Vilken bra stad

Efter en lång dag tillsammans med mamma, pappa och Robert lägger jag mig nu i soffan och självdör.
 
Vi tog en promenad genom stan och kollade på många av de "viktigaste" ställena innan vi bestämde oss för en båttur längs ån som rinner rakt genom Berlins mitt. Innan dess hade vi en timme att spendera kring avgångshållplatsen i väntan på att båten skulle gå och vi satte oss på en pizzeria vilken även den befann sig på en båt.
 
Tjugofem minuter innan turen började fick vi in maten som bara mamma och pappa beställt då vi andra inte var hungriga och vi satt antagligen och stressade dom maximalt genom att vrida på oss och ständigt titta på klockan. Ungefär fyra minuter innan avgång lyckades vi ändå sakta komma lunkandes mot båten och åkte vidare till East side gallery (en ganska lång bit av muren som står kvar) innan vi åkte hem till deras hotell i Charlottenburg där vi hade kexchoklad-fest tillsammans med de andra av min släkt som är i stan.
 
Vi sprang även på en ritterchokladmanufaktur dit man kunde gå och välja vilka ingredienser man ville ha med i en egengjord chokladkaka, så som torkade jordgubbar, halvssalt och chokladlinser, och som man sen kunda ta med sig därifrån direkt.
 
Berlin - vilken bra stad.
 

Männens medfödda våldsådra

När jag igår skrev inlägget om bytta könsroller kom jag att tänka på ett fantastiskt inlägg som Anna Kaagaard Kristensen skrivit. Jag citerar:
 
"Jag fick en kommentar under inlägget "Pistoler hör inte hemma i en lekpark".



Jag håller verkligen inte med, jag vill hävda raka motsatsen, att låta sina barn frossa i våld och krig på tv är idioti. Att presentera saker för barn i rätt ålder tycker jag inte är att curla, det är ett sundhetstecken snarare, barn ser och tolkar inte information på samma sätt som vuxna gör.

Jag har pratat med Oskar om både krig och våld, om han frågar så svarar jag givetvis så pedagogiskt och åldersanpassat som jag kan, universallösningen är liksom inte att slänga fram världens alla problem för ett barn från start, barn kommer tillslut att se världens all skit, de kommer att dricka alkohol, kanske röka, se våldsfilmer och bli varse om vad krig faktiskt är och vad det innebär för människorna som är inblandade, det betyder inte att det är en bra idé att låta småbarn se på våldsfilmer, röka eller smaka alkohol. Jag personligen tycker att det bara är lata föräldrar som inte riktigt har någon tanke bakom sin uppfostran som exponerar sina ungar för vad fan som helst.

Jag förstår inte riktigt på vilket sätt exponering för våld och krig skulle förbereda barn på att tackla det i framtiden? Det är ju precis det man gör fel, att slänga fram våld framför barn som har noll filter och inget sätt att processa informationen, vilket sedan leder till att de behöver leka mördare med vapen för att bearbeta något som kanske aldrig hade behövt bearbetas om de inte hade fått se skiten i första hand.

Jag vet inte hur våld och vapen förespråkar föräldrarna resonerar kring det, men jag anser ju att våld inte riktigt hör hemma i ett civiliserat samhälle, givetvis så borde vi sträva efter att uppfostra våra barn till att våld är fel i alla fall utom självförsvar, det är väl eftersträvansvärt att lösa konflikter med ord och kompromisser istället för med våld?"
 
Borde inte vi vuxna lära barnen vad som är rätt och vad som är fel genom att stötta och uppmuntra egenskaper som att hjälpa varandra, vara omtänksamma och empatiska istället för att hejja på lekar som går ut på att bråka, slåss, använda vapen och att döda varandra?
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Om man vill att sin son i vuxen ålder ska respektera tjejer, är det då klokt att som förälder eller annan vuxen uppmuntra sin son att ta för sig av kvinnors kroppar genom smekningar, nyp och annan oönskad fysisk kontakt? Om man vill lära sin son att tjejer och killar är lika mycket värda, är vägen då att uttrycka föreställningar om att tjejer borde stanna hemma och göra det enda dom är bra på - att laga mat, föda barn och hålla käft?
 
Likadant är det ju med våldsbiten. Många hävdar att "boys will be boys" och att det är naturligt och normalt för pojkar att vilja leka krig, men det blir ju en konsekvens av föräldrars uppmuntran av aggressivitet. Att pojkar inte på samma sätt som flickor får lära sig att lösa problem genom att prata och gråta gör ju att känslorna inte kan ta sig uttryck på många andra sätt än genom ilska.
 
Om vi inte vill att barnen ska bli våldsamma som vuxna, varför vill vi då att de ska vara våldsamma som barn? Tänk själva på hur välden ser ut idag. Vilka är överrepresenterade i områdena mord, våldtäkt, slagsmål, skadegörelse och hot? Är det för att det finns en gen hos pojkar och män som gör att dom har ett kroniskt och medfött behov av att ha makt och att utföra våld?
 
Tänker man på krig och allt elände som funnits genom tiderna har det varit härskare, diktatorer och andra idioter  som valt att skicka ut männen i krig för att få vad de själva vill ha, och det är ju inte som att männen hurrade och firade med champange när de fick reda på att de skulle ut och dra nytta av sin "våldsådra". Egentligen var det ju en så absurd situation att många var tvungna att acceptera att de redan var "döda" för att kunna fungera som bra soldater ute i fält, för att inte nämna alla de som blev blev alkoholister, sinnessjuka och tog sina liv efter krigens slut.
 

Börjar jag bli gammal?

Godmorgon! Vad fan är det för fel på mig? Jag brukar va den typiska tonåringen man måste dra ur sängen, lite som Freaky Friday-Anna, och plötsligt är jag klarvaken tio i åtta på en söndag?! Det har aldrig hänt!
 
Har dessutom lite andra ålderstecken, som att jag gillar julmarknader på slott och att jag konstant suckar över dagens ungdom.
 
Idag kommer mina föräldrar och några andra släktingar på besök och stannar några dagar. Varken mamma eller pappa har varit i Berlin förut så det ska bli skitroligt att få visa dom runt och få tid att umgås efter att inte ha träffats på ett par månader.
 

Vad är skrämmande med att byta och undvika könsroller?

Vad är det egentligen med ombytta sociala kön som är så skrämmande för många människor?
 
Jag såg ett klipp på youtube tidigare idag som gick ut på att tre skådespelare skulle locka fram åsikterna hos vuxna människor gällande tjejer som ville ha halloweenkostymer skapade för killar och tvärtom. Det började med att en "mamma" och hennes "son" gick till en maskeradaffär där de öppet började argumentera om pojkens vilja att vara utklädd till prinsessan Belle, där "mamman" totalvägrade och istället föreslog spiderman eftersom prinsessutklädnad var för tjejer. Andra mammor i affären började nu få upp intresset för diskussionen och la sig i genom att förklara för pojken att prinsessklänningar inte är för honom utan för flickor, trots att han bönade och bad och uttryckte att han verkligen ville gå utklädd som Belle.
 
Mammorna började nu även vända sig till skådespelarmamman och berätta att deras son hade samma fas när de var små men att den gick över efter ett år och att hon skulle vara lugn. De andra mammorna som var med och kommenterade pojkens önskan sa att de aldrig skulle låta sin son vara klädd sådär och började föreslå alternativ för pojken så som polis, soldat och ninja. Trots att pojken gång på gång svarade att han inte ville vara utklädd till något som utförde våld fick han inte ens några positiva reaktioner - som att det skulle vara något bra med aggressiva och våldsamma pojkar. När mammorna senare blev avslöjade framför kameran uttryckde de bara att de inte ville att sonen skulle bli retad i skolan för att vara utklädd i något utanför sin egen könsroll.
 
De bytte sen till en tjej som ville ha en spindelmannendräkt, och samma sak utspelade sig med andra kvinnor som var där och shoppade med sina barn. De började föreslå flickkostymer eftersom att "hon skulle vara så mycket sötare då" och uttryckte gång på gång att spindelmannen var för killar.
 
Men varför har vuxna egentligen ett behov av att skylta med att tjejer är tjejer och att killar är killar, till och med till pris för barnens önskningar, intressen och personligheter?
Barn retar inte varandras utseende och klädsel på grund av att de själva förstår de uppbyggda könsrollerna, de gör vad de har blivit lärda av vuxna (eller av andra barn som i sin tur blivit lärda av vuxna). Det är de inskränkta synerna de vuxna har som gör att barn blir utskrattade när de inte följer vad som är "flickigt" eller "pojkigt".
 
Flickor kommer inte sluta vara flickor och pojkar kommer inte sluta vara pojkar för att man slutar mata dom med könsroller om hur dom ska vara och inte vara, och det kommer inte bli jämställt om man fortsätter få barn att tro att tjejer är sämre än killar bland annat genom uttryck som att "kasta som en tjej", att "va en morsgris", att "skrika som en liten flicka", och det faktum att det är mer okej för tjejer att bära killkläder samt ha intressen och egenskaper typiska för killar än tvärtom.
 
 
Är det bättre att "jobba bort" de egenskaper och personlighetsdrag som föräldrarna ser som oönskade hos sina barn och begränsa dom efter en uppbyggd roll, trots att det handlar om en människa med en annan personlighet än föräldrarnas? Eller borde alla barn få en neutral icke könsstereotyp uppfostran med chans att på egen hand hitta vilka de är utan tryck utifrån gällande vad som är okej och inte okej? Är det till exempel rätt att uppfostra killar till att skämmas för sina eventuella egenskaper som att kunna gråta eller att gilla dans? Eller är det okej att anta att tjejer är lesbiska när de bär baggyjeans och är osminkade? Och hur skulle barn våga komma ut med att vara homosexuella när de vet att de har föräldrar som inte ens låtit dom närma sig den andra könsrollen som barn?
 
Och främst av allt: hur ska dom våga leva efter vilka dom är efter att de uppfostrats med föräldrar som lärt ut att hälften av de mänskliga egenskaperna, personligheterna och intressena är fel?

Berlinsk lägesrapport

Nu tänkte jag dra igång med en liten lägesrapport. Kan tänka mig att det är svårt att hänga med i bloggen när den är så oregelbunden och egentligen inte berättar så mycket om vad jag gör här i Berlin och hur mitt liv ser ut.
 
Jag flyttade hit för precis två månader sen utan några direkta mål och planer. Det var väl mer att jag inte hade lust att stanna i Kristianstad, samt att jag hade hört från flera andra att Berlin skulle kunna va en stad för mig då jag nämnde den eventuella kommande bostadsorten under Tranåstiden.
 
Så plötsligt hade jag köpt en tågbiljett och var här, väldigt spontant och ogenomtänkt. Efter fyra dagar hade jag hittat en lägenhet som låg ett par kilometer ifrån den populära gamla östtyska stadsdelen Friedrichshain. Min rumskompis däremot gick mig på alla nerver jag hade då han konstant knackade på min dörr, ibland bara för att direkt därpå gå in på sitt rum för att stänga dörren. Lägenheten var dessutom i ganska dåligt skick och låg för långt ifrån vart jag egentligen ville bo, så efter en månad fick jag ett rum i centrala Friedrichshain där jag bor nu tillsammans med två tyska killar med fantastisk humor.
 
Det var dessutom ganska lätt att få "jobb" här, men som egentligen bara visade sig vara gratisarbetare för arbetsgivare som ville tjäna pengar, och jag hade två jobbtillfällen som resulterade i att jag obetalt gick därifrån utan några förhoppningar om att få komma tillbaka. Dock sprang jag på några killar på en bro som jobbade med att försöka sälja in gratisabbonnemang på en tysk dagstidning med hjälp av en populär Berlin-dryck, vilket jag direkt fick jobb på och har arbetat med sen dess.
 
Mycket av fritiden la jag på att umgås med Robert efter att vi tog upp kontakten igen strax innan jag kom till Berlin, och han visade mig den stora häftiga staden. Jag lärde känna några irländare och fyra killar från Israel vilka alla reste hem till sina hemländer efter någon veckas besök, och jag träffade även Roberts både svenska och tyska vänner han lärt känna innan jag flyttade hit. Jag gick även på en del loppmarknader, tog promenader och småutflykter med Robert till museum och ställen runt om i stan, och började (till min förtjusning) att spela lite squash vilket gav mig en total oförmåga att röra mig dagarna efter.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Men för ett par veckor sen fick jag min första känsla för om det här var stället för mig, och när jag hade lärt känna stan nog insåg jag att Berlin för mig var en stad med massor av möjligheter för turisten, men som i det långa loppet var alldeles för stort och med för mycket festande, långa avstånd och människor som var svåra att lära känna. När jag hade sett en byggnad hade jag sett den, och det var ingen plats där jag fick en känsla av trygghet och samhörighet, och eftersom att jag heller inte hittade något större intresse för staden började jag leta alternativ.
 
Nu i veckan fick jag reda på att jag fått ett jobb på en skidanläggning i Österrike vilket börjar i mitten av december, så nu börjar jag snart packa sakerna för att spendera några veckor hemma kring jul innan jag drar ner till snön!

För det är en del av mig

Ju fler bloggar jag börjar läsa desto mer ser jag hur press, stress och krav ger obehagliga bieffekter på både äldre och unga bloggande personer ute i Sverige. Några har gått in i väggen, andra kollapsat och en del blivit deprimerade. För ett tag sen skrev jag ett inlägg om ett liknande ämne men höll tillbaka som jag alltid gjort gällande ett visst ämne som jag nu ska ta mod till mig att äntligen skriva om - panikångest.
 
Trots att jag sett andra människor skriva om det, bland annat Lady Dahmer som skrev "Jag har även lidit av panikångest sen jag var 12 bast...", Cissi Wallin som bloggade med orden "Jag är inte olycklig. I alla fall inte som förr. Jag har ingen panikångest längre. Saker bränns mer, på ett skönt sätt" och alla andra andra kändisar som kommit ut med att dom lider av samma sak, bland annat Martin Timell, Anders Bagge, Robert Gustavsson och Morgan Alling, har det alltid funnits en spärr som fått mig att hålla tillbaka. Jag vet inte om det handlar om skam, självförakt, förnekelse eller det inpräntade gamla "tänk vad alla andra skulle säga" - kanske lite av alltihop.
 
Men nu vill jag äntligen skriva om det, för det känns som en viktig del för att kunna acceptera vem jag är. När jag gick sista året på gymnasiet var det mycket stress i våra liv. Vi hade projektarbeten att skriva, praktiker att avsluta och skolarbeten på det, samt en ovisshet om vad som skulle hända efter vi släpptes fria och inte längre hade plikter utan fick välja fritt vad vi skulle göra och hur vi skulle få ihop vår inkomst. Jag minns praktiken på sjukhuset vi hade de sista månaderna. Jag trivdes inte med arbetsuppgifterna och letade samtidigt ett sommarjobb utan större framgång i början. När jag gick nere i sjukhusets källare en gång började hela rummet snurra, och jag bad min handledare att kolla upp mitt blodtryck vilket visade sig ligga så löjligt lågt att en doktor fick utreda mig. Efter diverse tester bad han mig att vila bort mina höga stressymptom i fem veckor vilket slutade i att jag tog en dag ledig - jag hade ingen tid att vila.
 
Det första jag sen gjorde efter studenten var att åka upp till Stockholm och jobba i princip non stop i sex veckor som instruktör för ungdomar på en marin sommarskola tillsammans med människor jag aldrig träffat förut. Det var roligt, givande, fantastiskt och gav minnen för livet men var samtidigt skräckinfyllt och stressigt då jag för första gången skulle stå inför fyrtio personer och undervisa, vilket minst sagt var en utmaning då jag som barn var så rädd att prata inför folk att min mentor år efter år bad mig att åtminstone räcka upp handen och fråga vad klockan var någon gång då och då i veckan, vilket jag totalvägrade.
 
Jobbet tog sen slut sista veckan i juli och jag åkte hem igen med fullständig oaning om vad jag skulle göra härnäst. Stressen, kraven och alla måsten släppte, och då plötsligt stog det till.
Det var en kväll när jag läste en bok. Plötsligt började jag känna en stark oro, ett tryck över bröstet och en flyktkänsla som var så stark att situationen spelades upp om och om igen i min kropp i någon form av så stark overklighetskänsla att den var ohanterbar.
 
Dagen efter kände jag likadant, en av de värsta dagarna i mitt liv och då den onda cirkeln började. Kvällen innan hade jag trott var en uppenbar reaktion på något, men att vakna upp dagen efter utan varken trötthet eller sjukdom och fortfarande ha samma känsla av kvävning blandat med flyktkänsla och en så stark ångest att den inte gick att leva med gav en rädsla som inte går att uttrycka med ord. Jag minns att jag satt nere i soffan, tyst men med en inre kaos medans min pappa stod bredvid och strök kläder. Som vilken dag som helst, förutom att jag plötsligt drabbats av något så plågsamt att jag hellre ville sova än att vara vaken. Det gick aldrig över, det lugnade sig aldrig och rädslan att för alltid ha känslan var öronbedövande.
 
Jag cyklade till stan en dag och kom till tivoliparken då en attack slog så kraftigt att jag slängde cykeln och la mig på gräsmattan. Det fanns inget som hjälpte och den enorma paniken och den skyhöga ångesten höll på att ta kål på mig. Jag ringde mamma på jobbet och bara grät.
Jag hade flera tillfällen av detta, bland annat när jag och mamma var på biblioteket i stan och overklighetskänslan över den starka panikångesten som plötsligt slog till från ingenstans gjorde min flyktkänsla så enorm att hela rummet snurrade, och när jag strax därpå reste till Thailand med Dallo fick jag plötsligt efter en vecka en attack som höll så hårt i mig att resten av veckan räddades tack vare att vi festade varje kväll.
Dessa attacker verkade aldrig ta slut, och varje gång jag drabbades flydde jag antingen till andra människor eller genom att kolla på film, det gick inte att stanna kvar för det tog aldrig slut.
 
Jag minns även glädjen i att finna sorgen. Det var en kväll när min dåvarande pojkvän och jag hade bråkat och vi var i en by utanför stan. Jag satte mig och lutade mig mot en husvägg och grät där mitt i natten, och upptäckte där mitt i sorgsenheten att jag inte kunde vara ledsen och ha panikångest samtidigt. Då insåg jag inte ens tragiken i min starka önskan att alltid kunna få vara ledsen, det var en så enkel känsla att den nästan kändes som glädje och jag plockade fram gamla sorger jag aldrig bearbetat för att kunna överleva panikångesten.
 
Ett år senare hade jag lärt mig att hantera känslan. Jag hade ett konstant tryck över bröstet och kunde få attacker när jag var rastlös, fick för mycket tid att tänka, när jag var uttråkad och ibland bara på grund av trötthet eller stress, men jag kunde hantera det trots att det var plågsamt.
 
Nu, tre år senare går det upp och ner. Jag får sällan panikångestattacker, men när jag väl får det slår det till hårt. Oftast har det att göra med situationer som är nya, främmande, när jag står inför att göra val i livet, när jag bryter upp och vill bege mig in på helt nya vägar och när jag inte har kontroll över vad som kommer hända för min egen del i framtiden, och de attacker jag får då är så starka att jag blir utmattad och inser i en viss rädsla att det inte är en känsla jag skulle kunna leva med om den aldrig skulle ta slut. Det kan ta upp till tre veckor innan det släpper, och under tiden är det näst intill outhärdligt.
 
Någon gav tipset om att lära sig att sluta vara rädd för rädslan för panikångest, och att man istället ska välkomna den och önska sig mer då det inte går att vara rädd för något man vill ha. När jag försökte den metoden var känslan dock så stark att jag knappt kunde andas i två veckor.
Andra säger att det här är något jag måste lära mig att leva med då det mest bara drabbar mig vid särskilda tillfällen, och kanske är det sant. Isåfall är det något jag måste lära mig att acceptera och sluta skämmas för - för det är en del av mig.
 
 

Livet är för kort för att tvinga sig genom

Det finns så mycket jag håller inne på som jag egentligen bara vill få ut där vare sig någon läser eller inte. Det är tungt att se ner på sig själv efter många år av jämföring med alla andra, för alla andra har i mina ögon saker figured out och klarar saker som inte jag gör, trots mina styrkor och meriter som få andra har och trots att jag många gånger gått emot rädslor och kört iallafall. Det är fortfarande svagheterna som äter upp mig, för det handlar om bitarna som är viktiga för att få ihop livet.
 
Detta är något jag har kommit underfund med den sista tiden, och min självkänsla lägger sig på botten varje gång jag får tillfälle att se på vad andra orkar, gör, kan och åstadkommer medan jag inte klarar av de mest vitala och vardagliga sakerna som vanliga människor gör automastiskt hela tiden.
 
 
Genom dessa tider har jag sett mig som svag och misslyckad, som någon som ger upp, men egentligen är det svårare än så. Det hela bottnar i min oförmåga att göra saker jag inte gillar, och nu pratar jag inte om att det är trist att diska eller att betala räkningarna, utan att gå till jobb som är själadödande eller att stanna kvar under en längre tid på ställen som jag inte trivs på eller som inte passar mig. Det kan gå fort dessutom, och när uttråkningen väl satt i har jag inga medel för att få det att vända. Det enda som botar är att bryta upp och byta ställe, vare sig det handlar om jobb, utbildning eller ställe att bo på. Självklart kan alla jobb vara tråkiga då och då, men när sysslorna visar sig ge en mycket tid till uttråkning går dagarna så långsamt att jag oftast bara vill lägga mig ner och dö. Jag har inga problem med hyfsat betalda skitjobb så länge jag får va igång och det alltid finns något att göra, helst omkring andra människor, men när det kommer till ställen med medarbetare som "inte låter en vara med" (bland annat genom att utesluta en från arbetsuppgifter eller genom att prata på andra språk trots att en bett dom snacka svenska), eller de ställen som går ut på att stå rakt upp och ner i mellan fyra och åtta timmar och ropa namnet på en tysk dryck fem dagar i veckan så kämpar jag mig egenom det tills den dag jag bara känner att nej.. nu är det nog. Och då går det inte mer, jag kan inte fortsätta kämpa en månad till, för dagarna därifrån blir endast sekunderräkning tills jag får gå därifrån, och det är otroligt jobbigt när man har över tjugotusen sekunder kvar att räkna.
 
Det är där det är så svårt att se andra som bara gör det, även om dom ogillar sina jobb eller gör det tillfälligt bara för att tjäna ihop lite extra. Jag försöker, men misslyckas gång på gång. Ibland försöker jag ett tag till bara för att andra inte ska se ner på mig eller bli besvikna, men för mig är det plågsamt och inte något jag undviker för att jag är bekväm eller bortskämd, och tro mig när jag säger att detta är en fruktansvärd egenskap att handskas med när jag jämför mig med andra, och när jag ser mig själv som ett misslyckande då det inte fungerar.
 
Just nu är jag på ett ställe i livet där jag varken trivs med staden eller jobbet, och jag måste lära mig att det är okej att vara på ett annat sätt än många andra, för att försöka hålla uppe något för att behaga andra kommer bara göra mitt liv plågsamt. Redan tre veckor efter jag började tappa intresset för jobbet här i Berlin har jag börjat drömma mardömmar som enligt tydningsböcker har med stark stress att göra.
 
 
Jag blir trött, får ont i magen, är oftare ledsen och tappar energin, och nu måste jag sätta stopp för att leva på ett sätt som funkar för många andra men inte för mig själv, för så länge jag mår dåligt är det inte värt det, och så länge jag försöker leva efter andras villkor kommer jag alltid känna mig dålig och otillräcklig.
 
För det är ju ändå en del av vem jag är, och om jag försöker motarbeta en viktig del av mig själv istället för att hitta fördelarna och använda det som en fantastisk kompass och ett stöd för min magkänsla kommer jag aldrig verkligen tycka om mig själv.
 
Och faktum är att jag oftast trivs, oftast har jag fantastiska kollegor och arbetsuppgifter som får mig att inte ens vilja gå hem när passen är slut, men när jag väl hamnar på en plats som är för svår för mig måste jag acceptera det och lära mig att använda den här egenskapen till min fördel. För trots att jag inte känner till någon annan med det här draget, och trots att det går emot normen påminner det mig ändå i dessa situationer om att livet egentligen är för kort och värdefullt för att lida och tvinga sig genom.
 

Tankar när jag har tid att tänka!

Jag har väldigt svårt för att känna mig hemma, och ofta märker jag ganska omgående ifall jag trivs på en plats eller inte. Samtidigt har jag nog ännu svårare för att känna igen mig i andra människor, eller känna någon typ av samhörighet eller liknelse i persondrag, oftast känner jag mig väldigt egen. När jag kollar på filmer finns det ibland någon som under sin ungdom aldrig kände sig riktigt välkommen, kanske genom mobbing eller vald utanförskap då hen inte hade samma intressen som någon annan, men hittade rätt så fort gymnasiet börjat och det fanns en vald inriktning för lättare och större chans att hitta de man passade ihop med.
 
Trots att jag hittade en och annan under vägen som jag höll hårt i (och fortfarande gör) fann jag aldrig gruppsamhörigheten där jag mötte fler än en person med samma typ av egenskaper och intressen som jag själv, och förblev en som hade nära vänner lite här och där både i Sverige och utomlands vilka sällan kände varandra, med undantag för flera av försvarsmaktens utbildningar med gruppsamhörigheter som varit fullkomligt fantastiska, och även genom människorna från sommarens bravader med festivalbussen.
 
Det finns även olika drag hos svenskarna som väljer att flytta utomlands, om jag utgår efter vilka jag har träffat på under mina månader här i Berlin, och jag kan inte hitta någon form av gemenskap eller liknande ådra med de jag har träffat. Alla har varit trevliga, roliga och lätta att umgås med, men ändå är det något som fattas. Det är som att de svenskar som väljer att flytta till Berlin är en grupp så som människor som gillar att spela teater eller människor som har tv-spel som intressen. De hittar varandra och börjar umgås, de anordnar träffar och de fungerar på ett liknande sätt, samtidigt finner jag inte min plats där eftersom att jag inte kan identifiera mig med någon av dom.
 
Naturligtvis är det bra att umgås med olika typer av människor med olika drag och sysselsättningar, men för mig måste det åtminstone klicka någonstans. Jag har inget intresse av att göra saker som de andra gör, vilket ofta är pubrundor, festande på olika klubbar i öst eller att ha vinkvällar med allmänt prat. De jag dras till är antingen spontana, enkla, roliga, hämningslösa och hängivna eller från andra länder med en skön stil av oförstördhet. Gänget när jag bodde i Würzburg bestod av en australiensare, en från Mexico, en norska, två från Frankrike, en belgare, två polacker och en italienska, och det var en fantastisk mix fylld av något som är väldigt svårt att sätta fingret på vad det var, men som gav mig känslan av att ha hittat människor jag trivdes med trots alla våra olikheter.
 
Tidigare har jag lidit av känslan av att inte vara omtyckt när det egentligen har varit jag som dragit mig undan av olika anledningar. Jag kan nog vara lite väl picky när det handlar om personer jag får en nära relation till, men kan samtidigt ha ett starkt behov av ensamtid vilket växlar fram och tillbaka. Det är för mig även viktigt att sålla bort människor som tar utan att ge, vilket jag aldrig gjorde tidigare vilket resulterade i att jag fanns där i vått och torrt för andra oavsett hur jag själv mådde, men aldrig fick något tillbaka när jag själv behövde någon att luta mig mot. Idag värderar jag ofta egentid högre än att umgås med folk jag inte klickar med bara för umgåandets skull, medans jag samtidigt älskar att va ute med människor jag trivs med samt att träffa nytt spännande folk vilket gör den stora spridningen av vartifrån jag känner folk.
 
Random bild-bomb innehållande några människor jag tycker är helt fantastiska:
 
 
 
 
 
 
 

Men stört bra dagar

Jag har varit ganska upptagen de senaste tre dagarna med att jobba på stans shoppinggata, och det har varit både kallt, roligt, segt och givande, men framför allt innebär det att komma hem svintrött! Jobbet börjar nio på morgonen och slutar fem på eftermiddagen, men skillnaden mellan detta och ett "vanligt" nine-to-five-jobb är dock att vi står upp alla dessa timmar, och det är ungefär fem grader ute, med undantag för mellan elva och ett då byggnaderna inte skymmer solen från att lysa lite på oss.
 
Jag har träffat massor av svenskar, danskar, australiensare, holländare och amerikanare vilka alla har varit oförskämt trevliga. Staden var främst fylld av fyrtioåriga svenska män de senaste dagarna med tanke på att Sverige spelade fotboll mot Tyskland här i Berlin igår. Efter jobbet igår stack jag och Robert in till Alexanderplats där vi hittade en Bayersk restaurang med stora tv-apparater på ovanvåningen där vi trängde oss in bland ett femtiotal svenskar och ungefär lika många tyskar. Matchen var stört spännande, och det var otroligt kul att titta sig omkring i rummet för att se vilka som var svenskar och vilka som var tyskar då alla ställde sig upp, skrek, slog i borden, high fiveade varandra, skålade och vrålade lite till när respektive lag gjorde mål. Vi hade även en stor svensk flagga med oss som var ungefär lika lång som jag, vilken vi hade som bordsduk under matchen och senare som mantel på väg ut.
 
Nu ska jag till Robert och kolla på ett nytt avsnitt av sons of anarchy!
Hejråååå

Folk vi ser upp till i dåliga tider

När jag var barn såg jag världen på ett helt annat sätt, då var de vuxna ansvarstagande, mogna, visste bäst och var folk att se upp till och lita på. När jag sen kom upp i tonåren umgicks jag med människor som höll sig mycket ute på stan med allt vad den innebar, och från den tiden fram till idag har jag fått den bilden krossad bit för bit och ser numera världen på ett helt annat sätt.
 
Jag fick se vuxna med sin jacka som täcke då de under kalla nätter kröp ihop på städernas nattöppna utrymmen, jag fick höra om föräldrar som slog sina barn fördärvade och om föräldrar som i sina nerknarkade tillstånd helt slutade bry sig. Jag känner till fall av vuxna människor som frusit ut de som befunnit sig i utsatta situationer, och jag har själv blivit sparkad från ett jobb där föräldrar till mina gamla skolkamrater spred så mycket lögner om mig att chefen tog bort mig från arbetsplatsen.
 
När jag var barn fanns det för mig även bara en syn på den svenska kändiskretsen - och den synen bestod av ett tiotal talangfulla vuxna människor som då och då fick vara med i helgernas underhållningsprogram, eller som vid händelse av olycka eller melodifestivalenvinst fick säg ett par ord i tidningen - that's it. Vad jag däremot lärde mig när jag väl sen växte upp var att den frivilliga utlämningen av sina liv som så många kändisar höll på med i form av självbiografier och daglig bloggning var glädjen i att kunna relatera så starkt till dom som "verkliga människor", och främst det faktum att man kunde hitta styrka, hopp och inspiration i deras utlämnande när man insåg att dom var som oss andra, med styrkor, svagheter och mänskliga brister. Deras mod att berätta om tider de varit utsatta för mobbing, haft alkoholproblem, gått in i väggen och haft obefintlig självkänsla har ju faktiskt fått oss vanliga dödliga att våga inse våra egna problem och att faktiskt börja prata om det utan den skam som fanns förr när tankarna om att "jag är den enda som vet hur det känns" var vanliga hjärnspöken då vi inte hade några att förhålla oss till.
 
Tyra Sjöstedt, Isabella Löwengrip och Cissi Wallin är exempel på dessa, och det strömmar ut nya historier varje vecka via nyheterna, tidningarna och genom personernas egna medier ut till folket, och visst ger det oss andra åtminstone en liten känsla av lättnad då deras berättelser på något sätt ger oss känslan av att det är okej att må dåligt. Hur lite man än önskar andra ohälsa är ändå mycket av detta stora folkhälsoproblem, och att några av våra förebilder vågat ta steget ut och berätta sina historier kan iallafall få den positiva konsekvensen att vi andra vågar öppna oss och långsamt döda myten om att vi är ensamma om att må dåligt - det är trots allt ren fakta att alla mår dåligt ibland även om det i en del fall "bara" handlar om en livskris eller en svacka.
 

Hälsa och inspiration

En sak som egentligen är ganska konstig med tanke på att vi lever på 2010-talet är det faktum att jag måste erkänna för sig själv en av de starkaste anledningarna till varför jag inspireras så starkt av Isabella Löwengrip är på grund av målet att en dag vara så ekonomiskt oberoende att jag har råd att äta.
 
Det finns mycket med den tjejen som ger mig inspiration och det är få personer jag varit så imponerad över som henne (hon har för tusan skrivit två självhjälpsböcker för unga tjejer och startat en tidning som är inriktad på skrotning av skönhetsideal och fokusering på karriär, självkänsla och optimism), men ändå sitter jag här och kollar igenom hennes bloggarkiv med en stark känsla av drivkraft, just på grund av att jag en dag också vill kunna gå till affären och köpa det jag vill ha istället för att, som idag, ha en så pinsamt låg budget att jag antingen låter bli att handla eftersom jag inte har råd eller räknar på fingrarna om jag har pengar nog att ta en apelsin till.
 
Mitt sockerberoende har varit ganska svårt att handskas med de senaste månaderna, och det är när jag låtit mig själv att äta godis, choklad och chips som jag direkt faller tillbaka i problematiken att psykiskt må så otroligt mycket sämre. Det räcker med ett paket choklad i veckan och jag sjunker ner i min oförklarliga dimma där min energi, ork och glädje fullständigt rinner av mig. Jag beslutade då för ungefär en vecka sen att på allvar ta tag i min hälsa och stoppa beroendet för gott.
 
Sen tidigare har jag haft ett stort problem med järnbrist, och för ett par veckor sen läste jag in mig på de olika vitaminernas och mineralernas betydelser för kroppen. Jag skrev då ner olika produkters innehåll för att lättare kunna kontrollera att jag äter den nyttiga mat jag behöver för att slippa de jobbiga zombie-perioderna under vinterhalvåret och blev då glatt överraskad när jag hittade massor av nyttiga frukter, bär, grönsaker, drycker, mjölkprodukter och maträtter som jag inte haft en tanke på tidigare då jag levt i en värld av "bekväm" nyttig mat, med andra ord mat jag varit van vid.
 
Det var i den här vevan jag började läsa Isabellas blogg igen, och jag tror det är hennes bilder som inspirerar mig mest. Frukostbord bestående av fullkornsbröd, ost, kalles kaviar, juice och te. En skål med flingor, fil och bär. Frukter och en tidning. Sushi till lunch och en trerätters middag på kvällen, fyllda med grillade grönsaker, goda såser och skagentoaster.
 
När jag i dagsläget går och veckohandlar får jag med mig tre bananer, knappt en halv liter yoghurt och ett paket spenat - och det är här skillnaden ligger. Jag vill starta något som ger mig ett så ekonomiskt oberoende liv att jag en dag kan gå till affären utan miniräknaren i handen som berättar hur mycket av de åttio kronorna jag har kvar att spendera denna veckan.
 

Ja, jag vet att låttitlarna är jävligt skummaff

Det finns låtar som får mig att rysa av välbehag och stelna i en sorts fokuserad koma, men tyvärr har jag en förmåga att spela sönder de mest fantastiska låtarna jag hittat genom tiderna. Som tur är finns det alltid nya att upptäcka och dessa är de som för tillfället ger mig mest lyckorus uppifrån och ner, inifrån och ut, kroppsligt, själsligt, you name it. Musik kan ge mig en så stark jävla känsla av genomgående lycka som är stark nog att lyfta mig i vilka situationer som helst, oavsett mitt utgångslägliga humör.
 
Hög volym är att föredra!
 

Debatt - en bättre värld

 
För ett par månader sen skrev jag ett inlägg som kändes så rätt att jag ville andra att ta del av mina tankar. Jag skickade då in en något förkortad version av texten till Kristianstadsbladet och ett par dagar senare då jag redan hunnit flytta utomlands blev den publicerad (med flertalet ändringar). Jag hade helt glömt bort detta och visste inte ens att dom tog med den i tidningen förrän idag när jag hittade debattartikeln på deras hemsida.

Modet och motivationenes inspitatörer

Innan jag flyttade till Berlin skrev jag ett inlägg om en ung kvinna som heter Cissi Wallin, hon är en i mina ögon jordnära powerkvinna som har åkt på smällar och varit lika human som oss andra, bara det att hon även rest sig med bravur och gått mot strömmen för att hitta sin egen väg i den dömande svenska kändisvärld hon sedan flera år lever i.
 
Det är kvinnor som Cissi som får mig att skaka av mig motgångar och ta nya tag. Vetskapen om att det finns andra kvinnor som jobbar för att hitta sin egen väg stärker mig då jag har en vardag där jag egentligen inte träffar några andra tjejer. Jag bor just nu i Berlin men har inte lärt känna några nya människor än, alla jag träffat har varit på semester här och har lämnat stan efter en vecka. Samtidigt har jag flera projekt jag vill dra igång, många idéer jag vill förverkliga, många platser jag vill se, många drömmar jag vill uppfylla och många jobb jag vill prova på. Att verkligen våga ta steget när jag känner mig som Bambi på hal is skulle vara det svåraste och tuffaste jag nånsin gjort även om de flesta stora sakerna jag gör är på egen hand, och att läsa om tjejer som Cissi och Isabella Löwengrip får mig att tro på att det går.
 
När folk har varit kritiska, nedlåtande, hånande, frågande och inte trott att det kommer gå har dom stått fast vid sina mål och utgått från sina egna drömmar istället för att ta åt sig av andras kommentarer. Världen är full av människor som av olika skäl försöker förstöra för andra, kanske inte rent fysiskt, men de som gör tappra försök till psykisk nedbrytning, det vill säga de som vill få andra människor att sluta tro på sig själva, sina drömmar och sin egen förmåga. Det finns människor som är ovana vid att kvinnor tar plats, folk som inte tror på att drivna personer kan starta egna projekt och det finns dom som i ren bitterhet sitter hemma och bara näthatar med syfte att sänka andra till sin egen nivå.
 
Även jag har stött på människor som dessa, och jag har inte ens tagit steget ut i det offentliga än. Just nu är jag i en tid av eventuell förändring, och jag känner bara tacksamhet till alla starka och drivna tjejer där ute - dels på grund av stoltheten över deras mod och beslutsamhet att gå sina egna vägar, men även på grund av att de, utan att själva veta det, ger mig motivationen, glädjen och tron på att även jag kan ta det där steget.
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se