Social fobi aka svensk kultur

Jag hatar det mesta som har med sverigedemokraterna att göra. Förutom det uppenbara skälen att de är diskriminerande och trångsynta går deras syn på svensk kultur mig på nerverna. Jag vill inte utveckla ett samhälle där fokus ligger på att vi ska dra oss undan mer än vi redan gör. Jag vill inte att vi ska hitta vår plats, be om ursäkt för att vi finns, jobba för att smälta in, kväva våra personligheter och undvika de vi inte känner - bara för att bevara vår kultur.
 
När man som person älskar att ta kontakt med människor på sina egna villkor, då jobbar den här rädda samhällsstrukturen emot en. Jag tror att alla önskar att vi hade lite mer mod och styrka, att vi inte behövde gömma oss och känna oss tvingade att smälta in. Men det är så vi är uppfostrade, vi har sett interagerandet de vuxna har med varandra och där är det tydligt att man håller sig till sitt eget. I skolan är vi så måna om att vara som de andra att det till slut inte finns någon som är sig själv, och på jobbet straffas vi hårt om vi går utanför mallen att vara lagom snackig, kaffedrickande och teamspelande.
 
Det är lättare att gotta sig in i kulturer där äldre farbröder sätter sig och snackar på bussen utan att vilja en något illa, där folk stannar och frågar om man behöver hjälp, där kollegor gång på gång bjuder in till samtal utan att snacka skit vid sidan av och där man hälsar på de man möter. Där till och med ungdomarna söker ögonkontakt och ler.
 
Sen kommer man till Sverige, landet av folkfobi. Förutom de uppenbara sociala bristerna som att nya möten sker vid skolbyte och under fyllan, att endast de tomma bussätena ockuperas och att vi har löjligt lätt för att frysa ut andra slog det mig plötsligt när jag kom tillbaka från Österrike att vi dessutom gör allt i vår makt för att undvika att ögonkontakt.
 
Andra dagen jag var hemma tog jag ut Micko för en promenad då jag mötte en medelålders kvinna längs cykelvägen. Jag tittade upp mot henne för att hälsa och upptäckte att hon vridit ansiktet hundrafemtio grader från mig, allt för att undvika någon typ av kontakt. Mycket märkligt tänkte jag men fortsatte på samma spår de följande två veckorna. Efter ungefär tio möten var det faktiskt en kvinna som mötte min blick och hälsade.
 
Så du Jimmie Åkesson, den delen av svensk kultur kan du ta och köra upp på nån lämplig arisk plats.
 
 

Vad görs när jag aldrig gör det jag borde göra

Jag är den där klassiska som skjuter upp saker så länge det bara går när jag egentligen har tusen viktiga saker att göra. Och det är ju inte som att man fördriver tiden med något vettigt ens utan plötsligt blev det bara oerhört intressant att läsa saker baklänges, ta bilder på sig själv i lösmustasch och att lära sig estniska folksånger på nyckelharpa, också kommer man till det punkt där det blir oundvikligt att inte ströva planlöst i stress-senilheten under någon timme där man inte kan komma på en enda sak man skulle göra från början.
 
Känner du igen dig... inte?
 

Med fortsatt brist på kamerajäkel

Det går sådär men bloggandet känner jag.
 
Var i Lund förra helgen och firade Mysfödelsedag (yes I said it). Hon hade precis flyttat in ovanför den socialistiska, antirasistiska, veganska och feministiska nationen så festen var full av intressanta människor att snacka med. Det började med att jag och My tog tåget från Kristianstad ihop, blåste upp ballonger medan folket började droppa in och fylla glasen. Vi drog sen ner några stycken till nationens festlokal där jag snabbt blev utslängd i brist på studentleg, så vi gick upp och rakade av håret på Mys kompis Edvin istället medan hennes karl Jarri somnade utspridd i sängen. Nästa dag startade med vegansk nationsbrunch tillsammans med femtioelva andra som många ville gratta My på hennes faktiska födelsedag. Sen tog jag tåget hem och snackade med en tjej som också arbetat i Österrike under senaste säsongen.
 
 
Veckan var random. Dallo och jag var och hälsade på vår svenska- och historialärare herr Jonas på vårt gamla gymnasium innan vi smög oss in på Österräng där vi kollade läget och även här blev utslängda. Sen tog vi en promenad ute på Näsbys ängar då det började regna och jag blev hysteriskt blixtfobisk, så vi satte oss som varsin boll intill vägkanten och väntade ut solen innan vi fortsatte strövandet.
 
Sen var jag hos mormor och högg ved med en fuskmaskin, fick dit fler släktingar på fika och hängde lite med Andersson som var i krokarna.
 
Igår var jag på stans lördagsloppis, gjorde några fynd, blängde argt på moderaterna och cyklade senare på eftermiddan till Dallo dit även Angelica kom. Vi grillade ute i minus sjutton grader, gick en runda med Angelicas hund Elvis, kollade på vårt gamla framtida genombrott "in kommer Gösta", satt och snackade ett tag och sen cyklade jag och Dallo in till stan och hennes karlakarl. Dallo försökte visa hennes skills att blunda med ett öga, haha hon såg handikappad ut.
 
Ska försöka ta tag i den här dagen nu, #segstartad.
 

Brudar att se upp till

Inspirerande tjejer som är så awesome att jag vill börja ifrågasätta min sexualitet. Tjejer så intelligenta och intressanta att jag på något sätt vill göra en Carina Berg fast på heltid så jag liksom får äran att ta del av denna awesomeness på ett mer permanent plan. Modiga, starka, ifrågasättande och/eller normbrytande. Vi behöver fler, men tills dess kan vi väl börja med några nuvarande genier.
 
Just den här Carina Berg
 
Sak samma att det är en filmkaraktär, blir inspirerad varenda gång jag ser tjenare kungen
 
Gina Dirawi
 
Nina Zanjani
 
Lady Dahmer
 
Nour El-Refai
 
Cissi Wallin
 
Tuva Novotny
 
Någon som vill fylla på listan?

Vad tror Sverige

Folk brukar använda argumentet att man inte kan skapa fred genom att kriga. Jag frågar mig ibland vad svenskarna egentligen tror att soldaterna gör nere i Afghanistan. Sverige som behöver en regelbok och tre vittnen för att byta en glödlampa, skulle vi skicka iväg och riskera livet på våra anhöriga för att få ut aggressioner genom att skjuta lite talibaner? Eller kanske att vi försöker rensa landet genom att ta död på alla invånare med farliga åsikter så att endast kvinnorna och barnen kan få införa ett säkrare samhälle på egen hand?

 

Det handlar inte om att bygga upp ett starkt försvar då vi väntar på att ryssen ska stå vid dörren i Sverige, inte heller att vi vill kriga oss till fred utomlands. Det handlar om att använda de medel som faktiskt kommer krävas för en utveckling i världen på ett realistiskt sätt. Svenskarna (bland många andra) åker ner till dessa länder med syftet att komma en bit närmare demokratin. Det finns alltid ett fåtal ledare och massor som följer, antingen genom egen övertygelse eller genom få valmöjligheter och tvång. Alla vapen som används brukas i självförsvar - för att inte själva behöva stryka med då kulorna viner.

 

Sedan andra länder började skicka soldater till Afghanistan har flickor börjat få gå i skolan i en helt annan utsträckning än tidigare, kvinnor får hjälp och massor av talibaner har bytt sida. Det har kämpats för möjligheten att rösta, och invånarna känner sig säkrare med soldaterna på plats. Det är talibanerna med deras skrämseltekniker, attacker och vägran om att släppa makten som gör landet osäkert och tvingar soldaterna till att möta talibanerna med samma medel.

 

Vart hade vi kommit om vi skickade ner obeväpnade civila män och kvinnor med mål att knacka på hos talibanledarna för att diskutera fram ett gemensamt beslut om att lägga ner stridsyxan? Vart hade feminismen varit idag om kvinnorna aldrig tagit upp stenarna utan istället snällt frågat ifall herr politiker skulle kunna tänka sig att ge kvinnor lite mer inflytande i samhället? Vad hade polisen haft för nytta om beväpnade rån skulle mötas genom att locka till sig rånarna alternativt att ducka för kulorna på väg mot ett gripande?

 

När världen ser ut som den gör, när skämtkarikatyrer driver till mordförsök och flaggbränning och när terrordåd söker sig in i västvärldens till synes skyddade länder spelar det ingen roll vad vi tycker. Försvarsmakten har idag som roll att skydda inom landets gränser, men även utomlands för slaget om demokratin. Det handlar inte om att kriga för fred, det handlar om att använda krävda medel för att upprätthålla, försvara och utveckla.

 

Och om vi vänder på det, om inte t.ex. ISAF skulle skickas iväg och aktivt finnas på plats, vilka alternativ har vi till att utveckla och hjälpa u-länderna? Tror vi att våra månadsinsatser till Unicef kommer göra jobbet? Att länder med anarkistiskt styre kommer prioriteras och att talibanerna själva kommer åka hem till barnen och dela ut matkorgar? Eller ska vi helt enkelt bara skita i det?

 

 

Alla vill ha jämställdhet - fram tills..

Jag och Adrian satt och diskuterade fördelar och nackdelar med ordet ”hen” igår. Det går ju att spekulera lite i varför så många tvärt ställer sig negativa till detta ord utan att ens försöka förstå innebörden.

 

Kort och gott: hen är till för att i skrift ersätta ”han/hon” och att göra normen könsneutral, inte att göra människor könlösa. Som det ser ut idag är det standard att använda ”han” i alla möjliga sammanhang. ”Ser du rådjuret, han går där borta”, ”har ni anställt någon ny, se till så att han tar med kaffe varje fredag” också vidare.

 

Nu är vi ju så vana vid att alltid använda mannen som norm att de flesta tycker det är ett ilandsproblem att vilja addera det här betydelselösa ordet till svenskan. Men om vi vänder på det och gör kvinnan till norm, hur många killar skulle tycka det var okej att man hela tiden uttryckte sig liknande ”jag ska till doktorn på tisdag, hon kommer säkert säg att min lårbenshals är skev”. Då kommer det ifrågasättas med ett ”hur vet du att det är en tjej?”, något som inte reflekteras över när vi använder killen som norm.

 

Det är även klassiskt att ställa sig emot ordet på grund av uppståndelsen kring hen-debatten. Att ändra något till kvinnans fördel eller över huvud taget ”ta” något självklart från mannen är inte lätt, och det ligger i att vi är så vana vid patriarkatets uppbyggnad att det bara verkar löjligt att börja i en ände så liten som köns- eller icke könsneutrala ord. Det visar bara på hur starkt och djupt rotat vi lever i det mansuppbyggda samhället.

 

Jag ser fördelen i att bortse från de som vägrar fatta eller de som vägrar ge upp lite av patriarkatets omedvetna grepp och istället lita på det faktum att ordet kommer göra språket både lättare och mer jämställt. Jag tog även liknelsen Darin/Bieber igår. Dessa blir bara en symbol för ett uppträdande eller en diskussion och har inte fokus på själva grunden. Ju mer dessa pop-idoler kommer förknippas med gråtande och besatta fjortisar desto mer kommer vi hata sångarna, trots att de själva inte har orsakat stormen av patetiska och förälskade barn. De har kämpat för sina genombrott som musiker och inget annat, men i situationen som uppstår riktar vi hatet mot sångarna själva.

 

Likadant är det med ”hen”. Ju mer ordet förknippas med en bunt überfeminister som vill ta bort könen, klä alla ungar i gråa sparkdräkter och kalla den samlade massan för Jamie eller Kim, desto mindre möjlighet finns det till att nå de som redan bestämt sig. Det är bara ett ord, men i motståndet att ändra något som har med en maktordning eller whatever att göra så uppstår istället en känsla av hot mot något väsentligt och viktigt. Men vill vi nå ett jämställt samhälle får vi fan slita oss loss från samhällsstrukturen och åtminstone reflektera lite.

 

Ni får mig bara att bli mer feministisk

Jag blir gråtarg och förbannad, och vill helst skrika på det här jävla samhället. Det finns ingenstans att fly, för inga länder eller städer har någon fristad, någon plats att fly undan till. Jag vill öppna ett 70-talskvinnokollektiv i Karlstad där vi dricker vin varenda kväll, lär oss självförsvar och diskuterar viktiga frågor. Jag vill komma loss, jag vill aldrig se en man igen så länge jag lever.
 
Jag försökte starta upp något här i Kristianstad, några projekt att leva på och göra miljön lite lite bättre. För det ville jag stå på egna ben och hyra in mig i ett rum i stan och la in en annons på blocket. Det första dygnet sms:ade fyra killar om hur vulgärt dom skulle tillfredsställa mig sexuellt, och kort därefter ringde en annan man om ett rum men började snabbt lägga in ämnen som att hans tjejkompis jobbade med sexleksaker, för att sen ställa privata frågor om hur jag ser på one night stands osv. När jag bad om hans nummer la han på.
 
Idag ringde en man från RFSU och undrade om han fick ställa några frågor. RFSU, ja varför inte? Eftersom det började med så "lätta" frågor hade jag inga problem med att svara, hur jag såg på den allmäna sexualundervisningen i samhället också vidare, men under tiden började magkänslan varna om att något inte stämde. Han började mellan raderna själv lägga in saker som inte kändes relevanta och pratade på ett sätt som inte verkade proffsigt, så jag började svara flygande och allmänt på frågorna, och ifrågasätta vad han skulle använda svaren till. Jag avbröt sen mitt i med att jag var tvungen att sticka, och kollade sen upp om det fanns folk som genomförde falska undersökningar, och bingo. Det fanns de som uppriktigt svarat sig genom hela "undersökningen" och nu kände sig både rädda och kränkra, och aftonbladet hade för några år sen varnat om män som fick njutning av att lyssna på folk som snackade om sina sexliv.
 
Jag har blivit lurad tillräckligt många gånger av män för att ha ett ganska aktivt alarm-system, så jag berättade inte mer än jag skulle kunna göra för kompisar, men känner jag mig kränkt? Som fan. Och jag känner mig förbannad på att de ska ta för sig på våra integriteters kostnader hela jävla tiden.
 

För att jag inte hade någon passande bild

What a day!
 
Morfar som bodde mitt ute i skogen hade tydligen spenderat sina sista tjugotre år med att fylla sitt hus, sin skrangliga garagebod och sin trädgård med tomma plastkrukor, tidningar, musätna sjuttitalsmöbler, rostiga verktyg och blåa snören som vi idag fick elda upp eller lämna på tippen. Vi hissade även ner den norska flaggan som svajade i flaggstången samt flydde monsterspindlarna som tycktes följa mina fotsteg.
 
Förutom mamma och pappa kom även mormor och en norsk släkting dit för att dricka kaffe i solen. Slit och släp från halv tio på förmiddagen till halv sju på kvällen.
 
Random bild varken från idag eller från morfars trädgård, skyll på kameraladdartjyven

Ja, tack då..

Fan vad naiv jag är! Även om jag gör bra saker, även om jag har idéer som kan lyckas så hade jag aldrig med mig i bakhuvudet att världen består av idioter och egoistiska svin till män som bara har som plan att förstöra för andra och få en att bara.. tappa lite mer av det där sista hoppet.
 
Jag vill flytta från det patriarkala samhället ut till något normalt funtat, möjligtvis motsatsen för att jämna ut åren av händelse efter händelse man fått svälja, för vem fan bryr sig i ett samhälle styrt av mannen?
 
Allt föll igår. Det kommande halvåret, sen kom nästa smäll, och nästa, och tillslut satt jag och storbölade på mitt rum utan någon som helst aning om vad jag skulle göra härnäst.
 
Klarade fem dagar i den här stan, men nu är jag fan bitter!
 

Ett steg bakåt för djur och miljö

Jag blir så trött när jag kommer hem till Kristianstad och upptäcker att dom börjat bygga ett köpcenter mitt i stan. Ännu mera trött blir jag på att vissa kommuner funderar på att utveckla pälsindustrin genom fler minkfarmar i Sverige eftersom affärerna går lysande.
 
Bara skit, och känslan av att jobba i motvind är tung. Om Gina Tricot ska öppna en av Sveriges största butiker med fullt sortiment, vad innebär det för årliga miljöutsläpp genom nyproducerandet samt för transporterna? Hur många tusentals ton koldioxid är det vi snackar om? Och nu är det inte en butik som ska upp utan sjuttio.
 
Och om det är en miljon minkar som gasas ihjäl i Sverige varje år, hur många fler är det vi tänkt spärra in i burar tills de drivs till vansinne, som lever ett liv som stridande mot deras naturliga beteende tills de flås och skickas till fåfänga svin i Kina? För mig känns det väldigt sextiotal, pryda tanter i överklassen som skulle stoltsera. Nu borde väl ändå djurrätten kommit ikapp lagligt sätt nog för att förbjuda onödigt lidande och uppfödning i makabert syfte spelat endast på fåfänga och vinst?
 
När kommer de stora förändringarna i rätt riktning?
 

Det blir aldrig som man tänkt sig

Ibland frågar jag mig själv varför jag gör vissa saker. Idag hade jag som plan att klippa mig, färga håret och utväxten brun, förutom en del att bleka och färga lila/turkos. Hur gick det då? Klippningen.. sådär. Lyckades få till uppklippningen bättre på slutet, men luggen klipptes för långt och för rakt för att vara snedlugg. Blekningen var inte blekning utan bara ljusblond och gjorde ingen skillnad på håret förutom cirka femtio hårstrån som blev brunorangea, och den lila färgen satte sig därför bara på mina fingrar och inte i håret. Den bruna utväxtfärgningen hade jag nog i för kort tid, för det blev rödbrunt. VADFAN?!
 
Före
 
Emellan
 
Efter, notera fingrarna..

Sorgligt eller ambitiöst?

Fan vad jag längtar till måndagar. Känner precis igen känslan Tyra beskriver ibland (om det är någon som följer hennes blogg) om att skriva listor inför den nya veckan då det finns för mycket att göra och behöver sortera och få ordning på tankarna. Jag kan inte säga att jag är egen företagare eftersom jag inte startat upp ett faktiskt bolag, men det är egentligen vad jag håller på med, och trots att jag inte ens kommit igång än så älskar jag det. Jag älskar idén, jag älskar sysslorna jag kommer hålla på med och jag älskar att ha mig själv som "chef".

Jag älskar att ge mig utmaningar, sätta egna tider, regler och utveckla mina idéer på egna villkor.
Vill flytta mina gränser, spåna fram nytt, tänka större, tro på förändring och känna att jag gör något för min egen, andras, djurs och miljöns skull, inte för pengarnas eller normernas.

Sitter nu här en lördagkväll halv tolv, har precis tittat på två dokumentärer på kunskapskanalen om barnsoldater i Afrika och om kvinnors rösträtt i England på tjugotalet och längtar till måndag morgon som tjugotvå-åring, är det mest sorgligt eller ambitiöst?
 

Klädbytarfika

Äntligen helg och sovmorgon! Vaknade vid halv tolv och fick direkt höra av pappa att det var ett klädbytar-event på Barbacka, så dit drog jag och Dallo. Vi var först in under tjurrusningen och fick med oss flera snygga grejer, bland annat en grön ryggsäck snyggare än Fjällrävens och några klänningar. Jag bytte in plagg som hittats på en loppis i Berlin, så det var bara win för min del.
 
Därefter gick vi till lilla torg och lyssnade på världens sämsta och mest stirriga auktionsledare från fotbollslaget som även jag spelade i för en herrans massa år sen. Vi fikade sen på Brödboden och tog igen vad som hänt sen sist innan vi cyklade hemåt. Fan att batteriet i systemkameran snart är slut, en ny laddare ska tydligen gå på femhundra spänn, kul.
 
På återseende mitt herrskap.
 
Tråkig dag på jobbet i Flachauwinkl

Begravning och maten var god

Idag var en dag. Började med morfars begravning i Broby. Ceremonin var hälften svensk, hälften norsk och med ett släng av USA efter två av hans fyra barnbarn. Satt och bölade diskret i kyrkbänken när folk gick fram och la blommor på kistan, men det var nog mest på grund av den sorgliga musiken och för vilken relation de andra haft till honom. Själv kände jag honom inte.

 

Vi gick sen tjugofem personer delvis från Norge över till gästgivargården där jag skulle krångla till allt med min laktosfria-vegetariska kost, men den trevliga unge mannen lyckades snickra ihop quornfilé med grönsaker, remouladsås och knapriga potatisplättar. Var mätt efter halva men jag kunde inte sluta äta eftersom det var så gott. Hade den klassiska gravid-i-tredje-månaden-looken resten av eftermiddagen.

 

Mormor med familj samt en norrmannskvinna drog sen hem till henne efter att jag och föräldrarna varit på gravplatsen och tittat på blommorna. Hittade förresten en gravsten med en Kapten Krook, tyckte det var fantastiskt roligt. Vi fikade sen hos mormor och pratade gamla minnen om morfar och saker som hänt i Fredrikstad.

 

Vi åkte sen hem, och eftersom jag under dagen fått ett sms om att min väska var upphittad i Hyllie tog jag tåget dit nu i eftermiddag/kväll för att när jag kom fram upptäcka att det bara var tre av mina böcker. Tjuvarna hade alltså snott ytterligare en väska, och på något sätt hamnade mina böcker i ytterfacket i denna som kunde spåras till mig eftersom mitt namn stod i en av häftena.

 

Är nu hemkommen, datan blinkade om sig så jag fick skriva den här texten två gånger, men jag sitter nöjd och belåten i sängen med tre böcker rikare. Alltid något, jag är fortfarande inte bitter, tänk positivt.

 

Inte tips för slampor alltså

Drar även till med dagens tips. Systemkamerans batterier sjunger onekligen på sista versen och laddaren snodde väsktjuven igår, så jag får snart börja scanna in handgjorda teckningar istället. På tal om den stulna väskan ringde jag och polisanmälde detta igår, och på slutet av samtalet frågade kvinnan trevligt om jag behövde bli uppringd av nån poliskurator för stöd. Jag skrattade och sa att jag klarade mig.
 
Tipset alltså. Jag köpte en ful skrivbok för tio spänn, åkte hem, klippte ut bokstäver från tidningar och klistrade fast på framsidan idag. Slut tips (läst på svenska).
 
 

Gräsligt stor bildbomb

Idag var jag i ett desperat behov av ett nytt skrivblock då jag skrivit ut tre stycken under mina långa jobbdagar i Österrike så jag tog mig helt enkelt ut till ekohallen där jag flanerade en eller två timmar. Hann se stan på vägen tillbaka, och hur hinner dom riva upp hela stan och byta ut allt varenda gång jag är borta? Efter Würzburg hade dom fått fram Naturum och söder torg, efter Tranås var byggnader rivna, efter Berlin var alla gator utan asfalt, parken hade fått en ny lekplats, nya lägenheter stod vid järnvägsbron, framför domus fanns det bara galler och grus, resecentrum var borta och stationen var ombyggd. Denna gången var hela domusparkeringen en enda röra där dom börjat bygga ett köpcenter, stora torg var a mess, och dessutom hade dom flyttat runt allt på ekohallen för första gången sen jag var barn.
 
Det är fan inte Kristianstad utan rese och den gamla lekplatsen i parken, det får räcka nu..
Men är på bra humör idag, måste få ner mina tankar på papper för att kunna lugna ner mig, och nu har jag allt som måste göras denna månaden nedskrivet i tjugofem punkter.
 
Så innan jag fortsätter fifilura slänger jag med lite bilder från hemresan från St Johann med stopp i Würzburg till Sverige i förrgår/igår. Synd att jag inte fick nån bild på jordnötssmörs/Schweitz/miljöräddar-svensken och den galne europa-pyramid-upptäckaramerikanen.
 
 
 
 
 
 
 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 








 

Segstartad

Göttigaste sovmorgonen i en skön säng. Katten förföljde mig genom huset igår och nu har jag tusen saker att göra. Segstartade dagen, har lite svårt med omställningen från den långa resan igår, men jag drar till med lite bilder senare. Fint att kunna blogga igen!
 
 

Schweden Schweden

Ska skriva lite snabbt innan jag däckar här i sängen.

Nu är jag tillbaka i Sverige, och det är på något sätt laddat. Som att starta om från noll. Mina planer är konkreta men osäkra, jag vet inte vad jag vill eller vad jag har framför mig. Staden känns nästan lika tom som Würzburg gjorde igår, men på plussidan är både den vegetariska och den laktosfria maten här tusen gånger bättre och mer fördelaktig än något jag sprang på under de fyra månaderna i Österrike.

Min tågresa började från St Johann igår morse kring tio, jag var framme i Würre vid halv fyra, det regnade. Jag promenerade runt hela staden, tog tåget till Fulda där jag väntade i drygt sjuttio minuter. Men åh vad jag har saknat tyskarna. De sätter sig bredvid en och bara allmänt småpratar lite. Frågar man efter vägen följer de en dit man ska och jag fick några mynt för att låsa in väskan på stationen bara sådär.

Men Würzburg utan Robert, Hannah och Vivi var bara ett tomt skal. Minnena skar genom och varenda plats förknippades med de fina tiderna. Jag distraherades från total uttråkning på Fuldas station genom ännu en pratglad tysk samt en amerikan ursprungligen från Texas som nu bodde i Warzsawa, och som tänkte hitta sydost-europeiska kungagravar med hjälp av en ny radarmanick.

Vi skulle med samma tåg trots att våra slutstationer var i helt olika länder, vi upptäckte tre minuter före avgång att vi satt vid helt fel spår, och vi steg sen på ett spöktåg med sex-sits-kupéer vilka alla var låsta. Vi gick genom så många vagnar att vi till slut traskade in till personalen där vi fick svaret att tåget senare skulle delas. Och tillbaka gick vi för att hitta en svensk som var skrämmande lik mig.

Vi tre satt och babblade till två på morgonen då tåget delades om det mest onödiga att ta med ut i rymden, sjukdomar som härjar loss på nätterna, hur man surfar utan bräda, varför svenskens chef i Schweitz alltid skrek och andra viktiga ämnen, och när Texas-killen left the building fortsatte jag och svensken att snacka fram till fyra på morgonen. Båda vegetarianer mycket för miljöns skull, båda med i någon organisation för rättigheter, båda hade jordnötssmör med oss och ingen av oss var pro allmän flygning i tidsförkortande syfte.

Men vi somnade på vars ett säte till slut och sov i tre timmar innan vi fortsatte babbla om sverigedemokraterna, Skåne vs. Uppsala, Greenpeace och rika pälsbeklädda bastards tills vi kom fram till Köpenhamn vid tio i morse.

Pappa mötte upp mig, vi åt frukost, min ena väska blev stulen med bland annat min lilla kamera och alla jobbintyg vilket som tur var inte upptäcktes förrän vi var framme, och därmed gjorde att hela resan spenderades med att sitta i förarkupén på fel håll och titta på rälsen, och snacka med en Olofsström-bo som liksom min far jobbat på Volvo back in the days där tydligen massa folk blivit tillplattade av alla möjliga maskiner.

Dagen och kvällen spenderades med att cykla och handla, laga quornfärs-tacos, se Kristianstad slå Alingsås i handboll, klappa hund samt katt och att nu ligga utslagen i en nybäddad säng med andra säsongen av "hem till Midgård".

Längtar till imorgon, och mer om vad som hände i St Johann later.

Heppå er!
 
 

På återseende mitt vadå?

Nu händer det grejer här i det österiska riket, kommer inte att ha möjlighet att blogga på jag vet inte hur många dagar, plötsligt händer det!
 
På återseende mitt herrskap!
 
Random bild på den när jag var blond, kring artonhundrafrösihjäl

Allt du behöver är en spegel och mycket fritid

Jag ska dela med mig av kanske den töntigaste grejen nånsin men som faktiskt hjälper riktigt mycket när man vill jobba upp sin självkänsla. Innan jag går och lägger mig varje kväll gör jag följande två saker: tvättar ansiktet med kallt vatten så man ser sådär nyvaket osminkad ut, och sen ler jag mot mig själv i spegeln. Jag ler fram till att jag känner riktig lycka sprida sig genom kroppen. Jo det är faktiskt bevisat att man får upp humöret genom att bara använda just dom där smil-musklerna, och det fungerar varje gång. Har det varit en jobbig dag och jag är arg, sur, frustrerad eller ledsen så tar det lite mer tid, men särskilt att gå och lägga sig efter ett bråk, en utskällning eller när någon fått en att må dåligt är värdelöst. Det blir det första man tänker när man vaknar nästa morgon och det förföljer en, och till slut har det etsat sig fast i självbilden. Vi har ju så lätt att ta åt oss kritik och nedvärdera oss själva.
 
Men det är inte bara glädje som det där leendet tillför, det ger även styrka och tar tillbaka makten. Det får en att komma tillbaka till känslan att man är bra precis som man är och det får en automatiskt att sträcka på sig, känna stolthet och tacksamhet. Beroende på vilken dag man haft genererar det olika styrkor och laddar de känslomässiga batterierna. Att hitta olika knep för att bygga upp självkänslan kan vara något av det viktigaste vi borde prioritera in i våra liv idag. Hade jag inte påbörjat den resan skulle jag fortfarande gråta över situationer som jag idag bara skakar av mig.
 
 
 

Börja visa lite jävla medmänsklighet!

För vad är det värt att offra en bit av vem man är och vad man står för? Vem är det man vill ändra på sig för? Det här med populäritet har nått någon status-topp, men vad är det egentligen som är så viktigt? Om det går ut på att vara omtyckt för den man egentligen inte är så verkar det ju bara va slöseri med tid.

 

Varför följer vi andra, och vilka är det vi väljer att följa? Varför vågar vi så sällan stå upp för oss själva och andra? Det finns inte en jävel som minns den som bara följde strömmen, som var för osäker för att agera och som aldrig tog ställning till något, och nu pratar jag om vuxna människor.

 

Att växa upp med bilden av att vuxna är ansvarstagande, mogna och vet bäst ger hårda slag när man själv som vuxen tvingas möta situation efter situation där vuxna människor gömmer sig bakom andra, fegar ur, köper allt de hör, visar grav empatibrist och stödjer folk som beter sig jävligt illa.

 

Jag längtar efter den dag jag kan gå emellan, bryta något och ge den enskilde individen rätt. Jag är så jävla trött på vuxenmobbing, utanförskap och brist på egentänkande. Jag är så jävla trött på jante-samhällets predikande om att inte sticka ut.

 

Är jag den enda som hört talas om våldtäktsoffer som vänts ryggen till? Är jag den enda som mött vuxenmobbing utan att en jävel tagit ton? Är jag den enda som känt mig fruktansvärt värdelös när varenda åskådare rättfärdigat det dåliga beteendet?

 

Det får räcka nu, varför tillåter vi att offren i olika situationer är de som hatar sig själva? Nu sträcker vi fan på ryggen och börjar visa lite medmänsklighet!

 

 

Våldtäktskultur

Steubenville-fallet äcklar mig bortom ord att beskriva vad jag känner.

 

Det tar aldrig slut, denna rape-culture frodas och växer varje dag på grund av att media och samhället fokuserar bort från själva övergreppet och det faktum att de varken skämdes, ångrade sig eller såg ett fel i vad de gjorde. Killarnas fotbollsprestationer rättfärdigade en våldtäkt, ska vi uppmuntra en framtid där killars lust står högre än tjejers egen vilja? Tjejers kroppar som någon allmän egendom för män att ta för sig av trots tjejers obehag och motviljor?

 

Jag är så jävla trött på patriarkatet och mannens utmålade ”behov” som går ut över tjejers integritet och rättigheter. I ett normalt funtat samhälle bestående av empati och rättvisa vore våldtäktsmannen så hatad att han gjorde bäst i att antingen byta namn eller fly fältet. Jag vill se människors lika värde där de som tror att de kan ta sig friheter på andras bekostnad blir jagade med högafflar och facklor. Jag vill inte höra om att offret får mordhot, jag vill inte höra om domare som känner medlidande för de som endast tänker på sig själva och jag vill inte höra ursäkter eller löpeldar på internet i form av “I feel bad for the two young guys, Mays and Richmond, they did what most people in their situation would have done.”

 

Kvinnan står i underläge, därför väger varenda mans raseri mot den växande våldtäktskulturen tyngre. Varenda kvinna kommer jobba förgäves för jämställdhet så länge inte mannen inser att det är han som måste ändras, att det är patriarkatet som måste släppa taget och ge lika utrymme och likvärdig respekt.

 

 

Salladsget

Idag har jag så trött och sämst humor.
 
Gick förbi en salladsskål i köket för en stund sen och tyckte jag såg skuggorna få fram ett getansikte. Detta dokumenterades. Alltså tänk er nu typ en get som står med vänstra sidan till, lite upphöjd med frambenen som att hen-geten kör en "lejonkungen" på en sten. Med mustasch och tuppkam.
 
 

Melodyreferenser

Kom förresten att tänka på vilken kraft musik har, inte bara genom känslor de kan medföra utan även hur vi refererar tider, minnen, händelser och människor till låtar och melodier.

 

Jag kan liksom inte separera högstadiet år från år, över vilken natt det var jag bytte stil, när vad hände och när jag hängde med vilka, men för några dagar sen slog ”melody club” till från ingenstans. Jag har aldrig lyssnat på dom, gillat dom eller haft någon koll på bandet, ändå förknippar jag dom och the Sounds starkt till min barndomskompis Louise (och jag vet inte ens om hon gillade dom), och det medför flashbacks som gör det klarare i huvudet att placera in saker i rätt tid.

 

Här har vi anledningen till varför jag tog mig in på youtube igår morse - för att lyssna på några av deras stordåd, men jag tröttnade snabbt och stängde av detta svängiga och överlyckliga skräp (men hann till min glädje notera att sångaren hade läppglans samt att varenda tjej i ena videon både var fullt påklädda och normalbyggda).

 

Bara första introt drog mig tillbaka till sexan eller sjuan, då allt fortfarande var lugnt. Ofärgat hår, osminkad, fotokursen, hängandet hos Lollo efter skolan med tillhörande oboy-drickande, allt som fortfarande höll oss alla kvar i barndomen innan det gick utför strax därpå.

 

Jag och lite oklart vem sprang även på sångaren under Kristianstadsdagarna typ 2004 och fick honom att signera våra skor mitt på övergångsstället mellan hotellet och parken.

 

Jag refererar även låtar till bland annat studenten (och spyr på all objektifiering i denna och nästa video), Thailand med Dallo, förra sommaren med festivalbussen, tiden här i Flachauwinkl, och måste tillkännagiva att dessa bastards till österrikare har fått mig att gilla några låtar tillhörande hiphop-genren… hur fan gick det till?

Edit: inte texterna, dom suger.

 

 

Från noll till hundra till noll

Från konstant skrivande till död blogg på två dagar. Blame it on the arbeit.

 

Varenda gång jag försökt få tid att uppdatera har det kommit nytt folk. Det är alltså belgarna som varit i farten nu igen. Dessutom hade jag en incident igår morse, gick upp som vanligt vid kvart över sju, noterade hur tidigt liften utanför köksfönstret börjat gå men antog att det bara var någon kontroll och tog mig ut för att hitta resten av kollegorna uppe vid bergliften. Då hade det tydligen varit tidsomställning under natten. Satfläsk.

 

Egentligen var det lugnt, jag kan inte påstå att kön ringlade sig lång från min liftstuga, så jag hade en timme på mig att skotta loss uppe vid säkerhetslinorna och annat viktigt.

 

Idag var precis likadant, förutom att jag varken skottade eller försov mig. Med andra ord: belgarna var där och kunde fortfarande inte åka skidor.

 

Inne på sista jobbveckan nu alltså, snart tillbaka mot Sverige. Ha tålamod med mitt kringflackande..

 

Konversation med Adrians autokorrekt:

 


 
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se