Was machen Sie?

Jag har inte haft någon ork till att blogga dom senaste dagarna. Inte så mycket tid heller för den delen.

Än har jag inte skrivit så mycket om vad jag gör här om dagarna i Tyskland. Let's see.
Jag har ju det bedårande gänget från tyskakursen och deras kompisar som jag träffat en del innan i princip alla åkte hem för att fira jul och nyår med sina familjer.



För två veckor sen var kanske tio av oss och åt på en indisk restaurang. Hälften av oss var förkylda så vi sprang för att snyta oss på toan stup i kvarten, för att inte tala om allt snörvlande och att maten bara smakade starkt.
Under detta restaurangbesök hann vi även med att limma fast Kristinas naglar som hon omsorgsfullt lagt i en plastficka efter att dom trillat av. Det blev laget runt för att posa med en gummigris också vet vi alla nu att det nya ordet för "tår" är "footfingers". Efteråt gick några hem, samt att vi fick med oss några nya. Hannah och Robert joinade sällskapet bort till ett uteställe som låg på en båt. Det var en 80-talskväll, hurra! Tyska människor på krogen är otroligt underhållande. En del hade på sig träningskläder, typ fotbollsskor och koftor från adidas, andra hade byxorna i armhålorna och dansade som att dom hade kissat på sig och förmodligen gipsat armarna.




Efter någon timme när alla gått till dansgolvet på våningen under utom jag, Robert, Sahin, Hannah och en annan tjej fick Hannah den geniala idén att dansa till 80-talsmusiken! Jag hatar att dansa kan jag tillägga. Den andra stackars snörvlande tjejen gav med sig och hängde på. Men inte fan gav hon sig gällande att få med mig, och efter att insett detta tog jag ett järngrepp om min sittplats. Hon drog och slet så hela stolen följde med ut mot de dansande ungdomarna. Jag gjorde ett sista försök att klamra mig fast i Roberts stol innan jag gav upp och släpades med ut och dansade till de uuuuuunderbara sångerna. Fick dock en annan idé och gick och frågade lite random killar om dom kunde tänka sig att dansa med henne. Ingen fattade engelska. En kille däremot! Han var med på min plan fram till att jag upptäckte hur full han var, och innan jag ens hunnit sätta mig ner hade han glömt bort vad han sagt att han skulle göra.

Kan berätta fler historier om vad som händer här i Würzburg om ni är intresserade?
På återseende mitt herrskap

The Exploited

Herrejävlar! Kom precis och tänka på bandet the Exploited av någon anledning. De flesta punkbanden jag lyssnade på för några år sen har jag lyssnat på nu igen, men dessa hade jag glömt. Sitter och lyssnar på den här låten, och vet ni känslan av att höra en låt ni inte hört sen ni var små, men som ni fortfarande kommer ihåg när ni lyssnar på den igen? Fan vad sweet!

Dag 6 - Om det här vore min sista dag..

..hade jag velat umgås med de mest intressanta, underhållande och trivsamma personerna jag känner idag. Det behöver inte vara personer jag älskar, utan det viktiga för mig hade varit att dom alla funnits där för att ge mig en sista fantastisk dag. Om jag varit okapabel till att ha dödsångest vill säga.

Vi hade gjort en massa random trams. Inte varit rädda för att skämma ut oss eller slå oss. Träffa nytt trevligt folk, haft en brakfest, spelat pinsamma spel, slagit sönder dyra prylar, stått och skrikit saker på stan, spelat gammal svensk punk på campingen vi haft i folks trädgårdar, sprayat bloggens namn på viktiga byggnader, myst med Trigger, varit på grymma konserter där jag tvingat banden att följa med oss och åka pulka efteråt, gjort sakerna på min "innan jag dör-lista", spelat in en awesome film efter att ha snickrat ihop en storslagen handling. Örfilat folk. Allt som fallit oss in. Aldrig tveka, bara köra. Låta alla veta att jag finns.

Sen hade jag bara velat sitta tillsammans med dessa människor i ett mörkt rum med massor av tända ljus, soffor, kuddar, mjuka mattor och färger överallt. Vi hade pratat om allt som var bra och allt som var dåligt. Myst en massa. Gråtit, skrattat och mått bra. Varit ärlig och sagt allt jag känt för, aldrig hållt inne med något. Låtit dom veta vad dom betyder och njutit av känslan att vara med människor som bryr sig om mig.

Det finns inte gränser för vad jag hade gjort den dagen.
Jag vet bara att om jag idag hade följt nutidens råd om att leva varje dag som om att den var den sista så hade jag med all säkerhet iallafall haft min sista dag utanför brottsregistret.

Ta er i kragen, folk!

Varför är det så svårt att hitta människor som öppet tar ställning och tycker saker och ting?

Är det aldrig något i samhället som verkligen upprör oss? Orättvisa, ideal, framtiden, hur människor hanterar saker, särskilda brott, idioter, vad som helst? Eller tänker alla människor på sådant bara att dom sätter det utanför samtalsämnena för att slippa viss uppståndelse eller att ställas till svars? Helst så svenskt som möjligt; snällt och instämmande.

Jag blir så arg när jag inser att vi människor lär oss att vara tysta och inte tycka för mycket. Ju fler år som går, desto mindre ska vi uttala oss. Kommer detta från människor som är konflikträdda eller dom som helt enkelt bara tycker att vi ska lägga våra liv på att vara lagom och sticka ut så lite som möjligt för ett så enkelt liv som det bara går? Ju mer andra bestämmer åt oss desto bättre. Då blir handlingslistan och jobbets nästa deadline det viktigaste som kretsar runt oss i vardagen.

Trevliga som vi är inrättar vi oss i vad vi har lärt oss. Vad ska andra tycka om man har för mycket liv runt omkring sig? Om man skulle tycka något som andra inte håller med om och tvingas in i en diskussion där risken finns att de andra ratar en totalt eller till och med blir upprörda, hu!

Artigt men inte för socialt. Bättre att titta i marken och unvika jobbiga situationer.
Hellre hålla käften och le än att säga ifrån och dra uppmärksamhet åt sig.

Vad fan ska vi med våra liv till om vi ändå inte tänkt göra en skillnad framåt?
Föddes vi för att stå och puta med läpparna framför en spegel? Eller för att ödsla så satans med tid på vad andra tycker och tänker? Nej, det är därför vi fick en egen hjärna som har lika jäkla stor plats här i världen som någon annans. Ryt till för fan, gör vad ni vill, säg vad ni tycker. Släpp all skit om vad ni borde och inte borde.

Vad vi lär oss kommer från vad andra människor tycker. Att vi ska hålla en låg profil är inte en lag som damp ner i brevlådan från gud, det är vad de vuxna ansåg när vi var små, och det är vad de lärde oss att tro. Nu för tiden är det bra om människor inte har så mycket åsikter, det underlättar i hela den här processen av att få samhället att gå runt med hjälp av människorna vilka fungerar som installerade maskiner som tackar, tar emot och agerar efter vad man blivit tillsagda.

Ännu värre med dom som skiter i det. Som håller ögon och öron stängda och väljer att lägga all fokus på sitt eget. Har noll koll på omvärlden och på ett arrogant sätt visar att de inte hade kunnat bry sig mindre. Som aldrig väljer sida och lever i orealistisk värld av själviska nöjen.

Att stå för vad man tycker är något jävligt viktigt.
Jag hoppas fler lär sig det.

Dag 5 - Vad är kärlek?

Kärlek jaha, vilket knepigt ämne. Den där känslan som gör en glad i hjärtat som när någon har med sig vetebröd..
Hur beskriver man den? Kärlek förknippar jag nog med min katt, jag älskar bannemej Trigger. Och mina föräldrar.

Förutom det är det väl mest den där känslan där man bara vill skutta runt och säga hej till alla, samt sjunga glada sånger i en musikal på en och samma gång. Där man kan gå runt och le för sig själv och vara så borta i sina egna värld att man går in i stolpar.

Fjärilar i magen och känslan av lycka som sprider sig i hela kroppen, och som får en att tänka positivt, positivt, positivt och bli glaaaad. Så skulle jag beskriva kärlek.

Dag 4 - Vad misslyckas jag med för mat?

Fjärde rubriken ändrar jag.
Att skriva om vad jag bjuder på för mat vore lönlöst, för det är bara ren fakta att jag inte kan laga mat för fem öre. Dessutom är det något av det tråkigaste jag vet.

Laga mat och baka är för mig samma sak, så jag kan väl nämna några av dom gånger det inte riktigt slutat som jag velat:

- Några vänner till familjen har tre döttrar, och vi fyra har som tradition att baka när vi träffas, utklädda till den fantastiske Per Morberg med handduken slängd över axeln och med samma klassiska kommentarer i bakfickan. För några år sen skulle jag skära en bit smör att lägga i en skål, och med smöret balanserande på knivspetsen slängde flickornas pappa samtidigt igen ugnsluckan bakom mig. Jag hoppade till och kastade iväg smöret som landade ute på golvet.

- Jag och två kompisar från förra klassen lagade lax och skulle även göra en sås efter ett recept på couscouspaketets baksida. Jag tyckte allt lät fel och valde att göra några ändringar vilket slutade med att allt smakade honung och citron.

- Första gången jag träffade Louis skulle vi göra köttbullar och makaroner. Med full värme satte jag stekjärnet på spisen, la dit köttbullarna och väntade en stund. Ingenting hände.
Louis: Du kanske ska ha smör i?

- I tisdags fick jag för mig att det vore en bra idé att göra lussebullar med Robert. Så med receptet i högsta hugg gick jag runt i affären och letade efter kesella, utan att ha någon aning om vad det var för något. Slutade med att jag köpte mjölk som rann ut i hela väskan då paketet inte höll hela vägen hem. Hade sen i fyra gånger så lite saffran som receptet angav. Gick på magkänslan av mjölmängden då decilitermått saknades. Glömde att pensla med ägg. För lite jäst. Dom blev torra och Robert åt dom med lingonsylt.
Dessutom läste jag efteråt att kesella är ost.

- Nytt bakförsök med Robert igår. Skulle ha kaffe i smeten för negerbollar, men att hälla från en kaffekopp över till en matsked slutade med att allt bara rann ner för kanten och droppade från undersidan.
Robert: Be more confident with the pouring, varpå jag försökte kasta ut kaffet på skeden. Fick med mig halva koppens innehåll.

- Brände precis mjölk på spisen.

Detta är bara ett urval av alla misslyckanden i köket. Laga mat är inte min starka sida.

Obegripligt föräldraskap

Jag förstår mig inte på de föräldrar som använder tv:n som barnvakt.

Barn kan visst få kolla på film ibland, men nu menar jag att en del människor verkar ha de tekniska prylarna för att sysselsätta barnen istället för att själva lägga tid på att vara påhittiga och göra grejer ihop med sina barn.
Så varför då skaffa barn? Var det en rolig grej? För att dom är söta? För att man började komma upp i åldern?

Visst är det lättare att bara starta en film så man kan gå och göra andra saker som att städa, måla naglarn, sitta och prata med sin väninna eller vad man nu tycker är viktigare att göra om dagarna. Men det är inte att vara en bra förälder. Det är att vara lat och oansvarig. Att vara förälder är ett heltidsjobb som går ut på att forma en helt ny människa på alla plan, inte bara genom att ge tillräckligt med mat och sömn för att personen ska växa.

Barn har ett psyke som kräver minst lika mycket tid och engagemang varje dag. Man kan inte låta barnet sitta och ta in sina lärdomar från dagens barnfilmer. Dels har många av dom ett jävla kasst budskap, innehåller våld och utseende- samt prestationsfixering, dessutom är det inte bra nånstans för oss människor att sitta still och titta på en skärm i timmar. Barn behöver även känna att de är behövda, delaktiga, och bli socialt tillfredställda tillsammans med andra människor.

Det är föräldrarna som har ansvaret för vad barnen gör och lär sig hemma. I min värld finns det inte att man föredrar att sätta sitt barn att glo på kommersiell skit istället för att umgås.

Dag 3 - Mina föräldrar

Mamma

Min mamma är nog den starkaste människan jag vet. Hon är en supermamma som vid alla tillfällen får saker att verka rimliga, och hon har koll på allt man behöver veta vid alla tillfällen.
Jag vet inte en enda gång hon på något sätt visat en svag sida eller på något sätt behövt hjälp, stöd, tröst eller stöttning. Hon har alltid haft en stadig sida utåt och uppfostrat både mig och min bror till två självständiga och egentänkande individer. Hur hon hanterade oss under barndomen kan jag inte minnas på annat sätt än att hon varit otroligt delaktig, fruktansvärt tålmodig och alltid pigg på nya idéer.

När jag kom in i tonåren och blev den andra i familjen som inte var konflikträdd, och som dessutom var otroligt envis, nyfiken och visste vad jag ville, blev det ofta fel mellan mig och mamma. Vi är otroligt olika som människor och när en lagom trotsig tonåring gjorde entré i familjen var det inte bara en eller två gånger som vi tänjde på varandras gränser. Idag kan jag förstå hur tolerant hon var som gav mig rättvisa konsekvenser för felaktiga beteenden, men alltid lät mig se ut och tycka vad jag ville, och litade på mig tillräckligt för att låta mig göra i princip vad jag ville från femton års ålder.

När vi båda nu är vuxna har vi förståelse för varandra, trots våra skillnader, och jag har faktiskt lärt känna min mamma som person. Tidigare hade jag ingen aning om hennes liv, hennes relation till andra människor och vad hon tyckte och tänkte. Idag känner jag bara henne som otroligt humoristisk, ambitiös och med båda fötterna på jorden.


Pappa

Folk säger att jag är väldigt lik min pappa. Han är lugn, envis, gör vad han själv känner för och kan ofta vara inne i sin egna lilla värld. Egentligen vet jag inte mycket mer om honom än vad farmor och mamma har berättat.

Vi är nog mest vana vid att springa om varandra i vardagen, så ibland kan det vara skönt att ha en pappa som inte ställer djupare frågor än vad som hänt under dagen.

Som förälder under min barndom var han väldigt aktiv med att göra saker som att dansa med oss barn, bära oss på axlarna under alla utflykter och finnas omkring oss i allt vad vi hittade på. Än idag väcker han mig på samma sätt som när jag var liten; genom att sätta igång radion på högsta volym.

När jag var liten försvann han ibland iförd uniform och en Ak 4 på ryggen. Himla spännande och vapnet vägde så mycket att det knappt gick att lyfta. Kanske det var min käre far som väckte mitt militära intresse som tolvåring..

Annars skulle jag beskriva min pappa som en lojal och humoristisk man som tar allting som det kommer.
Lättsam, trevlig och alldaglig. Som gillar motorcyklar, att promenera på skåneleden och vara social bland människor.

Så trots att även min mamma och pappa är väldigt olika varandra har dom tillsammans gett mig den bästa uppfostran jag kan tänka mig.

Jag älskar mina föräldrar!

Dag 2 - Min första kärlek

Kan ju snabbt slänga iväg ett inlägg för att följa alla dagar innan jag sticker in till staden.

Ämnet min första kärlek är kanske inte så fruktansvärt intressant, om man nu ens kan kalla det kärlek när man är sex år gammal. Då var jag iallafall otroligt kär i min jämnåriga klasskamrat som gjorde ett halsband till mig av ett snöre och en silverglittrig piprensare. Vi lekte ofta skilda världar i mysrummet tillsammans med en annan kille från klassen, trots att vi inte fick för fröknarna. Jag har för mig att vi var ihop ganska länge, fram till vi blev osams om hurvida vi skulle pussas eller inte.

Det här är alltså nästan femton år sen, så verkligheten varierade kanske lite från minnena jag har från honom. När vi började trean fick vi nya klasskamrater och vi hamnade nog så långt ifrån varandra som det bara gick, och det höll i sig så länge vi gick i samma klasser, upp till nian med andra ord.

Så som sagt. Kärlek vet jag väl inte, men den första jag kom och tänka på till listan var han, utan tvekan.

Dag 1 - Presentera mig själv

För att tänka på något annat kan jag väl börja på den berömda listan jag nämnde innan helgen.

Men var ska man börja i sin presentation av sig själv?

En del människor ser mig kanske som en person som alltid kommer med nya idéer. Som är spontan, social, energisk och har en sjukt galen humor och är löjligt lättroad.

Somliga ser mig nog som blyg, tillbakadragen och handfallen när jag egentligen bara släpper kraven om att vara tvungen att vara delaktig i allt hela tiden. Att sitta och lyssna på andra människor kan vara lika roande som att själv vara med i samtalen, och låta bli att prata även om jag haft något att säga.

Sen kan jag faktiskt också vara blyg i verkliga livet. På vissa plan har jag en enorm social fobi, främst på platser där jag får känslan att människor ställer höga krav på mig, eller på platser där jag känner mig väldigt obekväm.

Som ungdom skyltade jag mina åsikter genom vad jag hade för kläder och vad jag lyssnade på. Idag använder jag skrivandet för att låta andra veta vad jag tycker, och det är det bästa sättet för mig att få andra att förstå. Jag vill kunna göra skillnad och påverka. Jag bildar mig uppfattningar om det mesta och reagerar över saker som många verkar skita fullständigt i idag. Att tvinga mig att vara tyst och släppa allt jag tycker är totalt omöjligt.

Jag älskar utmaningar och att prova nya saker. Jag har otroligt lätt för att prata med främlingar, har som roligast när jag gör bort mig fullständigt. Negativa människor i min omgivning gör mig till en extrem optimist. Dessvärre har jag även förmågan att sätta andra människor före mig själv vid alla tillfällen, vilket i vissa fall gör mig själv lidande.

Det sista jag kan nämna är väl att jag är en tänkare. Jag kan försvinna i mina tankar, tänka på andra språk och hamna bland totalt orelevanta saker. Jag kan stå och garva bland folk när jag börjat fundera. Dock blir det aldrig lika bra när jag sen ska försöka förklara vad jag har snöat in mig på.
Och där har vi än en gång svaret på varför jag skriver.

Stockholm

Igårkväll såg jag nyhetssidan efter att ha loggat ut från hotmailen. Bombdåd i Stockholm, vafan?

Läste genom några artiklar och såg bilder i den tyska tidningens framsida i morse.
Och hur mycket jag än skulle vilja skriva om mina åsikter gällande detta ämnet så gör jag nog bäst i att låta bli.

Jag vill, men att hålla just detta för mig själv är nog bättre..

Au pair

Tiden mellan studenten och att jag flyttade till Tyskland bestod av:

- Två jobb i Stockholm förra sommaren
- CV-delande i Oslo
- Jobbsökande, jobbsökande och möten på arbetsförmedlingen
- Timanställning på två ställen i vården, vilket höll i en månad ungefär

Behöver jag säga mer? Efter sommarjobbet jag hade detta året gick man i ide igen.
Motivationen hade tagit slut, idéer på jobb att söka var lika med noll, pengar till att börja någonstans var obefintliga.

Sen kom den dagen då jag var hemkommen från en av mina berömda utbildningar och hade picknick med en kompis ute på Ekenabben. Vi snackade om livet. Att livet helt och hållet bara fastnat. Såg inga vägar att gå, för där fanns alltid något hinder. Fanns det chans att jobba någon timme här och någon timme där var det ändå inget man ville göra. Var det livet för en nittonåring? Jag var så arg på bristen av jobb, och jag hade ju bestämt långt innan gymnasiet att det första jag skulle göra efter studenten var att flytta utomlands, eller hitta på vad fan som helst utanför Kristianstad.

Denna sommardag satt vi alltså på en filt ute vid en sjö och åt hemmabakade kakor, och jag började prata om att åka iväg som au pair. Det var egentligen inget speciellt realistiskt mål, för livet hade hakat upp sig så mycket att alla dessa fina ord som alla unga pratade om bara verkade som en avlägsen dröm.

Jag hade fått tips av en annan kompis om en bra au pair-sida där jag gick in och anmälde mig. Tanken var att åka till Ryssland. Jag upptäckte fort att det var otroligt få ryska familjer som behövde en au pair, och valde istället att inte sätta så mycket krav och utökade intresseområdet till ungefär tio länder. Ett par veckor senare hade jag fått intressemejl från hundratals familjer, mest tyska, som både på hemsidan och i personliga brev skrev om dom själva och när dom ville att jag skulle komma dit. Det var bara att välja och vraka.

Allt gick väldigt fort. Någon vecka senare när jag stod på tågstationen i Alvesta fick jag ett samtal från en kvinna som råkade presentera sig i sin makes namn. Jag bara garvade åt hennes sköna humor när hon upptäckte vad hon sagt, och jag fick under samma samtal även prata med både pappan i familjen och deras dåvarande au pair från Australien. Allt kändes otroligt rätt. Efter jag kom hem kollade jag upp familjen på hemsidan och upptäckte att det var en av de få familjer jag fastnat för redan innan de ringde mig.

Jag åkte till en annan underbar familj utanför München under två veckors tid bara någon vecka efter detta. Svensk-tysk, livlig och fantastisk. Men de bodde på landet. Jag hade inte stått ut med att försöka roa mig själv ett helt år bland kor och ängar. Som person behöver jag saker att göra och människor att träffa.

Så samma dag som jag kom hem från Tyskland bestämde jag mig för den andra familjen, familjen jag är hos nu, och på väg till Frankfurt och därefter Würzburg var jag alltså drygt en månad senare. Här har jag varit sen dess.

Vad jag vill få ut med inlägget är att jag verkligen kan rekomendera alla att prova på au pair-livet.
Genom denna hemsidan var inga krav eller plikter, bara familjer man gjorde en deal med. Jag är så otroligt glad över att jag valde att åka, ett av de bästa valen i mitt liv.

Mitt liv är nu så otroligt annorlunda där jag bor i ett nytt land med alla dess skillnader att upptäcka längs vägen. Staden trivs jag fruktansvärt bra i. Jag har träffat nya människor från alla möjliga länder. Här är så mycket att upptäcka och göra. Ett nytt språk att lära sig. En underbar familj att bo och jobba tillsammans med.

Trivs man inte är det ju inte svårare än att man åker hem igen, ingen tvingar en att vara kvar.

Jag kan lova er att det inte är så komplicerat som man kan tro, och framför allt att det är en jäkla bra erfarenhet och en otrolig upplevelse.

Ställ gärna frågor om ni undrar något.
På återseende mitt herrskap

30 dagarslista

Har ganska nyligen börjat läsa en jävligt intressant blogg tillhörande lady Dahmer, där denna listan dök upp.

Jag gillar listor. Så senare idag och en månad framåt kommer ni få svar på allt som står här nedanför, om jag inte ändrar någon punkt på vägen, har nämligen inte läst genom den så noga än.


Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Vad bjuder jag på för mat? 
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Om det här vore min sista dag
Dag 07 – Vänner
Dag 08 – Favoritsaker
Dag 09 – Min tro eller livsfilosofi
Dag 10 – Bloggfavoriter
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – 10 saker du inte vet om mig
Dag 13 – En vanlig dag hemma hos mig
Dag 14 – Dåliga vanor och laster
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Första kyssen
Dag 17 – Barndomsminne
Dag 18 – Ett pinsamt ögonblick
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Mina förebilder
Dag 21 – Mina dåliga sidor
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Mitt hem
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – Det här är jag bra på 
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Saker jag saknar
Dag 29
Det här ska jag bli när jag blir stor
Dag 3010 dödssynder

She's a liar

Fasen vad jag saknar att göra film.
När vi köpte den här bärbara datorn sa försäljaren att jag har en för gammal videokamera för att det ska fungera att föra över klippen att redigera och spara på datorn eller göra en skiva av.

Och det är kass. Sen har jag inte ens min videokamera med mig eftersom den vägde alldeles för mycket.
När jag packade fick jag med mig en satans massa prylar, men när jag därefter ställde väskan på vågen vägde den fem kilo för mycket än vad som var tillåtet. Därför fick den stanna hemma.

Men så länge man kan få idéer att skriva ner, och planera kommande inspelningar så är det lugnt. Då kan jag vänta med att göra film tills mamma och pappa kommer hit och förhoppningsvis får med sig videokameran.

Fast sen är det ju ändå inte så fruktansvärt lätt att hitta folk som över huvud taget gillar att göra film, och som har samma typer av sjuka planer som mig själv.

Här får ni videon till dansen som jag och Dallo genomförde utanför stadium i Kristianstad förra hösten.

Angående förra inlägget

För att svara på kommentaren om mitt förra inlägg: "Jag gissar att det inte är något som inte funnits de närmsta 20 åren och gissar igen att det inte blivit värre sen vi var små bara de att det just nu är på tapeten. Man får nog inte ta allting bokstavligt utan försöka tänka sig in i hur det var att själv vara 13, vad som var coolt att säga osv."

Ja vi människor fungerar oftast på det sättet att vi vill tillhöra en grupp och vara med i gemenskapen, vilket i den åldern kan få konsekvenserna att vi gör sånt som vi egentligen inte vill, eller säger oärliga saker bara för att göra gruppens ledare nöjda. Och som du skriver så har detta mycket riktigt varit ett problem de senaste tjugo åren, och längtan efter att slippa utanförskap kan vi nog inte träna bort. I den åldern är man ofta inte säker nog för att gå sin egen väg, med risk för att hamna bland de impopulära.

Men jag kommer precis ihåg hur det var att vara tretton, fast för mig var populäritet ingenting jag strävade efter. Tvärt om. Det som ansågs häftigt och modernt tog jag totalt avstånd från, och sen fick människorna säga vad fan de ville. Detta var året jag bytte stil till någon salig blandning vilket jag själv kallade punkrock. Då var det inte så vanligt med folk i "alternativa" stilar. Människor kunde störa ihjäl sig på mig och skrika saker i korridoren. En del försökte snällt förklara att jag hade sett bättre ut i jeans och en vanlig t-shirt, och att jag borde dra ner på sminket.
Det triggade igång mig till att se ännu värre ut och färgade senare håret brun/grönt och bytte till andra stilar efter hur min smak av kläder, musik och åsikter ändrades.

För mig var det roligt att jag kunde få människor så irriterade över mitt utseende och för vad jag stod för. Tyst så satan kunde jag vara, men jag gjorde vad jag själv kände för.

Och grupptrycket att göra saker som jag själv inte ville var ointressant. Jag hade till exempel under den tiden flera kompisar, både i och utanför skolan som försökte få mig att prova att röka.
Det tyckte jag var det dummaste någonsin. Stå och andas in en massa skit som pajjar ens kropp för att det är häftigt? Nej tack. Ju fler som började röka och ju fler som erbjöd mig att prova, desto mer äcklad blev jag.

Fast jag vet hur många andra på skolan fungerade. Jag märkte vad de föll för och vad dom var villiga att göra för en stund i rampljuset bland de mest omtyckta. Så förstår jag att de flesta trettonåringarna skulle göra.

Men vad jag syftade på i mitt förra inlägg var dock främst att den allmänna självkänslan bland de unga idag verkar så låg att de knarkar all uppmärksamhet de kan få.
Kan det bero på att många föräldrar idag försöker vara moderna och klara både jobb och familj samtidigt? Jobb som stressar dom sönder och samman och ger familjen en sådan bristande kvalitetstid utanför timmarna med matning, hämtande/lämnande och alla de andra fysiska bitarna att orken för tillfredsställning av barnets psyke uteblir? Dåligt med uppmuntran och bekräftelse, och tid för att bara ge kärlek och stöd.

Om de inte fick lära sig där hemma att de dög precis som de var kanske de får söka detta på andra håll. Och vad är det samhället lär oss är det viktigaste beviset på att vi är okej? Jo en perfekt kropp. Stora bröst, smal midja och hela den där skiten. Nu snackar vi inte den förvirrade högstadietiden, utan resultatet av de människor som inte vet hur man ger bekräftelse till sig själv, som aldrig lärt sig att tro på att man kan mätta sin hunger efter uppmärksamhet genom att behandla sig själv som en värdefull och fullständigt okej person.

Så länge detta pågår är det inte förvånande om barnen och ungdomarna idag bara går länge och längre för att få känslan av att de duger, och främst för att få behoven av uppmuntran och bekräftelse mättade, kosta vad det kosta vill.

Så tror jag det ligger till.

I hate

Dessa ord läste jag i en blogg för en stund sen:
"Visserligen har jag sagt att man är mobbad om man inte tappat oskulden innan man fyllt 13 och det står jag fortfarande fast vid.."

Jag blir fan mörkrädd när jag börjar inse att ungdomarna idag bara blir mer pantade för varje dag som går. Denna enkla mening säger alltså följande:
- Blir man inte sexuellt aktiv då man fortfarande är ett barn ska man bli utfryst och inte ha några vänner,
- att hitta någon man vill göra det med är inte lika viktigt som att man inte passerar bäst före-datumet,
- samhällets inverkan på de unga har idag gått så långt att pressen vad det gället sex är viktigare än barndomen och den personliga utvecklingen,
- att det på allvar finns människor som tycker såhär idag.

Det handlar såklart inte om att barnen vill ha sex. Det handlar om viljan att bli sedd, accepterad och omtyckt.

Blir detta ett sant grupptryck i de ungas värld är det ju bara adjöss med det sista hoppet om den svenska ungdomen. Då kan vi välkomna in den nya generationen som består av utseendefixerade, bekräftelseknarkande, uppmärksamhetskåta kopior som kastade den sista gnuttan självrespekt åt fanders den dagen de lärde sig att man idag inte kan tycka om sig själv.

Då kommer vänlighet, väluppfostran och självkänsla tillhöra de antika orden.
De nya orden att lägga i ordförrådet blir följande: billiga tonårsfyllor, curlingföräldrar, sexbesatthet, bröstoperationer och olyckliga individer.

Nej jag kan inte dra alla över en kam, och ja, kanske jag överdriver. Men vi har å andra sidan programmen "Kungarna av Tylösand", "Big brother" samt "Ung och bortskämd" som en försmak på vad som är på väg.
På nätet har vi bilderna av tusentals tjejer som till egobilderna där brösten tar upp nittio procent av ytan har ställt frågan "snygg?". Vi har bloggarna där sanningen om hur de egentligen mår kommer fram.

Så många krav och så lite mod och förstånd att stå emot.

Och jag hoppas tamejfan att jag inte är den enda som reagerar!

Helgen

Sen kan jag ju även ta och berätta om helgen.

I fredags stack jag bort till Robert, mannen med Norgeflaggan på jackärmen jag skrev om förra helgen, och vi kollade på band of brothers näst sista två avsnitt och satt och snackade, ritade och lyssnade på musik.
Alltså denna människa till att vara så otroligt sjukt awesome på att rita, jag har aldrig sett något liknande. Det är så overkligt bra att jag inte ens kan förstå hur det är möjligt att kunna göra för hand.
Får fråga honom sen om det är okej att lägga ut en av hans bilder här, så jag återkommer med det.

I lördags var jag kvar hos honom fram till kvällen då jag åkte hem och duschade, för att därefter ta mig tillbaka till staden igen. Enligt busstidstabellen skulle bussen gå härifrån tre minuter i halv, men när jag kom fram till hållplatsen 25 hade den redan gått två minuter tidigare. Dock stod där redan en buss vilken jag från början trodde var rätt och gick på, men med mina bristande tyskakunskaper kunde urskilja några ord om att det var en beställd buss för några fina herrar som sen anlände. De var dock allt för vänliga och lät mig åka med, utan att veta vart dom skulle någonstans. Uppenbarligen till en mörk gata långt från den ordinarie slutstationen efter att ha kört runt i halva Würzburg.

Jag träffade sen norska Kristina på haufbahnhof, järnvägsstationen, och promenerade därefter bort till Polska Basia, som såklart visade sig bo typ tjugo meter från platsen jag tidigare hoppat av bussen. För att komma till hennes lägenhet fick man gå genom en skola, ta hissen upp till en uteplats och ducka för ett lågt tak på väg in i rätt byggnad. Jag gillar de tyska arkitekternas idéer.
Där var även franska Fanny, australienska Hannah och Basias rumskamrat som jag såklart glömt namnet på.
Vi satt och drack vatten/vin och lyssnade på låtar dom förstört på radion. Robert kom dit också stack vi ut senare under kvällen. Först till ett salsaställe eller vad i hela friden det nu var, där vi nästan vände i dörren och promenerade vidare i jakten på det perfekta stället, vilket vi hittade efter ytterliggare ett ställe där det var fullt.
Bosatte oss i sofforna på ett café där vi satt ett bra tag innan vi tog oss tillbaka till salsaplatsen.

Vår utsikt var inte att leka med. Mitt framför oss hade vi en man som inte kunde dansa för fem öre. Det roliga var att han lyckades dansa tillsammans med några tjejer som var yngre än han själv. Och nu menar jag inte att han dansade i fel takt eller så, utan jag snackar pinsam fuldans som han säkerligen själv tyckte var både modern och attraktiv.

Men en stund efter alla tösabitar stuckit hem drog även jag och Robert bort till hans enkla hem och sov.
Kom sen hem igårkväll och hamnade mitt i familjens julfest. Dom har det tydligen inte alls som i Sverige där tomten kommer på julafton den tjugofjärde. Istället har dom en man som heter Nikolaus, men dom är klädd precis likadant som tomten, men kommer den sjätte. Dock var det ju den femte igår, fast eftersom det var helg så..

Efter vi ätit anlände alltså denna tomte-människa. Han hade en bok med sig och läste upp saker som vi alla, person för person, hade gjort bra detta året. Han sa åt mig att inte cykla när det regnar och är halt. Haha. Vi fick därefter en julstrumpa fylld med mandariner, nötter och choklad.

Rackarns rabarber att jag inte tar så mycket bilder, har nog inga från denna helgen tyvärr.
Men nu vet ni och på återseende mitt herrskap.

Vi finns visst lite överallt

Jag har märkt att dom har otroligt mycket svenskt här i Tyskland, eller ja i Würzburg där jag sett det mesta.

  • H&M
  • IKEA skrivet över hela spårvagnar
  • Reklam om ABBA
  • och Pippi Långstrump
  • Stieg Larssons böcker i tidningen
  • samt Henning Mankell
  • Astrid Lindgrens filmer i affärerna
  • Roxette och Agnes Carlsson på radion
  • Volvobilar som kör omkring
  • Knugen i artiklarna
  • Absolut vodka
  • och Wasa knäckebröd på varuhusens hyllor

Citat

Många tror och tycker att man mäter kvaliteten i föräldraskapet i hur väl föräldrarna följer normerna, ju mer normativ du är i ditt föräldraskap ju fler superpäronpoäng får du. Många borde ta huvudet ur röven, så skulle de slippa att vara så jävla bajsnödiga hela tiden.

Klockrent

Var gick det fel?

Vad vi människor är lättköpta egentligen. De flesta av oss är hyfsat lagliga och skulle inte bryta mot mycket mer än att köra mot rött, just för att vi vet vad som är olagligt och inte. Allt står ju i den där stora lagboken. Men egentligen är det ju bara en bok som andra människor skrivit. Det var andra personer som kom fram till vad som är okej för oss allihop. Och vi köper det. Självklart är mycket av det rimligt, och ett land i anarki tror jag inte det minsta på, men vad straffen sen blir, det är vad jag reagerar mest på.

Hur kan några jävla kostymnissar och tråktanter få sätta tid på hur länge de kriminella som har mördat, misshandlat och våldtagit ska få sitta i fängelse, och siffror på vad de ska betala? Hur respektlöst är det inte mot dess offer och vilket hån är det inte mot de utsattas anhöriga? Hur kan vi se andra människor som ett skämt på detta sätt? För de som dömmer och sätter reglerna är ytterliggare ett fall inte mer än ett nytt jobb där de utgår från vad som står på papper. De ser inte människorna. De känner inte smärtan som de träffade gör. I deras jobb ingår inte humanitet.

Samhället har inte plats för de utsatta, det är de kriminella som ska sättas i fokus. Det är viktigt att dom blir okej, får hjälp, prata med folk och hjälpas tillbaka till livet. De utsatta skrattas rakt i ansiktet.

Straffen i pengasammanhang är viktigare.
Pengar går före människor i dagens samhälle. Läs.
Jag förstår mig inte på det.

Nürnberg

Ja jag lovade ju dessutom att skriva om Hitlermuseet "Documentation Centre Nazi Party Rally Grounds" vi var på i Nürnberg förra helgen.
Ni som känner mig vet att jag är sjukt intresserad av detta ämnet, särskilt då vad det gäller hela andra världskriget, så jag blev glad i hjärtat när några av tjejerna i söndags frågade vilka som var sugna på att hänga med till ovanstående museum som jag inte ens kände till.

För att dra lite historia om staden Nürnberg och varför museumet låg just där var på grund av det var en av de platser som var det nazistiska Tysklands viktigaste städer innan kriget bröt ut. Ni har säkert sett bilder och filmer från den tiden när det står brutalt många människor i prydliga grupper, och en bred gång mellan där Hitler och ett par andra män gick, för att ställa sig uppe på en trappa och prata. Detta är i Nürnberg.

Det visades en otroligt intressant video på museet av en tjej och en kille som åkte skateboard genom staden, och hittade olika dörrar till stora byggnader, dit de gick in och hittade de gamla kända platserna, filmade från precis samma vinkel som under trettiotalet, vilka klipptes in att kunna ses både från nu- och dåtid.

Därefter kunde man i sin egen takt gå runt och lyssna på historier om Nürnberg under trettiotalet, titta på bilder, se filmer och kolla på gamla föremål.

Denna stad ligger alltså drygt en timme härifrån. Samma avstånd som mellan Kristianstad och Malmö. Skillnaden är bara att var man än åker på en timme i Sverige kommer man bara till en ny stad. Här kommer man till historia. Här har det hänt på riktigt, och man är omringad av platser som man tidigare bara läst i böckerna eller hört i skolan.

När man har bott i neutrala Sverige hela sitt liv blir skolans historialektioner inte realistiska. Det blir bara som berättelser vi får höra och försöka ta till oss. Här lever man mitt i det. Går på samma gator som tyskarna gjorde då och bor i en stad som blev bombad och totalförstörd under kriget.

Det är så sjukt intressant. Ja, för den som gillar historia alltså.

Gratis underhållning

Våra grannar verkar onekligen intressanta. Eller dom som bygger i huset rättare sagt.
Vi satt och åt lunch för en stund sen, och Barbara som satt vänd med ansiktet mot fönstret åt grannarna utbrast plötsligt:
- The man who is cleaning the floor is almost losing his pants, varpå jag och Achim direkt vänder oss för att kolla.

Så satt vi där alla tre och asgarvade åt den trettioåriga mannen som gick och dammsög fram och tillbaka på ovanvåningen, med byxorna på väg ner mot knävecken utan några tecken på att dra upp dom.

Trigger

Saknar tiden då min katt var helknäpp och flög upp i luften när man kastade leksaker mot henne.

Allmän information om inte så mycket

Det är inte lätt att skriva blogg när en två-åring springer in på ens rum orden "putt" (kaputt) och har en söndrig grävmaskin i händerna som ska lagas nu nu nu.
Särskilt inte när han efter fått den lagad går ut och tar sönder den igen, och återvänder med sitt "PUTT!"
Vilket han har gjort fem gånger nu.

Varför jag skriver hela tiden är för att jag inte har så mycket bättre för mig, och för att när mamman tidigare idag kom hem sa att hon hade bokat en tid åt mig på tisdag för att skjuta med den tyska polisens pistol (hon jobbar just som polizei och hade haft en övning idag där hon frågat övningsledaren om det fanns en möjlighet för mig att prova).

Ja, den lille två-åringen här gör det ju inte lättare genom att hela tiden lådsas prata i min mobil, vänd upp och ner, och ge över den till mig och säg:
- Jenny. Fon.
Vilket betyder att jag sen får sitta en stund och prata med mig själv i telefonen.

Dessutom har vi precis varit och åkt pulka i en backe som ligger typ hundra meter härifrån. Skitlång med massa svängar och gupp och en kälke som gick asfort. Så länge snön håller sig borta från vägarna får den gärna vara kvar en stund.

Nej nu har jag satt min sista potatis.
På återseende mitt herrskap

Från bowlingen

Italienska Silvia, norska Kristina och franska Rosa

 

Har redan glömt namnet på den första tyskan, men sen Susi och Svetlana från Ukraina




Susi, Silvia, mexikanska Vivi, jag och Kristina





Silviaaaa. Fick nästan med alla på bild.


 

Såhär spelade vi

På återseende mitt herrskap

Och kanske en tidning

Av någon anledning kom jag att tänka på denna videon när jag tidigare idag höll på att byta byxor på den lille.

Gute nachtchen

Kom precis hem igen från att ha spelat bowling med några av tjejerna på ett avlägset ställe typ åttahundra stationer härifrån. Förutom norskan, italienskan, en från Ukraina, Polen, Mexico och Frankrike var där tre tyskar som jag aldrig träffat innan. Två tjejer och en kille. Och alla tio spelade på samma bana: inte så mycket spel, ganska mycket prat, fnitter och bildtagande.

Jag anar viss sneakyness, eftersom klotet gjorde lite som det ville. Ibland åkte den rakt mot käglorna, och precis innan den nådde målet vek den av och slog bort käglan längst ut och lät resten stå kvar. Och andra gånger såg det ut som att den var på väg rakt åt helvete, för att sen få för sig att, vafan vi kör på andra hållet och sen slå ut nästan allihop.

Hur som helst var det trevligt och jag har bilder som jag kan ladda upp imorgon om ni är intresserade och om jag orkar. Kanske bilder på håret som jag färgade tidigare idag dessutom. Blev som vanligt satemörkt.

Haha fick reda på att om något är litet här i Tyskland säger man "chen" på slutet, som mädchen, vilket betyder flicka.
Så typ hela vägen på spårvagnen från bowlinghallen tillbaka till staden lät det typ:
- Look, there's a little restaurant called Pizza Bobchen
- Why is it called mädchen, shouldn't it be frauchen?
- It's snowing, schneechen?

Nattinatt och på återseende mitt herrskap

Det är inte lätt när det är svårt

Fördelar med att bo högst uppe på detta berget:

  • Utsikten är helt brutalt underbar, särskilt över fästningen Marienberg
  • Var man än ska gå är det nerförsbacke
  • En bit från centrum vilket betyder att här finns skog att springa runt i
  • Würzburg Kapelle ligger på gångavstånd
  • Här ligger snön kvar så man kan åka pulka
  • Ren luft
Nackdelar med att bo högst uppe på detta berget:
  • Nu på vintern när det är snö och is går inte bussarna då det är så brant
  • Varje gång man ska hem är det uppförsbacke
  • Inga bussförbindelser efter sju på kvällen varje dag, vilket leder tillbaka till förra punkten
Nu ska jag promenera ner till staden.
Tschüß!

December

När jag gick från tyskalektionen över ett snötäckt fält mellan Höchberg och vårat hus idag kom jag att tänka på snöfärgen på vägen där bilarna kört. Som väldigt ljus brun med svarta prickar i. Det såg precis ut som vanilj, vilket jag vanligtvis inte är så förtjust i, men fan vad sugen jag blev när hela vägen såg ut som glass.
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se