Andra sidan

Bloggandet stannade av mitt i allting men jag tänkte bara skicka iväg ett snabbt inlägg om att jag drar tillbaka till USA nu! Mycket snabbare tur idag än förra gången, enda mellanlandningen är i LA och väntetiderna inte hemska. Har inte sovit så mycket inatt så kan förhoppningsvis försvinna några timmar där på planet. Fortsätter där förra inlägget tog slut på andra sidan då vi bland annat har den här historien:
 
 

Bloppis

Tänkte göra mig av med det sista jag rensat ut från garderoben så vi kör en bloppis på det.
 
Blå sommarklänning med rosa blommor, stl 34, 100 kronor
 
 Grå klänning i 60-talsstil från H&M (utan skärp), stl 36, 70 kronor
 
 
Svart tyllkjol i flera lager med prickar, stl M-L, 40 kronor
 
 
Lila byxor med hög midja från Vero Moda, stl XS-S, 50 kronor
 
 Rutiga byxor köpta på "it's a wrap" i Los Angeles, stl 34-36, 40 kronor
 
 
Rutig skjorta i storlek XL jag använt som oversize, snyggare öppen, 30 kronor
 
 Svart elastisk topp med detaljer i guld. Har haft inlägg vid brösten jag tog ut då de passade en typ 80D så det syns på insidan men inte när man har den på sig, 40 kronor
 
 
Vinröda leggings/byxor i stl XS som blir snyggare att vika upp lite om man är över 160 cm, 40 kronor
 
 
Oanvänd within temptation-hoodie jag fick i merchen på getaway, stl XL, 60 kronor
 
 
Dags att ta farväl till min gamla godbit då jag behöver en väst i storlek S istället för den här som är i storlek M. Jag hade en ryggtavla fastsydd på baksidan men man gör som man vill om man behåller den nuvarande eller drar till med något av eget intresse att sy på. Från Carlings och i nyskick men det är jag som satt fast nitarna på framsidan för egen hand, 120 kronor

Huller om buller

Alla planer bara kastas huller om buller hela tiden. Ena sekunden vill jag något och nästa är jag inne på ett helt annat spår. Jag har blivit ganska van vid det sättet att leva men jag orkar det inte längre. Jag orkar inte att något måste hända hela tiden och att jag tråkas ut på alla arbetsplatser. Jag är sjukt trött på att komma på vad jag vill göra med mitt liv för att dagar eller månader senare inse att det alltid finns en övervägande nackdel. Jag är trött på att jag aldrig kan komma igång med saker. Även om jag har idéer och kan sätta igång sitter det en spärr som gör mig helt handfallen. Jag är trött på sociala koder jag inte förstår. Jag gillar raka spår och folk som byter riktning eller beter sig på ett sätt som är menat att man själv ska räkna ut är alldeles för komplicerat. 
 
Men jag är även medveten om att jag får den här reaktionen varje gång jag står i ett vägskäl, blir alldeles stirrig och en orkan drar igenom min hjärna nonstopp tills probemet är löst. Det dränerar en på energi och alla tankar bara far runt utan ordning. 
 
Det enda jag vet är att det här är året jag måste hitta en lösning så jag står på egna ben, jag kan inte komma tillbaka hit mellan alla varv. Försöker göra listor och hoppas på att komma in på nåt spår som känns rätt.
 
 

Precis som på bilden

Har lite av en identitetskris eller whatever man vill kalla det. Det är därför här ekar så tomt. På ett sätt är det kul och utmanande men mest känns det som jaha och nu då? Vad fasen är det tänkt att jag ska göra nu? Åh som jag längtade efter att få ett svar på utredningen efter ett års väntan, kalla mina problem vad man vill men de försvann inte för att jag inte fick en diagnos. Det räcker inte med att gå hem och googla på "ung tjej som försöker hitta sig själv" och lika lite kommer det hjälpa om jag gör högskoleprovet. 
 
Det känns som att dom kastade ut mig i kylan igen men utan hopp. Istället för en förklaring, boktips, sidor på internet, en gemenskap med andra, möjligheten att lära mer och få andra att förstå, hjälpmedel, medicin, någon att prata med, vägledning, möjlighet till förändring eller vad som helst så fick jag ingenting. Och dom har förmodligen rätt i att jag inte har någon diagnos men jag behöver fortfarande hjälp. Jag känner mig så rastlös, malplacerad och förvirrad. Är ute och går flera timmar om dagen för att rensa huvudet men det slutar ofta bara med något mer peppade tankar och att jag inte har spring i benen längre, eller att jag lägger mig på en åker och tittar på stjärnorna och gråter bara för att lätta lite på trycket. 
 
Mest känns det ensamt. Jag pratar några timmar i veckan med fantastiska Adrian men annars är det mina tankar som far runt nonstop. Känns skönt att snart kunna berätta för Evan, har inte velat ta det på skype men annars är det här är inget lätt ämne att ta upp med folk, jag vill allt utom att missuppfattas eller låta dryg. 
 
Blir förhoppningsvis uppringd av läkaren på vuxenpsyk imorgon. Måste få reda på alternativen. Jag litar på henne sen första mötet så vad hon säger räknar jag som deras slutgiltiga utlåtande. Har hon inga svar eller anser att de inte kan hjälpa mig får jag bara acceptera det och försöka smälta alltihop så jag på egen hand kan försöka hitta lösningarna. 
 
Håll tummarna!
 
 
 

Solidarisk med vem

Sverige och Europa befinner sig i en knepig sits. Det finns inget självklart svar eller nån egentlig lösning och alla man pratar med har olika åsikter. Många förvränger sanningen till sin egen fördel och andra förvränger sanningen åt andra hållet för att verka opartiska och humanistiska. 
 
Generellt är jag rädd för alla män när jag är ensam trots att få av dessa skulle göra något ens i grupp, men att förneka att somliga länder har en annan syn och andra åsikter om mäns vs kvinnors rättigheter är faktiskt att ta en osolidarisk ställning mot kvinnor vars rörlighet och säkerhet begränsas. 
 
Många försöker släta över den här typen av inställning då de ofta kommer från människor med hatisk inställning till alla invandrare. Jag hatar såklart inte invandrare men jag hatar kvinnohat och där har vi ett stort dilemma. Det är stor skillnad på att säga "alla invandrare" och att säga "det finns ett problem". Visst finns det även svenskar som beter sig kränkande och begår sexuella brott och invandrare från andra länder än typ mellanöstern som begår samma typ av brott, men vad är det tänkt för åtgärd för helheten och hur lyckas vi med en hållbar integration utan att vi hunnit förstöra för många unga människors liv? 
 
Vi behöver lära om bland alla som tycker sig ha rätt att våldta, tafsa och se tjejer som sitt nöje att kalla och ragga på trots uppenbart obehag. Och vi behöver hitta ett annat sätt att uppfostra nästa generations tjejer och killar. Jämställdhet går från grunden. Föräldrar, skola och samhället i stort behöver samarbeta ihop, likaså myndigheter och politiker som försöker sopa allt under mattan samtidigt som tjejer överallt kränks utan att ha någonstans att vända sig.
 
Sverige som på egen hand har långt kvar att gå får extra utmaningar om vi samtidigt försöker motarbeta fakta med överslätande försök att tolka om statistiken för att inte framstå som rasistiska eller generaliserande. Det hjälper i slutändan varken oss själva, tjejerna eller de som kommer hit och behöver skydd för problemen kommer inte försvinna av sig själv. Det enda sättet är att göra jämställdhet en del av integrationsprocessen och se om det fungerar. 
 
Jag känner flera syriska killar och likaså de kan intyga att de och många andra far illa av hur de följer med över kammen de dras över tillsammans med resterande flyktingar. Jag kan koka av ilska när jag hör deras historier om rasism och lika mycket kokar jag när jag hör om våldtäkter, nu senaste de hundratals igenkännande kommentarerna i Isabella Löwengrips inlägg om händelsen i Köln. 
 
Det går inte att döma ut alla killar lika lite som man kan döma ut alla invandrare men åt vilket håll vi än försöker vara solidariska vänder vi ryggen mot några andra. Vad är lösningen?
 
Klicka på bilden för att komma till artikeln
 
 
 
 

Byt perspektiv

Klockan är mitt i natten och jag borde sova men den här kvällen tvingar mig till ett inlägg.
 
Rättare sagt stämmer det väl in på gårdagens samtal med ett par kompisar. De är båda från Syrien och har bott i Sverige i över två år. Det är nästan omöjligt att umgås en hel kväll utan att vilja höra mer från deras bakgrund. Ofta leder det till berättelser som får ens blick att bara vandra iväg och igår fick jag kommentaren "nu sitter hon och funderar på en artikel hon ska skriva". Och det var väl precis det jag gjorde också. 
 
Men ikväll blev för mycket. Det är uppenbart hur där finns en kulturkrock men priset de får betala är absurt. Vi svenskar ojar oss över vad vi förlorar på invandringen men prova ett nytt perspektiv. Prova att lyssna på de som faktiskt var tvungna att lämna sitt jobb, sin bostad, sin utbildning, sin familj, sin stad, sin trygghet, sina vänner. Lyssna på de som kom till ett land där folk tittar snett och går efter i affären för att se så de inte stjäl något. 
 
Det krävs inte mer än dess fysiska uppenbaring för att bli utdömda. En vill flytta till USA av den enkla anledningen att han vill kunna gå till ett enda ställe utan att bli bemött som en kriminell, och han hade även planer på att sätta en skylt på sin cykel med texten "jag har inte stulit min cykel, den betalade jag 700 kronor för" då folk till och med stannar mitt på gatan för att stirra när han cyklar förbi. 
 
Ikväll gick folk iväg när han småpratade med folk och berättade vart han kom ifrån och när jag, han och två kompisar från samma område lämnade en bar skickade folk kommentarer om hur gott griskött är. Men det verkade inte beröra någon av dom, jag antar att de är vana. 
 
Vi satt och pratade förra kvällen och jag utbrast till slut efter för många historier hur det hade knäckt mig om folk behandlat mig utefter mitt utseende och han ryckte på axlarna och sa "jo".
 
Jo.

Årets första insikt

Okej nu lägger jag till ytterligare ett nyårslöfte, eller snarare bara bestämmer mig för en förändring.
 
När jag skrev inlägget om mina rädslor för några dagar sen slog det mig hur fel jag fokuserat de senaste åren på grund av min självbild som formats längs vägen. Och inte har nya situationer hjälpts av utvecklingen. Min stora fiende har nog varit högkänsligheten. Jag är så skör när det kommer till att bli ogillad att de tillfällena har tagit över hela mitt mående. Och desto räddare för fel man blir desto mer fel har det blivit. Emellanåt har den rädslan tagit över hela mitt liv och fått mig att känna mig så vansinnigt misslyckad. Folk brukar säga att jag har otur men jag har nog bara inte accepterat att man inte kan gillas av alla, och att folk ibland beter sig illa. Jag har riktat så mycket tid av sorg och ilska på uppriktigt elaka människors handlingar.
 
I min värld har jag bara velat ha ren, skär glädje. Att man ler och pratar med folk, att man lär känna varandra eller iallafall bjuder in och är nyfiken, får alla att känna sig inkluderade och pratar med varandra om det uppstår ett problem. Och när jag i mina starkaste försök att uppnå detta blir besvarad med utfrysning har anklagelserna alltid riktats inåt. Ifrågasatt vad det var alla de andra förstod men jag missade. 
 
Och det jag i slutändan faktiskt missade var alla de stunder allt gått alldeles strålande, när man blivit glad i hjärtat som när någon har med sig vetebröd efter att ha träffat nytt folk, fått nya vänner, klarat ett jobb eller utbildning med bravur, fått pris för kursens kamrat, fått komplimanger eller gjort något man varit riktigt stolt över. Det som i slutändan varit större delen av stunderna jämfört med när det gått åt skogen. Men som överskuggats av min högkänslighet.
 
Nu gäller det att fokusera om. Psykologen och läkaren var kanske inte helt ute och cyklade ändå, det behövdes bara lite tid att smälta det. Jag måste göra val med hjärtat och börja se mig själv med rättvisa ögon.
 
 

Dag 28 – Saker jag saknar

Det första jag kommer att tänka på är bilderna från 2004 till 2007 som försvann när datorn krashade och slängdes. De enda bilderna som finns kvar från den tiden är på bilddagboken och det är i princip bara bilderna från auschwitz med nian. Jag skulle betala enorma summor för att få tillbaka bilderna för jag minns inte vad som fanns på hårddisken. Har ett svagt minne av några bilder tagna på skolan när jag hade nyfärgat glansigt mörkbrunt hår och randig långtröja och en t-shirt med dimmu borgir över. 
 
Saknar även vissa tider i livet även om jag aldrig skulle vilja byta det mot nuet. Att umgås med Sara och hela den röran för tio år sen, flera utbildningar och övningar med försvaret, tiden i Würzburg och större delen av barndomen på helgedal för att nämna några. 
 
Och Evan, men han är ingen sak.
 
 
 
 

14 - Thailand

Har haft sjukt kul i detta land. Åkte dit första gången med en gammal klasskompis och vi hade två helt galna veckor. Vände på dygnen, åt frukost klockan fyra på eftermiddagen, lärde känna alla som jobbade i vår favoritbar, hängde med britter, gick på gatufester, lekte, dansade, upptäckte städer och öar, åt pannkakor, utmanade varandra genom en bok med samma namn, sprang från tsunamivarningar i full panik, jagade möss på hotellrummet mitt i natten, spelade biljard, tog nattdopp i havet och oändligt mycket mer. Kunde verkligen inte ha bett om en bättre första resa efter studenten.
 
Åkte tillbaka till en ö i samma område några år senare och volontärarbetade på ett animal shelter. Hade väldigt kluven känsla när jag var där. Hamnade i bråk med några och blev skitbra vän med några. Orkade inte allt drama så jag slutade efter några veckor men det kändes okej. Drog tillbaka till byn från förra resan och letade upp de gamla godingarna från favoritbaren som nästan alla nu gjorde andra saker. Träffade lite folk på hostellet och drog en kväll med en av dessa till en glass/tatueringsbar där favoritbartendern numera jobbade. Slutade med att både hon och jag tatuerade oss. Hann även med ett kort stopp på phi phi-islands innan hemfärd. 
 
Älskar landet, festerna, människorna, stränderna och alla minnen men jag har alltid en fruktansvärd hemlängtan när jag är där, det känns så långt bort. Så stort och övermäktigt. Men det kommer helt klart bli fler besök.
 
 
 
 
 
 
 
 

Dag 27 – Min favoritplats

Det här var ett klurigt ämne då jag inte har en särskild plats som favorit. Torpet under sommaren är nog det närmaste jag kan komma. Har varit där under hela mitt liv, det blåser aldrig, det är nära till sjön och campingen, stor trädgård, fantastiska barndomsminnen från lilla stugan på tomten och fantastiskt häng när man bara vill koppla av.

 
 

Dag 26 – Mina rädslor

Flera saker skrämmer mig men på olika sätt. Har flera rena fobier men mina vardagliga rädslor känns mer relevanta.

Jag är rädd för ensamhet. För att möta människor men ändå känna den där tomheten, inse att man aldrig kommer känna sig hemma med dom. Trots alla hundratals människor man träffat under åren har jag hellre velat vara ensam än att umgås med nio av tio av dom och det skrämmer mig. Det skrämmer mig att jag så sällan kan känna samhörighet med någon, träffa någon man verkligen trivs med, som kompletterar en eller möter en på en nivå där man får ut något, antingen genom diskussioner eller liknande humor och intressen osv. 
 
Är även rädd för arbetsplatser. Det sitter så djupt från tidigare erfarenheter att jag har den mest bisarra jobbångesten tänkbar. Är livrädd för kollegor och chefer. Som tur är vill jag bli egen företagare i framtiden.
 
Generellt kan jag även känna mig rädd för människor. Hur de visar en sida men menar en annan. Hur de är uppskattade kollegor men köper tonårstjejer på kvällarna. Hur man alltid måste se sig över axeln när man är ute och spatserar. Hur folk uppfostrar sina barn och sen hittar undanflykter när de beter sig som svin. Hur folk gärna tittar åt andra håll och går med på att leva efter samhällets förväntningar trots att så få egentligen mår bra av det. 
 
 

Fem eller tre saker

5 saker jag brukar säga

Vafalls

 Men hallåå där, med mycket menande ton ala Filip Hammar

Ikke sant

Det är samma sak

Satfläsk

5 saker jag brukar drömma om nätterna

Har ingen som helst röd tråd i mina drömmar så här är de fem senaste:
  • Åkte till Stockholm med några kompisar och pratade i telefon med en gammal klasskompis under tiden som berättade att hennes katt hoppade upp på en stenmur. Vi åkte sen spårvagn och när vi köpte biljetter för tjugo kronor ingick ett litet middagsbord med fisk som satt på en pinne.
  • Jag gick i skogen och fick för mig att jag skulle åka till forna Tjeckoslovakien så jag tog tåget och gick av i en liten by. En tjej tog med mig till ett varuhus fullt med knähöga strumpor och sen fick jag jobb på byggnadens balkong med österrikisk look men sen var jag tvungen att åka hem.
  • Blev vän med Lasse Kronér på en festival där alla sov i raka led på liggunderlag men han var tvungen att dra då han var tågkonduktör. Jag och några kompisar skulle sen åka nånstans men jag hade inte packat så jag fick springa in i en lägenhet men glömde tandborsten tre gånger. Gick sen vilse och hamnade på en S-bahnstation i Tyskland med en dam som ville hjälpa till så vi tog tåget men åkte fel så hon bjöd på en varm muffin med daim. När vi kom tillbaka hittade hon sin man som var senator.
  • Jag var på en flygplats men bestämde mig för att inte åka så jag sprang iväg in till en byggnad som såg ut som Barcelonas keramikstil men allt var av lera. Hoppade in genom ett fönster för att komma till tjejernas toalett och gömde mig då Kevin från backstreet boys jagade mig. Han övertalade mig till slut att ta ett privatplan för att åka och sjunga i ett annat land.
  • Var ute på en äng och träffade en pojke som bar på en sten då den representerade hans mamma. Jag kastade iväg den och vi gick förbi en kyrka. Då kom en romare ståendes på en gammal vagn dragen efter en häst och tyckte vi såg misstänkta ut. Men då hamnade jag i Visby på kvällen nån gång under 70-talet och gick för att äta med några främlingar. Hittade massor med tjugolappar på marken när vi gick över kullarna. Hängde resten av kvällen med Alexander Bard.

5 saker jag gillar
Civilkurage
 
Loppisar
 
Historia
 
Äventyr
 
 Filmer med Christoph Waltz och Amanda Seyfried
 
 

3 saker jag ser fram emot

 Att dra tillbaka till USA

Alla sommarens äventyr

Att slutföra mina två projekt

 

3 saker jag fasar för

Hur, var och när jag ska jobba nästa gång
 
Hur och var jag ska bosätta mig nästa gång
 
Hur utredningen kommer gå när jag söker igen
 

3 saker jag inte gillar

Egoistiska, inskränkta och otrevliga människor
 
Sexism
 
Djur inom någon industri
 

3 saker jag vill

Jobba med psykologi

Bo i ett mysigt litet vikingahus 

Att allt våld och all negativitet upphör

3 saker jag blir lugn av

Satyricon

Prata i telefon med Adrian

Dra ut och springa eller träna

 

3 saker jag blir stressad av

Folk som gör jobbiga ljud

Att det finns så många dioter

Ett stökigt kök eller sovrum

3 saker jag borde

Starta projekten

Hitta fler saker att göra innan USA

Få ordning på alla tankar och mål

3 saker jag önskar mig

Obegränsat med pengar

Att aldrig mer bli begränsad eller särbehandlad pga mitt kön

Det bästa för de jag bryr mig om

3 saker jag ska göra i helgen

 

 Kolla på film

Träffa några nya kompisar

Dra på second hand

3 saker jag gillar med mig själv

Att jag är ganska modig och självständig
 
Hur annorlunda min hjärna fungerar
 
Att jag bryr mig så mycket om allt

3 saker jag gjort den senaste veckan

Bastat och skjutit med Linus och Sessan

Lärt mig namnet på alla länder och vart de ligger

Firat nyår med det fantastiska högskolefolket

 

Bryta beroendet

Alltså, dag fyra sockerdetox. Går bra men känns sådär. Har gjort det här tusen gånger förr efter nyår men de första två månaderna är alltid lika tuffa. Är grinig, trött, ledsen och har ont i magen hela tiden. Jag vet att det bara är kroppen som ställer om sig och bryter ett beroende men jag hade nästan glömt att det är såhär det känns. Från de andra åren utan socker kommer jag ihåg hur mycket bättre jag mådde så fort detoxen var klar. Mådde bättre främst psykiskt men även fysiskt, fick mer energi och kände mig mer stabil. Har suttit och brottats med mig själv ett par gånger, försöker hitta undanflykter men nej jag tänker va stenhård. 
 
Det är många som inte tror på nyår i form av att få en nystart men jag håller inte med. Jag har den där personlighetstypen som älskar att skjuta upp saker, helst för evigt, men nyår är den ultimata tidpunkten att bara ta tag i det. Bestämma sig. Och det har funkat!
 
Tror det är ungefär två veckor kvar till sötsuget minskar och drygt en vecka till man börjar må bättre, bara att hålla ut!
 
 

15 - Irland

Pluggade polisförberedande i Tranås när jag drog till Irland med klassen. Hade en svacka under den tiden som påverkade hur jag upplevde resan och vi hann inte se tillräckligt av landet för att jag ska kunna sätta Irland högre än på femtonde plats.
 
Men om man bortser från min situation är minnena av själva Irland väldigt fina. Folk är trevliga, gatorna mysiga och husen färgglada. Landsbygden är perfekt och byarna precis som på film. Förutom Dublin drog klassen till landets enda polisskola för att uppleva lite av deras utbildning. Märkligt nog minns jag nästan ingenting trots att det bara var fyra år sen. Irlands poliser hade enorma gula rockar och en man berättade om deras vapen. De hade även ett litet museum med polishistoriska saker. Det finns även ett par bilder från när vi medverkade på en lektion i självförsvar där det ser ut att jag dansar kasedans och en del av oss spelade squash. That's it. 
 
Men jag kan se tillbaka på resan med mer värme än jag kunde för ett par år sen, men det lockar inte att åka tillbaka.
 
 
 

Gott nytt sötsuget år

Lite dålig uppdatering just nu. Har inte varit bakfull men däremot håller jag på med sockerdetox som får en att tappa energin helt. Men nyår var helt fantastisk. Försökte klä mig lite 40-tal med tidsenlig frisyr men tog dock inga bilder. Kvällen började med ett stort gäng människor vid högskolan som körde nåt drickspel till grevinnan och betjänten. Tyckte tanten såg oerhört obehaglig ut. Sen blev det dans till e-type och nån låt som alla kunde dansen till. Lokalen fylldes mer och rätt som det var körde jag och två andra ut på gräsmattan med en kundvagn innan Tildiz fastnade i min bh och vi båda ramlade omkull och kunde inte resa oss igen då vi skrattade för mycket. Sen blev det beerpong, sittandes i en massa knän i brist på plats och till slut gick vi alla till gamla hederliga kill hill (som vi alltid sprang upp och ner för med försvarsutbildarna) och firade in det nya året. Därefter stack jag, Anders och PK för att hämta mer dricka men det slutade i en intressant politisk diskussion, the story of my life typ. 
 
Sen fortsatte festandet med de tappra godbitar som fanns kvar och detta inkluderade självklart mer 90-talsmusik och ett försök att lära ut BSB-dansen till fem fyra personer på tre kvadratmeter. Sen kom Emmse och hämtade mig, jag frös ihjäl på luftmadrassen men upptäckte tre ytterligare filtar mitt i natten, lyckan!
 
Men igår började utmaningen och jag kan känna att hela kroppen skriker efter kakor och choklad men ikke. 
 
 
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se