Tänker inte kompromissa

I höstas fick jag idén att tatuera in ordet "riot" antingen på fingrarna eller på handleden, men med tanke på hur mycket jag tidigare ändrat mig gällande tatueringar lät jag det sjunka in innan jag verkligen bestämde mig. När jag var i Ao Nang med en fransk tjej vid namn Charlene sprang vi på den gamle godingen Dthai från förra Thailand-resan som råkade jobba i en glassbar/tatueringsstudio, och efter ett par öl fick vi den brillianta idén att tatuera oss. När hennes djurtass satt på plats var det min tur, exalterad och nervös som jag var. 
 
Det fanns tre anledningar till tatueringen: ordet som betyder upplopp/uppror är ett sätt att alltid påminna mig själv om att inte ge upp för samhällsnormerna, idealen, förtrycken, orättvisorna och resten av all skit vi tvångsmatas med för andras vinst och vår egna förlust. För det andra var det lite av en hyllning till allt som pussy riot kämpar för: feminism, fria sexuella läggningar och mänskliga rättigheter. För det tredje var det lite en tanke på diskussionen hos My och Jarri och deras kompis som påstod att vi människor vore lyckligare om vi hade färre valmöjligheter. Att ha en synlig tatuering sänker många möjligheter i områden där jag inte ens vill vara. Jag gillar till exempel inte att jobba som servitör, vilket jag nu inte kan göra längre såvida det inte är på typ rockklubbar, och det håller mig på rätt bana. Det får mig att bara göra saker jag verkligen vill, tillsammans med människor jag passar ihop med. Om det så skulle vara min motsats till person jag får som chef och hen inte såg det som ett problem har jag hamnat på rätt ställe, framför att motvilligt uppträda som en neutral kopia. 
 
Igår bad jag om jobbråd på "svenskar i Oslo" på facebook och blev ombedd att inte ha en profilbild där jag såg ut som en trailer-trash crackwhore. Fler bad mig tänka över valet av profilbild och vad jag visade på fejjan. Jag förstår tanken, men för mig innebär det att kompromissa mig själv. Det är normalt att dricka sig redlös, det är icke-normalt att två killar håller hand. Det är normalt att på profilbilden köra det klassiska duckfacet och se så oskiljbara ut att nittio procent av alla unga tjejer blir misstagna för att vara en enda stor personlighetslös massa, och det är icke-normalt med nytänkande fotoprojekt som bryter av det enkla och anonyma. 
 
Det är ju det som är grejen! Jag vill jobba hos de som skulle like:a bilden, som skulle gilla annorlunda och inte vilja ha den som jobbar stenhårt för att bli som nästa kvinna i raden. Om det så innebär att jag i slutändan blir min egna chef. I Thailand var managern en ödmjuk och proffsig ung man med mer piercings än ansikte, med tatueringar från hälen upp till halsen och med långa dreads, och han var grym. För mig gäller det att alltid vara mig själv och att bara göra saker jag och andra mår bra av. Och det innebär i högsta grad att jobba med folk som uppskattar mig som jag är, hela mig, där jag inte längre behöver springa runt och ha ångest över att jag inte är normal nog, vilket jag redan har gjort alldeles för många gånger. 
 
Jag och Dthai i Ao nang

Ännu en dag i stora staden

Sitter här på fjärde våningen i storcentret med mobilen som vanligt. Har precis kommit tillbaka från jobbintervjun på äldreboendet och ska strax ut på min femtioelfte CV-runda.

Jag är ärligt talat väldigt skeptisk till det här med jobb i vården och får obehagliga flashbacks från året efter gymnasiet. Jag är rädd för att möta samma mönster, att bli utfrusen, att jobba med kollegor som istället för att hjälpa mig ska gå till chefen för att sprida lögner. Jag är rädd för att återigen bli ignorerad, lurad och till slut sparkad, som på min första riktiga arbetsplats. Om dom bara visste vilka djupa spår det satte i mig som nittonåring.

Men ifall det är i vården jobben finns ska jag bannemig byta de dåliga erfarenheterna och ersätta dom med en massa positivt.

Wish me luck!


En av många roliga saker vi hittat här i Oslo

Andra veckan

Jag håller på att bli galen på Oslos internetutbud. På storo storcenter funkar inte internet och på centralstationen finns inga uttag för sladdar så datorn får man akut-nyttja i en halvtimme innan den dör. Nu har jag satt mig bakom en biljettmaskin som bevakas av en vakt som bara tillåter mig att använda uttaget i en kvart. 
 
Hur som helst har jag det skitbra här, älskar staden, älskar rockbaren jag hänger på, älskar folket jag träffat, och det enda som saknas är väl egentligen ett jobb. Har gått på flera jobbintervjuer varav en nedför en klippa som på kartan utgav sig för att vara en park. I helgen var jag som vanligt på rockstället och fuldansade till sämsta iron maiden med mina nyfunna vänner, förlorade fem gånger i biljard, blev jagad av fem arga killar som vi råkade kasta en flaska mot, klättrade på statyer och tog långa promenader mitt i natten.
 
Min rumskompis är fortfarande grym, och vi gör många många dumheter ihop. Imorgon blir det ännu en jobbintervju och ikväll ska vi förhoppningsvis få igång Sveriges bästa filmskapelse tjenare kungen.
 
På återseende mitt herrskap!
 
 

Alla tips mottages tacksamt

Efter jag blev av med panikångesten för ett år sen tar ångesten uttryck på andra sätt när det blir för mycket. Hypokondriker av rang, jag kan ha alla möjliga sjukdomar plötsligt och trots att jag vet att det är ett resultat av för mycket stress och framtidsosäkerhet är det likväl jävligt och skrämmande.
 
Anledningen är kort och gott att internet och verkligheten verkar berätta för mig att det inte finns några jobb. "Åk till Norge, det är det enda landet där du undan speciell utbildning kan hitta ett arbete." Och här är jag nu och har fått femtioelva nej och inte ett enda ja. Jag har bara varit här drygt en vecka och kommer förmodligen hitta något förr eller senare, men hur mycket tid och hur mycket pengar kommer jag förlora på den tid jag är här och skickar CV till höger och vänster?
 
Det jobbiga är ju att hela det här året står på spel inom de kommande fyra veckorna. Om jag inte hittar en inkomst snart får jag hoppa över det jag längtat efter att göra sen förra sommaren. Jag har dubbel stress just nu. Stress över att hitta ett jobb och stress över att ju färre ställen jag nu hittar att söka jobb på, desto mer tid går åt att uttråkat sitta här och leta och leta efter mindre och mindre relevanta branscher. 
 
Jag testade att leta på internet efter andra länder att ta sig till för jobb. Vintersäsongen är snart över och sommarens personal tas in först i april. Vilket land, vilken plats bör jag befinna mig på nu? Hur mycket pengar ska jag slösa innan jag bosätter mig i ett tält för att inte ödsla mer på ingenting?
 
Jag hoppas hoppas hoppas på att hitta något, vad som helst, denna veckan. 
 
För ett år sen i Österrike

Årets sämsta miss

Allt var skitbra här fram till för ungefär en timme sen. Helgen var rolig och kommande helg skulle jag få besök. Bara det att vi inte har något internet hemma och att jag hade det norska sim-kortet i mobilen så gällande besöket jag skulle få hade jag blandat ihop helgerna, och jag hade låtit en bra vän stå och vänta på Oslo station flera timmar innan han tog in på vandrarhem. Jag såg detta först idag och sprang hela vägen hem från köpcentret jag använder internet i och ringde till honom från det svenska kortet. Som att det skulle rädda situationen. Jag har aldrig varit så skamsen, arg och besviken på mig själv som vän. Fyfan, jag kan knappt hålla det samman nu när jag sitter här och bara känner mig som skit. Det spelar ingen roll att det var ett misstag, för det resulterade oavsett i att han satt och väntade på mig förgäves och hade åkt i flera timmar för att besöka mig. Bara jag tänker på det nu blir jag så ledsen att det gör ont i armarna. Åh jag är så arg på mig själv för att jag förmodligen förlorade honom som kompis på grund av detta, för det skulle förvåna mig ifall han skulle kunna glömma detta och tro på att jag inte gjorde det med flit. Fan!!
 

Tredje dagen

Tredje dagen i Oslo. Jag delar lägenheten med någon som visat sig vara min tankeläsare. Dessutom har vi gemensamt att båda är veganer, gillar rökelser, brukar lifta och håller på med film. Hur ofta händer det? Igår gick vi igenom ett köpcenter och försökte snacka norska, och idag när jag nös kände jag av träningsvärk från att ha skrattat för mycket.
 
Vi bor på ovanvåningen i ett stort hus i det som sägs vara Oslos lugnaste stadsdel, typ en kvart från centrum med tunnelbana. Har i princip bara sökt en massa jobb sen jag kom hit, och har redan fått två tider att träffas för intervju. Helst skulle jag vilja jobba i någon av rockbarerna eller i en stor mataffär, men man får ta vad man hittar.
 
Har dessutom spenderat fyra timmar med att städa igenom hela lägenheten som vi fick orörd. Det är inte jättekul att killar ofta växer upp med att bli servade och inte klarar av att flytta hemifrån utan att ha mamma efter som plockar upp, diskar och dammsuger, särskilt inte med tanke på att fem av dessa hyrde lägenheten före oss..
 
Andra dagen gick vi på jakt efter en stekpanna i diverse second hand-affärer, hittade till slut på ovanvåningen i en antikbutik som snarare verkade vara drogmissbrukares samlingsplats av skit och möbler. Sen letade vi krigsbestick i världens coolaste militäraffär full med döda djur, asiatiska rustningar och tyska handgranater. 
 
Ikväll tänkte jag dra in till stan och dela CV i några affärer och barer. Vi bestämde oss för att inte ha internet hemma så vi får dra antingen till köpcentret eller stationen när vi behöver kolla mail och fejjan, men det funkar bra.
 
På återseende mitt herrskap!
 
Jag och favoritvovvisen Elvis på Koh Lanta

Det blir bättre

Sitter här hos mormor och tittade en stund på melodifestivalen innan. Nour och Anders är ju det enda generellt sevärda, men höll på att ändra min inställning till barn när Sigrid kom in och bara ägde allt med sitt snack om stereotypa könsroller. Bänkade mig sen för QX-galan och hade på en kvart både velat gråta, skratta och gifta mig med alla straighta män på plats. Måns öppningslåt med starka pikar mot Ryssland och Putin var klockren och Björn Kjellman utökade sin eventuella aura av mysighet. Vad underbart härligt att iallafall Sverige verkar utvecklas.
 

Systerskap IRL

När jag var runt tretton hängde jag med en kompis vid namn Leonora till ung vänster där de diskuterade feminism och könsroller. Det var det drygaste jag hört och jag gick aldrig tillbaka. Jag fattade inte mönstret vid den åldern, det var mest ung vänster-stereotyper som med viktig ton frågade varandra vad de ansåg kvinnligt respektive manligt. Gäsp. Det enda bestående intrycket jag fick av Leonora var kommentaren "kött är döda djurs likdelar" vilket fick mig att bli vegetarian i nästan två år. I onsdags var jag inne en runda på C4-gymnasiet och fick syn på en lapp om feministiskt självförsvar i Hässleholm. Blev nyfiken och gick dit idag. Samma stereotyper men vilka jag mötte med värme, intresse och igenkännande. Vi slog varandra, vi ströps, skrek, sparkade och blandade allt detta klassiskt okvinnliga beteendet med diskussioner vilka jag vanligtvis bara har med mig själv här i bloggen. Systerskap irl.
 

Utbyte

Skulle ta bussen från Kristianstad igår och sprang på först en och sen ytterligare en gammal räv från 2006. Ett fåtal människor som fortfarande kallar mig Möggel (efter den misslyckade hårfärgningen). Kristianstad är inte samma stad efter att de rev Rese och Domus, byggde om parken, snickrade ihop naturum och gallerian, fick fram häst- och södertorg, byggde om hela härlöv, tog bort parkeringsplatsen längs parken, gjorde stationen till ett slagfält utan logik och bytte ut de fina gamla husen mot beiga opersonliga skokartonger ala 70-tal. Det är inte att komma tillbaka till sin hemstad längre. Miljarder har spenderats och med pannkaka som resultat. Inget händer på tjugo år och plötsligt pang. Fast det fanns ändå nånting där igår. Människorna från den tiden håller liv i känslan av staden som den var.
 

Norge

Jag har inte haft internet vid en vanlig dator sen jag var i Thailand så den fattiga bloggningen har skett från mobilen. Nu tänkte jag iallafall uppdatera er lite om vad som är på väg att ske. På måndag flyttar jag till Oslo. Har redan hittat boende ett par kilometer utanför centrum som ligger nära affär, natur, station, gym och sporthall med squash, hur perfekt?
 
Hittar jag inget jobb är det väl bara att hyra ut lägenheten igen och dra till Tyskland eller nåt. Allt löser sig. Sen har jag även mitt projekt att avslöja, bilder från Thailand att visa samt femtonhundra ämnen och händelser att skriva om, men det får bli när jag kommit över till Norge nästa vecka. 
 
 
 
 
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se