Vinn en massa skor

Nu när jag ändå är med och tävlar om en Canon-kamera kan jag lika gärna joina fler. Heja livet som arbetssökande!

http://www.tlcsverige.se/tavling

Hitta din vinkel med Canon

Ja eller nej?

Hur ställer ni er i frågan om jag ska fortsätta blogga eller inte. Motivera gärna, för jag har snart tappat intresset av känslan av intressebrist från ert håll. Jag uppskattar varenda ord som skrivs, särskilt under rubriken "åsikter", men så tomt här ekar. Vad gör jag för skillnad genom skrivandet i min blogg när jag får känslan av att jag snackar med mig själv? Jag vet ju redan vad jag tycker. Påverkar jag er någonsin? Får jag er att tänka? Eller skriver jag kanske för långa inlägg så ni stänger ner sidan redan innan ni börjat läsa?

Ge mig feedback nu för tusan, annars ryker nog bloggen snart, och jag hittar tidningar eller vad för något som helst att skicka in mina åsiktsinlägg till istället. Det är kul att veta vilka ni är, men som alltid, skicka ni anonymt om ni så vill.

Denna gången vill jag ha ett svar. Bekräftelse på om ni vill att jag fortsätter blogga eller ej.

I behovet att skriva av mig

Mår as idag. Inte att jag ligger hemma och är förkyld eller att jag nyss sparkat tån i dörren, utan på grund av den välkända känslan av att inte räcka till som person. Känslan jag haft så många gånger förr, som säger åt mig att titta tillbaka på mitt liv och se vad som bestod - vad som finns kvar idag.

Och vad kan jag konstatera? Att jag än en gång i totalt förvirrat tillstånd lämnar en del av mitt liv utan att förstå vad som hände. Ser människor samma brist i mig, eller handlar det om att jag inte spelar efter livets regler?

Jag vet hur det känns att se personer tappa intresset och respekten för mig då jag delger min åsikt när den råkar vara motsatsen till gruppens. Jag vet hur det känns att vara så snäll att människor utnyttjar det till den grad att jag blir sviken och nertryckt gång på gång. Jag vet hur det känns att försöka så gott jag kan och ändå sparkas ur sikte på tre sekunder och lämnas med oförståelse, sänkt självkänsla och bristande syn på människan.

För så blir konsekvenserna. Varje gång jag oförtjänat mobbas ut från en arbetsplats, ser mina vänner byta personlighet och behandla mig som en motståndare, eller blir sänkt och lämnas ensam när jag ber om stöd faller min naiva syn på den goda människan ytterligare.

Jag tar mig genom det, men det gör mig inte starkare. Istället ger det mig en skev bild av mig själv där jag ofta får tampas med frågan varför vuxna människor behandlar mig så omänskligt, varför vänner sviker, vad jag gör fel och varför jag inte duger som jag är.

Raised fist

För ett par veckor sen var jag och Robert och såg Raised fist här i Würzburg.

Anledningen var att en kompis till Robert fick erbjudandet om att skriva en kort artikel om konserten och ta några bilder, i utbyte av en gratis entrébiljett, men tackade nej på grund av jobb, så Robert tog tillfället och frågade om inte han kunde göra det istället.

Vi delade på en biljettkostnad så jag kunde hänga på. Det var sammanlagt tre band som spelade under kvällen, och vi anlände precis innan det andra började spela. När svenska Raised fist var på scenen tog både jag och Robert en hel del bilder som vi dagen efter skickade iväg till den tidning som bett om att få jobbet gjort.

Vi fick sen svar om att det var en av mina bilder som de ville publicera, blev asglad! Här är några av favoriterna och deras absolut bästa låt wounds.












Första dagen i Italien

Även om flygplatsen heter Frankfurt Hahn betyder inte det att planen går någonstans i närheten av denna stad.
Nej för att ta oss dit behövde vi börja med spårvagn till stationen i Würzburg, för därefter ta tåget på en biljett tillsammans med en familj. Vi kom fram till Frankfurt för att därifrån ta flygbussen till Hahn, vilket tog lika lång tid som tåget mellan Würzburg och Frankfurt.

Eftersom vi inte hade bokat annat än handbagage för resan tog vi Roberts tips och klädde på oss allt vi hade med oss. Det fick tiden att gå i väntan på att stiga ombord på flyget, med tanke på att jag fick på mig över tio trosor, två bikiniunderdelar, mer underkläder, ett par strumpbyxor, tre shorts, fem linnen, tre t-shirts, fyra tröjor, tre klänningar och lika många kjolar samt en tjocktröja och jackan. Det.. var.. varmt!

När vi väl kom fram till kontrollen av ryggsäcken skickades vi bara vidare med orden "everyone with a backpack can just move along". Alltså vafan, både jag och Hannah gick asgarvande på flyget som två michelingubbar.
Under resan hade vi en nysande kvinna intill oss som läste tidningen i Hannahs ansikte, annars var det en grym början där vi gjorde quiz om oss själva och varandra.


På planet ut mötte jag en av killarna som jobbade på planet, och som jag gnabbats en del med under resan av diverse anledningar, och var tvungen att kommentera att han såg ut som en yngre version av den amerikanska skådespelaren Robert Carlyle, och fick svaret:
- No, he is the one looking like me.
Jag steg därefter av planet och fick ropandes efter mig:
- Bye slayer!
Konstigt uttryck tänker ni kanske, men eftersom jag lånat min ryggsäck från Robert satt där ett märke från just bandet slayer mitt på min rygg, och jag försökte skrattandes hoppa på bilden som Hannah var på väg att ta på mig. Det misslyckades.

Vi gick därefter och sjöng på "Nancy Sinatra - These boots are made for walking" och åkte med en kvinna till vårat hostelrum som var över förväntan.


När den skällande grannhunden äntligen tystnat somnade vi. Och sov gooooott!

Italien dag två - Treviso och Venedig

Vaknade upp i en skön säng i utkanten av Treviso, och var snabbt utanför dörren med kameran i högsta hugg i väntan på att Hannah skulle bli klar. Tog mig till baksidan av byggnaden men blev stannad av en man som inte kunde ett ord engelska. I högt tempo försökte han förklara att jag inte fick vara där, och han pekade hit och dit med sin käpp. Här var första tillfället under resan då jag fick känna på italienarnas vänlighet. Att han schasade ut mig från gården innebar ändå att han ville fortsätta prata, trots att vi båda förstod att vi inte kunde begripa ett ord av vad den andra sa.

Han visade mig till busshållsplatsen, och även en man från vårat hostel som satt i fönstret och rökte hakade på och försökte ge beskrivningar med sin skrangliga engelska. När Hannah och jag sen var på väg hittade vi dock inte biljettluckan och traskade istället. En man slängde ur sig att vi skulle vara framme på stationen efter bara tjugo minuters promenad, men en halvtimme senare gav vi upp och frågade vidare. En man som stod och tankade på en bensinstation var snäll och körde oss dit, vilket tog ungefär fem minuter.


Efter att ha missat första tåget köpte vi frukost och hoppade därefter på nästa mot Venedig där vi ställde oss i kön till tågstationens informationscenter. Efter en halvtimmes väntan fick vi äntligen vår fråga ställd - hur vi kunde hitta till vår campingplats, och svaret vi fick var en vägbeskrivning till platsen där alla bussar gick från.. Utanför stationen tappade vi bort varandra det första vi gjorde, och det var inte det sista tillfället under resan. I nästa kö då vi skulle köpa vår bussbiljett träffade vi en amerikan som varit ute och rest i tre år med sin fru, och var nu uppe i sextiofem länder. För att få råd till detta hade de sålt både sitt hem och företag, hur jäkla coolt är inte det.

Vår bussresa var speciell då varken busschauffören eller resenärerna kunde någon engelska, och vi hade ingen aning om vart vi skulle gå av. Men med papperslappar och kroppsspråk kom vi långt och hamnade rätt. Campingen såg fräsch ut, och vi fick det minsta rummet i världshistorien dit vi packade in våra saker innan vi for tillbaka in till Venedig.

Och vi gick och gick, bland dessa gamla byggnader, labyrinter av små gator och på broarna över vattnet fulla med gondoler och tillhörande män med randiga tröjor. Värmen drog på ganska rejält och det var en helt grym dag, den bästa under hela resan skulle jag vilja påstå. Under eftermiddagen fortsatte vi i andra sidan stan och satte oss till slut på en restaurang och åt den första italienska pizzan. När vi sen fick notan och upptäckte att vi fått betala två euro var för bordet hade vi lust att bära med oss det på väg ut därifrån.










Resten av kvällen fortsatte vi ta oss runt de små, små, vägarna, och hittade även en död råtta på en av broarna. Vi provade även en del av de maskeradmasker som såldes i alla hörn, både i dyra affärer och i marknadsstånden ute på gatorna.




Stack sen tillbaka till campingen och träffade en av Hannahs kompisar från skolan, och hur stor chans är det egentligen att träffa någon man känner på en liten camping i utkanten av Venedig?

Därefter upplevde vi den värsta natten genom tiderna då rummet varken hade element eller varma filtar och Italien visade sig vara svinkallt under nätterna innan sommaren drog igång på riktigt.

Italien dag tre - Venedig, mot Bologna

Vaknade stelfrusen efter ungefär fyra timmars sömn. Att solen sken utanför vår frysbox var dock en stor tröst, så vi skakade liv i oss och gick ut.

Med tanke på hur mycket jag campade med familjen som liten var det en härlig känsla att doppa huvudet under kranen och ta en snabbdusch så åtminstone håret fick vara fräscht hela dagen. Vid utcheckningen försökte vi klaga på rummet, men italienarna köpte inte våra argument så vi gick lite småsura till bussen, men ändrade snabbt humör när vi kände hur varmt solen sken.

Så vi fick en sista halvdag i Venedig där vi fortsatte promenera runt bland de små vägarna och över kanalerna. Under vägen hittade Hannah en kyrka som hon försvann in i, och jag satte mig på en bänk utanför och njöt av jordgubbarna jag köpt till frukost då ett par förbigående killar stannade en bit från mig. En av dom kom fram till mig och undrade om jag pratade tyska. Javisst svarade jag, och mannen ställde frågan om hans kompis kunde få ta en bild tillsammans med mig. Jag såg ut som ett frågetecken och undrade varför i herrans namn han ville det, men fick bara svaret att han kände för det. Så snäll som man är ställde jag upp, och killen fick sin bild.


När Hannah kom ut igen fortsatte vi vår promenad till kusten där ännu en kyrka stod. Medans hon ställde sig i kön för att komma in roade jag mig med att snacka med lite svenskar, och en halvtimme senare hoppade jag och Hannah på en båt som tog oss till Venedigs resecentrum.












Vi hade då ytterligare några timmar att spendera, så vi fortsatte vår färd till fots, men denna gången åt andra hållet. Vi upptäckte dock att vi var vilse efter någon timme, och fick fråga efter en och annan vägbeskrivning innan vi hamnade rätt och klev på tåget mot Bologna.





Fasen vad stiliga vi är! Ingen slump att vi reser ihop..

Under kvällen var vi framme och bestämde en tid och plats att möta Renato, en man från couchsurfing som vi skulle bo hos de två nästkommande nätterna. På vägen till torget hittade vi ett boktält, och upptäckte att vår karta var tryckt bak och fram med verkligheten. Dock fann vi platsen och satte oss och väntade, för att senare bli upphämtade med bil.

Hans plan var att hitta en parkeringsplats, så vi körde ett varv runt torget utan något fritt i sikte, så vi passade på att köra ännu ett varv, ifall något skulle vara missat. Inte det nej, vi provade då att köra in på en liten väg i hopp om att hitta en gömd plats, men det kunde vi glömma så bilen backades ut på den stora gatan igen där Renato inte hade så värst bråttom att köra tillbaka på höger sida, och bilarna tutade. Lika bra att köra ett varv till, och nu hade vi ganska bra koll på hur detta berömda torg såg ut. Hannah och jag försökte kväva våra fnissningar. Ett sista varv hann vi med innan Renato gav upp och parkerade en bra bit från torget, dit vi gick tillbaka för att möta några av hans vänner.

Efter att ha promenerat runt staden för att upptäcka att baren de hade i sikte var stängt gick vi instället till en annan plats och träffade ytterligare fyra av hans kompisar, bland andra Michelangelo, de andra har jag glömt namnen på.
Allihopa kände varandra från en utbildning då de jobbade inom filmbranschen där Renato var regissör.
Jag var så trött att jag höll på att somna vid bordet, och tröttheten tog även ett grepp om Hannah efter två timmar, så vi satt degiga och småpratade med folket, och runt halv två drog vi hemåt, där Renato var en otroligt entusiastisk bilförare då han ville vifta med armarna, ha ögonkontakt och peka på diverse byggnader på samma gång som han körde. Vid ett tillfälle var det även en bakomliggande förare som körde in i oss. Nervösa som tusan kunde varken jag eller Hannah göra annat än att skratta åt situationen.

 

Väl framme fick vi reda på att den byggnad som Renato bodde i hade varit ett kontor för de tyska officerarna under andra världskriget, ännu en gång fick man känna den häftiga känslan av att befinna sig mitt bland historian.

Italien dag fyra - Florence

Vi ställde alarmen vid halv nio.

Runt elva tog jag nyvaket tag i mobilen för att därefter skaka liv i Hannah, och bråttom fick vi. Vi hade nog egentligen inte riktigt bestämt oss än för om vi skulle ta en dagsutflykt till Florence eller inte, men med tanke på att Bologna inte såg särskilt lockande ut för någon av oss skyndade vi istället oss ner för backen till tågstationen i Lama di reno.

Väl nere, svettiga och dana, upptäckte jag att mitt interrailkort låg kvar uppe hos Renato. Jag vände och började gå tillbaka. Väl uppe för första backen försökte jag lifta, och det funkade på första försöket. På tre minuter var jag inne i huset och hade mitt tågkort i handen, och slängde ett öga på klockan för att inse att vi kunde hinna med tåget om jag skyndade mig. Så jag sprang och sprang och svetten rann, och fyra minuter innan tåget anlände kom jag flämtande ner till stationen där Hannah förvånat tittade upp.


Så Florence blev det! Bologna har däremot inte den lättaste tågstationen eftersom hälften av tågen går på en plats och resten från andra sidan av Europa. Vad vi sprang! Med tjugo sekunde kvar till avgång nådde vi dörren och svettade ner större delen av tågets alla resenärer på väg till våra platser.

Under eftermiddagen var vi framme, och Hannah hittade snabbt en kul affär med kläder och skor där man betalade tio euro per kilo. Sen fortsatte vi till en ganska stor marknad där vi delade på oss och promenerade runt hit och dit på de små marknadsgatorna.




Efter vi senare mötts upp igen fortsatte vi gå genom en lång shoppinggata fram till en människofylld bro, uppenbarligen kände Hannah till staden bättre än vad jag gjorde.




På väg tillbaka till Lama di reno hade vi ytterligare ett byte i Bologna med ett jäkla massa spring, från tåget anlände till nästa gick hade vi två minuter att kuta från en sida till den andra eftersom dom självklart kände att det funkade fint att lägga spåren en halv kilometer från varandra.


Väl tillbaka gick vi upp till Renatos hem i mörkret och pratade om länder.
Michelangelo var även där, och vi satt och snackade ett par timmar, spelade ett spel på hans mobil om någon Gaybrush, tittade på filmer som Renato och hans gäng gjort och även på min och Dallos dans i vardagsrummet.

Grym avslutning på dagen!

Italien dag fem - Marzabotto, Cinque terre

Denna gången försov vi oss inte, utan kom upp i vettig tid. Vår herre Renato hade berättat lite om den enorma naturskyddsparken han bodde i, och vad man kunde göra under en halv dag. Så vi släpade ut oss i solskenet och började promenera. Det var så najs, med värmen, naturen och Hannah som sällskap medans jag tuggade på mina frukostkakor.


Enligt Renatos beskrivning skulle vi ta oss till en liten grusväg och därefter vänster, men ingenting verkade stämma när vi en halvtimme senare traskade ut på en stor traffikerad asfaltsväg. Vi knackade på en byggnad och frågade en man, vilken såklart inte besatt speciellt stora kunskaper i engelska. Men snälla som italienarna är fick vi stjuts till nästa by där en informationsbyrå låg. Vi fick reda på att vi behövde ta oss ännu en bit för att kunna påbörja vår vandring, och provade därefter att höra med en busschaufför om han hade vägarna förbi. Nej. Men ändå körde han oss gratis och berättade om året han pluggade i Stockholm. Hade detta varit hemma i Sverige hade chauffören i fråga svarat nej, rökt upp sin cigarret och stormat in i bussen för att snabbt stänga dörren efter sig. Här fanns det så mycket omtänksamhet att man blev helt svag.

Dessvärre upptäckte vi att det på långa vägar inte var möjligt att promenera upp i bergen på två timmar som damerna på informationsbyrån påstått. Vi körde alltså istället på vårat gamla goda sätt - att lifta. Ännu en gång fick vi känna på italienarnas godhet då en kvinna lät oss åka med. Hon bodde halvägs till toppen men kände för att ta oss till vår slutstation så vi slapp att fortsätta vår jakt på folk som gillade liftare.

En halvtimme senare var vi uppe, bland en massa memorials efter mördade personer från andra världskriget. Det var så varmt att man storknade, men ändå gick Hannah i lager efter lager med kläder. Som den australienskan hon är var det tydligen svalt för henne, medans det för mig kändes som drömvädret för vilken svensk som helst.







Vi hann se två olika platser medans vi gick och diskuterade kriget innan vi fick ta oss ner igen. Hann gå en bra bit ner innan en bil stannade, och vi åkte med till tågstationen i Marzabotto där vi gick på jakt efter en hängbro vi hört talas om skulle finnas i trakterna. Tio minuter senare fick vi syn på den, och båda fick känslan av att snarare befinna sig i Kanada än soliga Italien.










Vi hade bestämt en tid med Renato och Michelangelo som vi efter en stund mötte upp på tågstationen för att få vår packning innan vi bugade och bockade för deras vänlighet, och hoppade på tåget mot västkusten.


Under kvällen anlände vi och tog oss med en gratis liten buss mot vår campingplats, där vi bokstavligt talat bodde i ett tält. Dock hade vi både riktigt golv och sängar med tre filtar var så det gick ingen nöd på oss, var faktiskt ganska mysigt trots att det satt en enorm spindel i fönstret.




Hungriga var vi, så vi tog oss över till campingen på andra sidan gatan och beställde in pizza. Hela stämningen var som i John Cleeses "pang i bygget". När vi skulle betala hade ingen koll på något, växel saknades, kvinnan var långsam så vi höll på att somna och en ganska ung pojke sprang hit och dit och försökte reda ut allt.

När vi sen kom tillbaka till campingen hade de helmysig upplysning, absolut bästa campingen so far!

Italien dag sex - Cinque terre

Alltså vi försökte nog uttala cinque terre för kanske femton personer under denna resa, och alla svarade samma sak:
- What?!

Hannah med sitt Australiensiska uttal, och jag som fick det att låta som om jag ville prata om skinka. Men till slut var det en tjej som i ett samtal utbrast:
- AHA! Schinn-kue terrrrrrä, med stockholmarnas rullande r.
Därefter försökte vi uttala det på samma sätt och italienarna skrattade åt oss.

Ja, chinque terre var iallafall platsen där vi befann oss, och vi körde på idén att lifta. Direkt från Deiva marina till La spezia, trots att vi åkte i fel riktning när vi ville ta oss till Rio maggiore. Väl där gick vi och tog bilder ett tag och letade efter ytterliggare en väg att kunna lifta från. Men vi orkade inte springa runt så vi tog tåget istället.









Jag hade inte velat se några bilder på stället innan vi åkte till Italien, och wow vilken överraskning! Som ett jäkla paradis för någon som gillar att ta bilder. Perfekt väder och bara en kilometers väg till nästa by Manarola.








Vi klättrade ner för klipporna vid ett tillfälle och njöt av värmen, men vattnet var svinkallt så vi hoppade över badet.






 

I Manarola satte vi oss på en restaurang för att äta pasta och soppa, och kände sen för att ta samma väg tillbaka till Rio maggiore för att där gå vilse. Vi var på jakt efter en parkeringsplats, och vi såg den, men hade ingen aning om hur vi skulle ta oss dit. Det enda jag kunde se var en skranglig liten fallfärdig stentrappa bland buskar och snår, och självklart var detta vägen för oss!


Väl uppe försökte vi lifta, och träffade några schyssta killar som försökte hjälpa oss, men utan framgång. Vi ställde oss då istället med tummarna i vädret och väntade på att någon bil skulle stanna. Efter en kvart hade vi nästan gett upp när ett amerikanskt par stannade och körde oss till La spezia, för att därefter inse att de inte hade något för sig och körde oss istället hela vägen till vår camping, medans vi pratade om Italien, deras son som jobbade som präst i Slovenien och vad vi hade för oss.








Om det är något man hittar i detta land så är det vänliga människor!

Italien dag sju - Cinque terre

Sista promenaddagen på västkusten. Vi började med att ta tåget till La spezia där vi försökte hitta en marknad som enligt vår camping skulle finnas i närheten av stadens tågstation. Vi haffade ett flertal förbigående människor i hopp om en vägbeskrivning, men alla verkade peka åt olika riktningar, och det var nog egentligen ingen som förstod vad vi ville ha sagt. Så vi inhandlade vatten istället och for vidare mot kustens vandringsleder.

Hannah kände för att gå samma tur som föregående dag medans jag tog mig till leden mellan Vernazza och Monterosso. Vi hade en biljett som varade sex timmar där både tågresor och inträde till cinque terre ingick.

Jag irrade runt i Vernazza en stund och gick upp för fel trappa och hamnade i ett "slott" istället, vilket i själva verket såg ut som en stor stenskorsten. Jag tappade saker hela tiden dessutom. Efteråt hittade jag däremot rätt och kunde konstatera att jag gick i fel riktning, det var trappor efter trappor efter trappor. Så varmt och uppåt, uppåt, uppåt, men fantastisk utsikt!

























Efter drygt halva vägen mötte jag Hannah som gick i andra riktningen och under den branta vägen ner för berget hade jag följe med en svensk familj och kände mig som dagens hjälte när jag gav vatten till lilltösen i familjen som var sjukt törstig och inte orkade gå längre.















När jag kom fram till Monterosso la jag mig och solade innan jag mötte upp Hannah i grannbyn Corniglia där vi traskade upp för ytterliggare trappor, men bara närmre fyrahundra denna gången. Vi gick på jakt efter en restaurang längs alla gator innan vi bestämde oss för ett ställe som hade den godaste lasagnen jag någonsin ätit.


Sen sprang vi till tåget för att det var tråkigt att gå och snackade med fulla norrmänn innan vi i mörkret gick tillbaka till campingen och pratade om ormar.

Italien dag åtta - Cinque terre, Siena, Rom

Drog (såklart) tidigt, med tåg från Deiva marina till Siena där vi hade ett par stressiga timmar. Mest för att tågstationen inte hade några skåp att låsa in packningen så vi istället fick promenera upp för backen till stan efter att ha genomfört första punkten på vår lista över femtio saker att göra innan vi flyttar hem från Tyskland - vi gick åt fel håll i rulltrappan.






Väl i Siena hittade vi inte busshållsplatsen förrän vi gått för långt och var tvungna att vända tillbaka igen. Därefter hade vi ungefär två timmar att fördriva bäst vi ville. Jag gick på upptäcksfärd och tittade i affärer medans Hannah stack till kyrkorna och torgen. Hade sett staden i filmen "letters to Juliet", men i princip ingenting av vad filmen visade såg likadant ut i verkligheten, lite trist.


 

Vi möttes därefter och fick springa tillbaka till tågstationen, vilket tog ungefär tjugo minuter, så jääääkla svettigt, men vi klarade det med ungefär tre-fyra minuter.

Senare under kvällen kom vi fram till Rom där vi hade bestämt med en man från couchsurfing att vi skulle bo hos honom två nätter, men hörde inte från honom. Vi letade då upp ett billigt hostel för att be om att få låna datorn, men inget svar från honom där heller. Kvinnan i receptionen skrattade åt oss när vi frågade efter ett rum över natten. Det var påsk, med andra ord sökte vi en plats att sova hemma hos Påven under den kväll då det fanns flest besökare i Rom under hela året, så det kunde vi glömma.

Sökte runt på internet och hittade till slut ett billigt hostel i utkanten av Rom, så vi vandrade tillbaka till stationen, hoppade på en tunnelbana och hamnade mitt ute i ingenstans där jag var säker på att vi skulle bli rånade vilken sekund som helst.

Bussen vi väntade på kom aldrig, men en engelsktalande man hjälpte oss på en annan buss och ledde oss fram till dörren på detta berömda hostel som tur nog hade plats för oss. En timmes kö senare var vi så satans lättade att vi slapp spendera natten ute på Roms gator.

Italien dag nio - Rom

Välbehövd sömn hos Peter Pan, men gick upp satetidigt som vanligt.

Drog till Palatine och stod i en kö under ungefär en timmes tid och strövade sen runt och tittade på i stort sett allt. Snacka om enormt ställe, jag var helt slut efter den rundan men som tur var hade de kranar att fylla på vattenflaskorna med. Lärde mig massor om Roms gamla kejsare och tog hoppbilder tillsammans med Hannah.














Efter en snabb lunch fortsatte vi in i Colosseum som faktiskt var mindre än jag förväntat mig, trots att jag inte säger emot att det var en otroligt maffig byggnad. Låter nog bilderna tala för sig själva.













Därefter gick vi på jakt efter en bankomat men hittade istället en affisch om en rockabillyfestival som pågick samma dag, så dit gick vi. Häftiga människor, motorcyklar, marknadsstånd med kläder och accessoarer och ett rockabillyband bland alla höbalar.










Jag velade länge om en klänning men köpte den till slut med tanke på att jag inte direkt shoppat sen vi kom till Italien.
Sen drog vi tillbaka till vårt hostel, åt kvällsmat och tittade på bilder från de senaste dagarna.

Italien dag tio - Rom

Denna dag bytte vi boende från Peter Pan till en camping i norra Rom, som var så sjukt galet bra att jag rekomenderar alla människor att åka dit, även om ni inte gillar staden!

Peter Pan hostel

Vi hade bokat ett rum tillsammans med arton främmande människor, men när vi kom fram fick vi en stuga för oss själva till samma pris. Dessutom hade de pool, restaurang, färgglada byggnader och lampor under nätterna, gratis internet, en bar med musik och massa ungdomar (som jag dock inte tror tillhörde campingen), fräscha toaletter och duschar som spelade trallvänlig musik från morgon till kväll, underbar natur, gratis buss till och från tågstationen varje halvtimme och VÄRME i rummen om man så önskade.

Efter att ha kastat av oss packningen åkte vi tillbaka till Flaminio i Rom och vandrade ner för en shoppinggata där det mesta var stängt med tanke på att det var påsk. Vi snubblade även över spanska trappan som var överfull med människor och gick därefter vidare till en restaurang med svingott bröd innan vi nådde Monument to Vittorio Emanuele II fast vi egentligen trodde vi gick på gatan mot Piazza Navona där en second hand-gata låg intill.




Gjorde oss inte särskilt mycket då vi sprang på vaxmuseet och roade oss ett par timmar. Hannah var dock lite skeptisk och utbrast direkt: "There are dead people everywhere, WHO came up with the idea to create them for people to enjoy, its just creapy!" Hon vande sig dock efter en stund och vi tog en massa bilder. Tyvärr var dockorna riktigt dåligt gjorda, och väldigt få. De flesta var för mig okända italienare, men vi hittade bland andra Brad Pitt, Einstein, Picasso, Stalin, Törnrosa, Nikita Kruscev, Napoleon och Obama.










Ska föreställa Himmler till höger.. nej?


Sen kom regnet! Vi letade efter en tunnelbana och paraplyförsäljarna stod i alla hörn och tjatade så mycket att Hannah nästan fick ett sammanbrott och skrek på dom (vilket jag mer än gärna hade sett).

Vi avslutade dagen med att äta intressanta pizzor på campingens skitsnygga restaurang.

Bekräfta istället för att bedömma

Det är sällan jag blir så inspirerad av blogginlägg att jag nästan citerar rakt av, men Lady Dahmer skrev ett klockrent inlägg om vikten av att bekräfta istället för att värdera och bedömma.

Jag har själv ingen god hand med barn, men jag har under senare tid intresserats av vad uppfostran har för betydelse och hur viktigt det är att ge barn möjligheter istället för att kategorisera och dela in i grupperna tjej/kille. Och istället för att bli irriterad över hur vissa människor bemöter sina barn vill jag dela med mig av lady Dahmers sätt att tänka - något som jag själv aldrig funderat över förräns nu ikväll.

"
Jag ger sällan komplimanger, vare sig till vuxna eller barn. Jag försöker bekräfta mina medmänniskor och vänner på annat sätt; tex genom att vara närvarande i samspelet, genom att lyssna när de pratar, genom att intressera mig för dem och det de har att förmedla,  genom att göra saker för dem, hjälpa till, vara omtänksam osv.

Men sen så faller jag lätt in i samma gamla slentrian och visst fan trillar det ut ett "men åh vilken snygg tröja" eller "vad snygg du var i håret" - men jag försöker vara medveten i mitt bemötande.

Det är ganska lätt att snöa fast på det gamla vanliga "åh vad fint" och "vad duktig du är" och sen tar det stopp. Många kan inte ens tänka ut något annat alternativ och ställer sig ofta väldigt frågande till mig när jag berättar att jag aldrig ger den sortens beröm. "Men vad säger du då? Säger du "vad roligt du har" när ditt barn ritar? Hur kul är det?"


Och då får jag ju påminna om det där igen; barn vill inte ha beröm. De vill bli sedda och bekräftade. Ett enkelt men glatt "Jag ser!" när ungen ropar "mamma titta!" räcker faktiskt oftast långa.

Så vad säger man annars då? Hur bekräftar man barnets handlingar och lekar utan att värdera prestationen? Att man ska vara energisk och entusiastisk säger sig själv men nedan följer lite olika sätt att berätta för barnet att du ser hen.

Har barnet städat rummet? Man är inte duktig för att man tar reda på sin skit. Men det är ju himla bra att de gör det!
- "Va skönt att du fick undan alla saker, nu får du plats att leka igen!"
- "Åh vad bra att du plockade undan sakerna till sina rätta platser, nu hittar du ju allt igen!"
- "Vad trevligt det blev här nu! Nu vill jag leka här med dig!"

Vill barnet visa upp sin fina nya tröja?
- "Tycker du om den tröjan? Den är mjuk och mysig va?"
- "Har du fått en ny tröja? Vem har du fått den av?"
- "Vilket spännande mönster, ska vi räkna hur många .... det är?"
- "Jag ser att du har spindelmannen på tröjan! Han är bra på att hjälpa människor. Är du också det?"

Har barnet klippt sig?
- "Jag ser att du har klippt dig! Va spännande! Berätta! Fick du sitta i en frisörstol?"

Tar på sig skor/jacka/kläder själv?
- "Va bra att du har lärt dig det, då behöver du inte vänta på att nån kan hjälpa dig!"
- "Det där har du övat på länge, det ser jag!"

Gungar/klättrar/springer barnet?
- "Vad roligt du ser ut att ha! Är det roligt?"
- "killas det i magen nu?"
- "Kan du klättra högre? får jag se?"

Har barnet ritat en teckning till dig?
- "Har du gjort den? Vad är det för nåt?! Berätta!" (följdfrågor på det)
- "Wow! Den har du jobbat länge med, det ser jag!"
- "Vad glad jag blir att du ritat en teckning till mig!"
- "Jag tycker jättemycket om den! Ska vi hänga den på väggen?"

Byggt nåt?
- "Vad är det för nåt?"
- "Ett torn! Kan du bygga ett till?"
- "Ska vi se hur högt det kan bli?"


Möjligheterna till bekräftelse är oändliga.

Ett "åhvafint" kan aldrig väga upp ett "wow, du tänker så?! berätta mer!" och "vad glad jag blir när du ger mig den!" eller en lång konversation om vad bilden handlar om och vad man kan tillföra.  Kanske svarar hon "en bil" - "jaha"! svarar jag, "vad är det för färg på bilen?" och då hänger hon oftast på; "röd!" - "jamen måla det då! jag vill se!" -- när hon gjort det; "men.... vart är chaffören?" --- och så berättar hon kanske en historia om att han är hemma... och så fortsätter man "kan du visa vart han bor..... osv.

Man kan hålla på skitlänge och för varje minut blir barnet mer engagerad själv och nästa gång kanske de är mer villiga att sätta sig ner och rita. Man har uppmuntrat glädjen i att skapa. Glädje, inte prestation och bedömning.


Barn behöver bli sedda som de är och inte bara för vad de gör, men tyvärr faller många in i det här bedömande sättet att tala till barn. Om man pratade på samma sätt till vuxna, skulle vi genast känna hur fel det blir. Hemma hos oss lagar jag exempelvis mycket mat och om min fru varje dag skulle kommentera det med "Vad duktig du har blivit på att laga mat", skulle det kännas som om hon talade till mig och inte med mig. I stället säger hon kanske "Oj, vad gott!" eller "Vad skönt för mig att du lagar maten här hemma". Då kännas vår relation mycket mer jämlik och det uppstår ett verkligt möte mellan oss. Jag känner mig sedd.

- Jesper Juul


Sen bekräftar jag ju också mina ungar genom att jag berättar för dem hur mycket jag tycker om dem, hur glad jag blir av dem, hur underbara, snälla, kloka, fantastiska de är. Jag kramar dem ofta och mycket, pussar och gosar och myser och leker med dem. Jag stärker dem i deras val "vad tycker du att vi ska äta idag?" - "Den där tröjan ser varm ut, bra val!" och jag låter dem få som de vill ibland genom att uppmuntra argumenterande; "Ok, du tycker att dina kitty skor går att springa i? Ja det har du rätt i! Ta på dig dem då!""


Men varför skulle det vara något dåligt att berätta för sitt barn hur duktig han eller hon är? Personligen tror jag det sätter press på att vara duktig, söt och allt vad barnen blir kallade. Blir de värderade för dess prestationer och utseende kommer det säkert sätta spår i form av prestationsångest, osäkerhet osv.

Precis som lady Dahmer skriver så kräver inte barn att bli värderade för att bli nöjda, utan bekräftelse och tid räcker.

Italien dag elva - Pompei

När Hannah kom med idén att jag kunde hänga med till Italien var hon tydlig med att hon ville ha en dag i Pompei. Inte mig emot, för jag hade ingen aning om vad det var i vilket fall som helst.

Fram tills vi anlände till denna plats trodde jag att Pompei var en konstnär som genom sin egen konstform radat upp enorma stenar till en labyrint för människor att vandra genom, men i själva verket var det en plats som blivit utplånad vid ett vulkanutbrott för många herrans år sen, och i stort sett det enda som står kvar är stenruinerna. Vi var där en mulen dag, och jag hade gått och stukat foten på något märkligt sätt. Vi gick sakta genom alla dessa vägar och tittade samt tog bilder. Bland dessa ruiner stod även ett par museumliknande byggnader som visade en del av vad människorna då skapat, så som urnor, men det visade även flertalet människor och hur dom såg ut när de dog. En satt still och bad, en annan låg på marken och en tredje var skrikandes. Obehagligt som tusan, särskilt att föreställa sig hur det var för människorna som insåg att det inte fanns en chans för dom att fly innan lavan kom och stenarna kom flygandes.
















Där spenderade vi några timmar innan jag haltade så illa att jag beslöt mig för att gå tillbaka till tågstationen och vänta en halvtimme tills Hannah dök upp och vi tog tåget tillbaka till Rom. Eller rättare sagt Napoli där vi hade ungefär en timme både under dit och hemvägen. Vilken stad alltså, tydligen dominerad av maffian som bestämt att alla världens sopor skulle skickas dit och lämnas ute på gatorna. Det var inte den vackraste staden, men pizzorna skulle tydligen vara goda i det området så vi delade på en otroligt billig. Kan inte påstå att den var så speciell, men hungrig som man var spelade det ingen större roll.

Tågen var försenade till Rom så vi hade en och annan minut att spendera på stationen, men vi nådde vår camping. Vår underbara camping..

Stockholm!

Nu sätter jag lite tidsinställda inlägg så ni inte tror jag blivit galen och faktiskt börjat blogga regelbundet.

Det är en folkhögskola i hufvudstaden som kallar en del folk till en intervju, och med tanke på att jag både saknar Sverige och även är intresserad av just denna utbildningen så tar jag med Robert under armen och flyger till Stockholm imorgon bitti. Snart drar vi till Frankfurt och väntar några timmar på flygbussen.


Åh vad jag ska äta marabouchoklad. Känns skitkonstigt att snacka svenska, är så van av ett halvårs engelska/tysktalande att jag inte alltid hittar de svenska orden längre, och det är orsaken till vissa engelska uttryck här i bloggen som säkert någon har märkt.

Packar ner det svenska simkortet också, så är det någon som vill träffas är det bara att skicka ett sms.

Adjö!

Italien dag tolv - Rom

Skitdag rent ut sagt. Det här var en av de dagar jag hade högst förhoppningar på, massor av roligheter stod på listan.

Trots att jag haltade runt och Hannah hade en förkylning som sänkte hennes medvetandegrad en aning kände vi att det kunde bli bra. Vi hade otroligt bra väder på morgonen när vi tog oss in till Rom. Vi promenerade en bit upp för en backe i hopp om att hitta en bro, dock stämde inte kartan ett dugg så efter ett kort samtal med en man gick vi ner igen.

Rom är en speciell stad. Väl nere vid en större väg upptäckte vi att bilarna körde lite som de kände för. Högerregel, vad är det? Mestadels körde förarna på fel sida av vägen, och de som var osäkra körde på höger, men fick ibland möte av någon dåre som hakade på idén om att leka Thailändsk/Irländsk/Australiensisk bilförare.

Till slut fann vi vår bro och torget där det skulle finnas en loppmarknad enligt Hannahs resebok. En bok som var fem år gammal och därmed inte väldigt trovärdig - torget var tomt. Min fot kände inte för att samarbeta så vi tog en spårvagn in till centrum igen där vi tog tag i nästa aktivitet. Vi genade över ett stort avlångt torg fullt av fontäner och människor som genom olika utklädnader försökte tjäna pengar. En captain Jack Sparrow-look-a-like som jag är ganska säker på bodde på Peter Pan-hostelet kände även igen mig och gav en gratis pose för mig att fota.







Därefter tog vi oss an en second handgata, men vad vi inte visste var att detta endast var affärer med designeroutlets, med andra ord svindyra grejer till reducerat pris, men fortfarande bara på fönstertittarnivå.
Efter en god spagetti, sallad för Hannahs del, begav vi oss norrut till fots eftersom hennes bok hade tipset om en internationell affär som sålde en av hennes favoritpålägg från Australien. Tur för hennes del att affären fortfarande fanns, dock sålde dom endast en produkt från Sverige - sylt.



Sen kom regnet. Vi delade på oss och hon försvann in till Vatikanen som vi nästan stod intill, och jag gick på jakt efter the international filmmuseum. En resa bestådd av tunnelbana, tåg och spårvagn innan jag kom fram till den plats där museet enligt kartan och boken skulle finnas. Ingenting. Frågade människa efter människa och ingen kände till vad jag pratade om. Jag var snart även dyngsur och måttligt irriterad. Jag frågade några förbigående killar från USA, men dom kände inte heller till denna plats som jag nästan började fundera över om verkligen existerat eller bara var bokskrivarnas highlights in life, att förvirra och vilseleda dess läsare till platser de själva uppfunnit.

Men äntligen var där en kvinna som skickade på mig ytterliggare en spårvagn in till stan, utan vidare destination. Jag gav upp, men blev stannad av de amerikanska killarna som snackade med mig hela vägen bort till spårvagnens slutstation där de skulle gå vidare till en utställning av deras verk då de utbildades till arkitekter. Jag fick en inbjudan dit men kände att det var mer lämpligt att fördriva tiden med att promenera i regnet och upptäcka Rom på egen hand fram tills jag skulle träffa Hannah igen. Sagt och gjort.

For vidare mot spanska trappan där jag köpte ett paraply av en av alla dessa jäklar som lever på att springa efter människor och skrika "umbrella.. umbrella? Umbrella, miss?" medans de stirrigt trycker upp sjutton olika typer av paraplyer i ansiktet på en, och gick därefter ner mot shoppinggatan för att snabbt upptäcka att paraplyet var sönder. Väl framme försökte jag hitta en kul försäljare vi tidigare sett, men han var förstås inte där med tanke på regnet. För att få upp humöret lite gick jag in på restaurangen vi åt på förra gången och letade upp det goda brödet, men givetvis var det slut. En muffins, som iallafall råkade vara den godaste jag någonsin ätit, räddade mig från att deppa ihop totalt innan jag gick vidare längs palatinen bort till colosseum där jag hittade Hannah sittandes på golvet vid tunnelbanans entré.


Ett sista tappert försök att rädda dagen gjordes genom att gå till en gaybar där det enligt Hannahs berömda bok skulle finnas karaoke. Vi beställde mat, i vilken jag hittade en hård, rund bit av skräp med tillhörande metall och senare fick vi även reda på att stället faktiskt inte hade karaoke, utan bara homosexuella bartendrar och tre svenska tjejer.




Vi åkte då tillbaka till campingen och gottade oss i rumsvärmen och att vi istället kunde köra på idén om att nästkommande morgon byta ut karaoken mot duschsjungande till den musik som ständigt spelades både på campingens toaletter och duschrum.

Italien dag tretton - Rom till Bolzano

Må vara den tråkigaste dagen under hela resan, trots att det gick fortare än nånsin eftersom jag dekorerade min hatt samt satt och löste trettioelva sodukos med musik i öronen.

Vi startade från vår kära camping i Rom under morgonen runt åtta. Vår plan att sjunga i duscharna misslyckades ganska stort när vi upptäckte att musiken inte började spelas förrän någon timme efter vi for norrut igen.


Ungefär elva timmar senare med ett tågbyte var vi framme i Bolzano där Silvia, en av tjejerna från Würzburg, hämtade upp oss. Vi gick till en "cablecar" och åkte upp i bergen där Silvia och hennes familj bodde. Jag trodde aldrig jag skulle få vara med om något liknande, kändes som en modern version av Stig-Helmers sällskapsresan med de vagnar som tog människor upp i de snöklädda bergen, med skillnaden att detta var sommarväder och kändes ganska säkert.



På kvällen träffade vi hela familjen. Brödrar, föräldrar, kusiner, mostrar, hundar, vänner, grannar och allt vad det var. Trevliga människor som tur nog kunde ganska så bra engelska. Fick se en del Stockholms- och Islandsbilder av storebrodern Marco som varit ute och rest ganska mycket.

Familjen hade även en chokladfontän och massor av frukt. Gott. Fast jag åt inte av chokladen eftersom jag var tolv meter för långt ifrån mina laktostabletter.


Italien dag fjorton - Verona och Bolzano

Jäklig tidig start på en skön dag som började med en tågresa till Romeo och Julias stad Verona.

Det var jag, Silvia, Hannah, Silvias kusin och hennes kompis som studerade i Wien. Äntligen hade vi med oss människor på vår färd som visste vilken riktning vi skulle gå i, så vi slapp irra runt som de förvirrade turister vi ständigt försökte dölja att vi var. Alla utom kusinen gick in i arenan. Promenerade trappor upp och bytte menande blickar med Hannah då vi förmodligen för länge sen slagit rekord i antal trappsteg det ens är fysiskt möjligt att gå upp och ner under två veckors tid.



Vi gick förstås även till Julias vägg med tillhörande guldstaty som av en för mig oförklarad anledning ger tur om man rör hennes bröst. Väggarna var fulla av kärlek! Efter att filmen "letters to Juliet" släpptes är det nog en och annan som tar sig dit just av den anledningen. Där fanns brickor att välja text på och köpa för andra att mura in som golv uppe på utsiktsplatsen för ingången till statyn och väggen och där var inte en centimeter av tom yta längs alla de väggar som stod runt Julia.


De andra gick därefter på lunch, men jag hade glömt mina laktostabletter och tog mig istället på en upptäcksfärd och shoppade längs the one and only road. Verona må ju inte vara den största av städer även fast den är grymt mycket mer sevärd än både Bologna och Siena.

När vi under kvällen kom tillbaka till Bolzano hann vi med en snabbdusch innan vi åkte iväg på en födelsedagsfest till en av Silvias och hennes tvillingbrors vänner. De pratade med så svår tysk brytning att varken jag eller Hannah förstod ett ord av vad de sa. Ganska najs att italienarna snackade tyska istället för italienska, även fast det i vårt fall inte spelade någon större roll. Självklart åt vi dessutom pasta. Jag var dock så trött att jag åkte tillbaka till Silvias och sov när de andra drog ut till ett disco som det så fint hette i deras by.


Jag tror nog jag börjar bli gammal.

Italien dag femton - Bolzano

Snacka om att sova bra ute på landet, eller ska jag säga uppe i bergen?

Här snackar vi fullspäckad dag! Jag och töserna, Silvia och Hannah åkte på morgonen (läs förmiddagen) till en lamafarm som låg i närheten av vart Silvias familj bodde. Jag skrattade nog nästan hela tiden över deras förskräckliga fulhet som på ett charmigt sätt gjorde dom söta nog att titta på. Fann direkt min favorit som glodde i all oändlighet, tills jag tog fram min kamera för att dokumentera dess stupidface. Då skulle huvudet bestämt stickas genom brädorna på stängslet och gav sig inte förrän jag gick därifrån.



Mitt nästa mål var att få ett foto av en minilama som sprang längs staketet. Väl framme vid en större grupp av sju-åtta stycken stannade den och jag tog min chans. Trettio sekunder senare tittar jag upp från kameran och får syn på att en av de storvuxna lamisarna blänger med det typiska "jag-är-på-väg-att-spotta-uttrycket" varpå jag flyger bakåt för att slippa ett salivregn samt ett asgarv från Hannah och Silvia. Vi bytte några arga blickar innan den återgick till att kameltugga sitt gräs.


Spotta du på mig lamafån, men rör du min kamera så är det krig tänkte jag innan min fortsatta vandring.

Vi åkte därefter vidare till några jordpyramider som genom naturen byggt sig själva. Utsikten från denna plats var det mest otroliga jag sett i mitt liv.
Jag hade även lovat Silvia att ta bilder på henne efter att ha visat de foton där jag tvingat Hannah att genomföra diverse hopp genom resan, och hon fick själv välja plats.








Därefter åkte vi tillbaka till Silvias och hälsade på deras granne som råkade vara ett hotell där ungefär femtionio av hennes kusiner jobbade. Vi fick nycklar till två olika rum där de hade renoverat sen sist hon var där, och Hannahs brutala reaktion på hur grymma rummen gav Silvia seriösa skrattanfall.

Under nästa stopp fick vi även med oss Silvias storebror Marco, så vi tog oss till slottet Runkelstein där vi ICKE fick fotografera inomhus. Väl inne i slottet upptäckte vi att rummen var tomma, ingen större förlust för våran del. I halva slottet var dock ett museum som spelade italiensk medeltidsmusik, och innan vi begav oss vidare blev jag ihjälskrämd av en hund som försökte äta upp mig.

Vi åkte därefter vidare in till stan och åt typisk italiensk skräpmat, glodde på folkdansare, tittade i affärer och tog oss bort till Ötzimuseet, med mannen som hittades död för läääänge sen men fortfarande såg ut som folk. Jag var dock inte intresserad av att gå in utan tog mig istället bort till en loppmarknad en bit därifrån. Marco joinade mig eftersom han redan varit på ovanstående museum ett flertal gånger. Loppmarknaden höll dock på att stänga, så vi promenerade bort till the museum of modern art istället, dock var även detta stängt så vi fortsatte vår vandring till en klättertävling som pågick i mitten av en närliggande park.

 

Jag skulle säg att det var ungefär hela dagen, med undantag för att vi åt torkade kiwisar och sjöng Queen-låtar under bilresan tillbaka upp i bergen.

Sista dagen i Italien

Nej fasen, nu måste jag börja uppdatera igen!
Tänkte skriva om Italien, dag för dag, och börjar med sista dagen så det går åt rätt håll när ni läser.

Förra söndagen tog vi sista chansen att upptäcka otroliga Oberbozen med deras berg och natur. Det var så högt uppe att vi promenerade rakt genom molnen, och trycket i öronen hann jämna ut sig fyra gånger på väg upp med bil. Silvia var helsåld på de hoppbilder jag tagid föregående dag, så med det fantastiska väder vi hade (och en orkester som hördes från andra sidan byn) hade vi den storslagna stämningen att återigen skutta runt.








Under eftermiddagen åkte jag, Silvia, Hannah och en man som skakade febrilt på sina ben under fem timmar från Bolzano till München där vi efter ett tågbyte fortsatte resan mot Würzburg, som förvånansvärt tog otroligt kort tid tack vare min feta sodukobok.

Väl framme på den tyska stationen möttes vi av världens sötaste Robert, och satan i gatan vad jag saknade honom i Italien. Vi åt kinamat och kollade på bilder, kanske jag berättar en annan gång vad han överraskade mig med.

Mer kärlek

Upptäckte precis att du med invändningar på mitt inlägg om homosexuellas rätt till adoption håller diskussionen levande.

Självklart kan man inte ändra på hur naturen fungerar, och det är heller inte vad jag försöker göra. Jag vill inte försöka utveckla de homosexuellas kroppar till att kunna föröka sig och därmed lösa problemet, utan jag försöker istället se dilemmat genom de samkönades ögon. Att inte ha möjligheten till att skaffa barn med sitt livskamrat måste vara tufft, men säkert något de kan leva med. Frågan jag ställer mig är: ser jag hellre att barn svälter, tigger, utnyttjas på gatorna, säljs i sexuella syften, svävar mellan liv och död och växer upp i ensamhet världen över än att de adopteras?

Du får det att låta som att homosexualitet är en sjukdom, precis som nekro- och pedofili är en sjuk avvikelse. Jämför du sjuka övergrepp på människor med fysiskt okapabelt motstånd med kärleken som en tjej eller kille känner till en annan? Att homosexualiteten inte är lika utbred som heterosexualiteten gör inte den ena kärleken större än den andra. Här är ingenting vi kan använda oss av procentantal och fakta för att göra en poäng, utan här är alla par individuella.

Om jag förstår dig rätt så menar du att det enda sättet att bilda familj är genom en man och en kvinna, men ansvaret ska ligga hos kvinnan för barnets skull? Att dela lika när två personer beslutat sig för att bilda en tredje medlem av familjen vill du inte? Första månaderna förstår även jag att mamman är den enda som har möjligheten till omhändertagandet gällande amning, men jag tolkar din kommentar som att detta även gäller under uppväxten. Jag förstår heller inte hur du menar med att mannen och kvinnan behöver ha identiska personligheter för att uppfostra i samma utsträckning.

Nämn då gärna vad männen inte skulle kunna göra. Och om jobbet att byta blöja, spendera tid, leka, natta, vara ledig från arbetet, gå med barnvagnen, uppfostra, lära, mata och hjälpa barnet skulle vara till för mamman, varför vill då männen ha barn från första början? Om man inte vill finnas hos sitt eget barn under uppväxten, ja då ska man kanske tänka över beslutet. Diskussionen som består i Sverige idag, och som jag ofta hör, är just i stil med vem som måste göra jobbet. Är det bara mammor som blir galna av längtan i frånvaron av sitt barn? Varför ses papporna som extra duktiga vid tillfällena då de spenderat tid med sin son eller dotter?

Då undrar jag väl nästan varför du så tvärt säger nej till att en tjej med sin flickvän adopterar. Ska mannen slippa vara lika delaktig som kvinnan, ja varför fungerar det då inte att dela femtio/femtio mellan två flickor?
Och hur ser du på pappan med ensamvård eller barnets mormor som uppfostrar på egen hand? Alla barn lever inte med din syn på idealuppfostran även om det så handlar om barn från ett heteroförhållande.


"Barn är ingen rätt!"

Nej, men det är mer rätt att ge varje barn en familj än att låta dom dö på gatan.

Så länge du lever under mitt tak

Jag blir satearg på människor som skaffar barn i syfte få de att leva det liv de själva aldrig gjorde.
De föräldrar som bestämt att "han ska bli basketproffs" eller "hon ska bli läkare" innan barnen själva bildat sig en uppfattning. Eller ännu värre, de som kör ner sina egna drömmar i halsen på sina ungar även om de redan vet vad de vill bli.
Som förbjuder, motarbetar och kanske även tvingar dom in på fel bana som leder till ett olyckligt liv.

Är man mogen nog att skaffa barn så känner man även till att alla människor inte fungerar likadant. Det ungår inte en enda person att vi människor har olika klädstilar, jobb, hundraser och favoriter bland färger, blommor, bilar, musik, mat, resmål, också vidare. Att jag gillar system of a down och vill jobba i ett uniformsyrke betyder inte att du vill göra detsamma, och hade min mamma för tio år sen försökt övertyga mig om att jag ska bli civilekonom när jag blir stor hade hon fått ett tvärt nej från min sida. Och då menar jag inte att det är något fel på att jobb som innebär att sitta på en stol och skriva in siffror i ett datasystem, utan det betyder bara att det inte är jag.


Dessutom är det vanligast att skaffa barn när man är runt trettio, så beror det på att föräldrarna aldrig lyckades ta sig i kragen och genomföra vad dom alltid velat innan de nådde åldern då pressen att bilda familj började komma krypandes, och lägger pressen på nästa generation att ta sig dit istället? Det är så otänkbart att hitta en förklaring, jag menar, det är ju inte föräldrarna som kommer få leva livet som basketpfoffs och doktor i vilket fall som helst.

Nej, här kan jag också inse vad som ofta ligger bakom - pengar.
Många föräldrar verkar blinda för den egna viljan hos sina barn och ser istället bara möjligheterna till rikedom. Bilden att pengar är detsamma som lycka är ju inte allt för ovanlig. Likadant med de fömögna familjernas ogillande mot att deras son eller dotter gifter sig med sitt livs kärlek som råkar vara lusfattig och saknar en fin utbildning.

Det ses som galenskap att välja sin dröm, sitt intresse, sin magkänsla och sitt hjärta när pengar inte står högst på listan över det viktigaste här i världen. Det kommer säkert ofta från de föräldrar som haft ett skitliv, varken lycka med eller utan pengar och vill att sina söner och döttrar ska leva ett bättre liv än de själva gjorde.

Men hur skulle det bringa lycka? Att bo i ett stort hus, ha dyra kläder och bli bjuden till förmögna människors fester. Att alltid ha massvis med pengar på kontot verkar ganska meningslöst om man inte känner livsglädjen. Blir man fråntagen sina drömmar och nekad att leva med den personen man älskar gör det ingen nytta om man så äger all världens rikedomar.

Skapar man ett liv till världen ska det vara på villkoret att ge sitt barn rätten till att välja sin egen väg, vare sig det handlar om att leva som bonde, utrikesminister eller med en person av samma kön.

Lycka står över allt annat.
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se