10 händelser-lista

Tio minnesvärda händelser i år:
 
1. Jag satt på tåget mellan Salzburg och Lubljana vilket var försenat med tio minuter när vi lämnade Österrike, så jag blev akut kissnödig efter tre skålar flingor och hade några minuter tills ordinarie ankomsttid och chansade. Hade precis satt mig när tåget stannade in, jag ryckte upp toadörren samtidigt som jag knäppte byxorna, slog en gammal slovensk man i huvudet med ryggsäcken och sprang till dörren vilken redan stängts, men fick upp den och kom av några sekunder innan tåget körde vidare.
 
2. Jag och turkiske Håkan som jag träffade i Helsingfors kom tillbaka från Estland lagom till att tre festivaler var i Finlands hufvudstad samtidigt. Det fanns inga billiga sovplatser alls så vi gick och drack cider, klättrade i förvaringsskåp på stationen, tog bilder när vi satt på stayer, och sen gick vi till en fest. Eller vi tänkte gå till en fest men stannade vid en sandbox som Håkan undrade om båda skulle få plats i. Det fick vi, och somnade. Två nätter i rad.
 
 
3. Träffade en tysk tjej andra dagen i Helsingfors och vi drog till midsommarfirandet en bit utanför centrum på en ö där vi dansade med folkdansarna som lärde ut och bjöd upp. Och på kvällen blev det inte mörkt, så folkdansarna, finnarna och vi utlänningar dansade halva natten på dansgolvet under bar himmel till ett band som spelade folkmusik. Jag har sällan skrattat så mycket i hela mitt liv, det var en magisk kväll.
 
 
 
4. Kollade på Finntroll i London, i en liten lokal i Camden vid namn underworld. Trångt, varmt, galet och så sjukt satans bra, har aldrig varit på en lika bra konsert varken innan eller efter. Det var så svettigt på slutet att man kunde krama ur kläderna, och det såg i håret ut som att man var nyduschad. Halsbandet låg i två delar på golvet efteråt och bandfolket som jag snubblade in i var kul som fan.
 
5. Träffade Håkan igen i Rom och vår utklädningsdag innehöll romardräkt och bayersk dirndl. Efter vi förföljt munkar och nunnor nästan en hel dag ställde vi oss och posade sjukt fula poser på ett torg tills vi fick in tre euro att åka tillbaka till hostelet med. Det tog ungefär fem minuter.
 
 
6. Tredje natten under cykelfärden mellan Polen och Lübeck blev jag inbjuden till ett gammalt par som inte tyckte jag skulle sova i en busskur under blixtrandet. Vaknade mitt i natten av att det blinkade i form av blixtar som drogs rakt över himlen varannan sekund, och i andra änden av rummet stod en meterhög docka med ögonen öppna och stirrade på mig i blinkningarna. Dagen efter sträckcyklade jag till Lübeck och lämnade landet.
 
7. Kickade igång årets wacken med att bli målad i ansiktet med blod, silverspray och bli skickad runt i en ring i campet med diverse kända och mindre kända ansikten. Vältes sen från en stol och pajade ryggen, fick ena strumpan avsliten och strypt med densamma tills allt svartnade, grät som en unge tills jag sprang ihop med Henrik och Monster som jag vigde på förra årets getaway. Monsters "men tossegumman då" räddade mig, vi gick till campet, jag och Henrik införde kram-däckandet och somnade mitt i högen tills en viss blond herre kom med sitt hattrick och både kissade och spydde i campet samtidigt.
 
8. Var på 90-talsfest i Huskvarna för några veckor sen. Limmade fast sågspån i ansiktet vilket lossnade, fick smula ihop torkade löv på toan mellan Nässjö och Jönköping för att få till rätt Kurt Cobain-look, tillsammans med de slitna byxorna, den randiga tröjan, pistolen och cigaretten i mungipan. Möttes på stationen av Alex aka Ace Ventura med sparriständer. Kvällen spenderades även med Tranås-Erik och Christoffer där vi sköt på tomma ölburkar mitt i lägenheten, följt av snurra flaskan fram till fem på morgonen och sömn i form av tre personer i en 90-säng.
 
 
9. Tappade bort Håkan i Tallinn, han gick till centrum för att fråga en vakt om han sett mig, och gav signalement om hur jag såg ut. Vakten, som var ryss, missuppfattade vad Håkan ville och började med "I have everything you need, blond, red hair, dark hair, big, small....". Vakt och hallick, check. 
 
10. Jobbade i merchen på getaway med Ylva och tre killar från företaget. Andra jobbdagen spårade min förkylning ur, ryggen var fortfarande paj efter wacken, alla började ta på varandra och dansa runt tältpelarna och det regnade som fan. Tejpade skofötter med plast på och stack på efterfest hos en chilenare som fick sova på golvet medan vi andra fem tog sängen, sen blev det sömn i en container de sista timmarna. Nu på fredag ska jag upp till friends arena och black sabbath för att återigen jobba i merchen med Ylva och grabbarna!
 

Efter regn kommer pyttipanna

Har haft några riktiga on-dagar sen helgen och framåt. Det känt som att ha kastat av sig en tjock filt vävd på självförakt, och det är en otroligt skön känsla. Men idag har jag off-dagen av off-dagarna, dock inte förknippat med familjesituationen som jag har accepterat (även om jag blir ledsen av att tänka på det).
 
Jag tror det idag är en blandning mellan dåligt humör, trötthet och irritation. Var uppe vid sju i morse, körde ner mormors bil till bilprovningen, cyklade tillbaka, var här ett par timmar, cyklade ner och hjälpte mormor med tvätten, köpte pizza och fick en ost- och glutenfri som hade en tjock botten av.. frigolit och sandpapper med smak av nada. Som att ha bakat en tårta på fransbröd som man låtit stå framme tills den fått mata-ankorna-brödskonsistens, fast utan smak då. Dessutom gjorde han min pizza först som stod i tio minuter och kallnade, så hos mormor var den lika kall som pizzasalladen, också hade han tydligen ett ägg på som var rått och bara rann över pizzan. Nej jag är inte bitter. Sen cyklade jag hem igen, två av tre cykelturer i regn. 
 
Men för att citera Strindberg: plikten är angenäm först när den är gjord. Så nu sitter jag uppe i en varm stuga. Ska laga vegansk pyttipanna, lyssnar på bra musik och tänkte kolla på Sverige som blir spöade av Portugal ikväll.
 
 

Nedlagt sockerbruk

Fick äntligen tag på bilderna jag tog med Johannes Tallroth (som behövde modeller till ett projekt han höll på med) förra sommaren vid ett sockerbruk utanför Ystad.
 
 
 

Tant och barn på samma gång

Igår var jag med om något mycket märkligt. Eller ja först var det fest i lördags kväll som gav en sömn mellan sex och halv tio på morgonen, och igår när jag kom hem somnade jag i soffan ett par timmar, gick upp och tog en zombiepromenad vidare till sängen och slocknade nitton femtio, alltså innan klockan åtta! Väcktes av Micko nu i morse vid sju, tog en tur ute i skogen, kom tillbaka och hade ingen lust att gå och lägga mig igen. Vafalls? 
 
Har även märkt att jag inte är ledsen längre, så no more A1. Kom att tänka på five istället, mitt favoritpojkband när jag var mellan sju och tolv. Skapade till och med five-klubben med fyra andra i lågstadiet där vi dansade på bänkarna i kapprummet. Så om ni någon gång är på dåligt humör, lyssna på denna låten, jag slår vad om att ni kommer må bättre. 
 

Stormfanskap och ett fantastiskt Hamburg

Jag tänkte berätta om min senaste utlandsresa till Tyskland och Hamburg. När jag satt på båten mellan Rödby och Puttgarden kändes det alldeles för bekant och jag räknade sen ut att det var sjunde gången jag var i Tyskland i år. När jag åkte från Flachau genom Würzburg och hem, när jag åkte till Wacken som reseledare (rollspelsledare) med festivalbussen, när jag cyklade till Lübeck från Swinouscije, när jag tågluffade till Rom via Müchen och Slovenien, när jag åkte tillbaka till Sverige via Frankfurt och Hamburg efter Amsterdam, när jag använde de sista resdagarna på interrailkortet för att ta en tripp till Hamburg och Århus i Danmark, och nu senast. Kände igen att gå in och lukta på parfymer, äta pommes med majonäs vilket var det enda vegetariska på menyn och sitta på andra våningen och fundera över vilka idioter som ställer sig ute på däck när det regnar.
 
Men! Historien börjar dock inte där. Min resa som var bokad flera veckor i förväg nämnde inget om en storm utan den fick jag lägga märke till på egen hand. Så jag delade bord med två asiater och en tysk kvinna som skulle på teater. Vi stannade mitt i Danmark och stod still i fem timmar. Sen åkte de flesta av tåget och försvann med buss, kvar satt jag, asiaterna, en tysk kille vid namn David och kanske hundra till. Konduktören ropade ut hälften av informationen på danska, lite på engelska och resterande på tyska. Jag var den enda som förstod alla tre och fick översätta till folk som förvirrade och lagom tröttirriterade satt i närheten. Sen beslutade vi oss för att åka till Rödby, ändrade oss efter en kvart och åkte upp till Roskilde där vi blev hämtade av två bussar plus några poliser. De tog oss till Roskilde brandstation där jag, David och ett tjugotal andra fick brandmännens källarbar/biljardrum att sova i, med sovsäck, liggunderlag och hela köret. Dagen efter blev vi hämtade med buss som tog oss hela vägen till Hamburg, kom fram nästan arton timmar för sent!
 
På kvällen träffade jag han jag åkt dit för att träffa, en tysk bartender jag bjöd på cider när jag åkte från Amsterdam och var trött på att sitta själv på tåget. Vi hängde i hans bar precis som sist jag var där, och gick sen på Amanda Palmer med några av hans vänner. Att Amandas musik inte riktigt var min grej var fan sak samma, för vilken kvinna! Utstrålning, personlighet, texter, liv och med en publik som respekterade och höll en dialog med henne! Snackar vi feministisk förebild så snackar vi Amanda Palmer. Vi drog sen till en bar med fler han kände, och dagen efter stack jag tillbaka till Danmark. Längre än så kom jag inte eftersom det var fel på signalerna mellan Sverige och Danmark. Åkte till Kastrup, väntade på bussar, åkte till Sverige där sista tåget till Kristianstad gick precis när vi kom in på stationen -.- Sov på en bänk på Malmö station under natten och fick sen äntligen åka hem. Sammanfattning: stormfanskap och ett fantastiskt Hamburg.
 
Jag och david dog åt det olämpliga i att bygga ut en hörna att placera rörelsehindrade i @Roskilde C

Sovrum på Roskilde brandstation
Amanda Palmer
Hamburgspromenad

Behöver jag säga att jag längtar?

Jag var inne i Kristianstad och fick en kvarts dussin sprutor i armarna idag. Tre förbannat dyra sådana också, och eftermiddagens senare cykeltur var till viss del med avdomnade muskler. Varför all denna möda undrar kanske ni då, och för en gångs skull ska jag berätta om mina planer tidigare än när jag står i hallen på väg ut.
 
I början av nästa år ska jag till Thailand och jobba som volontär med friska hemlösa katter och hundar, i två månader, för att sen resa runt i ytterligare ett par veckor! Behöver jag säga att jag längtar?
 
 
 
 
Bilderna är lånade från volontärorganisationen PoD.

Kategori tidsfördriv

Om man bor i en stuga mitt ute i skogen och behöver lite tidsfördriv kan man buda hem en ganska stor världskarta på tradera, gå till en soptipp och välja ut ett ännu större nedregnat trävrak tillsammans med sjömansklädd sopgubbe, låta detta torka under fläkten några dagar, limma fast kartan på papp som limmas på den enorma träbiten och sen trycka fast små nålar på de platser man varit. Helst med kunskapskanalen i bakgrunden, en sovande hund under armen och några tända ljus på hyllkanten.
 
 
 

Gosiga killar hela bunten

Jag ska berätta något töntigt. Den enda fungerande sorgemusiken jag har är a1. Det där gamla pojkbandet från millenieskiftet som aldrig riktigt slog igenom som five och backstreet boys gjorde. Jag lyssnade på a1 när jag var omkring elva och allt i mitt liv var skitbra. Man fick vara som barn i den åldern ska vara och jag kan inte komma ihåg någon mobbning från det året. Min släkting från Norge var på besök, jag och mormors granntjejer lekte i röda stugan och jag spelade fotboll med Zlatan som största idol.
 
Jag var helt såld på deras musikvideor och har deras skiva "make it good" som jag spelar om och om här nu. All pop och pojkbandssmörja brukar gnissla i mina öron, liksom större delen av alla musikgenrer, men just a1 är nog för mycket trygghet för mig för att jag ska kunna avfärda det. Jag blir oerhört stressad av lugn musik, jag kan knappt lyssna på rix fm utan att bli alldeles stirrig och orolig. Lugnast blir jag av rammstein och satyricon, stressen bara rinner av mig, mina andetag blir lugnare och jag får ett stillsamt lyckorus. Konstigt nog. Men a1 är det enda jag har för sorgearbete och dom kan sin sak. På en vecka har jag lyssnat på dom i genomsnitt kanske två timmar om dagen, gråtit och gråtit, och sen ändrat till offspring för att känna av lugnet. Jag känner mig desto mer stabil idag jämfört med för tre dagar sen!
 
 
 Sorgdämpande
 
Upplyftande

På botten utan att veta det själv

När jag insåg att jag behövde göra en förändring i mitt liv var det inte bara min familj det handlade om, det var även en insikt om vilken riktning jag ville att mitt liv skulle gå i. Vilken typ av människor jag vill vara omkring och inte ha i min närhet, hur jag ville att framtiden skulle se ut också vidare. Det kanske ses som en väldigt egoistisk handling, och det är det egentligen också. Men i mitt liv har jag haft vänner som gått rakt över mig och som jag gladeligen tagit tillbaka, jag har lyssnat på människor som konstant tryckt mig till en nivå där jag trott på att jag inte spelar någon som helst roll, jag har låtit folk slå, skratta, frysa ut och sänka mig ytterligare en nivå. Jag har bott ihop med människor som velat uppfostra mig och som blivit nedlåtande och sarkastiska när de druckit. Jag har hållt ilskan inom mig när folk kränkt mig på grund av mitt kön och jag har varit med om saker som bara närvarande vet om och som jag inte berättat för en enda människa. Jag har mått dåligt men satt det åt sidan för att finnas hos vänner som sen inte funnits där för mig och jag har fortsatt hoppas på att bli omtyckt av människor som egentligen betett sig jävligt illa.
 
Jag fick ett uppvaknande när jag läste genom samtalet mellan mig och en gammal kompis från tidigare i år. Vi bestämde oss för att inte ha fortsatt kontakt, men hon berättade om hur hon ställde upp för sig själv och inte för alla andra när hon för något år sen flyttade och startade om på nytt. Ingen mer självdestruktivitet och inga fler känslor av att kanske det här är det bästa jag får och är värd. Hon sa att "vägen dit kan vara lång och jäkligt jobbig men när man väl kommer dit, och inser att man duger som man är och att man är kapabel till så mycket. Känslan går faktiskt inte riktigt att beskriva. Du kommer också hamna där någon gång ska du se, men man brukar hitta beslutsamheten till att ändra när man verkligen nått botten. Tycker du inte att du har det kanske? Jag skulle nog säga att du varit där och vänt en eller två gånger och du är fortfarande kvar ju." Då tänkte jag att vad snackar hon om, botten har jag lämnat för länge sen. Men först nu fattar jag vad hon menar. Det är konstigt att hon fortfarande känner mig bättre än jag känner mig själv när vi inte umgåtts på åtta år. 
 
Det går inte att svara på vad och hur mycket av de senaste tre åren som varit flykt och vilket jag gjort för att jag verkligen velat. Hälften hälften kanske. Det är gamla vanor som spökat, flykt har jag tagit till i massor av olika situationer och jag har varit så rädd för att bli ensam att jag varit handikappande rädd för att inte bli omtyckt. Det ironiska är ju att flyktbeteendet hindrat mig från att skaffa riktiga vänskaper. Då kan man ju sitta här med facit i hand och känna känslan av det man fruktat som mest sen man var tonåring egentligen inte var särskilt farligt, för den styrka jag tvingats jobba upp inom mig är benhård och står emot det mesta. De människor med vilka jag varit mig själv och klickat med har tyckt om mig precis för den jag är, det är jag själv som inte trott att jag är bra som jag är. Det där med självkänslan är inte alltid en enkel match när man börjar från noll. Men under resans gång har jag förstått att jag aldrig kan lura mig till att bli någon som folk tycker om, även om jag egentligen sällan försökt. Chefer ser igenom det och bland folk blir jag innehållslös. 
 
Viktigast för mig nu är att jag faktiskt sätter mig själv först. De äkta människorna jag har i mitt liv idag skulle jag offra den platsen för, och jag kommer alltid ge nya personer en chans. Men jag tänker inte låta mig utnyttjas, bli illa behandlad, låtsas vara någon jag inte är eller hoppas att ovärda människor kommer tillbaka mer. Jag vet att jag är färdig med flykten och jag vet vilka de kommande målen är. Det gör mig trygg och får mig att må bra. Så ja, jag har varit vid botten och vänt några gånger, och jag är fortfarande kvar, men nu är det uppåt som gäller.
 
 En av de tider jag mått som bäst, GUF:en 2010 med fantastiska människor

Dags att sluta fly

Klyschan. Mobbad i mellan- och högstadiet, hade stöd hemifrån. Kom till gymnasiet, hittade sig själv och riktiga vänner, kunde gå vidare. Vuxen och tacksam för sin familj och sina vänner. Hurra!
 
Om skolan var skit och man mådde ännu sämre hemma då? Om man alltid förlitat sig på att tryggheten ska komma från vännerna och de fram tills högstadiets slut en efter en vände sig mot en och fick en att frukta att bli lämnad mest av allt? Om man började gymnasiet och helt förlorade sin identitet och fick vänner man idag inte har någon kontakt med? Om krisen man sen går igenom är att man bryter med sina föräldrar och man ligger rödgråten som en boll och inser att man inte har någon att ringa? Om man varit så rotlös hela sitt vuxna liv att kompisarna finns runtom i hela världen utan att man hunnit knyta några starka band till en enda, och inser att man är just det man fruktat mest under sina tonår; ensam? Då får man förlita sig på sin inre styrka, le mot sig själv i spegeln varje morgon och ge sig fan på att man kan bli ännu starkare.
 
 

Musik må vara människans bästa vän

Nu ska jag fokusera på det som gör mig glad. Inte hitta och gräva efter saker bara för att, utan ta det som jag springer på mitt i allt och som faktiskt får mig att må bättre. Det finns ingen mening med att fokusera på det jobbiga, det finns där ändå och drar redan energi vare sig jag vill eller inte. Gråta har jag alltid kunnat göra, men inte av samma anledning som idag. Jag har nog inte kunnat släppa taget och bara följa vad jag egentligen känner. De senaste tio åren har jag gråtit av ilska, när jag blivit kränkt, när jag känt att jag inte pallar mer, när jag inte vet vart jag ska ta vägen och när jag känt mig oförstådd och ensam. Nu gråter jag för att det är en sorg, ett avslutat kapitel, ett beslut jag tagit som vi är flera som kommer få känna konsekvenserna av. För att kunna komma vidare helt enkelt.
 
Så de där små eller stora ljusglimtarna välkomnar jag med öppna armar, och något av det bästa jag vet är att återkomma till band jag lyssnar eller har lyssnat på och hitta bra låtar jag aldrig hört förr. Om det var Kiss, Gene Simmons album eller the Offsprings Americana som var det första jag själv köpte vet jag inte, men jag var åtta och har inte lyssnat mycket på dom sen dess trots att jag hade en alldeles för stor Smash-t-shirt jag sov i några år senare vilken jag hittade i röda korset-butiken jag praoade i under högstadiet. Så kollade vi på en video på 90-talsfesten och jag tänkte att fan.. det var länge sen. Spotify gav mig sen fler godingar, och här är två nya favoriter. Obs! Dom är bra, inte skrikiga, men full volym är att föredra.
 
 
 

Kärlek och medmänsklighet

Jag måste säg att jag vaknade desto gladare idag än de senaste morgnarna. Lite för att det inte regnade när jag cyklade med Micko, lite för att jag lyssnade på rammsteins mein land när jag plattade håret, men mest för att det enda jag mött på internet idag är kärlek. Någon länkade en sida på fejjan med trettio bilder på människor som bryr sig om andra, följt av några killar jag hittade med "krossa patriarkatet" som omslagsbild. Direkt efter går jag in på twitter och det första jag får syn på är en kille som skrivit "Att MÄN inte klarar av att kampen för jämställdhet är på kvinnornas sida är ett jämställdhetsproblem". Sånt gör mig riktigt glad och ger mig hopp.
 
 
 
 
 
 
 

Små steg framåt

Jag hade kunnat skriva om saker jag gjort den senaste tiden. Om 90-talsfesten i Huskvarna, om när jag var i Hamburg eller mina dagar här i stugan med Micko. Jag hade kunnat skriva om de böcker jag läst, om vad som hände när stormen drog förbi, om de människor jag träffat eller vilka låtar jag upptäckt. 
 
Men det finns ett ämne jag alltid hållit inne med, som jag inte kunnat skriva om och som jag inte ens velat skriva om. Det som påverkat mig mest hur jag blivit som person och hur jag ser på mig själv. Men jag har inte kunnat, jag har stått i mitten av något som påverkat mig till ett förvirrat tillstånd av ett förflutet och en framtid jag inte vetat hur jag ville ha. Jag tog beslutet i torsdags. Jag såg ingen annan väg. Jag kände att om jag någonsin ska skaffa en ihållande självrespekt krävs det att jag börjar leva efter mottot "vägra bli behandlad som du inte skulle behandla någon annan". Jag försökte hålla mig stark, känna mig bra som stod upp för mig själv och ta nästa steg till att bli vuxen och slippa ha den där känslan av att vara fruktansvärt skitdålig hela jävla tiden. Ett dygn höll den känslan i, fram tills att det där brevet jag postade kom fram och blev läst, och svarat på. Det brast, och jag vet inte vilken känsla som var starkast. Känslan av att jag aldrig fick den där relationen jag ville ha med mina föräldrar eller känslan av att det här var resultatet av nästan tio år med händelser jag inte kommer nämna, men som tog mig hårt. 
 
Att bryta med mina föräldrar var det sista jag ville göra, och det sista alternativet efter att jag provat allt, men efter ett par träffar hos en psykolog jag av en slump hamnade hos insåg jag hur dessa åren egentligen sett ut. "Du måste ha känt dig fruktansvärt ensam" sa hon lågmält efter jag berättat om mina tonår och framåt. Ensamheten, den jag alltid fruktat, den jag förknippar med att vara värdelös, den som tryckte panikångesten mot min bröstkorg i flera år, den som fått mig att glädjas åt och sörja vänskaper starkare än de flesta andra, den som tärde på mig när jag tvingades att lära känna mig själv i Tranås och Flachau. Det som har hänt lämnar jag mellan mig och psykologen. Jag känner inget hat, bara sorg. Jag lyssnar på den enda musiken som nånsin fått mig igenom svåra perioder, jag får plötsliga gråtattacker när jag är ute i skogen med Micko eller när jag lagar mat. Jag är inte beredd på att vara den enda tryggheten i mitt liv, jag avundas de familjära gemenskaper jag ser. 
 
Men jag kände tydligt att den var en gräns jag nått, för min egen skull. Varför sätter jag inte mitt eget mående först? Jag behöver hitta mitt egna spår, gå igenom terapin, vara där jag själv vill vara och därefter får jag ta ställning till vilken relation jag vill ha med dom. Just nu får jag ta det där det är. Sorgearbete, gråt, isolering och små steg framåt.
 
 

Samhällsnörd

Att gå till biblioteket är lite som julafton varenda gång.
 

Barndomsnostalgi

Satan så hektiskt. Försöker hitta luckor att blogga men dom senaste veckorna (månaderna) har varit helt galna. På söndag är jag tillbaka och får andas ut lite, lovar bättre uppdatering då. Nu blire 90-talsfest i Jönköping!
 
 
 
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se