I want candy

Tar och dammar av ytterligare en gammal rubrik som definitivt behöver hamna i rampljuset.
 
Ett av de viktigaste vapen feminister har är att lyfta varandra för det har en stark genomslagskraft. Ofta känns det som att tjejer hamnat i ett djupt träsk av förakt och missunsammhet gentemot varandra men genom att belysa detta och visa vad det kan innebära att ändra detta, både för andra och för en själv, så kanske man vågar se hur destruktivt det verkligen är. Jag inspireras av tjejer hela tiden, och jag vill gärna att de ska veta det. Inte för att sätta på en piedestal eller vänta mig att de ska vara några förebilder, utan bara för att vi måste bli mer bekväma med att öppet kunna och våga hylla istället för att sänka. Ser man någon som är bättre på något än en själv, eller någon man helt enkelt bara finner avundsvärd finns det två sätt att se på saken. Ta lärdom, uppskatta och bli motiverad eller sätt på plats för att känna som att man åstadkom något i hierarkin av värde. 
 
Den tjej jag inspireras av allra mest är en normbrytande och positiv göteborgsbo full av tatueringar. Hennes stil, hennes inställning till livet och andra människor och hennes självklara sätt att prata om det mest obekväma som att det är det mest naturliga sakerna i världen är anledningarna till varför jag finner henne helt fantastisk. Klicka på bilden för att komma till hennes blogg. 
 
 

22 - Danmark

Kära grannland, hur kunde ni bli så olika resten av norden och varför har ni inte ett språk man kan förstå?
Naturen är ganska lik södra Sverige så inget nytt på den där platta fronten. Har mött en rejäl skara idioter från detta land som inte bara är ohövliga utan även riktigt sexistiska och uteslutande. Och det faktum att skåningar hatats hela mitt liv av resten av Sverige bara för att vi en gång tillhörde Danmark är inte ett pluss i kanten. Inte för att danskarna själva har något med detta att göra men det har ändå fått en att dra en djup suck när man hör landsnamnet. Men jag ska se bort från vad som inte kan hjälpas, inklusive de platta landskapen och hur dom pratar. 
 
Jag har inte satt dom på sistaplatsen av en anledning - bakken. Nöjesparken som aldrig tar slut. Karusell efter karusell, den ena galnare än den andra. Och de senaste åren har jag sprungit på danskar som faktiskt inte alls är så dumma, nu senast i Rumänien, även om en av dessa snubblade över ett halvmeter högt staket och spetsade båda händerna så han fick åka till akuten.
 
Helsingör är helt okej, wienerbröd är något av det bästa mänskligheten skapat. Och bakken.
 
 

Dag 23 - Mitt hem

Nu när min lust att blogga kommit tillbaka kan jag ju lika gärna fortsätta med den gamla listan jag påbörjade för typ fem år sen när jag bodde i Tyskland. Temat är mitt hem men eftersom jag inte riktigt kan säg att jag har ett specifikt hem så blir alternativet att jag introducerar er för alla de platser jag bott på och barndomshemmet där jag mellanlandar emellan äventyren. 
 
Rummet jag hade som tonåring:
 
 
Gammal bild på köket från tiden jag höll på med alla möjliga sorters grejer i försvaret, därav uniformen:
 
 
Gammal bild på rummet jag numera förvarar mina saker i. Sängen står åt andra hållet intill väggen, väggarna är ljusgråa med blommor och tvn och fåtöljen är utbytta mot en soffa men annars är det ungefär samma grej som idag. Kameran är död och laddaren är borta så kan tyvärr inte visa det nuvarande skicket:
 
 
Würzburg Tyskland

Första gången jag flyttade hemifrån var som au pair i södra Tyskland. Kan ju börja med att introducera staden:
 
 
 
 
Och folket:
 
 
Men av själva hemmet och rummet jag bodde i visar det sig att jag inte har att erbjuda mer än detta:
 
 
 
Tranås
 
De enda bilderna jag hittar på vardagsrummet har en massa underkläder på tork haha, äh vafan. 
 
 
 
 
Området ovanför backen jag bodde vid:
 
 
Berlin, Tyskland
 
Här blir det värre med bilder på själva ställena jag bodde på. Första lägenheten var det läskigaste jag varit med om och delade det med en italienare som knackade på min dörr ungefär nitton gånger per dygn. Det enda jag har att erbjuda är en bild på fyra ungdomar utanför byggnaden:
 
 
Och av ställe nummer två har jag inga bilder över huvud taget så det får bli ett par på Berlin som helhet:
 
 
 
 
 
 
Flachauwinkl, Österrike

Mitt uppe på ett berg söder om Salzburg när jag jobbade i skidliften:
 
 
Köket:
 
 
Utsikten från mitt fönster:
 
 
Vägen upp till huset:
 
  
Området kring huset:
 
 
 
 
 
Oslo, Norge

Första omgången bodde jag och Samirus och senare jag och Rebeckus på Storo:
 
 
 
 
 
 
 
 
Och andra rundan på Majorstuen:
 
 
 
 
Och det var sista stället jag bodde på, flyttade därifrån i januari, känns som tusen år sen. Puh!

24 och 23 - Grekland och Rumänien

Eftersom jag har ungefär samma sak att säga om Grekland som om Cypern slänger jag istället direkt till tjugotredjeplatsen istället. Det här är ett sånt land som är "å ena sidan men å andra sidan". Det jag har att säg är antingen skitbra eller skitdåligt. 
 
Bukarest var en enda stor besvikelse och det kan alla jag pratat med som varit där intyga. Det är bara en platt tråkig stad där man hela tiden söker efter ett centrum utan att hitta det. Att det är varmt är ett plus, men det tenderar att bli alldeles för varmt och då vet man inte riktigt vart man ska ta vägen i denna kvava stad. Gick en gratistur med Håkan och efter två och en halv timme väntade vi fortfarande på att det skulle komma igång, att allt bara skulle leda till det riktiga Bukarest. Men det kom aldrig. Det är bara som en enda stor förort, kanske med undantag för gamla stan som innehåller två eller tre gator täckta med restauranger och galna utekvällar. Och då snackar vi inte långa gator utan ett stråk man kan ta sig igenom på ett par minuter. Vi facinerades även över det stora köpcentret mitt i stan som inte hade någon ingång. Vi fattar fortfarande inte grejen. 
 
Dessutom måste jag skicka ut min andra varning till tjejer om att det här är ett land där ingen kommer ta dig på allvar. Jag har varit så rädd och obekväm i det här landet och jag har gråtit mer än man borde göra när man bara vill ut och upptäcka världen. Undvika ögonkontakt är nästan ett måste om man inte ha ett plåster efter sig som tror han är charmig men som man bara vill kräkas på. Och lifta inte i Rumänien. Kan va en självklarhet för de flesta då större delen av mänskligheten inte reser på det sättet, men tågen kan ha udda avgångstider så dubbelchecka hellre än att hamna i en liftarsituation här. 
 
Men under andra omständigheter är Rumänien ett helt fenomenalt land. Det finns fyra escape rooms mitt emot green frog hostel nära tågstationen och det är en rejäl utmaning men en rolig sådan. Jag och Håkan tog oss an det näst svåraste rummet "Hannibal lector" men hade problem med att få upp ett lås som vi faktiskt hittat lösningen på och efter tio minuter rann tiden ut så.. fail. Andra gången tog vi med oss två holländare och gav oss på "Pirates of the caribbean"-rummet och klarade det genom att fuska tre gånger. Om dessa fusk var tillåtna eller inte då det var ett piratrum fick vi aldrig reda på så vi kände oss nöjda.
 
Andra plusset i Rumänien är den väg som går mellan Curtea de arges och Cartisoara. Det är det vackraste och mest enastående jag nånsin sett i naturväg. Man får räkna med låg fart då det går omkring kor i koppel tillsammans med en ägare precis överallt. Det är inte ovanligt att folk fortfarande kör med häst och vagn istället för att äga bil. På vägen söderifrån snubblar man snabbt in på Vlad the impalers gamla slott men varning, 1400 steg upp bör undvikas i starkast solsken, och på tom mage.. Underbar utsikt och en del att posa med. Men det bästa av allt är sen resan upp och ner för berget som kommer norr om Buda. Passa på och stanna mycket. Bara känn den rena luften och spana utsikten. Helt jäkla magiskt. 
 
De andra Dracula-slotten, Bran castle t.ex. sas va överskattade och för turistiga så jag skippade dom. Sighisoara och Sibiu är mysiga småstäder om man hittar rätt platser att gå till. Bra att veta är att tågen går i cirka fem kilometer i timmen, eller med andra ord, man borde ta med sysselsättning för ett bra antal timmar om man reser längre sträckor. Tågen har inte wifi men nästan alla stationer har. 
 
För att sammanfatta landet kan man väl säg som såhär: är du ett fan av slott, märkliga och medeltida event, dracula-storys och att vandra/cykla/roadtripa med bil eller (definitivt) motorcykel är Rumänien fantastiskt. Har man några andra förhoppningar om er resa, välj ett annat resmål. 
 
 
 
Försöker att inte spoila för mycket utan att bara ge en liten inblick

Wacken 2015

Tidsinställer det här eftersom jag just nu sitter på en buss på väg ner till Wacken i Tyskland. Reseledarjobb med festivalbussen och helt nya resenärer jag aldrig mött innan. Kommer med sannolikhet inte dricka något, eller det är planen nu iallafall. Har inte druckit mer än ett par cider sen den där tequila-kvällen i Reno jag nästan dog av. Eller så sjukt traumatiskt var det kanske inte men bakfyllan och alkoholförgiftningen fick mig att ligga och kallsvettas i smärta i tre dagar och sen dess säger hela min kropp bestämt nej. 
 
Hur som helst. Hoppas på icke regn. En festivalbussengoding fixade nåt VIP-pass så man kommer in i en speciell bar. Vet inte om det blir riktigt som Siesta 2012 när jag och Jesperjävel gick in på VIP och började snacka med främlingar varav en grupp hette svenska björnstammen och jag frågade vad dom gjorde för typ av musik.. Typ som att jag fram till för ett par dagar sen när jag liftade med fyra killar som gått Nijmegen trodde att Avici var en överklassorkester med moderna inslag. 
 
Det här kan nog bli bra!
 
 

25 - Cypern

De länder jag skriver om som jag endast varit i på semester med familjen ger antagligen inte rättvisa med tanke på att jag dels var runt tio-tolv och dels för att vi spenderade mesta delen av vår tid runt hotellet. Jag tog med videokameran till Cypern och vad som finns av den videon är jag som filmar marken eller området i kvällsljus i ungefär en halvtimme medan jag går fem meter bakom de andra. Såatte... 
 
Om jag skulle utgå från min minnesbild dock var det den klassiska barnfamiljsplatsen, typ som Mallorca. I byn där vi hängde fanns inga barer eller ungdomar. Det var lugnt, fattigt och mysiga restauranger. Men å andra sidan, när jag var i Thailand första gången var det en mysig liten plats vid havet och när jag kom tillbaka fem år senare hade det exploderat och dom hade till och med lyckats bygga en ny väg rätt genom de gamla affärslokalerna. Så hur Cypern ser ut idag är helt omöjligt att gissa sig till. Men är man ute efter sol och bad, check, åk till Cypern.
 
 

10 saker ni inte visste om mig

1. Jag har sminkat mig kanske tjugo gånger per år sen jag var typ sjutton. Har aldrig använt foundation, ögonbrynspenna, puder, kindbensgrejs eller underlagskrämer och vet över huvud taget inte hur man skulle applicera något av detta eller i vilken ordning. Går upp på morgonen, kammar håret, sköljer ansiktet, klart. Ett stort extra blir ju hur mycket längre sovmorgon man får.
 
2. Jag älskar att se saker bli rengjorda typ bilrutor eller fönster där man använder en skrapa.
 
3. Det enda som kan lugna ner mig när jag är riktigt stressad är ett fåtal låtar med Finntroll och Satyricon.
 
4. Ett av mina drömjobb idag är att jobba på en ungdomsmottagning.
 
5. Jag har helt eller delvis haft hårfärgerna svart, brun, blond, röd, rosa, blå, grön, lila och orange. Inklusive tuppkam, och när jag var tonåring klippte jag bara håret själv. Next move är att klippa lugg.
 
6. Mina idéer till projekt kommer alltid plötsligt och där jag minst anar det. Som på ett café i Warsawa, när jag var ute och gick i Wien och ofta när jag gått och lagt mig eller vaknar av en idé i en dröm som jag måste rusa till anteckningsblocket för att skriva ner.
 
7. Om jag haft omåttligt mycket pengar hade jag försökt bygga en portabel squashhall och sen försökt rädda världen med början på djuren.
 
8. Jag skulle sjukt gärna vilja se die Antwoord live bara för att jag hört att deras framträdanden är galet bra.
 
9. Mitt tålamod är ganska kort så jag gör ofta nitton saker samtidigt, tröttnar och går till nästa för att plötsligt hitta tillbaka till första grejen och fortsätta där till tålamodet tar slut på nytt.
 
10. När jag köper en tidning för underhållningens och sysselsättningens skull väljer jag de där det är svåra uppgifter att lösa eller historiska tidningar, sånt som bara gamlingar läser.
 
 

26 - Ungern

Budapest är okej. Det är nog den typen av stad man måste skapa sig en helt egen bild av och hur man sen anser Ungern vara baseras på vart man hamnade, vilka man umgicks med och vad man gjorde. För själva staden finns inte mycket att klaga på, men för min smak var den lite för anonym. Det går att hitta billiga hostels i mysiga miljöer, det finns massor med barer, fin natur och en flod som delar upp staden i Buda och Pest. 
 
Jag skulle rekommendera att promenixa upp till the liberty statue på en kulle i västra delen av stan. Lagom svår aktivitet med utsikt över hela stan. Särskilt fint kvällstid. Det är inte i Ungern det festas på de mest brutala sätt men den som gillar att gå ut under lite lugnare former kommer finna många guldkorn. Det är generellt en öppen och vänlig atmosfär i staden. Full med second hand för den som gillar att shoppa begagnat. 
 
Jag tror anledningen till att Ungern ändå hamnar så långt ner på listan är att jag inte har mer att berätta än så. Landet gjorde inget speciellt starkt intryck på mig.
 
 

27 - Ukraina

Åker du till Ukraina får du ställa in dig på att folk kommer skrika på dig och att få kommer hälsa på främlingar, till och med på hostels. Bokstäverna är kyrilliska så det kan va smart att läsa in sig lite innan man åker, annars blir risken att man står som ett fån och känner sig fullständigt lost. Är du kvinna kan du även ställa in dig på att män inte kommer respektera dig. Personligen gick jag med solglasögon, musik i öronen och undvek ögonkontakt med alla män jag mötte. Sorgligt men nästan ett måste om man har nolltolerans mot att folk gör motbjudande närmanden och erbjuder pengar för sexuella tjänster bara sådär. 
 
Hela Ukraina känns väldigt fast i Sovjet-tiden. Glädjen har runnit av varenda invånare, det är grått, fattigt, ovänligt och strikt. Jag saknade att kunna ta kontakt med andra människor, och till slut log inte jag heller längre. Det var ingen idé när det aldrig var någon som log tillbaka. Människorna på hostelet var förfärliga förutom vaktmästaren som snackade flytande tyska så det gick att kommunicera. Han berättade om tiden i Ryssland när han gjorde militärtjänstgöring och hur fruktansvärt kallt det var. Denna vaktmästare och tjejen som höll gratisturen i Kiev var höjdpunkterna. Hon visade mig stan och tog mig till ett krigsmuseum med gigantiska monument och statyer. Så sovjetiskt man bara kan tänka sig. 
 
The highlights av Ukraina var de färgglada byggnaderna med lökkupoler, Tjernobyl-museet, marknaderna längs en slingrig backe där man kunde köpa alla möjliga sorters gamla militärprylar, egensnickrade smycken och typiska ukrainska kläder och souvenirer, och restaurangen Puzata Hata. Den kedjan är värd att nämna både en och fem gånger för maten är helt fenomenal. Man går in och pekar på grytan av vilken man man vill ha och de slevar upp i en tallrik. Och de har sallader, soppor, olika former av potatis och kött och tillagade grönsaker och såser och pajer och man kan stå och välja och vraka bland alternativen hur länge som helst. Men det bästa är ändå deserterna. Körsbärsdumplings med socker och grädde, det är något av det godaste jag nånsin ätit i desertväg. Jag gick tillbaka varje dag, och när jag sen tog mig vidare till Lviv fortsatte besöken även där. Fick. Inte. Nog. 
 
Många tipsade mig och Lviv innan jag åkte dit. Alla hävdade att det var bättre att åka dit än till Kiev men jag måste insistera på motsatsen. Lviv bjuder inte på något särskilt. Har man varit i Polen, Tjeckien eller på något annat mellaneuropeisk land kommer det kännas lite same same. Chernivtsi som blev sista stoppet i landet var trevligt men inte mycket mer än så. De har en majestätisk gigantisk skola som förknippas med Hogwarts men är på sin höjd trevlig att se, inte värt ett besök till staden. 
 
Puzata Hata väger upp mycket av det sorliga med Ukraina men den som söker värme, gemenskap och glädje borde söka ett alternativ för det här "Ryssland light" kommer ge dig en smärre kulturchock.
 
 
 
 

28 - Holland

Det enda jag har sett av Nederländerna är egentligen Amsterdam, och inte under en speciellt lång tid, men uppfattningen jag fick var att det är ett stort paradis för män. Det är ett klassiskt stopp på i princip alla ungdomars europaresor och tågluffsäventyr men tanken på syftet ger en lite besk eftersmak, särskilt med tanke på att det blivit så normaliserat att ingen tänker på hur sjukt det är att folk intar stan för att sätta sig på nåt café och beställa in marijuana i olika former följt av besök till dessa berömda klubbar där de flesta tjejer blivit ditlovade på helt andra premisser än de de sen får leva efter. Många skeppas över från andra länder med ett löfte om att de kommer få en karriär som professionella dansare. Istället blir de fast i en verklighet där deras verkliga talanger inte spelar någon roll. Det värsta är kanske inte hur dessa tjejer jobbar utan hur kvinnosynen ser ut hos de som går på klubbarna. Jag kan inte föreställa mig att män som går på ställen som dessa med faktiska lustar respekterar tjejer särskilt högt. Sen slår matsuget i efter alla droger och stan är full av snabbmatsrestauranger där folk apatiskt kan sitta och trycka i sig till de somnar och sen kan göra om allt igen. 
 
Även om vissa gator är väldigt annorlunda och trevliga att gå på så överväger känslan av att vara omringad av människorna i filmen eurotrip, där Amsterdam var givet och allt bara baseras på att de unga killarna vill ha och att de unga tjejerna ska stå till tjänst. Feministens mardröm i europas väst. Har inga planer på att återvända till landet. 
 
 

Land för land

Eftersom jag inte precis har varit en flitig resebloggare tänkte jag nu istället göra en lista i rangordning över de sämsta till de bästa länderna i Europa jag besökt. Jag har länge varit inne på tanken att besöka alla länderna men insåg sen att det bara vore slöseri med tid och pengar då inte alla länder verkar så sjukt spännande att åka till. Länderna jag väljer bort är San Marino, Malta, Monaco, Montenegro, Vitryssland, Makedonien, Bulgarien, Kosovo, Albanien och Liechtenstein. Länderna jag fortfarande vill besöka är Island, Portugal, Nordirland, Serbien, Moldavien, Kroatien och Bosnien. 
 
Geografiskt sett har jag redan varit i Luxemburg och Belgien på genomresa och i Vatikanstaten ett par sekunder för att ropa finska svordomar med Håkan så dessa länder har jag inga vettiga synpunkter om. Resterande kör jag från least favourite till strålande superb, ett land per inlägg under kategorin "resor".
 
 

Frekvens

Har bestämt mig för att börja blogga mer. Allt i mitt liv är sjukt osäkert just nu. Jag sökte in till en utbilning inför hösten som jag till största sannolikhet inte kommer komma in på. Jag vet inte vart jag vill bo, vad jag vill jobba med, om jag borde hitta ett skräddarsytt jobb eller om jag borde starta eget. Jag vet inte vart jag ska få nästa inkomst ifrån, i vilket land jag kommer bo i, vilka människor jag kommer ha omkring mig, hur hösten kommer se ut, om jag vill resa mer eller om jag vill sätta helt nya mål. Det spelar liksom ingen roll vart jag bor för de jag känner bäst finns utspridda över hela världen. Jag vet inte hur utredningen kommer gå, om jag kommer få någon hjälp eller om jag bara kommer klassas som en introvert galenpanna. 
 
Det gör på något sätt ont att tänka på hur jag lever i en verklighet där jag får snilleblixtar på löpande band, där jag aldrig skulle tveka över att ställa upp för någon annan oavsett situation de hamnat i, så länge de visar tacksamhet, och där jag ständigt funderar på sätt att hjälpa till och göra skillnad eftersom jag vill alla så väl. För jag känner mig alltid som en outsider. Antingen är jag för introvert eller för extrovert. Jag kan inte förklara det bättre än att man skulle föreställa sig att ens mentala frekvens på en annan än omvärldens. En frekvens där man alltid blir missförstådd, ogillad och där man nästan alltid känner sig ensam. 
 
Det är endast i sammanhang där man själv får välja umgänge som man kan hitta folk på samma frekvens eller liberala och godhjärtade människor som accepterar och uppskattar olikheterna. Jag ser det inte som att jag tillhör det här samhället. Jag kan aldrig ändra frekvens, det enda jag kan göra är att försöka mer än jag orkar fram till någon i omgivningen börjar känna av frekvensskillnaderna och stöta bort det avvikande, för det händer alltid förr eller senare på platser där slumpmässigt utvalda hamnat; skolor, arbetsplatser osv. 
 
Jag kan avundas andras problem. Läsa tidningar med folk som har problem att klara av arbetet för att tempot är för högt. Prova att som ung tjej gå genom jobb efter jobb som inte bara innehåller fel tempo utan som även stressar din själ så du håller på att gå under, som har kollegor som uppför sig så dåligt att du gråter i princip varje dag, som får dig att må så dåligt att du blir alldeles apatisk och som får dig att säga upp dig efter max ett par månader eftersom människor inte är gjorda för den typen av atmosfär. 
 
Jag kan inte säg att jag har njutit särskilt mycket det här året. Jag jobbade i fyra-fem månader under hösten och vintern förra året men nu har jag gjort de där sakerna på listan. Jag har gjort min road trip i USA och jag har gjort min sista tågluff i Europa, men de enda tillfällena de här året jag mått bra och inte velat fly vidare och stressa genom situationerna är när jag mött människor som fått mig att må bra. Stockholm med Håkan i februari, samtalen med Adrian, umgänget med människorna i Reno. Det är då min hjärna bromsar och njuter. Svaret är inte resorna. 
 
Jag inser att det kommer ställas höga krav på mig under hösten för att jag ska kunna bryta mönstrena. Jag kan inte gå in på det sjunde året efter stundenten med samma livsstil som förut. Det ger inga kickar längre och jag är trött på arbetsångesten. Jag är trött på att inte bli accepterad i vardagen. Jag är sjukt stolt över mig själv och för vad jag har åstadkommit de senaste åren. När jag gick på högstadiet trodde jag aldrig att det här skulle va möjligt. Jag var den mest socialt avvikande människan som aldrig följde flocken men som i det öppna var så blyg att lärarna satte in särskilda möten för att få mig att räcka upp handen en gång i veckan. Och jag vill kunna vara stolt och blicka uppåt. Men då krävs det att jag kan välja bort situationer med bittra, normativa och inrutade människor som har som mål att sänka mig. Jag kan inte stänga ute andras ord och beteende för jag är inte mer än människa. 
 
De inser kanske inte hur svårt det är som ung att bygga upp sig själv varje gång det händer och låt oss säga att jag har plockat ihop spillrorna av min krossade självkänsla kanske trettio gånger i mitt liv. Det är ett heltidsjobb där det krävs från djupet av min styrka att lägga kraften där istället för att få finnas på en jämn nivå och bara behöva sikta på att jobba uppåt. Jag tror jag hade funnits någon helt annan stans idag om jag inte behövt gå på alla dessa smällar, för som högkänslig tar jag det oerhört hårt varje gång. 
 
Just nu känner jag för att lägga mig nånstans och gråta för att sen kunna hämta mer kraft. Men istället tänker jag ta en lång snabb promenad med inspirerande och peppande musik i öronen för jag vet att jag är starkare än så. Har jag klarat av så många situationer tidigare kommer jag även klara nästa utmaning.
 
 

Jag vill att ni ska förstå

Tänk dig att alltid få en klump i magen när du möter ett gäng killar, för du vet att någon av de med stor sannolikhet kommer dra till med en kommentar om ditt utseende som inte handlar om att tala till dig, utan om dig, följt av skratt. Tänk dig att tvingas undvika många platser då ingen kommer anklaga honom om något händer dig. Tänk dig att aldrig kunna slappna av. Tänk dig att folk ropar efter dig, förföljer dig, tar på dig, skrattar åt dig och visar att de inte respekterar din integritet eller fria vilja. Tänk dig att alltid bli avbruten, ansedd som mindre intelligent redan innan du hunnit öppna munnen. Tänk dig att alltid behöva tänka efter fyra gånger innan du uttalar dig om något du tycker eftersom du därefter kan tvingas leva med hot om våldtäkt och mord. 
 
Tänk dig om det här var vardagsmat och du till slut känner en beredskap på fly/fäkta när du är ensam med en man du inte känner så bra. Du måste förhålla dig till vetskapen om att kvinnohatet är utbrett och att ingen kommer stå på din sida. Så vad händer? Jo din magkänsla säger åt dig att inte chansa. Det kan vara vem som helst, att slappna av går inte längre.
 
Ännu värre blir det när män sen nöjer sig med att hävda att de inte är våldtäktsmän. Klapp på axel. Lämna ansvaret till någon annan och vifta bort hur samhället just nu är i enormt behov av solidaritet för att inte svika alla tjejer där ute. Visa att det inte är okej. Om det enda kriteriet för att vara en bra kille är att aldrig ha tvingat någon till sex så är det väl att inte göra något alls, eller har sexuellt våld eller hot om detta blivit så vanligt att man ses som ett nobelt undantag om man inte är en i skaran som nyttjat det maktmedlet? 
 
Egot måste åsidosättas för tjejernas skull. Nej inte alla män, vi vet detta. Men det är män, och den där bra killen du tjatar om att vara blir du först när du sätter ner foten och vägrar låta det pågå överallt omkring dig. 
 
 

Rumänien

Kvällen igår vägde upp större delen av Ukraina-upplevelsen. Snackade med sänggrannen om konstiga platser och konstiga hus att bo i till vi båda låg och asgarvade. Försökte sen sova men fick plötsligt typ fyra affärsidéer i huvudet samtidigt och rusade mot anteckningsblocket. Fick gå en runda på hostelet till tre på morgonen  innan jag äntligen kunde somna en halvtimme senare. Värt att tillägga är att jag gick och la mig klockan elva. I morse vaknade jag och de jag hängt med de senaste dagarna typ 05.45 för att ta bussen till Rumänien. Tyckte det kostade lite onödigt mycket, så jag sa förväl och liftade till gränsen. De stämplade passet och sa på den ryskaste brytningen möjligt "good luck" innan jag faktiskt fick god tur och liftade vidare med en som gränskintrollanterna rekommenderade. Denne rysktalande rumän körde mig sen hela vägen till tågstationen i Suchava där jag sitter nu och väntar på tåget till Bukarest. Med interrail kostade platsbokningen åtta spänn. Ikväll blir det reunion med Håkis och sen kan allt hända!
 
 

Over it

Jag känner snart ett lika starkt behov av postpatriarki som lady Dahmer. Prova att läsa boken "det otäcka könet" under en resa i Ukraina samtidigt som du följer Zara/Tensta-debatterna på nätet så har du en promille av smörgåsbordet av tröttsamheter. Boken är briljant men putsar jämställdhetsglasögonen ytterligare en aning och får en att dra ytterligare en djup suck. Män som verkligen vill nå lika villkor bör läsa boken omgående, den innehåller ingen häxjakt utan är snarare informativ och problemlösande. Vidare har vi Ukraina - landet där ingen ler. Sorgsenhet i all sin ära, men kvinnorna behandlar en som skit och männen behandlar en som luft eller objekt för sex, som man betalar för. Ingen hälsar tillbaka, servitriser ignorerar en, folk skriker på en, män undrar om man vill följa med runt hörnet för 10€, killar high fivear varandra men lägger inte ens notis om att man är där.
 
Jag är så vansinnigt färdig med att ses som the second class human being. Hur jag ser kvinnor spelar ingen roll här, det är hur de ser kvinnor jag måste förhålla mig till och jag anser att jag och andra tjejer har mer att komma med än att vara betydelselösa kroppar. Och kvinnor måste fan jobba på sina självkänslor, det är förödande att se hur vi backstabbar varandra på rutin. För det tredje får Zara skit för allt hon gör och inte gör, grund: hon är ej kille. Tensta backas TROTS att tjejen både bett om ursäkt, tagit bort youtube-klippen samt trots att Tensta själv i flera låter sjunger "hoe". Var är nolltoleransen mot sexism och könsdiskriminering? Jävla samhälle när ska folk sluta se feminism och jämställdhet som jordens undergång?
 
 

Passiv vs aktiv

Att vara en duktig feminist är att vara en passiv feminist och extremfeminist blir man när man börjar göra aktiva val. Och de überextrema det tjatas om i media har ofta inte något att göra med feminism alls. Har man problem med de så kallade extremfeministerna är man egentligen inte intresserad av jämställdhet, då vill man behålla maktstrukturen och använder sig av härskartekniker för att bibehålla saker på rätt plats. 
 
Jag flyttar mig t.ex. inte för män och jag rakar bara benen om jag känner för det. Inte för att vara en nagel i ögat utan helt enkelt för att lära om. Män är så vana vid sin förstaplats att de inte ser sina privilegier. Men ser man och väljer att vara passiv, så kallad bra feminist, får man en guldstjärna i kanten men accepterar att allt fortsätter. Män generellt har visat att de inte är intresserad av att ge kvinnor utrymme. Det speglas genom alla dagliga hot om våld mot offentliga kvinnor och genom det envisa tillvägagångssättet att hävda sin rätt istället för att försöka förstå och förändra. Vad finns det då för alternativ kvar än att aktivt leva förändringen? Det finns lätta svar på upprörande frågor men kort och gott sker omskolningen då kvinnor börjar vägra en andraplats. Det finns så många sätt vi försöks hållas på plats genom förminskning och det tyvärr ofta genomslagskraftiga argumentet "jag skulle aldrig ligga med någon som dig" men nej, jag bryr mig mer om vad jag tycker om mig än vad du tycker om mig. 
 
 
 
 

En månad

Har varit tillbaka i Sverige i precis en månad nu. Jösses vad spännande livet är. Kanske inte just precis nu men i allmänhet. Det finns så fruktansvärt många stigar att gå, det gäller bara att bestämma sig. 
 
Igår var familj och släkt nere på österlen och åt god pizza i solen på nån känd restaurang ute bland ängarna. Idag drog jag till morbror med familjs yogaklass på eftermiddagen som hölls av en kusin, och vi var nog säkert en tio-femton personer. Vi fick flyga och massera och sjunga indiska mantran och slappna av och vrida och vända och bli medvetna om kropp och andning. Så otroligt avkopplande, skönt och roligt. Och där mitt ute i världens finaste natur och med temperatur över tjugofem. Var nog ganska avslappnad innan men det var helt klart en förändring när jag tog bussen tillbaka till stan. Det var flera saker jag kan ta med till när jag själv masserar kunder.
 
Och på måndag bär det av mot det årliga interrail-äventyret!
 
 
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se