Saknar att ha internet hemma, eller ja, jag har ju på mobilen, men det går inte att blogga därifrån, så jag tar tillfället nu när jag sitter i skolan.

Det verkar som att mycket går åt rätt håll nu. Jag har börjat på ett tredje jobb där jag håller till fem kvällar i veckan, de andra ställena verkar det vara färdigjobbat på, men det gör absolut ingenting, det var bra avslutningskvällar på båda ställena, och jobba mer än jag redan gör idag skulle jag inte orka.

Problemet är bara att jag inte kan somna efter att jag kommer hem från jobbet, i början kunde jag det, och då var det inga problem att komma upp för att gå till skolan igen dagen efter. Men idag går det inte längre, jag ligger vaken i flera timmar även om jag kommer hem och borstar tänderna direkt. Somnar oftast omkring kanske två på natten, och sen ska man upp morgonen efter, är det bara jag som är trött efter att bara ha sovit sex timmar per natt i en vecka? Jag fattar inte ens vad problemet är. Jag kan vara jättetrött när jag går och lägger mig, men så fort jag släcker lampan är jag klarvaken och bara ligger och vänder mig fram och tillbaka.

Det finns ju en massa hjälp man kan få om man har sömnproblem, sånt man kan läsa om på internet t.ex., men det är inget som funkar. Jag har provat allt snart känns det som. Är man spänd går det inte att somna enligt mamma, men jag är inte ens det, och jag har inget att vara spänd över. Jag trivs numera i klassen och utbildningen är i sitt bästa skick eftersom vi gör relevanta, praktiska och roliga saker. Jobbet är askul förutom de otrevliga människorna som klickar en (eftersom jag jobbar på ett marknadsundersökningsföretag så får man väl vänta sig att folk inte vill svara, men man behöver väl för fan inte vara oförskämd?). Kollegorna är roliga att hänga med, är flera jag trivs bra med (vilket jag inte är speciellt van vid från många andra arbetsplatser jag haft tidigare), och det är kort tid kvar i Tranås vilket innebär att jag redan har börjat packa och kan se ljuset så att säga.

Får väl se om det löser sig ikväll. Gäller att inte göra ett problem av det, som det sägs. Nej, då är det väl bara att ta det som det kommer.

På återseende mitt herrskap.

Snacka om stress! Vi hade ett stort arbete att skriva i skolan, som vi haft sen flera månader tillbaka att göra, men självklart väntar man ju till sista minut innan man börjar ta tag i det. Jag hade skrivit ungefär fyra sidor fram till för några dagar sen. Det var svårt att få ändan ur nu på slutet medan jag mådde så dåligt, men när jag väl kom tillbaka till Tranås igen och varit här några timmar, och sommarvärmen verkligen hade dragit igång, ja då plötsligt mådde jag bra igen, åtminstone desto bättre att jag nånsin trodde att jag skulle må så kort tid efter allt som hänt de senaste veckorna, och med tanke på hur jag mådde bara i söndags, till och med i måndags.

Jag jobbade i garderoben i måndags kväll, det var så svinigt hektiskt under några timmar, alla i hela Tranås skulle in på Babar samtidigt, och till slut blev det att jag försökte hänga upp tretton jackor på samma galge samtidigt som jag tog betalt, lämnade tillbaka växel, stämplade fem personers armar och småpratade med sju olika personer. Det var helt galet. Och när alla människor hade kommit in och totalfyllt alla möjliga utrymmen av lokalen så bestämde andra sig för att gå hem, vilket betydde att jackor sen både skulle in och ut, för att sen växla då alla skulle ut på samma gång när vi stängde.

Pengarna bara svämmade över, dom fick inte ens plats i kassan på slutet, de låg överallt. Så jag kom hem vid halv tre på morgonen trots att vi slutade klockan ett. Garderoben såg ut som efter ett fälttåg när alla gått hem. Jag sov sen i typ elva timmar och vaknade av att mamma ringde. Då var det satevarmt ute, jag fällde upp ett paraply på balkongen som jag band fast, och satte mig sen med arbetet och skrev fyra sidor.

Ungefär såhär kan det ha sett ut

Igår var det likadant efter skolan, först träffa den übertrevliga liftaren från sist jag åkte hem, och sen dra ut på balkongen och skriva, då var det kanske sju sidor som snickrades ihop. Och skoldagen var till och med kul igår, trots att vi bara höll på att jobba med rapporten, samt satt och göttade oss i solen/åt glass och jagade efter papper som blåste omkring. Musikerna stod spontant i skolans trädgård och spelade jazz dessutom.

Men idag då ja. Det blev väldigt mycket på en gång, hade ett möte, därefter en timme här hemma innan ett provjobb som både gick bra (kändes det som) och var skitroligt, både eftersom själva arbetet passade mig där jag fick jobba mycket på egen hand med att ringa runt till en massa människor, men samtidigt med de nya kollegorna som var jättetrevliga, dom var också nya och började idag.

Erik fick vara det goda exemplet och visa how it's done innan vi fick börja ringa, och fråga om folk ville svara på frågor om kryssningar. Folk fattade inte min dialekt, en kvinna trodde att jag gjorde en undersökning om gardiner. Alla vi tre nya tjejer snackade med minst en person som på frågan "vill du svara på några frågor?" svarade "NEEEJ" och slängde på luren.

Ja sen nu ikväll skulle ju då den här rapporten vara färdig, så jag skramlade ihop några sista sidor på kvällskvisten, eller nattgrenen, och skickade iväg den färdiga uppsatsen TJUGO SEKUNDER före tolv.

Yes!

Nu bär det iväg igen. Med en konstig i känsla i kroppen. Vill inte vara tillsammans med andra men vill inte vara själv. Vill inte leva men vill inte dö. Jag är tom, allt inom mig värker av saknad och sorg. Läste nyss Tyras blogg, hon verkar vara i ungefär samma skick som mig. Jag kan inte skriva ut allt jag tänker och känner just nu, det får jag behålla inom mig, åtminstone borta från den allmäna omvärlden. Både mamma och mormor har frågat om dom ska följa med upp till Tranås. Hur mycket jag än älskar dessa människor så tror jag inte att det skulle hjälpa, inte med tanke på vilket stort behov av att vara ensam jag har.

Skulle nog känna mig kvävd och leta flyktvägar. Men så som det ser ut nu är inte heller lockande, jobb ikväll som jag trivs på, men sen då? Jag känner att jag trycker ner sorgen nu när den nästan är lika stark som för en vecka sen, har inte tid att vara ledsen. Har inte tid att sminka över mina röda ögon för att dölja hur jag mår på jobbet. Bättre att förneka allt och hålla tillbaka det och låta sorgen ta över när jag väl har tid för det igen.

Jag tänker hemska tankar, tycker inget är roligt längre. Konstígt, för i onsdags gick det verkligen åt rätt håll. Nu är jag i princip sängliggande och skittrött igen, och vill att alla ska låta mig va ifred. Känslan av att jag snart kommer vara ensam igen kryper sakta men säkert över mig.

En månad kvar, jag ska klara det. Jag kommer må bra igen.

Jag behöver något helt annat att tänka på, så medans jag lyssnar på rammstein, raised fist, anti flag och andra godingar tänkte jag köra på en gammal hederlig lista som är ett fruktansvärt trevligt tidsfördriv..

1. Tre namn jag lyssnar till:
Jenny, Bonde, Bodil.

2. Någonting jag tycker om med mig själv:
Jag är modig, driven och självständig.

3. Någonting jag inte tycker om med mig själv:
Min för tillfället dåliga självbild.

4. Detta är jag rädd för:
Spöken och ofrivillig ensamhet. Sen tycker jag mumintrollen och båtpropellrar är obehagliga.

5. Tre saker jag vill ha varje dag:
Bra mående, drömmar och energi.

6. Tre saker jag absolut inte kan göra:
Ta mig till amerika med hjälp av en get, en synål och en stavhoppspinne.
Stoppa tröjan i byxorna och fylla på med spindlar genom ärmarna.
Flytta till Finland.

7. Detta tycker jag om att göra:
Fotografera, köra på spontana impulsidéer, resa, möta nya människor och sjuhundraelva saker till.

8. Detta vill jag göra just nu:
Sova hela natten utan mardrömmar.

9. Bästa känslan:
Ren genomgående lycka, typ vid nyförälskelse och allt annat funkar skitbra i livet.

10. Värsta känslan:
Ensamhet, utanförskap, sorg.

11. Egenskap jag gärna vill att min partner har:
Pass.

12. Är jag kär just nu?
Sluta ställ så jobbiga frågor.

13. Jag vill gifta mig:
Nej, är ju som ett vanligt förhållande efteråt förutom ångesten över att man lagt en månads lön på en tårta samt skrivit under att man inte får behålla sina saker om man dör.

14. Följande saker vill jag göra innan jag dör:
Göra livet bättre för åtminstone en person, lära mig ryska, se hela världen, bli klokare, jobba som fotograf eller med filminspelning. Osv.

15. Min käraste ägodel:
Jag vet inte om Trigger skulle uppskatta titeln ägodel, men jag kör på kisekatten ändå.

16. Något jag vill ha i present:
Ett jobb.

17. Detta har jag på mig just nu:
Träningskläder från tidigare idag - svarta leggings, svarta shorts, en svart t-shirt från volontärjobbet på sonisphere och en svart kofta. Som gjort för en sportinriktad begravning.

18. Favoritkläder:
Benbeklädnad med hög midja, mörka nyanser av olika färger, nitar och tre lager tjocka strumpor året om.

19. Favoritdjur:
Katt och Micko.

20. Följande musikstilar tilltalar mig mest:
Allt mellan punkrock, hardcore och black metal kan man väl säg.

21. Favoritlåt just nu:
Egentligen har jag sjukt svårt för sabaton av flera anledningar, bland annat att dom gör kass musik, men även att dom är småsugna på småtjejer. Men deras låt carolus rex som spelades på bandit för några dagar sen fick faktiskt min fulla uppmärksamhet för att den var så oförutsägbar och hade en asbra melodi som kom och gick genom hela låten.

22. Roligaste ämne i skolan:
Polisverksamhet, kriminologi.

23. Tråkigaste ämne i skolan:
Rättskunskap.

24. En bok jag gillar:
Bertil Bertilsson - Rockfolket.

25. En film jag älskar:
That thing you do.

26. Favorit tv-program?
Pensionärsprogrammet vem vet mest.

27. Favoritdoft:
Bensin blandat med krut och nyss färdiganvänd gräsklippare utgör en magisk doft.

28. Detta äter jag gärna:
Som student nöjer jag mig med svaret det som inte är allt för gammalt.

29. Dricker helst:
Fet fet mjölk, smakar grädde!

30. Favoritgodis:
Typ snickers eller såna långa snören som alltid finns på marknader som smakar sur melon.

31. Hit vill jag gärna åka på semester:
Österrike, roadtrip USA, mellan- och sydamerika.. lättare att fråga var jag inte vill åka, då skulle jag svarat Finland.

32. Färg på mina ögon:
Gröna, den som säger något annat kan gå och lägga sig.

33. Min längd:
166 cm.

34. Jag tror på:
Inte alltid, men jag tror ofta på mig själv.

35. Jag spelar:
Frodo i en hemmasnickrad film från typ 2004.

36. Person jag beundrar:
Finns många men av olika anledningar. Mammas styrka, Mark Levengoods optimism osv. Jag beundrar de som följer sina egna mål och drömmar, människor som står för vad dom tycker och de som har civilkurage.

37. Så här bor jag:
I en etta tillsammans med en familj silverfiskar som bosatt sig i min walk in and fast out again-closet.

38. Antal döda krukväxter i hemmet:
Två och en halv. Den sista håller på att ge med sig den också.

39. Det här tänder mig:
Rätt personkemi och attraktion?

40. Det här gör mig avtänd:
För mycket för att rada upp i en liten lista.

41. Favoritfärg:
Mörkgrön, mörklila, vinröd.

42. Favoritcitat:
"It's your life happening while you're busy planning the future."

43. En hemlighet jag vet:
Jag vet hemligheter.

44. Bästa present jag fått:
Fått så herrans massa bra, men första digitalkameran var guld värd och hängde med i flera år.

45. Senast köpta skiva:
Ojdå, året var 1816. Eller det måste ha varit typ nån skiva med Pain för några år sen.

46. Det jag är mest nöjd över med mitt utseende är:
Mina ögon och frisyr sen jag klippte mig.

47. Det jag är minst nöjd över mitt utseende är:
Kycklingben, lite för kort,

48. Udda förmåga/egenskap:
Sifferminne är väl en grej.

49. Om jag vore ett djur skulle jag vara:
Katt utan tvekan. Varm och mjuk och behov av att vara omkring andra men på eget initiativ, annars en som kör mitt eget.

50. Vad lyssnar du på just nu?
Bad religion.

51. Vad har du gjort/ska du göra idag?
Var med på en lektion i självförsvar som min kusin höll i, har tagit en del tid för mig själv.

52. Var är dina föräldrar födda?
Broby och Bromölla.

53. Vad är det senaste du installerade på datorn?
Adobe eller nåt.

54. Vilken är din favoritrestaurang?
Peking som har så jääääääkla god mat.

55. När badade du i en pool senast?
Men vilka frågor. Pool är väl samma sak som badhus, då var det förrförra veckan på den irländska polisskolan.

56. Har du varit med i någon skolpjäs?
Nej haha, men jag och en gammal klasskompis fick för oss att vi skulle bli cheerleaders och repade varje onsdag i aulan till nån Michael Jackson-låt.

57. Hur många barn vill du ha?
Jag vill inte ha några barn.

58. Vilken musikstil tycker du mest illa om?
Opera, techno och rap funkar inte alltså.

59. Har du bestämt dig för vad du ska rösta på i valet?
Haha valet? Det var ju nyss?

60. Vad har du för TV-kanaler?
Standard och trean, femman och några där dom bara snackar lokala nyheter, bilmotorer och plastikoperationer.

61. Har du åkt moped någon gång?
Åkt med när en annan körde ja.

62. Har du busringt någon gång?
Ehehehehe. Ja, att man har.

63. Har du fått felparkeringsböter?
Jag parkerar exemplariskt.

64. Har du hoppat/kan du tänka dig att hoppa bungy-jump eller fallskärm?
Fallskärm hade varit kul, bungy kan jag till och med nu säg är tveksamt om man verkligen skulle våga ta steget när man står där uppe.

65. Vilken är den plats längst bort som du har besökt?
Måste va Thailand med Dallo efter studenten 2009.

66. Har du en egen trädgård?
Nej men jag har en balkong som det står en stol på.

67. Vilken är din favorit bland tecknade/animerade serier?
Simpsons och family guy är dom enda jag känner till, och FG suger så..

68. Kan du alla orden i nationalsången?
Nej, första delarna kan man väl, men sen svävar det ut fullständigt.

69. Badkar eller duschkabin?
Badkar är hala jäklar, får väl bli duschkabin. Varför sover jag inte? Är ju helt meningslöst att sitta och svara på frågor som dessa?

70. Vilken är den bästa film du sett senaste månaden?
Snow cake som gick på tv i fredags var rätt sorglig men inte så meningslös som många filmer.

71. Favoritpizza?
Brödet från Balkoni och köttfärsen från Tonys, och mild sås på det.

72. Chips eller popcorn?
Dillchips.

73. Vilken färg på läppstift använder du?
Använder inte, men mörkrött är snyggast.

74. Har du rökt jordnötsskal någon gång?
Har personen som kavlat ihop den här listan fått brist på idéer?

75. Har du någonsin varit med i en skönhetstävling?
Icke i skogen.

76. Apelsin- eller äppeljuice?
Äppel. Har du provat att borsta tänderna och dricka apelsinjuice efteråt?

77. Vem är den senaste som du åt ute med, vad åt ni?
Typ med mamma, Jak och Robert på Jensens böfhus i Gattabarrrrg för ett tag sen.

78. Favoritchoklad?
Marabou frukt och mandel som är riktigt gubbagodis.

79. När röstade du senast?
Första och enda gången 2010.

80. När åt du en hemodlad tomat sist?
När åt din mamma hemodlad tomat sist?

81. Har du vunnit en prispokal någon gång?
Kom visst tvåa i skyttetävlingen jag var med i för några år sen.

82. Är du bra på matlagning?
Bestämt nej, skräddaren säger nej.

83. Klarar du att tanka själv?
Vuxenpoäng!

84. Har du beställt något från de där shoppingprogrammen som går på tv?
Nej, men ibland undrar jag vad det är för människor som sitter hemma om dagarna och inte har bättre saker för sig än att kolla på sånt, men ändå är tillräckligt rika för att köpa hem en massa onödigt trams.

85. Pepsi eller Coca Cola?
Känner en hund som heter Pepsi.

86. Har du varit tvungen att använda uniform i något jobb?
Tvungen och tvungen, men uniform har vi haft som instruktörer på marinens sommarskolor.

87. Vad var det senaste du handlade?
Tågbiljett.

88. Har du kräkts offentligt:
Sist jag spydde var nog lite halvoffentligt.

89. Vill du helst bli mångmiljardär eller hitta den sanna kärleken:
Sanna kärleken. Har hört att man kan bli galen av att äga för mycket pengar, men det är förvisso stor skillnad i världen man hade kunnat göra..

90. Tror du på kärlek vid första ögonkastet:
Det är väl vid något tillfälle av kast med ögat man blir intresserad, men inte går man väl och blir kär i folk man ser för första gången. Undantag kan väl gälla tjejer i trettonårsåldern.

91. Har du ringt något betalnummer:
Allt man ringer kostar väl pengar.

92. Kan man vara vän med sitt ex:
Ja, fast komplicerat blir det ju.

93. Vem var det du besökte på sjukhus senast:
Folk är dåliga på att hamna på sjukhus tycker jag.

94. Hade du mycket hår som liten bebis:
Jag såg ut som en kines när jag föddes.

95. Vad har du för meddelande på din telefon/mobilsvar:
Får inte den till att funka, men det är kanske lika bra, hade säkert bara spelat in nåt oseriöst iallafall.

96. Vad har du i din väska:
Fiolfabrik.

97. Någon favoritsak du gör innan du går och lägger dig:
Skriver ner det bästa som hänt under dagen.

98. Vad är du tacksam för idag:
Att jag mår bättre än igår.

99. Var hittade du den här listan:
Internet nånstans.

100. Tre personer jag vill ska fylla i denna enkät:
Du, dig, ditt.

Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare och komma upp igen. Vet att jag borde göra dom här inläggen hemliga så att inte vem som helst kan gå in och läsa, vet att det kan va känsligt. Men jag tror det var den här ärligheten som gjorde att jag kunde ta mig ovanför vattenytan sist jag var hemma. Men i situationen jag lever i just nu  finns det inget utrymme för att ha en tid där det går neråt, det är för mycket som händer på en och samma gång.

Jag har en sista natt hemma innan det bär iväg igen, här gäller det att bita ihop i en månad, jag SKA gå till skolan på onsdag, jag är stark nog för det. Jag pratade med honom nu ikväll, sa att det bästa var att säg upp kontakten en tid framåt, för bådas skull. Jag måste gå vidare, och det kan jag inte när jag fortsätter riva upp såren såhär ofta. Det blir så speciellt när det är en kur för att sluta älska en person, det går liksom inte att fortsätta älska litegrann vid sidan om. Ska vi kunna fortsätta vara vänner i framtiden krävs det att vi är på samma nivå, jag måste kunna ha släppt honom helt tills dess. Ta undan allt som påminner om honom, har ju små lappar överallt där hemma, med hjärtan och interna djurnamn, hans kläder som ligger utspridda, duschugglan ovanför sängen osv.

Ett så hårt bakslag som jag fick igår är inget jag kan utsätta mig själv för igen om det är möjligt att undvika.

Men det betyder inte att jag har slutat bry mig om hur han mår, jag är glad att han fortfarande kan prata med mig, och det sista jag vill är att han ska må dåligt. Har ju fattat genom att lyssna på honom att det inte är en "vanlig" break up för någon av oss, och det blir nog bra för båda att inte höras på ett tag, trots att det är sjukt jobbigt nu.

Värre flyktkänsla än jag haft på mycket mycket länge. Gråter eller försöker att sova för att slippa må såhär. Men det går inte att sova, har varit vaken större delen av natten. Har panik för att jag inte vet vad jag ska göra. Försöker sova nu på dagen men ligger mest och tittar in i väggen. Jag vill gå tillbaka i tiden. Eller bara känna att det går på rätt håll. Jag hade ändå allt under kontroll de sista dagarna. Kände att jag kunde släppa honom äntligen och att det faktiskt var rätt beslut. Men nu vänder allt och jag kunde inte känna att det är mer fel. Det ska inte vara såhär. Hatar att känna mig så ensam. När jag åkte hemifrån sist var allt så bra, mamma var glad, jag var glad, det kändes så bra. Men nu är alla sura och verkar vänta på att jag åker igen. Bryr sig inte om att jag är där utan irriterar sig på saker jag gör och inte gör.

Det går ett tåg om ungefär en timme, funderar på att ta det. Mådde dåligt i Tranås, men betydligt bättre än här där jag bara känner mig oönskad. Fly från känslan. Från verkligheten. VAD. SKA. JAG. GÖRA?

Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Allt känns verkligen som skit. Känner mig inte välkommen eller önskad nånstans. Jag åkte upp till Tranås igen i onsdags, men var inte alls redo egentligen, låg bara i sängen hela torsdagen och fredagen, och liftade sen hem till Kristianstad igen igår eftermiddag. Åkte med sex olika personer, varav en var riktigt cool och vi klickade ganska direkt med våra personligheter. En var från Tyskland så vi snackade tyska hela vägen, fattade allt han sa utom en historia som han tyckte var skitrolig, som handlade om en flicka och en häst utanför hans fönster. Tänkte att det var lika bra att bara skratta med eftersom jag antagligen inte skulle fatta historien bättre om han sa den en gång till. Sen hade jag tur på en bensinmack, den första jag gick fram till och pratade med skulle faktiskt till skåne, så jag åkte med till Markaryd och tog bussen därifrån med ett snabbt stopp hos några släktingar. Kom hem vid elva på kvällen.

Har kännt sen jag kom hem att jag inte alls är välkommen, tänkte kolla upp en tågbiljett för ikväll eller imorgon, och om inget annat får jag lifta tillbaka också. Förra gången jag kom hem var jag helt förkrossad och det var bara naturligt att jag åkte hem, men nu är på något sätt tiden förbi, nu är det dags att gå vidare och inte behöva tryggheten längre. Och jag klarar inte av det. Jag har drömt mardrömmar inatt, om att inte ha någonstans att ta vägen, och det är likadant jag känner nu när jag har vaknat. Också måste jag såklart gå in och kolla på Roberts facebook, och med dom nya bilderna han lagt upp blir det bara för mycket. Jag har ju ändå lyckats undvika att tänka på honom den sista tiden, eller det går ju såklart inte en hel dag utan det, men jag har kunnat distrahera mig tillräckligt. Men nu rasar allt igen, och den ensamheten jag känner. Oönskan om att jag är här som jag känner från mamma, ensamheten jag känner i Tranås, ovissheten om framtiden och nu att jag inser att jag fortfarande älskar Robert så fruktansvärt mycket. Den sista tiden har jag bara kunnat tänka på hur glad jag var alla de gånger vi var hemma hos Basia, Charlotte och Lisa tillsammans med alla de andra. Jag vill inte vara utan honom. På allvar, det tar emot så fruktansvärt att inse att han faktiskt har gjort slut. För alltid.

Jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag vet inte vad jag ska göra.

Upp till Tranås redan ikväll, ser ut som att det kan komma att bli få bloggtillfällen framöver. Kanske kan lösa det.

Just nu får jag bara ont i magen av tanken på att åka tillbaka till Tranås. Vaknade med magonda, idag är ju den dag jag egentligen tänkt åka upp igen. Nej det går inte. På ett sätt hoppas jag att på att få jobba i helgen så jag kan träffa nytt folk och jobba med mina trevliga kollegor och få ihop lite extra pengar, (för att kunna köpa ännu en kamera eftersom den förbannade idioten på blocket snodde pengarna för den förra). Men å andra sidan hoppas jag att det blir nästa helg istället, så att jag kan stanna här över helgen som jag så starkt känner att jag behöver. Snart kan jag ta mig upp, men hela min kropp skriker nej i dagsläget.

Man märker ju lätt saker genom att bara kolla på människors kroppsspråk, och jag har sen länge förstått att en del i klassen inte gillar mig, även om dom inte kan säg det till mig. Men nu börjar det visst komma fram mer och mer. Men är vi svenskar verkligen så fega att vi hellre drar egna slutsatser än ställer en fråga om hur en annan person mår? När jag mådde som sämst kunde jag inte ens ha ögonkontakt med min egna pojkvän, jag satt hela nätterna på golvet och grät. Jag kunde sitta i en kvart på morgonen och titta på mina kläder och undra hur jag skulle få energi nog för att ta dom på mig, jag kunde inte ta mig ur sängen på egen hand. Ändå har jag kunnat ta mig till skolan nog för att fortfarande ha okej närvaro, även om jag helst höll mig för mig själv under den perioden, hoppades att ingen skulle prata med mig i skolan eftersom jag mådde så hemskt dåligt.

Det fanns inte en enda person i klassen som undrade hur jag mådde. Det väntar jag mig inte heller, jag bryr mig inte speciellt mycket om det heller. Men att klassen på egen hand, utan att veta, börjar ogilla mig för att de gör sin egna historia om varför jag inte varit där känns bara fegt och liksom.. suck. Särskilt när vi går en polisförberedande linje och social förmåga är en viktig del. Hur gör man jobben ute om man bemöter de man eventuellt ska jobba med såhär?

Det verkar även ligga mycket irritation bakom att jag inte varit mycket på idrotten. Första halvåret hade jag problem med magen eftersom något växte ihop fel efter operationen, och när jag väl var med kände jag mig bara förnedrad. Vi hade Mossis som skulle lära oss självförsvar och han tog upp ett exempel från tiden han jobbade som polis, om en tjej som var så rädd att hon kissade på sig, och han ställde brevid mig för att visa på att det var jag som "spelade" den tjejen, och ett skratt spred sig i klassen. När vi sen skulle dela in oss två och två ställde sig några i en grupp av tre så jag blev ensam.
När jag var med på Vics lektion och vi sprang beep-testet fick jag uppkäftiga kommentarer när jag nämnde att en som sprang fick extratid. Handlar det om brist på laganda? Absolut inte, det handlar om en så stark känsla av utanförskap att jag hellre går hem än är med på lektionerna eftersom det inte är en obligatorisk tid.

Sen har jag hyfsat ny frisyr också, som jag nu äntligen kan börja fixa med min fina älskade plattång jag fick av kära pappa, och en del hårprodukter som skaffades på H&M med mitt presentkort.

Nej, jag köper inte hårprodukter på second hand. Det verkar ofräscht om nåt.

Nej jag var inte särskilt glad när jag tog bilden, och då tänker jag inte låtsas heller. Hade jag för den delen gjort ett tappert försök till ett leende hade jag nog ändå bara fått kommentarer i stil med "vad är det för fel på ditt ansikte?".

På ett sätt har jag magonda och gråt i halsen, men på ett annat sätt har jag någon form av svag glädje och lättnad i kroppen. Jag pratade precis med honom på skype, något jag inte hade planerat men såg att han var inloggad på facebook och tänkte.. varför inte, jag kände ju ändå en så stor skillnad mellan hur jag mår idag och hur det var i torsdags kväll när allt bara var ett sjujäkla helvete rent ut sagt. Och i början var det väl lite så, inte lika jobbigt förstås, men känslan igen av saknad och att för allt i världen inte vilja att något av det är sant. Men förra gången vi pratade grät jag nästan oavbrutet som ett litet barn och ville helst av allt att det bara skulle vara ett stort jävla elakt skämt.

Men det fanns en helt annan typ av känsla i samtalet idag, som att vi pratade mer som vänner även om det ändå låg en sådär malande saknadskänsla som tyngde ganska rejält, särskilt i början och slutet av samtalet. Men under tiden, även om det hade varit väldigt lätt för mig att börja gråta om vi bara hade pratat om något sådär särskilt sårbart, så var det ändå lätt till skratt, och även om det låter hemskt så känns det skönt att jag inte är den enda av oss två som har mått dåligt. Eftersom vi inte snackat på flera dagar har jag inte haft någon aning om hur någon annan än de omkring mig och jag själv har mått. Och eftersom vi bara har kontakt över datorn kunde han ju redan ha genomgått ett månggifte, blivit homosexuell eller ha gjort en okänd portugisisk tjej gravid med trillingar. Vad vet man liksom?

Men bara vetskapen nu om att det är svårt för oss båda läker lite, där vi båda kan komma fram till att (även om det för mig i nuläget känns som ett felaktigt beslut) inte hade varit bra för någon av oss att fortsätta i ett förhållande där en ganska stor del av själva förhållandebiten inte funkade. Det går ju inte att vara tillsammans med någon som inte ger en vad man behöver. Alltså inte vad man vill ha, utan det man verkligen behöver av sin partner, och så kände vi ju båda två, även om det för min del var omedvetet. Nu gäller att ge tid för kärleken och saknaden att avta. Jag kan ju nästan acceptera att det ser ut som det gör idag, ja det skulle väl va om han redan skulle träffa någon ny typ imorgon, då skulle det nog inte vara långt ifrån att jaga henne jorden runt med fackla och högaffel.

Det är skönt att känna att det går framåt, även om det bara är i små små små små steg.

Min reaktionstid idag var lagom långsam när jag cyklade hem från stan tidigare idag. Vid ett övergångsställe tutade någon, som jag antar var menat för mig eftersom jag var den enda där (tyckte jag), men jag vände mig inte om för att se vem det var förrän typ tio sekunder senare när bilen redan kört iväg och jag var på väg ner för backen från vägen. Sånt kan driva mig till vansinne, börjar fundera på vem det kan ha varit och kan fortsätta tänka tills jag gått igenom alla invånare i hela skåne.

Börjar känna av att det snart är dags att ta sig upp till Småland igen, jag är inte lika paralyserad längre och tror det är bra att kunna göra något mer på dagarna än att gå med hunden och promenera på stan, så tankarna måste gå till annat än honom även om det redan i nuläget har minskat. Det svåra är bara att det är dessa fem läkeveckor som jag är rädd för att trycka ner så snabbt så möjligt för att komma tillbaka och bli en människa igen. För jag kan ju känna så starkt att jag inte går igenom sorgen, jag undviken den till nästan vilket pris som helst. Det är inte ofta jag vill tänka på honom, och då distraherar jag mig alltså tillräckligt för att få annat på tankarna. Och jag är rädd för att om jag redan åker upp kommer frysa sorgen som det nu var så dåligt för ens framtid. Jag har ju liksom knappt börjat må bättre än. Och allvarligt talat tror jag inte att jag kommer klara av det på egen hand, sittandes där uppe. Här har jag nästan konstant befunnit mig bland människor, främst mamma och pappa. Alltid haft någon att prata med om jag behöver det, och att snacka med dom över telefonen blir ändå inte samma sak, jag känner att jag behöver just den trygga fysiska närvaron från andra, åtminstone min kisemises. Det är mina tankar jag måste handskas med från att jag kommer hem från skolan tills jag går och lägger mig. Men det kanske är just det som innebär att gå genom sorgen. Men finns det en enda människa som känner att det skulle gå på egen hand?

Men nej visst, jag är inte ensam där uppe, men situationen är ju lite mer speciell av flera olika anledningar. Just den närvaron och tryggheten som finns med mina föräldrar är det jag livnär mig lite på för tillfället. Jag känner redan hur uppstressad jag är över det med tanke på att jag fått ont i magen, samma magonda som jag vanligtvis alltid får efter jag kommit tillbaka till Tranås, trots att jag inte direkt tänker på att jag snart ska dit igen. Ja förutom innan när mamma frågade vilket tåg jag skulle ta.

Jag behöver det där stödet som mest just nu, för det är nu jag mår som värst och fortfarande vill prata om allt, ta allt det där jobbiga och bara prata av mig. När jag flyttar från Tranås kommer det ha gått fem veckor, och då är det inte aktuellt längre, vilket innebär att det fram tills dess finns just två alternativ: att ha bearbetat sorgen eller att ha tryckt undan den. Egentligen vill jag vara här hemma tills jag känner mig stabil igen, men jag känner ju att tiden går, jag kan inte ha för mycket frånvaro.

Åh, hur gör man i det här läget..

Tänk att jag behöver en bruksmanual för sorgen och krisen jag går igenom just nu. Hur går jag vidare egentligen? Krävs det att jag sitter och tänker på honom tills det inte gör ont längre och jag slutar sakna honom? Eller går jag helt enkelt vidare genom att bara fortsätta med livet och låtsas som att vi aldrig känt varandra? Det ska tydligen inte finnas några omvägar, försöker man fly från sorgen så kommer det förfölja en i resten av ens liv, det är väldigt klart att man måste gå rakt egenom. Vad är då rakt egenom? Att sitta och se på gamla bilder och böla till mjäkig musik?

Idag tog det flera minuter innan han kom i mina tankar i morse, och någon svag känsla av glädje börjar växa fram. Eller jag ska inte säg glädje, men jag känner mig åtminstone inte dyster dygnet runt längre, och det måste man ju ändå säg är ett framsteg.

Jag gick med grisen idag, han är som ett litet barn ibland, stoppar allt från marken i munnen. Fick bända upp munnen och plocka ur skelettdelar från en fågel, vilket äckel han är ibland. Han hann svälja något också, det är som att han vet när jag är på väg fram för att försöka plocka ut det han hittat, då är han likaså ett barn som snabbt måste tugga och svälja. Bara för att.

Under någon av de närmsta dagarna måste jag åka upp till Tranås igen. Jag ska försöka undvika känslan att jag inte vill, men på något sätt är jag rädd för att de "framsteg" jag gjort under dessa få dagar i trygghet, där jag kunnat distrahera mig till den graden att jag inte behövt må dåligt jämt, ska vara förgäves om jag ska sitta där uppe själv i min lägenhet och så mycket påminner om honom, och i en klass där jag känner mig väldigt ensam. Jag drar mig för det, trots att jag bara vill ta mig igenom den sista tiden där uppe. Känna att jag klarade det.

Kanske imorgon.

Jag känner mig nästan som Penny från big bang theory. När jag mår dåligt shoppar jag, och när verkligheten kommer ikapp mig köper jag skor. Idag köpte jag skor. Något som kommit tillbaka lite är inspirationen, läste en blogg nu ikväll tillhörande en ung tjej som heter Ebba. Även om hennes stil inte riktigt är precis i min smak var det ändå många smådetaljer som fick igång min lust att fixa till kläder igen, och gå på loppmarknader samt second hand-affärer. Kanske jag i verkligheten inte skulle vilja göra något av det där, men bara känslan just nu ikväll, att ha fått upp lusten för något igen är på något sätt en ganska stor lättnad.

Lite lättare idag, vaknade utan att tänka på honom. Det tog nog en minut innan dom tankarna närmade sig, och på något sätt tyngde det mig ändå inte riktigt riktigt lika mycket. Jag tänkte se hur det var att vara hund idag, så när jag promenerade med Mickot lät jag honom bestämma vägen. Kors och tvärs över hela området, lukta på allt och kissa hejvilt. Men när han bestämt fick för sig att gå till Norra Åsum efter att redan ha gått i trekvart tyckte jag han kunde sansa sig lite. Han gick då istället hem till sin hundkompis Lisa som jag inte ens visste att han hade. Hon och matte fanns på en gräsplätt på Helgedal där de spelade tennis i regnet. Eller ja, hunden spelade inte tennis. Jag släppte Mickosten som sprang in till Lisa och åt upp hennes mat. Trevlig kompis liksom.

Sen gjorde Micko sitt andra försök att ta sig till N Åsum längs den långa grusvägen, men nöjde sig med att svänga hemåt igen, med ett stopp hos en collie som verkade olycklig och förkyld. Micko gnällde och såg sötare ut än på länge. Vi tog oss sen hemåt och tanken slog mig att hundar kanske inte är så tröga ändå.

Saknar att ha internet hemma, eller ja, jag har ju på mobilen, men det går inte att blogga därifrån, så jag tar tillfället nu när jag sitter i skolan.

Det verkar som att mycket går åt rätt håll nu. Jag har börjat på ett tredje jobb där jag håller till fem kvällar i veckan, de andra ställena verkar det vara färdigjobbat på, men det gör absolut ingenting, det var bra avslutningskvällar på båda ställena, och jobba mer än jag redan gör idag skulle jag inte orka.

Problemet är bara att jag inte kan somna efter att jag kommer hem från jobbet, i början kunde jag det, och då var det inga problem att komma upp för att gå till skolan igen dagen efter. Men idag går det inte längre, jag ligger vaken i flera timmar även om jag kommer hem och borstar tänderna direkt. Somnar oftast omkring kanske två på natten, och sen ska man upp morgonen efter, är det bara jag som är trött efter att bara ha sovit sex timmar per natt i en vecka? Jag fattar inte ens vad problemet är. Jag kan vara jättetrött när jag går och lägger mig, men så fort jag släcker lampan är jag klarvaken och bara ligger och vänder mig fram och tillbaka.

Det finns ju en massa hjälp man kan få om man har sömnproblem, sånt man kan läsa om på internet t.ex., men det är inget som funkar. Jag har provat allt snart känns det som. Är man spänd går det inte att somna enligt mamma, men jag är inte ens det, och jag har inget att vara spänd över. Jag trivs numera i klassen och utbildningen är i sitt bästa skick eftersom vi gör relevanta, praktiska och roliga saker. Jobbet är askul förutom de otrevliga människorna som klickar en (eftersom jag jobbar på ett marknadsundersökningsföretag så får man väl vänta sig att folk inte vill svara, men man behöver väl för fan inte vara oförskämd?). Kollegorna är roliga att hänga med, är flera jag trivs bra med (vilket jag inte är speciellt van vid från många andra arbetsplatser jag haft tidigare), och det är kort tid kvar i Tranås vilket innebär att jag redan har börjat packa och kan se ljuset så att säga.

Får väl se om det löser sig ikväll. Gäller att inte göra ett problem av det, som det sägs. Nej, då är det väl bara att ta det som det kommer.

På återseende mitt herrskap.

Saknar att ha internet hemma, eller ja, jag har ju på mobilen, men det går inte att blogga därifrån, så jag tar tillfället nu när jag sitter i skolan.

Det verkar som att mycket går åt rätt håll nu. Jag har börjat på ett tredje jobb där jag håller till fem kvällar i veckan, de andra ställena verkar det vara färdigjobbat på, men det gör absolut ingenting, det var bra avslutningskvällar på båda ställena, och jobba mer än jag redan gör idag skulle jag inte orka.

Problemet är bara att jag inte kan somna efter att jag kommer hem från jobbet, i början kunde jag det, och då var det inga problem att komma upp för att gå till skolan igen dagen efter. Men idag går det inte längre, jag ligger vaken i flera timmar även om jag kommer hem och borstar tänderna direkt. Somnar oftast omkring kanske två på natten, och sen ska man upp morgonen efter, är det bara jag som är trött efter att bara ha sovit sex timmar per natt i en vecka? Jag fattar inte ens vad problemet är. Jag kan vara jättetrött när jag går och lägger mig, men så fort jag släcker lampan är jag klarvaken och bara ligger och vänder mig fram och tillbaka.

Det finns ju en massa hjälp man kan få om man har sömnproblem, sånt man kan läsa om på internet t.ex., men det är inget som funkar. Jag har provat allt snart känns det som. Är man spänd går det inte att somna enligt mamma, men jag är inte ens det, och jag har inget att vara spänd över. Jag trivs numera i klassen och utbildningen är i sitt bästa skick eftersom vi gör relevanta, praktiska och roliga saker. Jobbet är askul förutom de otrevliga människorna som klickar en (eftersom jag jobbar på ett marknadsundersökningsföretag så får man väl vänta sig att folk inte vill svara, men man behöver väl för fan inte vara oförskämd?). Kollegorna är roliga att hänga med, är flera jag trivs bra med (vilket jag inte är speciellt van vid från många andra arbetsplatser jag haft tidigare), och det är kort tid kvar i Tranås vilket innebär att jag redan har börjat packa och kan se ljuset så att säga.

Får väl se om det löser sig ikväll. Gäller att inte göra ett problem av det, som det sägs. Nej, då är det väl bara att ta det som det kommer.

På återseende mitt herrskap.

Snacka om stress! Vi hade ett stort arbete att skriva i skolan, som vi haft sen flera månader tillbaka att göra, men självklart väntar man ju till sista minut innan man börjar ta tag i det. Jag hade skrivit ungefär fyra sidor fram till för några dagar sen. Det var svårt att få ändan ur nu på slutet medan jag mådde så dåligt, men när jag väl kom tillbaka till Tranås igen och varit här några timmar, och sommarvärmen verkligen hade dragit igång, ja då plötsligt mådde jag bra igen, åtminstone desto bättre att jag nånsin trodde att jag skulle må så kort tid efter allt som hänt de senaste veckorna, och med tanke på hur jag mådde bara i söndags, till och med i måndags.

Jag jobbade i garderoben i måndags kväll, det var så svinigt hektiskt under några timmar, alla i hela Tranås skulle in på Babar samtidigt, och till slut blev det att jag försökte hänga upp tretton jackor på samma galge samtidigt som jag tog betalt, lämnade tillbaka växel, stämplade fem personers armar och småpratade med sju olika personer. Det var helt galet. Och när alla människor hade kommit in och totalfyllt alla möjliga utrymmen av lokalen så bestämde andra sig för att gå hem, vilket betydde att jackor sen både skulle in och ut, för att sen växla då alla skulle ut på samma gång när vi stängde.

Pengarna bara svämmade över, dom fick inte ens plats i kassan på slutet, de låg överallt. Så jag kom hem vid halv tre på morgonen trots att vi slutade klockan ett. Garderoben såg ut som efter ett fälttåg när alla gått hem. Jag sov sen i typ elva timmar och vaknade av att mamma ringde. Då var det satevarmt ute, jag fällde upp ett paraply på balkongen som jag band fast, och satte mig sen med arbetet och skrev fyra sidor.

Ungefär såhär kan det ha sett ut

Igår var det likadant efter skolan, först träffa den übertrevliga liftaren från sist jag åkte hem, och sen dra ut på balkongen och skriva, då var det kanske sju sidor som snickrades ihop. Och skoldagen var till och med kul igår, trots att vi bara höll på att jobba med rapporten, samt satt och göttade oss i solen/åt glass och jagade efter papper som blåste omkring. Musikerna stod spontant i skolans trädgård och spelade jazz dessutom.

Men idag då ja. Det blev väldigt mycket på en gång, hade ett möte, därefter en timme här hemma innan ett provjobb som både gick bra (kändes det som) och var skitroligt, både eftersom själva arbetet passade mig där jag fick jobba mycket på egen hand med att ringa runt till en massa människor, men samtidigt med de nya kollegorna som var jättetrevliga, dom var också nya och började idag.

Erik fick vara det goda exemplet och visa how it's done innan vi fick börja ringa, och fråga om folk ville svara på frågor om kryssningar. Folk fattade inte min dialekt, en kvinna trodde att jag gjorde en undersökning om gardiner. Alla vi tre nya tjejer snackade med minst en person som på frågan "vill du svara på några frågor?" svarade "NEEEJ" och slängde på luren.

Ja sen nu ikväll skulle ju då den här rapporten vara färdig, så jag skramlade ihop några sista sidor på kvällskvisten, eller nattgrenen, och skickade iväg den färdiga uppsatsen TJUGO SEKUNDER före tolv.

Yes!

Nu bär det iväg igen. Med en konstig i känsla i kroppen. Vill inte vara tillsammans med andra men vill inte vara själv. Vill inte leva men vill inte dö. Jag är tom, allt inom mig värker av saknad och sorg. Läste nyss Tyras blogg, hon verkar vara i ungefär samma skick som mig. Jag kan inte skriva ut allt jag tänker och känner just nu, det får jag behålla inom mig, åtminstone borta från den allmäna omvärlden. Både mamma och mormor har frågat om dom ska följa med upp till Tranås. Hur mycket jag än älskar dessa människor så tror jag inte att det skulle hjälpa, inte med tanke på vilket stort behov av att vara ensam jag har.

Skulle nog känna mig kvävd och leta flyktvägar. Men så som det ser ut nu är inte heller lockande, jobb ikväll som jag trivs på, men sen då? Jag känner att jag trycker ner sorgen nu när den nästan är lika stark som för en vecka sen, har inte tid att vara ledsen. Har inte tid att sminka över mina röda ögon för att dölja hur jag mår på jobbet. Bättre att förneka allt och hålla tillbaka det och låta sorgen ta över när jag väl har tid för det igen.

Jag tänker hemska tankar, tycker inget är roligt längre. Konstígt, för i onsdags gick det verkligen åt rätt håll. Nu är jag i princip sängliggande och skittrött igen, och vill att alla ska låta mig va ifred. Känslan av att jag snart kommer vara ensam igen kryper sakta men säkert över mig.

En månad kvar, jag ska klara det. Jag kommer må bra igen.

Jag behöver något helt annat att tänka på, så medans jag lyssnar på rammstein, raised fist, anti flag och andra godingar tänkte jag köra på en gammal hederlig lista som är ett fruktansvärt trevligt tidsfördriv..

1. Tre namn jag lyssnar till:
Jenny, Bonde, Bodil.

2. Någonting jag tycker om med mig själv:
Jag är modig, driven och självständig.

3. Någonting jag inte tycker om med mig själv:
Min för tillfället dåliga självbild.

4. Detta är jag rädd för:
Spöken och ofrivillig ensamhet. Sen tycker jag mumintrollen och båtpropellrar är obehagliga.

5. Tre saker jag vill ha varje dag:
Bra mående, drömmar och energi.

6. Tre saker jag absolut inte kan göra:
Ta mig till amerika med hjälp av en get, en synål och en stavhoppspinne.
Stoppa tröjan i byxorna och fylla på med spindlar genom ärmarna.
Flytta till Finland.

7. Detta tycker jag om att göra:
Fotografera, köra på spontana impulsidéer, resa, möta nya människor och sjuhundraelva saker till.

8. Detta vill jag göra just nu:
Sova hela natten utan mardrömmar.

9. Bästa känslan:
Ren genomgående lycka, typ vid nyförälskelse och allt annat funkar skitbra i livet.

10. Värsta känslan:
Ensamhet, utanförskap, sorg.

11. Egenskap jag gärna vill att min partner har:
Pass.

12. Är jag kär just nu?
Sluta ställ så jobbiga frågor.

13. Jag vill gifta mig:
Nej, är ju som ett vanligt förhållande efteråt förutom ångesten över att man lagt en månads lön på en tårta samt skrivit under att man inte får behålla sina saker om man dör.

14. Följande saker vill jag göra innan jag dör:
Göra livet bättre för åtminstone en person, lära mig ryska, se hela världen, bli klokare, jobba som fotograf eller med filminspelning. Osv.

15. Min käraste ägodel:
Jag vet inte om Trigger skulle uppskatta titeln ägodel, men jag kör på kisekatten ändå.

16. Något jag vill ha i present:
Ett jobb.

17. Detta har jag på mig just nu:
Träningskläder från tidigare idag - svarta leggings, svarta shorts, en svart t-shirt från volontärjobbet på sonisphere och en svart kofta. Som gjort för en sportinriktad begravning.

18. Favoritkläder:
Benbeklädnad med hög midja, mörka nyanser av olika färger, nitar och tre lager tjocka strumpor året om.

19. Favoritdjur:
Katt och Micko.

20. Följande musikstilar tilltalar mig mest:
Allt mellan punkrock, hardcore och black metal kan man väl säg.

21. Favoritlåt just nu:
Egentligen har jag sjukt svårt för sabaton av flera anledningar, bland annat att dom gör kass musik, men även att dom är småsugna på småtjejer. Men deras låt carolus rex som spelades på bandit för några dagar sen fick faktiskt min fulla uppmärksamhet för att den var så oförutsägbar och hade en asbra melodi som kom och gick genom hela låten.

22. Roligaste ämne i skolan:
Polisverksamhet, kriminologi.

23. Tråkigaste ämne i skolan:
Rättskunskap.

24. En bok jag gillar:
Bertil Bertilsson - Rockfolket.

25. En film jag älskar:
That thing you do.

26. Favorit tv-program?
Pensionärsprogrammet vem vet mest.

27. Favoritdoft:
Bensin blandat med krut och nyss färdiganvänd gräsklippare utgör en magisk doft.

28. Detta äter jag gärna:
Som student nöjer jag mig med svaret det som inte är allt för gammalt.

29. Dricker helst:
Fet fet mjölk, smakar grädde!

30. Favoritgodis:
Typ snickers eller såna långa snören som alltid finns på marknader som smakar sur melon.

31. Hit vill jag gärna åka på semester:
Österrike, roadtrip USA, mellan- och sydamerika.. lättare att fråga var jag inte vill åka, då skulle jag svarat Finland.

32. Färg på mina ögon:
Gröna, den som säger något annat kan gå och lägga sig.

33. Min längd:
166 cm.

34. Jag tror på:
Inte alltid, men jag tror ofta på mig själv.

35. Jag spelar:
Frodo i en hemmasnickrad film från typ 2004.

36. Person jag beundrar:
Finns många men av olika anledningar. Mammas styrka, Mark Levengoods optimism osv. Jag beundrar de som följer sina egna mål och drömmar, människor som står för vad dom tycker och de som har civilkurage.

37. Så här bor jag:
I en etta tillsammans med en familj silverfiskar som bosatt sig i min walk in and fast out again-closet.

38. Antal döda krukväxter i hemmet:
Två och en halv. Den sista håller på att ge med sig den också.

39. Det här tänder mig:
Rätt personkemi och attraktion?

40. Det här gör mig avtänd:
För mycket för att rada upp i en liten lista.

41. Favoritfärg:
Mörkgrön, mörklila, vinröd.

42. Favoritcitat:
"It's your life happening while you're busy planning the future."

43. En hemlighet jag vet:
Jag vet hemligheter.

44. Bästa present jag fått:
Fått så herrans massa bra, men första digitalkameran var guld värd och hängde med i flera år.

45. Senast köpta skiva:
Ojdå, året var 1816. Eller det måste ha varit typ nån skiva med Pain för några år sen.

46. Det jag är mest nöjd över med mitt utseende är:
Mina ögon och frisyr sen jag klippte mig.

47. Det jag är minst nöjd över mitt utseende är:
Kycklingben, lite för kort,

48. Udda förmåga/egenskap:
Sifferminne är väl en grej.

49. Om jag vore ett djur skulle jag vara:
Katt utan tvekan. Varm och mjuk och behov av att vara omkring andra men på eget initiativ, annars en som kör mitt eget.

50. Vad lyssnar du på just nu?
Bad religion.

51. Vad har du gjort/ska du göra idag?
Var med på en lektion i självförsvar som min kusin höll i, har tagit en del tid för mig själv.

52. Var är dina föräldrar födda?
Broby och Bromölla.

53. Vad är det senaste du installerade på datorn?
Adobe eller nåt.

54. Vilken är din favoritrestaurang?
Peking som har så jääääääkla god mat.

55. När badade du i en pool senast?
Men vilka frågor. Pool är väl samma sak som badhus, då var det förrförra veckan på den irländska polisskolan.

56. Har du varit med i någon skolpjäs?
Nej haha, men jag och en gammal klasskompis fick för oss att vi skulle bli cheerleaders och repade varje onsdag i aulan till nån Michael Jackson-låt.

57. Hur många barn vill du ha?
Jag vill inte ha några barn.

58. Vilken musikstil tycker du mest illa om?
Opera, techno och rap funkar inte alltså.

59. Har du bestämt dig för vad du ska rösta på i valet?
Haha valet? Det var ju nyss?

60. Vad har du för TV-kanaler?
Standard och trean, femman och några där dom bara snackar lokala nyheter, bilmotorer och plastikoperationer.

61. Har du åkt moped någon gång?
Åkt med när en annan körde ja.

62. Har du busringt någon gång?
Ehehehehe. Ja, att man har.

63. Har du fått felparkeringsböter?
Jag parkerar exemplariskt.

64. Har du hoppat/kan du tänka dig att hoppa bungy-jump eller fallskärm?
Fallskärm hade varit kul, bungy kan jag till och med nu säg är tveksamt om man verkligen skulle våga ta steget när man står där uppe.

65. Vilken är den plats längst bort som du har besökt?
Måste va Thailand med Dallo efter studenten 2009.

66. Har du en egen trädgård?
Nej men jag har en balkong som det står en stol på.

67. Vilken är din favorit bland tecknade/animerade serier?
Simpsons och family guy är dom enda jag känner till, och FG suger så..

68. Kan du alla orden i nationalsången?
Nej, första delarna kan man väl, men sen svävar det ut fullständigt.

69. Badkar eller duschkabin?
Badkar är hala jäklar, får väl bli duschkabin. Varför sover jag inte? Är ju helt meningslöst att sitta och svara på frågor som dessa?

70. Vilken är den bästa film du sett senaste månaden?
Snow cake som gick på tv i fredags var rätt sorglig men inte så meningslös som många filmer.

71. Favoritpizza?
Brödet från Balkoni och köttfärsen från Tonys, och mild sås på det.

72. Chips eller popcorn?
Dillchips.

73. Vilken färg på läppstift använder du?
Använder inte, men mörkrött är snyggast.

74. Har du rökt jordnötsskal någon gång?
Har personen som kavlat ihop den här listan fått brist på idéer?

75. Har du någonsin varit med i en skönhetstävling?
Icke i skogen.

76. Apelsin- eller äppeljuice?
Äppel. Har du provat att borsta tänderna och dricka apelsinjuice efteråt?

77. Vem är den senaste som du åt ute med, vad åt ni?
Typ med mamma, Jak och Robert på Jensens böfhus i Gattabarrrrg för ett tag sen.

78. Favoritchoklad?
Marabou frukt och mandel som är riktigt gubbagodis.

79. När röstade du senast?
Första och enda gången 2010.

80. När åt du en hemodlad tomat sist?
När åt din mamma hemodlad tomat sist?

81. Har du vunnit en prispokal någon gång?
Kom visst tvåa i skyttetävlingen jag var med i för några år sen.

82. Är du bra på matlagning?
Bestämt nej, skräddaren säger nej.

83. Klarar du att tanka själv?
Vuxenpoäng!

84. Har du beställt något från de där shoppingprogrammen som går på tv?
Nej, men ibland undrar jag vad det är för människor som sitter hemma om dagarna och inte har bättre saker för sig än att kolla på sånt, men ändå är tillräckligt rika för att köpa hem en massa onödigt trams.

85. Pepsi eller Coca Cola?
Känner en hund som heter Pepsi.

86. Har du varit tvungen att använda uniform i något jobb?
Tvungen och tvungen, men uniform har vi haft som instruktörer på marinens sommarskolor.

87. Vad var det senaste du handlade?
Tågbiljett.

88. Har du kräkts offentligt:
Sist jag spydde var nog lite halvoffentligt.

89. Vill du helst bli mångmiljardär eller hitta den sanna kärleken:
Sanna kärleken. Har hört att man kan bli galen av att äga för mycket pengar, men det är förvisso stor skillnad i världen man hade kunnat göra..

90. Tror du på kärlek vid första ögonkastet:
Det är väl vid något tillfälle av kast med ögat man blir intresserad, men inte går man väl och blir kär i folk man ser för första gången. Undantag kan väl gälla tjejer i trettonårsåldern.

91. Har du ringt något betalnummer:
Allt man ringer kostar väl pengar.

92. Kan man vara vän med sitt ex:
Ja, fast komplicerat blir det ju.

93. Vem var det du besökte på sjukhus senast:
Folk är dåliga på att hamna på sjukhus tycker jag.

94. Hade du mycket hår som liten bebis:
Jag såg ut som en kines när jag föddes.

95. Vad har du för meddelande på din telefon/mobilsvar:
Får inte den till att funka, men det är kanske lika bra, hade säkert bara spelat in nåt oseriöst iallafall.

96. Vad har du i din väska:
Fiolfabrik.

97. Någon favoritsak du gör innan du går och lägger dig:
Skriver ner det bästa som hänt under dagen.

98. Vad är du tacksam för idag:
Att jag mår bättre än igår.

99. Var hittade du den här listan:
Internet nånstans.

100. Tre personer jag vill ska fylla i denna enkät:
Du, dig, ditt.

Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare och komma upp igen. Vet att jag borde göra dom här inläggen hemliga så att inte vem som helst kan gå in och läsa, vet att det kan va känsligt. Men jag tror det var den här ärligheten som gjorde att jag kunde ta mig ovanför vattenytan sist jag var hemma. Men i situationen jag lever i just nu  finns det inget utrymme för att ha en tid där det går neråt, det är för mycket som händer på en och samma gång.

Jag har en sista natt hemma innan det bär iväg igen, här gäller det att bita ihop i en månad, jag SKA gå till skolan på onsdag, jag är stark nog för det. Jag pratade med honom nu ikväll, sa att det bästa var att säg upp kontakten en tid framåt, för bådas skull. Jag måste gå vidare, och det kan jag inte när jag fortsätter riva upp såren såhär ofta. Det blir så speciellt när det är en kur för att sluta älska en person, det går liksom inte att fortsätta älska litegrann vid sidan om. Ska vi kunna fortsätta vara vänner i framtiden krävs det att vi är på samma nivå, jag måste kunna ha släppt honom helt tills dess. Ta undan allt som påminner om honom, har ju små lappar överallt där hemma, med hjärtan och interna djurnamn, hans kläder som ligger utspridda, duschugglan ovanför sängen osv.

Ett så hårt bakslag som jag fick igår är inget jag kan utsätta mig själv för igen om det är möjligt att undvika.

Men det betyder inte att jag har slutat bry mig om hur han mår, jag är glad att han fortfarande kan prata med mig, och det sista jag vill är att han ska må dåligt. Har ju fattat genom att lyssna på honom att det inte är en "vanlig" break up för någon av oss, och det blir nog bra för båda att inte höras på ett tag, trots att det är sjukt jobbigt nu.

Värre flyktkänsla än jag haft på mycket mycket länge. Gråter eller försöker att sova för att slippa må såhär. Men det går inte att sova, har varit vaken större delen av natten. Har panik för att jag inte vet vad jag ska göra. Försöker sova nu på dagen men ligger mest och tittar in i väggen. Jag vill gå tillbaka i tiden. Eller bara känna att det går på rätt håll. Jag hade ändå allt under kontroll de sista dagarna. Kände att jag kunde släppa honom äntligen och att det faktiskt var rätt beslut. Men nu vänder allt och jag kunde inte känna att det är mer fel. Det ska inte vara såhär. Hatar att känna mig så ensam. När jag åkte hemifrån sist var allt så bra, mamma var glad, jag var glad, det kändes så bra. Men nu är alla sura och verkar vänta på att jag åker igen. Bryr sig inte om att jag är där utan irriterar sig på saker jag gör och inte gör.

Det går ett tåg om ungefär en timme, funderar på att ta det. Mådde dåligt i Tranås, men betydligt bättre än här där jag bara känner mig oönskad. Fly från känslan. Från verkligheten. VAD. SKA. JAG. GÖRA?

Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Allt känns verkligen som skit. Känner mig inte välkommen eller önskad nånstans. Jag åkte upp till Tranås igen i onsdags, men var inte alls redo egentligen, låg bara i sängen hela torsdagen och fredagen, och liftade sen hem till Kristianstad igen igår eftermiddag. Åkte med sex olika personer, varav en var riktigt cool och vi klickade ganska direkt med våra personligheter. En var från Tyskland så vi snackade tyska hela vägen, fattade allt han sa utom en historia som han tyckte var skitrolig, som handlade om en flicka och en häst utanför hans fönster. Tänkte att det var lika bra att bara skratta med eftersom jag antagligen inte skulle fatta historien bättre om han sa den en gång till. Sen hade jag tur på en bensinmack, den första jag gick fram till och pratade med skulle faktiskt till skåne, så jag åkte med till Markaryd och tog bussen därifrån med ett snabbt stopp hos några släktingar. Kom hem vid elva på kvällen.

Har kännt sen jag kom hem att jag inte alls är välkommen, tänkte kolla upp en tågbiljett för ikväll eller imorgon, och om inget annat får jag lifta tillbaka också. Förra gången jag kom hem var jag helt förkrossad och det var bara naturligt att jag åkte hem, men nu är på något sätt tiden förbi, nu är det dags att gå vidare och inte behöva tryggheten längre. Och jag klarar inte av det. Jag har drömt mardrömmar inatt, om att inte ha någonstans att ta vägen, och det är likadant jag känner nu när jag har vaknat. Också måste jag såklart gå in och kolla på Roberts facebook, och med dom nya bilderna han lagt upp blir det bara för mycket. Jag har ju ändå lyckats undvika att tänka på honom den sista tiden, eller det går ju såklart inte en hel dag utan det, men jag har kunnat distrahera mig tillräckligt. Men nu rasar allt igen, och den ensamheten jag känner. Oönskan om att jag är här som jag känner från mamma, ensamheten jag känner i Tranås, ovissheten om framtiden och nu att jag inser att jag fortfarande älskar Robert så fruktansvärt mycket. Den sista tiden har jag bara kunnat tänka på hur glad jag var alla de gånger vi var hemma hos Basia, Charlotte och Lisa tillsammans med alla de andra. Jag vill inte vara utan honom. På allvar, det tar emot så fruktansvärt att inse att han faktiskt har gjort slut. För alltid.

Jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag vet inte vad jag ska göra.

Upp till Tranås redan ikväll, ser ut som att det kan komma att bli få bloggtillfällen framöver. Kanske kan lösa det.

Just nu får jag bara ont i magen av tanken på att åka tillbaka till Tranås. Vaknade med magonda, idag är ju den dag jag egentligen tänkt åka upp igen. Nej det går inte. På ett sätt hoppas jag att på att få jobba i helgen så jag kan träffa nytt folk och jobba med mina trevliga kollegor och få ihop lite extra pengar, (för att kunna köpa ännu en kamera eftersom den förbannade idioten på blocket snodde pengarna för den förra). Men å andra sidan hoppas jag att det blir nästa helg istället, så att jag kan stanna här över helgen som jag så starkt känner att jag behöver. Snart kan jag ta mig upp, men hela min kropp skriker nej i dagsläget.

Man märker ju lätt saker genom att bara kolla på människors kroppsspråk, och jag har sen länge förstått att en del i klassen inte gillar mig, även om dom inte kan säg det till mig. Men nu börjar det visst komma fram mer och mer. Men är vi svenskar verkligen så fega att vi hellre drar egna slutsatser än ställer en fråga om hur en annan person mår? När jag mådde som sämst kunde jag inte ens ha ögonkontakt med min egna pojkvän, jag satt hela nätterna på golvet och grät. Jag kunde sitta i en kvart på morgonen och titta på mina kläder och undra hur jag skulle få energi nog för att ta dom på mig, jag kunde inte ta mig ur sängen på egen hand. Ändå har jag kunnat ta mig till skolan nog för att fortfarande ha okej närvaro, även om jag helst höll mig för mig själv under den perioden, hoppades att ingen skulle prata med mig i skolan eftersom jag mådde så hemskt dåligt.

Det fanns inte en enda person i klassen som undrade hur jag mådde. Det väntar jag mig inte heller, jag bryr mig inte speciellt mycket om det heller. Men att klassen på egen hand, utan att veta, börjar ogilla mig för att de gör sin egna historia om varför jag inte varit där känns bara fegt och liksom.. suck. Särskilt när vi går en polisförberedande linje och social förmåga är en viktig del. Hur gör man jobben ute om man bemöter de man eventuellt ska jobba med såhär?

Det verkar även ligga mycket irritation bakom att jag inte varit mycket på idrotten. Första halvåret hade jag problem med magen eftersom något växte ihop fel efter operationen, och när jag väl var med kände jag mig bara förnedrad. Vi hade Mossis som skulle lära oss självförsvar och han tog upp ett exempel från tiden han jobbade som polis, om en tjej som var så rädd att hon kissade på sig, och han ställde brevid mig för att visa på att det var jag som "spelade" den tjejen, och ett skratt spred sig i klassen. När vi sen skulle dela in oss två och två ställde sig några i en grupp av tre så jag blev ensam.
När jag var med på Vics lektion och vi sprang beep-testet fick jag uppkäftiga kommentarer när jag nämnde att en som sprang fick extratid. Handlar det om brist på laganda? Absolut inte, det handlar om en så stark känsla av utanförskap att jag hellre går hem än är med på lektionerna eftersom det inte är en obligatorisk tid.

Sen har jag hyfsat ny frisyr också, som jag nu äntligen kan börja fixa med min fina älskade plattång jag fick av kära pappa, och en del hårprodukter som skaffades på H&M med mitt presentkort.

Nej, jag köper inte hårprodukter på second hand. Det verkar ofräscht om nåt.

Nej jag var inte särskilt glad när jag tog bilden, och då tänker jag inte låtsas heller. Hade jag för den delen gjort ett tappert försök till ett leende hade jag nog ändå bara fått kommentarer i stil med "vad är det för fel på ditt ansikte?".

På ett sätt har jag magonda och gråt i halsen, men på ett annat sätt har jag någon form av svag glädje och lättnad i kroppen. Jag pratade precis med honom på skype, något jag inte hade planerat men såg att han var inloggad på facebook och tänkte.. varför inte, jag kände ju ändå en så stor skillnad mellan hur jag mår idag och hur det var i torsdags kväll när allt bara var ett sjujäkla helvete rent ut sagt. Och i början var det väl lite så, inte lika jobbigt förstås, men känslan igen av saknad och att för allt i världen inte vilja att något av det är sant. Men förra gången vi pratade grät jag nästan oavbrutet som ett litet barn och ville helst av allt att det bara skulle vara ett stort jävla elakt skämt.

Men det fanns en helt annan typ av känsla i samtalet idag, som att vi pratade mer som vänner även om det ändå låg en sådär malande saknadskänsla som tyngde ganska rejält, särskilt i början och slutet av samtalet. Men under tiden, även om det hade varit väldigt lätt för mig att börja gråta om vi bara hade pratat om något sådär särskilt sårbart, så var det ändå lätt till skratt, och även om det låter hemskt så känns det skönt att jag inte är den enda av oss två som har mått dåligt. Eftersom vi inte snackat på flera dagar har jag inte haft någon aning om hur någon annan än de omkring mig och jag själv har mått. Och eftersom vi bara har kontakt över datorn kunde han ju redan ha genomgått ett månggifte, blivit homosexuell eller ha gjort en okänd portugisisk tjej gravid med trillingar. Vad vet man liksom?

Men bara vetskapen nu om att det är svårt för oss båda läker lite, där vi båda kan komma fram till att (även om det för mig i nuläget känns som ett felaktigt beslut) inte hade varit bra för någon av oss att fortsätta i ett förhållande där en ganska stor del av själva förhållandebiten inte funkade. Det går ju inte att vara tillsammans med någon som inte ger en vad man behöver. Alltså inte vad man vill ha, utan det man verkligen behöver av sin partner, och så kände vi ju båda två, även om det för min del var omedvetet. Nu gäller att ge tid för kärleken och saknaden att avta. Jag kan ju nästan acceptera att det ser ut som det gör idag, ja det skulle väl va om han redan skulle träffa någon ny typ imorgon, då skulle det nog inte vara långt ifrån att jaga henne jorden runt med fackla och högaffel.

Det är skönt att känna att det går framåt, även om det bara är i små små små små steg.

Min reaktionstid idag var lagom långsam när jag cyklade hem från stan tidigare idag. Vid ett övergångsställe tutade någon, som jag antar var menat för mig eftersom jag var den enda där (tyckte jag), men jag vände mig inte om för att se vem det var förrän typ tio sekunder senare när bilen redan kört iväg och jag var på väg ner för backen från vägen. Sånt kan driva mig till vansinne, börjar fundera på vem det kan ha varit och kan fortsätta tänka tills jag gått igenom alla invånare i hela skåne.

Börjar känna av att det snart är dags att ta sig upp till Småland igen, jag är inte lika paralyserad längre och tror det är bra att kunna göra något mer på dagarna än att gå med hunden och promenera på stan, så tankarna måste gå till annat än honom även om det redan i nuläget har minskat. Det svåra är bara att det är dessa fem läkeveckor som jag är rädd för att trycka ner så snabbt så möjligt för att komma tillbaka och bli en människa igen. För jag kan ju känna så starkt att jag inte går igenom sorgen, jag undviken den till nästan vilket pris som helst. Det är inte ofta jag vill tänka på honom, och då distraherar jag mig alltså tillräckligt för att få annat på tankarna. Och jag är rädd för att om jag redan åker upp kommer frysa sorgen som det nu var så dåligt för ens framtid. Jag har ju liksom knappt börjat må bättre än. Och allvarligt talat tror jag inte att jag kommer klara av det på egen hand, sittandes där uppe. Här har jag nästan konstant befunnit mig bland människor, främst mamma och pappa. Alltid haft någon att prata med om jag behöver det, och att snacka med dom över telefonen blir ändå inte samma sak, jag känner att jag behöver just den trygga fysiska närvaron från andra, åtminstone min kisemises. Det är mina tankar jag måste handskas med från att jag kommer hem från skolan tills jag går och lägger mig. Men det kanske är just det som innebär att gå genom sorgen. Men finns det en enda människa som känner att det skulle gå på egen hand?

Men nej visst, jag är inte ensam där uppe, men situationen är ju lite mer speciell av flera olika anledningar. Just den närvaron och tryggheten som finns med mina föräldrar är det jag livnär mig lite på för tillfället. Jag känner redan hur uppstressad jag är över det med tanke på att jag fått ont i magen, samma magonda som jag vanligtvis alltid får efter jag kommit tillbaka till Tranås, trots att jag inte direkt tänker på att jag snart ska dit igen. Ja förutom innan när mamma frågade vilket tåg jag skulle ta.

Jag behöver det där stödet som mest just nu, för det är nu jag mår som värst och fortfarande vill prata om allt, ta allt det där jobbiga och bara prata av mig. När jag flyttar från Tranås kommer det ha gått fem veckor, och då är det inte aktuellt längre, vilket innebär att det fram tills dess finns just två alternativ: att ha bearbetat sorgen eller att ha tryckt undan den. Egentligen vill jag vara här hemma tills jag känner mig stabil igen, men jag känner ju att tiden går, jag kan inte ha för mycket frånvaro.

Åh, hur gör man i det här läget..

Tänk att jag behöver en bruksmanual för sorgen och krisen jag går igenom just nu. Hur går jag vidare egentligen? Krävs det att jag sitter och tänker på honom tills det inte gör ont längre och jag slutar sakna honom? Eller går jag helt enkelt vidare genom att bara fortsätta med livet och låtsas som att vi aldrig känt varandra? Det ska tydligen inte finnas några omvägar, försöker man fly från sorgen så kommer det förfölja en i resten av ens liv, det är väldigt klart att man måste gå rakt egenom. Vad är då rakt egenom? Att sitta och se på gamla bilder och böla till mjäkig musik?

Idag tog det flera minuter innan han kom i mina tankar i morse, och någon svag känsla av glädje börjar växa fram. Eller jag ska inte säg glädje, men jag känner mig åtminstone inte dyster dygnet runt längre, och det måste man ju ändå säg är ett framsteg.

Jag gick med grisen idag, han är som ett litet barn ibland, stoppar allt från marken i munnen. Fick bända upp munnen och plocka ur skelettdelar från en fågel, vilket äckel han är ibland. Han hann svälja något också, det är som att han vet när jag är på väg fram för att försöka plocka ut det han hittat, då är han likaså ett barn som snabbt måste tugga och svälja. Bara för att.

Under någon av de närmsta dagarna måste jag åka upp till Tranås igen. Jag ska försöka undvika känslan att jag inte vill, men på något sätt är jag rädd för att de "framsteg" jag gjort under dessa få dagar i trygghet, där jag kunnat distrahera mig till den graden att jag inte behövt må dåligt jämt, ska vara förgäves om jag ska sitta där uppe själv i min lägenhet och så mycket påminner om honom, och i en klass där jag känner mig väldigt ensam. Jag drar mig för det, trots att jag bara vill ta mig igenom den sista tiden där uppe. Känna att jag klarade det.

Kanske imorgon.

Jag känner mig nästan som Penny från big bang theory. När jag mår dåligt shoppar jag, och när verkligheten kommer ikapp mig köper jag skor. Idag köpte jag skor. Något som kommit tillbaka lite är inspirationen, läste en blogg nu ikväll tillhörande en ung tjej som heter Ebba. Även om hennes stil inte riktigt är precis i min smak var det ändå många smådetaljer som fick igång min lust att fixa till kläder igen, och gå på loppmarknader samt second hand-affärer. Kanske jag i verkligheten inte skulle vilja göra något av det där, men bara känslan just nu ikväll, att ha fått upp lusten för något igen är på något sätt en ganska stor lättnad.

Lite lättare idag, vaknade utan att tänka på honom. Det tog nog en minut innan dom tankarna närmade sig, och på något sätt tyngde det mig ändå inte riktigt riktigt lika mycket. Jag tänkte se hur det var att vara hund idag, så när jag promenerade med Mickot lät jag honom bestämma vägen. Kors och tvärs över hela området, lukta på allt och kissa hejvilt. Men när han bestämt fick för sig att gå till Norra Åsum efter att redan ha gått i trekvart tyckte jag han kunde sansa sig lite. Han gick då istället hem till sin hundkompis Lisa som jag inte ens visste att han hade. Hon och matte fanns på en gräsplätt på Helgedal där de spelade tennis i regnet. Eller ja, hunden spelade inte tennis. Jag släppte Mickosten som sprang in till Lisa och åt upp hennes mat. Trevlig kompis liksom.

Sen gjorde Micko sitt andra försök att ta sig till N Åsum längs den långa grusvägen, men nöjde sig med att svänga hemåt igen, med ett stopp hos en collie som verkade olycklig och förkyld. Micko gnällde och såg sötare ut än på länge. Vi tog oss sen hemåt och tanken slog mig att hundar kanske inte är så tröga ändå.

Även om jag helst sitter själv just nu, eller hos mina föräldrar som vet att jag inte vill prata, så var det skönt att känna att folk bryr sig och vill prata. Min bror ringde innan, och på något sätt började vi dra i ena änden på mitt tillstånd och det måendet jag har just nu. Det var skönt att prata med någon som känner igen just dessa känslor, som kan försäkra mig om att det kommer bli lättare om bara några veckor. Att jag inte kommer vara olyckligt kär med den här sorgen för evigt. Jag vill bara springa förbi allt detta, men vet att jag inte kan det. Och att jag inte borde försöka. Men att veta, att bara känna till att det finns ett ljus trots att det är mörkt just nu är en liten liten lättnad.
Han sa att han känner till just den där känslan av maktlöshet, när man får reda på att den andra personen står någon helt annan stans, och man inser att det inte finns något att göra åt hur personen känner.

Att så klart och tydligt få besked om att det här inte är en paus, utan att det är slutet av förhållandet. Maktlösheten kommer direkt vid det beskedet, anklagelser och vad man kunde gjort annorlunda lika så. Men det förändrar egentligen ingenting, om jag skulle vilja att han kunde visa mer eller om jag önskar att jag behövde mindre så skulle det innebära att jag ville ändra på någon av oss, att vi skulle anpassa oss till varandra. Och jag inser ju att vi båda skulle må dåligt i längden. Trots den starka kärlek jag känner till honom just nu, och trots den sorgattack som slår över mig varje gång jag ser en bild av honom, så inser jag ändå, långt inne, att det inte skulle hålla om vi ville ha ett bra förhållande. Men ändå ligger den där känslan där, känslan av att om bara den där "detaljen" skulle vara annorlunda så skulle jag kanske inte blivit sjuk på samma sätt som jag varit de senaste åren, och därmed vara den där perfect match vi kände att vi var i början, innan tiden där allt var frid och fröjd drog förbi.

Men jag lever i nuläget. Och som det ser ut nu ser jag bara det som var bra. Alla tankar och känslor som gör mig alldeles paralyserad av sorg. Första gången jag tog hans hand när vi gick genom parken i snöfallet tidigt på morgonen i Würzburg. Det jag främst ser är bara tiden i Tyskland. Det var då jag var frisk, det var då vi var nykära och vi bara såg det bra hos varandra. Men att det var möjligt att känna så starkt för en annan människa. Det var så mycket vi gjorde tillsammans i Tyskland. Saknaden är enorm när jag tänker tillbaka på den tiden. När jag sov över hos honom och fick låna hans kofta när jag skulle med tåget till Nürnberg med tjejerna.

På ett sätt är jag glad och nostalgisk när jag tänker tillbaka på månaderna i Würzburg och tiden med honom, men å andra sidan kan jag inte föreställa mig att vi gick igenom allt detta tillsammans, dessa sju månader i Tyskland ihop och över ett halvår efter det, och att jag nu kanske aldrig kommer träffa honom igen. Hur konstigt kan vi människor fungera egentligen, det är ju som att bara ha pressat ner en stoppknapp när jag var sjuk, och nu när playknappen är nedtryckt ser jag att allt jag åstadkom i dimman bara slutade i ruiner. Vad har jag gjort mot honom?

Varför måste verkligheten se ut såhär? Varför måste vi vara annorlunda på just den punkten som var så avgörande men egentligen inte var en stor del av vilka vi var som personer? Jag ska låta tiden göra sitt, men plågan sitter i nuet. Jag ska komma fram till målet och må bra, men just nu har jag den värsta tiden i mitt liv, och det ska jag låta mig ha också. Även om jag inte vill, även om jag inte ser det nu, även om jag just nu bara känner en kärlek och saknad som tär på mig till den graden att jag knappt står ut.

Jag kan inte komma ihåg sista gången jag hade ett så stort behov av att skriva. Särskilt att inte gömma undan mina egna tankar utan öppet kunna skriva av mig. Jag tror inte det finns en bättre terapi än såhär. Mamma säger ofta att det inte är bra att hålla saker inne, utan att man ska ha ut allt man går och tänker på. Och att skriva i en dagbok som bara finns för mig är som att få ut det men att bara veta att det går rakt in i mig själv igen, så att när ångesten lämnar kroppen är den bara nere på skrivblocket en kort stund innan den kryper tillbaka igen. Här får jag det verkligen ut och kan gå vidare på ett helt annat sätt.

Men allt är fortfarande så jävla mörkt, inte så konstigt med tanke på allt som hänt de tre sista dagarna. Jag har alltför bråttom fram, jag vet ju att det är så mycket som kommer hända den närmsta tiden, saker jag måste göra och bara vill ha förmågan att göra. Just nu känner jag mig bara känslomässigt paralyserad och zombieaktig i mitt beteende. Samtidigt vill jag bara hoppa över stadiet med acceptansen, jag vägrar acceptera hur läget faktiskt ser ut just nu. Jag vägrar inse att jag inte får spendera mer tid med personen jag älskar mer än något annat på jorden. Kanske inte ens får träffa honom någonsin igen. Veta att vi sitter i olika länder där han precis fått ett nytt liv i och med flytten, och att det är hans nya liv utan mig. Mitt liv utan honom. Bara jag närmar mig tankarna på det blir det bara stopp. Nej. Jag är inte där än, känslan av att närma sig att inse verkligheten gör för ont för att frivilligt utstå det. Bättre att distrahera. Ett tag till, jag ska inte frysa sorgen, jag ska ta mig igenom det.

Men inte nu, jag är inte där än.

Jag märkte idag att jag faktiskt har skrattat hela tre gånger det senaste dygnet. Första gången var igårkväll när jag tittade på Per Anderssons nya program pulver och den här sketchen kom fram.

Andra gången var tidigare idag när pappa och jag var på mediamarkt för att skaffa en ny sladd till hans kamera och jag kom att tänka på elgigantens reklam "får en cykel på köpet" när mediamarkts skylt med texten "här är vi inte ute och cyklar" uppenbarade sig i entrén.

Och sista gången var nu ikväll när jag var ute och gick med Micko. Vi tog vägen genom parken och jag tänkte vara en god människa och flytta på den långa grenen som låg rakt över grusvägen. Jag slängde in den i en buske, som visade sig vara väldigt gungig och därför kastade tillbaka grenen så den slog till mig i ansiktet.

När jag mår bättre ska jag bryta mig loss och börja om på nytt. Jag vet inte hur eller var, men jag kan redan nu känna att jag kommer behöva det, trots att jag i nuläget inte behöver något annat än trygghet, kärlek och att befinna mig hemma hos mina föräldrar där jag kan sova länge på morgonen och göra allt i min egna långsamma takt.

Jag har inte gråtit på hela dagen, jag vet inte om det är bra eller dåligt, men skönt att slippa känslan av förtvivlan för bara en liten stund. Jag fick så mycket energi och inspiration när jag såg en intervju med Linda Skugge för några kvällar sen. En tjej som bara kan vara sig själv helt och hållet utan att bry sig ett dugg om vad andra människor tycker om hur hon är som person. För det viktiga egentligen för att man ska må bra som människa är ju att man känner att man kan vara precis som man är, inte behöva lådsas eller anpassa sig på de ställen man egentligen inte vill. På mitt CV har jag skrivit att jag jobbar lika bra ensam som i grupp. Det stämmer inte alltid, jag måste kunna stå för hur jag egentligen är. I många fall är jag väldigt blyg, och tycker ofta det är skönt att bara vara själv, jag gillar att göra saker på mitt sätt och jobbar därför bättre på min egen hand. Men jag är samtidigt väldigt modig, driven och framåt i de flesta sammanhangen, särskilt tillsammans med människor jag aldrig träffat innan. Och jag kan vara social om jag bara vill, men bland människor som för mig är ointressant lägger jag inte något krut på det, men har tidigare tryckt ner mig själv för det, för att jag är så annorlunda jämfört med så många andra.

Jag ska egentligen ta det som en otrolig fördel, eftersom jag nu äntligen kan stå för att jag ofta är en ensamvarg förstår jag inte varför jag egentligen skämts för att inte tillhört gruppen. Sökan efter bekräftelse antar jag. Men varför har jag egentligen lagt ner tid på att må dåligt och vara ledsen över att jag inte känner mig omtyckt av människor som jag egentligen inte haft något gemensamt med, eller som jag egentligen inte kännt att jag velat spendera tid med? Jag inser ju att den dåliga självbilden jag har präglar mig på det sättet att jag måste känna att andra människor tycker om mig, och känner jag inte det blir jag låst, eller bara antar att ingen gillar mig från första början. Och det är väl inget bra sätt att tänka. Jag vet att jag egentligen är en person som är väldigt lätt att gilla, men har blivit sårad så många gånger att jag bara antar saker från första början.

Jag ska inte behöva leva på bekräftelsen från andra, det är alldeles för krävande och får inte mig att må bättre. Så länge jag är i Tranås kan jag lova att det inte kommer ändras, jag går i en klass där jag om och om igen känner mig oönskad, och den bilden jag fått av mig själv under tiden jag var sjuk kommer kvar varje gång jag går till skolan. Jag är en helt annan människa när jag jobbar eller är hemma. Det är konstigt egentligen.

Men när jag lämnar Tranås ska jag börja om på nytt. Men just nu ska jag ta dagarna som dom kommer. Något annat varken vill, kan eller orkar jag.

Det finns inte på kartan att gå till skolan imorgon. Vem skulle klara av det egentligen? Sitta där och va trevlig och försöka va så produktiv som möjligt. Jag vill inte ens. Det var lite lättare att vakna idag. Känslan smög inte på sig idag, utan det var bara en tomhet och svag flyktkänsla som malde konstant. Hur kommer det sig att få fort något som detta händer så förföljer det en? Plötsligt blir alla dumpade i filmerna på tv, eller så drar dom till med någon kommentar som bara träffar en rätt i hjärtat. Hah, såhär bra har vi det. Typ.

Så går jag in och läser Kenzas blogg, hon som fyllde 21 igår och blev överraskad av ett gäng kompisar som hade fixar en hemlig fest till henne, och det värkte i hennes hjärta idag av kärlek till dessa människor och hennes pojkvän. Och här sitter jag och känner mig mer övergiven än jag gjort i hela mitt liv. Gråter mig till sömns och har min älskade mamma som stöd. Men jag kan inte distrahera mig för alltid, annars kan det enligt den här jävla sjukvårdsrådgivningen frysa sorgen som gör att man får högt blodtryck och dör ungefär. Jag finns nog i nåt förnekelsestadie just nu. Att tänka på det gör ju att jag till slut inser och måste acceptera, jag är inte där än på långa vägar. Min framtid och den lyckan jag kände blev ju krossad på bara några sekunder.

Och plötsligt känns ingenting roligt längre, jag skiter i att resa, ta bilder, träffa nya människor och utvecklas. Men det säger mamma är helt normalt. Vadå normalt, skulle det vara något normalt. Jag vill inte åka upp till Tranås. Och sitta där själv i ett försök att gå vidare. Jag behöver någon som sitter och stryker mitt hår på kvällarna och kan berätta att det ändå inte hade fungerat i längden. Inte för att det känns så just nu, men jag vet ju på något sätt att det är sant. Men det är ju den där personligheten, han som person, som jag bara saknar så jag håller på att falla i bitar.

På nätterna drömmer jag att jag är tillbaka på högstadiet när jag blir dumpad, och ingen bryr sig om mig, utan jag blir mobbad istället, och måste sätta mig i skogen själv för att slippa undan hånen och hoten.
Om det bara gick att gå tillbaka i tiden och känna den där känslan av nyförälskelse som sakta växte i Tyskland. Efter kvällen på Tirili, efter första kyssen på rummet hos familjen, julfirandet hos hans föräldrar. När jag kom tillbaka från Italien. Jag önskar så att jag aldrig hade blivit sjuk. Men det hade inte ändrat hur vi fungerar. Jag behövde mer, och blev sjuk gång på gång. Vi som var a perfect match, det hade vi varit om jag bara hade klarat mig på det jag fick. Men det går inte att göra något åt hur man fungerar.

Det enda som finns är en stor sorg över att jag fortfarande känner en så enormt stark kärlek till honom. Som bara tiden kan förändra på. Och just nu är det en plåga, för det enda som finns just nu är tankarna på hur det var i början och när allt var som bäst. Hur kär det ens är möjligt att vara i en person. Den känslan som jag fått tillbaka igen sen jag blev friskare. Det svåra i att se att det som hände i min dimma har ändrat på allt, trots att det inte var "jag" är allt förändrat och går inte att göra ogjort.

Inse och acceptera. Inse och acceptera. Läk såren. Sluta älska. Nu.

Vad förbannad jag blir på människor som är glada och klämkäcka. Jättetrevligt för dom, men just nu finns det inget som gör mig mer pissed off än inlägg på facebook med texter som "det blir en bra dag idag" "le mot världen" bla bla. Jag fick mitt efterfrågade datum idag, det ska ta fem veckor att bli människa igen. Här är andra uppdateringen - dag två av trettiofem. Att det bara finns en jävla manual för hur man ska må, är vi människor så lika? Det står klart och tydligt att man ska tillåta sig själv att vara ledsen. Tillåta sig.. jag står inte ut med att tänka på det, det enda jag klarar just nu är att distrahera mig från att leva i verkligheten. Att inse gång på gång hur det faktiskt ligger till håller på att förstöra mig. Ingenting är ju ens logiskt, varför försvinner inte saknaden ens i den här situationen?  

På tal om glada nyheter. Ett as lurade mig på över 6000 kronor för en kamera på blocket i förgår. Han snodde någons identitet, skaffade ett kontantkort, sa sig bo i Norrland fast tillhörde Göteborg. Jag sålde min systemkamera för att få ihop dom pengarna. Jag gjorde smycken, ändrade om kläder och sålde, har haft två jobb sen i höstas för att kunna få in lite extra. Sparade ihop alla pengar jag kunde under våren, allt för att kunna fotografera i sommar eftersom jag inte fick tag på ett jobb. Utvecklas som fotograf. Då tycker en femtioårig man att han har rätten att ta dom pengarna. En vuxen man som vet att jag lever fattigt och har kämpat som ett as i månader för att få ihop pengarna har mage att på fullaste allvar ha ett telefonsamtal med mig och sen tycka att han kan ta dom pengarna ifrån mig. Ibland undrar jag vad det är för fel på människor och varför det är förbjudet med tvångssterelisering i Sverige. Skaffa ett jobb och väx upp ditt fanskap.

Min katt märker att jag är ledsen och lägger sig på min mage och på mina fötter.

Har precis rensat ut dom flesta "vännerna" från facebook. Vad ska jag nu ta mig till i den enorma livskris jag hamnat i? Kan inte komma ihåg sista gången jag var så förtvivlad att jag inte önskat något hellre än att kunna somna för att slippa smärtan.

Jag har bott i Tranås i nästan sju månader nu och har ändå inte skrivit något om utbildningen här i bloggen.

Även om mycket vi gör under utbildningen inte känns särskilt relevant inom temat polis får vi ändå ut väldigt mycket av timmarna i skolan. Jag får känslan av att många i klassen ändrat inriktning - utbildningen har gett en insikter om detta verkligen är vad man vill jobba med senare i livet eller om det finns något liknande som skulle passa ännu bättre.

Vi har en kvinnlig och en manlig lärare som är standard, vilka har oss i kurserna psykologi, etik, rättskunskap, svenska, polisverksamhet och sociologi för att nämna några. Det blir mycket filmtittande, diskussioner, skrivande, grupparbeten och filminspelande. Vi är inne mycket på historia, gamla krig, geografi, olika typer av människor gällande ras och uppväxt, och går igenom lag efter lag..

Sen har vi en del praktik, särskilt nu när det börjar bli varmare och i höstas innan kylan drog på. Fram till i december förra året hade vi några timmars skytte varje fredag, vi har varit på studiebesök i Göteborg där vi träffade sjöpolisen och rytteriet, de två föredetta poliserna Ulf och Mosskull som jobbat i Tranås är med oss några gånger i veckan och har dragit ut oss i skogen för att leta lik, söka spår i stulna bilar, lära oss lite självförsvar och grepp och observera människor på stan. Också har vi spelat huliganer på Linköpingspolisens övningar för att dra till med ett urval av allt vi har gjort.

Denna veckan var vi på regementet P 4 Kvarn där vi för tredje gången var figuranter och skulle spela aggressiva fotbollssupportrar. Poliserna gick verkligen in för det, och vi som gjorde rejält motstånd och kastade potatisar i ansiktet på dom fick vad vi tålde. Dom sprejade pepparsprej (vatten) i ansiktet på oss och visade rejält hur dom ville ha det. Många av oss blev omhändertagna flera gånger om, vi var uppe och hoppade på bilarna, skrek i megafoner, kastade saker så hårt vi kunde på poliserna, tände fyr på smällare och några som visade sig nästan var bomber och kutade genom väggen av poliser så några fick springa efter. Det blev ganska våldsamt, mycket puttande och slängande hit och dit. No mercy från båda sidorna. Totalt blåslagen dagen efter, från både batonger och knuffande. Jag måste ge poliserna att dom åtminstone var sjukt effektiva, och inga att leka med, varken dom eller deras polishundar.

I onsdags var det en verbal övning på brandstationen vid Jönköpings flygplats där fyra olika gäng med ungefär fem poliser i varje kom dit en grupp i taget, och vi skulle försöka spela ungefär samma roller inför varje gäng som kom. Handlingen var att en stor grupp veganer samlats vid stugan för att köra nåt otrevligt besök på ett möte inne i stan där minkuppfödare höll till. Vi hade nån "60-årsfest" när polisen kom dit, och höll på att langa plakat om djurmord hit och dit, samt att vi hade en efterlyst dansk kvinna på plats. De flesta av oss veganer visste inte att vi höll på med detta, utan hade kommit dit för att ha en lugn diskussion, så dom satt passiva och var villiga att snacka med poliserna när de kom dit.

Fifi, Lovisa, läraren Gunnar och jag var dom enda som var uppkäftiga och ville att polisen skulle sticka därifrån. Första gänget gick rätt lugnt, bara visade allmänt att dom inte hade där att göra, men eftersom en av övningsledarna tidigare hade sagt att vi skulle köra på hårt, även personliga påhopp, så var det den vägen jag körde på resten av de tre gängen. Det blev riktigt rått alltså, på ett sätt jag aldrig trott att jag kunde prata till en annan människa, men det blev så tydligt att det var en roll jag spelade, att jag bara fullständigt gick in för det, vilket var förvånansvärt lätt. Jag gick alltså på varenda stackars polis med ett personligt påhopp, hårt och brutalt. En blyg tjej, en kort kille, en mesig kille, en som inte gjorde sitt jobb, en som tagit jobbet för han tyckte han var så snygg, en som sminkade sig för hårt, jag hittade alltid en svag sida hos dom som jag verkligen bröt ner i flera minuter tills deras leenden försvann och dom blev tysta och osäkra eller visade sitt ointresse och gick därifrån. Alla höll ju sina miner och spelade på bra som poliser som frågade varför jag var så otrevlig och berättade att de tänkte gå och prata med några av mina kompisar. Fast hemskt var det, men alla berömde mig för det efteråt.
Flera av poliserna sa att dom var tvungna att knyta näven, att dom var på gränsen till att slå till mig, att jag kröp under skinnet på dom, att jag träffade precis rätt, deras svaghet som blottades på ett så rått sätt att dom hade svårt att behålla sakligheten som poliser.

Det var likadant varje gång, när jag, Fifi och Lovisa efter att övningen avbrutits gick och bad om ursäkt sa dom att det var lugnt, vi var inte så farliga, förutom hon, och alla pekade på mig. Det var tur att man fick tillfälle att be om ursäkt och verkligen berätta att det inte var så jag tyckte om dom, annars hade nog ingen av oss klarat av att prata med dom på ett sånt sätt. Ändå gav dom mig högsta betyg och sa att det var viktigt att få reda på sina gränser som poliser, hur dom själva reagerade när de kom i de här situationerna. Min lärare tyckte jag skulle få en oscar för bästa kvinnliga biroll. Själv kände jag mig bara hemsk som utan att på något sätt visa att det bara var ett skådespel stå och förolämpa och elakt spy ur mig hemska saker till andra människor som bara försökte vara trevliga. Det var till och med så att flera i klassen och lärarna inte klarade att stå kvar och lyssna på mig för att jag var så gräslig.

Ja.. sånt gör vi i skolan..

Om några veckor åker vi till en polishögskola på Irland, sen är det nästan skolavslutning och flytt från Tranås som gäller.
Ska försöka uppdatera lite mer jämt efter hand så jag inte drar allt på en gång som idag.

På återseende mitt herrskap

Är det något särskilt ni vill att jag ska blogga om?

Ibland blir jag bara förbannad på hur vi människor ser på varandra och vad vi ibland kan ta oss friheten till. Modeidealen i det samhället vi lever i idag bidrar med så otroligt dåliga saker många gånger - komplex, osäkerhet, utfrysning och ätstörningar för att bara nämna några. Idag var jag inne och läste på lady Dahmers blogg, där hon skrivit ett inlägg om näthatarnas reaktioner på tjejen som igårkväll syntes på melodifestivalen med orakade armhålor. Kommentarerna bara öser in, där hela syftet är att göra narr av tjejen för att hon valt att inte följa den sjuka normen som har kommit att bli mer av en regel.

Det blir så tydligt hur utseendefixerade vi har blivit, det viktiga var inte att tjejen var lycklig just i detta ögonblick för att hon var på den platsen just då för att lyssna på artisterna, utan alla dessa blogghatare hänger ut en ung tjej på grund av hur hon ser ut i armhålan. Det är så tragiskt så jag finner inga ord, särskilt med tanke på att dessa även bland annat tyckte att man får skylla sig själv om man väljer att gå dit med hår på platser som inte är accepterat i media och skönhetsvärlden.

Det var nog inget aktivt val hon gjort att inte raka sig, utan bara att hon inte kommit in i den värld som skrattar åt en när man ser ut på ett visst sätt än. För mig räckte det med två personers hån mot mina orakade ben i åttan som fick mig att hämta rakhyveln och ändra på min kropp för att slippa skratten. Hur ska hon någonsin känna sig bekväm i sin egen kropp nu, tusentals personer har ju redan pekat och skrattat med fokus just på henne.

Ungdomarna idag skulle behöva en jävla hjärntvätt för att utvecklas till anständiga människor. Samhället formar oss idag till några ytliga, själviska och giriga, stressade och statussökande kugghjul i det stora maskineriet. Följ normen, ifrågasätt inte, ut med dom som inte passar in.

Jag önskar att jag hade stått bredvid tjejen igårkväll, med precis lika orakade armhålor. Jag har skämts i åratal över att ha hår på benen när jag glömt att raka. Det går inte att förneka, den pressen sitter så djupt att det är skam som ligger i att sticka ut på just den biten. Vi tjejer vet att skratten och kommentarerna haglar om vi missar rakningen, och det är något vi lär oss att inte våga utsätta oss för. Jag väljer att inte styras av rädslan och skammen längre. Trots att jag inte tycker det är snyggt med hår varken under armarna och benen vet jag att rakningen beror på att slippa känna mig äcklig när jag går ut, och att känna ett sådant tvång är inget jag vill leva med. Jag vill kunna känna mig bekväm i min egen kropp, vare sig det är med eller utan hår, och tänker inte ge upp förrän jag kan gå ut i shorts och håriga ben utan att bry mig om vad någon tycker. Det är jävla lång bit kvar, men jag tänker inte ge efter.

Därför hade det varit så skönt att kunna stå där bredvid tjejen, visa henne att hon inte behöver skämmas för sin kropp. Hindra att hon hängts ut ensam för några jävla idioters behov av att vräka ur sig kommentarer om vad dom tycker om tjejers kroppar.

Seriöst, jag tror jag blir galen snart. Det är något med min sömn som är helt galet fel och jag vet inte hur jag ska rätta till det. På grund av järnbristen och diverse annat jag hade i höstas fick jag börja ta tabletter med den främsta bieffekten "sömnstörningar". Det ställer till det något förbannat när man studerar och ska gå upp tidigt på morgonen.

Det spelar liksom ingen roll vad jag gör, har försökt gå upp och varit i skolan i hopp om att bli trött på kvällen, men icke. På kvällarna har jag provat att stänga av tv:n och datorn ett tag innan jag går och lägger mig, ligga och läsa, släcka lampan och ligga och försöka slappna av och inte tänka på något alls, gå upp och sätta mig i soffan, spela tetris på telefonen, kolla på film, vända på kudden, öppna balkongsdörren, gå upp och dricka vatten, you name it. Det tidigaste jag somnat är kring ett, annars ligger det oftast mellan två och halv fem.

Det borde ju egentligen vara ganska lätt att bara masa sig ur sängen på morgonen som man fick göra på gymnasiet då och då, men nu är det bara nån sorts dvala, en dimma där det inte går att öppna ögonen om jag så fokuserar och försöker. De gånger jag tagit mig till skolan efter få timmars sömn har jag knappt något minne av, vet knappt om jag varit vaken eller sovit.

Idag vet jag att jag var tvungen att gå upp kvart i sju för att hinna med bilarna till huliganövningen med Linköpingspolisen, något av det roligaste vi gör på hela utbildningen, men att somna kvällen innan var inte lika lätt. Efter timmar av tetrisspelande och tv-tittande somnade jag äntligen halv fem, och har knappt något minne av att klockan ringde drygt två timmar senare, det finns bara inte på kartan att gå upp i det tillståndet. Kanske andra skulle klara det i samma situation, vad vet jag, men det är alldeles för svårt för mig.

Det jobbiga är ju bara att jag tar mig upp på förmiddagen de dagar jag inte är i skolan, och är svintrött hela dagen, vet att jag skulle kunna somna på fem sekunder om jag bara la mig i sängen, men tvingar mig att hålla mig vaken fram till åtminstone nio-tio för att inte rucka på sömnen ännu mer, men när det väl börjar bli sent, ja då försvinner såklart tröttheten igen.

Jag är så förbannat utmattad, orkar inte med det längre, för det hindrar mig från att göra ett så bra skolarbete som möjligt, och jag vill inte vara borta från skolan mer. Men hur fan ska jag få någon ordning på detta?
Fick sömntabletter av läkaren, dom är dock så starka att jag sover i ett helt dygn, inte heller så särskilt bra.

Blev ett lite negativt inlägg, behövde bara skriva av mig.
På återseende mitt herrskap.

För några år sen när jag började få upp intresset för second hand tyckte jag det var lite pinsamt att gå in i affärerna, det kändes som att skylta med att vara fattig och ofräsch. Det konstiga var ju egentligen att jag aldrig reflekterat över var kläderna kom från när jag stod för så mycket politiskt, allt som köptes på stan var ju egentligen både dyrt, dåligt för miljön och gjordes av människor med svältlöner. Under den tiden kändes det som att ju mer alternativa klädaffärer desto bättre förutsättningar, ingen kapitalistisk skit. Jag kunde ju egentligen inte haft mer fel. Varför skulle tygmärkena och nitbältena vara bättre för att dom hade diverse punkbands namn skrivna över sig, det gjorde dom ju varken mindre nytillverkade eller mer rimliga i pris.

Jag undrar hur många människor som känner till hur krävande det är för miljön att nypruducera all skit vi köper med oss hem varje år, skit vi egentligen inte behöver men som vi ändå konstant stoppar ner i kundvagnarna i nån slags "because I'm worth it-anda". Och hur många reflekterar över rättvisan att låta barn och vuxna sy och slita dagarna i ända för att precis få ihop pengar så familjen överlever, medans de som äger företaget och de som packar upp och säljer varorna får alla pengar?

Många anser ju dock att det är fel med barnarbete här i världen, även jag, men samtidigt går det ju att undra vad som skulle hända om barnen inte haft ett arbete. Framför mig ser jag barnens förhållanden i filmen "slumdog millionaire". Det är ju inte som att barnen väljer mellan att jobba eller att leva ett rikt liv i värfärd och lycka, har de inget jobb får de ju överleva på andra sätt, vare sig det är som prostituerad, tiggare, med stadens soptunnor på menyn, eller i värsta fall utan att överleva alls.

Trots att jag anser att second hand och loppisar är sjukt bra av tre anledningar - det är billigt, miljövänligt och roligt, inser jag tyvärr att det skulle krävas en stor kampanj för att nå ut till de människor som skulle göra en förändring om de, precis som jag, bara fick information som gav en aha-upplevelse. Det kommer med andra ord fortsättas shoppas, och med den vetskapen kan väl världen åtminstone sluta blunda för de orättvisor som finns i den här industrin. Klart som fan att det inte går att utrota svälten om vi behandlar de som jobbar för oss som att de skulle vara värda hundra gånger så lite som människorna i västvärlden.

Idag köper jag i nittionio fall av hundra saker begagnade, vare sig det handlar om kläder, skor, elektronik eller möbler. Loppmarknader är fantastiska och second hand-affärer gör mig till ett barn på julafton.

Jag hittar inga nackdelar med att tänka på miljön, sin ekonomi och sina medmänniskor, gör du?
På återseende mitt herrskap.

Vad tydligt det går att se hur vårt välbefinnande hänger ihop med vad vi gör med i våra liv ibland. Sen jag var ungefär åtta år gammal har jag haft diverse nyårslöften, som dock inte alltid startade vid årsskiftet men fick kallas nyårslöfte iallafall för att andra skulle förstå vad jag menade. Alla har haft att göra med saker jag inte fått äta under ett helt år. I början gick det väl lite knakigt, började på stadiet med godisförbjud, dock fortsatte jag med chips och allt annat jag kunde komma runt, men som inte direkt sågs som just godis. För att öka utmaningen tog jag några år senare tag i löftena igen, men skruvade upp svårighetsgraden ganska rejält, där jag i slutändan inte var tillåten att äta varken godis, chips, kakor, snabbmat, läsk, glass eller dylikt. Det var likadant varje gång, det uppstod någon form av abstinensbesvär de första kanske två månaderna när jag blev så äckligt sugen på allt sött så fort jag fick syn på eller talas om det, eller blev lite hungrig mellan måltiderna. Men jag stod bannemej fast vid mitt beslut att bryta mönstret, och det funkade bättre och bättre under veckornas gång, och tillslut försvann suget helt. Och jag visste varje gång att om jag bara höll ut denna jobbiga första tid så skulle jag få en sån enorm belöning: att må bra!

Inte bara lite sådär halvhjärtat glad och stolt, utan att äta mindre socker gav mig motivationen att dra igång hälsosamt gällande hela kostbiten, och både frukt och grönt åkte ner i korgen nästa gång jag gick till affären. Istället för kött tog jag hem de vegetariska varianterna från hälsans kök, och istället för kexchoklad blev det mango. När jag under en veckas tid intagit passionsfruktsjuice, bröd med ost och paprika, samt fil med skivor av färsk banan till frukost och dessa olika vegetariska rätter med t.ex. ris och broccoli till lunch och middag märkte jag att energin ökade och jag äntligen orkade ta tag i saker jag länge skjutit upp. Jag gjorde världens städning av lägenheten, drog ut och sprang vilket jag inte hade gjort på ett år, där jag klarade drygt två kilometer tills jag stannade på grund av smärtan i knät, medan mitt psyke bad mig att fortsätta springa.

Just detta driv, känslan av att vara energisk och motiverad fick mig att gå till närmaste gym och köpa ett tremånaderskort idag, och nu ikväll ska jag boka in mig på några av veckans pass. Min mamma tycker nog att jag överdriver mina nyårslöften ibland, tycker att "något kan man unna sig ibland". Ja, det kan man göra, men inte om löftet ska hållas. Att vänja sig av med en dålig vana tar några veckor, och att få sötsuget att försvinna fungerar inte genom att bara trappa ner, då får man ju uppleva de två jobbiga första månaderna om och om igen eftersom det regelbundet fylls på och håller beroendet kvar i kroppen, vilket gör det så mycket svårare att hålla sig borta från godiset eller det man är sugen på. Och då faller det oftast, det är otroligt krävande att sukta efter något man verkligen vill ha, det blir lätt hänt att man under en lång period av sötsug ger efter och tar den där maraboun i skafferiet.

Jag kan bara tipsa er om ett "enkelt" sätt att få nytt liv i livet så att säga, det blev åtminstone för mig en helomvändning där jag orkar träffa människor oftare, hänga på biblioteket och bli allmänbildad istället för att gå hem och lägga mig på soffan efter skolan, engagera mig i saker och få idéer om vad jag ska göra när utbildningen slutar till sommaren. Det blev som en sorts kedjereaktion. Att äta bättre gjorde mig piggare, gladare, mer energisk, fick mig att vilja ta tag i skolan, fritiden och motionen, som i sin tur fick mig att bli mer naturligt trött på kvällen så jag kunde somna lättare.

Och se, jag har dragit igång med bloggandet igen!
På återseende mitt herrskap

Det känns verkligen som att jag behöver prata med någon, men eftersom det bara är jag, här och nu får jag ta bloggen istället.  Jag vet att det finns vissa ämnen som skulle passa bättre bara för en vanlig dagbok, där ingenting publiceras för att stanna på det där ökända nätet som sitter och lurar på världens alla hemligheter.
Jag vill bara vara uppriktig och ärlig och bli av med skammen om hur jag mår och känner.
Det finns privat och det finns personligt. Jag tror jag behöver göra det på det här sättet för att må bättre, att inte känna att jag tvingas hålla inne allt.

Många gånger känner jag mig så förbaskat ensam, att det inte är någon som förstår mig.
Ur mina egna ögon har jag alltid varit väldigt stark och modig, gått vägar som ingen annan vågat och gjort saker på mitt eget vis utan att lägga tid på vad andra tycker. Jag tror jag är en sökare, när jag kan något vill jag hoppa på nästa tåg och se vad som finns på den resan, vare sig det är med någon jag känner eller inte.
Jag känner lätt vad som passar mig och vad som känns fel. Jag gillar äldre människor för deras livsberättelser, jag gillar historia och det förgångna för all spännande utveckling och alla händelser. Jag ogillar samhället idag för stressen, pressen, hetsen och attityderna. Jag är ett flockdjur som ogillar ensamhet och hatar att bli lämnad. Jag är en tänkare och analytiker. Och jag är någon som sen länge är van att se ner på sig själv.

Egentligen är det väldigt sällan jag känner att jag har tillåtelse att yttra mig och vara delaktig i saker. Inte att andra skulle hindra mig - utan jag själv. Om jag skulle vara en av tre personer i ett rum och de andra två skulle prata, då vet jag att dessa personer hade fortsätt samtalet om det inte vore att jag själv la mig i. Då skulle diskussionen fortsätta på ett annat sätt än det automatiskt skulle göra ifall jag hade varit tyst, och att lägga mig i känner inte jag att jag har rätt att göra. På den nivån ligger min självkänsla idag.

Jag har nog själv en historia bestående av många kapitel med dåliga slut som har fått mig att tvivla på mig själv som person. Men jag vill hitta en väg som får mig att inse andra saker än vad mitt liv tidigare har gjort.

Och någonstans måste man börja.

Det känns som att jag håller inne väldigt mycket om vad och vem jag egentligen är. På något sätt har jag nog lärt mig det genom årens gång, att det som inte passar in i normerna ska man passa sig för att berätta för andra. Inte för att det kan skada en själv eller för att det innebär något dåligt, utan för att man kan skämma ut folk sig och folk runtikring.

Jag återkommer många gånger här i bloggen om vad som varit i mitt liv. Hur jag var på högstadiet: tyst och rebellisk medans jag körde någon variant av tvärtom-leken gällande det mesta, och hur jag sen var på gymnasiet: lugnare och utan samma behov att alltid gå mot strömmen. Sen har vi kommit fram till idag. Idag och de två åren sen studenten.

Eftersom jag hamnade i någon sorts identitetskris efter gymnasiet då jag insåg att jag varken var den tysta eller den rebelliska tjejen blev jag istället någon utan en identitet. Jag är någon utan identitet, och därför dras jag mot saker jag aldrig gjort förut - jag litar på att alla andra omkring mig fattar rätt beslut, att världen gör allt av en anledning, och då är det bara att åka med och köra samma race. Jag låter mig nästan hjärntvättas och dras med i vad jag lärt mig under min uppväxt, och när jag sen nått någon sorts botten inser jag vad det är som håller på att hända och jag får plötsligt bråttom att göra en helomvändning.

Det känns helt fel när jag plötsligt har ett behov av att veta vad andra tycker och tänker om mina beslut. När jag inte längre vågar ta för mig på samma sätt bland människor som jag gjorde förr. Koncentrerar mig på fel saker.

Men för att hitta vem jag är måste jag stanna upp och börja tänka. Vem är jag, vad vill jag, vad tycker jag? Just här och idag, bara med fokus på vad min magkänsla säger är det inte så svårt längre, och vad jag egentligen tycker blir med detsamma ganska självklart. För olika åsikter har jag alltid kämpat för på ett eller annat vis, och som kanske märkts har jag börjat blogga igen, men mycket fokus på vissa ämnen.

Det enda jag är helt säker på är att djupt i mig ligger en sorts drivkraft som inte går att stoppa, men utan att känna att man är någon tappar iallafall jag greppet om allt vad jag en gång varit. Det låter väldigt djupt, men om sanningen ska fram startade jag en annan blogg, en blogg som är skyddad eftersom jag är den enda som kan lösenordet. Det gjorde jag inte för att jag egentligen hade så mycket att skämmas över eller som var hemligt för andra, utan för att det inpräntade gamla "det som inte passar in i normerna hålls för en själv"-tänket slagit rot i mig utan att jag märkt det.

Visst är det vanligt idag att om man mår dåligt så ska det hyschas om. Ta reklamen hjärnkoll som exempel, det pratas för lite om psykiska sjukdomar idag, och varför är det så? Vi har lärt oss att skämmas och hålla tyst om sånt som är så vanligt att du skulle träffa någon som drabbats bara du gick utanför dörren.
Men oj, tänk om en chef i framtiden skulle komma in och läsa vad man skrivit i sin blogg om hur man egentligen mått en gång i tiden, då kanske man skulle uteslutas direkt från jobbet.
Allt man kan göra är att leva i nutiden, och att hela tiden känna sig kvävd spär bara på det.

Det vi får lära oss idag i detta samhället är något jag skulle vilja ändra på. Idag gick några program på tv som handlade om att kvinnor som var nöjda med sig själva blev intalade att dom faktiskt inte var så nöjda eftersom dom inte var så snygga som dom egentligen skulle kunna bli, också var det makeover på det.
I ett annat program handlade det om kvinnor som var klädda på ett visst sätt blev utdömda av män som uttryckte att dom skulle kunna tänka sig att hångla med tjejen, men att det inte var någon för giftemål, och vad hände då med tjejen? Makeover, vilken fick männen att ändra sig i frågan om det var någon de kunde tänka sig att spendera resten av sina liv med.

Utseendefixering från tidig ålder och framåt samt mannens behov hit och mannens behov dit är det ingen som reagerar på. För sånt suger vi i oss, obemärkt. Och om det blir mer och mer utbrett istället för att det stoppas så kan det ju inte vara något som är fel, eller? Men media säger inte att vi är bra som vi är. Dom säger att "du duger som du är men bara om du fixar det här först" och vinklar det ofta åt vad männen vill ha.

Är det konstigt att vi mår dåligt? Är det konstigt att jag mitt i min kris tar till mig av vad samhället försöker trycka på mig? Om jag har varit ganska resistent mot under mina tidiga tonår för ungefär sju år sen, hur mår då inte ungdomarna idag och vilken press känner inte dom? Även om jag idag inte sminkar mig är jag inte helt nöjd med min mage förräns den är helt platt, jag går aldrig ut utan att mitt hår ser så bra ut som möjligt, jag taggar bort mig från bilder på facebook där jag inte ser tillräckligt bra ut och tänker oftast på vad jag gör när jag fotas, för att ta några exempel.

Det har gjort mig osäker på mig själv och fullständigt krossat min självkänsla. Även om inte det är en psykisk sjukdom är det ändå en ohälsa som kommer att kosta tid av mitt och många andras liv. Tid som går åt att bry sig om saker vi fått nerkörda i halsen på oss sen vi föddes. Som är till för att få oss att må bättre enligt hur media vill vinkla det, men som egentligen bara öser ideal på oss och medför en hemsk självbild då vi bland annat fått med oss att snygg- och sexighet är något av det viktigaste i våra liv.

Ändå är det vuxna människor som skapat hur världen ser ut idag. Bilden jag haft sen liten om att alla vuxna är ansvarstagande och vet bäst håller på att gå i graven. Jag vägrar en fortsatt hjärntvätt och måste därför jobba upp hur jag ser på mig själv och min självkänsla för att kunna stå emot hur samhället får oss att må. Jag vägrar att leva på annat sätt än mitt eget, och vägrar skämmas för hur jag mår, hur jag är, vad jag vill, tycker och gör. Det jag gör ska komma från magkänslan, och känns det rätt för mig är det sådan jag är. Att vara sig själv är inget man ska skämmas för, vad media än försöker intala oss.

Jag vill lära mig att gå min egen väg igen, så jag kan fortsätta kämpa - kämpa för att få andra att våga gå sin.

Det finns några bloggar jag följer dagligen av olika anledningar, och en av dom är sympatiska Tyra Sjöstedt som åtminstone inspirerar mig många gånger med sin personlighet.

Den tjugofemårige modellen är väldigt olik så många andra i samma bransch, för hon har fortfarande hjärtat på rätt ställe, vilket jag måste ge henne credit för och hoppas att det smittar på sig på andra omkring henne.
Något av det finaste jag läst på länge var den insamling hon startade nu i oktober för cancerfonden, där hon med hjälp av sina läsare skickade in sms efter sms i den tävling hon startade. De som smsade flest gånger hade större chans att vinna en reklamplats för sin egen blogg i ett av Tyras inlägg på sin sida. Och dom ligger nu på uppemot hundra tusen kronor, och det måste jag säg är helt otroligt.

Jag hade själv så gärna gjort något för att bidra till cancerfonden men lever just nu ganska knapert på bara studiebidrag, men fick nu ett tillfälle att vara med och ändå göra skillnad. Det finns ett företag som ställer upp med att själva skänka 50 kronor för varje länk någon gör i sin blogg, och det var jag inte sen med att haka på.

http://www.provabingo.se/ Det är alltså inte en vanlig gammal länk för att vinna något, bli sponsrad eller vad folk nu brukar ha med i sina bloggar, utan det är bara ett sätt att dra till med slutklämmen i årets insamling för att sakta men säkert nå målet att hitta ett bot mot cancern som påverkat så otroligt många människors liv.

Så skriv vad du vill bara du får med länken ovanför i din blogg. Gå sen in på Tyras inlägg här och skriv en kommentar med länken till ditt inlägg, med prova bingosidan och information om hur andra går till väga för att göra samma sak, så har du bidragit med 50 kronor.

Jag känner att jag måste få ut något av livet, att jag inte kan gå i samma mönster dag in och dag ut och bara missa så många chanser som finns ute i världen, både att upptäcka och även förändra. För jag vet att jag är en person som har det i mig, och det enda jag behöver är mer kunskap och ett mål.

Det är en slags frustrerad orättvisa som ligger lagd över människorna i världen idag, vissa länder har mer än andra, och även om vi idag skulle vilja säg att Sverige är ett jämställt land så har vi en ganska bra bit kvar. Efter att jag fattade poängen med själva feminismen fångade jag upp ganska mycket information som jag egentligen aldrig tänkt på förut:

Två tredjedelar av hushållsarbetet där hemma görs av kvinnor.

Det är så vanligt att killar får mer utrymme i skolorna att många lärare uttalat sig om att tjejerna "tar för mycket plats" då det faktiskt har legat på en femtio/femtio-nivå mellan tjejerna och killarna.

Det är än idag vanligt att kvinnor får ut mindre i lön, trots att de utfört precis samma jobb som männen.

I vanliga "kvinnoyrken" som undersköterska och förskolelärare är lönen ganska låg fram till att en man får anställning, då går han direkt ut med högre lön än sina kvinnliga kollegor.

Kvinnor utgör även här två tredjedelar av det obetalda jobbet på arbetsplatser.

"Så gör man inte!" - varför använder vi ordet "man"?

På de flesta platser inom politiken hittas karlarna.

Dessutom utgör det andra könet en större del av den svenska filmindustrin, styr tidningarna och är chefer för att dra några få exempel.

Och hur kommer det sig att vi hoppat över de kvinnor som definitivt hamnat i historieböckerna om de bara varit födda som män, och att vi istället till större del läser om Stalin, Columbus, Caesar och alla de andra herrarna?

-

Som det ser ut idag är det många kvinnor och tjejer som finner sig i att stå under mannen, som känner trygghet och säkerhet, eller som lever med en viss syn på vart mannen och kvinnan har sin plats i samhället. En del känner sig hellre utseendemässigt uppskattade av det andra könet än bryter det här gamla mönstret som mycket består av objektifiering av kvinnor, eftersom att det säkert i jämförelse kan kännas helt meningslöst om man inte känner till eller inser hur negativt det påverkar oss alla från det samhälle vi växer upp i idag.

Om jag har en period på ett par veckor där jag drömmer massor av saker varje natt har jag ett sådant sug efter att skriva upp alla dessa drömmar i en bok för att kunna ta fram vid ett annat tillfälle och skratta åt att jag i mitt undermedvetna verkar vara en helt vansinnig person. Sen går dagarna och jag glömmer hela tiden bort att orka ta fram den där boken, och istället händer ingenting. När det sen gått ytterligare ett tag bryr jag inte mig längre, för nu har det redan gått massor av nätter till spillo, so what's the point of beginning now liksom?

Det är ju egentligen helt fel, för det betyder ju inte att när den drömperioden är slut kommer jag bara ha fullständigt normala och händelselösa nätter utan kattkorridorer, antastningsstämningar och nattpromenader i järnvägsdiken, utan det betyder bara att det kommer fler tillfällen, så att börja med den senaste drömmen som fortfarande ligger i minnet kan vara den start som behövs för att äntligen få lite rutin på min halvgalna dokumentering.

Men varför skriver jag detta som första inlägg på flera veckor? Jo, just på grund av att det är första inlägget på flera veckor! Samma sak gäller när det kommer till min blogg. När ett inlägg postats så tickar klockan, och har det sen gått lång tid nog för att det var ganska avlägset sen man tog tag i bloggandet så kan det nästan vara skitsamma, för man vet inte i vilken ände man ska börja. "Och jag vill ju skriva om det, och det, och det", men för att skriva om händelser gäller det att börja i rätt ände, och bara tanken på det gör iallafall mig ganska trött.

Det som slår mig just nu, som skulle vara det enda jag verkligen vill få ut av just det här inlägget, skulle vara att jag har insett hur mycket jag brinner för vissa ämnen. Något jag blir alldeles energisk och nästan får mig att explodera av vilja och drivkraft är motståndet för det utseendefixerade samhället, genusfrågor och feminism. Däremot skulle jag inte själv vilja kalla mig för feminist, trots att jag är det ut i fingerspetsarna. Jag var länge emot feminismen, bara pågrund av att det hade just detta namn som avskräckte mig under flera år, och vilket säkert även får många andra att rygga tillbaka. Jag vill kalla det något annat, som visar att det faktiskt inte betyder annat än jämställdhet.

Så jag ska verkligen försöka få igång den här bloggen igen, för fanimej att jag vill och kan förändra saker här i världen.

"The most common way people give up their power is by thinking they don't have any" - Alice Walker

Förra söndagen flyttade jag till Tranås, dit jag tog mig med tåg. Det var en otroligt varm och solig dag då jag på stationen hämtades av den galne och härlige vaktmästaren som jobbar på hotellet som jag bodde på de första tio dagarna eftersom jag inte kunde få min lägenhet förrän idag.

Min första dag som smålänning bedrevs inte riktigt som jag hade tänkt mig. På detta golfhotell mitt ute i ingenstans bodde även tre tyskar, och en fransman som hade sin bror på besök den helgen. Med tanke på det fina vädret skulle de ut på vattnet med deras franske vän som både hade båt och wakeboard-utrustning, och jag hängde på. Sjön sommen ligger alltså bara ett stenkast från själva staden. Eftersom jag nyligen var opererad fick jag inte prova, utan satt istället i båten och solade/tog bilder.

De små vattengångarna som gick från hamnen ut till sjön påminde om AFV-klippen där enorma fiskar flyger och hoppar runt och ibland landar i båten med ett studsande duns. Inte för att det hade något med saken att göra.

På måndagen då så började skolan. Vi möttes uppe vid en orange kyrka som låg ovanför skolan, och på något sätt lyckades nästan tio av femton polistjejer sätta sig bredvid varandra utan att ha pratat med varandra innan. Det blev tal och hej och hå innan vi alla skickades till våra klassrum med tillhörande lärare. Klassen består av 24 elever i ålder mellan nitton och tjugosju. Lärarna är otroligt spontana och utåtriktade, och på en helt annan nivå än de flesta gymnasielärare som verkar gå efter en strikt mall av både utlärande och beteende. Folkhögskola är min grej känner jag.

Under resten av veckan drog lektionerna igång. Vi hade bland annat världens mest intressanta österrikare som foto/film-lärare, och vi började lektionen med att gå ut och ta bilder på varandra, för att därefter göra en powerpoint-presentation om oss själva som vi fortfarande inte har gjort något med.
Vi har även haft bland annat polispsykologi, rättskunskap, svenska, idrott och polisverksamhet.

Förra torsdagen åkte vi ut till Råås gård där de friska drillades i fys av en galet hurtig norrman, vi hade utbildning i hur hundar fungerar med en otrolig kvinna som började genomgången med att dansa runt i rummet till nån svängig låt. Sen fick vi klicka in varandra. Där var alltså en person som lämnade rummet medans vi andra kom på något vi ville att han skulle göra - vi bestämde oss för att han skulle ställa sig på en stol i hörnet. Jag fick vara klickare, och hade en liten apparat i handen med typ metall som vek sig med ett klick när man tryckte på den. När han vände sig åt rätt håll klickade jag och han gick åt stolens håll. Så länge han gjorde närmanden dit klickade jag, men slutade så fort han började leta efter något i fönstret intill stolen. Till slut, efter flera försök med att sitta eller ligga på stolen så ställde han sig på den. Och det är tydligen så man effektivt kan lära hundar saker om de får belöning efter varje klick.

På kvällen var den flera som gick till en lite mindre sjö och badade, och sen hade vi igång två lägereldar där vi satte oss allihop och mös. När jag och ett par av tjejerna skulle gå iväg till kåtan där vi under natten skulle sova fick vi syn på några människor som sprang uppe vid träden bakom huset vi varit i under dagen. Med tandborste och tandkräm i högsta hugg gick vi sen dit för att kolla om det var psykopater som gömde sig eller om det var några nyfikna ungdomar som var på vift, alternativt om det var några av våra egna som promenerade runt. Men inte hittade vi några utan gick istället in och borstade tänderna. På vägen ut igen möttes vi av vattenballonger som kastades mot oss. Det var tydligen några elever från en annan kurs på skolan som ville busa med oss. De satt sen med oss runt lägerelden och snackade ett tag. Trots att det är en liten skola är det faktiskt inte många av de andra eleverna man träffar under en hel vecka.

Fredagen blev en otroligt varm dag och orientering stod på schemat. Jag gick med en tjej som heter Hanna, och lyckades tyda kartan lite halvdant här och var, men annars var det mycket roligare än vad jag minns det. Kan vara för att smålandsskogen inte bara är platt som i Skåne utan faktiskt har lite klippor och roliga backar. Under slutklämmen såg vi målet men visste inte hur vi skulle ta oss dit, så vi genade helt enkelt rakt över något som skulle visa sig var sumpmark, därefter en klippa och sist.. en trädgård. Vi sprang rakt in i en odlingsträdgård.

Under helgen träffades några av tjejerna bakom stadshuset och spelade kubb, snackade, blev myggbitna, åt vindruvor och pratade med en nyfiken alkis. Under kvällen drog många av oss ut på stan. Jag och två killar stod i regnet och snackade ett tag eftersom att ingen visste var dom andra var. Till slut återförenades vi inne på en klubb vid torget där vi satt fram till dom stängde KLOCKAN ETT. Men jag fick stjuts hem eftersom jag var så trött i huvudet. Söndagen bestod i princip bara av att sova, gå till stan och hämta min cykel och göra läxor.

Nu är alltså en ny vecka och vi har fått en massa spännande att göra, även med två före detta poliser som är med på ganska många lektioner och delar med sig av sina erfarenheter. Såklart finns de ämnen som är roligare än andra, men över lag är detta en otroligt bra utbildning som jag trivs otroligt bra på. Imorgon ska vi skjuta, bara det säger ju vilken bra tid detta kommer bli.

Men idag flyttade jag alltså till min lägenhet. Mamma och pappa var här hela dagen och hjälpte mig med att bära in saker. Det blev dessutom en tur till affären med mamma innan dom åkte hem igen. Så nu sitter jag alltså min egna lägenhet och har nästan en vecka på mig att fixa i ordning allting innan Robert flyttar hit.

Dessutom har man ju fått lära känna en ny stad. Eller stad och stad. Jag har fått lära känna en ny väg med lite sidogator. Och jag gillar faktiskt Tranås med tanke på allt man kan göra här. Dessutom finns här så sjukt mycket natur precis runtikring, det kommer bli många upptäcksfärder vill jag lova.

Nu ska jag borsta tänderna.
På återseende mitt herrskap, och grattis åt er som lyckades ta er genom hela texten.

Gud det finns tillfällen då jag bara känner mig så värdelös. Hur rensar man egentligen i sitt liv? Hur gör man med de människor som får en att må sämre än dom får en att må bra, energitjuvar och inga riktiga vänner. Är dom värda att lägga mer tid på eller borde man sätta stopp och tänka på sig själv och hur man mår inför framtiden även om man har så många minnen ihop och känner varandra väl sen länge? Och varför verkar det så lätt för alla andra. Hur nära vänner har vuxna kvinnor egentligen, och mår alla bra av att ha ytligare kompisrelationer? Dom vuxna som är så tighta, känner dom varandra från barndomen?

Varför känns det som man bara står och stampar på samma ställe och får samma frågor och funderingar överösta gång på gång. Jag hade bara önskat att det fanns någon typ av klarhet, att jag kunde förstå mig på vad det är som händer. Jag slås ned av situationer som dessa, för det påminner mig om känslan om att vara betydelselös för andra. Inte alla andra, men av personen i fråga och det som hänt tidigare vilket finns med mig som en tyngd på mina axlar - alltid.

Igår var en bra dag.

Vid åtta på morgonen tog jag mig till södertorg med mina loppisprylar. Kunderna vällde fram och innan jag ens hunnit få ut sakerna ur bilen var massor av saker sålda (och säkert även stulna). Och som det blåste, sakerna välte gång på gång och till slut orkade jag inte lyfta upp klädhängaren längre så jag bara la alla plagg på en duk på marken. Sen stod jag där till klockan två och hade fått ungefär hälften av mina saker sålda för sammanlagt fyrahundrafemtio spänn.

På kvällen sen hade vi den årliga gatufesten. Det är en tioårig tradition där två familjer åt gången ordnar en fest med tält i trädgården, lekar, mat, dricka och massa umgänge. Och sjukt trevligt var det. En lek var att hitta och ta bilder på några olika platser på gatan och i folks trädgårdar i exakt samma vinkel som bilderna vi fått på papper. Nästa lek var att i en uppritad ruta mitt på gatan göra en varningsskylt med gatkritor. Ett lag gjorde ett överkryssat äpple och skrev "Här pallar vi med varandra, men inte med anra", eftersom vi är en gata med massor av äppelträdgårdar. Mitt lag gjorde "Varning för lyckliga gatan" och ritade hur gatufesten skulle se ut klockan tre på natten med eldsvådor, folk med spritflaskor i träd, pilkastande människor, folk som satt på varandras axlar också vidare. Tredje laget ritade ett hus och en flaggstång efter vilket område vi bor på. Resten av kvällen satt vi i tältet och lekte smålekar, snackade och snackade ännu mer. Jag var dock så trött att jag gick och la mig vid tolv.

Bilder kommer förhoppningsvis.
På återseende mitt herrskap

Nu har man varit hemma i Sverige några dagar och njutit av solen, packat upp och insett att man snart ska flytta iväg på nytt. Vad som återstår nu är två veckor av precis vad jag själv känner för! Nu verkar det dock som att mitt immunförsvar gör revolution så imorgon väntar jag mig att vakna med fetaste förkylningen.

Känner jag mig dock bättre hänger jag med mamma och bror till Göteborg för att slänga av några av hans grejer och stanna ett par dagar. Om inte får jag ligga hemma och tycka synd om mig själv för att min kropp vägrar unna mig semester. Har städat mitt rum dom senaste dagarna, hade minst fem väskor från Tyskland, Känsö och lappar, mappar, häften, kaos och grejer om vartannat vilka jag egentligen bara gömt in i alla tänkbara hörn men som rasade över mig så fort jag tog tag i projekt-kasta-all-skit.

Av någon anledning blir högarna knappt synbart mindre. Min garderob drog jag även igång att börja tömma på det jag aldrig kommer använda igen, vilket visade sig vara ungefär hälften, som vanligt. Men planen är att lasta allt detta på ett bord i stan nästa helg för att se om en loppmarknad kan göra ett under och både rensa upp och ge mig pengar.

Vilket tar mig till mina faktiska sommarplaner. Gå på loppis. Men vart fan finns dom? Ge mig en karta över skåne där alla loppmarknader är utprickade så jag sparar tiden att förgäves söka i tidningar och på internet. Jag vet ju att dom finns, frågan är bara vart och hur jag får tag på dom. Sen tänkte jag skriva klart min lista över hundra saker jag ska göra innan jag dör och även påbörja den, packa inför Tranås, färga kläder, dra till Ystad, umgås med folk, och trettio saker till som jag glömt bort kvart över ett på natten.

Idag var jag förövrigt hos mormor med bror och pappa. Var och badade hunden i sjön och solade, där snackar vi den ultimata sommardagen. Nu ska jag sova och hoppas på att vakna frisk.

På återseende mitt herrskap

Jag är så jäkla glad. Slogs plötsligt av den tanken och kände att jag var tvungen att logga in här för att skriva av mig.

I fredags kväll kom jag till Tyskland och slogs under natten till av sån smärta i magen att jag inte kunde röra på mig. Dagen efter hade jag svårt att stå upp men var med på Roberts skolutställning ett par timmar, tills jag blev snurrig i huvudet och gick till sjukhuset med Hannah.

En doktor tryckte på magen och tog lite blod och kunde snabbt konstatera att jag hade en hyfsat allvarlig blindtarmsinflammation och var tvungen att opereras ganska omgående. Jämfört med smärtan jag hade förra gången jag var inlagd på just detta sjukhus var detta ingenting och jag låg mest och fnittrade och tyckte att det var hysteriskt komiskt att detta hände bara några timmar efter jag kommit fram till Würzburg och dessutom prickade in veckan jag tänkt åka på tågluffning i några dagar till Paris och London, precis som jag hade tänkt förra gången jag blev sjuk.

Mot operationssalen där dom tryckte in något i armen på mig som fick allt att gunga och gunga och bli suddigt och till sist var jag så trött att allt blev svart. Nästa gång jag vaknade var det mitt i natten, men tynade bort igen för att sen sova hela natten. Nästkommande dagar var helt galna. Jag hade tre plåster på magen och fick inte äta. Jag drömde om mat hela dagarna och ville bara krypa ur mitt eget skinn av all den smärta jag hade i kroppen. Som tur var hade jag besök varje dag, antingen av Robert, Hannah, norska Kristina, franska Charlotte och Lisa eller italienska Silvia.

Sköterskorna behandlade mig som att jag bara lådsades ha ont, och var så klen att jag bara satt och grät. Tredje dagen kom några doktorer på rond och fick frågan vad dom hade gjort med mig på operationen. Då fick jag reda på att det inte var blindtarmen utan en cysta som hade brustit, därav den påse med blod jag hade på magen som tömde ur det som låg och skvalpade på fel ställe inne i magen på mig.

Fjärde dagen fick jag mat och tillbaka gnistan nog för att ta en långpromenad runt och runt och runt i sjukhusets korridorer för att följande dagar ta turer ut i trädgården med Robert, och under sjätte dagen, igår, skrevs jag ut.

Idag är jag så lättad och glad över att vara tillbaka ute i verkligheten. Smärtan berör mig inte när jag mår så bra och kan äta vad jag vill, kolla på film, sitta i parken, njuta av värmen och bara vila upp mig. Jag är så glad över att vara just här, över att jag ska flytta nu om bara några veckor och över att jag ska träffa en massa människor ikväll.

Så jag missade semestern men mår så jäkla bra ändå!

Vilken kontrast från de typiska "kvinnojobben" jag hade förra året, dessa fantastiska kollegor trodde jag inte fanns på riktigt. Nu blir det ju förstås annorlunda när man bor så tätt ihop och spenderar dygn efter dygn tillsammans, men att jag skulle få jobba ihop med dessa åtta helt underbara personerna väntade jag inte mig. Visst fick man väl bjuda lite på sig för att komma in och få sin plats på ett ställe där i princip alla instruktörer redan kände varandra, men det var det värt, och kul hade jag!

Jag saknar flera av dom som jag kom lite närmre ute i Göteborg, är alltid konstigt att skickas tillbaka till det civila efter att vara så van vid att ha levt på ett annat sätt i flera veckor. Jag vet inte riktigt vad jag ska säg om själva ungdomsutbildningen med tanke på att jag uppenbarligen inte hamnade på rätt kurs då jag tillhör armén och inte marinen. Hade lektioner i excercis, tält, sjukvård och morse, var dessutom gruppchef för en av de fyra grupperna på fortsättningskursen samt att jag hade hand om en del uppställningar, visitationer och var lite fotograf vid sidan av. Egentligen upptäckte jag tidigt att jag inte trivdes på vattnet, särskilt på de båtar utan motor vilket jag visste sen Märsgarn men ändå kände att jag ville jobba med. Det var helt galet vilka sjöben jag hade efter fem dagar ute på havet, kände mig full i flera dagar efteråt.

Jag kör bara en snabb reflektion över hela kursen men skriver mer när jag får tid. Jag kan bara säg att det var helt jävla underbart vad man kan trivas på ett jobb när man känner uppskattning och samhörighet med sina kollegor.

Men det ska väl vara Göteborgare till det!

Jag är och jobbar som biträdande instruktör på en sommarskola precis som för två somrar sen, dock i Göteborgs skärgård istället för Stockholm, och på en annan kurs. Men jag kommer därför inte kunna vara vid datorn särskilt mycket fram tills om två veckor.

Nu vet ni.
På återseende mitt herrskap

Ibland går jag in på Micahs blogg och läser kommentarerna hon får. Idag tappade jag hakan fullständigt när en tjej skrev något i stil med "du borde iallafall ha hittat en snygg kille att skaffa barn med, men man får ju hoppas att Kelly ser bättre ut med åren. Barn med downs syndrom är ju fula, fast dom är barn ändå".

Det var nog något av det sorgligaste jag läst, för jag trodde inte det var möjligt att en människa skulle kunna se världen och andra personer på det sättet. Jag menar.. det har ju länge varit ett problem med unga tjejer som haft dålig självkänsla, tyckt dom varit fula, tjocka och dragit sig undan, ställt sig i skymundan, varit osäkra och till och med fått ätstörningar. Men jag har alltid trott att det var en period där tjejer haft problem med sig själva, sett andra som smala och perfekta tills dom kom ur tonåren med bättre verklighetsuppfattning och kött på benen. För visst är det en tuff tid när man söker efter en identitet, känner efter och hittar vem man är och samtidigt har en enorm press från samhället och de ungdomar som går på samma skola och som man möter i vardagen. Det finns alltid ett ideal att leva och sträva efter för dom som inte är starka nog att stå emot och gå sin egen väg, ofta med hårda ord och kommentarer från andra.

Men nu har visst de vuxna i vårt samhälle ökat trycket ännu ett snäpp och sålt ut bilden av att skönhet är det viktigaste i världen till alla pris. Mogna människor med vett i skallen kan nog se hur det har urartat och blivit en absurd del i våra liv. Det finns ju ingen chans att komma undan att mötas av detta varenda eviga dag eftersom vi har tv-program innehållande kvinnor som opererar sig för att må bättre med sig själva och till och med för att kunna få de jobb de så gärna vill ha. På två sätt pekar vi tjejerna i den önskvärda riktningen som tydligt visar hur vuxna människor vill att den perfekta kvinnan ska se ut. Dels har vi alla de som står i rampljuset, de som kommer någonstans i media och syns i tidningar, reklamer, tv, filmer och på scen. De är unga och smala, och för de som sticker utanför ramarna motar vi ständigt i samma riktning, "Maria tappade sju kilo på bara fyra veckor", "nå din idealvikt med flygplansdieten".

Och det handlar inte precis om någon kur för bättre välmående. För självklart är det en sak att vara så kraftig att det är en risk för hälsan och därmed ett sätt att underlätta för sig själv samt att få en bättre fysisk hälsa genom att gå ner till en normal BMI, men här är hela grejen att snygghet är vad som eftersträvas. Snygg och sexig har vi alla lärt oss är två bra ord om vi kan förknippa dom med oss själva, för det betyder att vi kan leva på bekräftelsen vi får, främst från det motsatta könet. Männen vill ju ha slanka fina töser, dessutom är det ju lättare att få uppmärksamhet eller till och med hamna längre i både jobb- och nöjeslivet med männens hjälp så länge man är värd att se på, drömma om eller även ha en affär med.

Eller gör vi det för vår egen skull? Svälter vi oss, satsar på en snygging så vi förhoppningsvis får vackra barn, klär oss i högklackat och korta klänningar på krogen och lägger oss på operationsbordet för oss själva, eller för att stärka vår självkänsla nog för att våga visa oss för resten av samhället, något vi gömt oss från under de år vi inte passat in i perfekt-mallen? Hade det varit värt all den mödan om du levde själv på jorden eller om det var du och andra kvinnor som spenderade liven ihop (förutsatt att du är hetero)?

Gång på gång hör jag om ännu värre tankebanor från unga tjejer som många räknar kalorier istället för att njuta av livet och vara hälsosam. Och jag är rädd för vilket nästa steg kommer bli.

Jag läste för ett tag sen om en flickas spånande om varför det fortfarande inte är jämställt mellan kvinnor och män i Sverige år 2011, då hon argt påstod att det självklart inte går att komma nånvart när vi tjejer ständigt trycker ner varandra.

Hur opåläst jag än må vara i ämnet kan jag inte göra annat än att själv fundera över vad hon skrev. För visst tusan har hon rätt. Där ligger många bidragande orsaker till att vi fortfarande har en bra bit mot målet, och en av dom är att vi lägger onödiga krokbren för varandra.

Jag vet inte riktigt vad det handlar om. Kanske är det för några svårt att se en tjej lyckas, en del känner säkert avundsjuka och vissa har troligen en trist syn på män och kvinnors plats i samhället. Hon ska minsann inte tro att hon är något. Det gäller att vara både stark, drivande och modig för att gå långt som kvinna, och visst skyller vi det ofta på männen. Alla män i chefspositioner behandlar andra män bättre, ser till att dom klättrar fortare och högre på arbetsmarknaden och ger dom högre lön på kuppen. Så är ju självklart inte fallet på alla arbetsplatser även om det förekommer mer ofta än man önskar. Problemet ligger faktiskt även hos oss själva.

Vi tillåter inte att det går bättre för någon annan, och när det händer ser vi till att motverka hennes framgång så fort som möjligt. Ta bloggvärlden som exempel. De starka och drivande låter vi gå eftersom vi inte har någon chans att påverka deras framfart då de är så säkra i sig själva att våra kommentarer inte rör dom i ryggen, och här pratar jag om tjejer som Tyra Sjöstedt och Kenza.

Sen hittar vi kryphålen, de svagare och osäkrare som tar åt sig, som formas efter nätmobbingens styrande hand och slutligen försvinner från bloggarnas topplistor eller stämplas med rykten och historier som driver bloggägarnas liv i en nedåtgående riktning. För då är vi väl nöjda?

Jag följde den femtonåriga mamman Mikaelas blogg från hon vara gravid fram tills nu. Hon var då en osäker tonåring som såg fram emot att bli förälder och använde sig av bloggen för att skriva ut sina tankar och sitt liv. Dagligen fick hon stryk av de bittra läsarna som hittade fel i varenda inlägg hon skrev, vare sig det handlade om dottern, vad hon hade på sig eller sina uppladdade klipp av när hon sjöng. Ingenting dög, och den femtonåriga flickan fick utstå kommentarer om att hon var en dålig mamma, hon fick hot riktade mot sig, rykten spreds, de kallade henne tjock, att hon hade små bröst, folk klagade på att hon skrev för mycket om det ena och för lite om det andra.

Ett halvår senare hade jag läst om hennes sociala utveckling och hur omvärlden formade henne. Hon hade börjat dricka, röka, festa, bli våldsam, gjorde vad som helst i sina videor för att få pengar och det var inte ofta man såg röken av dottern. Hon mådde så otroligt psykiskt dåligt och kommentarerna fortsatte hagla över henne. Likaså Kissie, tösen jag inte visste mycket om tills jag hörde talas om hennes barnmatsdiet vilken spred sig som en löpeld och fick affärsägarna att beställa in dubbla mängden.
Flickans liv bestod av att provocera, bråka, festa och göra om sin kropp. Enorma bröst efter flera operationer, läpparna var fyllda till bredden och hennes kropp var så nerbantad att hon till slut hamnade på sjukhus.

Var det folk som uppmärksammade hennes nedgång, hennes enorma utseendefixering och oroligt ville hjälpa henne att komma på fötter och bli frisk? Nej läsarna öste ur sig åsikterna de hade om ikonen Kissie. Jävla äckel, så ful du är, sjuk, rätt åt dig, också vidare i all oändlighet. Det är svenska ungdomar som idag går emot svagare tjejer och mobbar dom sönder och samman bakom anonyma skärmar, utan att visa varken sympati eller tecken på omtanke. Och rätta mig om jag har fel när jag säger att det i större utstreckning handlar om tjejer som känner behover att skicka över sina taskiga och sårande åsikter till andra flickor över internet.

Även om verkliga livet ofta inte går lika hett till då tjejer saknar samma mod ansikte mot ansikte så förekommer det ändå att kvinnor jobbar för att dra ner andra till sin egen nivå. Arbetsplatser mobbar oftare än man tror, och det är skrämmande med tanke på att det heller inte är ovanligt med dessa elaka kvinnor i ålder långt över trettio. Som pratar bakom ryggen, sprider lögner och jobbar tillsammans för att bli av med en kollega.

Jag känner till andra historier om kvinnor i högre positioner som fick så mycket skit på jobbet att de inte klarade pressen och slutade. Men varför ska jag behöva känna till historier som dessa?
Varför hjälper vi inte varandra på traven istället, stöttar, hejar på och inser att det är vi själva som har makten över hur långt vi kan gå?

Jag må inte vara säkrast i världen ute på en arbetsplats, förståeligt med tanke på att jag både är ung och oerfaren, men ska det vara en nackdel för mig? Istället för att välkomnas in, få vänner och en hjälpande hand som utvecklar mig i mitt jobb liksom jag snart kan få samma verktyg att hjälpa andra människor med är det mer troligt att man i ett "kvinnojobb" möts av känslan av utanförskap, dom mot mig och ibland av att dom inte ens ser en. Istället för att se fram emot jobbdagarna snoozar man så långt det går innan man hasar sig ur sängen med orden "jag hatar mitt jobb, jag hatar mitt jobb" ringandes i huvudet.

Jag vill se en förändring och därmed även behandla andra bättre än så, vare sig det är i skolan, på jobbet eller sittandes vid datorn. Det är otroligt viktigt att behandla andra tjejer mänskligt, för jag minns själv att jag gick och önskade varje dag att en enda människa skulle vara snäll mot mig där jag jobbade förra våren. Det är viktigt att bry sig om varandra och för vuxna kvinnor att vara en bra förebild. Om du inte skulle behandla din dotter på det sättet, varför är det mer rätt mot en ung kollega?

Och låt oss ta tag i nätmobbingen. Är det viktigt att berätta elaka saker för en främling så skriv det istället i en dagbok, inte slå orden i ansiktet på henne. Jag hade blivit förtvivlad om jag fått hundra kommentarer varje dag som berättade hur värdelös jag var, för jag skulle aldrig få för mig att skriva så till dig.

Att vara omtänksam är en underbar egenskap som ger mycket tillbaka, och som kan föra oss ännu en bit längre mot jämställdhet.

För två månader sen visste jag inte riktigt vad jag ville göra till hösten, och sökte därför in till över femton olika utbildningar, både på folkhögskolor och universitet. Till de flesta behövde man även skicka in lapp efter lapp efter lapp med betyg, personbevis och ofta även personligt brev.

Efter ett par veckors väntan fick jag några tider för telefonintervjuer, bland annat för turism och förberedande polis. Båda skolorna hade valt ut en grupp som verkade passa för utbildningen, med stor vikt på personliga brevet och därefter även intervjun som avgjorde saken.

Dagen efter fick jag ett mail om att jag kommit in på den förberedande polisutbildningen i Tranås! 

För ett tag sen då jag var jobbsökande här i Tyskland skickade jag även iväg mail om att jobba som instruktör på marinens sommarskolor, precis som jag gjorde i Stockholm för två somrar sen, och fick då även ett jobb i Göteborg från slutet av juni och tre veckor framåt.

TREVLIGT, och en bra låt på det!


System Of A Down - Hypnotize

Nu när jag ändå är med och tävlar om en Canon-kamera kan jag lika gärna joina fler. Heja livet som arbetssökande!

http://www.tlcsverige.se/tavling

Hur ställer ni er i frågan om jag ska fortsätta blogga eller inte. Motivera gärna, för jag har snart tappat intresset av känslan av intressebrist från ert håll. Jag uppskattar varenda ord som skrivs, särskilt under rubriken "åsikter", men så tomt här ekar. Vad gör jag för skillnad genom skrivandet i min blogg när jag får känslan av att jag snackar med mig själv? Jag vet ju redan vad jag tycker. Påverkar jag er någonsin? Får jag er att tänka? Eller skriver jag kanske för långa inlägg så ni stänger ner sidan redan innan ni börjat läsa?

Ge mig feedback nu för tusan, annars ryker nog bloggen snart, och jag hittar tidningar eller vad för något som helst att skicka in mina åsiktsinlägg till istället. Det är kul att veta vilka ni är, men som alltid, skicka ni anonymt om ni så vill.

Denna gången vill jag ha ett svar. Bekräftelse på om ni vill att jag fortsätter blogga eller ej.

Mår as idag. Inte att jag ligger hemma och är förkyld eller att jag nyss sparkat tån i dörren, utan på grund av den välkända känslan av att inte räcka till som person. Känslan jag haft så många gånger förr, som säger åt mig att titta tillbaka på mitt liv och se vad som bestod - vad som finns kvar idag.

Och vad kan jag konstatera? Att jag än en gång i totalt förvirrat tillstånd lämnar en del av mitt liv utan att förstå vad som hände. Ser människor samma brist i mig, eller handlar det om att jag inte spelar efter livets regler?

Jag vet hur det känns att se personer tappa intresset och respekten för mig då jag delger min åsikt när den råkar vara motsatsen till gruppens. Jag vet hur det känns att vara så snäll att människor utnyttjar det till den grad att jag blir sviken och nertryckt gång på gång. Jag vet hur det känns att försöka så gott jag kan och ändå sparkas ur sikte på tre sekunder och lämnas med oförståelse, sänkt självkänsla och bristande syn på människan.

För så blir konsekvenserna. Varje gång jag oförtjänat mobbas ut från en arbetsplats, ser mina vänner byta personlighet och behandla mig som en motståndare, eller blir sänkt och lämnas ensam när jag ber om stöd faller min naiva syn på den goda människan ytterligare.

Jag tar mig genom det, men det gör mig inte starkare. Istället ger det mig en skev bild av mig själv där jag ofta får tampas med frågan varför vuxna människor behandlar mig så omänskligt, varför vänner sviker, vad jag gör fel och varför jag inte duger som jag är.

Anledningen var att en kompis till Robert fick erbjudandet om att skriva en kort artikel om konserten och ta några bilder, i utbyte av en gratis entrébiljett, men tackade nej på grund av jobb, så Robert tog tillfället och frågade om inte han kunde göra det istället.

Vi delade på en biljettkostnad så jag kunde hänga på. Det var sammanlagt tre band som spelade under kvällen, och vi anlände precis innan det andra började spela. När svenska Raised fist var på scenen tog både jag och Robert en hel del bilder som vi dagen efter skickade iväg till den tidning som bett om att få jobbet gjort.

Vi fick sen svar om att det var en av mina bilder som de ville publicera, blev asglad! Här är några av favoriterna och deras absolut bästa låt wounds.

Även om flygplatsen heter Frankfurt Hahn betyder inte det att planen går någonstans i närheten av denna stad.
Nej för att ta oss dit behövde vi börja med spårvagn till stationen i Würzburg, för därefter ta tåget på en biljett tillsammans med en familj. Vi kom fram till Frankfurt för att därifrån ta flygbussen till Hahn, vilket tog lika lång tid som tåget mellan Würzburg och Frankfurt.

Eftersom vi inte hade bokat annat än handbagage för resan tog vi Roberts tips och klädde på oss allt vi hade med oss. Det fick tiden att gå i väntan på att stiga ombord på flyget, med tanke på att jag fick på mig över tio trosor, två bikiniunderdelar, mer underkläder, ett par strumpbyxor, tre shorts, fem linnen, tre t-shirts, fyra tröjor, tre klänningar och lika många kjolar samt en tjocktröja och jackan. Det.. var.. varmt!

När vi väl kom fram till kontrollen av ryggsäcken skickades vi bara vidare med orden "everyone with a backpack can just move along". Alltså vafan, både jag och Hannah gick asgarvande på flyget som två michelingubbar.
Under resan hade vi en nysande kvinna intill oss som läste tidningen i Hannahs ansikte, annars var det en grym början där vi gjorde quiz om oss själva och varandra.


På planet ut mötte jag en av killarna som jobbade på planet, och som jag gnabbats en del med under resan av diverse anledningar, och var tvungen att kommentera att han såg ut som en yngre version av den amerikanska skådespelaren Robert Carlyle, och fick svaret:
- No, he is the one looking like me.
Jag steg därefter av planet och fick ropandes efter mig:
- Bye slayer!
Konstigt uttryck tänker ni kanske, men eftersom jag lånat min ryggsäck från Robert satt där ett märke från just bandet slayer mitt på min rygg, och jag försökte skrattandes hoppa på bilden som Hannah var på väg att ta på mig. Det misslyckades.

Vi gick därefter och sjöng på "Nancy Sinatra - These boots are made for walking" och åkte med en kvinna till vårat hostelrum som var över förväntan.


När den skällande grannhunden äntligen tystnat somnade vi. Och sov gooooott!

Vaknade upp i en skön säng i utkanten av Treviso, och var snabbt utanför dörren med kameran i högsta hugg i väntan på att Hannah skulle bli klar. Tog mig till baksidan av byggnaden men blev stannad av en man som inte kunde ett ord engelska. I högt tempo försökte han förklara att jag inte fick vara där, och han pekade hit och dit med sin käpp. Här var första tillfället under resan då jag fick känna på italienarnas vänlighet. Att han schasade ut mig från gården innebar ändå att han ville fortsätta prata, trots att vi båda förstod att vi inte kunde begripa ett ord av vad den andra sa.

Han visade mig till busshållsplatsen, och även en man från vårat hostel som satt i fönstret och rökte hakade på och försökte ge beskrivningar med sin skrangliga engelska. När Hannah och jag sen var på väg hittade vi dock inte biljettluckan och traskade istället. En man slängde ur sig att vi skulle vara framme på stationen efter bara tjugo minuters promenad, men en halvtimme senare gav vi upp och frågade vidare. En man som stod och tankade på en bensinstation var snäll och körde oss dit, vilket tog ungefär fem minuter.


Efter att ha missat första tåget köpte vi frukost och hoppade därefter på nästa mot Venedig där vi ställde oss i kön till tågstationens informationscenter. Efter en halvtimmes väntan fick vi äntligen vår fråga ställd - hur vi kunde hitta till vår campingplats, och svaret vi fick var en vägbeskrivning till platsen där alla bussar gick från.. Utanför stationen tappade vi bort varandra det första vi gjorde, och det var inte det sista tillfället under resan. I nästa kö då vi skulle köpa vår bussbiljett träffade vi en amerikan som varit ute och rest i tre år med sin fru, och var nu uppe i sextiofem länder. För att få råd till detta hade de sålt både sitt hem och företag, hur jäkla coolt är inte det.

Vår bussresa var speciell då varken busschauffören eller resenärerna kunde någon engelska, och vi hade ingen aning om vart vi skulle gå av. Men med papperslappar och kroppsspråk kom vi långt och hamnade rätt. Campingen såg fräsch ut, och vi fick det minsta rummet i världshistorien dit vi packade in våra saker innan vi for tillbaka in till Venedig.

Och vi gick och gick, bland dessa gamla byggnader, labyrinter av små gator och på broarna över vattnet fulla med gondoler och tillhörande män med randiga tröjor. Värmen drog på ganska rejält och det var en helt grym dag, den bästa under hela resan skulle jag vilja påstå. Under eftermiddagen fortsatte vi i andra sidan stan och satte oss till slut på en restaurang och åt den första italienska pizzan. När vi sen fick notan och upptäckte att vi fått betala två euro var för bordet hade vi lust att bära med oss det på väg ut därifrån.


Resten av kvällen fortsatte vi ta oss runt de små, små, vägarna, och hittade även en död råtta på en av broarna. Vi provade även en del av de maskeradmasker som såldes i alla hörn, både i dyra affärer och i marknadsstånden ute på gatorna.


Stack sen tillbaka till campingen och träffade en av Hannahs kompisar från skolan, och hur stor chans är det egentligen att träffa någon man känner på en liten camping i utkanten av Venedig?

Därefter upplevde vi den värsta natten genom tiderna då rummet varken hade element eller varma filtar och Italien visade sig vara svinkallt under nätterna innan sommaren drog igång på riktigt.

Vaknade stelfrusen efter ungefär fyra timmars sömn. Att solen sken utanför vår frysbox var dock en stor tröst, så vi skakade liv i oss och gick ut.

Med tanke på hur mycket jag campade med familjen som liten var det en härlig känsla att doppa huvudet under kranen och ta en snabbdusch så åtminstone håret fick vara fräscht hela dagen. Vid utcheckningen försökte vi klaga på rummet, men italienarna köpte inte våra argument så vi gick lite småsura till bussen, men ändrade snabbt humör när vi kände hur varmt solen sken.

Så vi fick en sista halvdag i Venedig där vi fortsatte promenera runt bland de små vägarna och över kanalerna. Under vägen hittade Hannah en kyrka som hon försvann in i, och jag satte mig på en bänk utanför och njöt av jordgubbarna jag köpt till frukost då ett par förbigående killar stannade en bit från mig. En av dom kom fram till mig och undrade om jag pratade tyska. Javisst svarade jag, och mannen ställde frågan om hans kompis kunde få ta en bild tillsammans med mig. Jag såg ut som ett frågetecken och undrade varför i herrans namn han ville det, men fick bara svaret att han kände för det. Så snäll som man är ställde jag upp, och killen fick sin bild.


När Hannah kom ut igen fortsatte vi vår promenad till kusten där ännu en kyrka stod. Medans hon ställde sig i kön för att komma in roade jag mig med att snacka med lite svenskar, och en halvtimme senare hoppade jag och Hannah på en båt som tog oss till Venedigs resecentrum.

Under kvällen var vi framme och bestämde en tid och plats att möta Renato, en man från couchsurfing som vi skulle bo hos de två nästkommande nätterna. På vägen till torget hittade vi ett boktält, och upptäckte att vår karta var tryckt bak och fram med verkligheten. Dock fann vi platsen och satte oss och väntade, för att senare bli upphämtade med bil.

Hans plan var att hitta en parkeringsplats, så vi körde ett varv runt torget utan något fritt i sikte, så vi passade på att köra ännu ett varv, ifall något skulle vara missat. Inte det nej, vi provade då att köra in på en liten väg i hopp om att hitta en gömd plats, men det kunde vi glömma så bilen backades ut på den stora gatan igen där Renato inte hade så värst bråttom att köra tillbaka på höger sida, och bilarna tutade. Lika bra att köra ett varv till, och nu hade vi ganska bra koll på hur detta berömda torg såg ut. Hannah och jag försökte kväva våra fnissningar. Ett sista varv hann vi med innan Renato gav upp och parkerade en bra bit från torget, dit vi gick tillbaka för att möta några av hans vänner.

Efter att ha promenerat runt staden för att upptäcka att baren de hade i sikte var stängt gick vi instället till en annan plats och träffade ytterligare fyra av hans kompisar, bland andra Michelangelo, de andra har jag glömt namnen på.
Allihopa kände varandra från en utbildning då de jobbade inom filmbranschen där Renato var regissör.
Jag var så trött att jag höll på att somna vid bordet, och tröttheten tog även ett grepp om Hannah efter två timmar, så vi satt degiga och småpratade med folket, och runt halv två drog vi hemåt, där Renato var en otroligt entusiastisk bilförare då han ville vifta med armarna, ha ögonkontakt och peka på diverse byggnader på samma gång som han körde. Vid ett tillfälle var det även en bakomliggande förare som körde in i oss. Nervösa som tusan kunde varken jag eller Hannah göra annat än att skratta åt situationen.

 

Vi ställde alarmen vid halv nio.

Runt elva tog jag nyvaket tag i mobilen för att därefter skaka liv i Hannah, och bråttom fick vi. Vi hade nog egentligen inte riktigt bestämt oss än för om vi skulle ta en dagsutflykt till Florence eller inte, men med tanke på att Bologna inte såg särskilt lockande ut för någon av oss skyndade vi istället oss ner för backen till tågstationen i Lama di reno.

Väl nere, svettiga och dana, upptäckte jag att mitt interrailkort låg kvar uppe hos Renato. Jag vände och började gå tillbaka. Väl uppe för första backen försökte jag lifta, och det funkade på första försöket. På tre minuter var jag inne i huset och hade mitt tågkort i handen, och slängde ett öga på klockan för att inse att vi kunde hinna med tåget om jag skyndade mig. Så jag sprang och sprang och svetten rann, och fyra minuter innan tåget anlände kom jag flämtande ner till stationen där Hannah förvånat tittade upp.


Så Florence blev det! Bologna har däremot inte den lättaste tågstationen eftersom hälften av tågen går på en plats och resten från andra sidan av Europa. Vad vi sprang! Med tjugo sekunde kvar till avgång nådde vi dörren och svettade ner större delen av tågets alla resenärer på väg till våra platser.

Under eftermiddagen var vi framme, och Hannah hittade snabbt en kul affär med kläder och skor där man betalade tio euro per kilo. Sen fortsatte vi till en ganska stor marknad där vi delade på oss och promenerade runt hit och dit på de små marknadsgatorna.


Efter vi senare mötts upp igen fortsatte vi gå genom en lång shoppinggata fram till en människofylld bro, uppenbarligen kände Hannah till staden bättre än vad jag gjorde.


På väg tillbaka till Lama di reno hade vi ytterligare ett byte i Bologna med ett jäkla massa spring, från tåget anlände till nästa gick hade vi två minuter att kuta från en sida till den andra eftersom dom självklart kände att det funkade fint att lägga spåren en halv kilometer från varandra.


Väl tillbaka gick vi upp till Renatos hem i mörkret och pratade om länder.
Michelangelo var även där, och vi satt och snackade ett par timmar, spelade ett spel på hans mobil om någon Gaybrush, tittade på filmer som Renato och hans gäng gjort och även på min och Dallos dans i vardagsrummet.

Grym avslutning på dagen!

Denna gången försov vi oss inte, utan kom upp i vettig tid. Vår herre Renato hade berättat lite om den enorma naturskyddsparken han bodde i, och vad man kunde göra under en halv dag. Så vi släpade ut oss i solskenet och började promenera. Det var så najs, med värmen, naturen och Hannah som sällskap medans jag tuggade på mina frukostkakor.


Enligt Renatos beskrivning skulle vi ta oss till en liten grusväg och därefter vänster, men ingenting verkade stämma när vi en halvtimme senare traskade ut på en stor traffikerad asfaltsväg. Vi knackade på en byggnad och frågade en man, vilken såklart inte besatt speciellt stora kunskaper i engelska. Men snälla som italienarna är fick vi stjuts till nästa by där en informationsbyrå låg. Vi fick reda på att vi behövde ta oss ännu en bit för att kunna påbörja vår vandring, och provade därefter att höra med en busschaufför om han hade vägarna förbi. Nej. Men ändå körde han oss gratis och berättade om året han pluggade i Stockholm. Hade detta varit hemma i Sverige hade chauffören i fråga svarat nej, rökt upp sin cigarret och stormat in i bussen för att snabbt stänga dörren efter sig. Här fanns det så mycket omtänksamhet att man blev helt svag.

Dessvärre upptäckte vi att det på långa vägar inte var möjligt att promenera upp i bergen på två timmar som damerna på informationsbyrån påstått. Vi körde alltså istället på vårat gamla goda sätt - att lifta. Ännu en gång fick vi känna på italienarnas godhet då en kvinna lät oss åka med. Hon bodde halvägs till toppen men kände för att ta oss till vår slutstation så vi slapp att fortsätta vår jakt på folk som gillade liftare.

En halvtimme senare var vi uppe, bland en massa memorials efter mördade personer från andra världskriget. Det var så varmt att man storknade, men ändå gick Hannah i lager efter lager med kläder. Som den australienskan hon är var det tydligen svalt för henne, medans det för mig kändes som drömvädret för vilken svensk som helst.

Vi hann se två olika platser medans vi gick och diskuterade kriget innan vi fick ta oss ner igen. Hann gå en bra bit ner innan en bil stannade, och vi åkte med till tågstationen i Marzabotto där vi gick på jakt efter en hängbro vi hört talas om skulle finnas i trakterna. Tio minuter senare fick vi syn på den, och båda fick känslan av att snarare befinna sig i Kanada än soliga Italien.


Vi hade bestämt en tid med Renato och Michelangelo som vi efter en stund mötte upp på tågstationen för att få vår packning innan vi bugade och bockade för deras vänlighet, och hoppade på tåget mot västkusten.


Under kvällen anlände vi och tog oss med en gratis liten buss mot vår campingplats, där vi bokstavligt talat bodde i ett tält. Dock hade vi både riktigt golv och sängar med tre filtar var så det gick ingen nöd på oss, var faktiskt ganska mysigt trots att det satt en enorm spindel i fönstret.


Hungriga var vi, så vi tog oss över till campingen på andra sidan gatan och beställde in pizza. Hela stämningen var som i John Cleeses "pang i bygget". När vi skulle betala hade ingen koll på något, växel saknades, kvinnan var långsam så vi höll på att somna och en ganska ung pojke sprang hit och dit och försökte reda ut allt.

När vi sen kom tillbaka till campingen hade de helmysig upplysning, absolut bästa campingen so far!

Alltså vi försökte nog uttala cinque terre för kanske femton personer under denna resa, och alla svarade samma sak:
- What?!

Hannah med sitt Australiensiska uttal, och jag som fick det att låta som om jag ville prata om skinka. Men till slut var det en tjej som i ett samtal utbrast:
- AHA! Schinn-kue terrrrrrä, med stockholmarnas rullande r.
Därefter försökte vi uttala det på samma sätt och italienarna skrattade åt oss.

Ja, chinque terre var iallafall platsen där vi befann oss, och vi körde på idén att lifta. Direkt från Deiva marina till La spezia, trots att vi åkte i fel riktning när vi ville ta oss till Rio maggiore. Väl där gick vi och tog bilder ett tag och letade efter ytterliggare en väg att kunna lifta från. Men vi orkade inte springa runt så vi tog tåget istället.


Jag hade inte velat se några bilder på stället innan vi åkte till Italien, och wow vilken överraskning! Som ett jäkla paradis för någon som gillar att ta bilder. Perfekt väder och bara en kilometers väg till nästa by Manarola.


Vi klättrade ner för klipporna vid ett tillfälle och njöt av värmen, men vattnet var svinkallt så vi hoppade över badet.

 

I Manarola satte vi oss på en restaurang för att äta pasta och soppa, och kände sen för att ta samma väg tillbaka till Rio maggiore för att där gå vilse. Vi var på jakt efter en parkeringsplats, och vi såg den, men hade ingen aning om hur vi skulle ta oss dit. Det enda jag kunde se var en skranglig liten fallfärdig stentrappa bland buskar och snår, och självklart var detta vägen för oss!


Väl uppe försökte vi lifta, och träffade några schyssta killar som försökte hjälpa oss, men utan framgång. Vi ställde oss då istället med tummarna i vädret och väntade på att någon bil skulle stanna. Efter en kvart hade vi nästan gett upp när ett amerikanskt par stannade och körde oss till La spezia, för att därefter inse att de inte hade något för sig och körde oss istället hela vägen till vår camping, medans vi pratade om Italien, deras son som jobbade som präst i Slovenien och vad vi hade för oss.


Om det är något man hittar i detta land så är det vänliga människor!

Sista promenaddagen på västkusten. Vi började med att ta tåget till La spezia där vi försökte hitta en marknad som enligt vår camping skulle finnas i närheten av stadens tågstation. Vi haffade ett flertal förbigående människor i hopp om en vägbeskrivning, men alla verkade peka åt olika riktningar, och det var nog egentligen ingen som förstod vad vi ville ha sagt. Så vi inhandlade vatten istället och for vidare mot kustens vandringsleder.

Hannah kände för att gå samma tur som föregående dag medans jag tog mig till leden mellan Vernazza och Monterosso. Vi hade en biljett som varade sex timmar där både tågresor och inträde till cinque terre ingick.

Jag irrade runt i Vernazza en stund och gick upp för fel trappa och hamnade i ett "slott" istället, vilket i själva verket såg ut som en stor stenskorsten. Jag tappade saker hela tiden dessutom. Efteråt hittade jag däremot rätt och kunde konstatera att jag gick i fel riktning, det var trappor efter trappor efter trappor. Så varmt och uppåt, uppåt, uppåt, men fantastisk utsikt!

Efter drygt halva vägen mötte jag Hannah som gick i andra riktningen och under den branta vägen ner för berget hade jag följe med en svensk familj och kände mig som dagens hjälte när jag gav vatten till lilltösen i familjen som var sjukt törstig och inte orkade gå längre.

När jag kom fram till Monterosso la jag mig och solade innan jag mötte upp Hannah i grannbyn Corniglia där vi traskade upp för ytterliggare trappor, men bara närmre fyrahundra denna gången. Vi gick på jakt efter en restaurang längs alla gator innan vi bestämde oss för ett ställe som hade den godaste lasagnen jag någonsin ätit.

Sen sprang vi till tåget för att det var tråkigt att gå och snackade med fulla norrmänn innan vi i mörkret gick tillbaka till campingen och pratade om ormar.

Välbehövd sömn hos Peter Pan, men gick upp satetidigt som vanligt.

Drog till Palatine och stod i en kö under ungefär en timmes tid och strövade sen runt och tittade på i stort sett allt. Snacka om enormt ställe, jag var helt slut efter den rundan men som tur var hade de kranar att fylla på vattenflaskorna med. Lärde mig massor om Roms gamla kejsare och tog hoppbilder tillsammans med Hannah.


Efter en snabb lunch fortsatte vi in i Colosseum som faktiskt var mindre än jag förväntat mig, trots att jag inte säger emot att det var en otroligt maffig byggnad. Låter nog bilderna tala för sig själva.



Därefter gick vi på jakt efter en bankomat men hittade istället en affisch om en rockabillyfestival som pågick samma dag, så dit gick vi. Häftiga människor, motorcyklar, marknadsstånd med kläder och accessoarer och ett rockabillyband bland alla höbalar.


Jag velade länge om en klänning men köpte den till slut med tanke på att jag inte direkt shoppat sen vi kom till Italien.
Sen drog vi tillbaka till vårt hostel, åt kvällsmat och tittade på bilder från de senaste dagarna.

Denna dag bytte vi boende från Peter Pan till en camping i norra Rom, som var så sjukt galet bra att jag rekomenderar alla människor att åka dit, även om ni inte gillar staden!

Vi hade bokat ett rum tillsammans med arton främmande människor, men när vi kom fram fick vi en stuga för oss själva till samma pris. Dessutom hade de pool, restaurang, färgglada byggnader och lampor under nätterna, gratis internet, en bar med musik och massa ungdomar (som jag dock inte tror tillhörde campingen), fräscha toaletter och duschar som spelade trallvänlig musik från morgon till kväll, underbar natur, gratis buss till och från tågstationen varje halvtimme och VÄRME i rummen om man så önskade.

Efter att ha kastat av oss packningen åkte vi tillbaka till Flaminio i Rom och vandrade ner för en shoppinggata där det mesta var stängt med tanke på att det var påsk. Vi snubblade även över spanska trappan som var överfull med människor och gick därefter vidare till en restaurang med svingott bröd innan vi nådde Monument to Vittorio Emanuele II fast vi egentligen trodde vi gick på gatan mot Piazza Navona där en second hand-gata låg intill.

Gjorde oss inte särskilt mycket då vi sprang på vaxmuseet och roade oss ett par timmar. Hannah var dock lite skeptisk och utbrast direkt: "There are dead people everywhere, WHO came up with the idea to create them for people to enjoy, its just creapy!" Hon vande sig dock efter en stund och vi tog en massa bilder. Tyvärr var dockorna riktigt dåligt gjorda, och väldigt få. De flesta var för mig okända italienare, men vi hittade bland andra Brad Pitt, Einstein, Picasso, Stalin, Törnrosa, Nikita Kruscev, Napoleon och Obama.


Sen kom regnet! Vi letade efter en tunnelbana och paraplyförsäljarna stod i alla hörn och tjatade så mycket att Hannah nästan fick ett sammanbrott och skrek på dom (vilket jag mer än gärna hade sett).

Vi avslutade dagen med att äta intressanta pizzor på campingens skitsnygga restaurang.

Det är sällan jag blir så inspirerad av blogginlägg att jag nästan citerar rakt av, men Lady Dahmer skrev ett klockrent inlägg om vikten av att bekräfta istället för att värdera och bedömma.

Jag har själv ingen god hand med barn, men jag har under senare tid intresserats av vad uppfostran har för betydelse och hur viktigt det är att ge barn möjligheter istället för att kategorisera och dela in i grupperna tjej/kille. Och istället för att bli irriterad över hur vissa människor bemöter sina barn vill jag dela med mig av lady Dahmers sätt att tänka - något som jag själv aldrig funderat över förräns nu ikväll.

"Jag ger sällan komplimanger, vare sig till vuxna eller barn. Jag försöker bekräfta mina medmänniskor och vänner på annat sätt; tex genom att vara närvarande i samspelet, genom att lyssna när de pratar, genom att intressera mig för dem och det de har att förmedla,  genom att göra saker för dem, hjälpa till, vara omtänksam osv.

Men sen så faller jag lätt in i samma gamla slentrian och visst fan trillar det ut ett "men åh vilken snygg tröja" eller "vad snygg du var i håret" - men jag försöker vara medveten i mitt bemötande.

Det är ganska lätt att snöa fast på det gamla vanliga "åh vad fint" och "vad duktig du är" och sen tar det stopp. Många kan inte ens tänka ut något annat alternativ och ställer sig ofta väldigt frågande till mig när jag berättar att jag aldrig ger den sortens beröm. "Men vad säger du då? Säger du "vad roligt du har" när ditt barn ritar? Hur kul är det?"

Och då får jag ju påminna om det där igen; barn vill inte ha beröm. De vill bli sedda och bekräftade. Ett enkelt men glatt "Jag ser!" när ungen ropar "mamma titta!" räcker faktiskt oftast långa.

Så vad säger man annars då? Hur bekräftar man barnets handlingar och lekar utan att värdera prestationen? Att man ska vara energisk och entusiastisk säger sig själv men nedan följer lite olika sätt att berätta för barnet att du ser hen.

Har barnet städat rummet? Man är inte duktig för att man tar reda på sin skit. Men det är ju himla bra att de gör det!
- "Va skönt att du fick undan alla saker, nu får du plats att leka igen!"
- "Åh vad bra att du plockade undan sakerna till sina rätta platser, nu hittar du ju allt igen!"
- "Vad trevligt det blev här nu! Nu vill jag leka här med dig!"

Vill barnet visa upp sin fina nya tröja?
- "Tycker du om den tröjan? Den är mjuk och mysig va?"
- "Har du fått en ny tröja? Vem har du fått den av?"
- "Vilket spännande mönster, ska vi räkna hur många .... det är?"
- "Jag ser att du har spindelmannen på tröjan! Han är bra på att hjälpa människor. Är du också det?"

Har barnet klippt sig?
- "Jag ser att du har klippt dig! Va spännande! Berätta! Fick du sitta i en frisörstol?"

Tar på sig skor/jacka/kläder själv?
- "Va bra att du har lärt dig det, då behöver du inte vänta på att nån kan hjälpa dig!"
- "Det där har du övat på länge, det ser jag!"

Gungar/klättrar/springer barnet?
- "Vad roligt du ser ut att ha! Är det roligt?"
- "killas det i magen nu?"
- "Kan du klättra högre? får jag se?"

Har barnet ritat en teckning till dig?
- "Har du gjort den? Vad är det för nåt?! Berätta!" (följdfrågor på det)
- "Wow! Den har du jobbat länge med, det ser jag!"
- "Vad glad jag blir att du ritat en teckning till mig!"
- "Jag tycker jättemycket om den! Ska vi hänga den på väggen?"

Byggt nåt?
- "Vad är det för nåt?"
- "Ett torn! Kan du bygga ett till?"
- "Ska vi se hur högt det kan bli?"

Möjligheterna till bekräftelse är oändliga.

Ett "åhvafint" kan aldrig väga upp ett "wow, du tänker så?! berätta mer!" och "vad glad jag blir när du ger mig den!" eller en lång konversation om vad bilden handlar om och vad man kan tillföra.  Kanske svarar hon "en bil" - "jaha"! svarar jag, "vad är det för färg på bilen?" och då hänger hon oftast på; "röd!" - "jamen måla det då! jag vill se!" -- när hon gjort det; "men.... vart är chaffören?" --- och så berättar hon kanske en historia om att han är hemma... och så fortsätter man "kan du visa vart han bor..... osv.

Man kan hålla på skitlänge och för varje minut blir barnet mer engagerad själv och nästa gång kanske de är mer villiga att sätta sig ner och rita. Man har uppmuntrat glädjen i att skapa. Glädje, inte prestation och bedömning.

Barn behöver bli sedda som de är och inte bara för vad de gör, men tyvärr faller många in i det här bedömande sättet att tala till barn. Om man pratade på samma sätt till vuxna, skulle vi genast känna hur fel det blir. Hemma hos oss lagar jag exempelvis mycket mat och om min fru varje dag skulle kommentera det med "Vad duktig du har blivit på att laga mat", skulle det kännas som om hon talade till mig och inte med mig. I stället säger hon kanske "Oj, vad gott!" eller "Vad skönt för mig att du lagar maten här hemma". Då kännas vår relation mycket mer jämlik och det uppstår ett verkligt möte mellan oss. Jag känner mig sedd.

- Jesper Juul

Sen bekräftar jag ju också mina ungar genom att jag berättar för dem hur mycket jag tycker om dem, hur glad jag blir av dem, hur underbara, snälla, kloka, fantastiska de är. Jag kramar dem ofta och mycket, pussar och gosar och myser och leker med dem. Jag stärker dem i deras val "vad tycker du att vi ska äta idag?" - "Den där tröjan ser varm ut, bra val!" och jag låter dem få som de vill ibland genom att uppmuntra argumenterande; "Ok, du tycker att dina kitty skor går att springa i? Ja det har du rätt i! Ta på dig dem då!""


Men varför skulle det vara något dåligt att berätta för sitt barn hur duktig han eller hon är? Personligen tror jag det sätter press på att vara duktig, söt och allt vad barnen blir kallade. Blir de värderade för dess prestationer och utseende kommer det säkert sätta spår i form av prestationsångest, osäkerhet osv.

Precis som lady Dahmer skriver så kräver inte barn att bli värderade för att bli nöjda, utan bekräftelse och tid räcker.

När Hannah kom med idén att jag kunde hänga med till Italien var hon tydlig med att hon ville ha en dag i Pompei. Inte mig emot, för jag hade ingen aning om vad det var i vilket fall som helst.

Fram tills vi anlände till denna plats trodde jag att Pompei var en konstnär som genom sin egen konstform radat upp enorma stenar till en labyrint för människor att vandra genom, men i själva verket var det en plats som blivit utplånad vid ett vulkanutbrott för många herrans år sen, och i stort sett det enda som står kvar är stenruinerna. Vi var där en mulen dag, och jag hade gått och stukat foten på något märkligt sätt. Vi gick sakta genom alla dessa vägar och tittade samt tog bilder. Bland dessa ruiner stod även ett par museumliknande byggnader som visade en del av vad människorna då skapat, så som urnor, men det visade även flertalet människor och hur dom såg ut när de dog. En satt still och bad, en annan låg på marken och en tredje var skrikandes. Obehagligt som tusan, särskilt att föreställa sig hur det var för människorna som insåg att det inte fanns en chans för dom att fly innan lavan kom och stenarna kom flygandes.


Där spenderade vi några timmar innan jag haltade så illa att jag beslöt mig för att gå tillbaka till tågstationen och vänta en halvtimme tills Hannah dök upp och vi tog tåget tillbaka till Rom. Eller rättare sagt Napoli där vi hade ungefär en timme både under dit och hemvägen. Vilken stad alltså, tydligen dominerad av maffian som bestämt att alla världens sopor skulle skickas dit och lämnas ute på gatorna. Det var inte den vackraste staden, men pizzorna skulle tydligen vara goda i det området så vi delade på en otroligt billig. Kan inte påstå att den var så speciell, men hungrig som man var spelade det ingen större roll.

Tågen var försenade till Rom så vi hade en och annan minut att spendera på stationen, men vi nådde vår camping. Vår underbara camping..

Nu sätter jag lite tidsinställda inlägg så ni inte tror jag blivit galen och faktiskt börjat blogga regelbundet.

Det är en folkhögskola i hufvudstaden som kallar en del folk till en intervju, och med tanke på att jag både saknar Sverige och även är intresserad av just denna utbildningen så tar jag med Robert under armen och flyger till Stockholm imorgon bitti. Snart drar vi till Frankfurt och väntar några timmar på flygbussen.


Åh vad jag ska äta marabouchoklad. Känns skitkonstigt att snacka svenska, är så van av ett halvårs engelska/tysktalande att jag inte alltid hittar de svenska orden längre, och det är orsaken till vissa engelska uttryck här i bloggen som säkert någon har märkt.

Packar ner det svenska simkortet också, så är det någon som vill träffas är det bara att skicka ett sms.

Adjö!

Skitdag rent ut sagt. Det här var en av de dagar jag hade högst förhoppningar på, massor av roligheter stod på listan.

Trots att jag haltade runt och Hannah hade en förkylning som sänkte hennes medvetandegrad en aning kände vi att det kunde bli bra. Vi hade otroligt bra väder på morgonen när vi tog oss in till Rom. Vi promenerade en bit upp för en backe i hopp om att hitta en bro, dock stämde inte kartan ett dugg så efter ett kort samtal med en man gick vi ner igen.

Rom är en speciell stad. Väl nere vid en större väg upptäckte vi att bilarna körde lite som de kände för. Högerregel, vad är det? Mestadels körde förarna på fel sida av vägen, och de som var osäkra körde på höger, men fick ibland möte av någon dåre som hakade på idén om att leka Thailändsk/Irländsk/Australiensisk bilförare.

Till slut fann vi vår bro och torget där det skulle finnas en loppmarknad enligt Hannahs resebok. En bok som var fem år gammal och därmed inte väldigt trovärdig - torget var tomt. Min fot kände inte för att samarbeta så vi tog en spårvagn in till centrum igen där vi tog tag i nästa aktivitet. Vi genade över ett stort avlångt torg fullt av fontäner och människor som genom olika utklädnader försökte tjäna pengar. En captain Jack Sparrow-look-a-like som jag är ganska säker på bodde på Peter Pan-hostelet kände även igen mig och gav en gratis pose för mig att fota.


Därefter tog vi oss an en second handgata, men vad vi inte visste var att detta endast var affärer med designeroutlets, med andra ord svindyra grejer till reducerat pris, men fortfarande bara på fönstertittarnivå.
Efter en god spagetti, sallad för Hannahs del, begav vi oss norrut till fots eftersom hennes bok hade tipset om en internationell affär som sålde en av hennes favoritpålägg från Australien. Tur för hennes del att affären fortfarande fanns, dock sålde dom endast en produkt från Sverige - sylt.

Men äntligen var där en kvinna som skickade på mig ytterliggare en spårvagn in till stan, utan vidare destination. Jag gav upp, men blev stannad av de amerikanska killarna som snackade med mig hela vägen bort till spårvagnens slutstation där de skulle gå vidare till en utställning av deras verk då de utbildades till arkitekter. Jag fick en inbjudan dit men kände att det var mer lämpligt att fördriva tiden med att promenera i regnet och upptäcka Rom på egen hand fram tills jag skulle träffa Hannah igen. Sagt och gjort.

For vidare mot spanska trappan där jag köpte ett paraply av en av alla dessa jäklar som lever på att springa efter människor och skrika "umbrella.. umbrella? Umbrella, miss?" medans de stirrigt trycker upp sjutton olika typer av paraplyer i ansiktet på en, och gick därefter ner mot shoppinggatan för att snabbt upptäcka att paraplyet var sönder. Väl framme försökte jag hitta en kul försäljare vi tidigare sett, men han var förstås inte där med tanke på regnet. För att få upp humöret lite gick jag in på restaurangen vi åt på förra gången och letade upp det goda brödet, men givetvis var det slut. En muffins, som iallafall råkade vara den godaste jag någonsin ätit, räddade mig från att deppa ihop totalt innan jag gick vidare längs palatinen bort till colosseum där jag hittade Hannah sittandes på golvet vid tunnelbanans entré.

Ett sista tappert försök att rädda dagen gjordes genom att gå till en gaybar där det enligt Hannahs berömda bok skulle finnas karaoke. Vi beställde mat, i vilken jag hittade en hård, rund bit av skräp med tillhörande metall och senare fick vi även reda på att stället faktiskt inte hade karaoke, utan bara homosexuella bartendrar och tre svenska tjejer.


Vi åkte då tillbaka till campingen och gottade oss i rumsvärmen och att vi istället kunde köra på idén om att nästkommande morgon byta ut karaoken mot duschsjungande till den musik som ständigt spelades både på campingens toaletter och duschrum.

Må vara den tråkigaste dagen under hela resan, trots att det gick fortare än nånsin eftersom jag dekorerade min hatt samt satt och löste trettioelva sodukos med musik i öronen.

Vi startade från vår kära camping i Rom under morgonen runt åtta. Vår plan att sjunga i duscharna misslyckades ganska stort när vi upptäckte att musiken inte började spelas förrän någon timme efter vi for norrut igen.

Ungefär elva timmar senare med ett tågbyte var vi framme i Bolzano där Silvia, en av tjejerna från Würzburg, hämtade upp oss. Vi gick till en "cablecar" och åkte upp i bergen där Silvia och hennes familj bodde. Jag trodde aldrig jag skulle få vara med om något liknande, kändes som en modern version av Stig-Helmers sällskapsresan med de vagnar som tog människor upp i de snöklädda bergen, med skillnaden att detta var sommarväder och kändes ganska säkert.

På kvällen träffade vi hela familjen. Brödrar, föräldrar, kusiner, mostrar, hundar, vänner, grannar och allt vad det var. Trevliga människor som tur nog kunde ganska så bra engelska. Fick se en del Stockholms- och Islandsbilder av storebrodern Marco som varit ute och rest ganska mycket.

Familjen hade även en chokladfontän och massor av frukt. Gott. Fast jag åt inte av chokladen eftersom jag var tolv meter för långt ifrån mina laktostabletter.

Jäklig tidig start på en skön dag som började med en tågresa till Romeo och Julias stad Verona.

Det var jag, Silvia, Hannah, Silvias kusin och hennes kompis som studerade i Wien. Äntligen hade vi med oss människor på vår färd som visste vilken riktning vi skulle gå i, så vi slapp irra runt som de förvirrade turister vi ständigt försökte dölja att vi var. Alla utom kusinen gick in i arenan. Promenerade trappor upp och bytte menande blickar med Hannah då vi förmodligen för länge sen slagit rekord i antal trappsteg det ens är fysiskt möjligt att gå upp och ner under två veckors tid.

Vi gick förstås även till Julias vägg med tillhörande guldstaty som av en för mig oförklarad anledning ger tur om man rör hennes bröst. Väggarna var fulla av kärlek! Efter att filmen "letters to Juliet" släpptes är det nog en och annan som tar sig dit just av den anledningen. Där fanns brickor att välja text på och köpa för andra att mura in som golv uppe på utsiktsplatsen för ingången till statyn och väggen och där var inte en centimeter av tom yta längs alla de väggar som stod runt Julia.

De andra gick därefter på lunch, men jag hade glömt mina laktostabletter och tog mig istället på en upptäcksfärd och shoppade längs the one and only road. Verona må ju inte vara den största av städer även fast den är grymt mycket mer sevärd än både Bologna och Siena.

När vi under kvällen kom tillbaka till Bolzano hann vi med en snabbdusch innan vi åkte iväg på en födelsedagsfest till en av Silvias och hennes tvillingbrors vänner. De pratade med så svår tysk brytning att varken jag eller Hannah förstod ett ord av vad de sa. Ganska najs att italienarna snackade tyska istället för italienska, även fast det i vårt fall inte spelade någon större roll. Självklart åt vi dessutom pasta. Jag var dock så trött att jag åkte tillbaka till Silvias och sov när de andra drog ut till ett disco som det så fint hette i deras by.

Jag tror nog jag börjar bli gammal.

Snacka om att sova bra ute på landet, eller ska jag säga uppe i bergen?

Här snackar vi fullspäckad dag! Jag och töserna, Silvia och Hannah åkte på morgonen (läs förmiddagen) till en lamafarm som låg i närheten av vart Silvias familj bodde. Jag skrattade nog nästan hela tiden över deras förskräckliga fulhet som på ett charmigt sätt gjorde dom söta nog att titta på. Fann direkt min favorit som glodde i all oändlighet, tills jag tog fram min kamera för att dokumentera dess stupidface. Då skulle huvudet bestämt stickas genom brädorna på stängslet och gav sig inte förrän jag gick därifrån.

Mitt nästa mål var att få ett foto av en minilama som sprang längs staketet. Väl framme vid en större grupp av sju-åtta stycken stannade den och jag tog min chans. Trettio sekunder senare tittar jag upp från kameran och får syn på att en av de storvuxna lamisarna blänger med det typiska "jag-är-på-väg-att-spotta-uttrycket" varpå jag flyger bakåt för att slippa ett salivregn samt ett asgarv från Hannah och Silvia. Vi bytte några arga blickar innan den återgick till att kameltugga sitt gräs.

Spotta du på mig lamafån, men rör du min kamera så är det krig tänkte jag innan min fortsatta vandring.

Vi åkte därefter vidare till några jordpyramider som genom naturen byggt sig själva. Utsikten från denna plats var det mest otroliga jag sett i mitt liv.
Jag hade även lovat Silvia att ta bilder på henne efter att ha visat de foton där jag tvingat Hannah att genomföra diverse hopp genom resan, och hon fick själv välja plats.

Nej fasen, nu måste jag börja uppdatera igen!
Tänkte skriva om Italien, dag för dag, och börjar med sista dagen så det går åt rätt håll när ni läser.

Förra söndagen tog vi sista chansen att upptäcka otroliga Oberbozen med deras berg och natur. Det var så högt uppe att vi promenerade rakt genom molnen, och trycket i öronen hann jämna ut sig fyra gånger på väg upp med bil. Silvia var helsåld på de hoppbilder jag tagid föregående dag, så med det fantastiska väder vi hade (och en orkester som hördes från andra sidan byn) hade vi den storslagna stämningen att återigen skutta runt.

Under eftermiddagen åkte jag, Silvia, Hannah och en man som skakade febrilt på sina ben under fem timmar från Bolzano till München där vi efter ett tågbyte fortsatte resan mot Würzburg, som förvånansvärt tog otroligt kort tid tack vare min feta sodukobok.

Väl framme på den tyska stationen möttes vi av världens sötaste Robert, och satan i gatan vad jag saknade honom i Italien. Vi åt kinamat och kollade på bilder, kanske jag berättar en annan gång vad han överraskade mig med.

Upptäckte precis att du med invändningar på mitt inlägg om homosexuellas rätt till adoption håller diskussionen levande.

Självklart kan man inte ändra på hur naturen fungerar, och det är heller inte vad jag försöker göra. Jag vill inte försöka utveckla de homosexuellas kroppar till att kunna föröka sig och därmed lösa problemet, utan jag försöker istället se dilemmat genom de samkönades ögon. Att inte ha möjligheten till att skaffa barn med sitt livskamrat måste vara tufft, men säkert något de kan leva med. Frågan jag ställer mig är: ser jag hellre att barn svälter, tigger, utnyttjas på gatorna, säljs i sexuella syften, svävar mellan liv och död och växer upp i ensamhet världen över än att de adopteras?

Du får det att låta som att homosexualitet är en sjukdom, precis som nekro- och pedofili är en sjuk avvikelse. Jämför du sjuka övergrepp på människor med fysiskt okapabelt motstånd med kärleken som en tjej eller kille känner till en annan? Att homosexualiteten inte är lika utbred som heterosexualiteten gör inte den ena kärleken större än den andra. Här är ingenting vi kan använda oss av procentantal och fakta för att göra en poäng, utan här är alla par individuella.

Om jag förstår dig rätt så menar du att det enda sättet att bilda familj är genom en man och en kvinna, men ansvaret ska ligga hos kvinnan för barnets skull? Att dela lika när två personer beslutat sig för att bilda en tredje medlem av familjen vill du inte? Första månaderna förstår även jag att mamman är den enda som har möjligheten till omhändertagandet gällande amning, men jag tolkar din kommentar som att detta även gäller under uppväxten. Jag förstår heller inte hur du menar med att mannen och kvinnan behöver ha identiska personligheter för att uppfostra i samma utsträckning.

Nämn då gärna vad männen inte skulle kunna göra. Och om jobbet att byta blöja, spendera tid, leka, natta, vara ledig från arbetet, gå med barnvagnen, uppfostra, lära, mata och hjälpa barnet skulle vara till för mamman, varför vill då männen ha barn från första början? Om man inte vill finnas hos sitt eget barn under uppväxten, ja då ska man kanske tänka över beslutet. Diskussionen som består i Sverige idag, och som jag ofta hör, är just i stil med vem som måste göra jobbet. Är det bara mammor som blir galna av längtan i frånvaron av sitt barn? Varför ses papporna som extra duktiga vid tillfällena då de spenderat tid med sin son eller dotter?

Då undrar jag väl nästan varför du så tvärt säger nej till att en tjej med sin flickvän adopterar. Ska mannen slippa vara lika delaktig som kvinnan, ja varför fungerar det då inte att dela femtio/femtio mellan två flickor?
Och hur ser du på pappan med ensamvård eller barnets mormor som uppfostrar på egen hand? Alla barn lever inte med din syn på idealuppfostran även om det så handlar om barn från ett heteroförhållande.


"Barn är ingen rätt!"

Nej, men det är mer rätt att ge varje barn en familj än att låta dom dö på gatan.

Jag blir satearg på människor som skaffar barn i syfte få de att leva det liv de själva aldrig gjorde.
De föräldrar som bestämt att "han ska bli basketproffs" eller "hon ska bli läkare" innan barnen själva bildat sig en uppfattning. Eller ännu värre, de som kör ner sina egna drömmar i halsen på sina ungar även om de redan vet vad de vill bli.
Som förbjuder, motarbetar och kanske även tvingar dom in på fel bana som leder till ett olyckligt liv.

Är man mogen nog att skaffa barn så känner man även till att alla människor inte fungerar likadant. Det ungår inte en enda person att vi människor har olika klädstilar, jobb, hundraser och favoriter bland färger, blommor, bilar, musik, mat, resmål, också vidare. Att jag gillar system of a down och vill jobba i ett uniformsyrke betyder inte att du vill göra detsamma, och hade min mamma för tio år sen försökt övertyga mig om att jag ska bli civilekonom när jag blir stor hade hon fått ett tvärt nej från min sida. Och då menar jag inte att det är något fel på att jobb som innebär att sitta på en stol och skriva in siffror i ett datasystem, utan det betyder bara att det inte är jag.


Dessutom är det vanligast att skaffa barn när man är runt trettio, så beror det på att föräldrarna aldrig lyckades ta sig i kragen och genomföra vad dom alltid velat innan de nådde åldern då pressen att bilda familj började komma krypandes, och lägger pressen på nästa generation att ta sig dit istället? Det är så otänkbart att hitta en förklaring, jag menar, det är ju inte föräldrarna som kommer få leva livet som basketpfoffs och doktor i vilket fall som helst.

Nej, här kan jag också inse vad som ofta ligger bakom - pengar.
Många föräldrar verkar blinda för den egna viljan hos sina barn och ser istället bara möjligheterna till rikedom. Bilden att pengar är detsamma som lycka är ju inte allt för ovanlig. Likadant med de fömögna familjernas ogillande mot att deras son eller dotter gifter sig med sitt livs kärlek som råkar vara lusfattig och saknar en fin utbildning.

Det ses som galenskap att välja sin dröm, sitt intresse, sin magkänsla och sitt hjärta när pengar inte står högst på listan över det viktigaste här i världen. Det kommer säkert ofta från de föräldrar som haft ett skitliv, varken lycka med eller utan pengar och vill att sina söner och döttrar ska leva ett bättre liv än de själva gjorde.

Men hur skulle det bringa lycka? Att bo i ett stort hus, ha dyra kläder och bli bjuden till förmögna människors fester. Att alltid ha massvis med pengar på kontot verkar ganska meningslöst om man inte känner livsglädjen. Blir man fråntagen sina drömmar och nekad att leva med den personen man älskar gör det ingen nytta om man så äger all världens rikedomar.

Skapar man ett liv till världen ska det vara på villkoret att ge sitt barn rätten till att välja sin egen väg, vare sig det handlar om att leva som bonde, utrikesminister eller med en person av samma kön.

Lycka står över allt annat.

Denna gangen sitter jag pa var campingplats i Rom. Det var ett rekomenderat stalle att bo pa och jag kan verkligen forsta varfor. Vi bokade ett rum att dela tillsammans med arton andra manniskor, men nar vi kom hit idag fick vi reda pa att vi far en egen liten hydda att bo i de narmsta tre natterna, for samma pris. Dessutom har de pool, en skitnajs restaurang, massa natur och lampor i olika farger.

Vi kom fram i Rom for ungefar tva dygn sen och hade bestamt tid med en kille fran couchsurfing att bo hos, dock dok han aldrig upp och horde inte ens av sig, sa vi gick in pa diverse hotel och fragade om ett rum over natten, men det kunde vi glomma eftersom det var pask och alla ville ga hem till Paven. Sa vi fick ta oss ut med tunnelbana, buss och sen promenera en stund till ett hostel som hade en plats for ett rimligt pris. Massa ungdomar dar som reste runt i Italien.

Dessa dagarna har vi nu spenderat som akta turister och gjort vad vi borde gora under forsta besoket i Rom.
Dock har det regnat nastan hela dagen idag, sa vi forsokte halla oss inomhus mestadels av tiden.

Jag har massor av  mer att beratta, och det skriver jag alltsa nar jag ar tillbaka i Tyskland och aven har de sista tre bokstaverna att anvanda mig av. Nu ska jag och Hannah ga och ata kvallsmat.

Pa aterseende mitt herrskap

Sitter just nu på ett internetcafe i byn Corniglia längs Italiens norra västkust och har idag gått absolut minst femtusen trappsteg på Chinque terre, en vandringsväg på olika berg längs vattnet. Det är fem olika byar att gå mellan och idag var vår andra och sista dag här i norr innan vi drar en bit söderut.

Vi landade med ett plan i Venedig Treviso i lördags, och utforskade den otroliga staden under två dagar innan vi for vidare till Bologna där vi bodde hos en otroligt trevlig man ute på landsbygden. Hannah kände till en sida som hette couchsurfing, och där hittade jag honom, så vi bodde helt gratis. Första kvallen träffade vi hans vänner inne på en pub, och alla kände varandra genom en skola då de jobbade inom filmindustrin. Renato, vår herre, var regissör.

Vi tog oss nästa dag till Florence under en dagsutflykt och vår sista dag i Bolognatrakterna promenerade vi runt i en naturskyddspark där vi liftade upp i bergen till en plats dar många manniskor blev mördade under andra världskriget.

En lång tågresa senare under den dagen befann vi oss alltså här, och vi bor i ett tält på en campingplats i Deiva Marina.

Imorgon drar vi på en lång tur till Rom, med ett stop under dagen i Siena, och efter det kommer jag förhoppningsvis hitta ännu en dator att använda till att uppdatera vad som händer. Jag har redan fyllt mitt minneskort i kameran på över niohundra bilder, och ändå har jag raderat maximalt till de jag verkligen vill spara.

Synd att jag inte kan ladda upp några bilder från resan, men vänta bara, när jag kommer tillbaka till Tyskland så!

Någon måste väl ha upptäckt förändringen i min blogg?

Förra helgen drog värmen igång på riktigt så jag, Robert, Hannah, Silvia och Kristina tog oss till ån en bit från stan med Roberts kompisar som hade den fantastiska idén att grilla. Vi satte oss på filtar och koftor, slängde korvarna på elden och njöt av solen tillsammans med hundratals andra människor som befann sig på samma stora gräsfält, vilket även var en enorm lekplats.

Några timmar spenderades där innan Silvia och Kristina begav sig hemåt. Jag och Hannah satte oss i en stor gunga och pratade ett tag, och när även hon tackat för sig och försvunnit promenerade jag och Robert hela vägen hem till honom.
Underbar dag, jag älskar att sommaren börjar här redan i början av april.

 

Jag började nästan känna att det var lika hopplöst att hitta ett jobb i Tyskland som det var hemma i Sverige, men helt plötsligt så fanns där så många alternativ att jag kunde välja och vraka.

Mitt första provarbete var som sagt på restaurangen vid floden här i Würzburg. Ett jobb som gick ut på att diska, torka disken och ställa på hyllor, hålla ordning och hjälpa till med att fixa drinkar och kaffe.
Strax över ett på natten stängde vi och jag gick beskedet att jag fått jobbet!

Dock åkte jag de kommande dagarna till ytterligare några ställen för att kunna ha alternativ om något skulle gå fel på restaurangen. Fler tider för provarbete bokades in och det kändes så jäkla bra. Dock fick jag snabbt så många tider på jobbet att dessa andra provarbeten avbokades, och jag har nu varit iväg torsdag, lördag, söndag och måndag för att komma in i rutinerna. (Och vänja ryggen vid att stå upp i timmar då vi inte har någon paus under de sju-åtta timmar jag ofta jobbar.) De två killarna jag jobbar ihop med är lika snabba som fyra man och jobbar upp till tio timmar om dagen, sex dagar i veckan. Jag är sateimponerad över hur duktiga och stresståliga dom är.

Nu har jag ledigt fram till fredag och jag ska ta tag i ansökningarna för olika folkhögskolor som jag behöver skicka idag för att ha en chans att få en plats till hösten.

På återseende mitt herrskap!

Jag tänkte dra igång och skriva om vad jag haft för mig på sistone.

För ett ganska bra tag sen var jag och en hel drös av tjejer från alla möjliga länder i Frankfurt. Jag och australienska Hannah gick och småpratade i rulltrappan upp från tunnelbanan och jag berättade om den tiden jag var barn och brukade springa ner för rulltrappan på Kappahl som gick uppåt tillsammans med Frits.

Helt plötsligt hade vi en storslagen plan; en lista över femtio saker att göra innan vi åker hem från Tyskland, varav den första punkten var att antingen ta oss upp eller ner för den längsta rulltrappan vi kunde hitta, så länge det var i fel riktning.
Varje gång vi träffades drog vi till med nya planer för att kunna fylla pappret och börja kryssa av så fort som möjligt, femtio saker tar en stund att genomföra, och vi har en begränsad tid att stanna i landet.

Listan slutfördes under norska Kristinas födelsedagsfest för ett par månader sen, vilken förövrigt var sjukt rolig då vi körde limbo, åt chips och hade grymt sällskap.

Snart hade vi även bestämt oss för vilket nummer vi skulle börja med. En kväll band vi fast mitt ena ben med ett av hennes och promenerade/snubblade omkring sådär fram till vi tackade för oss och gick hem. Ett uteställe släppte inte in oss, nästa var fullt av cigarettrök och tredje gången gillt, då slog vi oss ner på en bänk inne i en källarkrog där dom spelade gammal tjejfilmsmusik, och vi tog bilder.

 

Nu ska jag och Robert gå och göra köttbullar. Fasen vad jag saknar svensk mat ibland..
På återseende mitt herrskap!

Jag fick idag en anonym kommentar om det inlägg jag tidigare skrivit om kärlek mellan homosexuella, och min åsikt om deras rätt till att adoptera barn. Den kommentaren vill jag gärna ge svar på.

Jag förstår hur du tänker, eller rättare sagt hur naturen tänker, men jag ser det såhär:
Långt bak i tiden sågs homosexualitet som en sjukdom, och är fortfarande inte helt accepterat här i världen år tjugohundraelva. Även i hyfsat jämnställda länder som Sverige ligger det fortfarande orättvisor och särbehandlingar som tär på många av invånarna som fötts utanför ramarna av naturens rundgång. Det är en självklarhet för dom, precis som det för mig är att ha känslor för en person med motsatt kön. Det är naturen som säger att barn ska tillhöra mannen och kvinnan, inte viljan hos två samkönade.

Låt oss tänka att allt vore tvärtom här i världen. Större delen av alla människor på jorden är heterosexuella, och det är ett faktum att homosexualiteten är spridd över hela världen. Dock är det de homosexuella som enligt naturen kan få barn, vilket självklart inte ändrar vad heterosexuella personerna känner för varandra. Hade du tyckt samma sak, att alla heteropar ska fortsätta drömma efter barn men aldrig se det som något verklighetstroget på grund av att naturen vill ha det på ett visst sätt?

Vi tänker vidare. Här i världen finns det massor av olyckliga barn. Föräldrar som inte bryr sig och inte vill ha sina barn, ger upp omhändertagandet, tar sina egna liv och överger. Barn som mist föräldrarna i olyckor, droger, alkohol och sjukdomar. Barn till mammor som var för unga, mammor som vill adoptera bort, barn som uppfostras som misstag. Pappor som våldtar, mammor som slår, hotar och skriker. Det finns barn som skulle vara tacksamma livet ut för att få möjligheten att byta eller få en familj, även för ett homosexuellt par som önskar tillökning men inte kan på grund av sin kropp.

Och snackar vi onaturligt som något vi bör förakta, så kan jag påbörja en lista över något som naturen inte valt för oss människor. Operationer, högklackat, piercingar, silikonbröst, fettsugningar, tatueringar, rakade kroppsdelar också vidare..

Det finns massor av olika sätt för oss att ändra vad naturen egentligen vill. Att låta två flickor eller två pojkar adoptera är en av dom, och enligt mig en av de bättre.

Jag kommer ihåg hur det var efter jag tog studenten. Jag trodde alla människor genom alla tider slitit för att hitta ett arbete, och precis så var det. Dock kände jag på mig att där skulle finnas öppningar lite här och var om jag bara la ner en jäkla massa tid på det, och med fördelen att blivit undersköterska vid skolans slut. Jobbansökningar skickades iväg, och jag väntade på svar, nöjd med hårt arbete de dagar då jag verkligen la ner tiden på att plöja genom fältet av tänkbara arbetsplatser.

Till en början var jag förväntansfull och längtande, efter ett tag skickades ansökningarna iväg på rutin och i slutet var jag helt tom på nya idéer och enda chansen att hitta en inkomst var genom att vänta till sommaren kom och platserna för alla som skulle på semester behövde fyllas. Tre månader om året fick man ett tillfälle att jobba ihop en eller två slantar. Det livet tröttnade jag på att leva, jag gav upp jobbsökandet på hemmaplan och flydde fältet till Tyskland där det visade sig att var och varannan familj var i behov av en au pair.

Igår avslutade vi kontraktet, jag och familjen. Sedan början av november har jag jobbat tillsammans med två föräldrar och deras tre barn, men nu slutar mamman jobba och jag står utan arbete. Som tur var berättade familjen detta för mig i förväg, så jag fick goda tillfällen att starta jobbsökandet på nytt, denna gången i ett annat land.

Utan att veta svårighetsgraden på detta nya jobbsökarprojekt som jag nu dragit igång var jag än en gång exalterad över detta tillfälle att söka genom en hel stad efter möjliga framtida arbetsplatser, även om det bara gällde tre månader.

Mitt första steg var att lämna ut CV till alla barer och klubbar jag kunde hitta, därefter skickades mailansökningar till alla fabriker, lager, affärer, restauranger, caféer och hotell runt om Würzburg, och även i ett par städer här i trakterna.

Igår skickade jag iväg min trehundrafyrtiofemte jobbansökan och snabbt droppade svaren in, det var på restaurangerna och hotellen jag behövdes! Plötsligt hade jag dagarna fyllda med provarbeten och intervjuer.

Ikväll ska jag till en restaurang vid floden, imorgon har jag en tid på ännu en restaurang, på lördag drar jag till ett hotell och på söndag flyr jag en bit söderut för en pratstund på en restaurang med tillhörande hotell.

Wish me good luck!

Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN har mitt i-landsproblem sedan en och en halv månad löst sig!
Vissa internetsidor vägrade samarbeta, och jag kunde inte blogga från min dator utan fick använda Roberts istället.

Nyss fick han idén att uppdatera till nya firefox och vips så fungerade bloggen, couchsurfing och allt annat som tidigare skulle hålla på och krångla.

Så tidigare höll jag och bloggen på att bråka om ett inlägg där jag ville be er att komma med förslag på saker för mig att skriva om. Gällande mig, frågor, vad jag tycker om saker, om ni vill se fler bilder, historier från Tyskland också vidare..

Annars kör jag på som vidare och drar till med det ena och det andra, dock oftare nu.
Men skulle ni önska något särskilt så fram med det!

Och hej och hå, vi har tjugosju grader!

För ungefär en vecka sen frågade en gammal kurskamrat mig om jag kunde hjälpa honom med att posta en musikvideo i min facebookprofil som han hjälpt till att göra. Jag öppnade länken han skickat med och tittade på videon två gånger innan jag svarade nej.

Videon började med en avklädd kvinna, där kameran filmade över i princip alla hennes kroppsdelar i olika små klipp. Killen som medverkade i samma scen hade en arm och en bröstkorg att visa innan det gick över till handlingen om att tjejen dumpade honom, medan han bad om att få henne tillbaka.
Det sa han inte direkt till henne förstås. Detta förklarade han i en dyr sportbil där unga människor slog volter omkring honom. Även en tunnel under kvällstid fick höra hur han saknade tjejen.

Därefter fortsatte videon på en nattklubb där killarna hade kläder, medans tjejerna visade hud.
Ja så kan det förstås alltid se ut på vilket uteställe som helst, i alla städer, men här åkte dessutom en av tjejernas trosor av mitt på dansgolvet, då en annan kille stod framför och intresserat tittade på.

Självklart insåg ju tjejen som lämnade sångaren till slut att hon ville ha honom, och smög sig in på klubben och såg överlycklig ut över att vara tillbaka i hans armar.

Det intressanta var sen diskussionen som uppstod efter att denna föredetta kurskamrat på ett schysst sätt ifrågasatte varför. Diverse åsikter byttes, och några av de mest intressanta kommentarerna var dessa:

 

Vår pratstund avslutades strax efter detta, men jag kunde inte ungå att spåna vidare på hans resonemang.
Så anledningen till varför tjejerna är med i musikvideon är tydligen i detta fallet på grund av att de vill visa upp sin kropp för män som är sugna att se, för att dom gillar sin "perfekta" kropp. Ja nu verkar ju först och främst dessa tjejer ha självkänslan och dessutom sin självrespekt tryckta långt ner i skorna, men det signalerar även ut saker till omvärlden.

Musikvideor är, som alla vet, till för människor att titta på, och visst kan vi se dom överallt. I den moderna musikvärlden är större delen av dessa videoklipp bestående av en eller flera manliga artister som i bakgrunden låter tjejerna spela trånande, avklädda och villiga sexobjekt. I fallen med de kvinnliga artisterna har de knappt några kläder på sig i vilket fall som helst. Underkläder, högklackat, smink och jäkligt synliga urringningar för att nämna några exempel.

Killar kan självklart också finnas med som objekt för de kvinnliga huvudrollsinnehavarna, men har ni någonsin sett en video med en fullt påklädd kvinna utan några synliga sexuella kroppsdelar tillsammans med en man som spelar den attraktiva, avklädde mannen? Och har ni det.. grattis!

Vi gör mer eller mindre alltid kvinnan till den sexuella symbolen som svärmar runt männen. De har just den där "perfekta" kroppen med bröst, smal midja och suktande blick. Jag ser det, du ser det, din kollega ser det och så även de unga tjejerna du möter på stan. De hinner ta in mycket information varje dag, både medvetet och omedvetet. De får komplex av att inte se ut som tjejerna som syns i media. De söker vägar för att komma dit.

"Vissa älskar sig för sin kropp och lever helt ut av det". Ska det betyda att man inte borde vara nöjd med sig själv förrän man känner sig smal och har medias version av en perfekt kropp? Ska man älska sig själv för att man ser "perfekt" ut? Och framför allt, ska vi lära ungdomarna att vägen till männens uppskattning sitter i det yttre? För det är just precis vad massor av tonåringar tror på. Jag skriver aldrig i syftet att dra alla över en kam, men har jag fel om jag säger att utseendefixeringen till större del inte beror på att tjejerna vill se bra ut endast för sin egen skull? Nej de vill att andra ska se deras yttre skönhet. Massor, och jag menar verkligen massor av unga tjejer får en klump i magen bara av tanken på att visa sin kropp som de av olika anlednigar inte är nöjda med. Kanske lite för breda lår och magen som måste sugas in i andra människors umgänge. Fel på deras kroppar som de själva inbillar sig och som de lärt sig att hitta på grund av den yttre pressen.

Barn och ungdomar ska inte behöva lära sig att vägen till välmående är att få uppskattning av det andra könet. Vi borde inte få låta media vrida tjejernas och killarnas syften på detta viset. "Tjejerna som gillar sin kropp får visa upp den. Killarna som vill se den får se den."

Jag förstår inte hur de vuxna människorna i de stora mediala maktpositionerna tänker när de så oansvarigt väljer att ge omvärlden denna bild av tjejers och killars olika syften. Det ger alldeles för unga flickor ämnen att fundera över som de inte borde utsättas för på långa vägar, vilket bidrar till år av otillfredställelse över sig själva och sin egen kropp.

Jag och andra vuxna med ett vettigt etiskt tänkande kan se genom det, men det sätter jävligt onödiga spärrar för ungdomarna. Ungdomar som faktiskt fortfarande är barn.

Tänkte bara skriva en kort uppdatering. Ja inte för att jag varit borta längre än vanligt, utan för att jag vet att några människor hemma i Sverige följer Tysklandstiden.

För en månad sen ledde en förkylning till bihålsinflammation, för att nyligen gå över till bronkit. Detta åtgärdades efter ett doktorbesök och en veckas antibiotikaintag. Förra måndagen hostade jag med vriden kropp vilket resulterade i smärta.. blabla.. sjukhusbesök, femtielva undersökningar, röntgen och smärtstillande genom armen. Under onsdagen kunde jag knappt gå och definitivt inte ta mig ur sängen på egen hand. Jag och Robert tog oss till fabror doktorn som skickade oss vidare till en ortoped som trodde jag hade en nerv klämd i ryggraden fram till han såg min grad av smärta och skickade mig till röngen i tro om brutna revben. Negativt. Hostattack, kunde inte längre stå på egna ben. Tortyrspårvagnsfärd till sjukhuset. Rullstolsåkning. Smärtstillande dropp och inläggning på sjukhuset.

Smärtstillande droppet var inte tillräckligt, dagen efter fick jag ännu starkare tillsammans med ett par olika tabletter att ta tre gånger om dagen. Vila, sova, besök av världens finaste Hannah, Vivi, Kristina och verkligen bästaste Robert som fanns där och tog hand om mig varje dag. Efter fem nätter skrevs jag ut, och på yra och vingliga ben lämnade vi sjukhuset i måndags.

Dom visste nog inte riktigt vad det var för fel på mig. Kanske lungsäcksinflammation och kanske inflammation i skelettmusklerna kring vänster lunga. Men nu mår jag äntligen bättre och idag kan jag gå i trappor igen!

Bröst är en ganska så funktionell kroppsdel för kvinnor med barn. Dom sitter på kroppen av skälet att kunna ge föda till bebisar.

Så långt är vi alla med va?

Resten av uppståndelsen kring bröst ligger i männens lust. Vad de gillar att klämma på, spana ut och jämföra storlekar på. Att bära en urringad tröja i ett samtal med en man, särskilt på krogen, innebär oftast att man får räkna med att deras ögonkontakt och koncentration må svikta, på grund av dessa två fettklumpar till barnmatsbehållare som drar löjligt mycket uppmärksamhet på grund av männens sexuella lustar.

Killar diskuterar flickvännernas storlekar. En del stolpskott väljer flickvän efter storleken på hennes bröst. Fulla killar tror sig ibland ha rätten att ta på tjejers kroppar för att dom känner det behovet. Tjejer får komplimanger för sina bröst av sina pojkvänner, vänner och främlingar. Att bära kläder med urringning innebär att få uppmärksamhet för kroppsdelen som män suktar efter.

Där ligger problemet. Vilken människa med vett i skallen skulle förstora brösten för sin egen skull?
"Ja, i år ska jag nog spara alla mina pengar så jag blir av med känseln i mina bröst, så att jag får ryggbesvär och två ganska ofunktionella silikonklumpar att alltid bära med mig på min kropp."

Nej jag tror inte det. Tjejer förstorar brösten för att dom mår bra av uppmärksamheten de får av männen. Killar som ser en, vill vara med en och talar om en på ett uppmuntrande sätt. Inte för att dom tycker tjejen är rolig, social, snäll eller ett trevligt umgänge, utan för att hon har två stora klumpar under hakan som gör killar sugna.

Varför? Ja vad lär vi oss egentligen under uppväxten?
Killar och tjejer delas upp i grupper redan som barn. Genom kläderna uppmuntras de åt sina egna kategorier. Pojkarna är tuffa, spralliga, häftiga och allt vad förbigående tanter böjer sig ner för att noga påtala. Flickorna är söta och fina små prinsessor. Här börjar det. Att vara söt och fint utstyrd är det som uppmuntras. Söt är bra.

I sagorna är flickorna passiva och räddas alltid av prinsen. Tjejernas barnkläder är utformade för stilla lek i jämförelse med pojkarnas. Flickor ser sina mammor och vad andra kvinnor gör, säger och beter sig. De ser långa, smala och snygga modeller genom reklam, tidningar och filmer. Urringningar. Bröst.

Och barn är inte dumma. De snappar upp saker och lär sig tidigt betydelsen för utseendet. Elvaåriga tjejer har komplex, likaså tjugoåringen och mamman som ammat ett barn. Alla vet vilken betydelse deras bröst har.

Om världen lär oss att tjejers värde ligger i hur dom ser ut är det inte konstigt att så många mår dåligt över att ha "för små". Vuxna tar inte ansvar som ställer enorma krav genom media pch pressar unga tjejer som att därefter anklagas för att vara ytliga i många situationer.

När når vi gränsen? När sätter vi stopp för hur långt vi tänker gå för uppmärksamheten?
Jag har små bröst och är nöjd med dom. Personer som visar ointresse mot mig på grund av det är så låga i mina ögon att jag för allt i världen aldrig skulle vilja ha att göra med dom ändå.

Den enkla lösningen är att helt enkelt bara lägga sig på operationsbordet för det snabbaste sättet att hädanefter bli bekräftad utifrån. Så länge komplimangerna flödar är allt på topp. Men sen då? När natten är över. Tillbaka till umgänget med sig själv. Där kommer man aldrig duga sålänge man ändrar på sig själv för att bli sedd.

Gå ett steg längre. Det må vara ett långt steg, men det handlar om att lära sig att älska sig själv precis som man är.

För några dagar sen läste jag en otroligt gullig text i en blogg jag hittat ganska nyligen:

"Ibland vill jag bara vara intrasslad i hennes kropp. Smeka mjukt brunt hår med min hand och ha lugna armar att vila i. Känna vibrationerna från hennes skratt fortplanta sig i min kropp. Titta långt in i gröna snälla ögon och vara trygg. Retfullt knuffa på henne när hon härmar bäbissjöldpaddor och är jättefånig. Känna det välbekanta pirret sprida sig när de lättsamma kyssarna övergår i en annan sort.

Men hjärtat stannar inte. Det gör faktiskt inte det. Och för varje sekund kommer vi lite närmare varandra igen."

Det var en tjej som skrev detta.

Och där!
Plötsligt ses allt på ett helt annat sätt, eller hur? Du måste nu plötsligt ändra om rollerna till att det var en tjej som skrev detta om sin saknade flickvän.
Kanske du läser vidare med samma tanke som jag fick; att kärlek är något så otroligt härligt, vare sig det är mellan två tjejer, en mamma och en son eller ett barn och en hund.

Eller så ändrar kanske dina fördomar texten till att det plötsligt innebär något onaturligt, äckligt, konstigt och fel. De kan inte få barn, därför ska detta nedvärderas och vara något som inte borde finnas. Två killar som håller varandra i handen ska man självklart slippa se när man går på stan.
Någonting är det kanske som gnager. Att så många i samhället tar avstånd från förhållanden mellan två personer av samma kön. Kanske är det något inlärt, man ska helt enkelt inte tycka det är helt okej.

Och ve och fasa, tänk om två tjejer skulle adoptera ett barn. Barnet skulle säkert bli mobbat. Ett barn behöver både en mamma och en pappa för en så bra uppväxt som möjligt.
Detta kan fortsätta i oändligheten, det kommer alltid nya korkade anledningar till varför homosexualitet skulle vara något dåligt.

Men fundera lite på om barn idag skapas för att dom är önskade, eller för att det är något som egentligen bara förväntas ska ske.
Tycker alla människor om barn? Är alla föräldrar nöjda med vilken sits de satt sig i? Är alla föräldrar närvarande i sina barns liv? Är en del barn "misstag" som föräldrarna nu får handskas med i resten av sitt liv? Skaffades en del barn för att tiden började rinna ut och föräldrarna började nå åldern då det handlade om nu eller aldrig?

Föräldrar jobbar förbi tiden, de missar så mycket av deras barns uppväxt. Fysisk närvaro räcker inte för ett barn. Mammor kånkar trötta omkring på de små liven utan att uppmärksamma deras framsteg. Barn sätts vid teven. Föräldrar bråkar och stressar sönder sig själva, utan tid för att stanna upp och inse att ett helt liv ligger i deras händer. Barn tystas, hyschas, avbryts. Inte nu. Tillsägelser. Barn med besvikelser och gråten i halsen. Stoltheten som sjunker i botten när tiden för uppmärksamheten är knapp.

Funderar vuxna människor över varför dom blir föräldrar? Varför dom skapar ett liv till världen som de knappt har en sekund över för? Är de lärda att livet går i endast en riktning? Födas, plugg, jobb, äktenskap, barn, volvo, hund, villa, rutiner, barnbarn, bli gammal, dö.

Då är det bättre att vara barnlös och må bra än att följa en norm och skaffa barn, då många bittert ångrar vad det aldrig gjorde med sina liv, trots att kärleken för deras barn aldrig går att rubba.

Samtidigt går det massor av homosexuella par där ute och längtar efter att bli föräldrar. Som drömmer om att en dag få ett barn att uppfostra. Som inte ger upp utan kämpar för sin högsta önskan. Vill bli mamma eller pappa mer än någonting annat i världen och hoppas på att en dag få adoptera en liten snuttunge tillsammans med sitt livs kärlek.

Nej, alla heterosexuella par är inte dåliga föräldrar, och det långa beslutet om att adoptera säkergör inte att alla homosexuella skulle göra jobbet bättre. Men det är ren fakta att kärleken mellan två tjejer är lika verklig som mellan en flicka och en pojke, dock finns det människor som dömmer ut deras kärlek till något sämre och hittar usla och kränkande anledningar till varför bara personer med en viss känsloriktning skulle få bilda familj.

Tydligen tycker vissa människort att det är bättre med tidsbristande och orkeslös barnuppfostran än adopterade kärleksbarn, just på grund av att heterosexuella kan.

Bloggvärlden som startade med blondinbella för några år sen.

Idag har var och varannan svensk tonårstjej en blogg att sitta och fylla med det ena och det fyrtiofjärde av vad som händer i deras liv. Vad som publiceras över internet finns tillgängligt för alla människor, men detta överflöde av ganska ickerelevanta inlägg är inget som intresserar oss. Känner vi inte människorna, ja då är det inte något vi lägger vår tid på att läsa. För vem bryr sig om vad fjortonåriga Stina från Falkenberg gjorde i skolan igår? Och vem fan är Stina?

Jag vet inte hur det går till, men det är ett faktum att vissa människor hamnade i kändissfären tack vare deras bloggar, och att tusentals människor följer dessa varje dag. Unga människor är fortfarande halvtomma ark, men idag fylls arken ofta med idiotiska lögner och samhällskrav. När man är tretton är man varken kritisk, realistisk eller självsäker. Man litar på de man lär sig att se upp till och följer strömmen, även om det i slutändan leder en ut för stup.

Det är vansinne att de som representerar bloggvärlden varken besitter moral, empati eller någon sånär verklighetsuppfattning utanför sitt ego. Det är vansinne att Sverige låter dessa människor uppfostra våra tonåringar idag. De litar på att värdet sitter i kroppen och att bantningskurer är vägen till lycka och andra människors uppskattning. De ser inte felet i att behandla andra människor som att de vore mindre värda än de själva. De tar åt sig vad de stora bloggarna skriver och ersätter sin osäkerhet med vad de läser är sant.

Människors personligheter förändras successivt och detta pågår just nu i massor av unga flickor och pojkars huvuden. Det har alltid funnits osäkra punkter hos tonåringarna genom alla generationer:

Utseende, vem man är, vad man tror, vad man tycker.
Sedan bloggfenomenet växte sig stort är det en handfull personer som uppmärksammats nog för att ha tiotusentals läsare landet runt att följa deras liv och uppmaningar varje dag.

Ett så perfekt tillfälle att kunna påverka dessa unga människors sätt att se på saker. Ett klockrent sätt att stärka deras självkänsla, att få dom att tro på sig själva, lära dom vikten av att vara en god medmänniska och genomskåda samhällets skönhetsideal och orimliga krav.

Istället skrapar vi ihop en bunte utseendefixerade och egoistiska idioter med huvuden fulla av spån, som på allvar tror att alla, precis alla, vill vara i deras kläder. Som fyller sin blogg med skitsnack, kaloriräknande och bilder från senaste helgen där alla var fulla som as.

Samhället går i vinst när de samarbetar med dessa makthavande ungdomar som får sina läsare att spendera sina pengar på bantningspiller, sommaroutfits, läppförstoringar, sprit och högklackade skor. Så länge det finns pengar att tjäna finns där ju ingen anledning att avbryta denna absurda tonårsuppfostran, för som vi alla vet går ju pengar före människor.

Jag önskar att någon med större talan än vad jag har får upp ögonen för vad vi så enkelt låter ske idag. På flera plan går det bara utför med dagens samhälle, och det sista vi behöver är dessa bloggare att spä på problemen och göra det näst intill outhärdligt för massor av unga människor där ute.

Vafasen.. Jag har ett dagens i-landsproblem, nämligen att jag börjar shoppa alldeles för mycket.
Eller snarare att jag släppt min spärr att bara spara och spara.. Har varit en sparare så länge jag kan minnas och alltid varit snål mot mig själv. Har inte en enda gång haft tomt på mitt konto utan varit försiktig med vad jag spenderat mina pengar på.

Nu jäklar har jag ofta minst en timmes väntan i stan varje dag då jag går och dräller med minstingen innan vi tar bussen upp till Frankenwarte. Och vill man vara ute i detta vädret? Okej jag ska inte klaga, för vi har bara minus en grad och snöfritt, men det räcker för att göra en liten två-åring gnällig och för att det ska växa fram ett enormt begär att gå i ide från min sida. Därför går vi in i affärer. Vad finns numera i affärerna? REA. Slutrea där allt är billigt och allt finns i min storlek. Står alltid och tänker "är detta något jag behöver?" innan jag funderar vidare.. "nej, men satfläsk så snygga grejer" och köper det ändå. Lovar mig sen att "nu behöver jag bara ett par jeans, och sen ska jag icke köpa mer". Hittar dock aldrig de byxor jag letar efter utan kommer hem med en massa andra saker istället..

Är väldigt intresserad av hur allt ska lyckas komma med mig hem till Sverige igen. När jag reste hit var det tillåtet att ha med sig tjugo kilo bagage, vilket var ganska exakt när tjejen på flygplatsen la väskan på vågen och skickade mig vidare. Men nu får jag snart dra med mig Hannah att sälja mina gamla grejer på loppmarknaden som tydligen brukar vara här i stan varje vår. Räknade ihop att det iallafall är två plagg jag kan sälja.

Suck..

Jag känner mig så annorlunda i allt jag gör. Allt jag säger, har på mig, gör, inte gör, tycker och i hur jag beter mig. Det verkar som att det går en rad människor som alla har samma förutsättningar och klarar samma saker. Det gör inte jag, det är det andra jag klarar av.

Som barn fick man vara precis hur man ville. Det fanns alltid en ursäkt, anledning eller en charm till varför barn betedde sig så olika. Likadant upp till de yngre tonåren. Det var en fas. Allt man gjorde tillhörde på något sätt den åldern, vare sig man var den högljudde eller den som drog sig undan. De vuxna kunde sig ändå förstå och inse att det är så barn och ungdomar fungerar. Plötsligt en dag står man själv som vuxen och har en värld utan dess like. Att vara barn och vara vuxen betyder så olika saker i deras ögon. Jag var mig själv fram till den dag då mitt pass stämplade åldern för mig att tillåtas vuxenbehandling ur alla perspektiv. Då var det inte okej att spegla sitt eget jag utåt. Då fanns det plötsligt krav och regler att förhålla sig till. Sociala regler, det som inte sas, men ändå skulle hållas till punkt och pricka för att slippa de fördomsfulla och krävande personernas utlåtande misstycke. Helt plötsligt var det andras människors förväntningar som styrde större delen av ens liv.

Fram växte en sorts social fobi i mitt liv. Jag såg mig själv som totalt misslyckad i sammanhang tillsammans med människor som ställde krav på mig, som förväntade mig annat än vad jag kunde ge. Det var inte okej att vara sig själv längre, för jag uppfyllde inte längre de mått som de vuxna nu ville ha från mig. Jag insåg att det sociala spelet och det hetsiga arbetslivet inte var anpassat för mig. Jag utsattes för prov och utsattes gång på gång för tillfällen som fick mig att undra vart jag hamnat i för liv. Att pressas för att åstakomma saker varje dag, med ögon som granskade mig som en hök i varje steg jag tog. Vad de ville ha från mig var aldrig vad jag kunde ge, hur hårt jag än försökte. Sjönk längre och längre ner i mina skor och undrade vad det var för fel på mig.

Att fortsätta utsättas och träna på en förändring var inget som bet. Dömdes ut vart jag än gick. Jag är inte som andra och livet som en arbetare i livets pengamaskineri vänder mig i ryggen gång på gång. Jag hör inte dit. Jag hör inte till det vardagliga livets rundgång. Vad finns där utanför? Hur ska jag hantera känslan och insikten om att jag i slutändan inte är önskad där?

Jag är varken otrevlig, lat eller trögfattad. Jag råkar nog bara omedvetet och ofrivilligt, på ett sätt som jag fortfarande inte förstått, spegla utåt vad jag egentligen står för i detta stressade och kravfyllda samhälle av vinsthysteri.

Det sägs att man inte kan göra mer än sitt bästa, men i mitt fall är det aldrig nog.

Det här ämnet kan man tolka på olika sätt.
Snackar vi vad mitt huvud sysslar med under nätterna är det ju en helt annan historia än vad jag har för drömmar inför framtiden.

För några år sen skrev jag då och då om kinaskor, kraschlandningar, ankor i fontäner, animerade instruktörer i klänning och allt vad jag nu bearbetade under nätterna. Jag är inte speciellt känd för att ha de mest lättförklarade och sammanhängande drömmarna, och det vet jag flera personer som kan skriva under.

Här i Tyskland berättar jag alltid för Robert vad jag drömt om när vi vaknat, och jag inser att mitt huvud fortfarande består av galenskaper när jag sover. Dock ångrar jag att dessa inte skrivs ner oftare, hade varit kul att spara.
Men jag kan ju även ställa en fråga till er: vill ni att jag skriver mer om mina drömmar här i bloggen?

Och drömmarna för framtiden då?
När vi fick som uppgift att skriva ner våra framtidsplaner i skolan satt jag och Dallo kvar längst av alla elever. Skrev och skrev och skrev..
Det är så mycket jag vill göra. Bo på olika platser i världen, besöka så många ställen, fortsätta i försvarsmakten och kanske utbildas till polis. Att drömma är inte samma sak som att rada upp en lista över vad jag faktiskt kommer göra, därför drar jag även till med andra saker som passar in under detta ämne: skriva minst en bok, slutföra min lista över hundra saker jag ska göra innan jag dör (och dessutom genomföra den), hålla på med film genom mina filmidéer och intresset av att både stå framför och bakom kameran, utbildas inom journalism, volontärarbeta i ett land far, far away och listan kan göras hur lång som helst.

Får väl se vart man hamnar efter året i Tyskland.
Men mina drömmar vill jag aldrig lägga åt sidan, det är livet för kort för.

Jag har aldrig tidigare varit med om att tiden går så fort. Det är redan mitten av februari och jag har varit i Tyskland en fjärdedel av au pair-tiden. Veckorna flyger förbi. Würzburg känns inte bara som en stad längre. Jag börjar lära känna platserna. Att dra till stan innebär att ta sig till Sanderring, att gå på bio är detsamma som att möta Vivi vid Rathaus. Jag vet vilka busschaufförer och damer som är trevliga att prata med och vilka riktningar alla spårvagnar åker mot. Jag känner till uteställen, restauranger, smågator, broar, var punkarna håller till, var dom godaste bröden bakas, var det är dyrt, billigt, nattöppet och väldigt tyskt. Ibland går jag med människor som känner till staden bättre än vad jag gör, och då irrar jag ofta bort mig totalt och har noll koll på vart jag hamnat. Har gått vilse på egen hand ett flertal gånger, vilket alltid slutar med ett "AHAAA!" när jag stunder senare promenerat vidare till något mer välkänt.

Själv märker jag inte det, men det är flera personer som säger att min tyska är bättre än när jag kom hit. Kanske inte själva pratandet, men jag förstår nog desto mer än i början. Tog ett tag för huvudet att ställa om sig. Men vid vissa snabba språkbyten blir det totalt stillestånd. Sitter jag och skriver i bloggen samtidigt som någon går hemifrån blir mitt tyska farvälsägande ett "hejd.. eh..uhm.. tschüss!"

Tjejerna är fantastiska och det är alltid kul att hitta på saker med dom. Härligt gäng när i princip alla kommer från olika länder.

När jag i fredags åkte med några random killar till Suhl i norr (kan dra den historien senare), snackade jag med killen bredvid i baksätet och han undrade vart jag var på väg.
- Ska till min pojkväns föräldrar, svarade jag
- Och hur länge har du varit i Tyskland?
- Tre månader
- Är han.. tysk?
- Ja
- Du hittade en kille snabbt, första gången du träffar föräldrarna eller?
- Tredje, vi har varit tillsammans över två månader

Tiden går fort när man har roligt sägs det. Speciell känsla att vara "hemifrån" såpass länge att man måste anpassa sig till ett helt nytt liv utan att vara inställd på att åka tillbaka till Sverige så fort man blivit van vid att leva i ett annat land. Och snart kommer sommaren hit, i mars sägs det bli sommarvarmt här. Vad jag längtar!

Och vad glad jag är att jag flyttade hit att träffa Robert, tjejerna, familjen och möjligheten att vara ett år i Tyskland!

Jag är inte perfekt och ser inte mig som det heller, men att lägga märke till ens egna dåliga vanor är nog lättare för personer utifrån. Men.. let's see..

I svåra situationer med människor avvisar jag ofta istället för att försöka lösa problemen. Jag vet om det och jobbar på att ändra mitt sätt att hantera situationerna, men det har blivit en dålig vana att försöka skydda mig själv från att bli sårad, trots att jag vet att det på lång sikt är bättre att prata med personerna. Även om det till slut ändå skulle betyda att man går skilda vägar.

Jag har svårt att sätta mig själv före personer i min närhet. För mig är det viktigare att finnas där för andra än att ställa upp för mig själv när folk är i knipa, mår dåligt eller min magkänsla säger att de behöver en hjälpande hand och jag själv inte skulle vara helt stabil. Jag sätter mitt eget mående i andra hand och lägger min själ i att vara ett så bra stöd jag bara kan. Det har genom åren satt sina spår genom att jag i slutändan bara blivit utnyttjad. Idag är detta också något jag jobbar på. Mår jag själv inte bra kan jag inte hjälpa andra, och lägger jag min egergi på att finnas där så är det mot personer jag vet kommer göra detsamma för mig.
Jag får släppa lite på att vara den dumsnälla.

Sen kan jag inte gå och lägga mig när jag borde. I princip varje dag säger jag åt mig att stänga av datorn vid nio och somna tidigare för att få en riktig natts sömn. Gör jag det? Nej. Helt oförklarligt. Det är inte som att jag stannar uppe och gör något viktigt i vilket fall som helst.

Också failar jag visst stort på att följa den här listan varje dag.
God afton.

En ganska typisk dag här i Tyskland är att gå upp vid halv sju på morgonen och göra de två minsta barnen färdiga. Två timmar senare tar vi bussen ner till stan och byter till en spårvagn att ta oss vidare till andra sidan stan med, för att slutligen hoppa på den sista bussen mot Binos dagis där jag och lilla Julius lämnar honom, vinkar och gör samma procedur hem. Ibland missar vi bussen och får gå och inspektera affärer grundligt där han även har en förmåga att tappa bort mig även om jag står två meter bakom honom. Söt.

Sen pusslar vi mestadels av dagarna. Och målar, leker med lera, läser böcker, pekar på bilderna i böckerna, lyssnar på musik, spelar spel, bygger legohus och lär honom nya ord.

Efter jag slutat jobba vid två på eftermiddagen vet man aldrig vad som händer. Går på bio med Vivi, träffar tjejerna, umgås med Robert eller bara lägger mig och sover.

Helgerna brukar innebära utekvällar på massa krogar och nattklubbar, utflykter till olika städer och träffa folk att dra till nya ställen med här i Würzburg. Erkänner att jag gillar att tillbringa en och annan kvart med Robert också.
Och framöver har vi en hel del andra länder planerade att besöka. Tyskland ligger ju mitt i smeten!

Ska försöka skriva oftare om speciella händelser vi gör. Har viss bildbrist, men vafalls.
Nu vet ni, och på återseende mitt herrskap.

Jag älskar loppmarknader, fast jag går aldrig på några eftersom dom ska vara så satans svåra att hitta.

I lördags åkte jag och åtta tjejer till Frankfurt. Det var så tidigt att solen knappt gått upp. Daggen låg kvar i gräset och ugglorna satt i träden. Gatlamporna var tända och vi famlade i dimman och mörkret. Jag överdriver, vi åkte klockan halv nio på morgonen vilket är mitt i natten för en sömntuta som mig. Jag masade iallafall ihop mig i en säckliknande form på mitt säte och försökte sova under de två timmarna det tog att åka tåg från Würzburg. Det enda jag lyckades åstakomma var mitt halvslumrande tillstånd av koma då låtarna från satyricon spelades i min mp3-spelare.

Väl där fick vi en bra dag. Vi traskade runt staden för att ganska snabbt hitta en enorm loppmarknad som sträckte sig över kanske femhundra meter längs en flod. Så mycket skräp. Så mycket att utforska! Vi plöjde snabbt genom denna soptipp innan vi delade på oss och två hängde med mig för att granska detta område lite noggrannare. Jag köpte fem tröjor och en gammal plåt-cigarettask för sammanlagt tio euro. På vägen tillbaka hittade jag även ett par converse, med min vanliga tur även i storleken som sitter som en smäck på mig, för knappt tjugo euro.

Tyskland älskar fanimej kyrkor. Var man än går hör man ding-dong och var man än tittar ser man de spetsiga kyrktopparna. Jag menar.. har dom en kyrka för varje familj? Femtiotvå stycken finns här i denna relativt lilla staden Würzburg. Frankfurt är en stor stad, gissa vad det innebär..

Vår eftermiddag spenderades iallafall längs en shoppinggata med brutal rea. Hittade fler fynd och innan vi åkte hem gick sex av oss upp för cirka åttiotre rulltrappor för att sätta oss på ett café och studera utsikten, fika och snacka.

Jag gillar tyska utflykter och nu ska jag på bio med några av tjejerna.
På återseende mitt herrskap.

Först och främst.. vem är du som läser?
Jag kan inte garantera att folk inte vet detta om mig, så jag får nog göra en lista över tio saker jag inte brukar säga i samma veva som första gången jag skakar hand med en person och berättar mitt namn.

• På söndag har jag varit nykterist i ett år
• Jag har sprickor i vänstra nyckelbenet som gör att jag inte kan stå på händerna särskilt länge utan att det gör ont
• När jag var liten ville jag jobba som fönsterputsare
• Jag ryser när jag ser hjul från gamla hästdroskor och springer ibland förbi dom
• Jag gjorde nästan dreadlocks när jag var i Thailand och vill fortfarande prova det
• Jag har gått till frisören tre gånger i mitt liv, de andra gångerna har jag klippt mig själv vilket även gäller de gånger jag färgat hela eller delar av mitt hår grönt, svart, lila, blått och alla andra hårfärger jag haft
• Jag har sifferminne, så vissa kombinationer sitter i flera år efter att jag bara hört dom en gång
• Jag har skrivit dagbok sen jag var sex år och har alla böckerna kvar hemma i Kristianstad
• Näst efter bensin, krut och precis färdiganvänd gräsklippare gillar jag doften av riktigt gammalt trä
• Jag har sparat massor av filmer jag gjort med kompisar under högstadiet, innehållande bland annat vår tolkning av sagan om ringen, en säng som brakar ihop vid misstänkt överfall, snor & makrill, sjungandes med vatten i munnen, giftermål med mig som präst, böghögar och fina tillfällen där vi vrålar "YEEEAH" då vi sliter i en upp och nervänd pall

Jag har en storebror som är ett år, nio månader och en dag äldre än mig.

Det är ju ganska så känt att syskon bråkar med varandra, dock var jag och min bror lite av ett undantag. Jag kan inte minnas en enda gång jag haft ett bråk, slagsmål eller ens ett stor diskussion med honom under hela mitt liv.

Vi har mer eller mindre stått som hyfsat nära kompisar genom dessa tjugo åren och haft väldigt roligt ihop på alla utflykter och resor vi varit på. Dock insåg vi senast vi träffades att vi egentligen inte känner varandra så väl. Vad vår syskonrelation består av är ett "kompisskap" där jag bara är glad att jag har honom som en galen, kreativ, rolig, smart och lättsam bror att hålla mig i närheten av när han är i Kristianstad. Vi håller inte med varandra i allt vi gör eller tycker, men det nöjer vi oss med att veta och går ofta inte djupare in på saker.

Det är roligt att spendera tid med honom, för han sina ganska speciella sätt att tänka för att vara en kille på tjugotvå. Han är dessutom en bra lyssnare och är så otroligt klok i sina val att leva.

Ja.. där har vi vem min käre bror är.

Jag tänker göra en sak klar gällande min blogg, vilket kommer göra det här inlägget ganska personligt.

Ni som läst ett tag eller känner mig sen tidigare vet att jag för ett antal år sen hade en helt annan klädstil än vad jag har idag. Det var för att jag ville väcka reaktioner. På den tiden var jag desto tystare, men att skylta med vad jag tyckte om saker kunde jag ändå få fram vart jag stod och fick människor att fråga, tänka och uppröras. Fast egentligen så retade det nog mest bara människor.

När jag började på gymnasiet startade samtidigt ett helt annat liv. Jag kände ingen på skolan och började umgås med dom som sen blev mina bästa kompisar, vilka var väldigt annorlunda än vilka jag umgåtts med tidigare. Med tiden förändrades jag med allt det nya, blev lugnare, mer mogen och stack inte längre ut med min klädstil eller attityd.

Men efter studenten under sommaren för ett och ett halvt år sen gick det sakta men säkert upp ett ljus för mig att jag inte var bekväm med vem jag hade blivit. Ingenting stämde längre, och pang så insåg jag att jag gått till att bli min gamla syn av "vem som helst". Jag var inte längre en rebellisk femtonåring, men jag var heller inte den enkla Jenny som lämnade gymnasiet i en vit tyllklänning efter att första dagen klampat in med kängor och en äcklig grön jacka.

Det blev som en förvirrad identitetskris där jag gick tillbaka till att lyssna på punk och bara känna efter. Mitt behov av att dra ögon till mig med mina kläder var inte lika starkt, men att låta mig glömma bort vad jag tidigare stått för blev för mig obegripligt och plötsligt fann jag mitt sätt att avreagera mig på: genom att skriva.

Det blev som en mogen version av mig själv där jag kände att allt som plötsligt kom fram igen på något sätt behövde synas för att uppnå den tillfredsställelsen jag tidigare fått genom uppseendeväckande beteende och klädsel.

Och här kommer jag till punkten varför jag nu sitter och skriver allt detta:

Vad jag har förstått är det människor som läser min blogg som kännt sig träffade av vad jag skrivit. Kompisar, släkt eller båda, vad vet jag.
Dock skriver jag aldrig några åsiktsinlägg på grund av er. De starkare reaktionerna jag delar med mig av handlar om saker jag gör eller undviker att göra vid tillfällen jag står inför olika val. Det handlar om vad jag ser eller läser varje dag, och skulle aldrig hänga ut någon av er för att jag retar mig på hur ni lever era liv, vilket jag för den delen inte har så stor koll på.

Så med tanke på att det är inte är efter er jag skriver kan jag heller inte stå för vad ni måhända känner er träffade av. Och skulle jag senare skriva om saker där ni tar åt er kan jag redan nu dra till med att ni får läsa lite på egen risk. Jag har åsikter, jag kommer skriva om dom, men jag gör det som sagt inte på grund av någon av er som jag vet läser här.

Men! Jag vill väcka reaktioner, jag vill att folk ska fundera, uppröras eller hålla med.
Det är därför jag skriver här och inte i en dagbok.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Ja för bövelen, och här får ni massa random exempel:
Jobbade på en festival, var i New York, flyttade utomlands, sökte jobb på ett slott, sov på bottenvåningen av Stockholms centralstation, åkte pulka i vångabacken, räddade livet på en katt, fångade ett plektrum från Hardcore superstar och lyckades slarva bort det på ett par timmar, körde Barneys variant att åka till roliga platser utan att bokat hotell och istället leta upp random folk på stan att sova hos, återvände till försvarsmakten och utbildades till soldat istället för ungdom, hade en temafest, flög ensam, nej nu räcker det.

Höll du några av dina nyårslöften?
Att inte ha några i år, jajemen.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Tycker människor blir föräldrar överallt, men ingen som jag känner bra.

Dog någon som stod dig nära?
En ganska nära släkting.

Vilka länder besökte du?
USA, Danmark och Tyskland en gång innan jag flyttade hit.

Är det något du saknar år 2010 som du vill ha år 2011?
Fler resor och upplevelser, mer jobb, fler bra konserter!

Vilket datum från 2010 kommer du alltid minnas?
Jag skulle snarare uttrycka det såhär: sommaren 2010 kommer jag alltid minnas tack vare My with the stick.

Din största framgång 2010?
Vafalls skulle det vara? Komma tillbaka i grönkläderna och må awesome kanske. Eller att äntligen ta steget och flytta till Würzburg.

Största misstaget?
Jag gjorde misstag och nöjer mig med det svaret.

Har du varit sjuk eller skadat dig?
När jag var sjuk under våren gick jag och fikade med Mjew några timmar samt träffade tjejerna när jag hade feber. Efter det fick jag halsfluss och fick inte prata på två veckor.

Sen kraschade jag med cykeln i beckmörker det första jag gjorde när jag kom till Tyskland.

Bästa köpet?
SYSTEMKAMERAN!

Vad spenderade du mest pengar på?
Jag shoppade galet mycket kläder. Flänga runt i Sverige med tåg hela tiden var nog inte så billigt det heller.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Alla random grejer jag gjorde ihop med My, som när vi cyklade tandem på Ven, var i Stockholm, Göteborg och Malmö inom loppet av två veckor, träffade galna människor att umgås med överallt och gick på skåneleden.

Första gången jag träffade Joe på en fest och en bild på en tjock flygande katt kom upp på en projektor efter att vi i vårat övertrötta tillstånd precis hade kämpat för att sluta skratta åt den i hans mobil.

Bryta allt det gamla för att flytta till Tyskland och här få en helt annan vardag med storslagna människor.

Vilka sånger kommer alltid påminna dig om 2010?
Tror inte jag har en sådan låt. Men bara för att det var första gången jag hörde Rammstein - Mutter det året får jag nog säg den låten.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Det var ett satans år.. Första hälften. Sen vände det och blev väldans glatt!

Vad önskar du att du gjort mer?
Tänkt på vad som var bra för mig själv och vad jag egentligen ville.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Gått hemma och varit arbetslös?

Hur tillbringade du julen?
I en del av Tyskland som heter Thüringen, med Robert, hans föräldrar och syster. Var svårt att få in julstämningen med fondue och negerbollar istället för tomten och Kalle Anka, men det var en otroligt kul helg.

När jag och Robert hade varit ute och gått en runda och frusit fingrarna av oss gick vi in och värmde fingrarna på badrummets golvvärme.

Fick för mig att det var en bra idé att bita tag i underarmen på honom vid något tillfälle. Samtidigt kom hans mamma in i rummet, alla bara tittade på varandra, jag fortfarande med hans arm i munnen. Samma sak när vi gjort negerbollar och han åt degen från mina fingrar efteråt. Vi dog av skratt.

När vi sista dagen åkte till en vilda västern-restaurang satt vi vid ett bord med en låda att dra ut, vilken vi la torr mat i som vi inte tyckte om. Och antog att det var själva poängen.

Blev du kär i år?
Jag lyckades stanna en Robert på Tirili tack vare hans Norgejacka.

Favoritprogram på TV?
Parlamentet, var nog ganska obänkad vid teven förra året.

Bästa boken du läste?
Läste jag några böcker? Oh wait.. ska jag välja den om brandbilar, polisbilar, traktorer eller grävmaskiner?

Största musikaliska upptäckt?
Snarare återupptäckt. Gamla godingarna asta kask, anti flag, ebba und so weiter. Och en hel del från bandit efter dom anlände till Kristianstad.

Något du önskade dig och fick när du fyllde år?
Jag har ingen aning om vad jag önskade mig. Pengar kanske. Det fick jag.

Något du önskade dig men inte fick?
Häst och grytlappar.

Vad gjorde du på din födelsedag 2010?
Jag började med att hälla saft över mig själv. Sen åkte jag till Malmö och shoppade med mamma och bowlade därefter två timmar med några kompisar på kvällen.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Om man tagit sig upp i norr med goa gubbar och åkt snowboard. Två år sen sist.

Hur skulle du beskriva din stil år 2010?
Random.

Vad fick dig att må bra?
Alla spontana och galna upptåg, nya platser, konserten med hardcore superstar i Gattabarrrg, Tyskland har vi nog redan kommit fram till, människorna jag lärde känna och säkerligen en massa annat.

Vilken kändis var du mest sugen på?
Haha frågan.. jag minns när jag var tretton..

Vem saknade du?
Jag saknade min farmor förra året.

Vilka andra jag har saknat håller jag utanför bloggen.

De bästa nya människorna du träffade?
My, Joe, Robert, au pair-familjen och alla flickor och pojkar jag träffade här i Würzburg.

Kom att tänka på något som Robert och jag pratade om för några veckor sen. Nyårslöften.

Sammanlagt fem år av mitt liv har jag lagt på att inte äta godis. Jag samlade in pengar att köpa hunden för eftersom jag fick tusen kronor de tre första åren. Sista gångerna var för mitt psykes skull. Det är inte klokt vad jag mådde bra av att inte äta godis, chips, kakor, läsk och glass. Första månaden var alltid tuff, men sen kände jag inget behov av det längre. Sötsuget försvann.

MEN! Jag vet att det är otroligt svårt att hålla nyårslöften om man varken är otroligt envis eller motiverad. Och där har vi väl problemet med varför alla nyårslöften bryts efter fyra dagar; för att den nya vanan inte kommer från motivationen till förändring. Detta gäller ju samma sak som den klassiska "jag börjar på måndag..". Det håller inte. Man kan inte sätta ett datum på när man är redo att ändra på sitt sätt att leva. Det är när man känner att "nu jävlar vill jag sätta igång", börjar planera och ser fram emot stegen mot målet som man ska grabba tag i sin idé.

Likadant var det för mig. Jag var inte motiverad bara för att det var nyårsafton.
Jag klarade mina löften för att jag heter Envis i andranamn.

Jag har ganska svårt för att verkligen fästa mig vid en blogg. Det brukar bero på att jag i början fick en uppfattning om att det stod intressanta och tänkvärda saker, men att det i slutändan bestod av 90 % "såhär blir du snygg och smal", "jag vill ha uppmärksamhet" och "vinn skräp". Dom människorna tappar jag respekten för rätt rejält. Börjar bloggen bli större försvinner oftast det personliga, då går det mer ut på att fånga mer publicitet för att kanske tjäna några kronor på det hela. I samma veva ryker denna person från min lista av vad jag vill lägga min tid på att läsa.

Lady Dahmer gillar jag på grund av hennes brinnande för att starta diskussioner om smarta saker gällande "genustänk". Äntligen någon som pratar och argumenterar, med vett i skallen dessutom.

Anna Kaagaard Kristensen verkar allmänbildad, smart och delger dina åsikter på ett fängslande sätt.
Dock följer jag inte hennes blogg nåt värst efter jag läste hur hon beskriver sig själv: "jag är sarkastisk, självgod och egocentrisk och jag pratar oftast mer än vad jag lyssnar, alltså jag lyssnar ju men jag blir oftast tyst när jag blir tvungen att andas mellan utläggningarna". Sådana människor har jag otroligt svårt för. Men jag går in där då och då och förbluffas ibland över hur otroligt jävla bra hon kan uttrycka sig om saker jag håller med om.

Kenza - chockerande kanske? Men hon är nog den enda stora bloggaren jag vet som är "på riktigt". Hennes humor är sjukt jävla galen, hon inspirerar en och är en bra underhållning när man bara vill läsa om något lättsamt.

Ketchupmamman har jag börjat följa nyligen. Hon är helt jävla störd, och det menar jag som en enorm komplimang. Hennes oväntade kommentarer är ibland hysteriskt roliga. Var får människan allt från?

Men vad människor får ut av att läsa de stora bloggarna som lever av skönhetshysteri, skitsnack och intelligensbrist förstår jag inte. För mig är det varken roande eller intressant, utan i högsta grad motsatsen. Att följa hur jävla snett det ens är möjligt att gå i människors tänkande får mycket att kännas jävligt sorgligt och hopplöst.

(Och ja, ibland gillar jag min egen blogg också.)

Först sitter jag och läser bloggen till genusmotarbetar'n nummer ett Lady Dahmer, för att därefter gå över till världen av grymma åsikter gällande samma ämne.

Tre minuter senare traskar jag in i köket där jag hittar de två yngsta pojkarna sittandes med fyra dockor med tillhörande kläder utspridda här och var. Har tidigare bara sett dom leka med lego, brandbilar och pussel.

Det är inte mina barn och därmed inte heller mina sätt att uppfostra, men vad det gäller lilla Julius förstår han än inte vad färgerna spelar för roll. Därmed är det heller ingen stor grej att jag låter honom bära en rosa mössa på stan eller att han leker här hemma iförd en ljusrosa tröja. Jag gör det inte för att visa vad jag tycker, för att skapa debatt eller för att försöka få andra människor att tänka ett steg längre; jag gör det för att det egentligen inte är en så stor jävla deal.

Barnen här hemma uppfostras på samma sätt som jag gjorde när jag var liten. Utan något flickigt eller pojkigt. Det som är roligt, det bara gör man. Tjejen här hemma bär nog alla färger utom just rosa, hon gillar inte när man gör frisyrer i hennes långa hår och hon sysselsätter sig med saker som att spela flöjt och handboll.
Pojkarna grabbar tag i första bästa leksak att roa sig med (trots att Julius har en stor förkärlek till alla fordon som tutar och blinkar i en enda röra). Dom kan vara hårdhänta, men inte som att leken utgår efter en handling under rubriken våld.

Jag är otroligt tacksam att föräldrarna, liksom jag, inte sätter barnen vid teven stup i kvarten.
Dagens barnfilmer är skit. Vuxna ser dessa program med andra ögon än barn, dom tar in historiernas händelser på ett helt annat sätt och lär sig av dessa tecknade och animerade "förebilder".

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag har tamejfan hamnat i rätt familj.
Ja kanske lite på grund av att dom är bedårande också.

 

I fredags då barnen fortfarande hade jullov tog jag med mig de två yngsta till en lekplats som låg en bit iväg. Allt var frid och fröjd, med undantag för att tvååriga Julius vägrade lämna sin mamma. Han grät och grät, skrek och sprang tillbaka mot huset så fort han fick chansen. Att gå dessa åttahundra meter tog nog en halvtimme och jag fick springa efter honom säkert fyra gånger då han ibland vände tvärt för att försöka kuta hem så fort han bara kunde.

 

 

 

Det var en satestor lekplats och de arma små barnen var nog på alla gungor, klätterställningar och sandlådor där fanns. När jag kom hem upptäckte jag att jag tagit fyrahundraelva bilder under en och en halv timmes tid. Bra!

Nu är snön borta. Nästan värt att själv gå dit någon dag och leka.. Ehe.
På återseende mitt herrskap

Alltså allvarligt talat.
Hur i hela friden har jag lyckats missa detta bandet under mina tjugo år?

Det här är för bövelen klockrent! Inte en eller två låtar, utan dessa norska herrar är fan storslagenheterna själva. Låten. Musikvideon. Bandet. Jag blir nästan glad i hjärtat som när någon har med sig vetebröd. Lyssna!

Min livsfilosofi är att tro på mig själv, eller göra mitt bästa för att vara den personen att tro på.

Ämnet förknippas såklart med religion, och nej jag tror inte på gud. Vem vet vad som står bakom allt på denna jord, men jag orkar heller inte bry mig. Gamla historier som sägs vara sanna, en man, något man aldrig kommer se i vilket fall som helst. Vad andra tror på får dom stå för, personligen antar jag att de troende gör sin sanning i att gud finns för att därifrån hitta sin styrka. Tror människor så starkt på att det verkligen finns en gud att tacka för allt gott och en gud att få tröst från när allt går åt helvete så får dom nog sin bekräftelse av övertygelsen att vilja tro på det. Det finns inga bevis. Det som finns är en bok och en inställning om att "tacka gud för allt bra, och går det dåligt så var det så gud ville ha det i vilket fall som helst". Enkelt och energigivande att leva efter det sättet egentligen.

Men själv väljer jag att tro på vad jag ser och vad jag vet, inte vad jag vill tro på för att göra saker enklare.
Därför tror jag på mig själv istället. Vad som händer är ren fakta från omständigheterna jag orsakar för mig själv i livet. Klarar jag ett prov är det på grund av mina egna inlärda kunskaper och kraschar jag med cykeln är det för att jag är kass på att hantera fordon.

Ju mer jag tror på sig själv desto bättre blir resultaten i livet. Och desto bättre mår jag.

Saknar att ha internet hemma, eller ja, jag har ju på mobilen, men det går inte att blogga därifrån, så jag tar tillfället nu när jag sitter i skolan.

Det verkar som att mycket går åt rätt håll nu. Jag har börjat på ett tredje jobb där jag håller till fem kvällar i veckan, de andra ställena verkar det vara färdigjobbat på, men det gör absolut ingenting, det var bra avslutningskvällar på båda ställena, och jobba mer än jag redan gör idag skulle jag inte orka.

Problemet är bara att jag inte kan somna efter att jag kommer hem från jobbet, i början kunde jag det, och då var det inga problem att komma upp för att gå till skolan igen dagen efter. Men idag går det inte längre, jag ligger vaken i flera timmar även om jag kommer hem och borstar tänderna direkt. Somnar oftast omkring kanske två på natten, och sen ska man upp morgonen efter, är det bara jag som är trött efter att bara ha sovit sex timmar per natt i en vecka? Jag fattar inte ens vad problemet är. Jag kan vara jättetrött när jag går och lägger mig, men så fort jag släcker lampan är jag klarvaken och bara ligger och vänder mig fram och tillbaka.

Det finns ju en massa hjälp man kan få om man har sömnproblem, sånt man kan läsa om på internet t.ex., men det är inget som funkar. Jag har provat allt snart känns det som. Är man spänd går det inte att somna enligt mamma, men jag är inte ens det, och jag har inget att vara spänd över. Jag trivs numera i klassen och utbildningen är i sitt bästa skick eftersom vi gör relevanta, praktiska och roliga saker. Jobbet är askul förutom de otrevliga människorna som klickar en (eftersom jag jobbar på ett marknadsundersökningsföretag så får man väl vänta sig att folk inte vill svara, men man behöver väl för fan inte vara oförskämd?). Kollegorna är roliga att hänga med, är flera jag trivs bra med (vilket jag inte är speciellt van vid från många andra arbetsplatser jag haft tidigare), och det är kort tid kvar i Tranås vilket innebär att jag redan har börjat packa och kan se ljuset så att säga.

Får väl se om det löser sig ikväll. Gäller att inte göra ett problem av det, som det sägs. Nej, då är det väl bara att ta det som det kommer.

På återseende mitt herrskap.

Snacka om stress! Vi hade ett stort arbete att skriva i skolan, som vi haft sen flera månader tillbaka att göra, men självklart väntar man ju till sista minut innan man börjar ta tag i det. Jag hade skrivit ungefär fyra sidor fram till för några dagar sen. Det var svårt att få ändan ur nu på slutet medan jag mådde så dåligt, men när jag väl kom tillbaka till Tranås igen och varit här några timmar, och sommarvärmen verkligen hade dragit igång, ja då plötsligt mådde jag bra igen, åtminstone desto bättre att jag nånsin trodde att jag skulle må så kort tid efter allt som hänt de senaste veckorna, och med tanke på hur jag mådde bara i söndags, till och med i måndags.

Jag jobbade i garderoben i måndags kväll, det var så svinigt hektiskt under några timmar, alla i hela Tranås skulle in på Babar samtidigt, och till slut blev det att jag försökte hänga upp tretton jackor på samma galge samtidigt som jag tog betalt, lämnade tillbaka växel, stämplade fem personers armar och småpratade med sju olika personer. Det var helt galet. Och när alla människor hade kommit in och totalfyllt alla möjliga utrymmen av lokalen så bestämde andra sig för att gå hem, vilket betydde att jackor sen både skulle in och ut, för att sen växla då alla skulle ut på samma gång när vi stängde.

Pengarna bara svämmade över, dom fick inte ens plats i kassan på slutet, de låg överallt. Så jag kom hem vid halv tre på morgonen trots att vi slutade klockan ett. Garderoben såg ut som efter ett fälttåg när alla gått hem. Jag sov sen i typ elva timmar och vaknade av att mamma ringde. Då var det satevarmt ute, jag fällde upp ett paraply på balkongen som jag band fast, och satte mig sen med arbetet och skrev fyra sidor.

Ungefär såhär kan det ha sett ut

Igår var det likadant efter skolan, först träffa den übertrevliga liftaren från sist jag åkte hem, och sen dra ut på balkongen och skriva, då var det kanske sju sidor som snickrades ihop. Och skoldagen var till och med kul igår, trots att vi bara höll på att jobba med rapporten, samt satt och göttade oss i solen/åt glass och jagade efter papper som blåste omkring. Musikerna stod spontant i skolans trädgård och spelade jazz dessutom.

Men idag då ja. Det blev väldigt mycket på en gång, hade ett möte, därefter en timme här hemma innan ett provjobb som både gick bra (kändes det som) och var skitroligt, både eftersom själva arbetet passade mig där jag fick jobba mycket på egen hand med att ringa runt till en massa människor, men samtidigt med de nya kollegorna som var jättetrevliga, dom var också nya och började idag.

Erik fick vara det goda exemplet och visa how it's done innan vi fick börja ringa, och fråga om folk ville svara på frågor om kryssningar. Folk fattade inte min dialekt, en kvinna trodde att jag gjorde en undersökning om gardiner. Alla vi tre nya tjejer snackade med minst en person som på frågan "vill du svara på några frågor?" svarade "NEEEJ" och slängde på luren.

Ja sen nu ikväll skulle ju då den här rapporten vara färdig, så jag skramlade ihop några sista sidor på kvällskvisten, eller nattgrenen, och skickade iväg den färdiga uppsatsen TJUGO SEKUNDER före tolv.

Yes!

Nu bär det iväg igen. Med en konstig i känsla i kroppen. Vill inte vara tillsammans med andra men vill inte vara själv. Vill inte leva men vill inte dö. Jag är tom, allt inom mig värker av saknad och sorg. Läste nyss Tyras blogg, hon verkar vara i ungefär samma skick som mig. Jag kan inte skriva ut allt jag tänker och känner just nu, det får jag behålla inom mig, åtminstone borta från den allmäna omvärlden. Både mamma och mormor har frågat om dom ska följa med upp till Tranås. Hur mycket jag än älskar dessa människor så tror jag inte att det skulle hjälpa, inte med tanke på vilket stort behov av att vara ensam jag har.

Skulle nog känna mig kvävd och leta flyktvägar. Men så som det ser ut nu är inte heller lockande, jobb ikväll som jag trivs på, men sen då? Jag känner att jag trycker ner sorgen nu när den nästan är lika stark som för en vecka sen, har inte tid att vara ledsen. Har inte tid att sminka över mina röda ögon för att dölja hur jag mår på jobbet. Bättre att förneka allt och hålla tillbaka det och låta sorgen ta över när jag väl har tid för det igen.

Jag tänker hemska tankar, tycker inget är roligt längre. Konstígt, för i onsdags gick det verkligen åt rätt håll. Nu är jag i princip sängliggande och skittrött igen, och vill att alla ska låta mig va ifred. Känslan av att jag snart kommer vara ensam igen kryper sakta men säkert över mig.

En månad kvar, jag ska klara det. Jag kommer må bra igen.

Jag behöver något helt annat att tänka på, så medans jag lyssnar på rammstein, raised fist, anti flag och andra godingar tänkte jag köra på en gammal hederlig lista som är ett fruktansvärt trevligt tidsfördriv..

1. Tre namn jag lyssnar till:
Jenny, Bonde, Bodil.

2. Någonting jag tycker om med mig själv:
Jag är modig, driven och självständig.

3. Någonting jag inte tycker om med mig själv:
Min för tillfället dåliga självbild.

4. Detta är jag rädd för:
Spöken och ofrivillig ensamhet. Sen tycker jag mumintrollen och båtpropellrar är obehagliga.

5. Tre saker jag vill ha varje dag:
Bra mående, drömmar och energi.

6. Tre saker jag absolut inte kan göra:
Ta mig till amerika med hjälp av en get, en synål och en stavhoppspinne.
Stoppa tröjan i byxorna och fylla på med spindlar genom ärmarna.
Flytta till Finland.

7. Detta tycker jag om att göra:
Fotografera, köra på spontana impulsidéer, resa, möta nya människor och sjuhundraelva saker till.

8. Detta vill jag göra just nu:
Sova hela natten utan mardrömmar.

9. Bästa känslan:
Ren genomgående lycka, typ vid nyförälskelse och allt annat funkar skitbra i livet.

10. Värsta känslan:
Ensamhet, utanförskap, sorg.

11. Egenskap jag gärna vill att min partner har:
Pass.

12. Är jag kär just nu?
Sluta ställ så jobbiga frågor.

13. Jag vill gifta mig:
Nej, är ju som ett vanligt förhållande efteråt förutom ångesten över att man lagt en månads lön på en tårta samt skrivit under att man inte får behålla sina saker om man dör.

14. Följande saker vill jag göra innan jag dör:
Göra livet bättre för åtminstone en person, lära mig ryska, se hela världen, bli klokare, jobba som fotograf eller med filminspelning. Osv.

15. Min käraste ägodel:
Jag vet inte om Trigger skulle uppskatta titeln ägodel, men jag kör på kisekatten ändå.

16. Något jag vill ha i present:
Ett jobb.

17. Detta har jag på mig just nu:
Träningskläder från tidigare idag - svarta leggings, svarta shorts, en svart t-shirt från volontärjobbet på sonisphere och en svart kofta. Som gjort för en sportinriktad begravning.

18. Favoritkläder:
Benbeklädnad med hög midja, mörka nyanser av olika färger, nitar och tre lager tjocka strumpor året om.

19. Favoritdjur:
Katt och Micko.

20. Följande musikstilar tilltalar mig mest:
Allt mellan punkrock, hardcore och black metal kan man väl säg.

21. Favoritlåt just nu:
Egentligen har jag sjukt svårt för sabaton av flera anledningar, bland annat att dom gör kass musik, men även att dom är småsugna på småtjejer. Men deras låt carolus rex som spelades på bandit för några dagar sen fick faktiskt min fulla uppmärksamhet för att den var så oförutsägbar och hade en asbra melodi som kom och gick genom hela låten.

22. Roligaste ämne i skolan:
Polisverksamhet, kriminologi.

23. Tråkigaste ämne i skolan:
Rättskunskap.

24. En bok jag gillar:
Bertil Bertilsson - Rockfolket.

25. En film jag älskar:
That thing you do.

26. Favorit tv-program?
Pensionärsprogrammet vem vet mest.

27. Favoritdoft:
Bensin blandat med krut och nyss färdiganvänd gräsklippare utgör en magisk doft.

28. Detta äter jag gärna:
Som student nöjer jag mig med svaret det som inte är allt för gammalt.

29. Dricker helst:
Fet fet mjölk, smakar grädde!

30. Favoritgodis:
Typ snickers eller såna långa snören som alltid finns på marknader som smakar sur melon.

31. Hit vill jag gärna åka på semester:
Österrike, roadtrip USA, mellan- och sydamerika.. lättare att fråga var jag inte vill åka, då skulle jag svarat Finland.

32. Färg på mina ögon:
Gröna, den som säger något annat kan gå och lägga sig.

33. Min längd:
166 cm.

34. Jag tror på:
Inte alltid, men jag tror ofta på mig själv.

35. Jag spelar:
Frodo i en hemmasnickrad film från typ 2004.

36. Person jag beundrar:
Finns många men av olika anledningar. Mammas styrka, Mark Levengoods optimism osv. Jag beundrar de som följer sina egna mål och drömmar, människor som står för vad dom tycker och de som har civilkurage.

37. Så här bor jag:
I en etta tillsammans med en familj silverfiskar som bosatt sig i min walk in and fast out again-closet.

38. Antal döda krukväxter i hemmet:
Två och en halv. Den sista håller på att ge med sig den också.

39. Det här tänder mig:
Rätt personkemi och attraktion?

40. Det här gör mig avtänd:
För mycket för att rada upp i en liten lista.

41. Favoritfärg:
Mörkgrön, mörklila, vinröd.

42. Favoritcitat:
"It's your life happening while you're busy planning the future."

43. En hemlighet jag vet:
Jag vet hemligheter.

44. Bästa present jag fått:
Fått så herrans massa bra, men första digitalkameran var guld värd och hängde med i flera år.

45. Senast köpta skiva:
Ojdå, året var 1816. Eller det måste ha varit typ nån skiva med Pain för några år sen.

46. Det jag är mest nöjd över med mitt utseende är:
Mina ögon och frisyr sen jag klippte mig.

47. Det jag är minst nöjd över mitt utseende är:
Kycklingben, lite för kort,

48. Udda förmåga/egenskap:
Sifferminne är väl en grej.

49. Om jag vore ett djur skulle jag vara:
Katt utan tvekan. Varm och mjuk och behov av att vara omkring andra men på eget initiativ, annars en som kör mitt eget.

50. Vad lyssnar du på just nu?
Bad religion.

51. Vad har du gjort/ska du göra idag?
Var med på en lektion i självförsvar som min kusin höll i, har tagit en del tid för mig själv.

52. Var är dina föräldrar födda?
Broby och Bromölla.

53. Vad är det senaste du installerade på datorn?
Adobe eller nåt.

54. Vilken är din favoritrestaurang?
Peking som har så jääääääkla god mat.

55. När badade du i en pool senast?
Men vilka frågor. Pool är väl samma sak som badhus, då var det förrförra veckan på den irländska polisskolan.

56. Har du varit med i någon skolpjäs?
Nej haha, men jag och en gammal klasskompis fick för oss att vi skulle bli cheerleaders och repade varje onsdag i aulan till nån Michael Jackson-låt.

57. Hur många barn vill du ha?
Jag vill inte ha några barn.

58. Vilken musikstil tycker du mest illa om?
Opera, techno och rap funkar inte alltså.

59. Har du bestämt dig för vad du ska rösta på i valet?
Haha valet? Det var ju nyss?

60. Vad har du för TV-kanaler?
Standard och trean, femman och några där dom bara snackar lokala nyheter, bilmotorer och plastikoperationer.

61. Har du åkt moped någon gång?
Åkt med när en annan körde ja.

62. Har du busringt någon gång?
Ehehehehe. Ja, att man har.

63. Har du fått felparkeringsböter?
Jag parkerar exemplariskt.

64. Har du hoppat/kan du tänka dig att hoppa bungy-jump eller fallskärm?
Fallskärm hade varit kul, bungy kan jag till och med nu säg är tveksamt om man verkligen skulle våga ta steget när man står där uppe.

65. Vilken är den plats längst bort som du har besökt?
Måste va Thailand med Dallo efter studenten 2009.

66. Har du en egen trädgård?
Nej men jag har en balkong som det står en stol på.

67. Vilken är din favorit bland tecknade/animerade serier?
Simpsons och family guy är dom enda jag känner till, och FG suger så..

68. Kan du alla orden i nationalsången?
Nej, första delarna kan man väl, men sen svävar det ut fullständigt.

69. Badkar eller duschkabin?
Badkar är hala jäklar, får väl bli duschkabin. Varför sover jag inte? Är ju helt meningslöst att sitta och svara på frågor som dessa?

70. Vilken är den bästa film du sett senaste månaden?
Snow cake som gick på tv i fredags var rätt sorglig men inte så meningslös som många filmer.

71. Favoritpizza?
Brödet från Balkoni och köttfärsen från Tonys, och mild sås på det.

72. Chips eller popcorn?
Dillchips.

73. Vilken färg på läppstift använder du?
Använder inte, men mörkrött är snyggast.

74. Har du rökt jordnötsskal någon gång?
Har personen som kavlat ihop den här listan fått brist på idéer?

75. Har du någonsin varit med i en skönhetstävling?
Icke i skogen.

76. Apelsin- eller äppeljuice?
Äppel. Har du provat att borsta tänderna och dricka apelsinjuice efteråt?

77. Vem är den senaste som du åt ute med, vad åt ni?
Typ med mamma, Jak och Robert på Jensens böfhus i Gattabarrrrg för ett tag sen.

78. Favoritchoklad?
Marabou frukt och mandel som är riktigt gubbagodis.

79. När röstade du senast?
Första och enda gången 2010.

80. När åt du en hemodlad tomat sist?
När åt din mamma hemodlad tomat sist?

81. Har du vunnit en prispokal någon gång?
Kom visst tvåa i skyttetävlingen jag var med i för några år sen.

82. Är du bra på matlagning?
Bestämt nej, skräddaren säger nej.

83. Klarar du att tanka själv?
Vuxenpoäng!

84. Har du beställt något från de där shoppingprogrammen som går på tv?
Nej, men ibland undrar jag vad det är för människor som sitter hemma om dagarna och inte har bättre saker för sig än att kolla på sånt, men ändå är tillräckligt rika för att köpa hem en massa onödigt trams.

85. Pepsi eller Coca Cola?
Känner en hund som heter Pepsi.

86. Har du varit tvungen att använda uniform i något jobb?
Tvungen och tvungen, men uniform har vi haft som instruktörer på marinens sommarskolor.

87. Vad var det senaste du handlade?
Tågbiljett.

88. Har du kräkts offentligt:
Sist jag spydde var nog lite halvoffentligt.

89. Vill du helst bli mångmiljardär eller hitta den sanna kärleken:
Sanna kärleken. Har hört att man kan bli galen av att äga för mycket pengar, men det är förvisso stor skillnad i världen man hade kunnat göra..

90. Tror du på kärlek vid första ögonkastet:
Det är väl vid något tillfälle av kast med ögat man blir intresserad, men inte går man väl och blir kär i folk man ser för första gången. Undantag kan väl gälla tjejer i trettonårsåldern.

91. Har du ringt något betalnummer:
Allt man ringer kostar väl pengar.

92. Kan man vara vän med sitt ex:
Ja, fast komplicerat blir det ju.

93. Vem var det du besökte på sjukhus senast:
Folk är dåliga på att hamna på sjukhus tycker jag.

94. Hade du mycket hår som liten bebis:
Jag såg ut som en kines när jag föddes.

95. Vad har du för meddelande på din telefon/mobilsvar:
Får inte den till att funka, men det är kanske lika bra, hade säkert bara spelat in nåt oseriöst iallafall.

96. Vad har du i din väska:
Fiolfabrik.

97. Någon favoritsak du gör innan du går och lägger dig:
Skriver ner det bästa som hänt under dagen.

98. Vad är du tacksam för idag:
Att jag mår bättre än igår.

99. Var hittade du den här listan:
Internet nånstans.

100. Tre personer jag vill ska fylla i denna enkät:
Du, dig, ditt.

Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare och komma upp igen. Vet att jag borde göra dom här inläggen hemliga så att inte vem som helst kan gå in och läsa, vet att det kan va känsligt. Men jag tror det var den här ärligheten som gjorde att jag kunde ta mig ovanför vattenytan sist jag var hemma. Men i situationen jag lever i just nu  finns det inget utrymme för att ha en tid där det går neråt, det är för mycket som händer på en och samma gång.

Jag har en sista natt hemma innan det bär iväg igen, här gäller det att bita ihop i en månad, jag SKA gå till skolan på onsdag, jag är stark nog för det. Jag pratade med honom nu ikväll, sa att det bästa var att säg upp kontakten en tid framåt, för bådas skull. Jag måste gå vidare, och det kan jag inte när jag fortsätter riva upp såren såhär ofta. Det blir så speciellt när det är en kur för att sluta älska en person, det går liksom inte att fortsätta älska litegrann vid sidan om. Ska vi kunna fortsätta vara vänner i framtiden krävs det att vi är på samma nivå, jag måste kunna ha släppt honom helt tills dess. Ta undan allt som påminner om honom, har ju små lappar överallt där hemma, med hjärtan och interna djurnamn, hans kläder som ligger utspridda, duschugglan ovanför sängen osv.

Ett så hårt bakslag som jag fick igår är inget jag kan utsätta mig själv för igen om det är möjligt att undvika.

Men det betyder inte att jag har slutat bry mig om hur han mår, jag är glad att han fortfarande kan prata med mig, och det sista jag vill är att han ska må dåligt. Har ju fattat genom att lyssna på honom att det inte är en "vanlig" break up för någon av oss, och det blir nog bra för båda att inte höras på ett tag, trots att det är sjukt jobbigt nu.

Värre flyktkänsla än jag haft på mycket mycket länge. Gråter eller försöker att sova för att slippa må såhär. Men det går inte att sova, har varit vaken större delen av natten. Har panik för att jag inte vet vad jag ska göra. Försöker sova nu på dagen men ligger mest och tittar in i väggen. Jag vill gå tillbaka i tiden. Eller bara känna att det går på rätt håll. Jag hade ändå allt under kontroll de sista dagarna. Kände att jag kunde släppa honom äntligen och att det faktiskt var rätt beslut. Men nu vänder allt och jag kunde inte känna att det är mer fel. Det ska inte vara såhär. Hatar att känna mig så ensam. När jag åkte hemifrån sist var allt så bra, mamma var glad, jag var glad, det kändes så bra. Men nu är alla sura och verkar vänta på att jag åker igen. Bryr sig inte om att jag är där utan irriterar sig på saker jag gör och inte gör.

Det går ett tåg om ungefär en timme, funderar på att ta det. Mådde dåligt i Tranås, men betydligt bättre än här där jag bara känner mig oönskad. Fly från känslan. Från verkligheten. VAD. SKA. JAG. GÖRA?

Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Allt känns verkligen som skit. Känner mig inte välkommen eller önskad nånstans. Jag åkte upp till Tranås igen i onsdags, men var inte alls redo egentligen, låg bara i sängen hela torsdagen och fredagen, och liftade sen hem till Kristianstad igen igår eftermiddag. Åkte med sex olika personer, varav en var riktigt cool och vi klickade ganska direkt med våra personligheter. En var från Tyskland så vi snackade tyska hela vägen, fattade allt han sa utom en historia som han tyckte var skitrolig, som handlade om en flicka och en häst utanför hans fönster. Tänkte att det var lika bra att bara skratta med eftersom jag antagligen inte skulle fatta historien bättre om han sa den en gång till. Sen hade jag tur på en bensinmack, den första jag gick fram till och pratade med skulle faktiskt till skåne, så jag åkte med till Markaryd och tog bussen därifrån med ett snabbt stopp hos några släktingar. Kom hem vid elva på kvällen.

Har kännt sen jag kom hem att jag inte alls är välkommen, tänkte kolla upp en tågbiljett för ikväll eller imorgon, och om inget annat får jag lifta tillbaka också. Förra gången jag kom hem var jag helt förkrossad och det var bara naturligt att jag åkte hem, men nu är på något sätt tiden förbi, nu är det dags att gå vidare och inte behöva tryggheten längre. Och jag klarar inte av det. Jag har drömt mardrömmar inatt, om att inte ha någonstans att ta vägen, och det är likadant jag känner nu när jag har vaknat. Också måste jag såklart gå in och kolla på Roberts facebook, och med dom nya bilderna han lagt upp blir det bara för mycket. Jag har ju ändå lyckats undvika att tänka på honom den sista tiden, eller det går ju såklart inte en hel dag utan det, men jag har kunnat distrahera mig tillräckligt. Men nu rasar allt igen, och den ensamheten jag känner. Oönskan om att jag är här som jag känner från mamma, ensamheten jag känner i Tranås, ovissheten om framtiden och nu att jag inser att jag fortfarande älskar Robert så fruktansvärt mycket. Den sista tiden har jag bara kunnat tänka på hur glad jag var alla de gånger vi var hemma hos Basia, Charlotte och Lisa tillsammans med alla de andra. Jag vill inte vara utan honom. På allvar, det tar emot så fruktansvärt att inse att han faktiskt har gjort slut. För alltid.

Jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag vet inte vad jag ska göra.

Upp till Tranås redan ikväll, ser ut som att det kan komma att bli få bloggtillfällen framöver. Kanske kan lösa det.

Just nu får jag bara ont i magen av tanken på att åka tillbaka till Tranås. Vaknade med magonda, idag är ju den dag jag egentligen tänkt åka upp igen. Nej det går inte. På ett sätt hoppas jag att på att få jobba i helgen så jag kan träffa nytt folk och jobba med mina trevliga kollegor och få ihop lite extra pengar, (för att kunna köpa ännu en kamera eftersom den förbannade idioten på blocket snodde pengarna för den förra). Men å andra sidan hoppas jag att det blir nästa helg istället, så att jag kan stanna här över helgen som jag så starkt känner att jag behöver. Snart kan jag ta mig upp, men hela min kropp skriker nej i dagsläget.

Man märker ju lätt saker genom att bara kolla på människors kroppsspråk, och jag har sen länge förstått att en del i klassen inte gillar mig, även om dom inte kan säg det till mig. Men nu börjar det visst komma fram mer och mer. Men är vi svenskar verkligen så fega att vi hellre drar egna slutsatser än ställer en fråga om hur en annan person mår? När jag mådde som sämst kunde jag inte ens ha ögonkontakt med min egna pojkvän, jag satt hela nätterna på golvet och grät. Jag kunde sitta i en kvart på morgonen och titta på mina kläder och undra hur jag skulle få energi nog för att ta dom på mig, jag kunde inte ta mig ur sängen på egen hand. Ändå har jag kunnat ta mig till skolan nog för att fortfarande ha okej närvaro, även om jag helst höll mig för mig själv under den perioden, hoppades att ingen skulle prata med mig i skolan eftersom jag mådde så hemskt dåligt.

Det fanns inte en enda person i klassen som undrade hur jag mådde. Det väntar jag mig inte heller, jag bryr mig inte speciellt mycket om det heller. Men att klassen på egen hand, utan att veta, börjar ogilla mig för att de gör sin egna historia om varför jag inte varit där känns bara fegt och liksom.. suck. Särskilt när vi går en polisförberedande linje och social förmåga är en viktig del. Hur gör man jobben ute om man bemöter de man eventuellt ska jobba med såhär?

Det verkar även ligga mycket irritation bakom att jag inte varit mycket på idrotten. Första halvåret hade jag problem med magen eftersom något växte ihop fel efter operationen, och när jag väl var med kände jag mig bara förnedrad. Vi hade Mossis som skulle lära oss självförsvar och han tog upp ett exempel från tiden han jobbade som polis, om en tjej som var så rädd att hon kissade på sig, och han ställde brevid mig för att visa på att det var jag som "spelade" den tjejen, och ett skratt spred sig i klassen. När vi sen skulle dela in oss två och två ställde sig några i en grupp av tre så jag blev ensam.
När jag var med på Vics lektion och vi sprang beep-testet fick jag uppkäftiga kommentarer när jag nämnde att en som sprang fick extratid. Handlar det om brist på laganda? Absolut inte, det handlar om en så stark känsla av utanförskap att jag hellre går hem än är med på lektionerna eftersom det inte är en obligatorisk tid.

Sen har jag hyfsat ny frisyr också, som jag nu äntligen kan börja fixa med min fina älskade plattång jag fick av kära pappa, och en del hårprodukter som skaffades på H&M med mitt presentkort.

Nej, jag köper inte hårprodukter på second hand. Det verkar ofräscht om nåt.

Nej jag var inte särskilt glad när jag tog bilden, och då tänker jag inte låtsas heller. Hade jag för den delen gjort ett tappert försök till ett leende hade jag nog ändå bara fått kommentarer i stil med "vad är det för fel på ditt ansikte?".

På ett sätt har jag magonda och gråt i halsen, men på ett annat sätt har jag någon form av svag glädje och lättnad i kroppen. Jag pratade precis med honom på skype, något jag inte hade planerat men såg att han var inloggad på facebook och tänkte.. varför inte, jag kände ju ändå en så stor skillnad mellan hur jag mår idag och hur det var i torsdags kväll när allt bara var ett sjujäkla helvete rent ut sagt. Och i början var det väl lite så, inte lika jobbigt förstås, men känslan igen av saknad och att för allt i världen inte vilja att något av det är sant. Men förra gången vi pratade grät jag nästan oavbrutet som ett litet barn och ville helst av allt att det bara skulle vara ett stort jävla elakt skämt.

Men det fanns en helt annan typ av känsla i samtalet idag, som att vi pratade mer som vänner även om det ändå låg en sådär malande saknadskänsla som tyngde ganska rejält, särskilt i början och slutet av samtalet. Men under tiden, även om det hade varit väldigt lätt för mig att börja gråta om vi bara hade pratat om något sådär särskilt sårbart, så var det ändå lätt till skratt, och även om det låter hemskt så känns det skönt att jag inte är den enda av oss två som har mått dåligt. Eftersom vi inte snackat på flera dagar har jag inte haft någon aning om hur någon annan än de omkring mig och jag själv har mått. Och eftersom vi bara har kontakt över datorn kunde han ju redan ha genomgått ett månggifte, blivit homosexuell eller ha gjort en okänd portugisisk tjej gravid med trillingar. Vad vet man liksom?

Men bara vetskapen nu om att det är svårt för oss båda läker lite, där vi båda kan komma fram till att (även om det för mig i nuläget känns som ett felaktigt beslut) inte hade varit bra för någon av oss att fortsätta i ett förhållande där en ganska stor del av själva förhållandebiten inte funkade. Det går ju inte att vara tillsammans med någon som inte ger en vad man behöver. Alltså inte vad man vill ha, utan det man verkligen behöver av sin partner, och så kände vi ju båda två, även om det för min del var omedvetet. Nu gäller att ge tid för kärleken och saknaden att avta. Jag kan ju nästan acceptera att det ser ut som det gör idag, ja det skulle väl va om han redan skulle träffa någon ny typ imorgon, då skulle det nog inte vara långt ifrån att jaga henne jorden runt med fackla och högaffel.

Det är skönt att känna att det går framåt, även om det bara är i små små små små steg.

Min reaktionstid idag var lagom långsam när jag cyklade hem från stan tidigare idag. Vid ett övergångsställe tutade någon, som jag antar var menat för mig eftersom jag var den enda där (tyckte jag), men jag vände mig inte om för att se vem det var förrän typ tio sekunder senare när bilen redan kört iväg och jag var på väg ner för backen från vägen. Sånt kan driva mig till vansinne, börjar fundera på vem det kan ha varit och kan fortsätta tänka tills jag gått igenom alla invånare i hela skåne.

Börjar känna av att det snart är dags att ta sig upp till Småland igen, jag är inte lika paralyserad längre och tror det är bra att kunna göra något mer på dagarna än att gå med hunden och promenera på stan, så tankarna måste gå till annat än honom även om det redan i nuläget har minskat. Det svåra är bara att det är dessa fem läkeveckor som jag är rädd för att trycka ner så snabbt så möjligt för att komma tillbaka och bli en människa igen. För jag kan ju känna så starkt att jag inte går igenom sorgen, jag undviken den till nästan vilket pris som helst. Det är inte ofta jag vill tänka på honom, och då distraherar jag mig alltså tillräckligt för att få annat på tankarna. Och jag är rädd för att om jag redan åker upp kommer frysa sorgen som det nu var så dåligt för ens framtid. Jag har ju liksom knappt börjat må bättre än. Och allvarligt talat tror jag inte att jag kommer klara av det på egen hand, sittandes där uppe. Här har jag nästan konstant befunnit mig bland människor, främst mamma och pappa. Alltid haft någon att prata med om jag behöver det, och att snacka med dom över telefonen blir ändå inte samma sak, jag känner att jag behöver just den trygga fysiska närvaron från andra, åtminstone min kisemises. Det är mina tankar jag måste handskas med från att jag kommer hem från skolan tills jag går och lägger mig. Men det kanske är just det som innebär att gå genom sorgen. Men finns det en enda människa som känner att det skulle gå på egen hand?

Men nej visst, jag är inte ensam där uppe, men situationen är ju lite mer speciell av flera olika anledningar. Just den närvaron och tryggheten som finns med mina föräldrar är det jag livnär mig lite på för tillfället. Jag känner redan hur uppstressad jag är över det med tanke på att jag fått ont i magen, samma magonda som jag vanligtvis alltid får efter jag kommit tillbaka till Tranås, trots att jag inte direkt tänker på att jag snart ska dit igen. Ja förutom innan när mamma frågade vilket tåg jag skulle ta.

Jag behöver det där stödet som mest just nu, för det är nu jag mår som värst och fortfarande vill prata om allt, ta allt det där jobbiga och bara prata av mig. När jag flyttar från Tranås kommer det ha gått fem veckor, och då är det inte aktuellt längre, vilket innebär att det fram tills dess finns just två alternativ: att ha bearbetat sorgen eller att ha tryckt undan den. Egentligen vill jag vara här hemma tills jag känner mig stabil igen, men jag känner ju att tiden går, jag kan inte ha för mycket frånvaro.

Åh, hur gör man i det här läget..

Tänk att jag behöver en bruksmanual för sorgen och krisen jag går igenom just nu. Hur går jag vidare egentligen? Krävs det att jag sitter och tänker på honom tills det inte gör ont längre och jag slutar sakna honom? Eller går jag helt enkelt vidare genom att bara fortsätta med livet och låtsas som att vi aldrig känt varandra? Det ska tydligen inte finnas några omvägar, försöker man fly från sorgen så kommer det förfölja en i resten av ens liv, det är väldigt klart att man måste gå rakt egenom. Vad är då rakt egenom? Att sitta och se på gamla bilder och böla till mjäkig musik?

Idag tog det flera minuter innan han kom i mina tankar i morse, och någon svag känsla av glädje börjar växa fram. Eller jag ska inte säg glädje, men jag känner mig åtminstone inte dyster dygnet runt längre, och det måste man ju ändå säg är ett framsteg.

Jag gick med grisen idag, han är som ett litet barn ibland, stoppar allt från marken i munnen. Fick bända upp munnen och plocka ur skelettdelar från en fågel, vilket äckel han är ibland. Han hann svälja något också, det är som att han vet när jag är på väg fram för att försöka plocka ut det han hittat, då är han likaså ett barn som snabbt måste tugga och svälja. Bara för att.

Under någon av de närmsta dagarna måste jag åka upp till Tranås igen. Jag ska försöka undvika känslan att jag inte vill, men på något sätt är jag rädd för att de "framsteg" jag gjort under dessa få dagar i trygghet, där jag kunnat distrahera mig till den graden att jag inte behövt må dåligt jämt, ska vara förgäves om jag ska sitta där uppe själv i min lägenhet och så mycket påminner om honom, och i en klass där jag känner mig väldigt ensam. Jag drar mig för det, trots att jag bara vill ta mig igenom den sista tiden där uppe. Känna att jag klarade det.

Kanske imorgon.

Jag känner mig nästan som Penny från big bang theory. När jag mår dåligt shoppar jag, och när verkligheten kommer ikapp mig köper jag skor. Idag köpte jag skor. Något som kommit tillbaka lite är inspirationen, läste en blogg nu ikväll tillhörande en ung tjej som heter Ebba. Även om hennes stil inte riktigt är precis i min smak var det ändå många smådetaljer som fick igång min lust att fixa till kläder igen, och gå på loppmarknader samt second hand-affärer. Kanske jag i verkligheten inte skulle vilja göra något av det där, men bara känslan just nu ikväll, att ha fått upp lusten för något igen är på något sätt en ganska stor lättnad.

Lite lättare idag, vaknade utan att tänka på honom. Det tog nog en minut innan dom tankarna närmade sig, och på något sätt tyngde det mig ändå inte riktigt riktigt lika mycket. Jag tänkte se hur det var att vara hund idag, så när jag promenerade med Mickot lät jag honom bestämma vägen. Kors och tvärs över hela området, lukta på allt och kissa hejvilt. Men när han bestämt fick för sig att gå till Norra Åsum efter att redan ha gått i trekvart tyckte jag han kunde sansa sig lite. Han gick då istället hem till sin hundkompis Lisa som jag inte ens visste att han hade. Hon och matte fanns på en gräsplätt på Helgedal där de spelade tennis i regnet. Eller ja, hunden spelade inte tennis. Jag släppte Mickosten som sprang in till Lisa och åt upp hennes mat. Trevlig kompis liksom.

Sen gjorde Micko sitt andra försök att ta sig till N Åsum längs den långa grusvägen, men nöjde sig med att svänga hemåt igen, med ett stopp hos en collie som verkade olycklig och förkyld. Micko gnällde och såg sötare ut än på länge. Vi tog oss sen hemåt och tanken slog mig att hundar kanske inte är så tröga ändå.

Även om jag helst sitter själv just nu, eller hos mina föräldrar som vet att jag inte vill prata, så var det skönt att känna att folk bryr sig och vill prata. Min bror ringde innan, och på något sätt började vi dra i ena änden på mitt tillstånd och det måendet jag har just nu. Det var skönt att prata med någon som känner igen just dessa känslor, som kan försäkra mig om att det kommer bli lättare om bara några veckor. Att jag inte kommer vara olyckligt kär med den här sorgen för evigt. Jag vill bara springa förbi allt detta, men vet att jag inte kan det. Och att jag inte borde försöka. Men att veta, att bara känna till att det finns ett ljus trots att det är mörkt just nu är en liten liten lättnad.
Han sa att han känner till just den där känslan av maktlöshet, när man får reda på att den andra personen står någon helt annan stans, och man inser att det inte finns något att göra åt hur personen känner.

Att så klart och tydligt få besked om att det här inte är en paus, utan att det är slutet av förhållandet. Maktlösheten kommer direkt vid det beskedet, anklagelser och vad man kunde gjort annorlunda lika så. Men det förändrar egentligen ingenting, om jag skulle vilja att han kunde visa mer eller om jag önskar att jag behövde mindre så skulle det innebära att jag ville ändra på någon av oss, att vi skulle anpassa oss till varandra. Och jag inser ju att vi båda skulle må dåligt i längden. Trots den starka kärlek jag känner till honom just nu, och trots den sorgattack som slår över mig varje gång jag ser en bild av honom, så inser jag ändå, långt inne, att det inte skulle hålla om vi ville ha ett bra förhållande. Men ändå ligger den där känslan där, känslan av att om bara den där "detaljen" skulle vara annorlunda så skulle jag kanske inte blivit sjuk på samma sätt som jag varit de senaste åren, och därmed vara den där perfect match vi kände att vi var i början, innan tiden där allt var frid och fröjd drog förbi.

Men jag lever i nuläget. Och som det ser ut nu ser jag bara det som var bra. Alla tankar och känslor som gör mig alldeles paralyserad av sorg. Första gången jag tog hans hand när vi gick genom parken i snöfallet tidigt på morgonen i Würzburg. Det jag främst ser är bara tiden i Tyskland. Det var då jag var frisk, det var då vi var nykära och vi bara såg det bra hos varandra. Men att det var möjligt att känna så starkt för en annan människa. Det var så mycket vi gjorde tillsammans i Tyskland. Saknaden är enorm när jag tänker tillbaka på den tiden. När jag sov över hos honom och fick låna hans kofta när jag skulle med tåget till Nürnberg med tjejerna.

På ett sätt är jag glad och nostalgisk när jag tänker tillbaka på månaderna i Würzburg och tiden med honom, men å andra sidan kan jag inte föreställa mig att vi gick igenom allt detta tillsammans, dessa sju månader i Tyskland ihop och över ett halvår efter det, och att jag nu kanske aldrig kommer träffa honom igen. Hur konstigt kan vi människor fungera egentligen, det är ju som att bara ha pressat ner en stoppknapp när jag var sjuk, och nu när playknappen är nedtryckt ser jag att allt jag åstadkom i dimman bara slutade i ruiner. Vad har jag gjort mot honom?

Varför måste verkligheten se ut såhär? Varför måste vi vara annorlunda på just den punkten som var så avgörande men egentligen inte var en stor del av vilka vi var som personer? Jag ska låta tiden göra sitt, men plågan sitter i nuet. Jag ska komma fram till målet och må bra, men just nu har jag den värsta tiden i mitt liv, och det ska jag låta mig ha också. Även om jag inte vill, även om jag inte ser det nu, även om jag just nu bara känner en kärlek och saknad som tär på mig till den graden att jag knappt står ut.

Jag kan inte komma ihåg sista gången jag hade ett så stort behov av att skriva. Särskilt att inte gömma undan mina egna tankar utan öppet kunna skriva av mig. Jag tror inte det finns en bättre terapi än såhär. Mamma säger ofta att det inte är bra att hålla saker inne, utan att man ska ha ut allt man går och tänker på. Och att skriva i en dagbok som bara finns för mig är som att få ut det men att bara veta att det går rakt in i mig själv igen, så att när ångesten lämnar kroppen är den bara nere på skrivblocket en kort stund innan den kryper tillbaka igen. Här får jag det verkligen ut och kan gå vidare på ett helt annat sätt.

Men allt är fortfarande så jävla mörkt, inte så konstigt med tanke på allt som hänt de tre sista dagarna. Jag har alltför bråttom fram, jag vet ju att det är så mycket som kommer hända den närmsta tiden, saker jag måste göra och bara vill ha förmågan att göra. Just nu känner jag mig bara känslomässigt paralyserad och zombieaktig i mitt beteende. Samtidigt vill jag bara hoppa över stadiet med acceptansen, jag vägrar acceptera hur läget faktiskt ser ut just nu. Jag vägrar inse att jag inte får spendera mer tid med personen jag älskar mer än något annat på jorden. Kanske inte ens får träffa honom någonsin igen. Veta att vi sitter i olika länder där han precis fått ett nytt liv i och med flytten, och att det är hans nya liv utan mig. Mitt liv utan honom. Bara jag närmar mig tankarna på det blir det bara stopp. Nej. Jag är inte där än, känslan av att närma sig att inse verkligheten gör för ont för att frivilligt utstå det. Bättre att distrahera. Ett tag till, jag ska inte frysa sorgen, jag ska ta mig igenom det.

Men inte nu, jag är inte där än.

Jag märkte idag att jag faktiskt har skrattat hela tre gånger det senaste dygnet. Första gången var igårkväll när jag tittade på Per Anderssons nya program pulver och den här sketchen kom fram.

Andra gången var tidigare idag när pappa och jag var på mediamarkt för att skaffa en ny sladd till hans kamera och jag kom att tänka på elgigantens reklam "får en cykel på köpet" när mediamarkts skylt med texten "här är vi inte ute och cyklar" uppenbarade sig i entrén.

Och sista gången var nu ikväll när jag var ute och gick med Micko. Vi tog vägen genom parken och jag tänkte vara en god människa och flytta på den långa grenen som låg rakt över grusvägen. Jag slängde in den i en buske, som visade sig vara väldigt gungig och därför kastade tillbaka grenen så den slog till mig i ansiktet.

När jag mår bättre ska jag bryta mig loss och börja om på nytt. Jag vet inte hur eller var, men jag kan redan nu känna att jag kommer behöva det, trots att jag i nuläget inte behöver något annat än trygghet, kärlek och att befinna mig hemma hos mina föräldrar där jag kan sova länge på morgonen och göra allt i min egna långsamma takt.

Jag har inte gråtit på hela dagen, jag vet inte om det är bra eller dåligt, men skönt att slippa känslan av förtvivlan för bara en liten stund. Jag fick så mycket energi och inspiration när jag såg en intervju med Linda Skugge för några kvällar sen. En tjej som bara kan vara sig själv helt och hållet utan att bry sig ett dugg om vad andra människor tycker om hur hon är som person. För det viktiga egentligen för att man ska må bra som människa är ju att man känner att man kan vara precis som man är, inte behöva lådsas eller anpassa sig på de ställen man egentligen inte vill. På mitt CV har jag skrivit att jag jobbar lika bra ensam som i grupp. Det stämmer inte alltid, jag måste kunna stå för hur jag egentligen är. I många fall är jag väldigt blyg, och tycker ofta det är skönt att bara vara själv, jag gillar att göra saker på mitt sätt och jobbar därför bättre på min egen hand. Men jag är samtidigt väldigt modig, driven och framåt i de flesta sammanhangen, särskilt tillsammans med människor jag aldrig träffat innan. Och jag kan vara social om jag bara vill, men bland människor som för mig är ointressant lägger jag inte något krut på det, men har tidigare tryckt ner mig själv för det, för att jag är så annorlunda jämfört med så många andra.

Jag ska egentligen ta det som en otrolig fördel, eftersom jag nu äntligen kan stå för att jag ofta är en ensamvarg förstår jag inte varför jag egentligen skämts för att inte tillhört gruppen. Sökan efter bekräftelse antar jag. Men varför har jag egentligen lagt ner tid på att må dåligt och vara ledsen över att jag inte känner mig omtyckt av människor som jag egentligen inte haft något gemensamt med, eller som jag egentligen inte kännt att jag velat spendera tid med? Jag inser ju att den dåliga självbilden jag har präglar mig på det sättet att jag måste känna att andra människor tycker om mig, och känner jag inte det blir jag låst, eller bara antar att ingen gillar mig från första början. Och det är väl inget bra sätt att tänka. Jag vet att jag egentligen är en person som är väldigt lätt att gilla, men har blivit sårad så många gånger att jag bara antar saker från första början.

Jag ska inte behöva leva på bekräftelsen från andra, det är alldeles för krävande och får inte mig att må bättre. Så länge jag är i Tranås kan jag lova att det inte kommer ändras, jag går i en klass där jag om och om igen känner mig oönskad, och den bilden jag fått av mig själv under tiden jag var sjuk kommer kvar varje gång jag går till skolan. Jag är en helt annan människa när jag jobbar eller är hemma. Det är konstigt egentligen.

Men när jag lämnar Tranås ska jag börja om på nytt. Men just nu ska jag ta dagarna som dom kommer. Något annat varken vill, kan eller orkar jag.

Det finns inte på kartan att gå till skolan imorgon. Vem skulle klara av det egentligen? Sitta där och va trevlig och försöka va så produktiv som möjligt. Jag vill inte ens. Det var lite lättare att vakna idag. Känslan smög inte på sig idag, utan det var bara en tomhet och svag flyktkänsla som malde konstant. Hur kommer det sig att få fort något som detta händer så förföljer det en? Plötsligt blir alla dumpade i filmerna på tv, eller så drar dom till med någon kommentar som bara träffar en rätt i hjärtat. Hah, såhär bra har vi det. Typ.

Så går jag in och läser Kenzas blogg, hon som fyllde 21 igår och blev överraskad av ett gäng kompisar som hade fixar en hemlig fest till henne, och det värkte i hennes hjärta idag av kärlek till dessa människor och hennes pojkvän. Och här sitter jag och känner mig mer övergiven än jag gjort i hela mitt liv. Gråter mig till sömns och har min älskade mamma som stöd. Men jag kan inte distrahera mig för alltid, annars kan det enligt den här jävla sjukvårdsrådgivningen frysa sorgen som gör att man får högt blodtryck och dör ungefär. Jag finns nog i nåt förnekelsestadie just nu. Att tänka på det gör ju att jag till slut inser och måste acceptera, jag är inte där än på långa vägar. Min framtid och den lyckan jag kände blev ju krossad på bara några sekunder.

Och plötsligt känns ingenting roligt längre, jag skiter i att resa, ta bilder, träffa nya människor och utvecklas. Men det säger mamma är helt normalt. Vadå normalt, skulle det vara något normalt. Jag vill inte åka upp till Tranås. Och sitta där själv i ett försök att gå vidare. Jag behöver någon som sitter och stryker mitt hår på kvällarna och kan berätta att det ändå inte hade fungerat i längden. Inte för att det känns så just nu, men jag vet ju på något sätt att det är sant. Men det är ju den där personligheten, han som person, som jag bara saknar så jag håller på att falla i bitar.

På nätterna drömmer jag att jag är tillbaka på högstadiet när jag blir dumpad, och ingen bryr sig om mig, utan jag blir mobbad istället, och måste sätta mig i skogen själv för att slippa undan hånen och hoten.
Om det bara gick att gå tillbaka i tiden och känna den där känslan av nyförälskelse som sakta växte i Tyskland. Efter kvällen på Tirili, efter första kyssen på rummet hos familjen, julfirandet hos hans föräldrar. När jag kom tillbaka från Italien. Jag önskar så att jag aldrig hade blivit sjuk. Men det hade inte ändrat hur vi fungerar. Jag behövde mer, och blev sjuk gång på gång. Vi som var a perfect match, det hade vi varit om jag bara hade klarat mig på det jag fick. Men det går inte att göra något åt hur man fungerar.

Det enda som finns är en stor sorg över att jag fortfarande känner en så enormt stark kärlek till honom. Som bara tiden kan förändra på. Och just nu är det en plåga, för det enda som finns just nu är tankarna på hur det var i början och när allt var som bäst. Hur kär det ens är möjligt att vara i en person. Den känslan som jag fått tillbaka igen sen jag blev friskare. Det svåra i att se att det som hände i min dimma har ändrat på allt, trots att det inte var "jag" är allt förändrat och går inte att göra ogjort.

Inse och acceptera. Inse och acceptera. Läk såren. Sluta älska. Nu.

Vad förbannad jag blir på människor som är glada och klämkäcka. Jättetrevligt för dom, men just nu finns det inget som gör mig mer pissed off än inlägg på facebook med texter som "det blir en bra dag idag" "le mot världen" bla bla. Jag fick mitt efterfrågade datum idag, det ska ta fem veckor att bli människa igen. Här är andra uppdateringen - dag två av trettiofem. Att det bara finns en jävla manual för hur man ska må, är vi människor så lika? Det står klart och tydligt att man ska tillåta sig själv att vara ledsen. Tillåta sig.. jag står inte ut med att tänka på det, det enda jag klarar just nu är att distrahera mig från att leva i verkligheten. Att inse gång på gång hur det faktiskt ligger till håller på att förstöra mig. Ingenting är ju ens logiskt, varför försvinner inte saknaden ens i den här situationen?  

På tal om glada nyheter. Ett as lurade mig på över 6000 kronor för en kamera på blocket i förgår. Han snodde någons identitet, skaffade ett kontantkort, sa sig bo i Norrland fast tillhörde Göteborg. Jag sålde min systemkamera för att få ihop dom pengarna. Jag gjorde smycken, ändrade om kläder och sålde, har haft två jobb sen i höstas för att kunna få in lite extra. Sparade ihop alla pengar jag kunde under våren, allt för att kunna fotografera i sommar eftersom jag inte fick tag på ett jobb. Utvecklas som fotograf. Då tycker en femtioårig man att han har rätten att ta dom pengarna. En vuxen man som vet att jag lever fattigt och har kämpat som ett as i månader för att få ihop pengarna har mage att på fullaste allvar ha ett telefonsamtal med mig och sen tycka att han kan ta dom pengarna ifrån mig. Ibland undrar jag vad det är för fel på människor och varför det är förbjudet med tvångssterelisering i Sverige. Skaffa ett jobb och väx upp ditt fanskap.

Min katt märker att jag är ledsen och lägger sig på min mage och på mina fötter.

Har precis rensat ut dom flesta "vännerna" från facebook. Vad ska jag nu ta mig till i den enorma livskris jag hamnat i? Kan inte komma ihåg sista gången jag var så förtvivlad att jag inte önskat något hellre än att kunna somna för att slippa smärtan.

Jag har bott i Tranås i nästan sju månader nu och har ändå inte skrivit något om utbildningen här i bloggen.

Även om mycket vi gör under utbildningen inte känns särskilt relevant inom temat polis får vi ändå ut väldigt mycket av timmarna i skolan. Jag får känslan av att många i klassen ändrat inriktning - utbildningen har gett en insikter om detta verkligen är vad man vill jobba med senare i livet eller om det finns något liknande som skulle passa ännu bättre.

Vi har en kvinnlig och en manlig lärare som är standard, vilka har oss i kurserna psykologi, etik, rättskunskap, svenska, polisverksamhet och sociologi för att nämna några. Det blir mycket filmtittande, diskussioner, skrivande, grupparbeten och filminspelande. Vi är inne mycket på historia, gamla krig, geografi, olika typer av människor gällande ras och uppväxt, och går igenom lag efter lag..

Sen har vi en del praktik, särskilt nu när det börjar bli varmare och i höstas innan kylan drog på. Fram till i december förra året hade vi några timmars skytte varje fredag, vi har varit på studiebesök i Göteborg där vi träffade sjöpolisen och rytteriet, de två föredetta poliserna Ulf och Mosskull som jobbat i Tranås är med oss några gånger i veckan och har dragit ut oss i skogen för att leta lik, söka spår i stulna bilar, lära oss lite självförsvar och grepp och observera människor på stan. Också har vi spelat huliganer på Linköpingspolisens övningar för att dra till med ett urval av allt vi har gjort.

Denna veckan var vi på regementet P 4 Kvarn där vi för tredje gången var figuranter och skulle spela aggressiva fotbollssupportrar. Poliserna gick verkligen in för det, och vi som gjorde rejält motstånd och kastade potatisar i ansiktet på dom fick vad vi tålde. Dom sprejade pepparsprej (vatten) i ansiktet på oss och visade rejält hur dom ville ha det. Många av oss blev omhändertagna flera gånger om, vi var uppe och hoppade på bilarna, skrek i megafoner, kastade saker så hårt vi kunde på poliserna, tände fyr på smällare och några som visade sig nästan var bomber och kutade genom väggen av poliser så några fick springa efter. Det blev ganska våldsamt, mycket puttande och slängande hit och dit. No mercy från båda sidorna. Totalt blåslagen dagen efter, från både batonger och knuffande. Jag måste ge poliserna att dom åtminstone var sjukt effektiva, och inga att leka med, varken dom eller deras polishundar.

I onsdags var det en verbal övning på brandstationen vid Jönköpings flygplats där fyra olika gäng med ungefär fem poliser i varje kom dit en grupp i taget, och vi skulle försöka spela ungefär samma roller inför varje gäng som kom. Handlingen var att en stor grupp veganer samlats vid stugan för att köra nåt otrevligt besök på ett möte inne i stan där minkuppfödare höll till. Vi hade nån "60-årsfest" när polisen kom dit, och höll på att langa plakat om djurmord hit och dit, samt att vi hade en efterlyst dansk kvinna på plats. De flesta av oss veganer visste inte att vi höll på med detta, utan hade kommit dit för att ha en lugn diskussion, så dom satt passiva och var villiga att snacka med poliserna när de kom dit.

Fifi, Lovisa, läraren Gunnar och jag var dom enda som var uppkäftiga och ville att polisen skulle sticka därifrån. Första gänget gick rätt lugnt, bara visade allmänt att dom inte hade där att göra, men eftersom en av övningsledarna tidigare hade sagt att vi skulle köra på hårt, även personliga påhopp, så var det den vägen jag körde på resten av de tre gängen. Det blev riktigt rått alltså, på ett sätt jag aldrig trott att jag kunde prata till en annan människa, men det blev så tydligt att det var en roll jag spelade, att jag bara fullständigt gick in för det, vilket var förvånansvärt lätt. Jag gick alltså på varenda stackars polis med ett personligt påhopp, hårt och brutalt. En blyg tjej, en kort kille, en mesig kille, en som inte gjorde sitt jobb, en som tagit jobbet för han tyckte han var så snygg, en som sminkade sig för hårt, jag hittade alltid en svag sida hos dom som jag verkligen bröt ner i flera minuter tills deras leenden försvann och dom blev tysta och osäkra eller visade sitt ointresse och gick därifrån. Alla höll ju sina miner och spelade på bra som poliser som frågade varför jag var så otrevlig och berättade att de tänkte gå och prata med några av mina kompisar. Fast hemskt var det, men alla berömde mig för det efteråt.
Flera av poliserna sa att dom var tvungna att knyta näven, att dom var på gränsen till att slå till mig, att jag kröp under skinnet på dom, att jag träffade precis rätt, deras svaghet som blottades på ett så rått sätt att dom hade svårt att behålla sakligheten som poliser.

Det var likadant varje gång, när jag, Fifi och Lovisa efter att övningen avbrutits gick och bad om ursäkt sa dom att det var lugnt, vi var inte så farliga, förutom hon, och alla pekade på mig. Det var tur att man fick tillfälle att be om ursäkt och verkligen berätta att det inte var så jag tyckte om dom, annars hade nog ingen av oss klarat av att prata med dom på ett sånt sätt. Ändå gav dom mig högsta betyg och sa att det var viktigt att få reda på sina gränser som poliser, hur dom själva reagerade när de kom i de här situationerna. Min lärare tyckte jag skulle få en oscar för bästa kvinnliga biroll. Själv kände jag mig bara hemsk som utan att på något sätt visa att det bara var ett skådespel stå och förolämpa och elakt spy ur mig hemska saker till andra människor som bara försökte vara trevliga. Det var till och med så att flera i klassen och lärarna inte klarade att stå kvar och lyssna på mig för att jag var så gräslig.

Ja.. sånt gör vi i skolan..

Om några veckor åker vi till en polishögskola på Irland, sen är det nästan skolavslutning och flytt från Tranås som gäller.
Ska försöka uppdatera lite mer jämt efter hand så jag inte drar allt på en gång som idag.

På återseende mitt herrskap

Är det något särskilt ni vill att jag ska blogga om?

Ibland blir jag bara förbannad på hur vi människor ser på varandra och vad vi ibland kan ta oss friheten till. Modeidealen i det samhället vi lever i idag bidrar med så otroligt dåliga saker många gånger - komplex, osäkerhet, utfrysning och ätstörningar för att bara nämna några. Idag var jag inne och läste på lady Dahmers blogg, där hon skrivit ett inlägg om näthatarnas reaktioner på tjejen som igårkväll syntes på melodifestivalen med orakade armhålor. Kommentarerna bara öser in, där hela syftet är att göra narr av tjejen för att hon valt att inte följa den sjuka normen som har kommit att bli mer av en regel.

Det blir så tydligt hur utseendefixerade vi har blivit, det viktiga var inte att tjejen var lycklig just i detta ögonblick för att hon var på den platsen just då för att lyssna på artisterna, utan alla dessa blogghatare hänger ut en ung tjej på grund av hur hon ser ut i armhålan. Det är så tragiskt så jag finner inga ord, särskilt med tanke på att dessa även bland annat tyckte att man får skylla sig själv om man väljer att gå dit med hår på platser som inte är accepterat i media och skönhetsvärlden.

Det var nog inget aktivt val hon gjort att inte raka sig, utan bara att hon inte kommit in i den värld som skrattar åt en när man ser ut på ett visst sätt än. För mig räckte det med två personers hån mot mina orakade ben i åttan som fick mig att hämta rakhyveln och ändra på min kropp för att slippa skratten. Hur ska hon någonsin känna sig bekväm i sin egen kropp nu, tusentals personer har ju redan pekat och skrattat med fokus just på henne.

Ungdomarna idag skulle behöva en jävla hjärntvätt för att utvecklas till anständiga människor. Samhället formar oss idag till några ytliga, själviska och giriga, stressade och statussökande kugghjul i det stora maskineriet. Följ normen, ifrågasätt inte, ut med dom som inte passar in.

Jag önskar att jag hade stått bredvid tjejen igårkväll, med precis lika orakade armhålor. Jag har skämts i åratal över att ha hår på benen när jag glömt att raka. Det går inte att förneka, den pressen sitter så djupt att det är skam som ligger i att sticka ut på just den biten. Vi tjejer vet att skratten och kommentarerna haglar om vi missar rakningen, och det är något vi lär oss att inte våga utsätta oss för. Jag väljer att inte styras av rädslan och skammen längre. Trots att jag inte tycker det är snyggt med hår varken under armarna och benen vet jag att rakningen beror på att slippa känna mig äcklig när jag går ut, och att känna ett sådant tvång är inget jag vill leva med. Jag vill kunna känna mig bekväm i min egen kropp, vare sig det är med eller utan hår, och tänker inte ge upp förrän jag kan gå ut i shorts och håriga ben utan att bry mig om vad någon tycker. Det är jävla lång bit kvar, men jag tänker inte ge efter.

Därför hade det varit så skönt att kunna stå där bredvid tjejen, visa henne att hon inte behöver skämmas för sin kropp. Hindra att hon hängts ut ensam för några jävla idioters behov av att vräka ur sig kommentarer om vad dom tycker om tjejers kroppar.

Seriöst, jag tror jag blir galen snart. Det är något med min sömn som är helt galet fel och jag vet inte hur jag ska rätta till det. På grund av järnbristen och diverse annat jag hade i höstas fick jag börja ta tabletter med den främsta bieffekten "sömnstörningar". Det ställer till det något förbannat när man studerar och ska gå upp tidigt på morgonen.

Det spelar liksom ingen roll vad jag gör, har försökt gå upp och varit i skolan i hopp om att bli trött på kvällen, men icke. På kvällarna har jag provat att stänga av tv:n och datorn ett tag innan jag går och lägger mig, ligga och läsa, släcka lampan och ligga och försöka slappna av och inte tänka på något alls, gå upp och sätta mig i soffan, spela tetris på telefonen, kolla på film, vända på kudden, öppna balkongsdörren, gå upp och dricka vatten, you name it. Det tidigaste jag somnat är kring ett, annars ligger det oftast mellan två och halv fem.

Det borde ju egentligen vara ganska lätt att bara masa sig ur sängen på morgonen som man fick göra på gymnasiet då och då, men nu är det bara nån sorts dvala, en dimma där det inte går att öppna ögonen om jag så fokuserar och försöker. De gånger jag tagit mig till skolan efter få timmars sömn har jag knappt något minne av, vet knappt om jag varit vaken eller sovit.

Idag vet jag att jag var tvungen att gå upp kvart i sju för att hinna med bilarna till huliganövningen med Linköpingspolisen, något av det roligaste vi gör på hela utbildningen, men att somna kvällen innan var inte lika lätt. Efter timmar av tetrisspelande och tv-tittande somnade jag äntligen halv fem, och har knappt något minne av att klockan ringde drygt två timmar senare, det finns bara inte på kartan att gå upp i det tillståndet. Kanske andra skulle klara det i samma situation, vad vet jag, men det är alldeles för svårt för mig.

Det jobbiga är ju bara att jag tar mig upp på förmiddagen de dagar jag inte är i skolan, och är svintrött hela dagen, vet att jag skulle kunna somna på fem sekunder om jag bara la mig i sängen, men tvingar mig att hålla mig vaken fram till åtminstone nio-tio för att inte rucka på sömnen ännu mer, men när det väl börjar bli sent, ja då försvinner såklart tröttheten igen.

Jag är så förbannat utmattad, orkar inte med det längre, för det hindrar mig från att göra ett så bra skolarbete som möjligt, och jag vill inte vara borta från skolan mer. Men hur fan ska jag få någon ordning på detta?
Fick sömntabletter av läkaren, dom är dock så starka att jag sover i ett helt dygn, inte heller så särskilt bra.

Blev ett lite negativt inlägg, behövde bara skriva av mig.
På återseende mitt herrskap.

För några år sen när jag började få upp intresset för second hand tyckte jag det var lite pinsamt att gå in i affärerna, det kändes som att skylta med att vara fattig och ofräsch. Det konstiga var ju egentligen att jag aldrig reflekterat över var kläderna kom från när jag stod för så mycket politiskt, allt som köptes på stan var ju egentligen både dyrt, dåligt för miljön och gjordes av människor med svältlöner. Under den tiden kändes det som att ju mer alternativa klädaffärer desto bättre förutsättningar, ingen kapitalistisk skit. Jag kunde ju egentligen inte haft mer fel. Varför skulle tygmärkena och nitbältena vara bättre för att dom hade diverse punkbands namn skrivna över sig, det gjorde dom ju varken mindre nytillverkade eller mer rimliga i pris.

Jag undrar hur många människor som känner till hur krävande det är för miljön att nypruducera all skit vi köper med oss hem varje år, skit vi egentligen inte behöver men som vi ändå konstant stoppar ner i kundvagnarna i nån slags "because I'm worth it-anda". Och hur många reflekterar över rättvisan att låta barn och vuxna sy och slita dagarna i ända för att precis få ihop pengar så familjen överlever, medans de som äger företaget och de som packar upp och säljer varorna får alla pengar?

Många anser ju dock att det är fel med barnarbete här i världen, även jag, men samtidigt går det ju att undra vad som skulle hända om barnen inte haft ett arbete. Framför mig ser jag barnens förhållanden i filmen "slumdog millionaire". Det är ju inte som att barnen väljer mellan att jobba eller att leva ett rikt liv i värfärd och lycka, har de inget jobb får de ju överleva på andra sätt, vare sig det är som prostituerad, tiggare, med stadens soptunnor på menyn, eller i värsta fall utan att överleva alls.

Trots att jag anser att second hand och loppisar är sjukt bra av tre anledningar - det är billigt, miljövänligt och roligt, inser jag tyvärr att det skulle krävas en stor kampanj för att nå ut till de människor som skulle göra en förändring om de, precis som jag, bara fick information som gav en aha-upplevelse. Det kommer med andra ord fortsättas shoppas, och med den vetskapen kan väl världen åtminstone sluta blunda för de orättvisor som finns i den här industrin. Klart som fan att det inte går att utrota svälten om vi behandlar de som jobbar för oss som att de skulle vara värda hundra gånger så lite som människorna i västvärlden.

Idag köper jag i nittionio fall av hundra saker begagnade, vare sig det handlar om kläder, skor, elektronik eller möbler. Loppmarknader är fantastiska och second hand-affärer gör mig till ett barn på julafton.

Jag hittar inga nackdelar med att tänka på miljön, sin ekonomi och sina medmänniskor, gör du?
På återseende mitt herrskap.

Vad tydligt det går att se hur vårt välbefinnande hänger ihop med vad vi gör med i våra liv ibland. Sen jag var ungefär åtta år gammal har jag haft diverse nyårslöften, som dock inte alltid startade vid årsskiftet men fick kallas nyårslöfte iallafall för att andra skulle förstå vad jag menade. Alla har haft att göra med saker jag inte fått äta under ett helt år. I början gick det väl lite knakigt, började på stadiet med godisförbjud, dock fortsatte jag med chips och allt annat jag kunde komma runt, men som inte direkt sågs som just godis. För att öka utmaningen tog jag några år senare tag i löftena igen, men skruvade upp svårighetsgraden ganska rejält, där jag i slutändan inte var tillåten att äta varken godis, chips, kakor, snabbmat, läsk, glass eller dylikt. Det var likadant varje gång, det uppstod någon form av abstinensbesvär de första kanske två månaderna när jag blev så äckligt sugen på allt sött så fort jag fick syn på eller talas om det, eller blev lite hungrig mellan måltiderna. Men jag stod bannemej fast vid mitt beslut att bryta mönstret, och det funkade bättre och bättre under veckornas gång, och tillslut försvann suget helt. Och jag visste varje gång att om jag bara höll ut denna jobbiga första tid så skulle jag få en sån enorm belöning: att må bra!

Inte bara lite sådär halvhjärtat glad och stolt, utan att äta mindre socker gav mig motivationen att dra igång hälsosamt gällande hela kostbiten, och både frukt och grönt åkte ner i korgen nästa gång jag gick till affären. Istället för kött tog jag hem de vegetariska varianterna från hälsans kök, och istället för kexchoklad blev det mango. När jag under en veckas tid intagit passionsfruktsjuice, bröd med ost och paprika, samt fil med skivor av färsk banan till frukost och dessa olika vegetariska rätter med t.ex. ris och broccoli till lunch och middag märkte jag att energin ökade och jag äntligen orkade ta tag i saker jag länge skjutit upp. Jag gjorde världens städning av lägenheten, drog ut och sprang vilket jag inte hade gjort på ett år, där jag klarade drygt två kilometer tills jag stannade på grund av smärtan i knät, medan mitt psyke bad mig att fortsätta springa.

Just detta driv, känslan av att vara energisk och motiverad fick mig att gå till närmaste gym och köpa ett tremånaderskort idag, och nu ikväll ska jag boka in mig på några av veckans pass. Min mamma tycker nog att jag överdriver mina nyårslöften ibland, tycker att "något kan man unna sig ibland". Ja, det kan man göra, men inte om löftet ska hållas. Att vänja sig av med en dålig vana tar några veckor, och att få sötsuget att försvinna fungerar inte genom att bara trappa ner, då får man ju uppleva de två jobbiga första månaderna om och om igen eftersom det regelbundet fylls på och håller beroendet kvar i kroppen, vilket gör det så mycket svårare att hålla sig borta från godiset eller det man är sugen på. Och då faller det oftast, det är otroligt krävande att sukta efter något man verkligen vill ha, det blir lätt hänt att man under en lång period av sötsug ger efter och tar den där maraboun i skafferiet.

Jag kan bara tipsa er om ett "enkelt" sätt att få nytt liv i livet så att säga, det blev åtminstone för mig en helomvändning där jag orkar träffa människor oftare, hänga på biblioteket och bli allmänbildad istället för att gå hem och lägga mig på soffan efter skolan, engagera mig i saker och få idéer om vad jag ska göra när utbildningen slutar till sommaren. Det blev som en sorts kedjereaktion. Att äta bättre gjorde mig piggare, gladare, mer energisk, fick mig att vilja ta tag i skolan, fritiden och motionen, som i sin tur fick mig att bli mer naturligt trött på kvällen så jag kunde somna lättare.

Och se, jag har dragit igång med bloggandet igen!
På återseende mitt herrskap

Det känns verkligen som att jag behöver prata med någon, men eftersom det bara är jag, här och nu får jag ta bloggen istället.  Jag vet att det finns vissa ämnen som skulle passa bättre bara för en vanlig dagbok, där ingenting publiceras för att stanna på det där ökända nätet som sitter och lurar på världens alla hemligheter.
Jag vill bara vara uppriktig och ärlig och bli av med skammen om hur jag mår och känner.
Det finns privat och det finns personligt. Jag tror jag behöver göra det på det här sättet för att må bättre, att inte känna att jag tvingas hålla inne allt.

Många gånger känner jag mig så förbaskat ensam, att det inte är någon som förstår mig.
Ur mina egna ögon har jag alltid varit väldigt stark och modig, gått vägar som ingen annan vågat och gjort saker på mitt eget vis utan att lägga tid på vad andra tycker. Jag tror jag är en sökare, när jag kan något vill jag hoppa på nästa tåg och se vad som finns på den resan, vare sig det är med någon jag känner eller inte.
Jag känner lätt vad som passar mig och vad som känns fel. Jag gillar äldre människor för deras livsberättelser, jag gillar historia och det förgångna för all spännande utveckling och alla händelser. Jag ogillar samhället idag för stressen, pressen, hetsen och attityderna. Jag är ett flockdjur som ogillar ensamhet och hatar att bli lämnad. Jag är en tänkare och analytiker. Och jag är någon som sen länge är van att se ner på sig själv.

Egentligen är det väldigt sällan jag känner att jag har tillåtelse att yttra mig och vara delaktig i saker. Inte att andra skulle hindra mig - utan jag själv. Om jag skulle vara en av tre personer i ett rum och de andra två skulle prata, då vet jag att dessa personer hade fortsätt samtalet om det inte vore att jag själv la mig i. Då skulle diskussionen fortsätta på ett annat sätt än det automatiskt skulle göra ifall jag hade varit tyst, och att lägga mig i känner inte jag att jag har rätt att göra. På den nivån ligger min självkänsla idag.

Jag har nog själv en historia bestående av många kapitel med dåliga slut som har fått mig att tvivla på mig själv som person. Men jag vill hitta en väg som får mig att inse andra saker än vad mitt liv tidigare har gjort.

Och någonstans måste man börja.

Det känns som att jag håller inne väldigt mycket om vad och vem jag egentligen är. På något sätt har jag nog lärt mig det genom årens gång, att det som inte passar in i normerna ska man passa sig för att berätta för andra. Inte för att det kan skada en själv eller för att det innebär något dåligt, utan för att man kan skämma ut folk sig och folk runtikring.

Jag återkommer många gånger här i bloggen om vad som varit i mitt liv. Hur jag var på högstadiet: tyst och rebellisk medans jag körde någon variant av tvärtom-leken gällande det mesta, och hur jag sen var på gymnasiet: lugnare och utan samma behov att alltid gå mot strömmen. Sen har vi kommit fram till idag. Idag och de två åren sen studenten.

Eftersom jag hamnade i någon sorts identitetskris efter gymnasiet då jag insåg att jag varken var den tysta eller den rebelliska tjejen blev jag istället någon utan en identitet. Jag är någon utan identitet, och därför dras jag mot saker jag aldrig gjort förut - jag litar på att alla andra omkring mig fattar rätt beslut, att världen gör allt av en anledning, och då är det bara att åka med och köra samma race. Jag låter mig nästan hjärntvättas och dras med i vad jag lärt mig under min uppväxt, och när jag sen nått någon sorts botten inser jag vad det är som håller på att hända och jag får plötsligt bråttom att göra en helomvändning.

Det känns helt fel när jag plötsligt har ett behov av att veta vad andra tycker och tänker om mina beslut. När jag inte längre vågar ta för mig på samma sätt bland människor som jag gjorde förr. Koncentrerar mig på fel saker.

Men för att hitta vem jag är måste jag stanna upp och börja tänka. Vem är jag, vad vill jag, vad tycker jag? Just här och idag, bara med fokus på vad min magkänsla säger är det inte så svårt längre, och vad jag egentligen tycker blir med detsamma ganska självklart. För olika åsikter har jag alltid kämpat för på ett eller annat vis, och som kanske märkts har jag börjat blogga igen, men mycket fokus på vissa ämnen.

Det enda jag är helt säker på är att djupt i mig ligger en sorts drivkraft som inte går att stoppa, men utan att känna att man är någon tappar iallafall jag greppet om allt vad jag en gång varit. Det låter väldigt djupt, men om sanningen ska fram startade jag en annan blogg, en blogg som är skyddad eftersom jag är den enda som kan lösenordet. Det gjorde jag inte för att jag egentligen hade så mycket att skämmas över eller som var hemligt för andra, utan för att det inpräntade gamla "det som inte passar in i normerna hålls för en själv"-tänket slagit rot i mig utan att jag märkt det.

Visst är det vanligt idag att om man mår dåligt så ska det hyschas om. Ta reklamen hjärnkoll som exempel, det pratas för lite om psykiska sjukdomar idag, och varför är det så? Vi har lärt oss att skämmas och hålla tyst om sånt som är så vanligt att du skulle träffa någon som drabbats bara du gick utanför dörren.
Men oj, tänk om en chef i framtiden skulle komma in och läsa vad man skrivit i sin blogg om hur man egentligen mått en gång i tiden, då kanske man skulle uteslutas direkt från jobbet.
Allt man kan göra är att leva i nutiden, och att hela tiden känna sig kvävd spär bara på det.

Det vi får lära oss idag i detta samhället är något jag skulle vilja ändra på. Idag gick några program på tv som handlade om att kvinnor som var nöjda med sig själva blev intalade att dom faktiskt inte var så nöjda eftersom dom inte var så snygga som dom egentligen skulle kunna bli, också var det makeover på det.
I ett annat program handlade det om kvinnor som var klädda på ett visst sätt blev utdömda av män som uttryckte att dom skulle kunna tänka sig att hångla med tjejen, men att det inte var någon för giftemål, och vad hände då med tjejen? Makeover, vilken fick männen att ändra sig i frågan om det var någon de kunde tänka sig att spendera resten av sina liv med.

Utseendefixering från tidig ålder och framåt samt mannens behov hit och mannens behov dit är det ingen som reagerar på. För sånt suger vi i oss, obemärkt. Och om det blir mer och mer utbrett istället för att det stoppas så kan det ju inte vara något som är fel, eller? Men media säger inte att vi är bra som vi är. Dom säger att "du duger som du är men bara om du fixar det här först" och vinklar det ofta åt vad männen vill ha.

Är det konstigt att vi mår dåligt? Är det konstigt att jag mitt i min kris tar till mig av vad samhället försöker trycka på mig? Om jag har varit ganska resistent mot under mina tidiga tonår för ungefär sju år sen, hur mår då inte ungdomarna idag och vilken press känner inte dom? Även om jag idag inte sminkar mig är jag inte helt nöjd med min mage förräns den är helt platt, jag går aldrig ut utan att mitt hår ser så bra ut som möjligt, jag taggar bort mig från bilder på facebook där jag inte ser tillräckligt bra ut och tänker oftast på vad jag gör när jag fotas, för att ta några exempel.

Det har gjort mig osäker på mig själv och fullständigt krossat min självkänsla. Även om inte det är en psykisk sjukdom är det ändå en ohälsa som kommer att kosta tid av mitt och många andras liv. Tid som går åt att bry sig om saker vi fått nerkörda i halsen på oss sen vi föddes. Som är till för att få oss att må bättre enligt hur media vill vinkla det, men som egentligen bara öser ideal på oss och medför en hemsk självbild då vi bland annat fått med oss att snygg- och sexighet är något av det viktigaste i våra liv.

Ändå är det vuxna människor som skapat hur världen ser ut idag. Bilden jag haft sen liten om att alla vuxna är ansvarstagande och vet bäst håller på att gå i graven. Jag vägrar en fortsatt hjärntvätt och måste därför jobba upp hur jag ser på mig själv och min självkänsla för att kunna stå emot hur samhället får oss att må. Jag vägrar att leva på annat sätt än mitt eget, och vägrar skämmas för hur jag mår, hur jag är, vad jag vill, tycker och gör. Det jag gör ska komma från magkänslan, och känns det rätt för mig är det sådan jag är. Att vara sig själv är inget man ska skämmas för, vad media än försöker intala oss.

Jag vill lära mig att gå min egen väg igen, så jag kan fortsätta kämpa - kämpa för att få andra att våga gå sin.

Det finns några bloggar jag följer dagligen av olika anledningar, och en av dom är sympatiska Tyra Sjöstedt som åtminstone inspirerar mig många gånger med sin personlighet.

Den tjugofemårige modellen är väldigt olik så många andra i samma bransch, för hon har fortfarande hjärtat på rätt ställe, vilket jag måste ge henne credit för och hoppas att det smittar på sig på andra omkring henne.
Något av det finaste jag läst på länge var den insamling hon startade nu i oktober för cancerfonden, där hon med hjälp av sina läsare skickade in sms efter sms i den tävling hon startade. De som smsade flest gånger hade större chans att vinna en reklamplats för sin egen blogg i ett av Tyras inlägg på sin sida. Och dom ligger nu på uppemot hundra tusen kronor, och det måste jag säg är helt otroligt.

Jag hade själv så gärna gjort något för att bidra till cancerfonden men lever just nu ganska knapert på bara studiebidrag, men fick nu ett tillfälle att vara med och ändå göra skillnad. Det finns ett företag som ställer upp med att själva skänka 50 kronor för varje länk någon gör i sin blogg, och det var jag inte sen med att haka på.

http://www.provabingo.se/ Det är alltså inte en vanlig gammal länk för att vinna något, bli sponsrad eller vad folk nu brukar ha med i sina bloggar, utan det är bara ett sätt att dra till med slutklämmen i årets insamling för att sakta men säkert nå målet att hitta ett bot mot cancern som påverkat så otroligt många människors liv.

Så skriv vad du vill bara du får med länken ovanför i din blogg. Gå sen in på Tyras inlägg här och skriv en kommentar med länken till ditt inlägg, med prova bingosidan och information om hur andra går till väga för att göra samma sak, så har du bidragit med 50 kronor.

Jag känner att jag måste få ut något av livet, att jag inte kan gå i samma mönster dag in och dag ut och bara missa så många chanser som finns ute i världen, både att upptäcka och även förändra. För jag vet att jag är en person som har det i mig, och det enda jag behöver är mer kunskap och ett mål.

Det är en slags frustrerad orättvisa som ligger lagd över människorna i världen idag, vissa länder har mer än andra, och även om vi idag skulle vilja säg att Sverige är ett jämställt land så har vi en ganska bra bit kvar. Efter att jag fattade poängen med själva feminismen fångade jag upp ganska mycket information som jag egentligen aldrig tänkt på förut:

Två tredjedelar av hushållsarbetet där hemma görs av kvinnor.

Det är så vanligt att killar får mer utrymme i skolorna att många lärare uttalat sig om att tjejerna "tar för mycket plats" då det faktiskt har legat på en femtio/femtio-nivå mellan tjejerna och killarna.

Det är än idag vanligt att kvinnor får ut mindre i lön, trots att de utfört precis samma jobb som männen.

I vanliga "kvinnoyrken" som undersköterska och förskolelärare är lönen ganska låg fram till att en man får anställning, då går han direkt ut med högre lön än sina kvinnliga kollegor.

Kvinnor utgör även här två tredjedelar av det obetalda jobbet på arbetsplatser.

"Så gör man inte!" - varför använder vi ordet "man"?

På de flesta platser inom politiken hittas karlarna.

Dessutom utgör det andra könet en större del av den svenska filmindustrin, styr tidningarna och är chefer för att dra några få exempel.

Och hur kommer det sig att vi hoppat över de kvinnor som definitivt hamnat i historieböckerna om de bara varit födda som män, och att vi istället till större del läser om Stalin, Columbus, Caesar och alla de andra herrarna?

-

Som det ser ut idag är det många kvinnor och tjejer som finner sig i att stå under mannen, som känner trygghet och säkerhet, eller som lever med en viss syn på vart mannen och kvinnan har sin plats i samhället. En del känner sig hellre utseendemässigt uppskattade av det andra könet än bryter det här gamla mönstret som mycket består av objektifiering av kvinnor, eftersom att det säkert i jämförelse kan kännas helt meningslöst om man inte känner till eller inser hur negativt det påverkar oss alla från det samhälle vi växer upp i idag.

Om jag har en period på ett par veckor där jag drömmer massor av saker varje natt har jag ett sådant sug efter att skriva upp alla dessa drömmar i en bok för att kunna ta fram vid ett annat tillfälle och skratta åt att jag i mitt undermedvetna verkar vara en helt vansinnig person. Sen går dagarna och jag glömmer hela tiden bort att orka ta fram den där boken, och istället händer ingenting. När det sen gått ytterligare ett tag bryr jag inte mig längre, för nu har det redan gått massor av nätter till spillo, so what's the point of beginning now liksom?

Det är ju egentligen helt fel, för det betyder ju inte att när den drömperioden är slut kommer jag bara ha fullständigt normala och händelselösa nätter utan kattkorridorer, antastningsstämningar och nattpromenader i järnvägsdiken, utan det betyder bara att det kommer fler tillfällen, så att börja med den senaste drömmen som fortfarande ligger i minnet kan vara den start som behövs för att äntligen få lite rutin på min halvgalna dokumentering.

Men varför skriver jag detta som första inlägg på flera veckor? Jo, just på grund av att det är första inlägget på flera veckor! Samma sak gäller när det kommer till min blogg. När ett inlägg postats så tickar klockan, och har det sen gått lång tid nog för att det var ganska avlägset sen man tog tag i bloggandet så kan det nästan vara skitsamma, för man vet inte i vilken ände man ska börja. "Och jag vill ju skriva om det, och det, och det", men för att skriva om händelser gäller det att börja i rätt ände, och bara tanken på det gör iallafall mig ganska trött.

Det som slår mig just nu, som skulle vara det enda jag verkligen vill få ut av just det här inlägget, skulle vara att jag har insett hur mycket jag brinner för vissa ämnen. Något jag blir alldeles energisk och nästan får mig att explodera av vilja och drivkraft är motståndet för det utseendefixerade samhället, genusfrågor och feminism. Däremot skulle jag inte själv vilja kalla mig för feminist, trots att jag är det ut i fingerspetsarna. Jag var länge emot feminismen, bara pågrund av att det hade just detta namn som avskräckte mig under flera år, och vilket säkert även får många andra att rygga tillbaka. Jag vill kalla det något annat, som visar att det faktiskt inte betyder annat än jämställdhet.

Så jag ska verkligen försöka få igång den här bloggen igen, för fanimej att jag vill och kan förändra saker här i världen.

"The most common way people give up their power is by thinking they don't have any" - Alice Walker

Förra söndagen flyttade jag till Tranås, dit jag tog mig med tåg. Det var en otroligt varm och solig dag då jag på stationen hämtades av den galne och härlige vaktmästaren som jobbar på hotellet som jag bodde på de första tio dagarna eftersom jag inte kunde få min lägenhet förrän idag.

Min första dag som smålänning bedrevs inte riktigt som jag hade tänkt mig. På detta golfhotell mitt ute i ingenstans bodde även tre tyskar, och en fransman som hade sin bror på besök den helgen. Med tanke på det fina vädret skulle de ut på vattnet med deras franske vän som både hade båt och wakeboard-utrustning, och jag hängde på. Sjön sommen ligger alltså bara ett stenkast från själva staden. Eftersom jag nyligen var opererad fick jag inte prova, utan satt istället i båten och solade/tog bilder.

De små vattengångarna som gick från hamnen ut till sjön påminde om AFV-klippen där enorma fiskar flyger och hoppar runt och ibland landar i båten med ett studsande duns. Inte för att det hade något med saken att göra.

På måndagen då så började skolan. Vi möttes uppe vid en orange kyrka som låg ovanför skolan, och på något sätt lyckades nästan tio av femton polistjejer sätta sig bredvid varandra utan att ha pratat med varandra innan. Det blev tal och hej och hå innan vi alla skickades till våra klassrum med tillhörande lärare. Klassen består av 24 elever i ålder mellan nitton och tjugosju. Lärarna är otroligt spontana och utåtriktade, och på en helt annan nivå än de flesta gymnasielärare som verkar gå efter en strikt mall av både utlärande och beteende. Folkhögskola är min grej känner jag.

Under resten av veckan drog lektionerna igång. Vi hade bland annat världens mest intressanta österrikare som foto/film-lärare, och vi började lektionen med att gå ut och ta bilder på varandra, för att därefter göra en powerpoint-presentation om oss själva som vi fortfarande inte har gjort något med.
Vi har även haft bland annat polispsykologi, rättskunskap, svenska, idrott och polisverksamhet.

Förra torsdagen åkte vi ut till Råås gård där de friska drillades i fys av en galet hurtig norrman, vi hade utbildning i hur hundar fungerar med en otrolig kvinna som började genomgången med att dansa runt i rummet till nån svängig låt. Sen fick vi klicka in varandra. Där var alltså en person som lämnade rummet medans vi andra kom på något vi ville att han skulle göra - vi bestämde oss för att han skulle ställa sig på en stol i hörnet. Jag fick vara klickare, och hade en liten apparat i handen med typ metall som vek sig med ett klick när man tryckte på den. När han vände sig åt rätt håll klickade jag och han gick åt stolens håll. Så länge han gjorde närmanden dit klickade jag, men slutade så fort han började leta efter något i fönstret intill stolen. Till slut, efter flera försök med att sitta eller ligga på stolen så ställde han sig på den. Och det är tydligen så man effektivt kan lära hundar saker om de får belöning efter varje klick.

På kvällen var den flera som gick till en lite mindre sjö och badade, och sen hade vi igång två lägereldar där vi satte oss allihop och mös. När jag och ett par av tjejerna skulle gå iväg till kåtan där vi under natten skulle sova fick vi syn på några människor som sprang uppe vid träden bakom huset vi varit i under dagen. Med tandborste och tandkräm i högsta hugg gick vi sen dit för att kolla om det var psykopater som gömde sig eller om det var några nyfikna ungdomar som var på vift, alternativt om det var några av våra egna som promenerade runt. Men inte hittade vi några utan gick istället in och borstade tänderna. På vägen ut igen möttes vi av vattenballonger som kastades mot oss. Det var tydligen några elever från en annan kurs på skolan som ville busa med oss. De satt sen med oss runt lägerelden och snackade ett tag. Trots att det är en liten skola är det faktiskt inte många av de andra eleverna man träffar under en hel vecka.

Fredagen blev en otroligt varm dag och orientering stod på schemat. Jag gick med en tjej som heter Hanna, och lyckades tyda kartan lite halvdant här och var, men annars var det mycket roligare än vad jag minns det. Kan vara för att smålandsskogen inte bara är platt som i Skåne utan faktiskt har lite klippor och roliga backar. Under slutklämmen såg vi målet men visste inte hur vi skulle ta oss dit, så vi genade helt enkelt rakt över något som skulle visa sig var sumpmark, därefter en klippa och sist.. en trädgård. Vi sprang rakt in i en odlingsträdgård.

Under helgen träffades några av tjejerna bakom stadshuset och spelade kubb, snackade, blev myggbitna, åt vindruvor och pratade med en nyfiken alkis. Under kvällen drog många av oss ut på stan. Jag och två killar stod i regnet och snackade ett tag eftersom att ingen visste var dom andra var. Till slut återförenades vi inne på en klubb vid torget där vi satt fram till dom stängde KLOCKAN ETT. Men jag fick stjuts hem eftersom jag var så trött i huvudet. Söndagen bestod i princip bara av att sova, gå till stan och hämta min cykel och göra läxor.

Nu är alltså en ny vecka och vi har fått en massa spännande att göra, även med två före detta poliser som är med på ganska många lektioner och delar med sig av sina erfarenheter. Såklart finns de ämnen som är roligare än andra, men över lag är detta en otroligt bra utbildning som jag trivs otroligt bra på. Imorgon ska vi skjuta, bara det säger ju vilken bra tid detta kommer bli.

Men idag flyttade jag alltså till min lägenhet. Mamma och pappa var här hela dagen och hjälpte mig med att bära in saker. Det blev dessutom en tur till affären med mamma innan dom åkte hem igen. Så nu sitter jag alltså min egna lägenhet och har nästan en vecka på mig att fixa i ordning allting innan Robert flyttar hit.

Dessutom har man ju fått lära känna en ny stad. Eller stad och stad. Jag har fått lära känna en ny väg med lite sidogator. Och jag gillar faktiskt Tranås med tanke på allt man kan göra här. Dessutom finns här så sjukt mycket natur precis runtikring, det kommer bli många upptäcksfärder vill jag lova.

Nu ska jag borsta tänderna.
På återseende mitt herrskap, och grattis åt er som lyckades ta er genom hela texten.

Gud det finns tillfällen då jag bara känner mig så värdelös. Hur rensar man egentligen i sitt liv? Hur gör man med de människor som får en att må sämre än dom får en att må bra, energitjuvar och inga riktiga vänner. Är dom värda att lägga mer tid på eller borde man sätta stopp och tänka på sig själv och hur man mår inför framtiden även om man har så många minnen ihop och känner varandra väl sen länge? Och varför verkar det så lätt för alla andra. Hur nära vänner har vuxna kvinnor egentligen, och mår alla bra av att ha ytligare kompisrelationer? Dom vuxna som är så tighta, känner dom varandra från barndomen?

Varför känns det som man bara står och stampar på samma ställe och får samma frågor och funderingar överösta gång på gång. Jag hade bara önskat att det fanns någon typ av klarhet, att jag kunde förstå mig på vad det är som händer. Jag slås ned av situationer som dessa, för det påminner mig om känslan om att vara betydelselös för andra. Inte alla andra, men av personen i fråga och det som hänt tidigare vilket finns med mig som en tyngd på mina axlar - alltid.

Igår var en bra dag.

Vid åtta på morgonen tog jag mig till södertorg med mina loppisprylar. Kunderna vällde fram och innan jag ens hunnit få ut sakerna ur bilen var massor av saker sålda (och säkert även stulna). Och som det blåste, sakerna välte gång på gång och till slut orkade jag inte lyfta upp klädhängaren längre så jag bara la alla plagg på en duk på marken. Sen stod jag där till klockan två och hade fått ungefär hälften av mina saker sålda för sammanlagt fyrahundrafemtio spänn.

På kvällen sen hade vi den årliga gatufesten. Det är en tioårig tradition där två familjer åt gången ordnar en fest med tält i trädgården, lekar, mat, dricka och massa umgänge. Och sjukt trevligt var det. En lek var att hitta och ta bilder på några olika platser på gatan och i folks trädgårdar i exakt samma vinkel som bilderna vi fått på papper. Nästa lek var att i en uppritad ruta mitt på gatan göra en varningsskylt med gatkritor. Ett lag gjorde ett överkryssat äpple och skrev "Här pallar vi med varandra, men inte med anra", eftersom vi är en gata med massor av äppelträdgårdar. Mitt lag gjorde "Varning för lyckliga gatan" och ritade hur gatufesten skulle se ut klockan tre på natten med eldsvådor, folk med spritflaskor i träd, pilkastande människor, folk som satt på varandras axlar också vidare. Tredje laget ritade ett hus och en flaggstång efter vilket område vi bor på. Resten av kvällen satt vi i tältet och lekte smålekar, snackade och snackade ännu mer. Jag var dock så trött att jag gick och la mig vid tolv.

Bilder kommer förhoppningsvis.
På återseende mitt herrskap

Nu har man varit hemma i Sverige några dagar och njutit av solen, packat upp och insett att man snart ska flytta iväg på nytt. Vad som återstår nu är två veckor av precis vad jag själv känner för! Nu verkar det dock som att mitt immunförsvar gör revolution så imorgon väntar jag mig att vakna med fetaste förkylningen.

Känner jag mig dock bättre hänger jag med mamma och bror till Göteborg för att slänga av några av hans grejer och stanna ett par dagar. Om inte får jag ligga hemma och tycka synd om mig själv för att min kropp vägrar unna mig semester. Har städat mitt rum dom senaste dagarna, hade minst fem väskor från Tyskland, Känsö och lappar, mappar, häften, kaos och grejer om vartannat vilka jag egentligen bara gömt in i alla tänkbara hörn men som rasade över mig så fort jag tog tag i projekt-kasta-all-skit.

Av någon anledning blir högarna knappt synbart mindre. Min garderob drog jag även igång att börja tömma på det jag aldrig kommer använda igen, vilket visade sig vara ungefär hälften, som vanligt. Men planen är att lasta allt detta på ett bord i stan nästa helg för att se om en loppmarknad kan göra ett under och både rensa upp och ge mig pengar.

Vilket tar mig till mina faktiska sommarplaner. Gå på loppis. Men vart fan finns dom? Ge mig en karta över skåne där alla loppmarknader är utprickade så jag sparar tiden att förgäves söka i tidningar och på internet. Jag vet ju att dom finns, frågan är bara vart och hur jag får tag på dom. Sen tänkte jag skriva klart min lista över hundra saker jag ska göra innan jag dör och även påbörja den, packa inför Tranås, färga kläder, dra till Ystad, umgås med folk, och trettio saker till som jag glömt bort kvart över ett på natten.

Idag var jag förövrigt hos mormor med bror och pappa. Var och badade hunden i sjön och solade, där snackar vi den ultimata sommardagen. Nu ska jag sova och hoppas på att vakna frisk.

På återseende mitt herrskap

Jag är så jäkla glad. Slogs plötsligt av den tanken och kände att jag var tvungen att logga in här för att skriva av mig.

I fredags kväll kom jag till Tyskland och slogs under natten till av sån smärta i magen att jag inte kunde röra på mig. Dagen efter hade jag svårt att stå upp men var med på Roberts skolutställning ett par timmar, tills jag blev snurrig i huvudet och gick till sjukhuset med Hannah.

En doktor tryckte på magen och tog lite blod och kunde snabbt konstatera att jag hade en hyfsat allvarlig blindtarmsinflammation och var tvungen att opereras ganska omgående. Jämfört med smärtan jag hade förra gången jag var inlagd på just detta sjukhus var detta ingenting och jag låg mest och fnittrade och tyckte att det var hysteriskt komiskt att detta hände bara några timmar efter jag kommit fram till Würzburg och dessutom prickade in veckan jag tänkt åka på tågluffning i några dagar till Paris och London, precis som jag hade tänkt förra gången jag blev sjuk.

Mot operationssalen där dom tryckte in något i armen på mig som fick allt att gunga och gunga och bli suddigt och till sist var jag så trött att allt blev svart. Nästa gång jag vaknade var det mitt i natten, men tynade bort igen för att sen sova hela natten. Nästkommande dagar var helt galna. Jag hade tre plåster på magen och fick inte äta. Jag drömde om mat hela dagarna och ville bara krypa ur mitt eget skinn av all den smärta jag hade i kroppen. Som tur var hade jag besök varje dag, antingen av Robert, Hannah, norska Kristina, franska Charlotte och Lisa eller italienska Silvia.

Sköterskorna behandlade mig som att jag bara lådsades ha ont, och var så klen att jag bara satt och grät. Tredje dagen kom några doktorer på rond och fick frågan vad dom hade gjort med mig på operationen. Då fick jag reda på att det inte var blindtarmen utan en cysta som hade brustit, därav den påse med blod jag hade på magen som tömde ur det som låg och skvalpade på fel ställe inne i magen på mig.

Fjärde dagen fick jag mat och tillbaka gnistan nog för att ta en långpromenad runt och runt och runt i sjukhusets korridorer för att följande dagar ta turer ut i trädgården med Robert, och under sjätte dagen, igår, skrevs jag ut.

Idag är jag så lättad och glad över att vara tillbaka ute i verkligheten. Smärtan berör mig inte när jag mår så bra och kan äta vad jag vill, kolla på film, sitta i parken, njuta av värmen och bara vila upp mig. Jag är så glad över att vara just här, över att jag ska flytta nu om bara några veckor och över att jag ska träffa en massa människor ikväll.

Så jag missade semestern men mår så jäkla bra ändå!

Vilken kontrast från de typiska "kvinnojobben" jag hade förra året, dessa fantastiska kollegor trodde jag inte fanns på riktigt. Nu blir det ju förstås annorlunda när man bor så tätt ihop och spenderar dygn efter dygn tillsammans, men att jag skulle få jobba ihop med dessa åtta helt underbara personerna väntade jag inte mig. Visst fick man väl bjuda lite på sig för att komma in och få sin plats på ett ställe där i princip alla instruktörer redan kände varandra, men det var det värt, och kul hade jag!

Jag saknar flera av dom som jag kom lite närmre ute i Göteborg, är alltid konstigt att skickas tillbaka till det civila efter att vara så van vid att ha levt på ett annat sätt i flera veckor. Jag vet inte riktigt vad jag ska säg om själva ungdomsutbildningen med tanke på att jag uppenbarligen inte hamnade på rätt kurs då jag tillhör armén och inte marinen. Hade lektioner i excercis, tält, sjukvård och morse, var dessutom gruppchef för en av de fyra grupperna på fortsättningskursen samt att jag hade hand om en del uppställningar, visitationer och var lite fotograf vid sidan av. Egentligen upptäckte jag tidigt att jag inte trivdes på vattnet, särskilt på de båtar utan motor vilket jag visste sen Märsgarn men ändå kände att jag ville jobba med. Det var helt galet vilka sjöben jag hade efter fem dagar ute på havet, kände mig full i flera dagar efteråt.

Jag kör bara en snabb reflektion över hela kursen men skriver mer när jag får tid. Jag kan bara säg att det var helt jävla underbart vad man kan trivas på ett jobb när man känner uppskattning och samhörighet med sina kollegor.

Men det ska väl vara Göteborgare till det!

Jag är och jobbar som biträdande instruktör på en sommarskola precis som för två somrar sen, dock i Göteborgs skärgård istället för Stockholm, och på en annan kurs. Men jag kommer därför inte kunna vara vid datorn särskilt mycket fram tills om två veckor.

Nu vet ni.
På återseende mitt herrskap

Ibland går jag in på Micahs blogg och läser kommentarerna hon får. Idag tappade jag hakan fullständigt när en tjej skrev något i stil med "du borde iallafall ha hittat en snygg kille att skaffa barn med, men man får ju hoppas att Kelly ser bättre ut med åren. Barn med downs syndrom är ju fula, fast dom är barn ändå".

Det var nog något av det sorgligaste jag läst, för jag trodde inte det var möjligt att en människa skulle kunna se världen och andra personer på det sättet. Jag menar.. det har ju länge varit ett problem med unga tjejer som haft dålig självkänsla, tyckt dom varit fula, tjocka och dragit sig undan, ställt sig i skymundan, varit osäkra och till och med fått ätstörningar. Men jag har alltid trott att det var en period där tjejer haft problem med sig själva, sett andra som smala och perfekta tills dom kom ur tonåren med bättre verklighetsuppfattning och kött på benen. För visst är det en tuff tid när man söker efter en identitet, känner efter och hittar vem man är och samtidigt har en enorm press från samhället och de ungdomar som går på samma skola och som man möter i vardagen. Det finns alltid ett ideal att leva och sträva efter för dom som inte är starka nog att stå emot och gå sin egen väg, ofta med hårda ord och kommentarer från andra.

Men nu har visst de vuxna i vårt samhälle ökat trycket ännu ett snäpp och sålt ut bilden av att skönhet är det viktigaste i världen till alla pris. Mogna människor med vett i skallen kan nog se hur det har urartat och blivit en absurd del i våra liv. Det finns ju ingen chans att komma undan att mötas av detta varenda eviga dag eftersom vi har tv-program innehållande kvinnor som opererar sig för att må bättre med sig själva och till och med för att kunna få de jobb de så gärna vill ha. På två sätt pekar vi tjejerna i den önskvärda riktningen som tydligt visar hur vuxna människor vill att den perfekta kvinnan ska se ut. Dels har vi alla de som står i rampljuset, de som kommer någonstans i media och syns i tidningar, reklamer, tv, filmer och på scen. De är unga och smala, och för de som sticker utanför ramarna motar vi ständigt i samma riktning, "Maria tappade sju kilo på bara fyra veckor", "nå din idealvikt med flygplansdieten".

Och det handlar inte precis om någon kur för bättre välmående. För självklart är det en sak att vara så kraftig att det är en risk för hälsan och därmed ett sätt att underlätta för sig själv samt att få en bättre fysisk hälsa genom att gå ner till en normal BMI, men här är hela grejen att snygghet är vad som eftersträvas. Snygg och sexig har vi alla lärt oss är två bra ord om vi kan förknippa dom med oss själva, för det betyder att vi kan leva på bekräftelsen vi får, främst från det motsatta könet. Männen vill ju ha slanka fina töser, dessutom är det ju lättare att få uppmärksamhet eller till och med hamna längre i både jobb- och nöjeslivet med männens hjälp så länge man är värd att se på, drömma om eller även ha en affär med.

Eller gör vi det för vår egen skull? Svälter vi oss, satsar på en snygging så vi förhoppningsvis får vackra barn, klär oss i högklackat och korta klänningar på krogen och lägger oss på operationsbordet för oss själva, eller för att stärka vår självkänsla nog för att våga visa oss för resten av samhället, något vi gömt oss från under de år vi inte passat in i perfekt-mallen? Hade det varit värt all den mödan om du levde själv på jorden eller om det var du och andra kvinnor som spenderade liven ihop (förutsatt att du är hetero)?

Gång på gång hör jag om ännu värre tankebanor från unga tjejer som många räknar kalorier istället för att njuta av livet och vara hälsosam. Och jag är rädd för vilket nästa steg kommer bli.

Jag läste för ett tag sen om en flickas spånande om varför det fortfarande inte är jämställt mellan kvinnor och män i Sverige år 2011, då hon argt påstod att det självklart inte går att komma nånvart när vi tjejer ständigt trycker ner varandra.

Hur opåläst jag än må vara i ämnet kan jag inte göra annat än att själv fundera över vad hon skrev. För visst tusan har hon rätt. Där ligger många bidragande orsaker till att vi fortfarande har en bra bit mot målet, och en av dom är att vi lägger onödiga krokbren för varandra.

Jag vet inte riktigt vad det handlar om. Kanske är det för några svårt att se en tjej lyckas, en del känner säkert avundsjuka och vissa har troligen en trist syn på män och kvinnors plats i samhället. Hon ska minsann inte tro att hon är något. Det gäller att vara både stark, drivande och modig för att gå långt som kvinna, och visst skyller vi det ofta på männen. Alla män i chefspositioner behandlar andra män bättre, ser till att dom klättrar fortare och högre på arbetsmarknaden och ger dom högre lön på kuppen. Så är ju självklart inte fallet på alla arbetsplatser även om det förekommer mer ofta än man önskar. Problemet ligger faktiskt även hos oss själva.

Vi tillåter inte att det går bättre för någon annan, och när det händer ser vi till att motverka hennes framgång så fort som möjligt. Ta bloggvärlden som exempel. De starka och drivande låter vi gå eftersom vi inte har någon chans att påverka deras framfart då de är så säkra i sig själva att våra kommentarer inte rör dom i ryggen, och här pratar jag om tjejer som Tyra Sjöstedt och Kenza.

Sen hittar vi kryphålen, de svagare och osäkrare som tar åt sig, som formas efter nätmobbingens styrande hand och slutligen försvinner från bloggarnas topplistor eller stämplas med rykten och historier som driver bloggägarnas liv i en nedåtgående riktning. För då är vi väl nöjda?

Jag följde den femtonåriga mamman Mikaelas blogg från hon vara gravid fram tills nu. Hon var då en osäker tonåring som såg fram emot att bli förälder och använde sig av bloggen för att skriva ut sina tankar och sitt liv. Dagligen fick hon stryk av de bittra läsarna som hittade fel i varenda inlägg hon skrev, vare sig det handlade om dottern, vad hon hade på sig eller sina uppladdade klipp av när hon sjöng. Ingenting dög, och den femtonåriga flickan fick utstå kommentarer om att hon var en dålig mamma, hon fick hot riktade mot sig, rykten spreds, de kallade henne tjock, att hon hade små bröst, folk klagade på att hon skrev för mycket om det ena och för lite om det andra.

Ett halvår senare hade jag läst om hennes sociala utveckling och hur omvärlden formade henne. Hon hade börjat dricka, röka, festa, bli våldsam, gjorde vad som helst i sina videor för att få pengar och det var inte ofta man såg röken av dottern. Hon mådde så otroligt psykiskt dåligt och kommentarerna fortsatte hagla över henne. Likaså Kissie, tösen jag inte visste mycket om tills jag hörde talas om hennes barnmatsdiet vilken spred sig som en löpeld och fick affärsägarna att beställa in dubbla mängden.
Flickans liv bestod av att provocera, bråka, festa och göra om sin kropp. Enorma bröst efter flera operationer, läpparna var fyllda till bredden och hennes kropp var så nerbantad att hon till slut hamnade på sjukhus.

Var det folk som uppmärksammade hennes nedgång, hennes enorma utseendefixering och oroligt ville hjälpa henne att komma på fötter och bli frisk? Nej läsarna öste ur sig åsikterna de hade om ikonen Kissie. Jävla äckel, så ful du är, sjuk, rätt åt dig, också vidare i all oändlighet. Det är svenska ungdomar som idag går emot svagare tjejer och mobbar dom sönder och samman bakom anonyma skärmar, utan att visa varken sympati eller tecken på omtanke. Och rätta mig om jag har fel när jag säger att det i större utstreckning handlar om tjejer som känner behover att skicka över sina taskiga och sårande åsikter till andra flickor över internet.

Även om verkliga livet ofta inte går lika hett till då tjejer saknar samma mod ansikte mot ansikte så förekommer det ändå att kvinnor jobbar för att dra ner andra till sin egen nivå. Arbetsplatser mobbar oftare än man tror, och det är skrämmande med tanke på att det heller inte är ovanligt med dessa elaka kvinnor i ålder långt över trettio. Som pratar bakom ryggen, sprider lögner och jobbar tillsammans för att bli av med en kollega.

Jag känner till andra historier om kvinnor i högre positioner som fick så mycket skit på jobbet att de inte klarade pressen och slutade. Men varför ska jag behöva känna till historier som dessa?
Varför hjälper vi inte varandra på traven istället, stöttar, hejar på och inser att det är vi själva som har makten över hur långt vi kan gå?

Jag må inte vara säkrast i världen ute på en arbetsplats, förståeligt med tanke på att jag både är ung och oerfaren, men ska det vara en nackdel för mig? Istället för att välkomnas in, få vänner och en hjälpande hand som utvecklar mig i mitt jobb liksom jag snart kan få samma verktyg att hjälpa andra människor med är det mer troligt att man i ett "kvinnojobb" möts av känslan av utanförskap, dom mot mig och ibland av att dom inte ens ser en. Istället för att se fram emot jobbdagarna snoozar man så långt det går innan man hasar sig ur sängen med orden "jag hatar mitt jobb, jag hatar mitt jobb" ringandes i huvudet.

Jag vill se en förändring och därmed även behandla andra bättre än så, vare sig det är i skolan, på jobbet eller sittandes vid datorn. Det är otroligt viktigt att behandla andra tjejer mänskligt, för jag minns själv att jag gick och önskade varje dag att en enda människa skulle vara snäll mot mig där jag jobbade förra våren. Det är viktigt att bry sig om varandra och för vuxna kvinnor att vara en bra förebild. Om du inte skulle behandla din dotter på det sättet, varför är det mer rätt mot en ung kollega?

Och låt oss ta tag i nätmobbingen. Är det viktigt att berätta elaka saker för en främling så skriv det istället i en dagbok, inte slå orden i ansiktet på henne. Jag hade blivit förtvivlad om jag fått hundra kommentarer varje dag som berättade hur värdelös jag var, för jag skulle aldrig få för mig att skriva så till dig.

Att vara omtänksam är en underbar egenskap som ger mycket tillbaka, och som kan föra oss ännu en bit längre mot jämställdhet.

För två månader sen visste jag inte riktigt vad jag ville göra till hösten, och sökte därför in till över femton olika utbildningar, både på folkhögskolor och universitet. Till de flesta behövde man även skicka in lapp efter lapp efter lapp med betyg, personbevis och ofta även personligt brev.

Efter ett par veckors väntan fick jag några tider för telefonintervjuer, bland annat för turism och förberedande polis. Båda skolorna hade valt ut en grupp som verkade passa för utbildningen, med stor vikt på personliga brevet och därefter även intervjun som avgjorde saken.

Dagen efter fick jag ett mail om att jag kommit in på den förberedande polisutbildningen i Tranås! 

För ett tag sen då jag var jobbsökande här i Tyskland skickade jag även iväg mail om att jobba som instruktör på marinens sommarskolor, precis som jag gjorde i Stockholm för två somrar sen, och fick då även ett jobb i Göteborg från slutet av juni och tre veckor framåt.

TREVLIGT, och en bra låt på det!


System Of A Down - Hypnotize

Nu när jag ändå är med och tävlar om en Canon-kamera kan jag lika gärna joina fler. Heja livet som arbetssökande!

http://www.tlcsverige.se/tavling

Hur ställer ni er i frågan om jag ska fortsätta blogga eller inte. Motivera gärna, för jag har snart tappat intresset av känslan av intressebrist från ert håll. Jag uppskattar varenda ord som skrivs, särskilt under rubriken "åsikter", men så tomt här ekar. Vad gör jag för skillnad genom skrivandet i min blogg när jag får känslan av att jag snackar med mig själv? Jag vet ju redan vad jag tycker. Påverkar jag er någonsin? Får jag er att tänka? Eller skriver jag kanske för långa inlägg så ni stänger ner sidan redan innan ni börjat läsa?

Ge mig feedback nu för tusan, annars ryker nog bloggen snart, och jag hittar tidningar eller vad för något som helst att skicka in mina åsiktsinlägg till istället. Det är kul att veta vilka ni är, men som alltid, skicka ni anonymt om ni så vill.

Denna gången vill jag ha ett svar. Bekräftelse på om ni vill att jag fortsätter blogga eller ej.

Mår as idag. Inte att jag ligger hemma och är förkyld eller att jag nyss sparkat tån i dörren, utan på grund av den välkända känslan av att inte räcka till som person. Känslan jag haft så många gånger förr, som säger åt mig att titta tillbaka på mitt liv och se vad som bestod - vad som finns kvar idag.

Och vad kan jag konstatera? Att jag än en gång i totalt förvirrat tillstånd lämnar en del av mitt liv utan att förstå vad som hände. Ser människor samma brist i mig, eller handlar det om att jag inte spelar efter livets regler?

Jag vet hur det känns att se personer tappa intresset och respekten för mig då jag delger min åsikt när den råkar vara motsatsen till gruppens. Jag vet hur det känns att vara så snäll att människor utnyttjar det till den grad att jag blir sviken och nertryckt gång på gång. Jag vet hur det känns att försöka så gott jag kan och ändå sparkas ur sikte på tre sekunder och lämnas med oförståelse, sänkt självkänsla och bristande syn på människan.

För så blir konsekvenserna. Varje gång jag oförtjänat mobbas ut från en arbetsplats, ser mina vänner byta personlighet och behandla mig som en motståndare, eller blir sänkt och lämnas ensam när jag ber om stöd faller min naiva syn på den goda människan ytterligare.

Jag tar mig genom det, men det gör mig inte starkare. Istället ger det mig en skev bild av mig själv där jag ofta får tampas med frågan varför vuxna människor behandlar mig så omänskligt, varför vänner sviker, vad jag gör fel och varför jag inte duger som jag är.

Anledningen var att en kompis till Robert fick erbjudandet om att skriva en kort artikel om konserten och ta några bilder, i utbyte av en gratis entrébiljett, men tackade nej på grund av jobb, så Robert tog tillfället och frågade om inte han kunde göra det istället.

Vi delade på en biljettkostnad så jag kunde hänga på. Det var sammanlagt tre band som spelade under kvällen, och vi anlände precis innan det andra började spela. När svenska Raised fist var på scenen tog både jag och Robert en hel del bilder som vi dagen efter skickade iväg till den tidning som bett om att få jobbet gjort.

Vi fick sen svar om att det var en av mina bilder som de ville publicera, blev asglad! Här är några av favoriterna och deras absolut bästa låt wounds.

Även om flygplatsen heter Frankfurt Hahn betyder inte det att planen går någonstans i närheten av denna stad.
Nej för att ta oss dit behövde vi börja med spårvagn till stationen i Würzburg, för därefter ta tåget på en biljett tillsammans med en familj. Vi kom fram till Frankfurt för att därifrån ta flygbussen till Hahn, vilket tog lika lång tid som tåget mellan Würzburg och Frankfurt.

Eftersom vi inte hade bokat annat än handbagage för resan tog vi Roberts tips och klädde på oss allt vi hade med oss. Det fick tiden att gå i väntan på att stiga ombord på flyget, med tanke på att jag fick på mig över tio trosor, två bikiniunderdelar, mer underkläder, ett par strumpbyxor, tre shorts, fem linnen, tre t-shirts, fyra tröjor, tre klänningar och lika många kjolar samt en tjocktröja och jackan. Det.. var.. varmt!

När vi väl kom fram till kontrollen av ryggsäcken skickades vi bara vidare med orden "everyone with a backpack can just move along". Alltså vafan, både jag och Hannah gick asgarvande på flyget som två michelingubbar.
Under resan hade vi en nysande kvinna intill oss som läste tidningen i Hannahs ansikte, annars var det en grym början där vi gjorde quiz om oss själva och varandra.


På planet ut mötte jag en av killarna som jobbade på planet, och som jag gnabbats en del med under resan av diverse anledningar, och var tvungen att kommentera att han såg ut som en yngre version av den amerikanska skådespelaren Robert Carlyle, och fick svaret:
- No, he is the one looking like me.
Jag steg därefter av planet och fick ropandes efter mig:
- Bye slayer!
Konstigt uttryck tänker ni kanske, men eftersom jag lånat min ryggsäck från Robert satt där ett märke från just bandet slayer mitt på min rygg, och jag försökte skrattandes hoppa på bilden som Hannah var på väg att ta på mig. Det misslyckades.

Vi gick därefter och sjöng på "Nancy Sinatra - These boots are made for walking" och åkte med en kvinna till vårat hostelrum som var över förväntan.


När den skällande grannhunden äntligen tystnat somnade vi. Och sov gooooott!

Vaknade upp i en skön säng i utkanten av Treviso, och var snabbt utanför dörren med kameran i högsta hugg i väntan på att Hannah skulle bli klar. Tog mig till baksidan av byggnaden men blev stannad av en man som inte kunde ett ord engelska. I högt tempo försökte han förklara att jag inte fick vara där, och han pekade hit och dit med sin käpp. Här var första tillfället under resan då jag fick känna på italienarnas vänlighet. Att han schasade ut mig från gården innebar ändå att han ville fortsätta prata, trots att vi båda förstod att vi inte kunde begripa ett ord av vad den andra sa.

Han visade mig till busshållsplatsen, och även en man från vårat hostel som satt i fönstret och rökte hakade på och försökte ge beskrivningar med sin skrangliga engelska. När Hannah och jag sen var på väg hittade vi dock inte biljettluckan och traskade istället. En man slängde ur sig att vi skulle vara framme på stationen efter bara tjugo minuters promenad, men en halvtimme senare gav vi upp och frågade vidare. En man som stod och tankade på en bensinstation var snäll och körde oss dit, vilket tog ungefär fem minuter.


Efter att ha missat första tåget köpte vi frukost och hoppade därefter på nästa mot Venedig där vi ställde oss i kön till tågstationens informationscenter. Efter en halvtimmes väntan fick vi äntligen vår fråga ställd - hur vi kunde hitta till vår campingplats, och svaret vi fick var en vägbeskrivning till platsen där alla bussar gick från.. Utanför stationen tappade vi bort varandra det första vi gjorde, och det var inte det sista tillfället under resan. I nästa kö då vi skulle köpa vår bussbiljett träffade vi en amerikan som varit ute och rest i tre år med sin fru, och var nu uppe i sextiofem länder. För att få råd till detta hade de sålt både sitt hem och företag, hur jäkla coolt är inte det.

Vår bussresa var speciell då varken busschauffören eller resenärerna kunde någon engelska, och vi hade ingen aning om vart vi skulle gå av. Men med papperslappar och kroppsspråk kom vi långt och hamnade rätt. Campingen såg fräsch ut, och vi fick det minsta rummet i världshistorien dit vi packade in våra saker innan vi for tillbaka in till Venedig.

Och vi gick och gick, bland dessa gamla byggnader, labyrinter av små gator och på broarna över vattnet fulla med gondoler och tillhörande män med randiga tröjor. Värmen drog på ganska rejält och det var en helt grym dag, den bästa under hela resan skulle jag vilja påstå. Under eftermiddagen fortsatte vi i andra sidan stan och satte oss till slut på en restaurang och åt den första italienska pizzan. När vi sen fick notan och upptäckte att vi fått betala två euro var för bordet hade vi lust att bära med oss det på väg ut därifrån.


Resten av kvällen fortsatte vi ta oss runt de små, små, vägarna, och hittade även en död råtta på en av broarna. Vi provade även en del av de maskeradmasker som såldes i alla hörn, både i dyra affärer och i marknadsstånden ute på gatorna.


Stack sen tillbaka till campingen och träffade en av Hannahs kompisar från skolan, och hur stor chans är det egentligen att träffa någon man känner på en liten camping i utkanten av Venedig?

Därefter upplevde vi den värsta natten genom tiderna då rummet varken hade element eller varma filtar och Italien visade sig vara svinkallt under nätterna innan sommaren drog igång på riktigt.

Vaknade stelfrusen efter ungefär fyra timmars sömn. Att solen sken utanför vår frysbox var dock en stor tröst, så vi skakade liv i oss och gick ut.

Med tanke på hur mycket jag campade med familjen som liten var det en härlig känsla att doppa huvudet under kranen och ta en snabbdusch så åtminstone håret fick vara fräscht hela dagen. Vid utcheckningen försökte vi klaga på rummet, men italienarna köpte inte våra argument så vi gick lite småsura till bussen, men ändrade snabbt humör när vi kände hur varmt solen sken.

Så vi fick en sista halvdag i Venedig där vi fortsatte promenera runt bland de små vägarna och över kanalerna. Under vägen hittade Hannah en kyrka som hon försvann in i, och jag satte mig på en bänk utanför och njöt av jordgubbarna jag köpt till frukost då ett par förbigående killar stannade en bit från mig. En av dom kom fram till mig och undrade om jag pratade tyska. Javisst svarade jag, och mannen ställde frågan om hans kompis kunde få ta en bild tillsammans med mig. Jag såg ut som ett frågetecken och undrade varför i herrans namn han ville det, men fick bara svaret att han kände för det. Så snäll som man är ställde jag upp, och killen fick sin bild.


När Hannah kom ut igen fortsatte vi vår promenad till kusten där ännu en kyrka stod. Medans hon ställde sig i kön för att komma in roade jag mig med att snacka med lite svenskar, och en halvtimme senare hoppade jag och Hannah på en båt som tog oss till Venedigs resecentrum.

Under kvällen var vi framme och bestämde en tid och plats att möta Renato, en man från couchsurfing som vi skulle bo hos de två nästkommande nätterna. På vägen till torget hittade vi ett boktält, och upptäckte att vår karta var tryckt bak och fram med verkligheten. Dock fann vi platsen och satte oss och väntade, för att senare bli upphämtade med bil.

Hans plan var att hitta en parkeringsplats, så vi körde ett varv runt torget utan något fritt i sikte, så vi passade på att köra ännu ett varv, ifall något skulle vara missat. Inte det nej, vi provade då att köra in på en liten väg i hopp om att hitta en gömd plats, men det kunde vi glömma så bilen backades ut på den stora gatan igen där Renato inte hade så värst bråttom att köra tillbaka på höger sida, och bilarna tutade. Lika bra att köra ett varv till, och nu hade vi ganska bra koll på hur detta berömda torg såg ut. Hannah och jag försökte kväva våra fnissningar. Ett sista varv hann vi med innan Renato gav upp och parkerade en bra bit från torget, dit vi gick tillbaka för att möta några av hans vänner.

Efter att ha promenerat runt staden för att upptäcka att baren de hade i sikte var stängt gick vi instället till en annan plats och träffade ytterligare fyra av hans kompisar, bland andra Michelangelo, de andra har jag glömt namnen på.
Allihopa kände varandra från en utbildning då de jobbade inom filmbranschen där Renato var regissör.
Jag var så trött att jag höll på att somna vid bordet, och tröttheten tog även ett grepp om Hannah efter två timmar, så vi satt degiga och småpratade med folket, och runt halv två drog vi hemåt, där Renato var en otroligt entusiastisk bilförare då han ville vifta med armarna, ha ögonkontakt och peka på diverse byggnader på samma gång som han körde. Vid ett tillfälle var det även en bakomliggande förare som körde in i oss. Nervösa som tusan kunde varken jag eller Hannah göra annat än att skratta åt situationen.

 

Vi ställde alarmen vid halv nio.

Runt elva tog jag nyvaket tag i mobilen för att därefter skaka liv i Hannah, och bråttom fick vi. Vi hade nog egentligen inte riktigt bestämt oss än för om vi skulle ta en dagsutflykt till Florence eller inte, men med tanke på att Bologna inte såg särskilt lockande ut för någon av oss skyndade vi istället oss ner för backen till tågstationen i Lama di reno.

Väl nere, svettiga och dana, upptäckte jag att mitt interrailkort låg kvar uppe hos Renato. Jag vände och började gå tillbaka. Väl uppe för första backen försökte jag lifta, och det funkade på första försöket. På tre minuter var jag inne i huset och hade mitt tågkort i handen, och slängde ett öga på klockan för att inse att vi kunde hinna med tåget om jag skyndade mig. Så jag sprang och sprang och svetten rann, och fyra minuter innan tåget anlände kom jag flämtande ner till stationen där Hannah förvånat tittade upp.


Så Florence blev det! Bologna har däremot inte den lättaste tågstationen eftersom hälften av tågen går på en plats och resten från andra sidan av Europa. Vad vi sprang! Med tjugo sekunde kvar till avgång nådde vi dörren och svettade ner större delen av tågets alla resenärer på väg till våra platser.

Under eftermiddagen var vi framme, och Hannah hittade snabbt en kul affär med kläder och skor där man betalade tio euro per kilo. Sen fortsatte vi till en ganska stor marknad där vi delade på oss och promenerade runt hit och dit på de små marknadsgatorna.


Efter vi senare mötts upp igen fortsatte vi gå genom en lång shoppinggata fram till en människofylld bro, uppenbarligen kände Hannah till staden bättre än vad jag gjorde.


På väg tillbaka till Lama di reno hade vi ytterligare ett byte i Bologna med ett jäkla massa spring, från tåget anlände till nästa gick hade vi två minuter att kuta från en sida till den andra eftersom dom självklart kände att det funkade fint att lägga spåren en halv kilometer från varandra.


Väl tillbaka gick vi upp till Renatos hem i mörkret och pratade om länder.
Michelangelo var även där, och vi satt och snackade ett par timmar, spelade ett spel på hans mobil om någon Gaybrush, tittade på filmer som Renato och hans gäng gjort och även på min och Dallos dans i vardagsrummet.

Grym avslutning på dagen!

Denna gången försov vi oss inte, utan kom upp i vettig tid. Vår herre Renato hade berättat lite om den enorma naturskyddsparken han bodde i, och vad man kunde göra under en halv dag. Så vi släpade ut oss i solskenet och började promenera. Det var så najs, med värmen, naturen och Hannah som sällskap medans jag tuggade på mina frukostkakor.


Enligt Renatos beskrivning skulle vi ta oss till en liten grusväg och därefter vänster, men ingenting verkade stämma när vi en halvtimme senare traskade ut på en stor traffikerad asfaltsväg. Vi knackade på en byggnad och frågade en man, vilken såklart inte besatt speciellt stora kunskaper i engelska. Men snälla som italienarna är fick vi stjuts till nästa by där en informationsbyrå låg. Vi fick reda på att vi behövde ta oss ännu en bit för att kunna påbörja vår vandring, och provade därefter att höra med en busschaufför om han hade vägarna förbi. Nej. Men ändå körde han oss gratis och berättade om året han pluggade i Stockholm. Hade detta varit hemma i Sverige hade chauffören i fråga svarat nej, rökt upp sin cigarret och stormat in i bussen för att snabbt stänga dörren efter sig. Här fanns det så mycket omtänksamhet att man blev helt svag.

Dessvärre upptäckte vi att det på långa vägar inte var möjligt att promenera upp i bergen på två timmar som damerna på informationsbyrån påstått. Vi körde alltså istället på vårat gamla goda sätt - att lifta. Ännu en gång fick vi känna på italienarnas godhet då en kvinna lät oss åka med. Hon bodde halvägs till toppen men kände för att ta oss till vår slutstation så vi slapp att fortsätta vår jakt på folk som gillade liftare.

En halvtimme senare var vi uppe, bland en massa memorials efter mördade personer från andra världskriget. Det var så varmt att man storknade, men ändå gick Hannah i lager efter lager med kläder. Som den australienskan hon är var det tydligen svalt för henne, medans det för mig kändes som drömvädret för vilken svensk som helst.

Vi hann se två olika platser medans vi gick och diskuterade kriget innan vi fick ta oss ner igen. Hann gå en bra bit ner innan en bil stannade, och vi åkte med till tågstationen i Marzabotto där vi gick på jakt efter en hängbro vi hört talas om skulle finnas i trakterna. Tio minuter senare fick vi syn på den, och båda fick känslan av att snarare befinna sig i Kanada än soliga Italien.


Vi hade bestämt en tid med Renato och Michelangelo som vi efter en stund mötte upp på tågstationen för att få vår packning innan vi bugade och bockade för deras vänlighet, och hoppade på tåget mot västkusten.


Under kvällen anlände vi och tog oss med en gratis liten buss mot vår campingplats, där vi bokstavligt talat bodde i ett tält. Dock hade vi både riktigt golv och sängar med tre filtar var så det gick ingen nöd på oss, var faktiskt ganska mysigt trots att det satt en enorm spindel i fönstret.


Hungriga var vi, så vi tog oss över till campingen på andra sidan gatan och beställde in pizza. Hela stämningen var som i John Cleeses "pang i bygget". När vi skulle betala hade ingen koll på något, växel saknades, kvinnan var långsam så vi höll på att somna och en ganska ung pojke sprang hit och dit och försökte reda ut allt.

När vi sen kom tillbaka till campingen hade de helmysig upplysning, absolut bästa campingen so far!

Alltså vi försökte nog uttala cinque terre för kanske femton personer under denna resa, och alla svarade samma sak:
- What?!

Hannah med sitt Australiensiska uttal, och jag som fick det att låta som om jag ville prata om skinka. Men till slut var det en tjej som i ett samtal utbrast:
- AHA! Schinn-kue terrrrrrä, med stockholmarnas rullande r.
Därefter försökte vi uttala det på samma sätt och italienarna skrattade åt oss.

Ja, chinque terre var iallafall platsen där vi befann oss, och vi körde på idén att lifta. Direkt från Deiva marina till La spezia, trots att vi åkte i fel riktning när vi ville ta oss till Rio maggiore. Väl där gick vi och tog bilder ett tag och letade efter ytterliggare en väg att kunna lifta från. Men vi orkade inte springa runt så vi tog tåget istället.


Jag hade inte velat se några bilder på stället innan vi åkte till Italien, och wow vilken överraskning! Som ett jäkla paradis för någon som gillar att ta bilder. Perfekt väder och bara en kilometers väg till nästa by Manarola.


Vi klättrade ner för klipporna vid ett tillfälle och njöt av värmen, men vattnet var svinkallt så vi hoppade över badet.

 

I Manarola satte vi oss på en restaurang för att äta pasta och soppa, och kände sen för att ta samma väg tillbaka till Rio maggiore för att där gå vilse. Vi var på jakt efter en parkeringsplats, och vi såg den, men hade ingen aning om hur vi skulle ta oss dit. Det enda jag kunde se var en skranglig liten fallfärdig stentrappa bland buskar och snår, och självklart var detta vägen för oss!


Väl uppe försökte vi lifta, och träffade några schyssta killar som försökte hjälpa oss, men utan framgång. Vi ställde oss då istället med tummarna i vädret och väntade på att någon bil skulle stanna. Efter en kvart hade vi nästan gett upp när ett amerikanskt par stannade och körde oss till La spezia, för att därefter inse att de inte hade något för sig och körde oss istället hela vägen till vår camping, medans vi pratade om Italien, deras son som jobbade som präst i Slovenien och vad vi hade för oss.


Om det är något man hittar i detta land så är det vänliga människor!

Sista promenaddagen på västkusten. Vi började med att ta tåget till La spezia där vi försökte hitta en marknad som enligt vår camping skulle finnas i närheten av stadens tågstation. Vi haffade ett flertal förbigående människor i hopp om en vägbeskrivning, men alla verkade peka åt olika riktningar, och det var nog egentligen ingen som förstod vad vi ville ha sagt. Så vi inhandlade vatten istället och for vidare mot kustens vandringsleder.

Hannah kände för att gå samma tur som föregående dag medans jag tog mig till leden mellan Vernazza och Monterosso. Vi hade en biljett som varade sex timmar där både tågresor och inträde till cinque terre ingick.

Jag irrade runt i Vernazza en stund och gick upp för fel trappa och hamnade i ett "slott" istället, vilket i själva verket såg ut som en stor stenskorsten. Jag tappade saker hela tiden dessutom. Efteråt hittade jag däremot rätt och kunde konstatera att jag gick i fel riktning, det var trappor efter trappor efter trappor. Så varmt och uppåt, uppåt, uppåt, men fantastisk utsikt!

Efter drygt halva vägen mötte jag Hannah som gick i andra riktningen och under den branta vägen ner för berget hade jag följe med en svensk familj och kände mig som dagens hjälte när jag gav vatten till lilltösen i familjen som var sjukt törstig och inte orkade gå längre.

När jag kom fram till Monterosso la jag mig och solade innan jag mötte upp Hannah i grannbyn Corniglia där vi traskade upp för ytterliggare trappor, men bara närmre fyrahundra denna gången. Vi gick på jakt efter en restaurang längs alla gator innan vi bestämde oss för ett ställe som hade den godaste lasagnen jag någonsin ätit.

Sen sprang vi till tåget för att det var tråkigt att gå och snackade med fulla norrmänn innan vi i mörkret gick tillbaka till campingen och pratade om ormar.

Välbehövd sömn hos Peter Pan, men gick upp satetidigt som vanligt.

Drog till Palatine och stod i en kö under ungefär en timmes tid och strövade sen runt och tittade på i stort sett allt. Snacka om enormt ställe, jag var helt slut efter den rundan men som tur var hade de kranar att fylla på vattenflaskorna med. Lärde mig massor om Roms gamla kejsare och tog hoppbilder tillsammans med Hannah.


Efter en snabb lunch fortsatte vi in i Colosseum som faktiskt var mindre än jag förväntat mig, trots att jag inte säger emot att det var en otroligt maffig byggnad. Låter nog bilderna tala för sig själva.



Därefter gick vi på jakt efter en bankomat men hittade istället en affisch om en rockabillyfestival som pågick samma dag, så dit gick vi. Häftiga människor, motorcyklar, marknadsstånd med kläder och accessoarer och ett rockabillyband bland alla höbalar.


Jag velade länge om en klänning men köpte den till slut med tanke på att jag inte direkt shoppat sen vi kom till Italien.
Sen drog vi tillbaka till vårt hostel, åt kvällsmat och tittade på bilder från de senaste dagarna.

Denna dag bytte vi boende från Peter Pan till en camping i norra Rom, som var så sjukt galet bra att jag rekomenderar alla människor att åka dit, även om ni inte gillar staden!

Vi hade bokat ett rum tillsammans med arton främmande människor, men när vi kom fram fick vi en stuga för oss själva till samma pris. Dessutom hade de pool, restaurang, färgglada byggnader och lampor under nätterna, gratis internet, en bar med musik och massa ungdomar (som jag dock inte tror tillhörde campingen), fräscha toaletter och duschar som spelade trallvänlig musik från morgon till kväll, underbar natur, gratis buss till och från tågstationen varje halvtimme och VÄRME i rummen om man så önskade.

Efter att ha kastat av oss packningen åkte vi tillbaka till Flaminio i Rom och vandrade ner för en shoppinggata där det mesta var stängt med tanke på att det var påsk. Vi snubblade även över spanska trappan som var överfull med människor och gick därefter vidare till en restaurang med svingott bröd innan vi nådde Monument to Vittorio Emanuele II fast vi egentligen trodde vi gick på gatan mot Piazza Navona där en second hand-gata låg intill.

Gjorde oss inte särskilt mycket då vi sprang på vaxmuseet och roade oss ett par timmar. Hannah var dock lite skeptisk och utbrast direkt: "There are dead people everywhere, WHO came up with the idea to create them for people to enjoy, its just creapy!" Hon vande sig dock efter en stund och vi tog en massa bilder. Tyvärr var dockorna riktigt dåligt gjorda, och väldigt få. De flesta var för mig okända italienare, men vi hittade bland andra Brad Pitt, Einstein, Picasso, Stalin, Törnrosa, Nikita Kruscev, Napoleon och Obama.


Sen kom regnet! Vi letade efter en tunnelbana och paraplyförsäljarna stod i alla hörn och tjatade så mycket att Hannah nästan fick ett sammanbrott och skrek på dom (vilket jag mer än gärna hade sett).

Vi avslutade dagen med att äta intressanta pizzor på campingens skitsnygga restaurang.

Det är sällan jag blir så inspirerad av blogginlägg att jag nästan citerar rakt av, men Lady Dahmer skrev ett klockrent inlägg om vikten av att bekräfta istället för att värdera och bedömma.

Jag har själv ingen god hand med barn, men jag har under senare tid intresserats av vad uppfostran har för betydelse och hur viktigt det är att ge barn möjligheter istället för att kategorisera och dela in i grupperna tjej/kille. Och istället för att bli irriterad över hur vissa människor bemöter sina barn vill jag dela med mig av lady Dahmers sätt att tänka - något som jag själv aldrig funderat över förräns nu ikväll.

"Jag ger sällan komplimanger, vare sig till vuxna eller barn. Jag försöker bekräfta mina medmänniskor och vänner på annat sätt; tex genom att vara närvarande i samspelet, genom att lyssna när de pratar, genom att intressera mig för dem och det de har att förmedla,  genom att göra saker för dem, hjälpa till, vara omtänksam osv.

Men sen så faller jag lätt in i samma gamla slentrian och visst fan trillar det ut ett "men åh vilken snygg tröja" eller "vad snygg du var i håret" - men jag försöker vara medveten i mitt bemötande.

Det är ganska lätt att snöa fast på det gamla vanliga "åh vad fint" och "vad duktig du är" och sen tar det stopp. Många kan inte ens tänka ut något annat alternativ och ställer sig ofta väldigt frågande till mig när jag berättar att jag aldrig ger den sortens beröm. "Men vad säger du då? Säger du "vad roligt du har" när ditt barn ritar? Hur kul är det?"

Och då får jag ju påminna om det där igen; barn vill inte ha beröm. De vill bli sedda och bekräftade. Ett enkelt men glatt "Jag ser!" när ungen ropar "mamma titta!" räcker faktiskt oftast långa.

Så vad säger man annars då? Hur bekräftar man barnets handlingar och lekar utan att värdera prestationen? Att man ska vara energisk och entusiastisk säger sig själv men nedan följer lite olika sätt att berätta för barnet att du ser hen.

Har barnet städat rummet? Man är inte duktig för att man tar reda på sin skit. Men det är ju himla bra att de gör det!
- "Va skönt att du fick undan alla saker, nu får du plats att leka igen!"
- "Åh vad bra att du plockade undan sakerna till sina rätta platser, nu hittar du ju allt igen!"
- "Vad trevligt det blev här nu! Nu vill jag leka här med dig!"

Vill barnet visa upp sin fina nya tröja?
- "Tycker du om den tröjan? Den är mjuk och mysig va?"
- "Har du fått en ny tröja? Vem har du fått den av?"
- "Vilket spännande mönster, ska vi räkna hur många .... det är?"
- "Jag ser att du har spindelmannen på tröjan! Han är bra på att hjälpa människor. Är du också det?"

Har barnet klippt sig?
- "Jag ser att du har klippt dig! Va spännande! Berätta! Fick du sitta i en frisörstol?"

Tar på sig skor/jacka/kläder själv?
- "Va bra att du har lärt dig det, då behöver du inte vänta på att nån kan hjälpa dig!"
- "Det där har du övat på länge, det ser jag!"

Gungar/klättrar/springer barnet?
- "Vad roligt du ser ut att ha! Är det roligt?"
- "killas det i magen nu?"
- "Kan du klättra högre? får jag se?"

Har barnet ritat en teckning till dig?
- "Har du gjort den? Vad är det för nåt?! Berätta!" (följdfrågor på det)
- "Wow! Den har du jobbat länge med, det ser jag!"
- "Vad glad jag blir att du ritat en teckning till mig!"
- "Jag tycker jättemycket om den! Ska vi hänga den på väggen?"

Byggt nåt?
- "Vad är det för nåt?"
- "Ett torn! Kan du bygga ett till?"
- "Ska vi se hur högt det kan bli?"

Möjligheterna till bekräftelse är oändliga.

Ett "åhvafint" kan aldrig väga upp ett "wow, du tänker så?! berätta mer!" och "vad glad jag blir när du ger mig den!" eller en lång konversation om vad bilden handlar om och vad man kan tillföra.  Kanske svarar hon "en bil" - "jaha"! svarar jag, "vad är det för färg på bilen?" och då hänger hon oftast på; "röd!" - "jamen måla det då! jag vill se!" -- när hon gjort det; "men.... vart är chaffören?" --- och så berättar hon kanske en historia om att han är hemma... och så fortsätter man "kan du visa vart han bor..... osv.

Man kan hålla på skitlänge och för varje minut blir barnet mer engagerad själv och nästa gång kanske de är mer villiga att sätta sig ner och rita. Man har uppmuntrat glädjen i att skapa. Glädje, inte prestation och bedömning.

Barn behöver bli sedda som de är och inte bara för vad de gör, men tyvärr faller många in i det här bedömande sättet att tala till barn. Om man pratade på samma sätt till vuxna, skulle vi genast känna hur fel det blir. Hemma hos oss lagar jag exempelvis mycket mat och om min fru varje dag skulle kommentera det med "Vad duktig du har blivit på att laga mat", skulle det kännas som om hon talade till mig och inte med mig. I stället säger hon kanske "Oj, vad gott!" eller "Vad skönt för mig att du lagar maten här hemma". Då kännas vår relation mycket mer jämlik och det uppstår ett verkligt möte mellan oss. Jag känner mig sedd.

- Jesper Juul

Sen bekräftar jag ju också mina ungar genom att jag berättar för dem hur mycket jag tycker om dem, hur glad jag blir av dem, hur underbara, snälla, kloka, fantastiska de är. Jag kramar dem ofta och mycket, pussar och gosar och myser och leker med dem. Jag stärker dem i deras val "vad tycker du att vi ska äta idag?" - "Den där tröjan ser varm ut, bra val!" och jag låter dem få som de vill ibland genom att uppmuntra argumenterande; "Ok, du tycker att dina kitty skor går att springa i? Ja det har du rätt i! Ta på dig dem då!""


Men varför skulle det vara något dåligt att berätta för sitt barn hur duktig han eller hon är? Personligen tror jag det sätter press på att vara duktig, söt och allt vad barnen blir kallade. Blir de värderade för dess prestationer och utseende kommer det säkert sätta spår i form av prestationsångest, osäkerhet osv.

Precis som lady Dahmer skriver så kräver inte barn att bli värderade för att bli nöjda, utan bekräftelse och tid räcker.

När Hannah kom med idén att jag kunde hänga med till Italien var hon tydlig med att hon ville ha en dag i Pompei. Inte mig emot, för jag hade ingen aning om vad det var i vilket fall som helst.

Fram tills vi anlände till denna plats trodde jag att Pompei var en konstnär som genom sin egen konstform radat upp enorma stenar till en labyrint för människor att vandra genom, men i själva verket var det en plats som blivit utplånad vid ett vulkanutbrott för många herrans år sen, och i stort sett det enda som står kvar är stenruinerna. Vi var där en mulen dag, och jag hade gått och stukat foten på något märkligt sätt. Vi gick sakta genom alla dessa vägar och tittade samt tog bilder. Bland dessa ruiner stod även ett par museumliknande byggnader som visade en del av vad människorna då skapat, så som urnor, men det visade även flertalet människor och hur dom såg ut när de dog. En satt still och bad, en annan låg på marken och en tredje var skrikandes. Obehagligt som tusan, särskilt att föreställa sig hur det var för människorna som insåg att det inte fanns en chans för dom att fly innan lavan kom och stenarna kom flygandes.


Där spenderade vi några timmar innan jag haltade så illa att jag beslöt mig för att gå tillbaka till tågstationen och vänta en halvtimme tills Hannah dök upp och vi tog tåget tillbaka till Rom. Eller rättare sagt Napoli där vi hade ungefär en timme både under dit och hemvägen. Vilken stad alltså, tydligen dominerad av maffian som bestämt att alla världens sopor skulle skickas dit och lämnas ute på gatorna. Det var inte den vackraste staden, men pizzorna skulle tydligen vara goda i det området så vi delade på en otroligt billig. Kan inte påstå att den var så speciell, men hungrig som man var spelade det ingen större roll.

Tågen var försenade till Rom så vi hade en och annan minut att spendera på stationen, men vi nådde vår camping. Vår underbara camping..

Nu sätter jag lite tidsinställda inlägg så ni inte tror jag blivit galen och faktiskt börjat blogga regelbundet.

Det är en folkhögskola i hufvudstaden som kallar en del folk till en intervju, och med tanke på att jag både saknar Sverige och även är intresserad av just denna utbildningen så tar jag med Robert under armen och flyger till Stockholm imorgon bitti. Snart drar vi till Frankfurt och väntar några timmar på flygbussen.


Åh vad jag ska äta marabouchoklad. Känns skitkonstigt att snacka svenska, är så van av ett halvårs engelska/tysktalande att jag inte alltid hittar de svenska orden längre, och det är orsaken till vissa engelska uttryck här i bloggen som säkert någon har märkt.

Packar ner det svenska simkortet också, så är det någon som vill träffas är det bara att skicka ett sms.

Adjö!

Skitdag rent ut sagt. Det här var en av de dagar jag hade högst förhoppningar på, massor av roligheter stod på listan.

Trots att jag haltade runt och Hannah hade en förkylning som sänkte hennes medvetandegrad en aning kände vi att det kunde bli bra. Vi hade otroligt bra väder på morgonen när vi tog oss in till Rom. Vi promenerade en bit upp för en backe i hopp om att hitta en bro, dock stämde inte kartan ett dugg så efter ett kort samtal med en man gick vi ner igen.

Rom är en speciell stad. Väl nere vid en större väg upptäckte vi att bilarna körde lite som de kände för. Högerregel, vad är det? Mestadels körde förarna på fel sida av vägen, och de som var osäkra körde på höger, men fick ibland möte av någon dåre som hakade på idén om att leka Thailändsk/Irländsk/Australiensisk bilförare.

Till slut fann vi vår bro och torget där det skulle finnas en loppmarknad enligt Hannahs resebok. En bok som var fem år gammal och därmed inte väldigt trovärdig - torget var tomt. Min fot kände inte för att samarbeta så vi tog en spårvagn in till centrum igen där vi tog tag i nästa aktivitet. Vi genade över ett stort avlångt torg fullt av fontäner och människor som genom olika utklädnader försökte tjäna pengar. En captain Jack Sparrow-look-a-like som jag är ganska säker på bodde på Peter Pan-hostelet kände även igen mig och gav en gratis pose för mig att fota.


Därefter tog vi oss an en second handgata, men vad vi inte visste var att detta endast var affärer med designeroutlets, med andra ord svindyra grejer till reducerat pris, men fortfarande bara på fönstertittarnivå.
Efter en god spagetti, sallad för Hannahs del, begav vi oss norrut till fots eftersom hennes bok hade tipset om en internationell affär som sålde en av hennes favoritpålägg från Australien. Tur för hennes del att affären fortfarande fanns, dock sålde dom endast en produkt från Sverige - sylt.

Men äntligen var där en kvinna som skickade på mig ytterliggare en spårvagn in till stan, utan vidare destination. Jag gav upp, men blev stannad av de amerikanska killarna som snackade med mig hela vägen bort till spårvagnens slutstation där de skulle gå vidare till en utställning av deras verk då de utbildades till arkitekter. Jag fick en inbjudan dit men kände att det var mer lämpligt att fördriva tiden med att promenera i regnet och upptäcka Rom på egen hand fram tills jag skulle träffa Hannah igen. Sagt och gjort.

For vidare mot spanska trappan där jag köpte ett paraply av en av alla dessa jäklar som lever på att springa efter människor och skrika "umbrella.. umbrella? Umbrella, miss?" medans de stirrigt trycker upp sjutton olika typer av paraplyer i ansiktet på en, och gick därefter ner mot shoppinggatan för att snabbt upptäcka att paraplyet var sönder. Väl framme försökte jag hitta en kul försäljare vi tidigare sett, men han var förstås inte där med tanke på regnet. För att få upp humöret lite gick jag in på restaurangen vi åt på förra gången och letade upp det goda brödet, men givetvis var det slut. En muffins, som iallafall råkade vara den godaste jag någonsin ätit, räddade mig från att deppa ihop totalt innan jag gick vidare längs palatinen bort till colosseum där jag hittade Hannah sittandes på golvet vid tunnelbanans entré.

Ett sista tappert försök att rädda dagen gjordes genom att gå till en gaybar där det enligt Hannahs berömda bok skulle finnas karaoke. Vi beställde mat, i vilken jag hittade en hård, rund bit av skräp med tillhörande metall och senare fick vi även reda på att stället faktiskt inte hade karaoke, utan bara homosexuella bartendrar och tre svenska tjejer.


Vi åkte då tillbaka till campingen och gottade oss i rumsvärmen och att vi istället kunde köra på idén om att nästkommande morgon byta ut karaoken mot duschsjungande till den musik som ständigt spelades både på campingens toaletter och duschrum.

Må vara den tråkigaste dagen under hela resan, trots att det gick fortare än nånsin eftersom jag dekorerade min hatt samt satt och löste trettioelva sodukos med musik i öronen.

Vi startade från vår kära camping i Rom under morgonen runt åtta. Vår plan att sjunga i duscharna misslyckades ganska stort när vi upptäckte att musiken inte började spelas förrän någon timme efter vi for norrut igen.

Ungefär elva timmar senare med ett tågbyte var vi framme i Bolzano där Silvia, en av tjejerna från Würzburg, hämtade upp oss. Vi gick till en "cablecar" och åkte upp i bergen där Silvia och hennes familj bodde. Jag trodde aldrig jag skulle få vara med om något liknande, kändes som en modern version av Stig-Helmers sällskapsresan med de vagnar som tog människor upp i de snöklädda bergen, med skillnaden att detta var sommarväder och kändes ganska säkert.

På kvällen träffade vi hela familjen. Brödrar, föräldrar, kusiner, mostrar, hundar, vänner, grannar och allt vad det var. Trevliga människor som tur nog kunde ganska så bra engelska. Fick se en del Stockholms- och Islandsbilder av storebrodern Marco som varit ute och rest ganska mycket.

Familjen hade även en chokladfontän och massor av frukt. Gott. Fast jag åt inte av chokladen eftersom jag var tolv meter för långt ifrån mina laktostabletter.

Jäklig tidig start på en skön dag som började med en tågresa till Romeo och Julias stad Verona.

Det var jag, Silvia, Hannah, Silvias kusin och hennes kompis som studerade i Wien. Äntligen hade vi med oss människor på vår färd som visste vilken riktning vi skulle gå i, så vi slapp irra runt som de förvirrade turister vi ständigt försökte dölja att vi var. Alla utom kusinen gick in i arenan. Promenerade trappor upp och bytte menande blickar med Hannah då vi förmodligen för länge sen slagit rekord i antal trappsteg det ens är fysiskt möjligt att gå upp och ner under två veckors tid.

Vi gick förstås även till Julias vägg med tillhörande guldstaty som av en för mig oförklarad anledning ger tur om man rör hennes bröst. Väggarna var fulla av kärlek! Efter att filmen "letters to Juliet" släpptes är det nog en och annan som tar sig dit just av den anledningen. Där fanns brickor att välja text på och köpa för andra att mura in som golv uppe på utsiktsplatsen för ingången till statyn och väggen och där var inte en centimeter av tom yta längs alla de väggar som stod runt Julia.

De andra gick därefter på lunch, men jag hade glömt mina laktostabletter och tog mig istället på en upptäcksfärd och shoppade längs the one and only road. Verona må ju inte vara den största av städer även fast den är grymt mycket mer sevärd än både Bologna och Siena.

När vi under kvällen kom tillbaka till Bolzano hann vi med en snabbdusch innan vi åkte iväg på en födelsedagsfest till en av Silvias och hennes tvillingbrors vänner. De pratade med så svår tysk brytning att varken jag eller Hannah förstod ett ord av vad de sa. Ganska najs att italienarna snackade tyska istället för italienska, även fast det i vårt fall inte spelade någon större roll. Självklart åt vi dessutom pasta. Jag var dock så trött att jag åkte tillbaka till Silvias och sov när de andra drog ut till ett disco som det så fint hette i deras by.

Jag tror nog jag börjar bli gammal.

Snacka om att sova bra ute på landet, eller ska jag säga uppe i bergen?

Här snackar vi fullspäckad dag! Jag och töserna, Silvia och Hannah åkte på morgonen (läs förmiddagen) till en lamafarm som låg i närheten av vart Silvias familj bodde. Jag skrattade nog nästan hela tiden över deras förskräckliga fulhet som på ett charmigt sätt gjorde dom söta nog att titta på. Fann direkt min favorit som glodde i all oändlighet, tills jag tog fram min kamera för att dokumentera dess stupidface. Då skulle huvudet bestämt stickas genom brädorna på stängslet och gav sig inte förrän jag gick därifrån.

Mitt nästa mål var att få ett foto av en minilama som sprang längs staketet. Väl framme vid en större grupp av sju-åtta stycken stannade den och jag tog min chans. Trettio sekunder senare tittar jag upp från kameran och får syn på att en av de storvuxna lamisarna blänger med det typiska "jag-är-på-väg-att-spotta-uttrycket" varpå jag flyger bakåt för att slippa ett salivregn samt ett asgarv från Hannah och Silvia. Vi bytte några arga blickar innan den återgick till att kameltugga sitt gräs.

Spotta du på mig lamafån, men rör du min kamera så är det krig tänkte jag innan min fortsatta vandring.

Vi åkte därefter vidare till några jordpyramider som genom naturen byggt sig själva. Utsikten från denna plats var det mest otroliga jag sett i mitt liv.
Jag hade även lovat Silvia att ta bilder på henne efter att ha visat de foton där jag tvingat Hannah att genomföra diverse hopp genom resan, och hon fick själv välja plats.

Nej fasen, nu måste jag börja uppdatera igen!
Tänkte skriva om Italien, dag för dag, och börjar med sista dagen så det går åt rätt håll när ni läser.

Förra söndagen tog vi sista chansen att upptäcka otroliga Oberbozen med deras berg och natur. Det var så högt uppe att vi promenerade rakt genom molnen, och trycket i öronen hann jämna ut sig fyra gånger på väg upp med bil. Silvia var helsåld på de hoppbilder jag tagid föregående dag, så med det fantastiska väder vi hade (och en orkester som hördes från andra sidan byn) hade vi den storslagna stämningen att återigen skutta runt.

Under eftermiddagen åkte jag, Silvia, Hannah och en man som skakade febrilt på sina ben under fem timmar från Bolzano till München där vi efter ett tågbyte fortsatte resan mot Würzburg, som förvånansvärt tog otroligt kort tid tack vare min feta sodukobok.

Väl framme på den tyska stationen möttes vi av världens sötaste Robert, och satan i gatan vad jag saknade honom i Italien. Vi åt kinamat och kollade på bilder, kanske jag berättar en annan gång vad han överraskade mig med.

Upptäckte precis att du med invändningar på mitt inlägg om homosexuellas rätt till adoption håller diskussionen levande.

Självklart kan man inte ändra på hur naturen fungerar, och det är heller inte vad jag försöker göra. Jag vill inte försöka utveckla de homosexuellas kroppar till att kunna föröka sig och därmed lösa problemet, utan jag försöker istället se dilemmat genom de samkönades ögon. Att inte ha möjligheten till att skaffa barn med sitt livskamrat måste vara tufft, men säkert något de kan leva med. Frågan jag ställer mig är: ser jag hellre att barn svälter, tigger, utnyttjas på gatorna, säljs i sexuella syften, svävar mellan liv och död och växer upp i ensamhet världen över än att de adopteras?

Du får det att låta som att homosexualitet är en sjukdom, precis som nekro- och pedofili är en sjuk avvikelse. Jämför du sjuka övergrepp på människor med fysiskt okapabelt motstånd med kärleken som en tjej eller kille känner till en annan? Att homosexualiteten inte är lika utbred som heterosexualiteten gör inte den ena kärleken större än den andra. Här är ingenting vi kan använda oss av procentantal och fakta för att göra en poäng, utan här är alla par individuella.

Om jag förstår dig rätt så menar du att det enda sättet att bilda familj är genom en man och en kvinna, men ansvaret ska ligga hos kvinnan för barnets skull? Att dela lika när två personer beslutat sig för att bilda en tredje medlem av familjen vill du inte? Första månaderna förstår även jag att mamman är den enda som har möjligheten till omhändertagandet gällande amning, men jag tolkar din kommentar som att detta även gäller under uppväxten. Jag förstår heller inte hur du menar med att mannen och kvinnan behöver ha identiska personligheter för att uppfostra i samma utsträckning.

Nämn då gärna vad männen inte skulle kunna göra. Och om jobbet att byta blöja, spendera tid, leka, natta, vara ledig från arbetet, gå med barnvagnen, uppfostra, lära, mata och hjälpa barnet skulle vara till för mamman, varför vill då männen ha barn från första början? Om man inte vill finnas hos sitt eget barn under uppväxten, ja då ska man kanske tänka över beslutet. Diskussionen som består i Sverige idag, och som jag ofta hör, är just i stil med vem som måste göra jobbet. Är det bara mammor som blir galna av längtan i frånvaron av sitt barn? Varför ses papporna som extra duktiga vid tillfällena då de spenderat tid med sin son eller dotter?

Då undrar jag väl nästan varför du så tvärt säger nej till att en tjej med sin flickvän adopterar. Ska mannen slippa vara lika delaktig som kvinnan, ja varför fungerar det då inte att dela femtio/femtio mellan två flickor?
Och hur ser du på pappan med ensamvård eller barnets mormor som uppfostrar på egen hand? Alla barn lever inte med din syn på idealuppfostran även om det så handlar om barn från ett heteroförhållande.


"Barn är ingen rätt!"

Nej, men det är mer rätt att ge varje barn en familj än att låta dom dö på gatan.

Jag blir satearg på människor som skaffar barn i syfte få de att leva det liv de själva aldrig gjorde.
De föräldrar som bestämt att "han ska bli basketproffs" eller "hon ska bli läkare" innan barnen själva bildat sig en uppfattning. Eller ännu värre, de som kör ner sina egna drömmar i halsen på sina ungar även om de redan vet vad de vill bli.
Som förbjuder, motarbetar och kanske även tvingar dom in på fel bana som leder till ett olyckligt liv.

Är man mogen nog att skaffa barn så känner man även till att alla människor inte fungerar likadant. Det ungår inte en enda person att vi människor har olika klädstilar, jobb, hundraser och favoriter bland färger, blommor, bilar, musik, mat, resmål, också vidare. Att jag gillar system of a down och vill jobba i ett uniformsyrke betyder inte att du vill göra detsamma, och hade min mamma för tio år sen försökt övertyga mig om att jag ska bli civilekonom när jag blir stor hade hon fått ett tvärt nej från min sida. Och då menar jag inte att det är något fel på att jobb som innebär att sitta på en stol och skriva in siffror i ett datasystem, utan det betyder bara att det inte är jag.


Dessutom är det vanligast att skaffa barn när man är runt trettio, så beror det på att föräldrarna aldrig lyckades ta sig i kragen och genomföra vad dom alltid velat innan de nådde åldern då pressen att bilda familj började komma krypandes, och lägger pressen på nästa generation att ta sig dit istället? Det är så otänkbart att hitta en förklaring, jag menar, det är ju inte föräldrarna som kommer få leva livet som basketpfoffs och doktor i vilket fall som helst.

Nej, här kan jag också inse vad som ofta ligger bakom - pengar.
Många föräldrar verkar blinda för den egna viljan hos sina barn och ser istället bara möjligheterna till rikedom. Bilden att pengar är detsamma som lycka är ju inte allt för ovanlig. Likadant med de fömögna familjernas ogillande mot att deras son eller dotter gifter sig med sitt livs kärlek som råkar vara lusfattig och saknar en fin utbildning.

Det ses som galenskap att välja sin dröm, sitt intresse, sin magkänsla och sitt hjärta när pengar inte står högst på listan över det viktigaste här i världen. Det kommer säkert ofta från de föräldrar som haft ett skitliv, varken lycka med eller utan pengar och vill att sina söner och döttrar ska leva ett bättre liv än de själva gjorde.

Men hur skulle det bringa lycka? Att bo i ett stort hus, ha dyra kläder och bli bjuden till förmögna människors fester. Att alltid ha massvis med pengar på kontot verkar ganska meningslöst om man inte känner livsglädjen. Blir man fråntagen sina drömmar och nekad att leva med den personen man älskar gör det ingen nytta om man så äger all världens rikedomar.

Skapar man ett liv till världen ska det vara på villkoret att ge sitt barn rätten till att välja sin egen väg, vare sig det handlar om att leva som bonde, utrikesminister eller med en person av samma kön.

Lycka står över allt annat.

Denna gangen sitter jag pa var campingplats i Rom. Det var ett rekomenderat stalle att bo pa och jag kan verkligen forsta varfor. Vi bokade ett rum att dela tillsammans med arton andra manniskor, men nar vi kom hit idag fick vi reda pa att vi far en egen liten hydda att bo i de narmsta tre natterna, for samma pris. Dessutom har de pool, en skitnajs restaurang, massa natur och lampor i olika farger.

Vi kom fram i Rom for ungefar tva dygn sen och hade bestamt tid med en kille fran couchsurfing att bo hos, dock dok han aldrig upp och horde inte ens av sig, sa vi gick in pa diverse hotel och fragade om ett rum over natten, men det kunde vi glomma eftersom det var pask och alla ville ga hem till Paven. Sa vi fick ta oss ut med tunnelbana, buss och sen promenera en stund till ett hostel som hade en plats for ett rimligt pris. Massa ungdomar dar som reste runt i Italien.

Dessa dagarna har vi nu spenderat som akta turister och gjort vad vi borde gora under forsta besoket i Rom.
Dock har det regnat nastan hela dagen idag, sa vi forsokte halla oss inomhus mestadels av tiden.

Jag har massor av  mer att beratta, och det skriver jag alltsa nar jag ar tillbaka i Tyskland och aven har de sista tre bokstaverna att anvanda mig av. Nu ska jag och Hannah ga och ata kvallsmat.

Pa aterseende mitt herrskap

Sitter just nu på ett internetcafe i byn Corniglia längs Italiens norra västkust och har idag gått absolut minst femtusen trappsteg på Chinque terre, en vandringsväg på olika berg längs vattnet. Det är fem olika byar att gå mellan och idag var vår andra och sista dag här i norr innan vi drar en bit söderut.

Vi landade med ett plan i Venedig Treviso i lördags, och utforskade den otroliga staden under två dagar innan vi for vidare till Bologna där vi bodde hos en otroligt trevlig man ute på landsbygden. Hannah kände till en sida som hette couchsurfing, och där hittade jag honom, så vi bodde helt gratis. Första kvallen träffade vi hans vänner inne på en pub, och alla kände varandra genom en skola då de jobbade inom filmindustrin. Renato, vår herre, var regissör.

Vi tog oss nästa dag till Florence under en dagsutflykt och vår sista dag i Bolognatrakterna promenerade vi runt i en naturskyddspark där vi liftade upp i bergen till en plats dar många manniskor blev mördade under andra världskriget.

En lång tågresa senare under den dagen befann vi oss alltså här, och vi bor i ett tält på en campingplats i Deiva Marina.

Imorgon drar vi på en lång tur till Rom, med ett stop under dagen i Siena, och efter det kommer jag förhoppningsvis hitta ännu en dator att använda till att uppdatera vad som händer. Jag har redan fyllt mitt minneskort i kameran på över niohundra bilder, och ändå har jag raderat maximalt till de jag verkligen vill spara.

Synd att jag inte kan ladda upp några bilder från resan, men vänta bara, när jag kommer tillbaka till Tyskland så!

Någon måste väl ha upptäckt förändringen i min blogg?

Förra helgen drog värmen igång på riktigt så jag, Robert, Hannah, Silvia och Kristina tog oss till ån en bit från stan med Roberts kompisar som hade den fantastiska idén att grilla. Vi satte oss på filtar och koftor, slängde korvarna på elden och njöt av solen tillsammans med hundratals andra människor som befann sig på samma stora gräsfält, vilket även var en enorm lekplats.

Några timmar spenderades där innan Silvia och Kristina begav sig hemåt. Jag och Hannah satte oss i en stor gunga och pratade ett tag, och när även hon tackat för sig och försvunnit promenerade jag och Robert hela vägen hem till honom.
Underbar dag, jag älskar att sommaren börjar här redan i början av april.

 

Jag började nästan känna att det var lika hopplöst att hitta ett jobb i Tyskland som det var hemma i Sverige, men helt plötsligt så fanns där så många alternativ att jag kunde välja och vraka.

Mitt första provarbete var som sagt på restaurangen vid floden här i Würzburg. Ett jobb som gick ut på att diska, torka disken och ställa på hyllor, hålla ordning och hjälpa till med att fixa drinkar och kaffe.
Strax över ett på natten stängde vi och jag gick beskedet att jag fått jobbet!

Dock åkte jag de kommande dagarna till ytterligare några ställen för att kunna ha alternativ om något skulle gå fel på restaurangen. Fler tider för provarbete bokades in och det kändes så jäkla bra. Dock fick jag snabbt så många tider på jobbet att dessa andra provarbeten avbokades, och jag har nu varit iväg torsdag, lördag, söndag och måndag för att komma in i rutinerna. (Och vänja ryggen vid att stå upp i timmar då vi inte har någon paus under de sju-åtta timmar jag ofta jobbar.) De två killarna jag jobbar ihop med är lika snabba som fyra man och jobbar upp till tio timmar om dagen, sex dagar i veckan. Jag är sateimponerad över hur duktiga och stresståliga dom är.

Nu har jag ledigt fram till fredag och jag ska ta tag i ansökningarna för olika folkhögskolor som jag behöver skicka idag för att ha en chans att få en plats till hösten.

På återseende mitt herrskap!

Jag tänkte dra igång och skriva om vad jag haft för mig på sistone.

För ett ganska bra tag sen var jag och en hel drös av tjejer från alla möjliga länder i Frankfurt. Jag och australienska Hannah gick och småpratade i rulltrappan upp från tunnelbanan och jag berättade om den tiden jag var barn och brukade springa ner för rulltrappan på Kappahl som gick uppåt tillsammans med Frits.

Helt plötsligt hade vi en storslagen plan; en lista över femtio saker att göra innan vi åker hem från Tyskland, varav den första punkten var att antingen ta oss upp eller ner för den längsta rulltrappan vi kunde hitta, så länge det var i fel riktning.
Varje gång vi träffades drog vi till med nya planer för att kunna fylla pappret och börja kryssa av så fort som möjligt, femtio saker tar en stund att genomföra, och vi har en begränsad tid att stanna i landet.

Listan slutfördes under norska Kristinas födelsedagsfest för ett par månader sen, vilken förövrigt var sjukt rolig då vi körde limbo, åt chips och hade grymt sällskap.

Snart hade vi även bestämt oss för vilket nummer vi skulle börja med. En kväll band vi fast mitt ena ben med ett av hennes och promenerade/snubblade omkring sådär fram till vi tackade för oss och gick hem. Ett uteställe släppte inte in oss, nästa var fullt av cigarettrök och tredje gången gillt, då slog vi oss ner på en bänk inne i en källarkrog där dom spelade gammal tjejfilmsmusik, och vi tog bilder.

 

Nu ska jag och Robert gå och göra köttbullar. Fasen vad jag saknar svensk mat ibland..
På återseende mitt herrskap!

Jag fick idag en anonym kommentar om det inlägg jag tidigare skrivit om kärlek mellan homosexuella, och min åsikt om deras rätt till att adoptera barn. Den kommentaren vill jag gärna ge svar på.

Jag förstår hur du tänker, eller rättare sagt hur naturen tänker, men jag ser det såhär:
Långt bak i tiden sågs homosexualitet som en sjukdom, och är fortfarande inte helt accepterat här i världen år tjugohundraelva. Även i hyfsat jämnställda länder som Sverige ligger det fortfarande orättvisor och särbehandlingar som tär på många av invånarna som fötts utanför ramarna av naturens rundgång. Det är en självklarhet för dom, precis som det för mig är att ha känslor för en person med motsatt kön. Det är naturen som säger att barn ska tillhöra mannen och kvinnan, inte viljan hos två samkönade.

Låt oss tänka att allt vore tvärtom här i världen. Större delen av alla människor på jorden är heterosexuella, och det är ett faktum att homosexualiteten är spridd över hela världen. Dock är det de homosexuella som enligt naturen kan få barn, vilket självklart inte ändrar vad heterosexuella personerna känner för varandra. Hade du tyckt samma sak, att alla heteropar ska fortsätta drömma efter barn men aldrig se det som något verklighetstroget på grund av att naturen vill ha det på ett visst sätt?

Vi tänker vidare. Här i världen finns det massor av olyckliga barn. Föräldrar som inte bryr sig och inte vill ha sina barn, ger upp omhändertagandet, tar sina egna liv och överger. Barn som mist föräldrarna i olyckor, droger, alkohol och sjukdomar. Barn till mammor som var för unga, mammor som vill adoptera bort, barn som uppfostras som misstag. Pappor som våldtar, mammor som slår, hotar och skriker. Det finns barn som skulle vara tacksamma livet ut för att få möjligheten att byta eller få en familj, även för ett homosexuellt par som önskar tillökning men inte kan på grund av sin kropp.

Och snackar vi onaturligt som något vi bör förakta, så kan jag påbörja en lista över något som naturen inte valt för oss människor. Operationer, högklackat, piercingar, silikonbröst, fettsugningar, tatueringar, rakade kroppsdelar också vidare..

Det finns massor av olika sätt för oss att ändra vad naturen egentligen vill. Att låta två flickor eller två pojkar adoptera är en av dom, och enligt mig en av de bättre.

Jag kommer ihåg hur det var efter jag tog studenten. Jag trodde alla människor genom alla tider slitit för att hitta ett arbete, och precis så var det. Dock kände jag på mig att där skulle finnas öppningar lite här och var om jag bara la ner en jäkla massa tid på det, och med fördelen att blivit undersköterska vid skolans slut. Jobbansökningar skickades iväg, och jag väntade på svar, nöjd med hårt arbete de dagar då jag verkligen la ner tiden på att plöja genom fältet av tänkbara arbetsplatser.

Till en början var jag förväntansfull och längtande, efter ett tag skickades ansökningarna iväg på rutin och i slutet var jag helt tom på nya idéer och enda chansen att hitta en inkomst var genom att vänta till sommaren kom och platserna för alla som skulle på semester behövde fyllas. Tre månader om året fick man ett tillfälle att jobba ihop en eller två slantar. Det livet tröttnade jag på att leva, jag gav upp jobbsökandet på hemmaplan och flydde fältet till Tyskland där det visade sig att var och varannan familj var i behov av en au pair.

Igår avslutade vi kontraktet, jag och familjen. Sedan början av november har jag jobbat tillsammans med två föräldrar och deras tre barn, men nu slutar mamman jobba och jag står utan arbete. Som tur var berättade familjen detta för mig i förväg, så jag fick goda tillfällen att starta jobbsökandet på nytt, denna gången i ett annat land.

Utan att veta svårighetsgraden på detta nya jobbsökarprojekt som jag nu dragit igång var jag än en gång exalterad över detta tillfälle att söka genom en hel stad efter möjliga framtida arbetsplatser, även om det bara gällde tre månader.

Mitt första steg var att lämna ut CV till alla barer och klubbar jag kunde hitta, därefter skickades mailansökningar till alla fabriker, lager, affärer, restauranger, caféer och hotell runt om Würzburg, och även i ett par städer här i trakterna.

Igår skickade jag iväg min trehundrafyrtiofemte jobbansökan och snabbt droppade svaren in, det var på restaurangerna och hotellen jag behövdes! Plötsligt hade jag dagarna fyllda med provarbeten och intervjuer.

Ikväll ska jag till en restaurang vid floden, imorgon har jag en tid på ännu en restaurang, på lördag drar jag till ett hotell och på söndag flyr jag en bit söderut för en pratstund på en restaurang med tillhörande hotell.

Wish me good luck!

Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN har mitt i-landsproblem sedan en och en halv månad löst sig!
Vissa internetsidor vägrade samarbeta, och jag kunde inte blogga från min dator utan fick använda Roberts istället.

Nyss fick han idén att uppdatera till nya firefox och vips så fungerade bloggen, couchsurfing och allt annat som tidigare skulle hålla på och krångla.

Så tidigare höll jag och bloggen på att bråka om ett inlägg där jag ville be er att komma med förslag på saker för mig att skriva om. Gällande mig, frågor, vad jag tycker om saker, om ni vill se fler bilder, historier från Tyskland också vidare..

Annars kör jag på som vidare och drar till med det ena och det andra, dock oftare nu.
Men skulle ni önska något särskilt så fram med det!

Och hej och hå, vi har tjugosju grader!

För ungefär en vecka sen frågade en gammal kurskamrat mig om jag kunde hjälpa honom med att posta en musikvideo i min facebookprofil som han hjälpt till att göra. Jag öppnade länken han skickat med och tittade på videon två gånger innan jag svarade nej.

Videon började med en avklädd kvinna, där kameran filmade över i princip alla hennes kroppsdelar i olika små klipp. Killen som medverkade i samma scen hade en arm och en bröstkorg att visa innan det gick över till handlingen om att tjejen dumpade honom, medan han bad om att få henne tillbaka.
Det sa han inte direkt till henne förstås. Detta förklarade han i en dyr sportbil där unga människor slog volter omkring honom. Även en tunnel under kvällstid fick höra hur han saknade tjejen.

Därefter fortsatte videon på en nattklubb där killarna hade kläder, medans tjejerna visade hud.
Ja så kan det förstås alltid se ut på vilket uteställe som helst, i alla städer, men här åkte dessutom en av tjejernas trosor av mitt på dansgolvet, då en annan kille stod framför och intresserat tittade på.

Självklart insåg ju tjejen som lämnade sångaren till slut att hon ville ha honom, och smög sig in på klubben och såg överlycklig ut över att vara tillbaka i hans armar.

Det intressanta var sen diskussionen som uppstod efter att denna föredetta kurskamrat på ett schysst sätt ifrågasatte varför. Diverse åsikter byttes, och några av de mest intressanta kommentarerna var dessa:

 

Vår pratstund avslutades strax efter detta, men jag kunde inte ungå att spåna vidare på hans resonemang.
Så anledningen till varför tjejerna är med i musikvideon är tydligen i detta fallet på grund av att de vill visa upp sin kropp för män som är sugna att se, för att dom gillar sin "perfekta" kropp. Ja nu verkar ju först och främst dessa tjejer ha självkänslan och dessutom sin självrespekt tryckta långt ner i skorna, men det signalerar även ut saker till omvärlden.

Musikvideor är, som alla vet, till för människor att titta på, och visst kan vi se dom överallt. I den moderna musikvärlden är större delen av dessa videoklipp bestående av en eller flera manliga artister som i bakgrunden låter tjejerna spela trånande, avklädda och villiga sexobjekt. I fallen med de kvinnliga artisterna har de knappt några kläder på sig i vilket fall som helst. Underkläder, högklackat, smink och jäkligt synliga urringningar för att nämna några exempel.

Killar kan självklart också finnas med som objekt för de kvinnliga huvudrollsinnehavarna, men har ni någonsin sett en video med en fullt påklädd kvinna utan några synliga sexuella kroppsdelar tillsammans med en man som spelar den attraktiva, avklädde mannen? Och har ni det.. grattis!

Vi gör mer eller mindre alltid kvinnan till den sexuella symbolen som svärmar runt männen. De har just den där "perfekta" kroppen med bröst, smal midja och suktande blick. Jag ser det, du ser det, din kollega ser det och så även de unga tjejerna du möter på stan. De hinner ta in mycket information varje dag, både medvetet och omedvetet. De får komplex av att inte se ut som tjejerna som syns i media. De söker vägar för att komma dit.

"Vissa älskar sig för sin kropp och lever helt ut av det". Ska det betyda att man inte borde vara nöjd med sig själv förrän man känner sig smal och har medias version av en perfekt kropp? Ska man älska sig själv för att man ser "perfekt" ut? Och framför allt, ska vi lära ungdomarna att vägen till männens uppskattning sitter i det yttre? För det är just precis vad massor av tonåringar tror på. Jag skriver aldrig i syftet att dra alla över en kam, men har jag fel om jag säger att utseendefixeringen till större del inte beror på att tjejerna vill se bra ut endast för sin egen skull? Nej de vill att andra ska se deras yttre skönhet. Massor, och jag menar verkligen massor av unga tjejer får en klump i magen bara av tanken på att visa sin kropp som de av olika anlednigar inte är nöjda med. Kanske lite för breda lår och magen som måste sugas in i andra människors umgänge. Fel på deras kroppar som de själva inbillar sig och som de lärt sig att hitta på grund av den yttre pressen.

Barn och ungdomar ska inte behöva lära sig att vägen till välmående är att få uppskattning av det andra könet. Vi borde inte få låta media vrida tjejernas och killarnas syften på detta viset. "Tjejerna som gillar sin kropp får visa upp den. Killarna som vill se den får se den."

Jag förstår inte hur de vuxna människorna i de stora mediala maktpositionerna tänker när de så oansvarigt väljer att ge omvärlden denna bild av tjejers och killars olika syften. Det ger alldeles för unga flickor ämnen att fundera över som de inte borde utsättas för på långa vägar, vilket bidrar till år av otillfredställelse över sig själva och sin egen kropp.

Jag och andra vuxna med ett vettigt etiskt tänkande kan se genom det, men det sätter jävligt onödiga spärrar för ungdomarna. Ungdomar som faktiskt fortfarande är barn.

Tänkte bara skriva en kort uppdatering. Ja inte för att jag varit borta längre än vanligt, utan för att jag vet att några människor hemma i Sverige följer Tysklandstiden.

För en månad sen ledde en förkylning till bihålsinflammation, för att nyligen gå över till bronkit. Detta åtgärdades efter ett doktorbesök och en veckas antibiotikaintag. Förra måndagen hostade jag med vriden kropp vilket resulterade i smärta.. blabla.. sjukhusbesök, femtielva undersökningar, röntgen och smärtstillande genom armen. Under onsdagen kunde jag knappt gå och definitivt inte ta mig ur sängen på egen hand. Jag och Robert tog oss till fabror doktorn som skickade oss vidare till en ortoped som trodde jag hade en nerv klämd i ryggraden fram till han såg min grad av smärta och skickade mig till röngen i tro om brutna revben. Negativt. Hostattack, kunde inte längre stå på egna ben. Tortyrspårvagnsfärd till sjukhuset. Rullstolsåkning. Smärtstillande dropp och inläggning på sjukhuset.

Smärtstillande droppet var inte tillräckligt, dagen efter fick jag ännu starkare tillsammans med ett par olika tabletter att ta tre gånger om dagen. Vila, sova, besök av världens finaste Hannah, Vivi, Kristina och verkligen bästaste Robert som fanns där och tog hand om mig varje dag. Efter fem nätter skrevs jag ut, och på yra och vingliga ben lämnade vi sjukhuset i måndags.

Dom visste nog inte riktigt vad det var för fel på mig. Kanske lungsäcksinflammation och kanske inflammation i skelettmusklerna kring vänster lunga. Men nu mår jag äntligen bättre och idag kan jag gå i trappor igen!

Bröst är en ganska så funktionell kroppsdel för kvinnor med barn. Dom sitter på kroppen av skälet att kunna ge föda till bebisar.

Så långt är vi alla med va?

Resten av uppståndelsen kring bröst ligger i männens lust. Vad de gillar att klämma på, spana ut och jämföra storlekar på. Att bära en urringad tröja i ett samtal med en man, särskilt på krogen, innebär oftast att man får räkna med att deras ögonkontakt och koncentration må svikta, på grund av dessa två fettklumpar till barnmatsbehållare som drar löjligt mycket uppmärksamhet på grund av männens sexuella lustar.

Killar diskuterar flickvännernas storlekar. En del stolpskott väljer flickvän efter storleken på hennes bröst. Fulla killar tror sig ibland ha rätten att ta på tjejers kroppar för att dom känner det behovet. Tjejer får komplimanger för sina bröst av sina pojkvänner, vänner och främlingar. Att bära kläder med urringning innebär att få uppmärksamhet för kroppsdelen som män suktar efter.

Där ligger problemet. Vilken människa med vett i skallen skulle förstora brösten för sin egen skull?
"Ja, i år ska jag nog spara alla mina pengar så jag blir av med känseln i mina bröst, så att jag får ryggbesvär och två ganska ofunktionella silikonklumpar att alltid bära med mig på min kropp."

Nej jag tror inte det. Tjejer förstorar brösten för att dom mår bra av uppmärksamheten de får av männen. Killar som ser en, vill vara med en och talar om en på ett uppmuntrande sätt. Inte för att dom tycker tjejen är rolig, social, snäll eller ett trevligt umgänge, utan för att hon har två stora klumpar under hakan som gör killar sugna.

Varför? Ja vad lär vi oss egentligen under uppväxten?
Killar och tjejer delas upp i grupper redan som barn. Genom kläderna uppmuntras de åt sina egna kategorier. Pojkarna är tuffa, spralliga, häftiga och allt vad förbigående tanter böjer sig ner för att noga påtala. Flickorna är söta och fina små prinsessor. Här börjar det. Att vara söt och fint utstyrd är det som uppmuntras. Söt är bra.

I sagorna är flickorna passiva och räddas alltid av prinsen. Tjejernas barnkläder är utformade för stilla lek i jämförelse med pojkarnas. Flickor ser sina mammor och vad andra kvinnor gör, säger och beter sig. De ser långa, smala och snygga modeller genom reklam, tidningar och filmer. Urringningar. Bröst.

Och barn är inte dumma. De snappar upp saker och lär sig tidigt betydelsen för utseendet. Elvaåriga tjejer har komplex, likaså tjugoåringen och mamman som ammat ett barn. Alla vet vilken betydelse deras bröst har.

Om världen lär oss att tjejers värde ligger i hur dom ser ut är det inte konstigt att så många mår dåligt över att ha "för små". Vuxna tar inte ansvar som ställer enorma krav genom media pch pressar unga tjejer som att därefter anklagas för att vara ytliga i många situationer.

När når vi gränsen? När sätter vi stopp för hur långt vi tänker gå för uppmärksamheten?
Jag har små bröst och är nöjd med dom. Personer som visar ointresse mot mig på grund av det är så låga i mina ögon att jag för allt i världen aldrig skulle vilja ha att göra med dom ändå.

Den enkla lösningen är att helt enkelt bara lägga sig på operationsbordet för det snabbaste sättet att hädanefter bli bekräftad utifrån. Så länge komplimangerna flödar är allt på topp. Men sen då? När natten är över. Tillbaka till umgänget med sig själv. Där kommer man aldrig duga sålänge man ändrar på sig själv för att bli sedd.

Gå ett steg längre. Det må vara ett långt steg, men det handlar om att lära sig att älska sig själv precis som man är.

För några dagar sen läste jag en otroligt gullig text i en blogg jag hittat ganska nyligen:

"Ibland vill jag bara vara intrasslad i hennes kropp. Smeka mjukt brunt hår med min hand och ha lugna armar att vila i. Känna vibrationerna från hennes skratt fortplanta sig i min kropp. Titta långt in i gröna snälla ögon och vara trygg. Retfullt knuffa på henne när hon härmar bäbissjöldpaddor och är jättefånig. Känna det välbekanta pirret sprida sig när de lättsamma kyssarna övergår i en annan sort.

Men hjärtat stannar inte. Det gör faktiskt inte det. Och för varje sekund kommer vi lite närmare varandra igen."

Det var en tjej som skrev detta.

Och där!
Plötsligt ses allt på ett helt annat sätt, eller hur? Du måste nu plötsligt ändra om rollerna till att det var en tjej som skrev detta om sin saknade flickvän.
Kanske du läser vidare med samma tanke som jag fick; att kärlek är något så otroligt härligt, vare sig det är mellan två tjejer, en mamma och en son eller ett barn och en hund.

Eller så ändrar kanske dina fördomar texten till att det plötsligt innebär något onaturligt, äckligt, konstigt och fel. De kan inte få barn, därför ska detta nedvärderas och vara något som inte borde finnas. Två killar som håller varandra i handen ska man självklart slippa se när man går på stan.
Någonting är det kanske som gnager. Att så många i samhället tar avstånd från förhållanden mellan två personer av samma kön. Kanske är det något inlärt, man ska helt enkelt inte tycka det är helt okej.

Och ve och fasa, tänk om två tjejer skulle adoptera ett barn. Barnet skulle säkert bli mobbat. Ett barn behöver både en mamma och en pappa för en så bra uppväxt som möjligt.
Detta kan fortsätta i oändligheten, det kommer alltid nya korkade anledningar till varför homosexualitet skulle vara något dåligt.

Men fundera lite på om barn idag skapas för att dom är önskade, eller för att det är något som egentligen bara förväntas ska ske.
Tycker alla människor om barn? Är alla föräldrar nöjda med vilken sits de satt sig i? Är alla föräldrar närvarande i sina barns liv? Är en del barn "misstag" som föräldrarna nu får handskas med i resten av sitt liv? Skaffades en del barn för att tiden började rinna ut och föräldrarna började nå åldern då det handlade om nu eller aldrig?

Föräldrar jobbar förbi tiden, de missar så mycket av deras barns uppväxt. Fysisk närvaro räcker inte för ett barn. Mammor kånkar trötta omkring på de små liven utan att uppmärksamma deras framsteg. Barn sätts vid teven. Föräldrar bråkar och stressar sönder sig själva, utan tid för att stanna upp och inse att ett helt liv ligger i deras händer. Barn tystas, hyschas, avbryts. Inte nu. Tillsägelser. Barn med besvikelser och gråten i halsen. Stoltheten som sjunker i botten när tiden för uppmärksamheten är knapp.

Funderar vuxna människor över varför dom blir föräldrar? Varför dom skapar ett liv till världen som de knappt har en sekund över för? Är de lärda att livet går i endast en riktning? Födas, plugg, jobb, äktenskap, barn, volvo, hund, villa, rutiner, barnbarn, bli gammal, dö.

Då är det bättre att vara barnlös och må bra än att följa en norm och skaffa barn, då många bittert ångrar vad det aldrig gjorde med sina liv, trots att kärleken för deras barn aldrig går att rubba.

Samtidigt går det massor av homosexuella par där ute och längtar efter att bli föräldrar. Som drömmer om att en dag få ett barn att uppfostra. Som inte ger upp utan kämpar för sin högsta önskan. Vill bli mamma eller pappa mer än någonting annat i världen och hoppas på att en dag få adoptera en liten snuttunge tillsammans med sitt livs kärlek.

Nej, alla heterosexuella par är inte dåliga föräldrar, och det långa beslutet om att adoptera säkergör inte att alla homosexuella skulle göra jobbet bättre. Men det är ren fakta att kärleken mellan två tjejer är lika verklig som mellan en flicka och en pojke, dock finns det människor som dömmer ut deras kärlek till något sämre och hittar usla och kränkande anledningar till varför bara personer med en viss känsloriktning skulle få bilda familj.

Tydligen tycker vissa människort att det är bättre med tidsbristande och orkeslös barnuppfostran än adopterade kärleksbarn, just på grund av att heterosexuella kan.

Bloggvärlden som startade med blondinbella för några år sen.

Idag har var och varannan svensk tonårstjej en blogg att sitta och fylla med det ena och det fyrtiofjärde av vad som händer i deras liv. Vad som publiceras över internet finns tillgängligt för alla människor, men detta överflöde av ganska ickerelevanta inlägg är inget som intresserar oss. Känner vi inte människorna, ja då är det inte något vi lägger vår tid på att läsa. För vem bryr sig om vad fjortonåriga Stina från Falkenberg gjorde i skolan igår? Och vem fan är Stina?

Jag vet inte hur det går till, men det är ett faktum att vissa människor hamnade i kändissfären tack vare deras bloggar, och att tusentals människor följer dessa varje dag. Unga människor är fortfarande halvtomma ark, men idag fylls arken ofta med idiotiska lögner och samhällskrav. När man är tretton är man varken kritisk, realistisk eller självsäker. Man litar på de man lär sig att se upp till och följer strömmen, även om det i slutändan leder en ut för stup.

Det är vansinne att de som representerar bloggvärlden varken besitter moral, empati eller någon sånär verklighetsuppfattning utanför sitt ego. Det är vansinne att Sverige låter dessa människor uppfostra våra tonåringar idag. De litar på att värdet sitter i kroppen och att bantningskurer är vägen till lycka och andra människors uppskattning. De ser inte felet i att behandla andra människor som att de vore mindre värda än de själva. De tar åt sig vad de stora bloggarna skriver och ersätter sin osäkerhet med vad de läser är sant.

Människors personligheter förändras successivt och detta pågår just nu i massor av unga flickor och pojkars huvuden. Det har alltid funnits osäkra punkter hos tonåringarna genom alla generationer:

Utseende, vem man är, vad man tror, vad man tycker.
Sedan bloggfenomenet växte sig stort är det en handfull personer som uppmärksammats nog för att ha tiotusentals läsare landet runt att följa deras liv och uppmaningar varje dag.

Ett så perfekt tillfälle att kunna påverka dessa unga människors sätt att se på saker. Ett klockrent sätt att stärka deras självkänsla, att få dom att tro på sig själva, lära dom vikten av att vara en god medmänniska och genomskåda samhällets skönhetsideal och orimliga krav.

Istället skrapar vi ihop en bunte utseendefixerade och egoistiska idioter med huvuden fulla av spån, som på allvar tror att alla, precis alla, vill vara i deras kläder. Som fyller sin blogg med skitsnack, kaloriräknande och bilder från senaste helgen där alla var fulla som as.

Samhället går i vinst när de samarbetar med dessa makthavande ungdomar som får sina läsare att spendera sina pengar på bantningspiller, sommaroutfits, läppförstoringar, sprit och högklackade skor. Så länge det finns pengar att tjäna finns där ju ingen anledning att avbryta denna absurda tonårsuppfostran, för som vi alla vet går ju pengar före människor.

Jag önskar att någon med större talan än vad jag har får upp ögonen för vad vi så enkelt låter ske idag. På flera plan går det bara utför med dagens samhälle, och det sista vi behöver är dessa bloggare att spä på problemen och göra det näst intill outhärdligt för massor av unga människor där ute.

Vafasen.. Jag har ett dagens i-landsproblem, nämligen att jag börjar shoppa alldeles för mycket.
Eller snarare att jag släppt min spärr att bara spara och spara.. Har varit en sparare så länge jag kan minnas och alltid varit snål mot mig själv. Har inte en enda gång haft tomt på mitt konto utan varit försiktig med vad jag spenderat mina pengar på.

Nu jäklar har jag ofta minst en timmes väntan i stan varje dag då jag går och dräller med minstingen innan vi tar bussen upp till Frankenwarte. Och vill man vara ute i detta vädret? Okej jag ska inte klaga, för vi har bara minus en grad och snöfritt, men det räcker för att göra en liten två-åring gnällig och för att det ska växa fram ett enormt begär att gå i ide från min sida. Därför går vi in i affärer. Vad finns numera i affärerna? REA. Slutrea där allt är billigt och allt finns i min storlek. Står alltid och tänker "är detta något jag behöver?" innan jag funderar vidare.. "nej, men satfläsk så snygga grejer" och köper det ändå. Lovar mig sen att "nu behöver jag bara ett par jeans, och sen ska jag icke köpa mer". Hittar dock aldrig de byxor jag letar efter utan kommer hem med en massa andra saker istället..

Är väldigt intresserad av hur allt ska lyckas komma med mig hem till Sverige igen. När jag reste hit var det tillåtet att ha med sig tjugo kilo bagage, vilket var ganska exakt när tjejen på flygplatsen la väskan på vågen och skickade mig vidare. Men nu får jag snart dra med mig Hannah att sälja mina gamla grejer på loppmarknaden som tydligen brukar vara här i stan varje vår. Räknade ihop att det iallafall är två plagg jag kan sälja.

Suck..

Jag känner mig så annorlunda i allt jag gör. Allt jag säger, har på mig, gör, inte gör, tycker och i hur jag beter mig. Det verkar som att det går en rad människor som alla har samma förutsättningar och klarar samma saker. Det gör inte jag, det är det andra jag klarar av.

Som barn fick man vara precis hur man ville. Det fanns alltid en ursäkt, anledning eller en charm till varför barn betedde sig så olika. Likadant upp till de yngre tonåren. Det var en fas. Allt man gjorde tillhörde på något sätt den åldern, vare sig man var den högljudde eller den som drog sig undan. De vuxna kunde sig ändå förstå och inse att det är så barn och ungdomar fungerar. Plötsligt en dag står man själv som vuxen och har en värld utan dess like. Att vara barn och vara vuxen betyder så olika saker i deras ögon. Jag var mig själv fram till den dag då mitt pass stämplade åldern för mig att tillåtas vuxenbehandling ur alla perspektiv. Då var det inte okej att spegla sitt eget jag utåt. Då fanns det plötsligt krav och regler att förhålla sig till. Sociala regler, det som inte sas, men ändå skulle hållas till punkt och pricka för att slippa de fördomsfulla och krävande personernas utlåtande misstycke. Helt plötsligt var det andras människors förväntningar som styrde större delen av ens liv.

Fram växte en sorts social fobi i mitt liv. Jag såg mig själv som totalt misslyckad i sammanhang tillsammans med människor som ställde krav på mig, som förväntade mig annat än vad jag kunde ge. Det var inte okej att vara sig själv längre, för jag uppfyllde inte längre de mått som de vuxna nu ville ha från mig. Jag insåg att det sociala spelet och det hetsiga arbetslivet inte var anpassat för mig. Jag utsattes för prov och utsattes gång på gång för tillfällen som fick mig att undra vart jag hamnat i för liv. Att pressas för att åstakomma saker varje dag, med ögon som granskade mig som en hök i varje steg jag tog. Vad de ville ha från mig var aldrig vad jag kunde ge, hur hårt jag än försökte. Sjönk längre och längre ner i mina skor och undrade vad det var för fel på mig.

Att fortsätta utsättas och träna på en förändring var inget som bet. Dömdes ut vart jag än gick. Jag är inte som andra och livet som en arbetare i livets pengamaskineri vänder mig i ryggen gång på gång. Jag hör inte dit. Jag hör inte till det vardagliga livets rundgång. Vad finns där utanför? Hur ska jag hantera känslan och insikten om att jag i slutändan inte är önskad där?

Jag är varken otrevlig, lat eller trögfattad. Jag råkar nog bara omedvetet och ofrivilligt, på ett sätt som jag fortfarande inte förstått, spegla utåt vad jag egentligen står för i detta stressade och kravfyllda samhälle av vinsthysteri.

Det sägs att man inte kan göra mer än sitt bästa, men i mitt fall är det aldrig nog.

Det här ämnet kan man tolka på olika sätt.
Snackar vi vad mitt huvud sysslar med under nätterna är det ju en helt annan historia än vad jag har för drömmar inför framtiden.

För några år sen skrev jag då och då om kinaskor, kraschlandningar, ankor i fontäner, animerade instruktörer i klänning och allt vad jag nu bearbetade under nätterna. Jag är inte speciellt känd för att ha de mest lättförklarade och sammanhängande drömmarna, och det vet jag flera personer som kan skriva under.

Här i Tyskland berättar jag alltid för Robert vad jag drömt om när vi vaknat, och jag inser att mitt huvud fortfarande består av galenskaper när jag sover. Dock ångrar jag att dessa inte skrivs ner oftare, hade varit kul att spara.
Men jag kan ju även ställa en fråga till er: vill ni att jag skriver mer om mina drömmar här i bloggen?

Och drömmarna för framtiden då?
När vi fick som uppgift att skriva ner våra framtidsplaner i skolan satt jag och Dallo kvar längst av alla elever. Skrev och skrev och skrev..
Det är så mycket jag vill göra. Bo på olika platser i världen, besöka så många ställen, fortsätta i försvarsmakten och kanske utbildas till polis. Att drömma är inte samma sak som att rada upp en lista över vad jag faktiskt kommer göra, därför drar jag även till med andra saker som passar in under detta ämne: skriva minst en bok, slutföra min lista över hundra saker jag ska göra innan jag dör (och dessutom genomföra den), hålla på med film genom mina filmidéer och intresset av att både stå framför och bakom kameran, utbildas inom journalism, volontärarbeta i ett land far, far away och listan kan göras hur lång som helst.

Får väl se vart man hamnar efter året i Tyskland.
Men mina drömmar vill jag aldrig lägga åt sidan, det är livet för kort för.

Jag har aldrig tidigare varit med om att tiden går så fort. Det är redan mitten av februari och jag har varit i Tyskland en fjärdedel av au pair-tiden. Veckorna flyger förbi. Würzburg känns inte bara som en stad längre. Jag börjar lära känna platserna. Att dra till stan innebär att ta sig till Sanderring, att gå på bio är detsamma som att möta Vivi vid Rathaus. Jag vet vilka busschaufförer och damer som är trevliga att prata med och vilka riktningar alla spårvagnar åker mot. Jag känner till uteställen, restauranger, smågator, broar, var punkarna håller till, var dom godaste bröden bakas, var det är dyrt, billigt, nattöppet och väldigt tyskt. Ibland går jag med människor som känner till staden bättre än vad jag gör, och då irrar jag ofta bort mig totalt och har noll koll på vart jag hamnat. Har gått vilse på egen hand ett flertal gånger, vilket alltid slutar med ett "AHAAA!" när jag stunder senare promenerat vidare till något mer välkänt.

Själv märker jag inte det, men det är flera personer som säger att min tyska är bättre än när jag kom hit. Kanske inte själva pratandet, men jag förstår nog desto mer än i början. Tog ett tag för huvudet att ställa om sig. Men vid vissa snabba språkbyten blir det totalt stillestånd. Sitter jag och skriver i bloggen samtidigt som någon går hemifrån blir mitt tyska farvälsägande ett "hejd.. eh..uhm.. tschüss!"

Tjejerna är fantastiska och det är alltid kul att hitta på saker med dom. Härligt gäng när i princip alla kommer från olika länder.

När jag i fredags åkte med några random killar till Suhl i norr (kan dra den historien senare), snackade jag med killen bredvid i baksätet och han undrade vart jag var på väg.
- Ska till min pojkväns föräldrar, svarade jag
- Och hur länge har du varit i Tyskland?
- Tre månader
- Är han.. tysk?
- Ja
- Du hittade en kille snabbt, första gången du träffar föräldrarna eller?
- Tredje, vi har varit tillsammans över två månader

Tiden går fort när man har roligt sägs det. Speciell känsla att vara "hemifrån" såpass länge att man måste anpassa sig till ett helt nytt liv utan att vara inställd på att åka tillbaka till Sverige så fort man blivit van vid att leva i ett annat land. Och snart kommer sommaren hit, i mars sägs det bli sommarvarmt här. Vad jag längtar!

Och vad glad jag är att jag flyttade hit att träffa Robert, tjejerna, familjen och möjligheten att vara ett år i Tyskland!

Jag är inte perfekt och ser inte mig som det heller, men att lägga märke till ens egna dåliga vanor är nog lättare för personer utifrån. Men.. let's see..

I svåra situationer med människor avvisar jag ofta istället för att försöka lösa problemen. Jag vet om det och jobbar på att ändra mitt sätt att hantera situationerna, men det har blivit en dålig vana att försöka skydda mig själv från att bli sårad, trots att jag vet att det på lång sikt är bättre att prata med personerna. Även om det till slut ändå skulle betyda att man går skilda vägar.

Jag har svårt att sätta mig själv före personer i min närhet. För mig är det viktigare att finnas där för andra än att ställa upp för mig själv när folk är i knipa, mår dåligt eller min magkänsla säger att de behöver en hjälpande hand och jag själv inte skulle vara helt stabil. Jag sätter mitt eget mående i andra hand och lägger min själ i att vara ett så bra stöd jag bara kan. Det har genom åren satt sina spår genom att jag i slutändan bara blivit utnyttjad. Idag är detta också något jag jobbar på. Mår jag själv inte bra kan jag inte hjälpa andra, och lägger jag min egergi på att finnas där så är det mot personer jag vet kommer göra detsamma för mig.
Jag får släppa lite på att vara den dumsnälla.

Sen kan jag inte gå och lägga mig när jag borde. I princip varje dag säger jag åt mig att stänga av datorn vid nio och somna tidigare för att få en riktig natts sömn. Gör jag det? Nej. Helt oförklarligt. Det är inte som att jag stannar uppe och gör något viktigt i vilket fall som helst.

Också failar jag visst stort på att följa den här listan varje dag.
God afton.

En ganska typisk dag här i Tyskland är att gå upp vid halv sju på morgonen och göra de två minsta barnen färdiga. Två timmar senare tar vi bussen ner till stan och byter till en spårvagn att ta oss vidare till andra sidan stan med, för att slutligen hoppa på den sista bussen mot Binos dagis där jag och lilla Julius lämnar honom, vinkar och gör samma procedur hem. Ibland missar vi bussen och får gå och inspektera affärer grundligt där han även har en förmåga att tappa bort mig även om jag står två meter bakom honom. Söt.

Sen pusslar vi mestadels av dagarna. Och målar, leker med lera, läser böcker, pekar på bilderna i böckerna, lyssnar på musik, spelar spel, bygger legohus och lär honom nya ord.

Efter jag slutat jobba vid två på eftermiddagen vet man aldrig vad som händer. Går på bio med Vivi, träffar tjejerna, umgås med Robert eller bara lägger mig och sover.

Helgerna brukar innebära utekvällar på massa krogar och nattklubbar, utflykter till olika städer och träffa folk att dra till nya ställen med här i Würzburg. Erkänner att jag gillar att tillbringa en och annan kvart med Robert också.
Och framöver har vi en hel del andra länder planerade att besöka. Tyskland ligger ju mitt i smeten!

Ska försöka skriva oftare om speciella händelser vi gör. Har viss bildbrist, men vafalls.
Nu vet ni, och på återseende mitt herrskap.

Jag älskar loppmarknader, fast jag går aldrig på några eftersom dom ska vara så satans svåra att hitta.

I lördags åkte jag och åtta tjejer till Frankfurt. Det var så tidigt att solen knappt gått upp. Daggen låg kvar i gräset och ugglorna satt i träden. Gatlamporna var tända och vi famlade i dimman och mörkret. Jag överdriver, vi åkte klockan halv nio på morgonen vilket är mitt i natten för en sömntuta som mig. Jag masade iallafall ihop mig i en säckliknande form på mitt säte och försökte sova under de två timmarna det tog att åka tåg från Würzburg. Det enda jag lyckades åstakomma var mitt halvslumrande tillstånd av koma då låtarna från satyricon spelades i min mp3-spelare.

Väl där fick vi en bra dag. Vi traskade runt staden för att ganska snabbt hitta en enorm loppmarknad som sträckte sig över kanske femhundra meter längs en flod. Så mycket skräp. Så mycket att utforska! Vi plöjde snabbt genom denna soptipp innan vi delade på oss och två hängde med mig för att granska detta område lite noggrannare. Jag köpte fem tröjor och en gammal plåt-cigarettask för sammanlagt tio euro. På vägen tillbaka hittade jag även ett par converse, med min vanliga tur även i storleken som sitter som en smäck på mig, för knappt tjugo euro.

Tyskland älskar fanimej kyrkor. Var man än går hör man ding-dong och var man än tittar ser man de spetsiga kyrktopparna. Jag menar.. har dom en kyrka för varje familj? Femtiotvå stycken finns här i denna relativt lilla staden Würzburg. Frankfurt är en stor stad, gissa vad det innebär..

Vår eftermiddag spenderades iallafall längs en shoppinggata med brutal rea. Hittade fler fynd och innan vi åkte hem gick sex av oss upp för cirka åttiotre rulltrappor för att sätta oss på ett café och studera utsikten, fika och snacka.

Jag gillar tyska utflykter och nu ska jag på bio med några av tjejerna.
På återseende mitt herrskap.

Först och främst.. vem är du som läser?
Jag kan inte garantera att folk inte vet detta om mig, så jag får nog göra en lista över tio saker jag inte brukar säga i samma veva som första gången jag skakar hand med en person och berättar mitt namn.

• På söndag har jag varit nykterist i ett år
• Jag har sprickor i vänstra nyckelbenet som gör att jag inte kan stå på händerna särskilt länge utan att det gör ont
• När jag var liten ville jag jobba som fönsterputsare
• Jag ryser när jag ser hjul från gamla hästdroskor och springer ibland förbi dom
• Jag gjorde nästan dreadlocks när jag var i Thailand och vill fortfarande prova det
• Jag har gått till frisören tre gånger i mitt liv, de andra gångerna har jag klippt mig själv vilket även gäller de gånger jag färgat hela eller delar av mitt hår grönt, svart, lila, blått och alla andra hårfärger jag haft
• Jag har sifferminne, så vissa kombinationer sitter i flera år efter att jag bara hört dom en gång
• Jag har skrivit dagbok sen jag var sex år och har alla böckerna kvar hemma i Kristianstad
• Näst efter bensin, krut och precis färdiganvänd gräsklippare gillar jag doften av riktigt gammalt trä
• Jag har sparat massor av filmer jag gjort med kompisar under högstadiet, innehållande bland annat vår tolkning av sagan om ringen, en säng som brakar ihop vid misstänkt överfall, snor & makrill, sjungandes med vatten i munnen, giftermål med mig som präst, böghögar och fina tillfällen där vi vrålar "YEEEAH" då vi sliter i en upp och nervänd pall

Jag har en storebror som är ett år, nio månader och en dag äldre än mig.

Det är ju ganska så känt att syskon bråkar med varandra, dock var jag och min bror lite av ett undantag. Jag kan inte minnas en enda gång jag haft ett bråk, slagsmål eller ens ett stor diskussion med honom under hela mitt liv.

Vi har mer eller mindre stått som hyfsat nära kompisar genom dessa tjugo åren och haft väldigt roligt ihop på alla utflykter och resor vi varit på. Dock insåg vi senast vi träffades att vi egentligen inte känner varandra så väl. Vad vår syskonrelation består av är ett "kompisskap" där jag bara är glad att jag har honom som en galen, kreativ, rolig, smart och lättsam bror att hålla mig i närheten av när han är i Kristianstad. Vi håller inte med varandra i allt vi gör eller tycker, men det nöjer vi oss med att veta och går ofta inte djupare in på saker.

Det är roligt att spendera tid med honom, för han sina ganska speciella sätt att tänka för att vara en kille på tjugotvå. Han är dessutom en bra lyssnare och är så otroligt klok i sina val att leva.

Ja.. där har vi vem min käre bror är.