Hitta tillbaka

Jag börjar tappa fokus och undrar vad jag egentligen vill göra. Det finns kanske en gräns för hur mycket man kan hantera innan självkänslan sakta börjar brytas ner. Jag känner mig otillräcklig på alla plan i livet just nu. Oönskad och ganska ensam. På jobbet blir det bara värre. Sist gick jag nästan hem efter ett par timmar men klarade att hålla ut efter att ha suttit på badrumsgolvet ett par minuter. Det spelar ingen roll hur trevlig och duktig jag är. Jag vet att jag gör jobbet bra, det bekräftar de gamla varenda gång jag är där. Men kollegorna har redan bestämt sig. De skrattar mig rakt i ansiktet, ger mig allt jobb så de kan sitta och läsa eller sova, går när jag kommer och får mig att göra fel så de har något att snacka skit om. 
 
Jag sökte ett nytt jobb i en matbutik som jag slogs med hundrafemtio andra om innan jag fick det, och nu är jag livrädd för att inte räcka till. Det har hänt för många gånger för att jag ska våga förlita mig på att bara vara mig själv. Men jag har bestämt mig för att inte ta nån mer skit. Händer det igen på äldreboendet kommer jag säg ifrån om det så får mig sparkad eller gör det ännu värre så jag själv måste sluta. Jag kan inte behålla en bra syn på mig själv ifall jag samtidigt håller mig kring människor som får mig att känna mig som någon de nöjer sig med när det inte fanns något bättre. Jag har varit plågsamt medveten om att jag är annorlunda i många år när det egentligen ska ses som en tillgång och något jag ska vara glad och tacksam över. Jag börjar tappa den känslan. Om det så innebär att jag får börja om på ruta ett och gå igenom en svår tid gör jag hellre det än att låta folk gå rakt över mig. Att fortsätta kommer bara fortsätta äta upp min självrespekt.
 
Dags att tänka över vad jag vill och mår bra av.
 

En del ska bara ha mer

För någon vecka sen läste jag att Fredrik Reinfeldt tjänar strax under hundratusen per månad, och nu i veckan fick min nya roomie ett jobb på en rikemansrestaurang på fina fina Aker brygge. Det är området intill vattnet där kända advokater och bankmän bor, där en varmrätt kostar trehundra spänn och husen är byggda i en fancy framtidsanda. Restaurangen där min roomie jobbar har plats för flera hundra gäster, och då kan vi ju räkna ut att de kan dra in flera hundratusen per kväll. Bara fundera på vad det kan bli på en månad om vi så räknar bort hyran som kanske kan upplevas ganska saftig. Ja, en hel del. 
 
Så läser man hennes kontrakt. Timlönen är 120 kronor oavsett dag och tid på dygnet. Jag tjänar ofta bra mer än det dubbla som undersköterska. Hennes månadsinkomst blir mindre än vad dom får in på en timme där hon jobbar. Det är oftast de som har minst som är de mest generösa medan de som redan har bara ska ha mer. Är det nu man får lov att använda uttrycket kapitalistsvin? 
 
Aker brygge

Håll alltid varandra i händerna

När jag ansöker om jobb skriver jag alltid att jag jobbar lika bra på egen hand som i grupp, och från my point of view är det sant. Jag är väldigt liberal när det kommer till andra människor, även om dom är elaka, fina i kanten eller trista. Det är deras bekymmer och jag kan välja bort dom efter jobbet ifall vi inte matchar, men jag kan tolerera och arbeta bra ihop med alla så länge de inte tar mig på rumpan. Tidigare var jag dock dumsnäll som ville bli omtyckt till varje pris att jag alltid fick någon osäker men positiv aura kring mig, det gick dock över till att bli säker och positiv istället. Andra människor, främst kvinnor, brukar dock ha en lägre toleransnivå när det kommer till folk som stigit utanför boxen. Eller som bara fungerar annorlunda. 
 
Folk säger ofta att jag har en speciell personlighet. Många har motat mig i en annan riktning och uppmuntrat till att bli lite mer.. normal. Kanske studera hur andra förhåller sig till varandra och klä mig i något mer neutralt. För mig framstår trendiga unga människor som en enda stor massa vilka alla påminner om varandra, och det säger jag utan att döma, för för andra framstår jag på ett annat sätt. Och visst har vi alla våra egna personligheter även om jag kan se ett mönster i väldigt många av de jag möter, som någon oförståelse och intolerans mot hur jag är.
 
Det hämmade mig i många år att inte förstå varför det drabbade just mig. Mobbningen, urfrysningen och det direkta ogillandet. Jag försökte inte mer än att vara trevlig och göra rätt men ändå stämde det inte. Jag vet inte hur det är att förstå sig på de sociala koderna, jag vet inte hur deras tankar går och hur de resonerar. Däremot vet jag att inget av det påverkar mig längre. Det finns inget intresse av att försöka ändra vem jag är för att få en plats bland de andra, jag är stolt över den jag är, och när man väl träffar någon man klickar med, då klickar det rejält. 
 
Jag älskar udda människor. De som klär sig konstigt och bryter alla normer, de som pratar för mycket och skiter i jante, de som sitter på en massa historier, de med hobbys som få andra har, de som inte skäms, de som är galna, de som tänker ett steg längre, och de som är sådär varma. Jag snackar gärna med punkare och uteliggare, jag umgås gärna med medeltidslajvare och jag älskade Sean Penn i "this must be the place".
 
Om alla tjejer jobbat upp självkänslan istället för makeupen hade vi kommit längre. Det vackra i en människa kommer aldrig från utsidan, för en hemsk insida lyser igenom och gör personen totalt oattraktiv. För mig är det främmande hur vi tjejer kan vara så osolidariska och ha ett så bristande systerskap. Nyckeln sitter i självkänslan, och dit når vi inte så länge media och samhället spär på bilden av att utsidan är det enda som verkligen räknas. Jag börjar bli både frustrerad och förbannad på hur tjejerna behandlar mig på jobbet. Vad är det som är så jävla svårt med stöttning och uppmuntran? 
 
Hade vi hållit varandra i händerna istället för att motarbeta varandra hade vi kunnat känna oss trygga och komma längre på alla plan i livet. Nu i kriget om uppmärksamheten för att fylla tomrummet efter en icke befintlig självkänsla sticker vi hellre kniven i ryggen på varandra. Jag skulle aldrig tveka när det kommer till att hjälpa en annan tjej om det så vore någon vars personlighet jag avskyr, för vi kommer aldrig i närheten av jämställdhet så länge vi kvinnor vänder varandra ryggen.
 
 

Feministisk självhjälp

Dagens citat: "Så till alla er, män, som jag uttryckt mig hatiskt mot så säger jag det här från djupet av mitt hjärta: Jag hatar inte dig för att du är man, jag hatar dig för att du är en idiot". Det är mot den sociala konstruktionen av hur en riktig man bör vara som hatet riktas. Dess följare tar in positiva influenser av våldtäktskulturer, maktmissbruk och förtryck, och eftersom vi kvinnor får ta den största smällen som andraklassens medborgare skulle det säg rätt mycket om oss själva ifall vi bara nöjde oss med det. Antifeministernas kanske starkaste kort är härskarteknikerna. Få kvinnor skulle välja att stå upp för sin åsikt framför att hålla med eftersom de då anses gnälliga och obstinata, och det ska man akta sig för att ses som eftersom männen tar en på ännu mindre allvar då. Jag tror inte män skulle vilja vara förtryckta, men de utgår från att vi skulle vilja det samtidigt som de påstår att feminismen inte behövs.
 
Jag tänkte dra till med några av de vanligaste formerna patriarkatet tar sig uttryck på och vad man borde göra när det händer.
 
Behandla som du blir behandlad. Ofta på möten, i samtal, under diskussioner och i klassrum är det mannen som har ordet. Det är de som utgår från att de är viktigast och kan uppta tid till all möjlig onödig nonsens. Börja gör samma sak och ge dig inte. Blir du avbruten, avbryt för att få tillbaka ordet. Ignorera irritation och frågeställningar. De har ofta huvudet i röven och är så vana vid att härja ostört utan att tjejer lägger sig i att de kommer protestera eller åtminstone bli lite ledsna i ögat och sura en stund. Det brukar dock hända mest sällan ihop med killar mellan tjugofem och trettiofem. 
 
Flytta dig inte. Sen förra våren har jag slutat flytta mig för män. De är vana vid att tjejer glider undan medan de fritt får dundra fram på trottoarerna. Det kan ses som en liten sak, men det verkar åtminstone få dom lite ur balans. Irritation är bättre än ingen reaktion alls eftersom de behöver tänka till lite. Barn och kvinnor flyttar jag alltid mig för, men män går jag rakt in i hela tiden så länge de inte väljer att gå åt sidan. Slipa axlarna lite innan bara.
 
Kompromissa aldrig vem du är. Du får gå klädd hur som helst utan att behöva få någon obehaglig jävels händer på din kropp. Det är inte en komplimang, skratta aldrig bort det. Se inte det som flirtande, spä inte på dess syn om att kvinnokroppar är fria för dom att ta för sig av. Att säg ifrån biter sällan på män som druckit eller män i grupp, de tycker bara man är charmig som blir lite arg. Är ni bland andra människor skulle jag hellre rekommendera ett knä i skrevet, helt seriöst. Våld är skitbra när det kommer till pedofiler, våldtäktsmän och annat slödder.
 
Diskutera. Många män är duktiga på att berätta allt som suger med feminismen. Motbevisa, få dom att inse vad det egentligen innebär. En del har en så äcklig syn på tjejer att man blir alldeles matt, men resterande verkar ofta bara inte ha förstått innebörden. De har medias synsätt ringandes i bakhuvudet, men media har aldrig varit så mycket för sanning utan mer för uppståndelse, och då är det ju kul att sätta en extremfeministisk hippiefamilj från Arizona att representera hela feminismen. Det handlar om att allas systrar, döttrar och mödrar ska få samma rättigheter.
 
Förändra. Ifall du ser en annons, reklambild, film, musikvideo eller vad som helst, ifall du möter sexism på jobbet, ifall du tycker killarna i klassen tar för mycket utrymme, ifall du inte är inkluderad på grund av ditt kön, ifall du tjänar mindre, ifall där sker en uppenbar orättvisa på grund av könsmaktsordningen - säg ifrån. Få skolan att uppmärksamma problemet, maila företaget, skriv en debattartikel, gör namnlistor att skriva på, stå upp för den som utsätts, starta en demonstration eller strejk. Var så besvärlig du bara kan, visa att härskarteknikerna inte biter på dig. De används bara för att du ska bli på din plats så att de kan fortsätta priviligera sig själva och varandra. 
 
Låt dig aldrig skrämmas. När män märker att kvinnor börjar ta sig friheter försöker de hota om mord och styckning, de byter ut ens förnamn mot hora och fitta, ringer mitt i natten och andas i luren, skickar brev med sperma och ofredar på de mest kreativa sätt. Sällan går de längre än så, de är inte berädda att sitta i fängelse utan vill bara få tyst på kvinnofolket så patriarkatet kan fortsätta frodas.
 
Och sist men inte minst: ge inte upp. 
 

Feministiska män är attraktiva

Sen jag kom till Oslo har jag varit med om något som händer väldigt sällan på andra platser. Man blir tagen på lika stort allvar som killarna. Kanske låter det konstigt, men vi tjejer är så indoktrinerade i patriarkatet att vi vant oss för länge länge sen. Eller vi har inte ens vant oss för vi har aldrig haft en annan utgångspunkt från början. Det är en process som startar redan när föräldrarna får reda på barnets kön. Världen ställer in sig på hur barnet ska bemötas och uppfostras. Är det ett barn som ska komma på första eller andra plats? 
 
Men jag tror samtidigt det ofta är så subtilt att det är svårt att sätta fingret på. Lite samma funktion som utpressning genom tystnad. Problemet syns inte alltid tydligt, då ser det ganska oskyldigt ut för de som inte utsätts. Men jo vi känner av patriarkatet varenda dag. Var-en-da dag. Vanligtvis behöver man ha väldigt mycket självdistans för att få respekt av killar, man behöver ha samma humor eller gå med på att göra sig till åtlöje. Och ändå är det få gånger man lyckas. Oftast är man den som inte riktigt har någon annan roll än objekt eller underhållare, och som killar kan få sig ett gott skratt över på ett eller annat sätt. Det är dom som för diskussionerna, det är dom som leder, det är deras ord som väger tyngst, det är dom som hörs mest och avbryter oftast. Det är inte alltid tydligt, men det sker i åtminstone nio av tio fall. 
 
Würzburg, Hamburg och Oslo är de enda platserna där jag upplevt absolut jämställdhet. I början är den svår att hantera, man får känslan av att respekten är lånad, att det är lätt att den blir ryckt ifrån en ifall man gör något som inte passar sällskapet. Sen inser man att de flesta killarna faktisk har en rätt schysst kvinnosyn och kan slappna av och bara vara. Macho män som gör skillnad på tjejer och killar till att sätta sig själva på någon jävla piedestal medan tjejerna på alla plan ska finnas till deras tjänst gör mig äcklad. Helt uppriktigt, de är så mänskligt avtändande att jag nästan blir arg över hur de får härja fritt och sprida sin tragiska människosyn som eskalerar till förtryck, våldtäkter, misshandel och mord. 
 
För någon vecka sen var jag och en kompis ute och spelade biljard när vi sprang på två vanliga svenska killar som vi snabbt hamnade i en massa intressanta diskussioner med. Bland annat om feminism. Efter att ha debatterat tre mot en under några minuter vände jag mig till en av dom med frågan om inte han är feminist? Jo. Jag vände mig till den andra med samma fråga och fick samma svar. Alla tre vänder oss till den fjärde och öser ut argument för varför han borde kalla sig detsamma. Det var ett sånt tillfälle där det bara spreds så mycket hopp och kärlek genom hela kroppen att man blev alldeles lycklig. Det är lätt att bli bitter när man börjat se samhället med feministiska ögon och måste inse hur långt det trots allt är kvar. Då finns det ingenting, verkligen ingenting så attraktivt som de män som klarar att ifrågasätta sin egen maktposition till den grad att de öppet kallar sig feminister.

 
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se