Underbara Oslo

Jag älskar Oslo. Alltså verkligen. Har träffat världens bästa människor även om min partner in crime och andra foxy ninja-hälft Samir åkt hem till Sverige. Helgerna är mestadels galna upptåg och jag har genom en fantastisk ny kompis upptäckt doctor Who.
 
På jobbet undviker dom mig, snackar bak ryggen, skrattar när jag är i närheten och låter mig göra större delen av allt arbete. Det gamla vanliga. Det bästa är att jag inte bryr mig, men det är tröttsamt och stressande i längden. Så från och med nästa vecka ska jag försöka hitta ett nytt jobb som i högsta grad exkluderar vården. Alla har sagt att det är under april som Oslo vaknar och man lättare kan hitta ett arbete, så då kör jag la på det. 
 
Helgen innehöll bland annat uppdrag från en hopvikbar "loppa" på favoritbaren, en efterfest på fem pers där tre av oss sjöng 90-talshits för full hals fram till cirka sju på morgonen, biljard med en massa random galningar där tuschmustascher självklart ingick, samt en båttur ut till en ö med en god vän där det var så varmt att vi kunde sitta i bara t-shirt. 
 
Nu blire att lämna biblioteket och dra ut i solen!
På återseende mitt herrskap
 
Min och Samirs yogasession

Blame it on the disco

I lördags tyckte jag och Samir att det var på sin plats att snickra ihop en dans till Alcazar. So we did!
 
 

Slå ifrån sig maktstrukturen

Jag fick en kommentar gällande det förra inlägget som ifrågasatte hur jag målade upp en förlegad bild av kvinnoförtrycket. Vi har väl ändå kommit längre än så? De mest jämställda männen jag har träffat är ungefär mellan tjugofem och trettiofem, men vi har även de äldre generationerna domare som ofta friar våldtäktsmän genom att peka på flickornas egna skuld i situationen. Gubbslem som köper unga tjejer i storstäderna, som på puben oinbjudet tar sig friheter att känna lite här och där, kanske kommentera något och göra inviter man ofta vill spy över. Men man ska inte ta det så allvarligt, man måste ju ha glimten i ögat annars är man tråkig och humorlös. Och vi ju lärt oss att män är vilddjur som inte kan kontrollera sig själva när de är upphetsade. Det har statistiken om fällda våldtäktsmän visat. Det var ju tjejens fel, de stackars männen kunde ju inte hjälpa sig själva.
 
Så kanske vi börjar bli bättre på att dela upp hushållssysslor även om det inte är i närheten av jämställt. Mannen får ju stora eloger när han tar ut pappaledigheten och försöker byta blöja. En kvinna som är iväg från sitt barn i en vecka borde skämmas, trots att det händer hela tiden i många familjer när det kommer till barnets pappa. Att inte se pappans förmåga till att ta hand om sitt barn är ju att dumförklara densamma. Hur förväntar de sig kunna styra världen om de inte ens klarar av att vara föräldrar till sina egna barn?
 
Det är kanske den yngre generationen jag är mest orolig över, för jag ser inte ett mönster som säger att femtonåringarna om tio år kommer ha samma feministiska inställning som de unga männen över lag har idag. Vi lär dom ju att våldtäkter är okej. Kolla alla de fall i media där våldtäktsmännen ursäktas. Kolla metros rubrik som fokuserade på de obetydliga antalet flickor som ljög om att ha blivit våldtagna istället för den enorma massan som faktiskt både går igenom själva våldtäkten, processen där de krossas i rättssalen, samt horstämplas av samhället.
 
Det är en normalitetsprocess som pågår, där vi är så vana att männen tar vad de vill ha att vi knappt tänker på det längre. Vi är ganska vana vid att stå vid sidan och titta på. Liksom aldrig riktigt ta den största platsen i sammanhanget och i diskussionerna, för då är man göra det tillsammans med andra tjejer och kackla på bäst man vill. Jag har blivit ignorerad för att jag är tjej och för att jag haft kläder på mig, jag har genom tystnad utpressats till saker jag inte velat, jag har blivit tagen på brösten och blivit ofredad av ett antal män på telefon och jag har blivit slagen på rumpan av främlingar. En kompis pappa tryckte upp sitt paket mot min mage när jag var alldeles för liten för att fatta vad han egentligen gjorde, jag har fått droger i mitt dricksglas, jag har blivit hotad till livet av en man och jag har tyvärr tvingats till synsättet att varenda man är en potentiell våldtäktsman. Och det var bara min historia, alla tjejer har något att berätta.
 
Kvinnor som tar för mycket plats i media får varenda dag brev och mail om att de ska styckas, våldtas, att deras barn ska dö och att de är äckliga fittor som inte borde leva. Feminister skräms till tystnad hela tiden. Så kanske det gällande hushållssysslorna börjar närma sig att tjejerna gör två tredjedelar istället för nio tiondelar, men i den stora bilden är vi inte ens i närheten. Förändringen måste ske hos individen, och där är det många män med en jävligt unken kvinnosyn som har en lång väg att vandra. Det är nämligen bara männen själva som kan uppmärksamma sina privilegier och ta besluten om att vara så osjälviska att de hellre ser till kvinnors trygghet än att dra nytta av sina egna fördelar. Männen är de som behöver öppna ögonen för hur kvinnor överallt faktiskt tar skada av patriarkatet. Männen är de som behöver ta ett steg tillbaka. Alternativet blir ju att slåss för att få slippa förtrycket, och det är ju en trist tanke att männen skulle ha varit så själviska att vi behövt tvinga till oss ett liv med full frihet och likvärdighet. Att slå ifrån sig hela maktstrukturen pga personlig kränkthet hjälper inte jämställdheten.
 
 
 

Män är egoister

Innan ni tar fram högafflarna ska jag förtydliga och säga att nej inte alla, och absolut inte på alla områden, men generellt och tillräckligt för att patriarkatet ska upprätthållas. Och jag tror det är just idag jag har fått nog med att gå i uppförsbacke för alla dessa jävla karlar. 
 
Män har hittat en fungerande struktur som får oss att se verkligheten annorlunda. Att städa, diska, tvätta, ta hand om barn är ofta kvinnors obetalda jobb i hemmen medan männen fixar bilen, hänger med på sönernas fotbollsträningar och sätter upp hyllor. Varför? För att det inte är roligt att städa, diska och tvätta. Varför skulle diskussionen om jämställdhet göra människor så arga om det inte fanns något någon förlorade på? 
 
Män sätter inte sällan jobb framför familj medan kvinnan får slita med både jobb, barn och de trista uppgifterna hemma. Varför? Männen pekar på de biologiska skillnaderna och de "icke slumpartade områdena", och vi tjejer är vana vid att vika oss, följa, inte göra en grej av saken, komma på andra plats och vara den i både fysiskt och psykiskt underläge som ber om ursäkt och ställer sig i bakgrunden.
 
Männen betalar kvinnor lägre lön än dess manliga kollegor. Varför? För att de kommer undan med det då kvinnor inte slåss för saken. Det är sjukt tacksamt för män att utnyttja härskartekniker som håller kvinnan på plats genom att poängtera det negativa i en gnällig, tjatig och obstinat tjej. Såna vill ju inga killar ha. Såna lyssnar man inte på. Nu du kärring får du ta och dämpa dig. (Håll dig på din plats så vi män kan fortsätta med det levnadssätt som bara gynnar oss själva.)
 
Alla krig, alla religioner, i stort sett alla pengarelaterade beslut som tas av män har bara de själva i åtanke. Skit i barnen, skit i kvinnorna, skit i miljön, skit i djuren, skit i all form av respekt. Här ska männen dundra fram och ta vad de själva vill ha. Också lurar vi världen att alla vinner, att det här samhället är byggt på en rättvis grund och att det inte alls finns något som heter könsmaktsordning. 
 
Så tacksamt att flickorna bara står i bakgrunden utan att protestera. Gör de något annat ska de bestraffas. Hot, misshandel, våldtäkt och mord. Fy fan för feministerna som sett igenom strukturerna och kräver samma plats som männen. Härskarteknikerna haglar, hur får vi ordning på kvinnofolket? Vi kan ju för fan inte ha ett samhälle där kvinnorna tror att de har någon talan, där de tror att de kan få gå klädda hur de vill, leva ut sin sexualitet utan skam, tjäna lika mycket pengar och få lika mycket inflytande som männen. Hur fan skulle det se ut om kvinnorna trodde att de riskfritt kunde bestämma över sina egna liv?
 
 

En vecka

Folk tycker ofta man är överdriven och svår när man inte äter något som kommer från djur, somliga tar till och med illa upp och dom flesta undrar om det egentligen blir något över att äta när man är vegan. Jag trodde det skulle vara skitsvårt att sluta äta animaliska produkter, men i verkligheten var det enda svåra att hitta några uteställen med ett enda veganskt alternativ.
 
Så då tar man och lagar egen mat istället, och jag har aldrig provat så många olika maträtter som jag gör nu. Samir som jag delar lägenhet med är en gud när det kommer till matlagning och gör så god mat att det seriöst är omöjligt att sluta äta långt efter man redan är knäppa-upp-byxorna-mätt. Det går att göra precis likadan och minst lika god mat med veganska produkter som med de från djur. Byt ut kött mot soja, quorn och tofu (se bara till så att du tillagar den rätt). Byt ut mejeriprodukter mot rismjölk, sojamjölk, sojagrädde, sojayoghurt, mandelmjölk, kokosmjölk och mjölkfritt smör osv. Kött är bevisat sjukdomsframkallande medan grönsaker stärker kroppen, till skillnad från vad folk tror. Att äta veganskt är inte att leva på sallader, jag gillar inte ens sallad eller särskilt många råa grönsaker, det är lika mycket sidoföda som för köttätare.
 
Det hade varit fantastiskt kul att köra en utmaning där ni under en veckas tid bara får äta veganskt, det skulle förmodligen ta död på flera fördomar gällande matutbudet och möjligheterna till variation och god smak, se bara till att få in extra grönsaker med mycket protein och järn. Välj era favoriträtter och googla veganska alternativ så kan jag nästan lova att allt utom kotlett kommer finnas med. Det är skitbra för miljön, det är skitbra för kroppen och det är definitivt skitbra för djuren. Antar ni utmaningen?
 
Vegansk tacos

Pengar vs lycka

Hittade världens mysigaste bilder på en hund och en räv som blev bästa vänner, och i och med den artikeln hittade jag ytterligare en som uttryckte de fem saker vi människor verkar ångra mest när vi ligger på dödsbädden:
 
Jag önskar att jag haft mod att leva ett liv där jag var ärlig mot mig själv istället för att leva det liv som andra förväntade sig av mig, jag önskar att jag inte hade jobbat så hårt/mycket, jag önskar att jag hade haft mod till att uttrycka mina känslor, jag önskar att jag hade behållit kontakten med mina vänner, och jag önskar att jag hade tillåtit mig att vara lyckligare.
 
Status, jobb, pengar, prylar, egoism och utseende är alltså inte förknippat med lycka, och det är ju just lycka som överlägset är den mest betydelsefulla känslan hos oss människor i alla situationer. Samhället är en konstruktion av människor som tjänar på att vi rutas in i facken och ekorrehjular oss genom våra liv präglade av stress, krav och desperata sökanden efter luckor där vi kan känna mening med våra liv. Livet ska aldrig vara en kamp, och är livet outhärdligt gör du fel. Det är alltid ens största passion man ska jobba med, och pengar i överflöd kommer vi aldrig ha någon som helst nytta av.
 
 
 

Skönhetsidealens baksida

I fredags fick jag ett jobb som extrapersonal på ett äldreboende, och under första lunchrasten kom det in två unga tjejer med varsin matlåda. Den ena innehöll två millimetertunna knäckebröd och en avocado, och i den andra låg två morötter. Att det var hela lunchen på två personer gjorde mig lite konfunderad, och jag började sen fundera på vilka livsnjutningar vi faktiskt hoppar över varje dag på grund av skönhetsidealen, och hur det över lag påverkar våra liv. 
 
Om vi börjar på steg ett: flickor får lära sig från födseln att deras utsida, inte insida, är deras främsta tillgång. Detta matas dom med dag efter dag efter dag samtidigt som dom pyntas och utsmyckas och ombeds att sitta still för att inte skita ner sina fina kläder. Och som deras behov av att leka och utforska hämmas! När de efter ett par år lärt sig att uppskattning främst kommer från ifall de är fina eller inte jobbar de för att fiska komplimanger, och detta görs bäst ifall de följer mönstret för söta flickor. Var fjärde sjuåring vill banta, de känner redan till smalhetsnormen. Barndomen berövades redan den dag de lärde sig att deras prestationer inte är i närheten så uppskattade som den kropp de tilldelats att förvara sina personligheter i. 
 
Sen blir de tonåringar och vill passa in. Vi vuxna fortsätter mata de osäkra ungdomarna med lögner och hets genom media och egna uppmaningar face to face. De går på dieter, de tränar som galningar, de får ätstörningar, de kräker upp maten på skoltoaletten och de vågar inte stå på egna ben eftersom de för länge sen fick klara besked om att det är pojkarnas röster som räknas. De håller in magen, de kan inte gå ut utan smink, de ältar och har ångest, de lider och går hungriga och inte gör väl vi vuxna något för att stoppa det, och vi kan för allt i världen inte förstå vart dessa extrema mönster plötsligt kom ifrån.
 
När de plågats igenom sina tonår, vilka egentligen borde ha bestått av trygghet och utveckling, blir de vuxna och fortsätter sin konsumtion i form av kläder, smink, kroppsvård, dieter också vidare i all oändlighet. Företagen stoppar med glädje pengarna skapade av hälsohetsen i egen ficka och belönar sig med ytterligare en bensinslukande bil och känner att kanske kanske blir de lyckliga när de sen bara köpt en båt också. Det är något som saknas och det måste ju vara status och prylar, det är ju vad vi lärt oss från samhället under hela våra liv, och samhället skulle väl aldrig ljuga för oss, eller?
 
Så företagen fortsätter spåna på idéer som gör att vi köper ännu mer. Vilka kroppsdelar på kvinnor är ännu inte tillräckligt ångestladdade? Det säljs mascaror, ögonskuggor, parfymer, rakhyvlar, läppstift, kläder, kläder, kläder, skor, accessoarer, läppglans, tidningar, schampoo, krämer, botox, foundations, tvålar, medel för det ena och det andra, puder, eyeliners, balsam, inpackningar, piller, mediciner, nagellack, borttagningsprodukter, borstar, mousse, hårgele, vax, tamponger, deoderanter, bodysplash, pincetter, redskap, locktångar, hårföner, tofsar, klämmor, diadem, räcker det eller ska jag fortsätta resten av dagen? Och trenderna byts förstås varje säsong så vi köper nytt och inte går i samma gamla grejer. Man vill ju inte vara utanför och omodern och ofräsch, de knepen har företagen använt och fått oss att tro på sedan länge.
 
De största njutningarna för barnen är att leka, utforska, känna, prova och använda sin fantasi utan regler. Och för oss vuxna finns det nog knappt något bättre än att äta något riktigt gott eller att känna sig fantastisk och vara nöjd som en stressfri och stabil människa. Det är inte vad företagen vill, för det tjänar dom inga pengar på. Deras motto är att "du är bra som du är om du fixar det här först", problemet är att råden aldrig tar slut.
 
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se