Los Angeles

Klockan är tolv och jag kan inte sova så passar på att blogga istället. Första kvällen i LA satt jag förstelnad i en fåtölj på hostelet och visste inte vart jag skulle börja. Kollade på kartan vilken bara öste på med gator. Fick värsta chocken men insåg strax att det endast varit en inzomning av downtown och hollywood. Nu har jag varit här i två veckor och börjar förstå lite bättre vart de olika stadsdelarna och gatorna finns. Har sprungit på massor av människor och konstiga ställen. Sett fantastisk natur och ställen man hört om i filmer och sånger. Det har varit över tjugo grader i princip alla dagar och nästa vecka drar jag ut på äventyr i USA. 
 
 
Problemet i förra inlägget har lösts genom att ständigt ha musik i öronen. Har ingen aning vad som väntar de närmsta tre månaderna men den som lever får se. 
 
 
På återseende mitt herrskap! 

Befogat hat

Jag har det supermegabra här i LA och kommer blogga om det mer vid tillfälle, men nu känner jag mest att jag behöver skriva av mig om något annat innan jag exploderar.
 
 
Jag spårar snart på nio av tio män jag möter. Jag känner mig aldrig trygg och jag känner sällan att jag kan va mig själv för jag tvingas till att vara avvaktande och på helspänn varje gång jag går ut. Killar tror att catcalling är en komplimang men för oss tjejer är det ett nytt alarm om att aldrig bli för bekväm. För det stannar sällan vid ord. Och om det gör det, hur vet jag vem som kommer gå längre och på vilket sätt? Han kommer aldrig få skulden, jag har alltid mig själv att skylla. I ett patriarkat. På tio dagar har jag inte gått en enda av dessa utan kommentarer som "hey girl, where are you going", "cute girl with the backpack, oh you can't even answer me", "damn", "you dropped your smile" osv osv. Och den som inte fattar att det får en att känna sig otrygg är dum i huvudet.
 
 
Jag har även under dessa tio dagar blivit förföljd av en man genom ett kvarter som krypkörandes efter mig försökte få mig att hoppa in i hans bil, fått ett utflipp på någon jag trodde var en kompis som påstod att jag inte vet hur det är att vara man och han hade inte haft sex på länge och jag kände mig fångad och han tog på mig trots upprepade tillsägningar att backa. Det som räddade mig var att han "inte är typen som sliter någon av dom kläderna eftersom han inte vill ha en prick i registret när han söker in till att bli polis." Fick totalt spel och skrek väl valda svordomar. Ingen rör mig mot min vilja. Grät och skakade om vartannat när jag kom därifrån. Jag blir även tillsagd hur jag ska göra, vart jag ska vara och på vilka sätt jag ska förhålla mig till detta, för "sånt händer hela tiden".
 
 
I Sverige är det inte lika utbrett förutom bland alkoholpåverkade människor men här är det en jävla epidemi av retards. Säg aldrig åt en feminist att inte vara arg och inte hata för det här systematiska förtrycket från män gör en inte bara skrämd utan även vanvettigt jävla svinförbannad.
 
 
 

Andra sidan

Är förresten i Los Angeles och dör över alla intryck. Har träffat mycket skönt folk och gjort många helt galna saker efter bara en vecka men nu laddar min hjärna ur konstant eftersom den inte kan greppa hur stort det är och hur många människor som cirkulerar runt en precis hela tiden. Längtar till jag kan hyra bilen och dra långt långt härifrån där folk inte catcallar en hela tiden och där det inte lyfter ett plan var tjugonde sekund. Annars är allt strålande. 25-30 grader varje dag. Kan ej hålla mig vaken mer nu, adjö.
 

Trögstartad

Det här är helt vansinnigt egentligen. Jag drar iväg på en av mitt livs mest efterlängtade resor på lördag och jag har inte planerat nånting alls. Vet inte hur jag tar mig runt, vad jag vill se, hur länge jag ska va borta, om vissa av de största sakerna är möjliga och hur långt pengarna kommer räcka.
 
Även när jag vet att saker måste hända är jag totalt handlingsförlamad. Det är kanske därför de flesta resorna bara blir fullständigt spontana. Jag är fullt medveten om vad jag måste göra och trots att jag haft över en månad på mig att förbereda så har jag inte fått något gjort. Och nu sitter jag här fyra dagar innan avresa och är beredd på att det som händer får hända. Det är inte oron som gör mig hispig utan vetskapen om att det här är en resa man bara gör en gång i livet. Begränsad ekonomi gör ju tyvärr att allt måste vara hyfsat genomtänkt men what the hell, allt löser sig. Synd bara att man måste va så trögstartad. 
 
Imorgon ska jag tvinga mig att ta tag i det, nu ska jag tagga till gamla hits från -98.
 

Lev för din egen skull

Vi människor vill ju gärna följa normer för att passa in och vara delaktiga i en gemenskap, men vad gör vi när normerna vi så strikt följer leder till splittring och utanförskap?
 
Om de oskrivna samhällsreglerna känns påtvingade från människor som gör oss illa eller som kanske inte ens tar någon notis om oss. Om resultatet i slutändan ändå inte kommer bli delaktighet, gör vi det då endast för hoppet om förändring? Och är förändringen vi hoppas på att de som fryser ut kommer börja visa barmhärtighet eller hoppas vi helt enkelt bara att dom kommer sluta vara idioter?
 
Samhället förbereder oss inte på individuella liv, de formaterar oss och använder sluga trick som människans psykologiska funktionsmönster faller platt för. Trots att, om man tänker efter, samhället ständigt påtalar hur oviktiga vi är som enskilda personer. Våra kreativa hjärnor mals till spån ganska tidigt och därefter kan man lura folk till att börja röka, banta, svälta sig och spendera en hängiven livstid åt något man kanske sen tyvärr måste inse var till ingen nytta då du är fullständigt utbytbar och det enda du tackas för är insatsen att ha gjort de rika rikare och hållit de strikta reglerna intakt. 
 
Och trots att du kanske livskrisar dig igenom alla år med ångest, depressioner, dålig ekonomi, svek från myndigheter, ensamhet, skilsmässor, trötthet eller kanske till och med utbrändhet, och en vardag omkring massor av människor utan att du egentligen träffar en enda person, så tror du på att samhället vill dig väl.
 
Jag tycker mig se uppvaknande människor överallt. "Jag fyller fyrtio nästa år, hur hände detta?" Människor som låtit åren passera utan att strukit en enda sak från sin bucketlist. Trots att de under alla år haft ett annat drömjobb i bakhuvudet, trots att de lovat sin partner att åka till Rom ihop, trots att de alltid önskat ett sommarställe på landet. Så plötsligt var det för sent. You have served your country well. Men inte dig själv. 
 
Det är en myt att vi människor måste följa ordningen och det är en myt att pengar gör oss lyckligare än att uppfylla våra önskningar och spendera våra liv omkring kravlösa människor som får oss att må bra. Kanske är just nu den bästa tidpunkten att inse hur reglerna ger oss väldigt få fördelar jämfört med skadorna de orsakar. Hur hanterar Sveriges politiker sjuka, mor- och farfädrarna på äldreboendena, skolbarnen, invandrarna och integrationsproblemen, arbetslösheten och de som går hemma osv. Hur mår ungdomarna? Hur mår den ensamstående mamman? Hur mår de som sover i hörnet runt T-banan på Hötorget? Hur mår alla närhetstörstande människor som inte vet hur man tar kontakt med andra svenskar?
 
Jag tror att det enda sättet man kan se tillbaka på sitt liv som gammal utan ånger är att från och med idag göra det man verkligen verkligen vill. Jag är medveten om att en del är låsta i sina situationer men man kanske kan börja i änden att sticka hål på tron om att oväntad kontakt mellan människor är konstigt och opassande. Eller så har man även mindre drömmar som inte är så omskakande. Vi människor är i grunden så pass lika rent psykologiskt att alla de känslor eller drömmar vi har delas med fler.
 
Ingen kommer tänka "gud vad bra att Ingrid stannade som sekreterare/sotare/brevbärare fram till pensionen", för hade hon slutat hade hon ersatts av någon annan. Däremot hade hon antagligen tackat sig själv på pensionsdagen om hon valt att ägna sitt liv åt det som kändes rätt.
 
 

Det finns inga slampor

Det jag förvånas mest över i serien vänner är det faktum att både Rachel, Monica och Phoebe går till angrepp mot andra kvinnors sexualitet så fort de vill få dom ur balans eller börjar tycka sämre om personen. Hora och slampa är några av de starkaste begrepp vi kan använda mot en tjej för tjejers sexualiteter tillhör inte dom själva. Dom är förbrukningsvaror. De värderas utefter sexpartners och deras personligheter tappas intresse för av både tjejer och killar när de legat med för många. Det må ibland vara diffust men människor som utgör sig för att vara liberala tycker oftast ändå lite annorlunda om personerna i fråga, bara att de ofta håller tankarna för sig själva.
 
Det finns ingen annan förklaring även om det går att resonera kring det om man så vill. Tjejer känner sig hotade av de som lockar åt sig män och får större utrymme och uppmärksamhet, men allt leder bara tillbaka till patriarkatet då en stor del av rundgången innebär att kvinnors känslor av värde stiger ju mer liggbara de känner sig. De tjejer som klättrar blir därför per automatik slampor bland de som konkurrerar. Ur killarnas perspektiv gäller det att hålla tjejerna på mattan genom belöning/bestraffning. Samtidigt finns det inget rätt sätt. Killar som ligger med tjejer bestraffar indirekt tjejerna eftersom de efteråt kommer ha ytterligare en person på listan över sexpartners, och för tjejer är varje ny man en lägre rank i värde.
 
De kasserade får ljuga om antalet partners eller leva med titeln hora och att ha titeln hora innebär för killar lätt byte. Inte bara att få ligga med utan även att förgripa sig på. Vadå, hon har ju redan legat med två av mina kompisar. Även domstolen kommer väga in om hon haft sex med killen tidigare, för det handlar ju i grund och botten inte om rätten till sin kropp generellt utan bara fram till samhället bestämt sig för att hon är en slampa. Efter vissa ageranden har alla rätt att ta för sig mot hennes vilja. Lagen går efter samma mall för i patriarkatet gäller samma kvinnoföraktande regler överallt. 
 
Är man för pryd eller oskuld ses man som ett spel, vilken av killarna kommer lyckas? Tjejer pressar varandra till debut innan de blivit tonåringar men är samtidigt slampor om de haft sex. Det finns inget rätt sätt. Det är dubbelbestraffningar, press, ångest, självhat och ånger om vartannat. Men inte för killarna, det enda de kan göra fel är att inte ligga med tillräckligt många. 
 
Väldigt lite i det här handlar om faktisk vilja och njutning hos tjejer. Det ligger för mycket skam och oro bakom även när de träffar någon de gillar och som behandlar dom bra eftersom dessa inlärda regler har styrt så länge de varit sexualupplysta. De som faktiskt ger utlopp för viljan och njutningen vet priset de får betala om de berättar, så det blir ofta istället en livsstil som består av nöje separerad från historian. 
 
Det viktiga här är att vända sitt eget synsätt. Granska och ifrågasätta hur man själv ser på det. Våldtäktskulturen växer så det knakar och att både kvinnor och män upprätthåller bilden av den kvinnliga sexualiteten som andras än deras egen gynnar bara männen eller i värsta fall utövarna. Det lär pojkar saker som alla flickor och kvinnor sen kommer behöva lida mer eller mindre under hela sina liv av. Att tassa runt mäns krav och regler spelar bara de med vedervärdig kvinnosyn rakt i händerna.
 
Lär om, lär rätt. Det finns inga slampor.
 
 

Jag vill alltid sträva efter respekt

Om vi brainstormar fram de grupper som besitter mest makt, är normer, syns överallt och slipper bli ifrågasatta så har vi bland annat män, vita och heterosexuella i toppen. Ju fler kriterier som fylls desto rakare väg. Mer betrodda, större handlingsutrymme, fler fördelar. Men att någon syns och har mer makt blir på nästes bekostnad och att någon är norm gör de andra till undantag. De är alla frågor om förtryck. Kvinnor, homosexuella, mörkhyade - ju fler av kriterierna desto mer hagel. Jag tror inte en grupp blir mer förtryckt än en annan, däremot tar det sig uttryck på olika sätt och kommer ofta från olika typer av människor baserat på bland annat rasism, egoism, religion, kvinnoförakt och värderingar beroende på vart man kommer ifrån. 
 
Jag får många fördelar bara genom min hudfärg och genom att aldrig ha varit ihop med en tjej. Förtroende till exempel. Det har blivit förhållandevis enkelt att få jobb, jag har bara kunnat glida genom vardagen utan några större problem. Min begränsning är att jag inte döms efter vad jag gör utan för hur jag ser ut och bara det faktum att jag är tjej för tjejer kan ju inte göra något lika bra som killar. Jag avråds att göra saker, vara på ställen, bete mig och se ut på vissa sätt för män har ju ingen kontroll över sig själva och slår det slint på deras hjärnor var det ändå jag som gjorde fel. Men invandrare beskylls för att vara terrorister, undviks på kvällstid, tittas snett på, hatas för sina annorlunda bakgrunder och/eller religioner. Det vrålas om brottsstatistik medan analysen uteblir. Homosexuella är först och främst sin sexuella läggning, ses som en närvarande fetisch eller upprör och känns påträngande. De tvingas till att vara politiska statements på dygnsjour. De tvingas till upprepade nervösa garderobsutkliv och kastas mellan byråkratiska processer då ingen verkar veta vad man gör med människor vars fas att exprimentera aldrig verkar ta slut. Vad gör man när två tjejer vill köpa hus, det är för många snippor på samma ställe?!! 
 
Men när en man hävdar sin rätt att förtrycka kvinnor pga "säg något ni egentligen gör bättre än oss", biologiska drifter, fysisk styrka, intelligensskillnader, "ni är bara till för en sak höhöhö" blir jag förbannad. Eller de som tycker man ska ägna sig åt viktigare saker, eller tänka på hur lyckligt lottad man är som föddes i världens mest jämställda land. "Sluta klaga." Eller de män som är insatta och positiva till feminism men i vardagen ändå glider fram på fördelarna de automatiskt får som män. 
 
Jag är medveten om många fördelar jag får på bekostnad av vissa andra och det är min skyldighet att ställa mig bakom dessa. De har tolkningsföreträde och jag tänker lyssna. Om jag får reda på att det finns beteenden jag kan ändra för att få andra att känna sig mer trygga, förstådda, jämlika eller whatever tänker jag inte argumentera för min rätt att fortsätta. Om vitas hävdade rätt till saker skadar andra tänker jag aldrig försvara ett rasistiskt beteende, om det så handlar om något så enkelt som att ta bort en figur i Kalle Ankas jul (som inte gör någon som helst skillnad i mitt liv men kan göra i andras som inte är priviligerade genom sin hudfärg) osv. Jag vill inte bemöta homosexualitet som personens främsta personliga egenskap. Jag vill lära känna personen på bussen som inte kan så bra svenska. Jag vet att många invandrare känner sig isolerade och missförstådda i Sverige och längtar efter att kunna gå utanför dörren utan att möta skeptiska blickar. 
 
Den dag jag börjar utnyttja min maktposition eller behandla människor efter antaganen är även den dag jag inte längre kan klaga på den man som ignorerar sitt förtryck mot mig.
 
 
 
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se