Skaffa snygga barn

Ibland går jag in på Micahs blogg och läser kommentarerna hon får. Idag tappade jag hakan fullständigt när en tjej skrev något i stil med "du borde iallafall ha hittat en snygg kille att skaffa barn med, men man får ju hoppas att Kelly ser bättre ut med åren. Barn med downs syndrom är ju fula, fast dom är barn ändå".

Det var nog något av det sorgligaste jag läst, för jag trodde inte det var möjligt att en människa skulle kunna se världen och andra personer på det sättet. Jag menar.. det har ju länge varit ett problem med unga tjejer som haft dålig självkänsla, tyckt dom varit fula, tjocka och dragit sig undan, ställt sig i skymundan, varit osäkra och till och med fått ätstörningar. Men jag har alltid trott att det var en period där tjejer haft problem med sig själva, sett andra som smala och perfekta tills dom kom ur tonåren med bättre verklighetsuppfattning och kött på benen. För visst är det en tuff tid när man söker efter en identitet, känner efter och hittar vem man är och samtidigt har en enorm press från samhället och de ungdomar som går på samma skola och som man möter i vardagen. Det finns alltid ett ideal att leva och sträva efter för dom som inte är starka nog att stå emot och gå sin egen väg, ofta med hårda ord och kommentarer från andra.

Men nu har visst de vuxna i vårt samhälle ökat trycket ännu ett snäpp och sålt ut bilden av att skönhet är det viktigaste i världen till alla pris. Mogna människor med vett i skallen kan nog se hur det har urartat och blivit en absurd del i våra liv. Det finns ju ingen chans att komma undan att mötas av detta varenda eviga dag eftersom vi har tv-program innehållande kvinnor som opererar sig för att må bättre med sig själva och till och med för att kunna få de jobb de så gärna vill ha. På två sätt pekar vi tjejerna i den önskvärda riktningen som tydligt visar hur vuxna människor vill att den perfekta kvinnan ska se ut. Dels har vi alla de som står i rampljuset, de som kommer någonstans i media och syns i tidningar, reklamer, tv, filmer och på scen. De är unga och smala, och för de som sticker utanför ramarna motar vi ständigt i samma riktning, "Maria tappade sju kilo på bara fyra veckor", "nå din idealvikt med flygplansdieten".

Och det handlar inte precis om någon kur för bättre välmående. För självklart är det en sak att vara så kraftig att det är en risk för hälsan och därmed ett sätt att underlätta för sig själv samt att få en bättre fysisk hälsa genom att gå ner till en normal BMI, men här är hela grejen att snygghet är vad som eftersträvas. Snygg och sexig har vi alla lärt oss är två bra ord om vi kan förknippa dom med oss själva, för det betyder att vi kan leva på bekräftelsen vi får, främst från det motsatta könet. Männen vill ju ha slanka fina töser, dessutom är det ju lättare att få uppmärksamhet eller till och med hamna längre i både jobb- och nöjeslivet med männens hjälp så länge man är värd att se på, drömma om eller även ha en affär med.

Eller gör vi det för vår egen skull? Svälter vi oss, satsar på en snygging så vi förhoppningsvis får vackra barn, klär oss i högklackat och korta klänningar på krogen och lägger oss på operationsbordet för oss själva, eller för att stärka vår självkänsla nog för att våga visa oss för resten av samhället, något vi gömt oss från under de år vi inte passat in i perfekt-mallen? Hade det varit värt all den mödan om du levde själv på jorden eller om det var du och andra kvinnor som spenderade liven ihop (förutsatt att du är hetero)?

Gång på gång hör jag om ännu värre tankebanor från unga tjejer som många räknar kalorier istället för att njuta av livet och vara hälsosam. Och jag är rädd för vilket nästa steg kommer bli.

Flickor med krokben

Jag läste för ett tag sen om en flickas spånande om varför det fortfarande inte är jämställt mellan kvinnor och män i Sverige år 2011, då hon argt påstod att det självklart inte går att komma nånvart när vi tjejer ständigt trycker ner varandra.

Hur opåläst jag än må vara i ämnet kan jag inte göra annat än att själv fundera över vad hon skrev. För visst tusan har hon rätt. Där ligger många bidragande orsaker till att vi fortfarande har en bra bit mot målet, och en av dom är att vi lägger onödiga krokbren för varandra.

Jag vet inte riktigt vad det handlar om. Kanske är det för några svårt att se en tjej lyckas, en del känner säkert avundsjuka och vissa har troligen en trist syn på män och kvinnors plats i samhället. Hon ska minsann inte tro att hon är något. Det gäller att vara både stark, drivande och modig för att gå långt som kvinna, och visst skyller vi det ofta på männen. Alla män i chefspositioner behandlar andra män bättre, ser till att dom klättrar fortare och högre på arbetsmarknaden och ger dom högre lön på kuppen. Så är ju självklart inte fallet på alla arbetsplatser även om det förekommer mer ofta än man önskar. Problemet ligger faktiskt även hos oss själva.

Vi tillåter inte att det går bättre för någon annan, och när det händer ser vi till att motverka hennes framgång så fort som möjligt. Ta bloggvärlden som exempel. De starka och drivande låter vi gå eftersom vi inte har någon chans att påverka deras framfart då de är så säkra i sig själva att våra kommentarer inte rör dom i ryggen, och här pratar jag om tjejer som Tyra Sjöstedt och Kenza.

Sen hittar vi kryphålen, de svagare och osäkrare som tar åt sig, som formas efter nätmobbingens styrande hand och slutligen försvinner från bloggarnas topplistor eller stämplas med rykten och historier som driver bloggägarnas liv i en nedåtgående riktning. För då är vi väl nöjda?

Jag följde den femtonåriga mamman Mikaelas blogg från hon vara gravid fram tills nu. Hon var då en osäker tonåring som såg fram emot att bli förälder och använde sig av bloggen för att skriva ut sina tankar och sitt liv. Dagligen fick hon stryk av de bittra läsarna som hittade fel i varenda inlägg hon skrev, vare sig det handlade om dottern, vad hon hade på sig eller sina uppladdade klipp av när hon sjöng. Ingenting dög, och den femtonåriga flickan fick utstå kommentarer om att hon var en dålig mamma, hon fick hot riktade mot sig, rykten spreds, de kallade henne tjock, att hon hade små bröst, folk klagade på att hon skrev för mycket om det ena och för lite om det andra.

Ett halvår senare hade jag läst om hennes sociala utveckling och hur omvärlden formade henne. Hon hade börjat dricka, röka, festa, bli våldsam, gjorde vad som helst i sina videor för att få pengar och det var inte ofta man såg röken av dottern. Hon mådde så otroligt psykiskt dåligt och kommentarerna fortsatte hagla över henne. Likaså Kissie, tösen jag inte visste mycket om tills jag hörde talas om hennes barnmatsdiet vilken spred sig som en löpeld och fick affärsägarna att beställa in dubbla mängden.
Flickans liv bestod av att provocera, bråka, festa och göra om sin kropp. Enorma bröst efter flera operationer, läpparna var fyllda till bredden och hennes kropp var så nerbantad att hon till slut hamnade på sjukhus.

Var det folk som uppmärksammade hennes nedgång, hennes enorma utseendefixering och oroligt ville hjälpa henne att komma på fötter och bli frisk? Nej läsarna öste ur sig åsikterna de hade om ikonen Kissie. Jävla äckel, så ful du är, sjuk, rätt åt dig, också vidare i all oändlighet. Det är svenska ungdomar som idag går emot svagare tjejer och mobbar dom sönder och samman bakom anonyma skärmar, utan att visa varken sympati eller tecken på omtanke. Och rätta mig om jag har fel när jag säger att det i större utstreckning handlar om tjejer som känner behover att skicka över sina taskiga och sårande åsikter till andra flickor över internet.

Även om verkliga livet ofta inte går lika hett till då tjejer saknar samma mod ansikte mot ansikte så förekommer det ändå att kvinnor jobbar för att dra ner andra till sin egen nivå. Arbetsplatser mobbar oftare än man tror, och det är skrämmande med tanke på att det heller inte är ovanligt med dessa elaka kvinnor i ålder långt över trettio. Som pratar bakom ryggen, sprider lögner och jobbar tillsammans för att bli av med en kollega.

Jag känner till andra historier om kvinnor i högre positioner som fick så mycket skit på jobbet att de inte klarade pressen och slutade. Men varför ska jag behöva känna till historier som dessa?
Varför hjälper vi inte varandra på traven istället, stöttar, hejar på och inser att det är vi själva som har makten över hur långt vi kan gå?

Jag må inte vara säkrast i världen ute på en arbetsplats, förståeligt med tanke på att jag både är ung och oerfaren, men ska det vara en nackdel för mig? Istället för att välkomnas in, få vänner och en hjälpande hand som utvecklar mig i mitt jobb liksom jag snart kan få samma verktyg att hjälpa andra människor med är det mer troligt att man i ett "kvinnojobb" möts av känslan av utanförskap, dom mot mig och ibland av att dom inte ens ser en. Istället för att se fram emot jobbdagarna snoozar man så långt det går innan man hasar sig ur sängen med orden "jag hatar mitt jobb, jag hatar mitt jobb" ringandes i huvudet.

Jag vill se en förändring och därmed även behandla andra bättre än så, vare sig det är i skolan, på jobbet eller sittandes vid datorn. Det är otroligt viktigt att behandla andra tjejer mänskligt, för jag minns själv att jag gick och önskade varje dag att en enda människa skulle vara snäll mot mig där jag jobbade förra våren. Det är viktigt att bry sig om varandra och för vuxna kvinnor att vara en bra förebild. Om du inte skulle behandla din dotter på det sättet, varför är det mer rätt mot en ung kollega?

Och låt oss ta tag i nätmobbingen. Är det viktigt att berätta elaka saker för en främling så skriv det istället i en dagbok, inte slå orden i ansiktet på henne. Jag hade blivit förtvivlad om jag fått hundra kommentarer varje dag som berättade hur värdelös jag var, för jag skulle aldrig få för mig att skriva så till dig.

Att vara omtänksam är en underbar egenskap som ger mycket tillbaka, och som kan föra oss ännu en bit längre mot jämställdhet.

Här var det goda nyheter

För två månader sen visste jag inte riktigt vad jag ville göra till hösten, och sökte därför in till över femton olika utbildningar, både på folkhögskolor och universitet. Till de flesta behövde man även skicka in lapp efter lapp efter lapp med betyg, personbevis och ofta även personligt brev.

Efter ett par veckors väntan fick jag några tider för telefonintervjuer, bland annat för turism och förberedande polis. Båda skolorna hade valt ut en grupp som verkade passa för utbildningen, med stor vikt på personliga brevet och därefter även intervjun som avgjorde saken.

Dagen efter fick jag ett mail om att jag kommit in på den förberedande polisutbildningen i Tranås! 

"Förberedande Polisutbildning

Kursens syfte och innehåll:

  • Många söker – få kommer in. Kursen ökar dina möjligheter att bli antagen till Polishögskolan.
  • Vi erbjuder dig ett ”smörgåsbord” av de ämnen som ingår i polisutbildningen, som t.ex kriminologi, rättskunskap, sociologi och rättspsykologi.
  • Du får möta poliser från olika verksamhetsområden och delta i praktiska övningar.
  • I kursen ingår också fysisk träning med bl.a. Harres- och Coopertest"

För ett tag sen då jag var jobbsökande här i Tyskland skickade jag även iväg mail om att jobba som instruktör på marinens sommarskolor, precis som jag gjorde i Stockholm för två somrar sen, och fick då även ett jobb i Göteborg från slutet av juni och tre veckor framåt.

TREVLIGT, och en bra låt på det!


System Of A Down - Hypnotize
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se