Värna om dig och miljön

En av dom bästa sakerna jag vet är att gå på loppis. Man vet aldrig vad man hittar, människorna har en skön inställning och man får massor av inspiration. Man kan vara på jakt efter något särskilt men kommer alltid därifrån med något helt random som tilltalade en men man aldrig själv skulle ha kommit på att införskaffa om det inte var för att den låg där i hyllan eller på bordet och bara kändes helt rätt. I vanliga butiker hänger där tio exemplar av samma plagg medan man på loppis sätter sig på knä och rotar runt i sopsäckar fulla av ett och annat guldkorn. Av allt jag införskaffar som inte är typ mat, tandborstar och strumpor skulle jag gissa att nio av tio saker är begagnade. Jag älskar alla dessa bakluckeloppisar, skolanordningar, second hand-butiker och helgmarknader.
 
För någon månad sen hittade jag en gammal bok om blodgruppsdieten på en loppis här i Oslo och när jag var hemma i Sverige förra helgen försökte jag spåra upp vilken blodtyp jag hade. Det var telefonsamtal hit och telefonsamtal dit innan jag tillslut fick svaret, och efter det dök jag ner i boken och samlade information. Förra julen fick jag dessutom en bok om ayurveda av mormor som handlar om att man äter efter det element man är fött i och vilken åldersgrupp man tillhör. Så jag kombinerar dessa två dieter för att förhoppningsvis slå dubbelt rätt. Köpte en blender från norges motsvarighet till blocket i lördags, begagnad för hundra spänn, och tänkte sätta igång nu till helgen. 
 
 
 

New born

När livet börjar kännas för ordinärt, för vanligt och tråkigt, när man börjar känna sig som en del av samhällets kugghjul och blundar för att själen skriker av uttråkning vill min rebelliska sida bara gå bärsärkargång och känna sig levande igen. Rastlösheten gör mig urflippad och matt på samma gång. Det sjuka är att det är pengar som skulle lösa situationen. Inte pengar för makt och status utan pengar för frihet där det är möjligt att uppleva och utforska. Långsam pengasparing är en låsning, ett hinder där man inte kommer till sin fulla rätt. En sparlåga, en pausknapp, en regnig dag. Jag vill så mycket, för mycketTvingar mig att tänka rationellt istället för att fly. Försöker se målet och jobba mot det. Ger mig belöningar emellanåt för att hålla uppe motivationen. Men känner hur det bara planar ut. Målen är så långt borta att jag inte har något att greppa tag om. Ser inga bättre alternativ. Har flyktiga planer, vet inte vart jag ska börja. Utan konkreta mål har jag ingen glöd och utan glöd rasar allt. 
 
Jag behöver någon typ av förändring, för gör jag inget vet jag vart det här kommer leda. Det brukar funka att skriva ner alla drömmar och idéer för vad jag gillar och vill göra. Sen letar man upp möjligheterna i varje område och bestämmer sig för den som magkänslan satsar på. Det ombytliga men spännande livet i mina skor.. 
 
Ska sortera ut trasslet i hjärnan först genom att lyssna på muse och städa köket. 
 
 

Nattankar helt utan röd tråd

I födelsedagspresent fick jag av mina föräldrar boken "ADHD hos vuxna - så lyfter du fram dina styrkor". Jag har ingen diagnos men känner heller inte längre att jag behöver en. Boken är som en bibel för mig. Den sätter ord på mina tankar och får mig att förstå att de flesta andra fungerar på ett annat sätt än mig. Jag förväntas anpassa mig till hur större delen av befolkningen fungerar vilket varken är något jag kan eller vill. Framför allt vill jag inte. Boken pusslar saker på plats, får mig att känna mig mindre malplacerad och inger hopp och styrka. Jag har suttit med en marker på väg till och från jobbet den här veckan och täckt relevanta meningar. För större delen av alla människor anses många av mina egenskaper som brister eller funktionshinder, men boken skiftade fokus till dess styrkor och poängterade hur min verklighet inte kan speglas genom samhällets normer, då kommer jag endast se ner på mig själv. Lika relevant vore det att sätta in en vanlig människa bland folk som fungerar som mig och be den personen att anpassa sig till gruppen. Försöka duger men det är att slå knut på sig själv och sina faktiska individuella behov. 
 
Men bara att få den bekräftelsen. Jag har suttit på tåget och skruvat på mig och pipit till av entusiasm när jag läst att det för människor med ADHD är omöjligt att stanna på ett ställe där de inte trivs till hundra procent, att dom ifrågasätter normer, lever sina liv oberoende av andra människors gillande eller misstycke, bryr sig mer om djur och miljö än andra, har ett större behov av att vistas i naturen, ofta är mångsysslare, tänker utanför boxen, är känslomässigt lyhörda, har svårt att koncentrera sig, är mindre dömande osv. Folks misstro blir en börda till slut, och att få upprättelse genom boken är en otrolig lättnad.
 
Ibland känns det ensamt, och ensamheten är den som satt dom djupaste spåren hos mig i form av panikångest och uppgivenhet. Jag har svårt att ta tag i saker och nu känns mitt liv bara som ett virrvarr. Jobb, en lägenhet som inte går att bo i som gör att jag måste hitta ett nytt ställe vilket är svårt så här nära månadsskiftet. Det kommer dessutom leda till dubbla hyror den här månaden vilket känns som pengar kastade rätt i sjön. Jag har råkat trassla in mig i nån tysk deklaration där jag varken vet vad som är rätt och hur jag ska lösa det. Jag vet inte vad jag vill göra den närmsta tiden och jag letar febrilt efter en blan b ifall jag inte skulle komma in på min drömutbildning nästa höst. Vad jobbar jag för? Hur mycket pengar behöver jag spara? Vad ska jag med de sparade pengarna till?
 
Egentligen har jag det väldigt bra. Jag har många privilegier som massvis av människor saknar. Jag vet att jag kan snurra runt saker och ta mig framåt. Men det är så många praktiska och känslomässiga saker som ställt sig i vägen dom senaste månaderna, och det är som att min hjärna trasslar ihop sig och inte kan fokusera innan dom knutarna är uppredda. Och så fort något är löst så dyker nästa sak upp. Jag får aldrig möjlighet att fokusera på dom frågorna jag behöver ha i fokus. Måste skriva ner alla mål för att få ordning i röran, annars försöker jag kaotiskt springa runt i alla riktningar samtidigt utan att få något gjort. Det enda jag blir rikare på är panik.
 
Tur är då att det finns en säsong glee jag inte sett än. Där kan jag bara ta det lugnt, skratta, gråta och samla kraft igen. Om folk bara insåg hur genialiskt glee är..
 
 

Även bedrövliga idéer välkomnas

Vår lägenhet är ett riktigt kap. Ett par veckor efter jag flyttade in stod jag genomförkyld och lagade mat i köket. Kände hur jag fick svinont i lungorna men trodde det berodde på hur kallt det var i köket. Dagen efter när jag kom hem från jobbet kunde jag känna lukt igen och ryggade tillbaka av en stark stickande mögelstank. Hittade snart källan under handfatet i köket då hyllbräderna i skåpet var söndermöglade men inte hade kunnat märkas av tidigare då det var torrt under sommaren och sporerna inte följt med vattenpartiklarna ut i rummet. Fick bo på soffan hos en kompis en vecka tills problemet var löst. Hela lägenheten var då redan helt paj av allt mögel som lagt sig på alla möbler, köksutrustning och mat. Lukten går bara inte ur även om det blev en klar förbättring.
 
När jag flyttade in var det en knapp man inte fick röra i hallen då den felkopplades med nån säkring så båda kylskåpen och frysen samt hallampan slogs ut. Råkade göra detta en gång efter att ha jobbat tretton timmar och bara ville äta och gå och lägga mig. 
 
För några dagar sen nu så hörde jag hur det forsade in vatten i lägenheten och trodde att vi haft ett öppet fönster när det regnade. Sprang ut i köket men hörde att det kom från badrummet där vi inte har något fönster. Tänkte att det kanske var duschen som läckte. Kom in i badrummet och blev träffad av vatten som kom från taket. Grannarna ovanför hade tydligen en stor läcka ibland som svämmade över och forsade som ett skyfall genom taket i vårt badrum. Med tanke på den enorma fukt som samlats mellan vårt tak och deras golv var det nu såklart mögel som följde med ner i forsränningen. Det går åter inte att befinna sig i lägenheten. Mitt rum är varmt och bra, det kan jag trösta mig med, men jag kan numera varken laga mat eller duscha i mitt eget hem som jag betalar pengar för varje månad.
 
Dessutom är hela byggnaden full med skumma typer. Folk kommer och slänger gamla saker och möbler i den öppna parkdelen utomhus som ligger omringat av lägenhetshusen. Så kommer enligt sägnen polacker och hämtar upp detta bråte. En gång när jag gick och tvättade var det en man som förföljde mig dit trots att jag hela tiden sa nej. Han gick med in i tvättstugan och visade något han hade i en påse. När jag försökte gå därifrån tog han tag i min arm så jag fick slita mig loss och springa ner och låsa dörren. Hade stora rivmärken på armen efteråt och har inte vågat gå och tvätta efter det.
 
Vill ta mitt pick och pack och dra på direkten, men betalade den senaste hyran för perioden fram till mitten av november och jag vill inte betala dubbla hyror för det här. Vill dessutom inte lämna dom andra att betala min del och jag kan nog glömma att hitta någon som vill ta över mitt rum med tanke på skicket. Känns som att jag blivit totalt lurad av någon som hyr ut lägenheter i det här skicket och man sen inte kan ta sig ur.
 
Röv. Förslag?
 
 

Dag 22 – Det här upprör mig

Den där gamla listan har jag meckat med i fyra år nu så det är väl på tiden att den färdigställs. Och ärligt talat finns det många saker som gör mig skitförbannad. Feghet är ett exempel. Brist på solidaritet och civilkurage är något som inte bara gör mig arg utan även får mig att tappa respekten för en människa. Att jag sen som ett resultat av detta inte ser upp till särskilt många människor kan väl ses som upprörande i sig, men mer på ett uppgivet sätt. Att medvetet orsaka djur psykiskt och fysiskt lidande ligger inte ens på en upprörande nivå, det är beyond taffliga rubriker och kan knappt skrivas om utan att efteråt behöva lappa ihop mitt trasiga hjärta.
 
Nej min första tanke att skriva om är det ständiga debatt-temat manshat. Vi människor hatar hit och dit för smådetaljer. Vi hatar sushistället efter den gången dom glömde att lägga i sojasås. Vi hatar chefen eftersom hen alltid tar det sista kaffet. Vi hatar kvinnan som tog upp den lediga platsen på bussen med sin handväska. Vi hör dom där hatande klagomålen precis hela tiden och överallt. Ändå är det inte legitimt att som kvinna hata det kön som systematiskt förtrycker densamma genom hot, våld, härskartekniker, maktmissbruk, sexism och ojämnställd fördelning av respekt och tillgångar. Ändå rasar män över det faktum att det finns kvinnor som hatar det kön som nästan uteslutande står för världens krig, terror, mord, våldtäkter och övergrepp. Trots att män i det stora hela objektifierar, ser ner på, underbetalar, ignorerar och kvoterar bort kvinnor kommer det som en chock att många av oss till slut får irritation att växa till något starkare. 
 
Jag kan inte påstå att jag alltid känner mig trygg när jag går ensam. Jag vet att män, ofta fulla sådana, kommer bemöta mig som person med distans. Jag är alltid min kropp och dess syften framför min personlighet. Vi tjejer är väl medvetna om vilka konsekvenser och vilken skuld män lägger på oss om vi blir våldtagna. Det är inte främmat att behöva säg nej en sjunde gång, främling eller ej. Det är inte främmat att behöva slita sig loss eller panikartat med öronbedövande puls behöva gömma sig. Känslan av olust när en man inte respekterar ens uttalade gränser är inte heller främmande. Skratt killar emellan när någon kastat ur sig en kommentar om ens rumpa är en oönskad standardprocedur. 
 
Det är egentligen inte konstigt att som kvinna generellt hata män och dess plats i hierarkin. Men istället för att se hela bilden och fråga sig hur man själv kan bidra till ett mindre sexistisk och ojämställt samhälle vill många män istället böla över orättvisan i uttalandet eftersom denne själv med närmsta kompisar minsann är bra killar. Plocka duktighetspoäng genom att skifta fokus till ett personligt plan som inte ens är relevant i sammanhanget. Som att dom vore värda en eloge för att inte vara kvinnoföraktande svin.
 
 

Working class hero

Och när vi ändå är inne på ämnet att inte klassificera saker efter en uttalad norm hade jag velat slänga in ämnet punk. För många representerar det snabba trummor och band som Ramones, Misfits och Sex pistols. Och Ebba Grön om vi går över den svenska gränsen. Men vi klassar nog snarare punk efter accepterade band inom genren framför den faktiska innebörden av punk. Som jag har skrivit flera gånger tidigare anser jag att emo-inträdet i den alternativa världen dödade den sista glöden punken rent fysiskt hade att kämpa för. Men punken som fysisk form är väldigt irrelevant för mig, det är i grund och botten bara toppen av ett isberg med tanke på att det är en livsstil - ett sätt att se på och förhålla sig till samhället. Jag tar avstånd från anarkism då jag inte ser hur det skulle funka i praktiken, men är samtidigt för fri vilja inom rimliga gränser. Punk för mig är ett aktivt ifrågasättande av normer, en önskan om ett samhälle med mer mänsklig värme och mindre upptagenhet av pengar och status. Ett synsätt emot överkonsumtion av nyproducerade varor. En önskan om egentänk, uppoffring, kreativitet och livsglädje utan de mallar samhället skapade för oss att röra oss inom. Där vi skrotar stress, kugghjul, tråkiga (vad vi kallar) måsten och ett inrutat tankesätt som folk med pengar och makt skapade för att få ut så mycket av oss som möjligt utan att ge något tillbaka. Förutom den lön som möjliggör för oss att fortsätta ha ett liv vi inte trivs med.
 
Det är därför det för mig inte är särskilt relevant att ramones sjunger om gatunamn, vilka tjejer som tillhör rockstilen och vilka kyrkogårdar dom inte vill begravas på. Hade folk som är nyfikna på det här tankesättet bett mig att nämna några band hade jag snarare slängt in Green day, Good Charlotte och Dia psalma. Band som hade fått många insatta att rasa över uttalandet och skriva arga insändare. Men faktum är att deras texter tilltalar mig mer än att Danzig eller Doyle gråter en lördagskväll (även om Misfits låtar är jävligt bra rent musikaliskt). 
 
"Gå på högskola, universitet, skaffa ett riktigt jobb sa dom till mig. Men jag skulle aldrig kunna leva som dom vill. Vill du verkligen vara som dem? Vill du verkligen vara en annan trend? Vill du vara en del av den mängden?" Good Charlotte är för många mer av ett skämtband inom rockvärlden. Dom är lite för söta och saknar all typ av tuffhet. Joels rena närvaro lyser endast mysighet. Dom är inte accepterade så som Offspring eller AFI, men deras album är till brädden fulla av samhällskritik, likaså låtarna till det numera mainstreama bandet Green day.
Dom har gjort flera covers men har likväl hjärtat på helt rätt plats. Kasta in en hiphop-låt med samma text och jag skulle fortfarande klassa det som punk. Hur viktig den här genreindelningen är när det kommer till bands tillhörighet skulle jag egentligen säg är obefintlig, däremot ser jag det nästan som allmänbildning att veta vad punk, som ideologi, är.
 
 
Mäktig älskad Lennon-cover

I beliebe in change

Det här med att dela in saker i olika kategorier efter vad vi har fått lära oss ställer jag mig ofta skeptisk till. Jag gillar inte att följa en åsikt endast på grund av att den är normativ och är inlärt rätt tyckande. När folk uttrycker hat mot Justin Bieber ställer jag alltid frågan varför. "För att han är Justin Bieber" svarar många. Förmodligen skulle inte lika många skulle kasta sig över R. Kelly med samma hat trots att han är påstådd våldtäktsman och flertalt anklagad för sexuella övergrepp. Att Bieber sjunger "oh no she's confident" vilket äcklar mig har säkert inte heller särskilt mycket att göra med de överväldigande hatstormarna då den låten släpptes flera år efter han blev känd och av många i samma veva ogillad.
 
Han är ett uttryck för något. Han bemötte tjejer på ett pojkgulligt sätt och betedde sig känslomässigt aka. feminint. Han var bögig och mesig och hatades för att hans fans var skrikande tolvåringar som tapetserade sina rum med Bieber-posters. Han var ett uppbrott mot könsstereotyperna, han drog uppmärksamhet från de jämnåriga pojkarna vilka gick i samma klass som Bieber-fansen. Han provocerade fram något hos folk, och var man själv inte en Belieber gjorde man klokt i att inte ta ställning för Justin, då blev man ju själv en måltavla för de tjejiga öknamnen. Så hatspridningen fortsatte utan att någon egentligen ifrågasatte vad det var med honom som var så provocerande och upprörande. 
 
Justin har under senare år indoktrineras i branschen. Hans syn på kvinnor och deras syften har förändrats. Hans självföroende har vuxit till att idag snarare se ut som ignorant kaxighet, och den där charmen han var känd för har stigit honom åt huvudet. Han försöker bli accepterad av båda könen, slippa häcklandet, och jag tror han är på god väg. Den ursprungliga Bieber däremot har jag ingenting emot. Varje gång jag uttrycker mig med dom orden går folk iväg, vägrar prata mig, ber mig att ta tillbaka det eller driver med mig. Men jag tror det blir farligt när man börjar köpa en åsikt endast för att den är socialt accepterad. Vad händer när klassen eller arbetsplatsen bestämmer samma sak om någon omkring oss? Vad händer när man själv drabbas och ingen finns där att ta ställning för en?
 
Hur många gånger har vi inte läst i media om fall där människor drivits till att begå självmord för att alla vände ryggen eller hejjade på? Hur många lever inte idag med samma ensamhetskänsla och önskan om att någon skulle ta deras parti? Det här är samma beteende. Att följa bara för att. I Justins fall är det ganska distansierat, han möter inte det massiva hatet så direkt som den vars fullständiga liv och omgivning står och faller med den närmsta kretsens generella men ständigt förändrande åsikt av dig.
 
Tänk själva.
 
 

10 saker ni säkert inte vet om mig

  • Jag stannade hemma från en familjeresa till Spanien som sjuåring eftersom jag var övertygad om att planet startade med nosen rakt uppåt och landade med nosen rakt nedåt, med andra ord kraschlandade. Och dö var onödigt vid så ung ålder ansåg jag. Trodde dessutom att man åkte rullband från flygplatsens entré till man var ombord på planet.

  • Om det inte vore för att jag var vegetarian och grönsakshatare som 13-15-åring skulle jag ha varit 172 cm istället för 166 cm.

  • Något av det obehagligaste jag vet är att gå på bio i Sverige. Det brummande basljudet i början av filmerna skrämmer skiten ur mig efter alla de gånger jag gått och sett filmer som enligt trailerserna varit okej men i verkligheten varit fulla av robotar, monster, apatiska människor och zombies. 

  • På delad förstaplats för bästa tv-serie kommer enligt mig "Band of brothers" och "Glee". Jag älskar Glee och är hemligt förälskad i Brittany.

  • Ungefär en av tre gånger jag åker tåg börjar jag prata med någon. 

  • Om jag fått välja ytterligare tre språk att kunna hade jag tagit ryska, isländska och finska.

  • När jag kom på vad jag ville göra med mitt liv satt jag på en vegetarisk restaurang i Warszawa och åt frukost. Skulle egentligen till Krakow men hamnade i fel del av Polen pga förvirrad konduktör.

  • I år har jag shoppat kläder en gång och sminkat mig cirka fem. Råkade gnugga mig i ögat två av dessa.

  • Varje gång jag kör bil själv och ser en katt eller hund skriker jag högt "MISE" eller "VOVVE" och håller på att köra av vägen. Detta inkluderar även min oförmåga att tänka innan jag talar när jag blir häftigt överraskad. Händer lite för ofta att jag skriker "åhjävlar" eller "OJDÄRSTODDU" till folk.

  • Om jag någon gång får barn hoppas jag på att hen är homosexuell.
 
 

Låt er inspireras

Nu när jag inte längre har en dator som gör revolution finns det en massa topics jag längtat att skriva om. Jag gjorde en ny kategori här på bloggen för ett tag sen där jag vill lyfta tjejer jag ser upp till. Jag bestämde mig för några år sen att de massvis av tjejer och kvinnor har mobbat och frusit ut mig genom tiderna inte ska göra mig bitter. Att ge utlopp för sin dåliga självkänsla är inte för mig förknippat med feminism och påverkar heller inte min glasklara syn på hur vi borde hålla varandra om ryggen, även om det i fyra av fem fall är jag som hållit om de som både innan och efter gett fan i mig.
 
Därför är det just dom där feministiska tjejerna jag vill ge credit. Dom som värderar systerskap och kan reflektera och solla bort handlingar baserade på sin syn på sig själva, vare sig den är bra eller dålig. Dom som levnadsglada är öppna för det icke normativa, som välkomnar debatter på ett konstruktivt sätt. Ibland springer man på dom. Dom som sprider en känsla av hopp, som genererar inspiration som laddar pepp ut i fingerspetsarna och får en att skriva till nya mål på dröm-listan. Så den här gången vill jag skriva om en tjej jag snubblade över för bara ett par dagar sen. Klicka på bilden för att komma till bloggen. Låt er inspireras. 
 
 

Utanför trygghetszonen

Det är flera personer som sagt till mig att jag inte tänker utanför boxen eftersom jag inte har någon. Så då kan jag passa på att berätta hur det är att sväva runt ute i det fria och begränsningslösa. För då och då stannar jag upp och inser hur få människor som egentligen gör normbrytande saker, och ställer mig frågan varför.
 
Om man inser hur berikande det är och hur små saker faktiskt kan bli betydligt större för någon annan så hade man nog försökt krypa ur den där svenska våtdräkten kallad egoistisk personlig intergritet lite oftare. Att ta sig lite tid åt en utsatt människa betyder inte alltid att man skapar ett band som leder till trevliga middagsbjudningar och fortsatt umgänge, men att bli sedd borde vara en mänsklig rättighet. Att bli berörd om det så bara är en kram eller en klapp på axeln gör mer för det psykiska välmåendet än vad vi kanske själva tror. Ett leende ödslar inte ens tid.
 
Vissa människor har kanske satts åt sidan på grund av personliga problem. Dom är kanske handikappade, flyktingar eller har mentala problem. Dom är kanske desperata att komma undan bitande kyla och ensamhet. En del har kanske inte ätit på flera dagar. Dom har kanske inte alltid den sociala kapaciteten att möta en på samma nivå, men det är heller inte vad det handlar om. Bristen av gemenskap oss människor emellan bryter ner oss generation för generation. När vi slutar bry oss om de vi dagligen möter och ser lida ger det mig varningssignaler om att något inom oss själva måste ändras.
 
Det går inte alltid att skänka pengar eller stanna upp, men om alla gjorde det ibland skulle vi ändå täcka ett brett område av osynliga människor. Jag har provat att bo på gatan och vet att man blir osynlig, man är den folk tar omvägar för att slippa. Kylan och hungern var inte straff nog, man var inte ens önskvärd som människa. 
 
Det finns tusentals små sätt att rätta till synen på de som samhället vände ryggen. Mina erfarenheter är bara några av dessa men kan kanske hjälpa er att få några idéer. Köp en bulle och dricka till någon som sitter på gatan. Ta med en filt och sätt dig bredvid och prata, skapa ett band och gör det till en kompis du stannar till hos och pratar med när du är i närheten. Fråga om personen behöver något, kanske en bättre sovsäck. Fråga om personen vill vara med när man är i parken och spelar kubb. Har du ett utrymme som står tomt? Sista veckan i Oslo innan sommaren tog jag med en tysk hemlös att bo sista veckan i den dåvarande lägenheten. Jag hade bäddat rent och låtit maten stå kvar. Det enda jag bad av honom var att han städade rummet efteråt, vilket han gjorde. Eller ta med en person och handla. I Göteborg slog jag och min dåvarande roomie ihop tusen kronor till en rumänsk tjej som bodde med sina två barn i en kall bil i november. Det räckte till mat, medicin och loppiskläder. 
 
Lyssna på deras historier, dom har ofta en öppen syn och ser saker väldigt klart. Tacksamheten när någon tar tid att lyssna är alltid värt det. Du må kanske gå utanför din trygghetszon ett par gånger, men sen slår det dig tusen gånger om att det är människor liksom vilka som helst som bara haft en eller två för hårda smällar i livet utan något att luta sig mot.
 
 

24-årsdag!

Tänk att det var 24 år sen en kinesliknande version av mig föddes på BB i Kristianstad. 24 år sen min storebror tydligen sprungit fram och tillbaka med mig i sjukhuskorridoren. Det känns som en vuxen ålder. Inte lekfull och lättsam som 23, utan nu är det dags att handla kläder på business-avdelningarna, dricka kaffe latte och flirta med mäklare. Fast å andra sidan, i sinnet är jag fortfarande en nittiotreårig femtonåring och livet blir inte roligare än vad man gör det till.
 
 

I mina ögon

Ibland när folk kallar mig lat och odiciplinerad, när folk kommer med kommentarer som att jag inte ska ge upp så lätt och att jag saknar karaktär så inser inte folk vilken inre resa det har varit för mig under varje enskilt tillfälle. Vilka kamper jag stridit och hur mycket jag själv redan skuldbelagt mig för min oförmåga att bli accepterad i grupper jag själv inte valt att tillhöra. Hur många gånger jag undrat varför jag inte klarar att stanna på monotona ställen utan omedelbar ångest och tappad livsmotivation - en fort uppkommen känsla så stark och övergripande att den flera gånger lett ner i kall apatisk dvala då jag försökt kämpa förbi paniken och de blinkande varningslamporna istället för att lyssna på vad jag själv faktiskt känner. 
 
Folk som efter att ha tagit del av enskilda tillfällen (lite för ofta) försöker tillrättavisa mitt sätt att leva och agera har aldrig mött kaoset, paniken och den obehagligt snabba nedgången mot uppgivenheten. Dom har aldrig behövt vänja sig vid att sitta på jobbtoalettens golv med en nedgråten servett i handen eller hjälplöst legat och gråtit inför varje jobbpass. Dom har aldrig upplevt den rastlöshet som till slut gör ont i kroppen eller den explosiva stressen av för mycket understimulans. Nej dom har sett ett av mina sporadiska och impulsiva ageranden men har inte mött stormen som ledde till beslutet, dom har bara sett någon som gett upp.
 
Sen studenten för fem år sen har jag bott i Würzburg, Tranås, Berlin, Flachau och Oslo. Jag har jobbat som sjukvårds-, morse-, och exercisinstruktör för ungdomar i Stockholm och Göteborg där det till stor del var hela dagar utan någon egentlig ledighet. Jag har jobbat i skidlift, i matbutik och i bargarderob, som försäljare, reseledare, undersköterska, tidningsbärare, bartender, parkeringsvakt och diskare. Har jobbat som au pair, arbetat på ett tiotal festivaler både genom ett reseföretag och genom festivalerna själva, marknadsfört spelföretag, jobbat i affär, som förskolefröken, och som volontär på ett katt- och hundhem i Thailand.
 
Efter jag fyllde sexton spenderade jag i princip alla lov, flertalet helger och vissa vardagar åt försvarets ungdomsverksamhet. Jag gick ett tjugotal utbildningar i arméns, flygvapnets och marinens olika frivilligorganisationer. Jag var på övningar, deltog i kurser i bland annat sjukvård, morse, radio, ledarskap, rökdykning och överlevnad, deltog i internationella tävlingar, medverkade som volontär och informatör, och höll dessutom på med skytte vid sidan av. 
 
Under de senaste fyra åren har jag även tågluffat i Italien, cyklat från Swinoujscie till Lübeck, besökt New York och Ao Nang, gjort fyra europaresor genom Finland, Danmark, Polen, Estland, Lettland, England, Irland, Belgien, Frankrike, Luxemburg, Schweiz, Slovenien, Tjeckien, Ungern, Slovakien, Holland och Spanien. 
 
Har även hunnit slänga in ett år på en polisförberedande folkhögskoleutbildning, gått två utbildningar för att komma med i hemvärnet, skrivit och publicerat en tidning om svenska samhällsproblem och icke-politiska lösningar på dessa, och har aktivt försökt hjälpa hemlösa människor och katter.
 
Att mycket lidande, ohälsa, mobbning och utfrysning pågått under den här tiden känns idag ganska irrelevant att älta. Mobbningen och utfrysningen får stå för dom som betett sig illa. Jag vill kunna se tillbaka på mitt liv och känna att jag är stolt och nöjd över vad jag gjort, att jag inte vikt av från att vara mig själv utan alltid stått fast vid vad jag tror på trots andra människors eventuella ogillande. Jag vill kunna vara stolt över att jag aldrig gav upp efter smällarna som blev hårdare och hårdare. Tidigare skulle jag kunnat hitta felen, tänkt på allt det negativa i mina erfarenheter, men att se det så här rakt upp och ner och veta hur mycket jag har kämpat, utstått och klarat av, det är för mig allt utom att ha gett upp.
 
 

Hur vet man vad man vill

Ända sen jag spillde mjölk i min dator i Österrike har det varit fel på fläkten. Sätter man datorn på något överhettas och dör den efter två minuter vilket har resulterat i att jag måste ha den balanserandes på två dricksglas eller på en ihålig korg. Men nu fick jag hjälp av en kompis kompis som genom magi lagade felet genom att fippla med batteriet. Så nu går det att blogga igen utan att välta omkull glas och sitta nittio grader skevt. 
 
Den här tiden i Oslo har än så länge varit.. speciell. Håkan har varit på besök några dagar vilket bland annat medförde klättring på nakna statyer, ett black metal-museum som bara var en källare med ett hemmagym, en ljushållare och en gästbok, lekplatslekande på Aker brygge och uppkomsten av att blanda swag med SS. Jag och Samir har sjungt 90-talshits på majorstuens gator, gått på flera loppisar och fått jobb som parkeringsvakt och med att hålla koll på reklam från stora spelföretag i gamebutiker i Oslo-området. So far so good.
 
Sen känns det som att universum har velat skicka mig några tydliga signaler. Första grejen gick bra, andra okej.. men nu vill jag bara att det ska sluta. Jobbade dubbelt under den veckan jag blev förkyld och körde bil tretton timmar om dygnet. När förkylningen blev bättre upptäcktes en svartmögel-invasion under köksbänken vilket medförde att jag fick flytta in på en då främmande människas soffa, som jag hade träffat helgen innan. Fick utrymma lägenheten på kläder och bo i ett kollektiv vars boenden steg upp och gjorde sig i ordning i 120 decibel varje morgon mellan 5.00 och 8.00. Blev skickad till legevakten och sjukskrevs tre dagar på grund av förkylningen som dragit med sig hostan från helvetet. Skulle gått en utbildning som jag sen var tvungen att ställa in på grund av pengabrist, ett tråkigt personligt beslut var tvunget att tas, jag fick reda på att jag måste plugga upp elvahundra ämnen för att kunna komma in på min drömutbildning eftersom de med lägst betyg och högst poäng inte finns att plugga upp i efterhand, samt att jag i min jobbuniform lyckats supa bort fodralet med svenskt och norskt bankkort, körkort och resekort, vilket gör att jag nu har drygt hundra kronor att transportera mig fyra nittiokronorssträckor på innan nästa lön.
 
Min plan har varit att spara ihop pengar till en resa innan jag förhoppningsvis kommer in på utbildningen, men när jag läser budgetplaner inser jag att vansinnigt mycket pengar kommer gå åt under relativt kort tid. Förutom de fyra månaderna i Österrike har jag aldrig jobbat så mycket som jag gör nu. Sist räckte pengarna i ett år, nu kommer dom räcka i tre månader och sen möter jag verkligheten igen som säger att jag måste fortsätta jobba. Min nivå av jobbångest är vansinnigt hög. Den här gången mer utdraget än tidigare, men jag känner hur den smyger sig på. Och när den väl gör det vet jag vad som väntar. Jag tror inte jag kommer njuta av resan när jag vet vilken frihet jag sätter på spel efteråt. Är det smartare att göra längre men billigare resor fram till jag har en mer stabil ekonomi? Vad är mitt mål nu? Kommer jag orka hålla motivationen uppe när jag inte har ett tydligt mål att kämpa mot? Vad vill jag göra med mitt liv? Kommer jag nånsin hitta en plats där jag känner mig hemma? När och hur kommer det gå till? Kommer jag komma in på min drömutbildning? När, och vad gör jag om det inte sker? Är målet med mitt liv själva resan? Kommer jag nånsin hitta/skapa ett jobb som inte känns som ett jobb? 
 
Livet är inte som när man gick i skolan. När man klarade svåra prov, gick igenom jobbiga perioder och alltid hade någon som klappade en på axeln, höll om en eller berättade hur stark man var. Även om det så var en skolsköterska eller någon som arbetade inom kyrkan. Nu är de tuffa en del av ens vardag, och avsaknaden av skyddsnäten är den chock som slog mig hårdast. Man fick sitt avgångsbetyg och blev utschasad, från en dag till en annan stod dörrarna inte längre öppna. Man möttes istället av misstro, köer, hårda toner, människor som var villiga att hjälpa så länge man hade pengar att ge för besväret. 
 
Jag måste bo i skåne för att få en ADHD-utredning. Att jag är högkänslig är ett faktum, och jag kämpar mig igenom de jobbiga perioderna. Det gör vi alla. Men känns vardagen som en omöjlighet för alla människor? Känns det för alla som att livet sätts på paus de dagar man arbetar? Som att man försöker tjäna ihop pengar till att få känna sig levande igen. Känner hur gnistan långsamt planar ut. Slås av mer ångest och overklighetskänslor ju fler dagar som går. Är det här vad vi kallar livet? Isåfall förstår jag att många krampaktigt håller fast i helgdagarna då de kan dricka bort känslan av meningslöshet och apati. 
 
Det värsta av allt är att jag egentligen gillar mitt jobb. Jag får vara på egen hand, lyssna på radio, ta långa promenader utomhus och titta i bilrutor. Men det ger ingen kick. Det jagar inte bort känslan av rastlöshet. Jag är rädd för att låta för mycket tid gå åt att göra saker jag inte brinner för. Men vad brinner jag för? Vad motiverar mig idag? Vad vill jag med mitt liv?
 
 
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se