Dag 30 – 10 dödssynder

Tänkte ta och äntligen pensionera den här gamla listan. De värsta tio dödssynderna jag kan komma på alltså.
 
1. Att vara en osolidarisk bitch mot andra kvinnor. Idioti, vi måste hjälpa och peppa varandra.
2. Patriarkala handlingar. Sexism, våld, härskartekniker, egoism och ignorans.
3. Djurplågeri, fysiskt och psykiskt.
4. Visslande eller tuggande med öppen mun.
5. Utsläpp och aktiv förstöring av miljön.
6. Människans ovilja att förstå varandra.
7. Girighet och korruption. Att se pengar som viktigare än människors liv eller livskvaliteter.
8. Feghet och brist på civilkurage. Det är mänskligt men vi måste våga.
9. Könsstereotyp uppfostran som spär på våldtäktskulturen och ökar utseendehetsen. Låt alla hitta sig själva och lär från början att alla har samma rättigheter, möjligheter och värde.
10. Att försumma sitt liv. Att hata sig själv. Att inte tro på sin förmåga. Att aldrig göra det man drömde om.
 
 

Dag 29 – Det här ska jag bli när jag blir stor

Har efter nästan trehundra år äntligen kommit till slutet av listan. Jag undrar hur inlägget sett ut ifall jag skrivit det när jag påbörjade utmaningen 2010. Var nog lika vilsen då som nu på den fronten. När jag blir stor vill jag nog bli mångsysslare. Skriva böcker, ha kattpensionat, sälja egenodlade grönsaker, anordna gammeldags danskvällar, testa på att jobba som personlig tränare och ekonomisk coach, jobba som guide på slott, jobba som massör och kramterapeut, anordna olika sorters grupper och läger, öppna veganskt café, jobba inom psykologi som kurator, anordna loppisar och friluftsturer, göra om kläder, webbdesigna, sysselsätta hemlösa, ordna spelplaner för tennis och tusen saker till.
 
På mitt cv har jag sen mitt första skrivna exemplar haft med "jobbar lika bra ensam som i grupp". Jag har velat att det skulle vara så, jag har aldrig haft problem med andra, men om sanningen ska fram så stämmer det inte. Jag är skitdålig på att jobba i grupp, jag kan endast under begränsad tid jobba med saker som inte känns helt hundra. Att ha en chef stressar mig sönder och samman och endast under apatiska former kan jag ha ett jobb andra skapat, där jag lever i konstant stress och ångest. Men i slutändan kommer jag skapa den ultimata arbetsplatsen där jag kan prioritera mig själv, och jäklar vad skönt det kommer bli.
 
Men jag är inte stor än, jag har massor kvar att göra innan jag är redo att slå mig ner. Jag har ju inte ens ett ställe som känns rätt och ännu mindre koll på i vilken ände jag vill starta i. Har noll koll på om jag vill studera vidare eller vart nästa stopp kommer bli, än mindre vilket jobb det tillfälligt kommer bli härnäst. Men det är just vad som gör livet så spännande, och jag har inte bråttom nånstans.
 
Guide på det här slottet kanske, schloss Runkelstein i Italien

Dag 28 – Saker jag saknar

Det första jag kommer att tänka på är bilderna från 2004 till 2007 som försvann när datorn krashade och slängdes. De enda bilderna som finns kvar från den tiden är på bilddagboken och det är i princip bara bilderna från auschwitz med nian. Jag skulle betala enorma summor för att få tillbaka bilderna för jag minns inte vad som fanns på hårddisken. Har ett svagt minne av några bilder tagna på skolan när jag hade nyfärgat glansigt mörkbrunt hår och randig långtröja och en t-shirt med dimmu borgir över. 
 
Saknar även vissa tider i livet även om jag aldrig skulle vilja byta det mot nuet. Att umgås med Sara och hela den röran för tio år sen, flera utbildningar och övningar med försvaret, tiden i Würzburg och större delen av barndomen på helgedal för att nämna några. 
 
Och Evan, men han är ingen sak.
 
 
 
 

Dag 27 – Min favoritplats

Det här var ett klurigt ämne då jag inte har en särskild plats som favorit. Torpet under sommaren är nog det närmaste jag kan komma. Har varit där under hela mitt liv, det blåser aldrig, det är nära till sjön och campingen, stor trädgård, fantastiska barndomsminnen från lilla stugan på tomten och fantastiskt häng när man bara vill koppla av.

 
 

Dag 26 – Mina rädslor

Flera saker skrämmer mig men på olika sätt. Har flera rena fobier men mina vardagliga rädslor känns mer relevanta.

Jag är rädd för ensamhet. För att möta människor men ändå känna den där tomheten, inse att man aldrig kommer känna sig hemma med dom. Trots alla hundratals människor man träffat under åren har jag hellre velat vara ensam än att umgås med nio av tio av dom och det skrämmer mig. Det skrämmer mig att jag så sällan kan känna samhörighet med någon, träffa någon man verkligen trivs med, som kompletterar en eller möter en på en nivå där man får ut något, antingen genom diskussioner eller liknande humor och intressen osv. 
 
Är även rädd för arbetsplatser. Det sitter så djupt från tidigare erfarenheter att jag har den mest bisarra jobbångesten tänkbar. Är livrädd för kollegor och chefer. Som tur är vill jag bli egen företagare i framtiden.
 
Generellt kan jag även känna mig rädd för människor. Hur de visar en sida men menar en annan. Hur de är uppskattade kollegor men köper tonårstjejer på kvällarna. Hur man alltid måste se sig över axeln när man är ute och spatserar. Hur folk uppfostrar sina barn och sen hittar undanflykter när de beter sig som svin. Hur folk gärna tittar åt andra håll och går med på att leva efter samhällets förväntningar trots att så få egentligen mår bra av det. 
 
 

Dag 25 – Det här är jag bra på

Tolkningsfråga men det är främst tre saker som kommer till mig direkt: att skriva, skjuta och komma på kreativa idéer. Och att läsa av folk och stämningar. Även att hitta lösningar, anordna grejer och resa på egen hand. Det sammanfattar väl det jag kommer på såhär på rak arm. 
 
Klicka på bilden om ni också vill göra 30-dagarsutmaningen!

Dag 24 – Det här får mig att gråta

Vi kör vidare med listan jag påbörjade för över fem år sen, nån gång blir den väl klar.
 
Jag gråter över precis allt och är högkänsligheten själv. Ibland är det en ventil så jag gråter bara för att det känns så befriande efteråt men oftast är det för att jag skrattar för mycket. Kan även reagera väldigt starkt på fina tal, när andra gråter, olika stämningar, filmer, videor av djur som räddas av människor osv. Gråter även lätt av ilska om folk gör irriterande saker som att vissla eller tugga högljutt och jag inte kan ta mig därifrån. Är väldigt hårdhudad gällande många saker men kommentarer, blickar och folk som visar sitt ogillande mot mig tar jag stenhårt och kan ta dagar innan jag återhämtar mig ifrån. Skulle gissa att jag kanske gråter tre gånger i veckan, men som sagt av helt olika anledningar. 
 
 

Dag 23 - Mitt hem

Nu när min lust att blogga kommit tillbaka kan jag ju lika gärna fortsätta med den gamla listan jag påbörjade för typ fem år sen när jag bodde i Tyskland. Temat är mitt hem men eftersom jag inte riktigt kan säg att jag har ett specifikt hem så blir alternativet att jag introducerar er för alla de platser jag bott på och barndomshemmet där jag mellanlandar emellan äventyren. 
 
Rummet jag hade som tonåring:
 
 
Gammal bild på köket från tiden jag höll på med alla möjliga sorters grejer i försvaret, därav uniformen:
 
 
Gammal bild på rummet jag numera förvarar mina saker i. Sängen står åt andra hållet intill väggen, väggarna är ljusgråa med blommor och tvn och fåtöljen är utbytta mot en soffa men annars är det ungefär samma grej som idag. Kameran är död och laddaren är borta så kan tyvärr inte visa det nuvarande skicket:
 
 
Würzburg Tyskland

Första gången jag flyttade hemifrån var som au pair i södra Tyskland. Kan ju börja med att introducera staden:
 
 
 
 
Och folket:
 
 
Men av själva hemmet och rummet jag bodde i visar det sig att jag inte har att erbjuda mer än detta:
 
 
 
Tranås
 
De enda bilderna jag hittar på vardagsrummet har en massa underkläder på tork haha, äh vafan. 
 
 
 
 
Området ovanför backen jag bodde vid:
 
 
Berlin, Tyskland
 
Här blir det värre med bilder på själva ställena jag bodde på. Första lägenheten var det läskigaste jag varit med om och delade det med en italienare som knackade på min dörr ungefär nitton gånger per dygn. Det enda jag har att erbjuda är en bild på fyra ungdomar utanför byggnaden:
 
 
Och av ställe nummer två har jag inga bilder över huvud taget så det får bli ett par på Berlin som helhet:
 
 
 
 
 
 
Flachauwinkl, Österrike

Mitt uppe på ett berg söder om Salzburg när jag jobbade i skidliften:
 
 
Köket:
 
 
Utsikten från mitt fönster:
 
 
Vägen upp till huset:
 
  
Området kring huset:
 
 
 
 
 
Oslo, Norge

Första omgången bodde jag och Samirus och senare jag och Rebeckus på Storo:
 
 
 
 
 
 
 
 
Och andra rundan på Majorstuen:
 
 
 
 
Och det var sista stället jag bodde på, flyttade därifrån i januari, känns som tusen år sen. Puh!

Dag 22 – Det här upprör mig

Den där gamla listan har jag meckat med i fyra år nu så det är väl på tiden att den färdigställs. Och ärligt talat finns det många saker som gör mig skitförbannad. Feghet är ett exempel. Brist på solidaritet och civilkurage är något som inte bara gör mig arg utan även får mig att tappa respekten för en människa. Att jag sen som ett resultat av detta inte ser upp till särskilt många människor kan väl ses som upprörande i sig, men mer på ett uppgivet sätt. Att medvetet orsaka djur psykiskt och fysiskt lidande ligger inte ens på en upprörande nivå, det är beyond taffliga rubriker och kan knappt skrivas om utan att efteråt behöva lappa ihop mitt trasiga hjärta.
 
Nej min första tanke att skriva om är det ständiga debatt-temat manshat. Vi människor hatar hit och dit för smådetaljer. Vi hatar sushistället efter den gången dom glömde att lägga i sojasås. Vi hatar chefen eftersom hen alltid tar det sista kaffet. Vi hatar kvinnan som tog upp den lediga platsen på bussen med sin handväska. Vi hör dom där hatande klagomålen precis hela tiden och överallt. Ändå är det inte legitimt att som kvinna hata det kön som systematiskt förtrycker densamma genom hot, våld, härskartekniker, maktmissbruk, sexism och ojämnställd fördelning av respekt och tillgångar. Ändå rasar män över det faktum att det finns kvinnor som hatar det kön som nästan uteslutande står för världens krig, terror, mord, våldtäkter och övergrepp. Trots att män i det stora hela objektifierar, ser ner på, underbetalar, ignorerar och kvoterar bort kvinnor kommer det som en chock att många av oss till slut får irritation att växa till något starkare. 
 
Jag kan inte påstå att jag alltid känner mig trygg när jag går ensam. Jag vet att män, ofta fulla sådana, kommer bemöta mig som person med distans. Jag är alltid min kropp och dess syften framför min personlighet. Vi tjejer är väl medvetna om vilka konsekvenser och vilken skuld män lägger på oss om vi blir våldtagna. Det är inte främmat att behöva säg nej en sjunde gång, främling eller ej. Det är inte främmat att behöva slita sig loss eller panikartat med öronbedövande puls behöva gömma sig. Känslan av olust när en man inte respekterar ens uttalade gränser är inte heller främmande. Skratt killar emellan när någon kastat ur sig en kommentar om ens rumpa är en oönskad standardprocedur. 
 
Det är egentligen inte konstigt att som kvinna generellt hata män och dess plats i hierarkin. Men istället för att se hela bilden och fråga sig hur man själv kan bidra till ett mindre sexistisk och ojämställt samhälle vill många män istället böla över orättvisan i uttalandet eftersom denne själv med närmsta kompisar minsann är bra killar. Plocka duktighetspoäng genom att skifta fokus till ett personligt plan som inte ens är relevant i sammanhanget. Som att dom vore värda en eloge för att inte vara kvinnoföraktande svin.
 
 

Dag 21 – Mina dåliga sidor

Idag är en sån dag då jag egentligen skulle behöva fokusera på mina bra sidor, men vi kör på..

 

Jag har otroligt lätt att falla tillbaka i mitt inpräntade självhat, får jobba en bra stund med mig själv varje dag för att hålla mig över ytan och komma uppåt. Men för varje steg bakåt kommer jag sen två steg framåt. Men svackorna innebär osäkerhet, blyghet och tron om att alla hatar mig. Där ingår även mitt beroende av bekräftelse gällande min personlighet som jag försöker jobba bort.

 

Sen kan jag vara otroligt lättirriterad också. Folk som äter eller tuggar tuggummi med öppen mun ger mig kortslutning och får mig att krama sönder vad jag än råkar hålla i handen medan jag försöker räkna till tio, oftast slutar det med att jag går därifrån.

 

Också är jag alldeles för snäll och tar för lite plats. Antar alltid att auktoritära människor ogillar mig och det får mig att backa.

 

Men att utmana sina rädslor och dåliga sidor är skitbra, hade inte den personliga utvecklingen funnits att jobba med skulle jag fortfarande ha panikångest, rädsla att prata inför människor och torgskräck med på den här listan. Det går framåt!

 

 
2007
 
 
2011

Dag 20 - Mina förebilder

Då var vi inne på 2013, och jag tänkte dra igång med nummer tjugo i listan som egentligen skulle varit genomförd någon gång i slutet av förrförrförra året. Bättre sent än aldrig, och jag fick det intressanta ämnet förebilder.
 
Den första jag kommer att tänka på är Natashja Blomberg (Lady Dahmer) som bäst presenteras genom hennes egna ord: "Fet, ickefjäskande, oförskämd och orakad gaphals. Skamlös feminist och socialist och alldeles alldeles underbar, brevväxlar med seriemördare, kritiserar normer, tjatar om genus och tvättar håret utan shampoo. Jag är en nagel i ögat på könsrollssamhället och en spark i pungen på patriarkatet."
 
Hon motiverar, inspirerar, tar plats, ändrar om och ifrågasätter. Jag är glad över att det här skrivande geniet har hamnat i en hög bloggposition med många läsare och därmed bidrar till fler omruskade människor som tvingas tänka outside of den ytliga mansdominerade samhällsmaskineri-boxen. Det bästa med Natashja är hur hon går emot alla de egenskaper jag lärt mig är önskvärda hos andra människor: hon är högljudd, svär, ber inte om ursäkt för att hon tar plats, och hon delger sin åsikt, samtidigt som hon är väldigt pedagogisk och ödmjuk som person. Att hon är just tvärt emot den kopierade, tomma, anorektiska och åsiktslösa idealkvinnan med många jävligt viktiga vinster för jämställdheten och genusfrågan i bagaget gör henne till en av mina största förebilder.
 
Ska inte tvinga fram några fler, tar morgondagen att tänka på saken och återkommer i ämnet.
 
På återseende mitt herrskap!
 

Dag 19 - Detta ångrar jag

I stundens hetta har jag väl ångrat ganska mycket, särskilt för några år sen när mitt liv var ett fantastiskt men riskabelt kaos, och i efterhand kan jag även ångra vissa saker trots att jag vet hur mycket jag fick ut av det i slutändan.
 
Annars kan jag bland annat ångra att jag valde bort min gymnasielinje mycket på grund av några som skulle gå på samma skola. Omvårdnad hade sina fördelar, men egentligen hade jag nog stämt in bättre på C4 med människorna, programmen och vad jag skulle ha fått ut av de tre åren. Jag tror det hade varit bättre för mig att fortsätta köra min egen väg utan en tanke på andra, men sommaren efter nian hade jag fått en så stark distans från högstadiet att jag behövde något nytt. Och nytt blev det. För första gången var allt frid och fröjd, men det fick mig att sakna kaoset, jag var ingen människa som gillade brist på galenskap och rebelliskt drama - och det är jag fortfarande inte.
 
Där jag är just idag kan jag ångra att jag aldrig kom till vissa insikter tidigare, som mitt eget värde och min rätt att ta plats. Jag trodde att jag skulle bli omtyckt av alla ifall jag bara var snäll, tyst och medgörlig. Men till slut insåg jag dels att det fanns många idioter i världen jag inte skulle ha någon anledning eller nytta att bli omtyckt av, och de resterande uppskattade mig som jag var när de fick chans att verkligen lära känna mig, vilket pekade på att det tysta och snälla skalet jag gömde mig bakom gjorde mig lätt att glömma och tråkigt att vara runt.
 
När jag aldrig bekräftats att jag är bra som jag är blir det också svårt att bygga upp en egen stark självkänsla som jag verkligen litar på, men jag har hittat hjälpmedel och andra sätt att se på saker vilket gör att jag byggs upp bit för bit - och detär däremot ingenting jag ångrar.
 
 
Fem år gamla ankmins-bilder ångrar jag
 

Dag 18 - Ett pinsamt ögonblick

Många nuvarande och tidigare vänner kan skriva under på att jag är klantig som få, vilket ofta resulterat i awkward moments. Dessutom älskar jag att göra bort mig vilket vilket andra människor ofta tycker är pinsamt, förutom tillsammans med människor som älskat att göra bort sig lika mycket som jag, till exempel Dallo. Vi gjorde en film om Mikael Persbrandt tillsammans under gymnaiset, där vi gick omkring i kostym mitt i stan och intervjuades, för att inte nämna tillfället när vi spelade in filmen "Konsten att dansa i främlingars vardagsrum" som från början innehöll en musikvideo ala 80-tal inspelad utanför Domus med ett tjugotal åskådare.
 
Sara var även en favorit i den här kategorin. Vi hängde nästan bara ute på stan för flera herrans år sen när vi var vänner, och roade oss med trevligt djävulskap som att få andra att dansa Mora Träsk-danser med oss på resecentrum och stationen, att plocka stadsblommor och smita in på barer för att dela ut dessa till trevliga, fulla norrmänn, och genom att störa socialdemokraterna under valtiderna genom att skrika ut deras nackdelar för stadens människor. Vi sjöng även lumberjacklåten från John Cleese i omklädningsrummen på H&M när vi klädde oss i deras fulaste kläder och förföljde arga busschaufförer med cykel, för att inte nämna när vi skrek alla barnen-historier till folk på balkongerna i stan och beställde mat från Max drive in på cykel för att sen sticka därifrån. Vi gjorde alltid något mer eller mindre busigt, som att diskutera Caesar med poliserna eller att sälja Idol-Sibels själ till djävulen, och under det året vi umgicks kan jag lova att vi hann med en del...
 
Ett favoritögonblick är även när jag och Frits var på en spelning i ishallen för åtta år sen, och bandet Body core spelade för fulla muggar. Frits lutade sig över till mig och skrek "HAN SOM SPELAR BAS SER UT SOM LEGOLAS FRÅN SAGAN OM RINGEN" samtidigt som musiken slutade spela. Jag dog av skratt medans Frits skamset väste "nugårvi" samtidigt som hon drog mig därifrån. Klassisk!
 
Senaste gången jag själv gjorde något pinsamt var på väg till hissen hos Robert i Berlin. Lamporna tändes av sig själva samtidigt som jag gick runt hörnan för att trycka på hissknappen då två ljudlösa människor kom ut. Jag blev så rädd att jag skrek rakt ut och tog upp armarna mot ansiktet. Dom skrattade och ursäktade sig, själv hoppades jag på att aldrig springa in i dom igen.
 
Fan jag saknar människor att göra pinsamma saker med..
 
 
 

Dag 17 - Barndomsminne

Kör igång den här gamla godingen igen.
 
Bara jag tänker på min barndom blir jag alldeles nostalgisk och bara njuter av tanken på allt roligt som hände och alla minnen jag har av tusentals fantastiska småsaker, människor, händelser, platser och personliga utvecklingar jag varit med om. Finns väldigt få saker jag skulle ändra om jag kunde, så jag tar och nämner några av de bästa stunderna jag kommer ihåg.
 
När jag gick i mellanstadiet var det många i min klass som fyllde år i oktober, och under ett par år när vi var runt tio firade jag min födelsedag tillsammans med två på olika håll i klassen nära vänner - Amy och Amanda.
Vi hyrde en lokal nånstans i närheten och bjöd dit hela klassen och några utomstående och bara hade världens roligaste kalas. Det var den tiden man fick Atomic kitten-singlar, Date-parfymer och lekte ryska posten. Det var då man dansade töntig bugg med sina tjejkompisar tills man svettiga sprang till köket, där våra mammor satt och pratade, för att hämta en mugg läsk och en handfull chips innan man sprang tillbaka till det mörka dansrummet och dansade tryckare med nån kille i klassen som man sen pratade om när man träffades i skolan nästa måndagmorgon.
 
Den här tjejen Amanda var även min bästa kompis under några år på lågstadiet, och vi hittade en gång en rulle med papper i garaget som aldrig tog slut. Vi gjorde då farthinder i form av fem meter långa pappersbitar kors och tvärs över hela gatan vi båda bodde på, vilket inte var så genomtänkt då vi inte bara saktade ner trafiken utan stannade upp den helt, samt gjorde våra föräldrar något förbryllade över vår eventuella intelligens.
 
Jag, Amanda och Petra, en tjej som började på vår skola i typ fyran var även med i klassens version av "småstjärnorna" ett år, där vi övade in en dans till Supernaturals låt med samma namn i klassens mysrum.
 
 
 
Någonstans mellan låg- och mellanstadiet umgicks jag även med en tjej som hette Wendela innan hon spårlöst flyttade iväg från området med sin familj. Hon var för mig den mest spännande (men den för min mamma mest kaos-skapande) kompisen jag hade som barn. Vid ett tillfälle fick jag ett par nya stora 90-talsjeans som Wendela övertalade mig var en bra idé att klippa sönder samma dag. Vi hällde även ut vatten och såpa på badrumsgolvet för att åka "skridskor" på och målade naglarna på ett så osmidigt sätt att badrummet än idag har spår av det mörkrosa nagellacket vi "lånade" av mamma.
 
Jag och diverse kompisar hade även en hemlig spionklubb, med Jean och Staffan från Mysteriet på Greveholm som medlemmar. Vi hittade mysterium överallt och rapporterade in detta i en bok jag fortfarande har kvar där hemma på vinden.
 
Jag och mormor var även i Fredrikstad nästan varje sommar för att hälsa på släktingar. Jag bodde alltid hos min två år yngre treonhalvmenning Celine och hennes familj, och vi brukade va ute med hennes föräldrars lyxbåt som vi en gång hoppade från samtidigt och landade på brännmaneter. Vi fick sen sitta inne och kolla på norska Lilla sjöjungfrun efteråt (där fisken hette Fumle).
 
På tal om mormor var jag där (och är fortfarande) varje sommar, och tog alltid med kompisar dit. Jag tror alla "bästisar" jag nånsin haft har varit där och sovit över antingen på sommaren eller vintern. Jag och Frits satt några gånger inne på toan med en IKEA-katalog och kollade genom vad vi skulle behöva för vår egna lägenhet vi skulle skaffa tillsammans när vi blev vuxna, och mormors grannar Tove och Kajsa som var i min ålder var några av mina bästa vänner några år, och vi brukade alltid leka olika lekar i en gamla stugan på mormors tomt som stod hyfsat tom förutom när min hippie-morbror flyttade runt och förvarade sina möbler där (vilket inte hindrade oss från att kravla runt bland allt bråte). Vår favoritlek var nog Bert, Ulla, August och Lotta. Jag var Bert, pappan i familjen, Tove var Ulla som var min fru, Kajsa spelade August som var sonen och Lotta som Lollo hade rollen som var min syster. Det hela var i princip bara en galen familj. Varje gång det ringde svarade man genom att skrika och kasta telefonen i golvet, på den tiden vi lekte att det var (typ 1800-tal) fanns det inte trappor tyckte vi så varje gång det kom en tröskel var vi tvungna att bära över varandra. Och sen hade vi alltid på oss kläder som vi hittat i stugan och som luktade unken farbror.
 
Jag hade även en Five-klubb (för pojkbandet five) med fyra andra från lågstadiet när vi var omkring åtta. Det var utan tvekan mitt favoritband, och vi gjorde en five-bok och brukade dansa ute i vår klass hall - på bänkarna.
 
Under ett av de första åren i skolan var jag även bästis med en tjej som heter Louise, men på den tiden hette Lollo. Vi fick ibland för oss att vi tog oss till och skolan med kameler, och förevisade detta även genom att krypa på knäna hem från skolan, och om jag inte minns helt fel står kamelerna fortfarande parkerade vid den lilla gräsmattan i slutet av vår gata.
 
Jag kan fortsätta hur länge som helst, men här är några som spontant dök upp.
På återseende mitt herrskap!

Dag 16 - Vad jag skulle förändra i världen om jag hade makten

Jag skulle vilja uppfostra nästa generation till att bli mer ödmjuk. Jag vill att tjejer och killar ska mötas på mitten och få ta del av varandras "sociala kön". Enligt min önskan ska tjejer lära sig att ta större plats och inte alltid ta hand om andra före sig själv, lära sig att våga ryta ifrån, säg sin åsikt och bygga en stark självkänsla från grunden.

Sen hade jag velat släppa hela den här machokulturen - nej, våld är inte häftigt och löser ingenting, nej man blir inte manligare ju fler tjejer man ligger med, nej det är inte coolt att träna för att få stora muskler och nej det är inte tufft att verka vara totalt känslokall.

Jag vill att tjejer och killar ska lära sig något från varandra och uppfostras med samma möjligheter, så att män kanske fattar att det här med makt och pengar genom våld, brott och krig är idioti på alla sätt och vis och bara drar hela samhället utför med jävligt många oskyldigt drabbade, och med ett konstanterande att det inte finns några fördelar med ett obehagligt makthavande då det inte gör en mer manlig eller häftig hur man än försöker intala sig motsatsen. Och att pengar inte utgör lycka kan vi nog alla skriva under. Status möjligen, men med facit i hand om vilka medel som ständigt utnyttjas för att bli rik (kriminalitet och krig för att nämna några) är det kanske inte så jävla värt det i slutändan.

Samtidigt behöver tjejer lite jävlar anamma. Tänk vad många resurser här i världen vi går miste om för att tjejer är så mjäkiga och ber om ursäkt för att dom finns. Tjejer måste lära sig att ta plats och sluta hata sig själva och varandra, och definitivt fatta att deras värde inte sitter i sina kroppar. Ideal skulle skrotas i min drömvärld, världen stampar bara på samma ställe om inte går bakåt om vi uppfostrar tjejer till komplexfyllda våp som tycker det är en komplimang att ses som liggbara. Jag skulle vinkla media åt att göra oss intresserade av världen och bli allmänbildade istället för fokus på våra kroppar, som om man ser det från ett annat perspektiv bara är till för att hälsosamt vara ett redskap som en personlighetsförvaring för att kunna förverkliga vår produktivitet och våra fysiska idéer, men som omvärlden gjort om till något med en idealsträvan för att tjäna pengar.

Jag skulle även vilja skrota teknikberoendet, inte att det är dåligt med datorers eller telefoners syfte, utan mer fråntagandet av den nya generationens barndom och skapandet av ett intalat beroende som drar oss längre från umgänget med varandra, och istället leder oss till ett liv i en cybervärld som får oss att gå miste på det jag ser som att leva. Alla har varit med om att fysiskt sätt befinna sig på samma plats som någon som mentalt är på en helt annan plats antingen genom mobilen, datorn, tv-spelet eller whatever.

Sen har vi vår världs förbannade miljöförstöring. Jag hade velat att vi stannade alla fabriker här och nu - fabriker som ändå bara spyr ut en massa skit, och låta alla arbetare köra återanvändning på vad som redan finns istället för den nuvarande principen att slänga och slänga och nyproducera igen och igen, vilket sen ska föras hit på nytt från andra delar av världen, och ja du fattar vilket onödigt cirkulerande som pågår med miljön och på lång sikt även vårt klimat som slagpåse.

Jag vill ha jämlika levnads- och lönevillkor världen över, vilket skulle betyda ett krav på minskad miljöförstöring och lokalproducerad mat samt återanvändande på plats av allt som behövs. Tänk själv vilka miljökonsekvenser som skulle uppstå om ytterligare miljarder människor skulle leva som vi i väst. Vi inbillar oss att det är vårt sätt att leva som är lycka och på så vis vad vi önskar för de fattiga i världen, men har vi människor i de rika länderna någonsin i tidens historia varit olyckligare än vi är idag? Finns det bara mat, vatten, hälsa och kärlek lever dom flesta människorna lyckliga och glada i de flesta hörnen i världen idag - utan lyxbilar, manikyrer och dyra märkeskostymer.

Ett urval av de tankar som dök upp - behöver jag nämna att viljan att förändra är stark?

Dag 15 - Mina drömmar

Det här ämnet kan man tolka på olika sätt.
Snackar vi vad mitt huvud sysslar med under nätterna är det ju en helt annan historia än vad jag har för drömmar inför framtiden.

För några år sen skrev jag då och då om kinaskor, kraschlandningar, ankor i fontäner, animerade instruktörer i klänning och allt vad jag nu bearbetade under nätterna. Jag är inte speciellt känd för att ha de mest lättförklarade och sammanhängande drömmarna, och det vet jag flera personer som kan skriva under.

Här i Tyskland berättar jag alltid för Robert vad jag drömt om när vi vaknat, och jag inser att mitt huvud fortfarande består av galenskaper när jag sover. Dock ångrar jag att dessa inte skrivs ner oftare, hade varit kul att spara.
Men jag kan ju även ställa en fråga till er: vill ni att jag skriver mer om mina drömmar här i bloggen?



Och drömmarna för framtiden då?
När vi fick som uppgift att skriva ner våra framtidsplaner i skolan satt jag och Dallo kvar längst av alla elever. Skrev och skrev och skrev..
Det är så mycket jag vill göra. Bo på olika platser i världen, besöka så många ställen, fortsätta i försvarsmakten och kanske utbildas till polis. Att drömma är inte samma sak som att rada upp en lista över vad jag faktiskt kommer göra, därför drar jag även till med andra saker som passar in under detta ämne: skriva minst en bok, slutföra min lista över hundra saker jag ska göra innan jag dör (och dessutom genomföra den), hålla på med film genom mina filmidéer och intresset av att både stå framför och bakom kameran, utbildas inom journalism, volontärarbeta i ett land far, far away och listan kan göras hur lång som helst.

Får väl se vart man hamnar efter året i Tyskland.
Men mina drömmar vill jag aldrig lägga åt sidan, det är livet för kort för.

Dag 14 - Dåliga vanor och laster

Jag är inte perfekt och ser inte mig som det heller, men att lägga märke till ens egna dåliga vanor är nog lättare för personer utifrån. Men.. let's see..

I svåra situationer med människor avvisar jag ofta istället för att försöka lösa problemen. Jag vet om det och jobbar på att ändra mitt sätt att hantera situationerna, men det har blivit en dålig vana att försöka skydda mig själv från att bli sårad, trots att jag vet att det på lång sikt är bättre att prata med personerna. Även om det till slut ändå skulle betyda att man går skilda vägar.

Jag har svårt att sätta mig själv före personer i min närhet. För mig är det viktigare att finnas där för andra än att ställa upp för mig själv när folk är i knipa, mår dåligt eller min magkänsla säger att de behöver en hjälpande hand och jag själv inte skulle vara helt stabil. Jag sätter mitt eget mående i andra hand och lägger min själ i att vara ett så bra stöd jag bara kan. Det har genom åren satt sina spår genom att jag i slutändan bara blivit utnyttjad. Idag är detta också något jag jobbar på. Mår jag själv inte bra kan jag inte hjälpa andra, och lägger jag min egergi på att finnas där så är det mot personer jag vet kommer göra detsamma för mig.
Jag får släppa lite på att vara den dumsnälla.

Sen kan jag inte gå och lägga mig när jag borde. I princip varje dag säger jag åt mig att stänga av datorn vid nio och somna tidigare för att få en riktig natts sömn. Gör jag det? Nej. Helt oförklarligt. Det är inte som att jag stannar uppe och gör något viktigt i vilket fall som helst.

Också failar jag visst stort på att följa den här listan varje dag.
God afton.

Dag 13 - En vanlig dag hemma hos mig

En ganska typisk dag här i Tyskland är att gå upp vid halv sju på morgonen och göra de två minsta barnen färdiga. Två timmar senare tar vi bussen ner till stan och byter till en spårvagn att ta oss vidare till andra sidan stan med, för att slutligen hoppa på den sista bussen mot Binos dagis där jag och lilla Julius lämnar honom, vinkar och gör samma procedur hem. Ibland missar vi bussen och får gå och inspektera affärer grundligt där han även har en förmåga att tappa bort mig även om jag står två meter bakom honom. Söt.

Sen pusslar vi mestadels av dagarna. Och målar, leker med lera, läser böcker, pekar på bilderna i böckerna, lyssnar på musik, spelar spel, bygger legohus och lär honom nya ord.

Efter jag slutat jobba vid två på eftermiddagen vet man aldrig vad som händer. Går på bio med Vivi, träffar tjejerna, umgås med Robert eller bara lägger mig och sover.

Helgerna brukar innebära utekvällar på massa krogar och nattklubbar, utflykter till olika städer och träffa folk att dra till nya ställen med här i Würzburg. Erkänner att jag gillar att tillbringa en och annan kvart med Robert också.
Och framöver har vi en hel del andra länder planerade att besöka. Tyskland ligger ju mitt i smeten!

Ska försöka skriva oftare om speciella händelser vi gör. Har viss bildbrist, men vafalls.
Nu vet ni, och på återseende mitt herrskap.

Dag 12 - Tio saker du inte vet om mig

Först och främst.. vem är du som läser?
Jag kan inte garantera att folk inte vet detta om mig, så jag får nog göra en lista över tio saker jag inte brukar säga i samma veva som första gången jag skakar hand med en person och berättar mitt namn.

  • På söndag har jag varit nykterist i ett år
  • Jag har sprickor i vänstra nyckelbenet som gör att jag inte kan stå på händerna särskilt länge utan att det gör ont
  • När jag var liten ville jag jobba som fönsterputsare
  • Jag ryser när jag ser hjul från gamla hästdroskor och springer ibland förbi dom
  • Jag gjorde nästan dreadlocks när jag var i Thailand och vill fortfarande prova det
  • Jag har gått till frisören tre gånger i mitt liv, de andra gångerna har jag klippt mig själv vilket även gäller de gånger jag färgat hela eller delar av mitt hår grönt, svart, lila, blått och alla andra hårfärger jag haft
  • Jag har sifferminne, så vissa kombinationer sitter i flera år efter att jag bara hört dom en gång
  • Jag har skrivit dagbok sen jag var sex år och har alla böckerna kvar hemma i Kristianstad
  • Näst efter bensin, krut och precis färdiganvänd gräsklippare gillar jag doften av riktigt gammalt trä
  • Jag har sparat massor av filmer jag gjort med kompisar under högstadiet, innehållande bland annat vår tolkning av sagan om ringen, en säng som brakar ihop vid misstänkt överfall, snor & makrill, sjungandes med vatten i munnen, giftermål med mig som präst, böghögar och fina tillfällen där vi vrålar "YEEEAH" då vi sliter i en upp och nervänd pall

Dag 11 - Mina syskon

Jag har en storebror som är ett år, nio månader och en dag äldre än mig.

Det är ju ganska så känt att syskon bråkar med varandra, dock var jag och min bror lite av ett undantag. Jag kan inte minnas en enda gång jag haft ett bråk, slagsmål eller ens ett stor diskussion med honom under hela mitt liv.


Vi har mer eller mindre stått som hyfsat nära kompisar genom dessa tjugo åren och haft väldigt roligt ihop på alla utflykter och resor vi varit på. Dock insåg vi senast vi träffades att vi egentligen inte känner varandra så väl. Vad vår syskonrelation består av är ett "kompisskap" där jag bara är glad att jag har honom som en galen, kreativ, rolig, smart och lättsam bror att hålla mig i närheten av när han är i Kristianstad. Vi håller inte med varandra i allt vi gör eller tycker, men det nöjer vi oss med att veta och går ofta inte djupare in på saker.

Det är roligt att spendera tid med honom, för han sina ganska speciella sätt att tänka för att vara en kille på tjugotvå. Han är dessutom en bra lyssnare och är så otroligt klok i sina val att leva.

Ja.. där har vi vem min käre bror är.
Udda och äventyrssökande skrivare vars visioner och mål ligger långt utanför gränserna av den östskånska stad jag växte upp i. Är både ifrågasättande och normbrytande, black metal-lyssnande och miljödebatterande, jämställdhetsivrande och filmskapande, lugn men galen och med hopp om att lämna ett stort avtryck i världen.