En månad kvar

Nu bär det iväg igen. Med en konstig i känsla i kroppen. Vill inte vara tillsammans med andra men vill inte vara själv. Vill inte leva men vill inte dö. Jag är tom, allt inom mig värker av saknad och sorg. Läste nyss Tyras blogg, hon verkar vara i ungefär samma skick som mig. Jag kan inte skriva ut allt jag tänker och känner just nu, det får jag behålla inom mig, åtminstone borta från den allmäna omvärlden. Både mamma och mormor har frågat om dom ska följa med upp till Tranås. Hur mycket jag än älskar dessa människor så tror jag inte att det skulle hjälpa, inte med tanke på vilket stort behov av att vara ensam jag har.

Skulle nog känna mig kvävd och leta flyktvägar. Men så som det ser ut nu är inte heller lockande, jobb ikväll som jag trivs på, men sen då? Jag känner att jag trycker ner sorgen nu när den nästan är lika stark som för en vecka sen, har inte tid att vara ledsen. Har inte tid att sminka över mina röda ögon för att dölja hur jag mår på jobbet. Bättre att förneka allt och hålla tillbaka det och låta sorgen ta över när jag väl har tid för det igen.

Jag tänker hemska tankar, tycker inget är roligt längre. Konstígt, för i onsdags gick det verkligen åt rätt håll. Nu är jag i princip sängliggande och skittrött igen, och vill att alla ska låta mig va ifred. Känslan av att jag snart kommer vara ensam igen kryper sakta men säkert över mig.

En månad kvar, jag ska klara det. Jag kommer må bra igen.

100 saker jag tycker

Jag behöver något helt annat att tänka på, så medans jag lyssnar på rammstein, raised fist, anti flag och andra godingar tänkte jag köra på en gammal hederlig lista som är ett fruktansvärt trevligt tidsfördriv..

1. Tre namn jag lyssnar till:
Jenny, Bonde, Bodil.

2. Någonting jag tycker om med mig själv:
Jag är modig, driven och självständig.

3. Någonting jag inte tycker om med mig själv:
Min för tillfället dåliga självbild.

4. Detta är jag rädd för:
Spöken och ofrivillig ensamhet. Sen tycker jag mumintrollen och båtpropellrar är obehagliga.

5. Tre saker jag vill ha varje dag:
Bra mående, drömmar och energi.

6. Tre saker jag absolut inte kan göra:
Ta mig till amerika med hjälp av en get, en synål och en stavhoppspinne.
Stoppa tröjan i byxorna och fylla på med spindlar genom ärmarna.
Flytta till Finland.

7. Detta tycker jag om att göra:
Fotografera, köra på spontana impulsidéer, resa, möta nya människor och sjuhundraelva saker till.

8. Detta vill jag göra just nu:
Sova hela natten utan mardrömmar.

9. Bästa känslan:
Ren genomgående lycka, typ vid nyförälskelse och allt annat funkar skitbra i livet.

10. Värsta känslan:
Ensamhet, utanförskap, sorg.

11. Egenskap jag gärna vill att min partner har:
Pass.

12. Är jag kär just nu?
Sluta ställ så jobbiga frågor.

13. Jag vill gifta mig:
Nej, är ju som ett vanligt förhållande efteråt förutom ångesten över att man lagt en månads lön på en tårta samt skrivit under att man inte får behålla sina saker om man dör.

14. Följande saker vill jag göra innan jag dör:
Göra livet bättre för åtminstone en person, lära mig ryska, se hela världen, bli klokare, jobba som fotograf eller med filminspelning. Osv.

15. Min käraste ägodel:
Jag vet inte om Trigger skulle uppskatta titeln ägodel, men jag kör på kisekatten ändå.

16. Något jag vill ha i present:
Ett jobb.

17. Detta har jag på mig just nu:
Träningskläder från tidigare idag - svarta leggings, svarta shorts, en svart t-shirt från volontärjobbet på sonisphere och en svart kofta. Som gjort för en sportinriktad begravning.

18. Favoritkläder:
Benbeklädnad med hög midja, mörka nyanser av olika färger, nitar och tre lager tjocka strumpor året om.

19. Favoritdjur:
Katt och Micko.

20. Följande musikstilar tilltalar mig mest:
Allt mellan punkrock, hardcore och black metal kan man väl säg.

21. Favoritlåt just nu:
Egentligen har jag sjukt svårt för sabaton av flera anledningar, bland annat att dom gör kass musik, men även att dom är småsugna på småtjejer. Men deras låt carolus rex som spelades på bandit för några dagar sen fick faktiskt min fulla uppmärksamhet för att den var så oförutsägbar och hade en asbra melodi som kom och gick genom hela låten.

22. Roligaste ämne i skolan:
Polisverksamhet, kriminologi.

23. Tråkigaste ämne i skolan:
Rättskunskap.

24. En bok jag gillar:
Bertil Bertilsson - Rockfolket.

25. En film jag älskar:
That thing you do.

26. Favorit tv-program?
Pensionärsprogrammet vem vet mest.

27. Favoritdoft:
Bensin blandat med krut och nyss färdiganvänd gräsklippare utgör en magisk doft.

28. Detta äter jag gärna:
Som student nöjer jag mig med svaret det som inte är allt för gammalt.

29. Dricker helst:
Fet fet mjölk, smakar grädde!

30. Favoritgodis:
Typ snickers eller såna långa snören som alltid finns på marknader som smakar sur melon.

31. Hit vill jag gärna åka på semester:
Österrike, roadtrip USA, mellan- och sydamerika.. lättare att fråga var jag inte vill åka, då skulle jag svarat Finland.

32. Färg på mina ögon:
Gröna, den som säger något annat kan gå och lägga sig.

33. Min längd:
166 cm.

34. Jag tror på:
Inte alltid, men jag tror ofta på mig själv.

35. Jag spelar:
Frodo i en hemmasnickrad film från typ 2004.

36. Person jag beundrar:
Finns många men av olika anledningar. Mammas styrka, Mark Levengoods optimism osv. Jag beundrar de som följer sina egna mål och drömmar, människor som står för vad dom tycker och de som har civilkurage.

37. Så här bor jag:
I en etta tillsammans med en familj silverfiskar som bosatt sig i min walk in and fast out again-closet.

38. Antal döda krukväxter i hemmet:
Två och en halv. Den sista håller på att ge med sig den också.

39. Det här tänder mig:
Rätt personkemi och attraktion?

40. Det här gör mig avtänd:
För mycket för att rada upp i en liten lista.

41. Favoritfärg:
Mörkgrön, mörklila, vinröd.

42. Favoritcitat:
"It's your life happening while you're busy planning the future."

43. En hemlighet jag vet:
Jag vet hemligheter.

44. Bästa present jag fått:
Fått så herrans massa bra, men första digitalkameran var guld värd och hängde med i flera år.

45. Senast köpta skiva:
Ojdå, året var 1816. Eller det måste ha varit typ nån skiva med Pain för några år sen.

46. Det jag är mest nöjd över med mitt utseende är:
Mina ögon och frisyr sen jag klippte mig.

47. Det jag är minst nöjd över mitt utseende är:
Kycklingben, lite för kort,

48. Udda förmåga/egenskap:
Sifferminne är väl en grej.

49. Om jag vore ett djur skulle jag vara:
Katt utan tvekan. Varm och mjuk och behov av att vara omkring andra men på eget initiativ, annars en som kör mitt eget.

50. Vad lyssnar du på just nu?
Bad religion.

51. Vad har du gjort/ska du göra idag?
Var med på en lektion i självförsvar som min kusin höll i, har tagit en del tid för mig själv.

52. Var är dina föräldrar födda?
Broby och Bromölla.

53. Vad är det senaste du installerade på datorn?
Adobe eller nåt.

54. Vilken är din favoritrestaurang?
Peking som har så jääääääkla god mat.

55. När badade du i en pool senast?
Men vilka frågor. Pool är väl samma sak som badhus, då var det förrförra veckan på den irländska polisskolan.

56. Har du varit med i någon skolpjäs?
Nej haha, men jag och en gammal klasskompis fick för oss att vi skulle bli cheerleaders och repade varje onsdag i aulan till nån Michael Jackson-låt.

57. Hur många barn vill du ha?
Jag vill inte ha några barn.

58. Vilken musikstil tycker du mest illa om?
Opera, techno och rap funkar inte alltså.

59. Har du bestämt dig för vad du ska rösta på i valet?
Haha valet? Det var ju nyss?

60. Vad har du för TV-kanaler?
Standard och trean, femman och några där dom bara snackar lokala nyheter, bilmotorer och plastikoperationer.

61. Har du åkt moped någon gång?
Åkt med när en annan körde ja.

62. Har du busringt någon gång?
Ehehehehe. Ja, att man har.

63. Har du fått felparkeringsböter?
Jag parkerar exemplariskt.

64. Har du hoppat/kan du tänka dig att hoppa bungy-jump eller fallskärm?
Fallskärm hade varit kul, bungy kan jag till och med nu säg är tveksamt om man verkligen skulle våga ta steget när man står där uppe.

65. Vilken är den plats längst bort som du har besökt?
Måste va Thailand med Dallo efter studenten 2009.

66. Har du en egen trädgård?
Nej men jag har en balkong som det står en stol på.

67. Vilken är din favorit bland tecknade/animerade serier?
Simpsons och family guy är dom enda jag känner till, och FG suger så..

68. Kan du alla orden i nationalsången?
Nej, första delarna kan man väl, men sen svävar det ut fullständigt.

69. Badkar eller duschkabin?
Badkar är hala jäklar, får väl bli duschkabin. Varför sover jag inte? Är ju helt meningslöst att sitta och svara på frågor som dessa?

70. Vilken är den bästa film du sett senaste månaden?
Snow cake som gick på tv i fredags var rätt sorglig men inte så meningslös som många filmer.

71. Favoritpizza?
Brödet från Balkoni och köttfärsen från Tonys, och mild sås på det.

72. Chips eller popcorn?
Dillchips.

73. Vilken färg på läppstift använder du?
Använder inte, men mörkrött är snyggast.

74. Har du rökt jordnötsskal någon gång?
Har personen som kavlat ihop den här listan fått brist på idéer?

75. Har du någonsin varit med i en skönhetstävling?
Icke i skogen.

76. Apelsin- eller äppeljuice?
Äppel. Har du provat att borsta tänderna och dricka apelsinjuice efteråt?

77. Vem är den senaste som du åt ute med, vad åt ni?
Typ med mamma, Jak och Robert på Jensens böfhus i Gattabarrrrg för ett tag sen.

78. Favoritchoklad?
Marabou frukt och mandel som är riktigt gubbagodis.

79. När röstade du senast?
Första och enda gången 2010.

80. När åt du en hemodlad tomat sist?
När åt din mamma hemodlad tomat sist?

81. Har du vunnit en prispokal någon gång?
Kom visst tvåa i skyttetävlingen jag var med i för några år sen.

82. Är du bra på matlagning?
Bestämt nej, skräddaren säger nej.

83. Klarar du att tanka själv?
Vuxenpoäng!

84. Har du beställt något från de där shoppingprogrammen som går på tv?
Nej, men ibland undrar jag vad det är för människor som sitter hemma om dagarna och inte har bättre saker för sig än att kolla på sånt, men ändå är tillräckligt rika för att köpa hem en massa onödigt trams.

85. Pepsi eller Coca Cola?
Känner en hund som heter Pepsi.

86. Har du varit tvungen att använda uniform i något jobb?
Tvungen och tvungen, men uniform har vi haft som instruktörer på marinens sommarskolor.

87. Vad var det senaste du handlade?
Tågbiljett.

88. Har du kräkts offentligt:
Sist jag spydde var nog lite halvoffentligt.

89. Vill du helst bli mångmiljardär eller hitta den sanna kärleken:
Sanna kärleken. Har hört att man kan bli galen av att äga för mycket pengar, men det är förvisso stor skillnad i världen man hade kunnat göra..

90. Tror du på kärlek vid första ögonkastet:
Det är väl vid något tillfälle av kast med ögat man blir intresserad, men inte går man väl och blir kär i folk man ser för första gången. Undantag kan väl gälla tjejer i trettonårsåldern.

91. Har du ringt något betalnummer:
Allt man ringer kostar väl pengar.

92. Kan man vara vän med sitt ex:
Ja, fast komplicerat blir det ju.

93. Vem var det du besökte på sjukhus senast:
Folk är dåliga på att hamna på sjukhus tycker jag.

94. Hade du mycket hår som liten bebis:
Jag såg ut som en kines när jag föddes.

95. Vad har du för meddelande på din telefon/mobilsvar:
Får inte den till att funka, men det är kanske lika bra, hade säkert bara spelat in nåt oseriöst iallafall.

96. Vad har du i din väska:
Fiolfabrik.

97. Någon favoritsak du gör innan du går och lägger dig:
Skriver ner det bästa som hänt under dagen.

98. Vad är du tacksam för idag:
Att jag mår bättre än igår.

99. Var hittade du den här listan:
Internet nånstans.

100. Tre personer jag vill ska fylla i denna enkät:
Du, dig, ditt.

Trots det

Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare och komma upp igen. Vet att jag borde göra dom här inläggen hemliga så att inte vem som helst kan gå in och läsa, vet att det kan va känsligt. Men jag tror det var den här ärligheten som gjorde att jag kunde ta mig ovanför vattenytan sist jag var hemma. Men i situationen jag lever i just nu  finns det inget utrymme för att ha en tid där det går neråt, det är för mycket som händer på en och samma gång.

Jag har en sista natt hemma innan det bär iväg igen, här gäller det att bita ihop i en månad, jag SKA gå till skolan på onsdag, jag är stark nog för det. Jag pratade med honom nu ikväll, sa att det bästa var att säg upp kontakten en tid framåt, för bådas skull. Jag måste gå vidare, och det kan jag inte när jag fortsätter riva upp såren såhär ofta. Det blir så speciellt när det är en kur för att sluta älska en person, det går liksom inte att fortsätta älska litegrann vid sidan om. Ska vi kunna fortsätta vara vänner i framtiden krävs det att vi är på samma nivå, jag måste kunna ha släppt honom helt tills dess. Ta undan allt som påminner om honom, har ju små lappar överallt där hemma, med hjärtan och interna djurnamn, hans kläder som ligger utspridda, duschugglan ovanför sängen osv.

Ett så hårt bakslag som jag fick igår är inget jag kan utsätta mig själv för igen om det är möjligt att undvika.

Men det betyder inte att jag har slutat bry mig om hur han mår, jag är glad att han fortfarande kan prata med mig, och det sista jag vill är att han ska må dåligt. Har ju fattat genom att lyssna på honom att det inte är en "vanlig" break up för någon av oss, och det blir nog bra för båda att inte höras på ett tag, trots att det är sjukt jobbigt nu.

I förtvivlan

Värre flyktkänsla än jag haft på mycket mycket länge. Gråter eller försöker att sova för att slippa må såhär. Men det går inte att sova, har varit vaken större delen av natten. Har panik för att jag inte vet vad jag ska göra. Försöker sova nu på dagen men ligger mest och tittar in i väggen. Jag vill gå tillbaka i tiden. Eller bara känna att det går på rätt håll. Jag hade ändå allt under kontroll de sista dagarna. Kände att jag kunde släppa honom äntligen och att det faktiskt var rätt beslut. Men nu vänder allt och jag kunde inte känna att det är mer fel. Det ska inte vara såhär. Hatar att känna mig så ensam. När jag åkte hemifrån sist var allt så bra, mamma var glad, jag var glad, det kändes så bra. Men nu är alla sura och verkar vänta på att jag åker igen. Bryr sig inte om att jag är där utan irriterar sig på saker jag gör och inte gör.

Det går ett tåg om ungefär en timme, funderar på att ta det. Mådde dåligt i Tranås, men betydligt bättre än här där jag bara känner mig oönskad. Fly från känslan. Från verkligheten. VAD. SKA. JAG. GÖRA?

Jag vet inte

Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Allt känns verkligen som skit. Känner mig inte välkommen eller önskad nånstans. Jag åkte upp till Tranås igen i onsdags, men var inte alls redo egentligen, låg bara i sängen hela torsdagen och fredagen, och liftade sen hem till Kristianstad igen igår eftermiddag. Åkte med sex olika personer, varav en var riktigt cool och vi klickade ganska direkt med våra personligheter. En var från Tyskland så vi snackade tyska hela vägen, fattade allt han sa utom en historia som han tyckte var skitrolig, som handlade om en flicka och en häst utanför hans fönster. Tänkte att det var lika bra att bara skratta med eftersom jag antagligen inte skulle fatta historien bättre om han sa den en gång till. Sen hade jag tur på en bensinmack, den första jag gick fram till och pratade med skulle faktiskt till skåne, så jag åkte med till Markaryd och tog bussen därifrån med ett snabbt stopp hos några släktingar. Kom hem vid elva på kvällen.

Har kännt sen jag kom hem att jag inte alls är välkommen, tänkte kolla upp en tågbiljett för ikväll eller imorgon, och om inget annat får jag lifta tillbaka också. Förra gången jag kom hem var jag helt förkrossad och det var bara naturligt att jag åkte hem, men nu är på något sätt tiden förbi, nu är det dags att gå vidare och inte behöva tryggheten längre. Och jag klarar inte av det. Jag har drömt mardrömmar inatt, om att inte ha någonstans att ta vägen, och det är likadant jag känner nu när jag har vaknat. Också måste jag såklart gå in och kolla på Roberts facebook, och med dom nya bilderna han lagt upp blir det bara för mycket. Jag har ju ändå lyckats undvika att tänka på honom den sista tiden, eller det går ju såklart inte en hel dag utan det, men jag har kunnat distrahera mig tillräckligt. Men nu rasar allt igen, och den ensamheten jag känner. Oönskan om att jag är här som jag känner från mamma, ensamheten jag känner i Tranås, ovissheten om framtiden och nu att jag inser att jag fortfarande älskar Robert så fruktansvärt mycket. Den sista tiden har jag bara kunnat tänka på hur glad jag var alla de gånger vi var hemma hos Basia, Charlotte och Lisa tillsammans med alla de andra. Jag vill inte vara utan honom. På allvar, det tar emot så fruktansvärt att inse att han faktiskt har gjort slut. För alltid.

Jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag vet inte vad jag ska göra.

Hoppas jag

Upp till Tranås redan ikväll, ser ut som att det kan komma att bli få bloggtillfällen framöver. Kanske kan lösa det.
Möjligtvis.

Just nu blir man trött

Just nu får jag bara ont i magen av tanken på att åka tillbaka till Tranås. Vaknade med magonda, idag är ju den dag jag egentligen tänkt åka upp igen. Nej det går inte. På ett sätt hoppas jag att på att få jobba i helgen så jag kan träffa nytt folk och jobba med mina trevliga kollegor och få ihop lite extra pengar, (för att kunna köpa ännu en kamera eftersom den förbannade idioten på blocket snodde pengarna för den förra). Men å andra sidan hoppas jag att det blir nästa helg istället, så att jag kan stanna här över helgen som jag så starkt känner att jag behöver. Snart kan jag ta mig upp, men hela min kropp skriker nej i dagsläget.

Man märker ju lätt saker genom att bara kolla på människors kroppsspråk, och jag har sen länge förstått att en del i klassen inte gillar mig, även om dom inte kan säg det till mig. Men nu börjar det visst komma fram mer och mer. Men är vi svenskar verkligen så fega att vi hellre drar egna slutsatser än ställer en fråga om hur en annan person mår? När jag mådde som sämst kunde jag inte ens ha ögonkontakt med min egna pojkvän, jag satt hela nätterna på golvet och grät. Jag kunde sitta i en kvart på morgonen och titta på mina kläder och undra hur jag skulle få energi nog för att ta dom på mig, jag kunde inte ta mig ur sängen på egen hand. Ändå har jag kunnat ta mig till skolan nog för att fortfarande ha okej närvaro, även om jag helst höll mig för mig själv under den perioden, hoppades att ingen skulle prata med mig i skolan eftersom jag mådde så hemskt dåligt.

Det fanns inte en enda person i klassen som undrade hur jag mådde. Det väntar jag mig inte heller, jag bryr mig inte speciellt mycket om det heller. Men att klassen på egen hand, utan att veta, börjar ogilla mig för att de gör sin egna historia om varför jag inte varit där känns bara fegt och liksom.. suck. Särskilt när vi går en polisförberedande linje och social förmåga är en viktig del. Hur gör man jobben ute om man bemöter de man eventuellt ska jobba med såhär?

Det verkar även ligga mycket irritation bakom att jag inte varit mycket på idrotten. Första halvåret hade jag problem med magen eftersom något växte ihop fel efter operationen, och när jag väl var med kände jag mig bara förnedrad. Vi hade Mossis som skulle lära oss självförsvar och han tog upp ett exempel från tiden han jobbade som polis, om en tjej som var så rädd att hon kissade på sig, och han ställde brevid mig för att visa på att det var jag som "spelade" den tjejen, och ett skratt spred sig i klassen. När vi sen skulle dela in oss två och två ställde sig några i en grupp av tre så jag blev ensam.
När jag var med på Vics lektion och vi sprang beep-testet fick jag uppkäftiga kommentarer när jag nämnde att en som sprang fick extratid. Handlar det om brist på laganda? Absolut inte, det handlar om en så stark känsla av utanförskap att jag hellre går hem än är med på lektionerna eftersom det inte är en obligatorisk tid.

Såhär mår jag idag men är åtminstone snygg i håret

Sen har jag hyfsat ny frisyr också, som jag nu äntligen kan börja fixa med min fina älskade plattång jag fick av kära pappa, och en del hårprodukter som skaffades på H&M med mitt presentkort.

Nej, jag köper inte hårprodukter på second hand. Det verkar ofräscht om nåt.




Nej jag var inte särskilt glad när jag tog bilden, och då tänker jag inte låtsas heller. Hade jag för den delen gjort ett tappert försök till ett leende hade jag nog ändå bara fått kommentarer i stil med "vad är det för fel på ditt ansikte?".

Små små små små som i jättesmå

På ett sätt har jag magonda och gråt i halsen, men på ett annat sätt har jag någon form av svag glädje och lättnad i kroppen. Jag pratade precis med honom på skype, något jag inte hade planerat men såg att han var inloggad på facebook och tänkte.. varför inte, jag kände ju ändå en så stor skillnad mellan hur jag mår idag och hur det var i torsdags kväll när allt bara var ett sjujäkla helvete rent ut sagt. Och i början var det väl lite så, inte lika jobbigt förstås, men känslan igen av saknad och att för allt i världen inte vilja att något av det är sant. Men förra gången vi pratade grät jag nästan oavbrutet som ett litet barn och ville helst av allt att det bara skulle vara ett stort jävla elakt skämt.

Men det fanns en helt annan typ av känsla i samtalet idag, som att vi pratade mer som vänner även om det ändå låg en sådär malande saknadskänsla som tyngde ganska rejält, särskilt i början och slutet av samtalet. Men under tiden, även om det hade varit väldigt lätt för mig att börja gråta om vi bara hade pratat om något sådär särskilt sårbart, så var det ändå lätt till skratt, och även om det låter hemskt så känns det skönt att jag inte är den enda av oss två som har mått dåligt. Eftersom vi inte snackat på flera dagar har jag inte haft någon aning om hur någon annan än de omkring mig och jag själv har mått. Och eftersom vi bara har kontakt över datorn kunde han ju redan ha genomgått ett månggifte, blivit homosexuell eller ha gjort en okänd portugisisk tjej gravid med trillingar. Vad vet man liksom?

Men bara vetskapen nu om att det är svårt för oss båda läker lite, där vi båda kan komma fram till att (även om det för mig i nuläget känns som ett felaktigt beslut) inte hade varit bra för någon av oss att fortsätta i ett förhållande där en ganska stor del av själva förhållandebiten inte funkade. Det går ju inte att vara tillsammans med någon som inte ger en vad man behöver. Alltså inte vad man vill ha, utan det man verkligen behöver av sin partner, och så kände vi ju båda två, även om det för min del var omedvetet. Nu gäller att ge tid för kärleken och saknaden att avta. Jag kan ju nästan acceptera att det ser ut som det gör idag, ja det skulle väl va om han redan skulle träffa någon ny typ imorgon, då skulle det nog inte vara långt ifrån att jaga henne jorden runt med fackla och högaffel.

Det är skönt att känna att det går framåt, även om det bara är i små små små små steg.

Vad gör jag?

Min reaktionstid idag var lagom långsam när jag cyklade hem från stan tidigare idag. Vid ett övergångsställe tutade någon, som jag antar var menat för mig eftersom jag var den enda där (tyckte jag), men jag vände mig inte om för att se vem det var förrän typ tio sekunder senare när bilen redan kört iväg och jag var på väg ner för backen från vägen. Sånt kan driva mig till vansinne, börjar fundera på vem det kan ha varit och kan fortsätta tänka tills jag gått igenom alla invånare i hela skåne.

Börjar känna av att det snart är dags att ta sig upp till Småland igen, jag är inte lika paralyserad längre och tror det är bra att kunna göra något mer på dagarna än att gå med hunden och promenera på stan, så tankarna måste gå till annat än honom även om det redan i nuläget har minskat. Det svåra är bara att det är dessa fem läkeveckor som jag är rädd för att trycka ner så snabbt så möjligt för att komma tillbaka och bli en människa igen. För jag kan ju känna så starkt att jag inte går igenom sorgen, jag undviken den till nästan vilket pris som helst. Det är inte ofta jag vill tänka på honom, och då distraherar jag mig alltså tillräckligt för att få annat på tankarna. Och jag är rädd för att om jag redan åker upp kommer frysa sorgen som det nu var så dåligt för ens framtid. Jag har ju liksom knappt börjat må bättre än. Och allvarligt talat tror jag inte att jag kommer klara av det på egen hand, sittandes där uppe. Här har jag nästan konstant befunnit mig bland människor, främst mamma och pappa. Alltid haft någon att prata med om jag behöver det, och att snacka med dom över telefonen blir ändå inte samma sak, jag känner att jag behöver just den trygga fysiska närvaron från andra, åtminstone min kisemises. Det är mina tankar jag måste handskas med från att jag kommer hem från skolan tills jag går och lägger mig. Men det kanske är just det som innebär att gå genom sorgen. Men finns det en enda människa som känner att det skulle gå på egen hand?

Men nej visst, jag är inte ensam där uppe, men situationen är ju lite mer speciell av flera olika anledningar. Just den närvaron och tryggheten som finns med mina föräldrar är det jag livnär mig lite på för tillfället. Jag känner redan hur uppstressad jag är över det med tanke på att jag fått ont i magen, samma magonda som jag vanligtvis alltid får efter jag kommit tillbaka till Tranås, trots att jag inte direkt tänker på att jag snart ska dit igen. Ja förutom innan när mamma frågade vilket tåg jag skulle ta.

Jag behöver det där stödet som mest just nu, för det är nu jag mår som värst och fortfarande vill prata om allt, ta allt det där jobbiga och bara prata av mig. När jag flyttar från Tranås kommer det ha gått fem veckor, och då är det inte aktuellt längre, vilket innebär att det fram tills dess finns just två alternativ: att ha bearbetat sorgen eller att ha tryckt undan den. Egentligen vill jag vara här hemma tills jag känner mig stabil igen, men jag känner ju att tiden går, jag kan inte ha för mycket frånvaro.

Åh, hur gör man i det här läget..

Kanske imorgon

Tänk att jag behöver en bruksmanual för sorgen och krisen jag går igenom just nu. Hur går jag vidare egentligen? Krävs det att jag sitter och tänker på honom tills det inte gör ont längre och jag slutar sakna honom? Eller går jag helt enkelt vidare genom att bara fortsätta med livet och låtsas som att vi aldrig känt varandra? Det ska tydligen inte finnas några omvägar, försöker man fly från sorgen så kommer det förfölja en i resten av ens liv, det är väldigt klart att man måste gå rakt egenom. Vad är då rakt egenom? Att sitta och se på gamla bilder och böla till mjäkig musik?

Idag tog det flera minuter innan han kom i mina tankar i morse, och någon svag känsla av glädje börjar växa fram. Eller jag ska inte säg glädje, men jag känner mig åtminstone inte dyster dygnet runt längre, och det måste man ju ändå säg är ett framsteg.

Jag gick med grisen idag, han är som ett litet barn ibland, stoppar allt från marken i munnen. Fick bända upp munnen och plocka ur skelettdelar från en fågel, vilket äckel han är ibland. Han hann svälja något också, det är som att han vet när jag är på väg fram för att försöka plocka ut det han hittat, då är han likaså ett barn som snabbt måste tugga och svälja. Bara för att.

Under någon av de närmsta dagarna måste jag åka upp till Tranås igen. Jag ska försöka undvika känslan att jag inte vill, men på något sätt är jag rädd för att de "framsteg" jag gjort under dessa få dagar i trygghet, där jag kunnat distrahera mig till den graden att jag inte behövt må dåligt jämt, ska vara förgäves om jag ska sitta där uppe själv i min lägenhet och så mycket påminner om honom, och i en klass där jag känner mig väldigt ensam. Jag drar mig för det, trots att jag bara vill ta mig igenom den sista tiden där uppe. Känna att jag klarade det.

Kanske imorgon.

Nattinatt

Jag känner mig nästan som Penny från big bang theory. När jag mår dåligt shoppar jag, och när verkligheten kommer ikapp mig köper jag skor. Idag köpte jag skor. Något som kommit tillbaka lite är inspirationen, läste en blogg nu ikväll tillhörande en ung tjej som heter Ebba. Även om hennes stil inte riktigt är precis i min smak var det ändå många smådetaljer som fick igång min lust att fixa till kläder igen, och gå på loppmarknader samt second hand-affärer. Kanske jag i verkligheten inte skulle vilja göra något av det där, men bara känslan just nu ikväll, att ha fått upp lusten för något igen är på något sätt en ganska stor lättnad.
Två kompisar har hört av sig för att höra hur det är, det blev jag så glad för. Visst, jag vill fortfarande hålla tankarna borta från honom, men bara att veta att folk bryr sig och stöttar får mig att må lite bättre. Att jag inte står helt på egna ben, och det behöver jag verkligen känna att jag inte gör just nu.
Den jobbigaste känslan som kommit idag är.. ja ni vet när man andas vanliga andetag och efter en stund måste ta ett djupt andetag. Den känslan har jag nästan konstant, men när jag väl gör det känns det fortfarande likadant. Och att den känslan inte försvinner gör att jag måste gäspa. Har ingen aning om varför.
Jag måste sluta agera spion, men jag har så svårt att hålla mig ifrån hans facebooksida trots att saknaden bara greppar tag i mig och får sorgen att lägga sig över mig som ett täcke gång på gång. Att acceptera läget drar jag mig fortfarande för att tänka på, och jag vet inte om jag har förstått det riktigt än, kanske inte så konstigt eftersom jag gärna skjuter undan alla tankar som har med detta att göra.
Pressen att veta att jag måste tillbaka till Tranås gör väl på något sätt att jag inte orkar bearbeta det just nu, om jag släpper fram den enorma sorgen och saknaden och sen sitter i Tranås och har allt att hantera där uppe blir det nog en knappt uthärdlig sista månad när jag har så mycket som händer i mitt liv under de kommande veckorna.
Ska väl försöka ta och sova lite.

Mycket lite - bättre än inget

Lite lättare idag, vaknade utan att tänka på honom. Det tog nog en minut innan dom tankarna närmade sig, och på något sätt tyngde det mig ändå inte riktigt riktigt lika mycket. Jag tänkte se hur det var att vara hund idag, så när jag promenerade med Mickot lät jag honom bestämma vägen. Kors och tvärs över hela området, lukta på allt och kissa hejvilt. Men när han bestämt fick för sig att gå till Norra Åsum efter att redan ha gått i trekvart tyckte jag han kunde sansa sig lite. Han gick då istället hem till sin hundkompis Lisa som jag inte ens visste att han hade. Hon och matte fanns på en gräsplätt på Helgedal där de spelade tennis i regnet. Eller ja, hunden spelade inte tennis. Jag släppte Mickosten som sprang in till Lisa och åt upp hennes mat. Trevlig kompis liksom.

Sen gjorde Micko sitt andra försök att ta sig till N Åsum längs den långa grusvägen, men nöjde sig med att svänga hemåt igen, med ett stopp hos en collie som verkade olycklig och förkyld. Micko gnällde och såg sötare ut än på länge. Vi tog oss sen hemåt och tanken slog mig att hundar kanske inte är så tröga ändå.

Jag var sen en runda i stan för att fixa lite hårprodukter för att kunna slippa frisyren kallad jag-har-sprungit-in-i-väggen som automatiskt kommer på köpet när jag klipper kort. Fick en plattång av pappa igår, den enda som var bra i affären enligt försäljaren. Blev så glad, den jag har nu bara sliter och drar, för att inte nämna att den inte för fem öre gör sitt jobb.

Nu färgar jag håret. Funderade på lila men tänkte sen att jag är alldeles från vettet. Nu ska jag skölja ur, kommer fortsätta här senare, har ju som sagt det starka behovet att skriva, få ur allt jag går och tänker på.

Även om

Även om jag helst sitter själv just nu, eller hos mina föräldrar som vet att jag inte vill prata, så var det skönt att känna att folk bryr sig och vill prata. Min bror ringde innan, och på något sätt började vi dra i ena änden på mitt tillstånd och det måendet jag har just nu. Det var skönt att prata med någon som känner igen just dessa känslor, som kan försäkra mig om att det kommer bli lättare om bara några veckor. Att jag inte kommer vara olyckligt kär med den här sorgen för evigt. Jag vill bara springa förbi allt detta, men vet att jag inte kan det. Och att jag inte borde försöka. Men att veta, att bara känna till att det finns ett ljus trots att det är mörkt just nu är en liten liten lättnad.
Han sa att han känner till just den där känslan av maktlöshet, när man får reda på att den andra personen står någon helt annan stans, och man inser att det inte finns något att göra åt hur personen känner.

Att så klart och tydligt få besked om att det här inte är en paus, utan att det är slutet av förhållandet. Maktlösheten kommer direkt vid det beskedet, anklagelser och vad man kunde gjort annorlunda lika så. Men det förändrar egentligen ingenting, om jag skulle vilja att han kunde visa mer eller om jag önskar att jag behövde mindre så skulle det innebära att jag ville ändra på någon av oss, att vi skulle anpassa oss till varandra. Och jag inser ju att vi båda skulle må dåligt i längden. Trots den starka kärlek jag känner till honom just nu, och trots den sorgattack som slår över mig varje gång jag ser en bild av honom, så inser jag ändå, långt inne, att det inte skulle hålla om vi ville ha ett bra förhållande. Men ändå ligger den där känslan där, känslan av att om bara den där "detaljen" skulle vara annorlunda så skulle jag kanske inte blivit sjuk på samma sätt som jag varit de senaste åren, och därmed vara den där perfect match vi kände att vi var i början, innan tiden där allt var frid och fröjd drog förbi.

Men jag lever i nuläget. Och som det ser ut nu ser jag bara det som var bra. Alla tankar och känslor som gör mig alldeles paralyserad av sorg. Första gången jag tog hans hand när vi gick genom parken i snöfallet tidigt på morgonen i Würzburg. Det jag främst ser är bara tiden i Tyskland. Det var då jag var frisk, det var då vi var nykära och vi bara såg det bra hos varandra. Men att det var möjligt att känna så starkt för en annan människa. Det var så mycket vi gjorde tillsammans i Tyskland. Saknaden är enorm när jag tänker tillbaka på den tiden. När jag sov över hos honom och fick låna hans kofta när jag skulle med tåget till Nürnberg med tjejerna.

På ett sätt är jag glad och nostalgisk när jag tänker tillbaka på månaderna i Würzburg och tiden med honom, men å andra sidan kan jag inte föreställa mig att vi gick igenom allt detta tillsammans, dessa sju månader i Tyskland ihop och över ett halvår efter det, och att jag nu kanske aldrig kommer träffa honom igen. Hur konstigt kan vi människor fungera egentligen, det är ju som att bara ha pressat ner en stoppknapp när jag var sjuk, och nu när playknappen är nedtryckt ser jag att allt jag åstadkom i dimman bara slutade i ruiner. Vad har jag gjort mot honom?

Varför måste verkligheten se ut såhär? Varför måste vi vara annorlunda på just den punkten som var så avgörande men egentligen inte var en stor del av vilka vi var som personer? Jag ska låta tiden göra sitt, men plågan sitter i nuet. Jag ska komma fram till målet och må bra, men just nu har jag den värsta tiden i mitt liv, och det ska jag låta mig ha också. Även om jag inte vill, även om jag inte ser det nu, även om jag just nu bara känner en kärlek och saknad som tär på mig till den graden att jag knappt står ut.

Jag är inte där än

Jag kan inte komma ihåg sista gången jag hade ett så stort behov av att skriva. Särskilt att inte gömma undan mina egna tankar utan öppet kunna skriva av mig. Jag tror inte det finns en bättre terapi än såhär. Mamma säger ofta att det inte är bra att hålla saker inne, utan att man ska ha ut allt man går och tänker på. Och att skriva i en dagbok som bara finns för mig är som att få ut det men att bara veta att det går rakt in i mig själv igen, så att när ångesten lämnar kroppen är den bara nere på skrivblocket en kort stund innan den kryper tillbaka igen. Här får jag det verkligen ut och kan gå vidare på ett helt annat sätt.

Men allt är fortfarande så jävla mörkt, inte så konstigt med tanke på allt som hänt de tre sista dagarna. Jag har alltför bråttom fram, jag vet ju att det är så mycket som kommer hända den närmsta tiden, saker jag måste göra och bara vill ha förmågan att göra. Just nu känner jag mig bara känslomässigt paralyserad och zombieaktig i mitt beteende. Samtidigt vill jag bara hoppa över stadiet med acceptansen, jag vägrar acceptera hur läget faktiskt ser ut just nu. Jag vägrar inse att jag inte får spendera mer tid med personen jag älskar mer än något annat på jorden. Kanske inte ens får träffa honom någonsin igen. Veta att vi sitter i olika länder där han precis fått ett nytt liv i och med flytten, och att det är hans nya liv utan mig. Mitt liv utan honom. Bara jag närmar mig tankarna på det blir det bara stopp. Nej. Jag är inte där än, känslan av att närma sig att inse verkligheten gör för ont för att frivilligt utstå det. Bättre att distrahera. Ett tag till, jag ska inte frysa sorgen, jag ska ta mig igenom det.

Men inte nu, jag är inte där än.

Plötsligt så

Jag märkte idag att jag faktiskt har skrattat hela tre gånger det senaste dygnet. Första gången var igårkväll när jag tittade på Per Anderssons nya program pulver och den här sketchen kom fram.




Andra gången var tidigare idag när pappa och jag var på mediamarkt för att skaffa en ny sladd till hans kamera och jag kom att tänka på elgigantens reklam "får en cykel på köpet" när mediamarkts skylt med texten "här är vi inte ute och cyklar" uppenbarade sig i entrén.

Och sista gången var nu ikväll när jag var ute och gick med Micko. Vi tog vägen genom parken och jag tänkte vara en god människa och flytta på den långa grenen som låg rakt över grusvägen. Jag slängde in den i en buske, som visade sig vara väldigt gungig och därför kastade tillbaka grenen så den slog till mig i ansiktet.

Det finns en dag om 32 dagar också

När jag mår bättre ska jag bryta mig loss och börja om på nytt. Jag vet inte hur eller var, men jag kan redan nu känna att jag kommer behöva det, trots att jag i nuläget inte behöver något annat än trygghet, kärlek och att befinna mig hemma hos mina föräldrar där jag kan sova länge på morgonen och göra allt i min egna långsamma takt.

Jag har inte gråtit på hela dagen, jag vet inte om det är bra eller dåligt, men skönt att slippa känslan av förtvivlan för bara en liten stund. Jag fick så mycket energi och inspiration när jag såg en intervju med Linda Skugge för några kvällar sen. En tjej som bara kan vara sig själv helt och hållet utan att bry sig ett dugg om vad andra människor tycker om hur hon är som person. För det viktiga egentligen för att man ska må bra som människa är ju att man känner att man kan vara precis som man är, inte behöva lådsas eller anpassa sig på de ställen man egentligen inte vill. På mitt CV har jag skrivit att jag jobbar lika bra ensam som i grupp. Det stämmer inte alltid, jag måste kunna stå för hur jag egentligen är. I många fall är jag väldigt blyg, och tycker ofta det är skönt att bara vara själv, jag gillar att göra saker på mitt sätt och jobbar därför bättre på min egen hand. Men jag är samtidigt väldigt modig, driven och framåt i de flesta sammanhangen, särskilt tillsammans med människor jag aldrig träffat innan. Och jag kan vara social om jag bara vill, men bland människor som för mig är ointressant lägger jag inte något krut på det, men har tidigare tryckt ner mig själv för det, för att jag är så annorlunda jämfört med så många andra.

Jag ska egentligen ta det som en otrolig fördel, eftersom jag nu äntligen kan stå för att jag ofta är en ensamvarg förstår jag inte varför jag egentligen skämts för att inte tillhört gruppen. Sökan efter bekräftelse antar jag. Men varför har jag egentligen lagt ner tid på att må dåligt och vara ledsen över att jag inte känner mig omtyckt av människor som jag egentligen inte haft något gemensamt med, eller som jag egentligen inte kännt att jag velat spendera tid med? Jag inser ju att den dåliga självbilden jag har präglar mig på det sättet att jag måste känna att andra människor tycker om mig, och känner jag inte det blir jag låst, eller bara antar att ingen gillar mig från första början. Och det är väl inget bra sätt att tänka. Jag vet att jag egentligen är en person som är väldigt lätt att gilla, men har blivit sårad så många gånger att jag bara antar saker från första början.

Jag ska inte behöva leva på bekräftelsen från andra, det är alldeles för krävande och får inte mig att må bättre. Så länge jag är i Tranås kan jag lova att det inte kommer ändras, jag går i en klass där jag om och om igen känner mig oönskad, och den bilden jag fått av mig själv under tiden jag var sjuk kommer kvar varje gång jag går till skolan. Jag är en helt annan människa när jag jobbar eller är hemma. Det är konstigt egentligen.

Men när jag lämnar Tranås ska jag börja om på nytt. Men just nu ska jag ta dagarna som dom kommer. Något annat varken vill, kan eller orkar jag.

Nu.

Det finns inte på kartan att gå till skolan imorgon. Vem skulle klara av det egentligen? Sitta där och va trevlig och försöka va så produktiv som möjligt. Jag vill inte ens. Det var lite lättare att vakna idag. Känslan smög inte på sig idag, utan det var bara en tomhet och svag flyktkänsla som malde konstant. Hur kommer det sig att få fort något som detta händer så förföljer det en? Plötsligt blir alla dumpade i filmerna på tv, eller så drar dom till med någon kommentar som bara träffar en rätt i hjärtat. Hah, såhär bra har vi det. Typ.

Så går jag in och läser Kenzas blogg, hon som fyllde 21 igår och blev överraskad av ett gäng kompisar som hade fixar en hemlig fest till henne, och det värkte i hennes hjärta idag av kärlek till dessa människor och hennes pojkvän. Och här sitter jag och känner mig mer övergiven än jag gjort i hela mitt liv. Gråter mig till sömns och har min älskade mamma som stöd. Men jag kan inte distrahera mig för alltid, annars kan det enligt den här jävla sjukvårdsrådgivningen frysa sorgen som gör att man får högt blodtryck och dör ungefär. Jag finns nog i nåt förnekelsestadie just nu. Att tänka på det gör ju att jag till slut inser och måste acceptera, jag är inte där än på långa vägar. Min framtid och den lyckan jag kände blev ju krossad på bara några sekunder.

Och plötsligt känns ingenting roligt längre, jag skiter i att resa, ta bilder, träffa nya människor och utvecklas. Men det säger mamma är helt normalt. Vadå normalt, skulle det vara något normalt. Jag vill inte åka upp till Tranås. Och sitta där själv i ett försök att gå vidare. Jag behöver någon som sitter och stryker mitt hår på kvällarna och kan berätta att det ändå inte hade fungerat i längden. Inte för att det känns så just nu, men jag vet ju på något sätt att det är sant. Men det är ju den där personligheten, han som person, som jag bara saknar så jag håller på att falla i bitar.

På nätterna drömmer jag att jag är tillbaka på högstadiet när jag blir dumpad, och ingen bryr sig om mig, utan jag blir mobbad istället, och måste sätta mig i skogen själv för att slippa undan hånen och hoten.
Om det bara gick att gå tillbaka i tiden och känna den där känslan av nyförälskelse som sakta växte i Tyskland. Efter kvällen på Tirili, efter första kyssen på rummet hos familjen, julfirandet hos hans föräldrar. När jag kom tillbaka från Italien. Jag önskar så att jag aldrig hade blivit sjuk. Men det hade inte ändrat hur vi fungerar. Jag behövde mer, och blev sjuk gång på gång. Vi som var a perfect match, det hade vi varit om jag bara hade klarat mig på det jag fick. Men det går inte att göra något åt hur man fungerar.

Det enda som finns är en stor sorg över att jag fortfarande känner en så enormt stark kärlek till honom. Som bara tiden kan förändra på. Och just nu är det en plåga, för det enda som finns just nu är tankarna på hur det var i början och när allt var som bäst. Hur kär det ens är möjligt att vara i en person. Den känslan som jag fått tillbaka igen sen jag blev friskare. Det svåra i att se att det som hände i min dimma har ändrat på allt, trots att det inte var "jag" är allt förändrat och går inte att göra ogjort.

Inse och acceptera. Inse och acceptera. Läk såren. Sluta älska. Nu.

Och sluta va så kära på tv

Vad förbannad jag blir på människor som är glada och klämkäcka. Jättetrevligt för dom, men just nu finns det inget som gör mig mer pissed off än inlägg på facebook med texter som "det blir en bra dag idag" "le mot världen" bla bla. Jag fick mitt efterfrågade datum idag, det ska ta fem veckor att bli människa igen. Här är andra uppdateringen - dag två av trettiofem. Att det bara finns en jävla manual för hur man ska må, är vi människor så lika? Det står klart och tydligt att man ska tillåta sig själv att vara ledsen. Tillåta sig.. jag står inte ut med att tänka på det, det enda jag klarar just nu är att distrahera mig från att leva i verkligheten. Att inse gång på gång hur det faktiskt ligger till håller på att förstöra mig. Ingenting är ju ens logiskt, varför försvinner inte saknaden ens i den här situationen?  

På tal om glada nyheter. Ett as lurade mig på över 6000 kronor för en kamera på blocket i förgår. Han snodde någons identitet, skaffade ett kontantkort, sa sig bo i Norrland fast tillhörde Göteborg. Jag sålde min systemkamera för att få ihop dom pengarna. Jag gjorde smycken, ändrade om kläder och sålde, har haft två jobb sen i höstas för att kunna få in lite extra. Sparade ihop alla pengar jag kunde under våren, allt för att kunna fotografera i sommar eftersom jag inte fick tag på ett jobb. Utvecklas som fotograf. Då tycker en femtioårig man att han har rätten att ta dom pengarna. En vuxen man som vet att jag lever fattigt och har kämpat som ett as i månader för att få ihop pengarna har mage att på fullaste allvar ha ett telefonsamtal med mig och sen tycka att han kan ta dom pengarna ifrån mig. Ibland undrar jag vad det är för fel på människor och varför det är förbjudet med tvångssterelisering i Sverige. Skaffa ett jobb och väx upp ditt fanskap.

Min katt märker att jag är ledsen och lägger sig på min mage och på mina fötter.

Hur går man vidare?

Har precis rensat ut dom flesta "vännerna" från facebook. Vad ska jag nu ta mig till i den enorma livskris jag hamnat i? Kan inte komma ihåg sista gången jag var så förtvivlad att jag inte önskat något hellre än att kunna somna för att slippa smärtan.

För första gången i mitt liv är jag helt orädd. Tanken slog mig igår, att om någon försökt ta sig in i vårt hus skulle jag utan tvekan be hen dra åt helvete, alternativt tycka att fanskapet kan gå och skaffa sig ett jobb och därmed fälla personen ner för yttertrappan i ren ilska. Jag tittar på spökprogram mitt i natten och går sen och lägger mig utan att vara rädd. Jag kan gråta utan att bry mig om någon ser. Jag är tom och fruktansvärt sönderslagen på insidan. Jag kan inte ta till mig komplimanger som jag tidigare skulle dansat glädjedanser för.
Det värsta är att vakna på morgonen. Innan verkligheten slagit till och det än så länge bara är en ny dag. Sen kommer det krypandes, hur nuläget faktiskt ser ut, och då kommer ångern, skuldkänslorna och sorgen. Sorgen är det värsta av allt. Försökte läsa på om sorgearbete, det går tydligen i faser. Om ett tag ska jag tydligen kunna se allt det negativa också, inte bara det som var bra. Kan man hoppa över till den fasen? Finns det ett datum när dagarna kommer vara iuthärdliga igen? Kommer jag någonsin förlåta mig själv för att jag inte sökte hjälp hos doktorn tidigare? Kommer jag någonsin förlåta mig själv för att jag lät en annan person utstå så mycket? Kommer jag någonsin kunna släppa känslan av att jag hanterade saker så fel att jag kanske på grund av det förlorade personen som idag känns som var mitt livs kärlek? Kommer jag kunna sluta älska och gå vidare?
Det är nog i tårar jag tappat vikt. Så länge jag är ledsen kan jag inte ha panik, det är åtminstone något bra. Hur kan livet bara gå vidare? Jag drömmer mardrömmar om nätterna och vaknar och inser att verkligheten nästan ser likadan ut, bara att känslan inte är lika verklig i drömmen. Sen ska man ta sig samman och kunna gå till skolan på måndag. Jag kan ju inte ens äta. Ingenting verkar roligt längre. Alla drömmar jag hade tidigare är som bortblåsta. Jag har inte ens nästan kommit på fötter än, ändå ska jag försöka fixa skolan, jobben, flytten, vad jag ska göra i sommar, och i höst just just nu. Det går bara inte. Om någon skulle fråga mig vad jag vill göra till hösten skulle jag svara sova. Jag har inte kommit någon jävla stans i det här "sorgearbetet". Vill inte träffa någon, prata med någon, göra något, jag vill bara fly.
Hur fan går man vidare?
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se