Fuck you I won't do what you tell me

I torsdags var jag på vårdcentralen i min hembygd där en läkare skulle bedöma om det skulles skicka en remiss till psyk för ADHD-utredning. Hon ställde lite frågor, jag berättade om problemen och gav henne några exempel. Hon var väldigt entusiastiskt i sitt ställningstagande att jag definitivt skulle skickas vidare. Steg två trodde hon skulle bli först till våren, sen gick jag hem. 
 
Min nya bibel jag fick i födelsedagspresent har smashat in en rad slående liknelser mellan mig och diagnosen, typ "de här människorna hade valt att inte följa strömmen utan istället gå sin egen väg, uppenbart likgiltiga för andras gillande - och ogillande" och "...intressen i vuxen ålder ofta är helt oförsägbara och som utan att skämmas ifrågasätter sociala roller och normer."
 
Det skulle ju förklara en lång rad situationer och beslut. Ju mer cementerad en norm är desto mer nyfiken blir jag att ifrågasätta och rucka på den. Leta upp orsaken till att de oskrivna reglerna skapar så starka reaktioner när de bryts. Som det här med orakade ben. Går obemärkt förbi hos killar, orsakar raseri och uppkast när det gäller tjejer. Det är inte mindre kvinnligt men det är mindre könsstereotypt kvinnligt. Logiken borde stödja att ju mer du ändrar din kropp desto mindre förknippas du med könet du tillhör, men inte på det som samhället tvångsmatat oss med för att kunna tjäna pengar och ha något tilltalande att se på. Det är med andra ord inte för vår egen vinning som dessa krav kommer haglandes. 
 
Vi hålls sen på plats genom vetskapen om hur förnedrade och äcklade vi kommer känna oss när någon kommer på oss. Det må kanske anses vara snyggare, men det är få saker vi så krampartat håller oss till reglerna kring att vi till och med undviker platser och evenemang om vi gått någon dag för länge. Jag tycker inte heller att det ser bra ut, men jag tycker ännu sämre om att styras av andra. Jag är inte bekväm med att låta andra ha kontrollen över mina val om min kropp. Känner jag för att raka mig så gör jag det, känner jag för att låta bli så låter jag bli.
 
Fuck you I won't do what you tell me.
 
 

Identitetsförlust

Kanske kom min smäll av panikångest för fem år sen på grund av att jag tappade hela min identitet när jag tog studenten. Jag förlorade allt jag gillade och stod för över en natt. Vänner, möjligheter, världen jag trivdes i. Ungdomstiden i försvaret var förbi. Dess roll i mitt liv hade varit så omfattande att jag plötsligt stod tomhänt. Jag hade prioriterat ungdomsverksamheten före skolan, före egentid, före kompisar. Helger, lov, vardagskvällar, till och med skolarbeten hade samma tema. Jag minns mina tonår främst iförd uniform och antal utekvällar kan räknas på en hand.
 
Jag hoppade på precis allt jag hittade. Kvällar varje vecka på soldathemmet, helger i Ronneby, somrar på flera olika regementen, lov på kursgårdar, folk man träffade så ofta att de blev nära vänner, utmaningar och övningar i alla möjliga miljöer och väder. Jag har så många roliga historier att jag hade kunnat toppa lagboken i antal skrivna sidor, och den bilden ni nu fått om mina fyra år i försvarets ungdomsverksamhet kan ni förmodligen gånga med tio för att den ska motsvara verkligheten. 
 
Utan den tiden vet jag inte vem jag hade varit idag. Jag gick från tio år av konstant mobbning till ett liv där jag pushades till att genomföra saker jag inte trodde att jag kunde. Växte och blev starkare, tog initiativ, blev sammansvetsad i otaligt många olika grupper och lärde mig sjukt mycket. Under högstadiet hade varje utvecklingssamtal gått ut på att min mentor skrev kontrakt med mig om att jag varje vecka skulle säg en sak under lektionstid, när jag tog studenten var mitt första jobb att hålla lektioner inför fyrtio ungdomar i ett arbetsgäng av för mig totala främlingar som alla kände varandra.
 
The end. Sen tog det slut. Ville jag gå vidare var det lumpen eller hemvärnet, och där var det mer allvar än att personligen utvecklas tillsammans med kompisar. Som ungdom drivs man av intresse, som vuxen drivs man av pengar. Så det var slutet på en livsperiod som jag än idag saknar så själen gör ont. Ett tomrum jag inte hittat något nytt att fylla med än. Det kanske är anledningen till mitt ständiga sökande efter platser som känns rätt. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Vad gör man när man är ledig

Vilken svordom använder du mest? Satfläsk.
Äger du en iPod? Nej jag äger en gammal invalid android som gör allt utom vad jag ber den.
Vilken tid är din väckarklocka inställd på? Nyss nio, nu avstängd.
Hur många resväskor äger du? En försvarsmaktsbackpackerryggsäck som ligger mig varmt om hjärtat.
Använder du flip-flops? Nej man bara halkar runt och får skoskav.
Var köper du dina matvaror ifrån? Den arabiska affären mellan grönland och grünerlökka.
Skulle du hellre ta bilden än vara med på bilden? Vara med, är linslus av rang. Ibland smyger jag in i främlingars bilder bara för att dom efteråt ska kunna kolla igenom bilderna och undra vem som febrilt står och vinkar i bakgrunden.
Vilken var den senaste filmen du såg? 10 orsaker att hata dig.
Du är ledig. Umgås du helst med en hel barnfamilj eller med en vän? Jag skulle inte umgås med en barnfamilj om jag så blev betald i smultron och cykelturer med Ingvar Oldsberg.
Om du vann på lotto, vad är det första du skulle köpa? En standby-snickare som kan fixa en portabel squashhall.
Tar du någonsin medicin för att hjälpa dig somna snabbare? Har du sömnproblem så rekommenderar jag makeup-remover-tussolja i ögonen.
Vilken CD ligger i din CD-spelare just nu? Min CD-spelare dog på 90-talet.
Vilken är världens bästa artist/grupp just nu? Die Antwoord. Eller Satyricon.
 

Har någon berättat en hemlighet för dig den här veckan och i så fall VAD? Den här veckan började för tolv timmar sen såatt.
När var senast någon stötte på dig? I torsdags.
Vad åt du till middag senast? Sojakorvar med allt jag hittade i kylskåpet.
Använder du huvtröjor? Lever i huvtröjor.
Kan du vissla? Nej, det kommer liksom inte ut något ljud.
Vem var den senaste som ringde dig? Soufi som ville berätta att jag är hjärndöd innan han gick och la sig.
Vilken är din favoritåkattration på ett nöjesfält? Bergochdalbana trots återkommande dödsångest.
Tror du folk pratar bakom ryggen om dig? Det vet jag att folk gör.
Vilket riktnummer befinner du dig i? Kan väl börja med 0047.
Tittade du på tecknat när du var liten? Disneydags på lördagar och Kalle Anka på julafton.
Hur stort är ditt närmaste köpcentrum? Här är köpcentrum överallt och de flesta hamnar kring mitten på vattensängsskalan.
Hur många syskon har du? Ett.
Är du blyg inför det motsatta könet? Bara om personen är vanvettigt perfekt. Är jag tyst annars beror det med största sannolikhet på att jag finner dom ointressanta som människor.
Vilken film kan du alla replikerna till? Beatles a hard days night.
Äger du några band t-shirts? Napalm death.
När flög du senast? Till Budapest från Barcelona i somras.
Hur många stolar står kring ditt köksbord? Fem trots att det bara får plats fyra, så den sista skickas runt i köket genom tafatta försök att få den att försvinna.
Pratar du några andra språk? Engelska, tyska och norska.
Diskar du din egen disk? Jag diskar endast andras disk.
Har du gråtit offentligt? Jag gråter hela tiden. Oftast för att jag inte kan sluta skratta.
Har du en stationär dator eller en laptop? Laptop.
Försöker du alltid lära dig nya saker? Ja annars skulle jag dö av tristess.
Vill du just nu göra några tatueringar eller piercingar? Omedelbart ja.
Har du någonsin varit på Jamaica? Inte än.
Vad har du med dig in på bion? När jag var fjorton innehöll biobesök träsvärd, dockkläder och en ring i en kedja runt halsen, vet inte varför man slutat med sånt.
Vem var din favoritlärare och varför? Christer i högstadiet och Jonas på gymnasiet. Dom anpassade lärandet efter eleven och inte tvärt om. Dessutom satte dom inte betyg efter hur man var klädd.
Har du dejtat någon av en annan religion? En var nudist men jag tror inte det räknas.
Vad har du för väder? Jag undviker personliga väder om jag kan.
Har du en blogg? Nej.
Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet? Historia.
Gillar du att flyga? Älskar rivstarten men är inte för flygning.
Vilket personlighetsdrag är ett måste hos en partner? Samma typ av humor och värderingar.
Vilken är din favoritdrink? Ta vilken som helst och lägg ner en piggelin.
Gillar du din boende-situation? HAHA. Nej det är mögel överallt.
Vilken är din mammas hemstad? Broby.
Din pappas hemstad? Bromölla.
Hur många timmar måste du sova för att kunna fungera? Mellan nio och femton.
Är dina dagar fullbokade och stressiga? Inte från och med denna veckan, nu har jag oceaner av tid.
Hamnade du ofta i trubbel för att prata under lektionerna? Jag hamnade i trubbel för att jag inte pratade under lektionerna.
Vilken är din favoritfrukt? Gröna små bananer.
Bryr du dig om antalet kalorier i det du köper? Det är som att fråga om jag bryr mig om hur många sömsmåner det är i kläderna jag köper.
Hur gammal blir du nästa födelsedag? Vafalls, 25!
Är du petig när det kommer till stavning och grammatik? Jag är stavningsfascist.
Tror du på liv på andra planeter? Har svårt att tro att vi skulle vara enda undantaget.
Vem var den sista personen som gjorde dig arg? Riktigt arg? Han som trängde sig i kön på kiwi. Fanskap.
Tror du att Gud är man eller kvinna? Jag tror Gud är ett påhitt för människor som behöver styrka från mer än sig själv. Att gud definieras som man tror jag beror på att religioner ofta är skapade av och för mannen.
Vad var det senaste du åt? Marabou frukt och mandel. I min själ kommer jag alltid vara en åttioårig gubbe.
Kommer du bäst överens med personer av samma kön eller motsatta? Killar. Det är ett mycket mycket mycket få antal tjejer som inte går bärsärkagång över min existens.
Hur valde dina föräldrar ditt namn? Mamma ville att jag skulle heta Ellen och pappa ville att jag skulle heta Jennifer, så dom slipade väl till det. Farmor refererade dock detta till en hemsk gammal tant och kallade mig Jénöj.
Gillar du senap? Endast Johnnys stark-söta. Den borde vara mer uppmärksammad än både IKEA och Roxette sammanslagna.
Vad säger du till dig själv när allt känns svårt? Ät choklad och gå och lägg dig.
Skulle du någonsin hoppa fallskärm? Helst med ekorrekostym men dom verkar livsfarliga så fallskärm ja.
Vilken karaktär från en film påminner mest om dig själv? Haha den mest slående skulle väl vara Mia i Princess diaries. Konstig med störd humor. Outsider som försöker anpassa sig till alla nya människor hon möter. Klantig som få. Varmt hjärta. Lägger endast sin själ i det hon själv står för och tycker är viktigt.
 

Har du någonsin köpt något från eBay, vad var det senaste i så fall? Nitar var det senaste.
Tycker du om att krama folk? Jag älskar att krama människor, och djur.
Skulle du säga att du är trendig? Skulle jag säga att jag är trendig hade jag gjort något åt det asap.
Äger du en digitalkamera? Min kära systemkamera.
Vilka kändisar har du blivit jämförd med? Angelina Jolie pga hennes läppar och tydligen hela karaktären i Changeling. Aningen disturbing efter att ha sett en bild. 
 

Stör det dig om någon säger att dom ska ringa men inte gör det? Ja om det är något viktigt eller någon man längtar efter att prata med.
Vilka böcker, om några, har fått dig att gråta? Gråter alltid över sorgliga självbiografier.
Tycker du att du är attraktiv? Absolut.
 

Vad är du allergisk mot? Laktos, diskmedel och giriga egoister.
Får du dåligt samvete efter du ätit kött? Äter ej kött.

Inkludera männen

Hur många känner för att kämpa för något man själv är exkluderad ifrån, hand upp.
 
Då menar jag inte att vita inte kan kämpa emot rasism eller att hererosexuella inte kan kämpa för rätten att älska den man har känslor för. Snarare; är det konstigt att män inte vill kämpa för feminismen då den snarare har kommit att lika en stenhård häxjakt utan några som helst marginaler? Det spelar ingen roll hur många bra killar det finns, det handlar hela tiden om vad dessa kan göra för att motverka patriarkatet ännu lite mer. Bra i teorin, kasst i praktiken. Vi människor behöver positiv bekräftelse och trots att dessa killar aldrig kommer ändra sitt synsätt som medmänniskor så kommer de heller aldrig kalla sig själva för feminister. Och ju färre killar som kämpar under dessa villkor desto ilsknare blir feministerna. Det är egentligen bara ett glapp av missförstånd som håller oss ifrån att stå på samma sida. Män uppfattar ofta inte att feminism står för jämställdhet, och jag kan förstå dom.
 
Visst är det så att större delen av allt våld och de flesta våldtäkter begås av män, likaså att dessa systematiskt förtrycker kvinnor runt om i världen tillsammans med det faktum att dessa även äger större delen av all mark, pengar, inflytande och social status, samt är norm. Vi gnäller inte över att dessa avbryter oss stup i kvarten eller att dessa ska synas och höras överallt i alla åldersgrupper. Vi gnäller inte över att män syns överallt i de flesta serier och filmer vilka klassas som unisex-material på samma sätt som män gnäller när de själva tvingas se filmer med övervägande kvinnor i huvudrollerna. Ja, männen måste möta oss halvvägs och se sin egen roll i det här samhället för att vi inte ska fortsätta i samma objektifierande och diskriminerande tankebanor. Men, och det här är viktigt, vi tjejer kan inte bara hålla om varandra. Vi kan inte se på alla män som potentiella rövhattar om vi vill få dom att känna sig välkomna i den feministiska miljön.
 
Det finns otaligt många män jag ser upp till och det finns fruktansvärt många bra egenskaper jag möter generellt hos män. Det finns en anledning till att de flesta av mina närmsta vänner är killar och över lag så känner jag mig trygg bland dessa. Utan män i det här samhället hade jag gått under för länge sen då jag har hatats av tjejer sen den dagen jag lärde mig att tala i hela meningar. Jag gråter glädjetårar varje gång jag ser eller hör en kille ta ton för jämställdhet och jag har lärt mig massor genom att umgås med okomplicerade och starka killar. 
 
Men många hävdar att eftersom män redan tar så mycket plats i alla utrymmen bör kvinnorna vara de som kliver fram, tar ton, kräver sin del och driver feminismen. Ja. Men bara om vi vill ha med oss hälften av samhället i kampen. De män som lika ivrigt vill nå samma mål borde uppmuntras att fighta jämsides, inte kritiseras till sitt fördärv genom att kontinuerligt skickas i skamvrån för mediokra försök.
 
 
 
 

#decemberkärlek

Jag har lust att köra en trettiodagarsutmaning där man varje dag i december gör något för någon annan. Helt osjälviskt för att sprida lite finare atmosfär omkring sig. Man blir varje dag överöst av respektlöshet och ignorans. Det är idioter på efterlyst, folk sitter och fryser på gatorna, barn blir lämnade ensamma på skolgården, djur torteras och äts upp, folk blir lurade på sina sparpengar, människor skriker hora till varandra på tv osv i all oändlighet tills man blir alldeles matt. 
 
Sociala regler gör oss till en viss grad bara misstänksamma mot varandra och våra fördomar får oss att söka efter kriterier som bekräftar vår misstanke. Jag vill mer att vi går efter känsla. Efter öppenhet. Korsa lite gränser. Gå utanför bekvämlighetszonen. Tänker nytt. Sätter oss in i andras situationer och funderar över hur vi själva hade önskat bli bemötta om vi varit i deras skor. 
 
Det går inte ens att sätta regler eller riktmärken, det är fri urspårning som gäller, men jag hade av hela mitt hjärta önskat att ni antog utmaningen med mig. Jag kom på den här idén för cirka en kvart sen men tänker genomföra den även om det i slutändan bara blir jag som gör det. Hur man än vänder och vrider på det kommer det bli trettioett små steg i en positiv riktning.
 
Så jag vill redan nu dedikera hashtaggen decemberkärlek åt experimentet. Använd facebook, använd twitter, instagram, din blogg, you name it. Med bild eller utan. En dag, sju dagar, alla dagar, ditt val. Eller håll det för dig själv. Gör det bara för att påminna dig själv om det fina i att verkligen se andra människor och/eller djur. Vilka är med mig?
 
 
 
 
 

The answer

Jag tror ni har lärt er att jag gillar konstiga saker vid det här laget, och konstigt, då snackar vi die Antwoord. Musiken, mjaa, inte riktigt min grej, men när jag såg videon till "ugly boy" sa det klick. För den delen älskar jag alla videor jag sett med die Antwoord men den här var speciell. Det är någon ny form av kärlekssång, men den är genuin och mjuk och tvärt emot vad dom tidigare gjort. Yolandi som brukar vara tuff och edgy som fan, och Ninja som är adrenalinfylld så man ramlar av soffan visade sårbarhet inför varandra och jag smälte. Och dom bara skiter fullständigt i omvärlden. 
 
 

Twist and shout

Något av det bästa jag gjort i år är att skaffa en mixer. Begagnad men ouppackad i Oslo för hundra spänn. För någon månad sen tappade jag ju plastfickan med båda bankkorten och körkortet, fick låna pengar av en kompis men kände sen att jag inte kunde ta emot mer hjälp så jag levde i princip på de pengar jag hittade i parkeringsautomaterna när jag jobbade. Vilket var ett tjugotal kronor i veckan om jag hade tur. Sen kom bankkortet och I was back on track. Gick och handlade mat för första gången på typ sex veckor i den gamla arabaffären med sjukt billiga grönsaker och frukter. Städade hela köket för första gången någonsin efter mögelinvasionen och tänkte att nu jävlar får jag börja äta bättre. Min psykiska hälsostatus hänger på hur jag äter. Så tidigare i veckan började jag göra smoothies att dricka på tåget på väg till jobbet. En vecka tidigare hade jag fått sån uttråkningsångest som var alldeles brutal. Ville springa fram och tillbaka i tåget och skrika. Ville fly, ville komma bort från tristessen och de framtida kraven jag hade på jobbet. Och samma morgon som jag för första gången tog med smoothie satt jag lika hispig och vred på mig av lidande. Men någon timme senare kickade vitaminerna och mineralerna in. Bye bye ångest.
 
Som magi verkligen. Mixade ihop citrusyoghurt, grönkål, färsk spenat, rucola, apelsin, mango, vindruvor och blåbär och voila. Skiftar ingredienser varje dag och har alltid med mig någon typ av nötter. Mår vansinnigt mycket bättre och sötsuget är borta. Det brukar annars lugna ångesten med att äta godis eller chips som bara sätter igång den kassa cirkeln eftersom det är vad mitt psyke i längden mår sämst av att äta. Så idag har det blivit mycket grön chaite med sojamjölk och smoothies på banan, hallon, blåbär, mango, apelsin, sojaproteinpulver, vindruvor, linfrö och jordgubbar. Var i Sverige med Samir i helgen dessutom, liftade med två andra svenskar som skulle till Nordby shoppingcenter, och vi sprang ivrigt till frysdisken med det veganska "köttet". Fanns vansinnigt mycket att välja på, älskar't! Så nu i ett rent kök går det dessutom att laga mat!
 
Imorgon blir det ett sista jobbpass innan nästan en veckas ledighet, najs som fan och godnatt.
 
 

Uppfriskande hämningslöst

Min generation verkar ta sig själva på för stort allvar. Man taggar bort sig på facebook om man ser för ful ut, man sminkar sig för att gå till konsum, man andas fel för att magen hela tiden hålls in, man räknar kalorier, förstorar läpparna, går i obekväma skor och försöker vara på max när det kommer till sitt skönhetspotential. Snygga människor vet om sitt fördelaktiga utseende till den grad att det syns i ansiktet hur medvetna dom är.
 
Uttryckt på ett annat sätt skulle jag vilja kalla det att människor håller tillbaka och begränsar helheten av sig själva. Snackar vi potential där den hör hemma så snackar vi bortslösad sådan. Att ständigt vara fokuserad på sin fysiska närvaro ödslar många tankar vi inte får något tillbaka av förutom ångest. Det har inte lett till något nytt och det är varken kreativt, skapande eller utvecklande.
 
Om det så är att man råkar se ut som en heroinmissbrukare på en instagrambild eller man går all in under Queens bohemian rhapsody på kareoke så lovar jag att ingen kommer anmärka eventuella ofördelaktiga ansiktsuttryck. Ugly is the new orange.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Just my mind

Jag borde sova men mitt huvud går på högvarv. Kan inte lugna ner mig förrän jag fått ordning på röran. Det började med att jag städade köket. Tidigare idag drog jag och en kompis och spelade squash längst ute i västra kanten av Oslo och jag vann med fem matcher mot en. Som en boss. Kom hem och insåg att det är nu eller aldrig så jag diskade all disk, slängde all skit, torkade överallt, städade mitt rum och köket. Och lagade mat för första gången på evigheter. Jag funderade över varför jag först som tjugotreåring började försöka haffa tag i någon form av förklaring till varför jag är som jag är. Tror det har med att jag vill sortera upp mitt liv och inte ramla ner i en massa fällor igen. De senaste tio åren har jag föraktat mig själv. Hatat mig själv rent ut sagt. Det är priset man får betala för att inte vika ner från vem man är. Folk har varit välvilliga, berättat hur jag kan se ut för att inte bli hatad så mycket. Folk har försökt lära mig hur man uppför sig omkring människor. Ifrågasätt inte så mycket, var inte så envis, ta det lugnt. Då är det något inom mig som säger att jag måste göra tvärt om. 
 
Den största lögnen i det här samhället är nog att folk bryr sig. För det gör dom, men bara under en viss ålder. Man känner sig säker, vuxna är dom som vet bäst och alltid tar hand om en, man blir alltid uppfångad hur man än försöker fly ifrån hjälpen. När man är vuxen är man ensam. Inga skyddsnät. Ingen som kommer tvinga en att berätta hur man mår och vad som händer i livet. Tvärt om. Folk står i kö för att få betala för tjänsten. De vuxna går förbi tiggarna och visar oss hur det är okej att låta folk ta sina sista andetag i ett minusgradigt plågsamt Sverige. Som ungdom får man göra och se ut som man vill. Man kan svära åt folk, vara sur och tvär och gå klädd som Courtney Love medan alla vuxna ser det som en charmig fas. Men från en dag till en annan haglar kraven över en. Och det var då jag insåg att jag inte har en chans. Det var då jag fick panikångest och så småningom min första av två djupa depressioner. Det var då jag insåg att jag aldrig kommer komma ifrån mobbningen, och att vuxna dessutom mobbar fulare än barn och ungdomar. Det var då jag insåg hur olycklig världen är men att människorna accepterat det. Det var då jag insåg att världen hade vore lyckligare utan giriga kapitalistsvin som bryr sig mer om pengar än människor. Pang. Kalldusch efter kalldusch. 
 
Det spelar ingen roll hur tacksam jag är över att vara den jag är, för jag måste alltid interagera med resten av samhället, och samhället hatar människor som mig. Och dom låter mig veta det på alla sätt dom kan. Att bygga upp min självkänsla är den svåraste utmaningen jag åtagit mig. Det är kanske lättare att ligga på botten än att ta små kliv uppåt för att slås ner igen och bli besviken. Ibland känns det som att jag försöker mer än vad som borde vara mänskligt utan att bryta ihop. Ibland vill jag bara få en paus, möjlighet att andas. 
 
Jag älskar livet, möjligheterna, djuren och känslan av lycka. Och egentligen ligger det så nära men människornas krav och förväntningar försöker pressa in mig i ett fack som inte är anpassat efter hur jag fungerar. Och som inte är villiga att ändra, tänka om, lyssna, förstå eller utveckla. Jag vill vidare, uppåt. Vill använda min kapacitet och inte nöja mig med att må skitdålig och möta utfrysning och sabotage från andra människor.
 
Vill inget hellre än att få en utredning. Få någon att prata med som förstår. Hitta en plan för att komma dit jag vill utan alla dessa virrvarr av känslor och tankar. Hitta ett lugn. Ska man börja i änden längst bort och göra en tavla med vardagliga uppgifter som belönas med en guldstjärna när de är utförda? Tio stjärnor leder till något man längtat efter. Ska le mot mig själv tills jag känner mig lycklig, det brukar funka, sen går jag och lägger mig.
 

Rensa kaotiskt huvud

Ibland glömmer jag att folk har ett helt annat perspektiv än mig. Jag vet att alla människor är olika och att vi alla vet om detta, men jag tänker inte så ofta på att vi därmed inte per automatik förstår hur andra fungerar. När jag tror att folk förstår mig så handlar det kanske mer om att det är folk som inte dömer mig eller behandlar mig respektlöst. Jag har en bild av mig själv och signalerar ut saker därefter, men det är inte säkert att andra tar in samma sak. Vad jag anser vara tryggt kan andra tolka som instabilitet. När något för mig är glasklart är det sällan någon annan förstått medan när alla andra sätter igång med uppgifter har jag fattat nada av vad vi skulle göra.
 
Jag pratade med en kompis idag som öppet och ärligt sa att han tror att jag både har adhd och borderline. Eller adhd tyckte han var utan tvivel, men att mina humörsvängningar mer passade in som borderline. Det är så ofta jag blir arg på människor. Arg för att dom inte har civilkurage, arg för att dom låter sina liv gå till spillo utan att ta tag i vad dom faktiskt vill göra, arg på paragrafryttare, arg på maktmissbrukare, arg på folk som diskriminerar, arg på fegheten, inskränktheten och det eviga tänket innanför ramarna. Arg på hur enkla och okomplicerade vi vill vara även i stunder när vi kan göra en riktig skillnad. Arg över att så många hoppar över viktiga delar av sina liv. Arg på människor som inte visar andra någon som helst respekt. 
 
Men det är min syn. Och min sanning är den enda jag verkligen känner till men jag hittar ingen som delar den, inte till fullo. Jag ser samtidigt samhörigheten mellan de flesta andra jag möter. Som är så neutrala att alla passar ihop. Eller som inte är neutrala men så enkla att dom glider med. Eller som bara har tänket, som inte vet något annat men ändå försöker gå emot normerna. Men när det väl gäller så tar önskan om gruppsamhörighet övertaget. Jag känner ofta att jag står och skriker för döva öron. Jag skriker men det är ingen som lyssnar, för dom bryr sig inte. Det är lättast så. Det är bekvämast så. Livet blir roligare då. 
 
Jag växlar mellan olika lägen väldigt fort. Folk försöker övertala mig om hur jag kommer vara om fem år men jag känner mig själv tillräckligt för att veta att min verklighet inte är en fas. Men det tär på mig fruktansvärt att inte veta vad det är. Att känna mig fullständigt malplacerad hela tiden. Att alltid gå mot strömmen, inte för att jag försöker rebellera utan för att jag följer min instinkt, vilja och magkänsla. Jag tar inte den lätta vägen av den enkla anledningen att det mentalt skulle kväva mig. Jag skulle hellre ta ytterligare tusen smällar än att titta åt andra hållet. 
 
Under en dag har jag brottats med att sätta igång med tio saker, funderat tre gånger vad jag vill göra med mitt liv och tänkt igenom en plan för hur jag snabbast kan nå målen, gråtit glädjetårar efter att ha sett en hund med snälla ögon, tänkt igenom morsealftabetet för att döda tid i väntan på att två minuter gått så jag kan skriva en parkeringsbot, gråtit över rastlösheten som gör mig alldeles stirrig, försökt laga mat vilket resulterade i att jag istället hittade en intressant bok som slutade ha min uppmärksamhet efter tredje raden och istället kollade postlådan. Jag har under en dag hunnit vara glad, ledsen, uppgiven, ångestfylld, lycklig, förväntansfull, arg, lugn och förbannad. Tusen impulsiva tankar kommer flygandes och jag kan sällan bara luta mig tillbaka och njuta. 
 
Ibland undrar jag hur det är att vara på det plan där man förstår varandra och kan interagera utan problem. Hur är det är att vara i nuet och kunna fokusera. Hur det känns att inte ha alla impulser och intryck och inte behöva känna alla världens bekymmer på sina axlar. Hur det är att bara kunna glida med.
 
 
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se