Jobbigt, Mauerpark

Idag var en idiothektisk dag, och finns inte det ordet än inför jag det nu så att jag kan börja beskriva vad som hände i morse.
 
Jag gick upp alldeles i för god tid för att vara jag (tidsoptimist), så att jag skulle kunna va i Mauerpark tjugo minuter innan jobbet började klockan elva. Fem i halv elva kollade jag på pappret jag skrivit upp s-bahn-tiderna på och insåg att jag kollat på fel destination och att tåget skulle gå om fem minuter då jag var cirka fyrahundra meter från stationen och inte hade köpt en biljett än. Hann fram precis till att hitta spåret men fortfarande utan biljett när tåget lämnade stationen.
 
 
Sprang då ut på stan för att hitta en bankomat då jag inte hade några kontanter ute men hittade inga efter att ha sprungit en hel gata upp och en hel gata ner, så jag tog mig då istället upp till en annan del av stationen för att köpa en biljett med bankkortet - vilket såklart inte funkade med mitt visakort, och i ren stress småskrek jag nästan på en stackars deutschebahn-kontrollant som inte fattade engelska. Hade nu typ tre minuter till nästa tåg skulle gå. Insåg mitt nederlag men sprang ändå vidare för att försöka hitta den bankomat jag blivit tipsad om av kontrollanten. Fick alltså mina pengar och en biljett, och satte mig lugnt på tåget - att sen tåget gick tre minuter efter den egentliga avgångstiden störde mig inte så mycket förrän vi började rulla och jag insåg att jag satt på fel tåg. Hade skrivit upp spåret för stationen jag bodde vid istället för den jag åkte från, och åkte alltså hem till min hemstation istället men fattade inte detta förrän vi åkte vidare ännu längre österut då jag desperat vände mig om till en dyster tant som bara skakade på huvudet vid min fråga om vi var på väg mot Mauerpark.
 
Hoppade alltså av mitt ute i ingenstans och väntade på att tåget tillbaka till Ostbahnhof skulle komma, klockan var nu prick elva men min stress började trappa ner då jag insåg att det inte fanns något jag kunde göra åt saken. Kom alltså tillbaka till rätt station och började nu leta efter spåret jag egentligen skulle åka från och hittade det samma sekund som jag såg tåget stänga dörrarna och åka. Nästa skulle gå tjugo minuter senare så jag ställde mig snällt och väntade medans jag lyssnade på den gamla favoriten rammstein - sonne.
 
Jag kom fram till slut och mina kollegor hade inte börjat jobba än som tur var. Solen sken och det var fullt med folk överallt, och vi fick in massor av folk till att börja prenumerera på Süddeutche Zeitung där jag jobbar om jag glömt att nämna det. Mitt i allt kom en kille förbi och en av mina kollegor frågade honom om han var intresserad av tidningen vilket han svarade nej på. Han fortsatte ändå stå en bit ifrån oss innan han gick fram till mig och berättade att han var en proffesionell frisör som precis startat eget och behövde hårmodeller att klippa gratis, och undrade om jag var intresserad. Visst tänkte jag med tanke på det fiasko till frisyr jag fick sist jag gick och klippte mig för någon månad sen, och fick en tid på tisdag.
 
 
Från loppisen på Cassiopeia, hittade inga bra från Mauerpark
 
Nåväl. Vi höll nog på i nästan tre timmar innan seriöst tio poliser kom gåendes och beordrade oss att ta ner borden så länge vi inte hade papper med oss på att vi fick ge bort gratis dricka. Jag frågade om det verkligen krävdes tio poliser för detta, och en kvinnlig polis med lila slingor skakade argt på huvudet.
 
Det verkar inte som att poliserna här i Tyskland har någon humor, igår körde det förbi åtta fullpackade polisbussar och ställde sig utanför ostbahnhof, jag gick fram till en polis och sa:
- Are you out on a fieldtrip?
Antingen kunde han inte så bra engelska eller så var han bara tråkig för han svarade bara:
- No, here will be a demonstation in two hours.
 
Iallafall. När poliserna idag tvingade oss att packa ihop gick jag in till den stora loppisen som är i parken varje söndag och jag sprang direkt på frisören igen. Han bjöd på dricka och vi satte oss och snackade en stund, han berättade om hans tid som frisör i London och om vad han gjorde i Australien där han bodde ett tag.
 
Vi skiljdes sen åt och jag fortsatte gå runt fram till stängningsdags - tiden för att leta fynd bland de saker försäljarna lämnade kvar att skänka bort istället för att släpa med sig hem igen. Hittade ganska mycket kul men började frysa så jag köpte med mig en asgod macka från subway och åkte hem istället.
 
Hur var din dag?

Livet som överanalyserande fruktälskare

Konstigt hur vi människor förändras över tiden egentligen.
 
För några år sen var det bästa jag visste stora utländska marknader med kläder, accessoarer och saker överallt där man kunde gå runt bland stånden och hitta originella och snygga saker till bra priser utan att de så billiga ut.
Nu för tiden går jag inte in i affärer med nya saker, och närmar mig inte ens de stora fyllda marknaderna längre.
 
För några år sen när jag började bli lite äldre och insåg att det inte fanns något som hette gratis började jag långsamt och omedvetet analysera saker omkring mig. Människor, händelser, saker, kroppsspråk, logiska förklaringar, ja i stort sett allt. Det var först nu i år jag insåg det och lägger nu märke till att jag gör det hela tiden.
 
Varje gång jag ser ett pris på en vara eller tjänst undrar jag vad det egentligen är värt, hur mycket mellanskillnad säljaren får och hur mycket kunden egentligen hade kunnat tjäna på att själv uträtta problemet eller få tag på vad personen nu än behövde.
 
När jag ser personer analyserar jag deras kläder, utseende, humör och kroppsspråk. Inte på ett sätt som "är personen snygg eller ful" utan mer som ett "är personen lycklig, vilket jobb har personen, är personen nöjd med sitt yrkesval, hur var personen som ung, varför är personen blyg" osv.
 
Jag gör det med allt och kan inte sluta, vilket jag heller inte vill. Jag är kritisk till alla erbjudanden, jag vet att allt går ut på att tjäna pengar och att det inte finns några supererbjudanden som blows your mind. Jag går och letar ledtrådar om människors liv för att försöka få en bild av hur dom lever. Jag jämför restauranger, barer, affärer, stormarknader och kiosker med varandra och funderar över hur mycket varorna kostade inköparna, hur mycket företagen tjänar, hurdana villkoren för arbetarna som skapade produkterna är och vart i världen dom kan befinna sig.
 
Hur man än vänder och vrider på det kommer alla människor i arbetslivet vara ute efter att tjäna pengar, men jag ser hellre att överskottet av pengarna går till miljö- och människovänliga ändamål än kapitalistiska, orättvisa och nyproducerande företag.
 
Så för att återgå till de första meningarna i inlägget har jag numera börjat bli intresserad av matmarknader istället. Ni vet såna med fruktstånd, ostvagnar, hemgjord sylt som nån gammal söt tysk man gjort och bord efter bord med grönsaks- och fiskhandlare (där man då köper maten och inte själva handlarna oftast).
 
 
Det är biologiskt (miljövänligt) och nyttigt med mysig tysk stämning.
Alldeles alldeles underbart!

Konsten att ta tag i sina drömmar

Om vi alla tänker tillbaka på vår tid som barn och ungdomar fanns det genomgående alltid drömmar och planer för vad vi skulle göra och bli som vuxna, även om dessa ofta varierade från år till år. Sen nådde vi en dag den åldern då vi var vuxna och självständigt skulle ta oss an världen med tusen möjligheter framför oss, bara detta att det för många blev ett rakt spår av "borden", "måsten" och "en annan gång".
 
För många är verkligheten ett liv av jobb, familj, vänner och permanent bostad - trygghet med andra ord, men utan nya händelser, utan de förfyllda drömmarna som för många ändå finns nånstans i bakhuvudet och lockar ibland. Men sen måste man tänka realistiskt, det går inte att bara släppa allt tänker många, men då är vi tillbaka till fällorna igen - samhällets och normernas fällor, och vad skulle alla andra tycka?
 
Jag menar inte att det är fel på att leva normativt så länge det gör en lycklig, men det är lätt att hamna i fällan om man låter bekvämligheten, vardagen och själva uppskjutandet ställa sig som ett hinder för vad man egentligen vill, och vad man någon gång "ska" göra. Rädslan kan även vara ett problem som får en att tveka, likaså om man står på egna ben och inte har någon man känner som vill eller är beredd på att ta samma kliv som en själv, eller bristen på beslutsamhet vare sig det handlar om att starta eget, att flytta till Schweiz eller att gå en kurs i självförsvar.
 
Det viktigaste om du just nu sitter och tänker på saker du verkligen vill göra i ditt liv är att faktiskt ta papper och penna och skriva ner allt, inte bara det som verkar rimligt, utan verkligen allt - om det så är att flugfiska i Colombia med Sean Penn eller att starta ett 80-talsdisco i London.
 
Skriv därefter ner de rimliga "att göra"-målen för de kommande sex månaderna. Innan jag gjorde detta var mina drömmar bara en enda röra vilka var svåra att ta tag i då jag inte visste vart jag skulle börja. Jag visste ju vad jag ville göra, ändå hände inget (även om jag hittade andra roliga saker jag trivdes med att göra under tiden).
 
Kvällen innan jag flyttade till Berlin satte jag mig därför och skrev dessa två listor. Inte bara blev jag motiverad och energisk utan fick även konkreta mål att uppfylla från och med samma dag - med satta mål är det lättare att ta steget, för då har man redan bestämt sig.
 
Tittar jag tillbaka på den knappt månadsgamla listan kan jag redan nu kryssa av flera små delmål, och att göra det jag verkligen vill ger en helt annan typ av tillfredställelse än att masa sig genom år fyllda av sånt som andra vill att vi ska göra, sånt vi själva har bestämt att vi borde göra och vad samhället bestämt att vi ska spendera våra liv åt, i syfte att själva tjäna pengar.
 
Vem kommer vara mest nöjd när du är gammal och ångrar det du aldrig gjorde?
 
Jag kan bara ge dig tipsen, nu är det upp till dig!
 

Tog en random lycklig icke så hoppande hoppbild från när jag och bästaste
australiensiska Hannah och jag var och tågluffade två veckor i Italien förra året

Dag 17 - Barndomsminne

Kör igång den här gamla godingen igen.
 
Bara jag tänker på min barndom blir jag alldeles nostalgisk och bara njuter av tanken på allt roligt som hände och alla minnen jag har av tusentals fantastiska småsaker, människor, händelser, platser och personliga utvecklingar jag varit med om. Finns väldigt få saker jag skulle ändra om jag kunde, så jag tar och nämner några av de bästa stunderna jag kommer ihåg.
 
När jag gick i mellanstadiet var det många i min klass som fyllde år i oktober, och under ett par år när vi var runt tio firade jag min födelsedag tillsammans med två på olika håll i klassen nära vänner - Amy och Amanda.
Vi hyrde en lokal nånstans i närheten och bjöd dit hela klassen och några utomstående och bara hade världens roligaste kalas. Det var den tiden man fick Atomic kitten-singlar, Date-parfymer och lekte ryska posten. Det var då man dansade töntig bugg med sina tjejkompisar tills man svettiga sprang till köket, där våra mammor satt och pratade, för att hämta en mugg läsk och en handfull chips innan man sprang tillbaka till det mörka dansrummet och dansade tryckare med nån kille i klassen som man sen pratade om när man träffades i skolan nästa måndagmorgon.
 
Den här tjejen Amanda var även min bästa kompis under några år på lågstadiet, och vi hittade en gång en rulle med papper i garaget som aldrig tog slut. Vi gjorde då farthinder i form av fem meter långa pappersbitar kors och tvärs över hela gatan vi båda bodde på, vilket inte var så genomtänkt då vi inte bara saktade ner trafiken utan stannade upp den helt, samt gjorde våra föräldrar något förbryllade över vår eventuella intelligens.
 
Jag, Amanda och Petra, en tjej som började på vår skola i typ fyran var även med i klassens version av "småstjärnorna" ett år, där vi övade in en dans till Supernaturals låt med samma namn i klassens mysrum.
 
 
 
Någonstans mellan låg- och mellanstadiet umgicks jag även med en tjej som hette Wendela innan hon spårlöst flyttade iväg från området med sin familj. Hon var för mig den mest spännande (men den för min mamma mest kaos-skapande) kompisen jag hade som barn. Vid ett tillfälle fick jag ett par nya stora 90-talsjeans som Wendela övertalade mig var en bra idé att klippa sönder samma dag. Vi hällde även ut vatten och såpa på badrumsgolvet för att åka "skridskor" på och målade naglarna på ett så osmidigt sätt att badrummet än idag har spår av det mörkrosa nagellacket vi "lånade" av mamma.
 
Jag och diverse kompisar hade även en hemlig spionklubb, med Jean och Staffan från Mysteriet på Greveholm som medlemmar. Vi hittade mysterium överallt och rapporterade in detta i en bok jag fortfarande har kvar där hemma på vinden.
 
Jag och mormor var även i Fredrikstad nästan varje sommar för att hälsa på släktingar. Jag bodde alltid hos min två år yngre treonhalvmenning Celine och hennes familj, och vi brukade va ute med hennes föräldrars lyxbåt som vi en gång hoppade från samtidigt och landade på brännmaneter. Vi fick sen sitta inne och kolla på norska Lilla sjöjungfrun efteråt (där fisken hette Fumle).
 
På tal om mormor var jag där (och är fortfarande) varje sommar, och tog alltid med kompisar dit. Jag tror alla "bästisar" jag nånsin haft har varit där och sovit över antingen på sommaren eller vintern. Jag och Frits satt några gånger inne på toan med en IKEA-katalog och kollade genom vad vi skulle behöva för vår egna lägenhet vi skulle skaffa tillsammans när vi blev vuxna, och mormors grannar Tove och Kajsa som var i min ålder var några av mina bästa vänner några år, och vi brukade alltid leka olika lekar i en gamla stugan på mormors tomt som stod hyfsat tom förutom när min hippie-morbror flyttade runt och förvarade sina möbler där (vilket inte hindrade oss från att kravla runt bland allt bråte). Vår favoritlek var nog Bert, Ulla, August och Lotta. Jag var Bert, pappan i familjen, Tove var Ulla som var min fru, Kajsa spelade August som var sonen och Lotta som Lollo hade rollen som var min syster. Det hela var i princip bara en galen familj. Varje gång det ringde svarade man genom att skrika och kasta telefonen i golvet, på den tiden vi lekte att det var (typ 1800-tal) fanns det inte trappor tyckte vi så varje gång det kom en tröskel var vi tvungna att bära över varandra. Och sen hade vi alltid på oss kläder som vi hittat i stugan och som luktade unken farbror.
 
Jag hade även en Five-klubb (för pojkbandet five) med fyra andra från lågstadiet när vi var omkring åtta. Det var utan tvekan mitt favoritband, och vi gjorde en five-bok och brukade dansa ute i vår klass hall - på bänkarna.
 
Under ett av de första åren i skolan var jag även bästis med en tjej som heter Louise, men på den tiden hette Lollo. Vi fick ibland för oss att vi tog oss till och skolan med kameler, och förevisade detta även genom att krypa på knäna hem från skolan, och om jag inte minns helt fel står kamelerna fortfarande parkerade vid den lilla gräsmattan i slutet av vår gata.
 
Jag kan fortsätta hur länge som helst, men här är några som spontant dök upp.
På återseende mitt herrskap!

Berlin

Nu är det dags att dra igång bloggandet igen. Det var inte så lätt de första veckorna här i Berlin, vilket självklart var väntat, men innebar även att det inte fanns tid att sätta sig och göra ett inlägg här även om jag haft tillgång till internet då och då.
 
Jag kan väl börja med att säg att det är den artonde september och jag sitter utomhus med datorn i knät på bakgården till lägenheten jag flyttade in i fyra dagar efter jag kom hit. Artonde september, tjugotre grader varmt och med ett linne och tunna jeans på mig.
 
 
Det var intressant att komma till Berlin. Med tanke på att jag tidigare vägrat titta på bilder från stan hade jag ingen aning om hur den skulle se ut, och jag märkte när jag väl kom hit att jag heller inte hade några direkta förväntningar. Plötsligt var jag bara här och insåg att jag hade en jättestor och spännande stad att upptäcka from scratch, och jag har inte ens kommit nästan halvvägs trots att jag varit här i över tre veckor.
 
Jag trivs här även om det är svårt att hitta ett jobb om man inte kan flytande tyska - mycket svårare än jag trott, men jag har börjat inse lite vad jag egentligen vill göra i livet, vad jag vill bli och vad jag har på "att göra"-listan.
 
Har egentligen massor att skriva om tiden här och ännu mer att skriva om så mycket annat, men jag får ta det när jag får internet permanent, nu ska jag fortsätta jobbsökandet!
 
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se