg och nedvärderad. Jag är inte min kropp och de som inte förstår eller bryr sig borde inte få gå fria ute på gatorna. Och våga skylla något på de som vägrar isolera sig och ta hänsyn till våldtäktsmän och kvinnohatare så att det börjar begränsa deras liv.
 
Hur hanteras detta bäst? Bli obstinat eller bara hålla sig borta från mänskligheten?
 
 

Lämnar vänstersidan

Hade sjuk åldersnoja när jag skulle fylla 20. Det var ju slutet av ungdomen, slutet av tonåren, dags att bli vuxen och jag kände mig fortfarande som bambi. Jösses vad jag minns året efter studenten. Jag tror att det var väldigt lärorikt trots hur jobbigt det var större delen av tiden. Jag hade en utbildning jag inte ville jobba med, kom från en stad jag inte ville stanna i och gick igenom en identitetskris. Folk säger att det blir lättare ju äldre man blir och jag välkomnade min 25-årsdag med öppna armar. Även om jag fortfarande försöker lösa många pussel med mig själv är det som natt och dag när jag tittar tillbaka. Jag är till exempel väl medveten om att det enda sättet att hitta en stabil vardag är att jobba utefter mina egna villkor. Egen företagare. Jag vill försöka lösa fler koder så jag förstår och kan möta folk på ett fungerande sätt. Jag har känt mig väldigt oförstådd och utanför på så många ställen trots att avsikten varit att lära känna de andra. Är även väl medveten om min kritiska sida. Jag analyserar och ifrågasätter allt i min natur vilket jag förstått ibland tolkas som ilska och personliga påhopp. Det har jag förstått nu den sista tiden och är varjen syftet eller hur jag vill att folk ska tolka mig. Vissa böcker har hjälpt mig att förstå, och har fått mig att känna sådan lättnad över hur mina reaktionsmönster är normala inom de ramar jag utreds inom. Men jag vet också att jag är undantaget i sammanhangen. Jag kan inte vänta mig att någon ska förstå hur jag tänker och fungerar. Det är desto mer effektivt för mig att anpassa mig. Men det gör jag bara för de som är respektfulla. Folk som gärna skrattar åt en eller lämnar rummet när man kommer in viftar jag bort. Man får tillbaka det man ger.
 
Det är på något sätt spännande sen jag började utredas. Lära mig mer om adhd och aspergers. Vänja mig vid tanken, läsa och med lättnad se hur det stämmer, och det, och det. Och se hur jag skiljer mig från de flesta andra. Det är ett stort steg att från barndomen alltid trott att folk fungerat som mig till att nu inse att jag ofta är och tänker precis tvärtom de flesta jag träffar. Och att det varken är fel på mig eller dom. Att jag alltid kommer vilja människor väl men måste hitta en balans mellan att respektera mig och respektera andra vilket ibland kommer krocka. Många av mina egenskaper är otroligt oönskade i det här samhället men det är endast upp till mig själv att hitta ett sätt att förhålla mig och skapa ett fungerande liv ändå. 
 
Och det är här tacksamheten över åldern kommer in. Det är ännu en milstolpe, men med ett nytt lugn, mer fokus och bättre självkännedom. Jag vet vad jag vill med mitt liv i slutändan, jag vet vilka jag ska lägga min tid på och vilka jag ska släppa. Men det är samtidigt en tid när man börjar ifrågasätta tidigare värderingar. Skapa nya uppfattningar om allt omkring en. Det känns som att med tiden blir man även klokare och förstår saker man tidigare inte riktigt kunnat ta till sig. Just nu står jag i den politiska frågan om vad jag verkligen står för. Läste genom frågorna på partiernas hemsida och såg tydligt att jag inte längre står på vänster sida. Jag lever inte i ett naivt fantasiland. Jag är humanist, feminist, anti-rasist, djurälskare och miljömedveten men jag tillhör för den delen inte vänstern. Det är en underlig syn jag haft på partierna på höger sida. Att de skulle bry sig mer om pengar än människor. Vänstern bryr sig dumdristigt mycket. Det går inte att vara realist och samtidigt stryka varenda människa medhårs när vi själva straffas för många av besluten. 
 
Försvaret borde stärkas och hjälp borde finnas där kriserna är. Jag bryr mig inte det minsta om människor som är så respektlösa att hanterar vår dumdristighet till sin fördel på vår bekostnad. Jag är trött på daltandet och lösningarna som endast skulle fungera teorin. Det här är en märklig tid på så många sätt. Det är väl dags att verkligen bli vuxen. 
 
 

Remake

När jag bodde i Berlin för tre år sen pratade jag med en kompis kompis om det här med att växa upp och hitta sig själv. Jag kände mig ensam i att vara ung vuxen utan att funnit sina mål och drömmar, som inte riktigt landat i vem man är. Hon däremot påstod att det är en långsam process där man hela tiden utvecklas och aldrig riktigt hittar den där friden i att veta precis vem man är och vad man står för. Och jag börjar tro henne. Barndomen på 90-talet gav mig en otrolig tilltro till de vuxna. De var kloka, ansvarstagande, mogna, trygga och hanterade folk på ett väldigt själklart och vänligt sätt. Dagisfröknarna och lärarna hade tid med oss och jobbade år efter år på samma ställe. Trygghet. Det är lite som en parallell värld. Idag kastas lärare in till höger och vänster och byts ut när de inte längre tackar ja som tillkallningsvikarier. Jag väntade mig det mogna, trygga och vänliga när jag gick från barn till vuxen men fick den illusionen kastad i ansiktet.
 
Kanske har jag svårt att hitta rätt eftersom jag alltid fått höra att jag inte fungerar som jag är. I skolan var jag för bossig eller för blyg. Där var jag så och där var jag si. Alltid ett långt utvecklingssamtal om vad det är med mig som inte fungerar. Trots att jag alltid försöker mitt allra bästa. Det är inte lätt att hitta rätt när man måste handskas med den riktiga världen - världen där man oftast inte är tillräcklig. Och som jag hatar att bli utvärderad, om folk insåg hur mycket skada det gör. Jag har inte valt min personlighet. Jag må vara udda men jag trivs med vem jag är. Det svåra är att alltid få höra vad som är dåligt med en. Folk vill ibland hjälpa men å andra sidan är jag inte tappad bak vagnen. Jag uppträder inte som jag gör för att jag trivs med att misslyckas. Jag vet redan allt det där. Jag tror det skulle vara lika svårt för andra att dagligen uppföra sig som sin motsats för att behaga omgivningen som det är för mig att göra detsamma. 
 
Det är ju för den delen egenskaper som jag är stolt över. Eller som jag skulle vilja få lov att vara stolt över. Det hade varit så himla mycket lättare att hitta och trivas i sig själv ifall omgivningen inte hela tiden försökt göra om en.
 
 

Jag hoppas på godheten

Som vanligt är det en massa tankar som går fram och tillbaka. Terrorister, flyktingar, SD och ett svajande europa är väl bara början. Det är svårt att vara passiv här borta men det är ännu svårare att göra något. Det är tufft att inse hur den där känslan av trygghet förknippad med Sverige håller på att suddas ut och ersättas med ett obehag som är svårt att vifta bort. Å ena sidan är det vår mänskliga skyldighet att hjälpa de som inte bara lever med samma obehag utan konstant direkt hot om död, men å andra sidan är det oansvarigt att med så osäkra medel göra det lättare för terrorismen att spridas. Lösningen borde ha funnits på plats. Och det hade varit möjligt är jag övertygad om, ifall resten av världen arbetat ihop och tagit beslutet. Vad vi gör nu är inte hållbart. Inte för oss pch inte för de som flyr, och det har inte löst grundproblemet. Det farliga är hur Sverige verkar delas upp mer i vänstern vs sverigedemokraterna medan mitten och högern verkar stå i bakgrunden med lite mer stabilitet. 
 
Jag förundras över hur folk i allmänhet inte har satt sig in i situationerna och aldrig varit speciellt intresserade i frågorna men som nu måste ta ställning till hur dom ska förhålla sig, hur dom ska visa sig så humanistiska som möjligt. Det är fint tänkt men det är alldeles för naivt. Och vilka liv ska spillas under tiden? Och hur gottgör vi dessa offer mer än att byta profilbild en månad och utbyta lite ord med grannen om hur förfärligt illa ställt det kan vara. 
 
I slutändan är det upp till politikerna. Enskilda människor har inte makten eller möjligheten att ta stora beslut och agera efter dom. Det är politiker som passivt ser åt andra hållet, som vägrar ta beslut, som är för fega och rädda för att trampa någon på tårna. Rädda för att någon kan bli upprörd om de skulle ta i för hårt. Det är väl därför vi bryr oss först nu när det händer i Frankrike. För att vi vaknade och insåg att det lika gärna kan hända i Stockholm imorgon. Eller Bryssel, eller London. Att det börjar krypa oss under våra skinn och ofrivilligt påverka våra tankemönster och vardagliga rutiner. 
 
Hade alla människor varje dag blivit berörda av alla människor som dog i krig och fattigdom hade vi kollapsat psykiskt och levt i plågsam misär. Vi kan önska alla det bästa, sprida värme och medmänsklighet omkring oss och vara hjälpsamma där vi är men vi kan inte ta på oss allt som händer. Människor är inte gjorda för det. Vi bryr oss helhjärtat om de närmsta, rätt eller fel. 
 
Det här blev väldigt långt men som jag våndats under kvällarna och nätterna denna veckan. Europa och världen är i en otroligt svår situation. Många beslut ska tas som jag inte har det minsta att säg till om, jag bara hoppas att de från och med nu kommer vara väl genomtänkta och sluta så bra som möjligt för alla utom de som just nu önskar motsatsen.
 
 
 

Surreal

Tänkte skriva om helgen i Los Angeles när jag har tillgång till wifi på datorn. Hade en ganska surrealistisk upplevelse på väg tillbaka till Reno
 igår kväll. Vi körde genom en snöig del bland bergen i hyfsat hög hastighet eftersom en av oss skulle jobba nattskift och plötsligt sladdar bilen till och försöket att bromsa fick hela bilen att börja snurra. Så vi slog i ena sidan av bilen i en snöhög vid diket och gled sen ett helt varv på kanske femtio meter och fick sen stopp på bilen rätt intill sidan av vägen. Det enda jag tänkte var "jaså det är såhär det känns, hoppas inte vi hamnar av vägen, men det lär nog sluta bra eftersom vi inte kör så fort". Resten av vägen körde vi typ femtio km/h. Och kom hem välbehålna. 
 
 

Helg i Los Angeles

Jag, Evan och TJ sitter just nu i bilen på väg ner till Los Angeles eftersom de vill se ett av sina favoritband. Jag har varit sugen på en tur dit med Evan nån vecka så det passade pefekt. Jag vill äntligen se husen i Beverly hills och trosa runt i vintagebutikerna på Melrose boulevard. Vet även att det finns en affär i LA som säljer kläder från filminspelningar och jag är på jakt efter 30-, 40- och 50-talsinspirerade plagg. 
 
Hade även velat se Ellen Degeneres live men vi måste dra hem igen tidigt på söndag så det får förhoppningsvis bli nästa gång. 
 
 

Rekommenderade filmer

Jag kollar på ungefär femtioelva filmer i veckan eftersom Evan jobbar, så mycket så varje tisdag drar vi till biblioteket och lånar filmer helt gratis. Mina senaste favoriter:
 
 
Lucy - handlar om en tjej i Asien som blir lurad till ett uppdrag och får ett paket droger inopererat i magen som börjar läcka. Resultatet är att procenten av hennes hjärna som används långsamt stiger. Filmen handlar sen om hur det påverkar henne. Väldigt imponerande skådespelat av Scarlett Johansson.
 
 
The pianist - Adrien Brody stegade in på min skådespelartopplista efter jag såg "Oxygen" men att jag inte sett pianisten förrän nu är ett under med tanke på min krigsfilmsnördighet. Han är en så speciell och udda person i sig att han inte behövde säg mycket för att göra ett stort intrycki filmen. Jag njöt av varenda lägenhet, gata, resväska och byggnad som visades i filmen för det var så välgjort att det likaväl kunde varit 40-talets faktiska Polen som visades. Filmen handlar om en familj under tiden när Warsawa-judarna skickades in i ghettot och hur de sen fördes vidare med tåg till koncentrationslägrena, men en man fick möjlighet att fly och slippa tågresan.
 
 
Änglar och demoner - det finns få skådespelare jag gillar i alla filmer de medverkar i men Tom Hanks är en av dom. Jag visste att den här filmen var stor men jag trodde inte den skulle vara såhär bra och genomtänkt. Vissa filmer önskar man att man kunde se för första gången igen. Hanks spelar en expert som blir inkallad till Vatikanstaten när denna hotas att sprängas och därefter upptäcker de ledtrådar runt om Rom för att hindra explosionen.
 
 
Chernobyl diaries - otroligt bra men otroligt obehaglig film om en grupp ungdomar som åker med en reseguide från Kiev till Tjernobyl men stannas vid gränsen och nekas inträde. Guiden tar en gömd väg in i staden och får en heldag i området men blir fast för natten och då börjar det bli sjukt äckligt.
 
Uppdaterar gärna om fler filmer ifall ni är intresserade?

Halloween

Senaste gången jag kan minnas att jag firade halloween var cirka 2004. Jag var den enda som klädde ut sig av de typ fem som umgicks den kvällen och vi skulle gena över ett fält, nej, en åker. De blå skorna såg sitt sista ljus och tiden för bus eller godis var förbi.
 
Och sen kom man till USA. Alla gator i alla områden täcktes med pumpor, spindelnät, monster, ljuseffekter och ett överflöde av barn. En del hade gjort overhead-skärmar på garageportarna och kollade på skräckfilm i trädgården. Andra hade gjort ett tak över hela uppfarten och ställt "folk" lite varstans på väg upp till huset. Någon hade satt en bild över fönstret med rörlig bild som såg ut som att folk försökte kravla sig ut. Det var helt galet och folk överallt. 
 
Därefter drog jag, Evan och TJ till en fest med vuxnare vuxna. Träden utanför huset hade fullt av dockor hängandes från grenarna. Insidan av huset var helt galet och alla rum hade olika teman och varenda människa var upp till tänderna utklädda. Jag var redhead Britney, Evan nån form av van Helsing sheriff och TJ creepy baby igen. 
 
Grymt värd kväll!
 
 

Peruker och tapeter

Jag fick just en sån väldig lust att flytta till en lägenhet i Stockholm, tapetsera väggarna i mörka färger i medaljong-stil och införskaffa en massa verklighetstrogna peruker i olika stilar och färger och leva som Stig-Helmer eller mamman till Gösta Ekman i "Morrhår och ärtor". 
 
Jag är alldeles övertygad om att min själ är väldigt gammal och jag skiftar mycket mellan den unga och äldre delen av mitt sinne. Vill gärna bo i ett hus liknande bloggerskan Clara Lidströms, gå i skogen, läsa "svenska öden" och prata med människor uppväxta förr i tiden. 
 
Och glad peruksamling i 70-talets Stockholm var tydligen senaste tillskottet i drömsamlingen.
 
 

Virginia city

När jag var ute på road trip i våras var min plan egentligen att sova på en parkeringsplats i Reno för att dagen efter köra till spökstaden Virginia city uppe i bergen och sen ta mig västerut för att köpa en ny biljett och åka hem tidigare. Men då träffade jag Evan. Så vi och TJ åkte till Virginia city ihop istället i april och nu nyligen återvände vi. Dom har kamelrace och allt möjligt under sommaren och flera spökjägare säger att hotellet i stan är det mest hemsökta stället de nånsin sprungit på. Vi var inne och vände båda omgångarna. De har även spökturer att gå där inne särskilda dagar och även i det gamla bårhuset där mannen vi mötte där inne påstod att spökena ibland klöser på besökarna. Då blev det bestämt nej till turen.
 
Men de har fullt av westernbutiker med spel, barer, shopping och antika affärer med alla möjliga sorters grejer. Och riktiga godisaffärer med tunnor fulla av karameller.
 
 
 
 

Spelning och Sylversterys toofer

Första helgen jag var här spelade ett av Evans band och två band från Kalifornien. Ett av banden hade maskoten Sylvester if form av en tvättbjörnspäls och tillhörande avtagbart skeletthuvud och en toofer (tand) som alltid ramlade ut. Jag blev bästis med bartendern under kvällen och fick flera gratis drinkar i form av shots av random flaskor jag pekade på. Publiken för kvällens band var cirka tre personer men vi hade kul ändå. De var även med och sov i huset men ingen av dom drack, mycket på grund av att trummisen var fjorton år gammal. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Majsfältslabyrint

Kan dra till med ytterligare en utflyktshistoria när jag ändå är igång. Förrförra veckan var jag, Evan, basisten i deras två band Tj och hans flickvän Lilly ute på en gård där de hade ett stort majsfält med labyrintvägar att ta sig runt genom. Vi trodde det skulle ta oss timmar att ta oss ut men hela fältet höll på att förfalla så vi kastade majskolvar istället och gick runt med årets obehagligaste halloweenmask och tog bilder. På vägen dit var det ett brutalt moln långt bort som visade sig vara i rikningen vi körde mot så vi började söka efter nyheter om katastrofer och hittade en fem timmar gammal varning om ett atomkraftverk. Visade sig vara ingenting.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Området Reno Sparks

Var ute och gick för några veckor sen när det fortfarande var sommarväder i svenska mått. Evan jobbar vardagar så jag har oceaner att tid att bara flanera runt och göra vad jag vill. Och min nya kamera är alldeles superbt fenomenal.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

USA omgång två

Jag måste säg att jag är ovanligt trögstartad den här omgången. Har varit i USA nästan en månad utan att skriva en enda gång. Mycket här borta är fortfarande svårt att vänja sig vid, som att folk tar bilen om de så bara ska tvåhundra meter bort, att till och med bankerna har drive through, och att handdukarna inte är av avtorkande material.
 
Men många helt fantastiska grejer har hänt, som att gå trick or treat i stora klungor bland hus som dekorerats långt beyond lagom och att spendera första natten vid lake Tahoe. Första dagen här blev jag hämtad på Reno flygplats samma dag som de hade en minnesdag för amerikanska veteraner med ballonger, tal, orkestrar och en rad äldre herrar som blev inskjutsade i rullstol.
 
Sålde mina gamla kameror och köpte den nya Nikon D5200 som jag varit ute på flera fotorundor med. Eftersom vi inte har wifi i huset har det blivit sådär med uppdateringen så de tillfällen jag kan blogga är när jag går till starbucks i närheten av huset, när jag är i lokalen där Evans band repar eller hos hans föräldrar.
 
Vi har båda blivit genomförkylda så vi har spenderat helgen med att ligga framför en brasa och spela spel.
 
Mycket är kaotiskt och ovisst och spännande just nu men jag ska försöka se till att skriva några gånger i veckan från och med nu.
 
 
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se