Från kameran till Kalleskrona

Fotografering blev det hos mormor. Stativ hade varit guld värt ute i skogen. När jag skulle fota mig själv fick jag ställa kameran på rätt plats och på att ta bilden efter tio sekunder, springa dit jag misstänkte att bilden skulle fångas och kasta mig i någon halvsittande pose eftersom kameran bara lutade neråt. Ni kan ju lista ut resultatet..

Ett par timmar senare var jag på väg till.. Karlskrona.
Jag och en kompis, Palle, hade snackat om att träffas ett tag så vi tänkte att.. varför inte denna dag?
Tåget var försenat typ trekvart och mellan Ronneby och Kalleskrona fick jag åka buss. Jag hann plugga både körkortsteori och lite thailändska på väg dit.
Well well. Väl framme mötte jag herr Skoglöw på stationen och vandrade hem till hans lägenhet. Den staden är ju seriöst djupfryst. Man klarar sig inte långt på en sommarjacka en septemberkväll kan jag meddela (till alla er fruktansvärda mängder läsare som just nu står i hallen och tar på sig sin tunna jeansjacka på väg ut i Karlskronas höstmörker). 
Men det var en riktigt najs kväll. Jag tjuvkladdade lite på grannens lapp från "Ingen reklm" till "Ingen reklöm". Han får skylla sig själv för att han inte orkade skriva ett "a".
Sen blev det massa, massa timmar Conan O'Brien. Först var jag lite skeptisk till det. Visst kände jag till honom, men jag har alltid förknippat honom med att snacka osammanhängande och hoppa när bandet ska sluta spela. Man I was wrong! Vi garvade ju sönder och samman båda två, han är så fruktansvärt rolig så det finns inte. Jag vågar nästan säg att han är världens roligaste människa. (And so will be it until someone proves me wrong!)

Det slutade med att vi däckade vid halv två på morgonen och sov som grisar fram tills hans jäkla väckarklocka började ringa. Typ femtio gånger. Helt plötsligt stiger en man in i lägenheten och börjar laga toaletten som visar sig vara hyresvärden. Mannen alltså, inte toaletten.
Frukost och ansiktsburkslåtar blev det innan jag gav mig iväg mot stan för att fördriva tiden tills tåget gick som pappa jobbade på. Jack- och skoletandet gick väl lite sådär. Ibland behöver man ha Stockholm lite närmre. New York hade också gått bra.

Väl hemma i Kristianstad fortsatte letandet, dock utan framgång. Blev däremot väldigt inspirerad av alla inredningsaffärer. Man vill ju köpa allt som är i färg och som glittrar. Med en halvtimme till stängning gick jag hem istället.

När jag gick genom tivoliparken mötte jag två killar som gick och tittade lite konstigt mot en av gräsmattorna vid sidan av grusvägen. Av ren nyfikenhet tittade jag åt samma håll. Där var en kille som jag sett flera gånger tidigare på exakt samma ställe, med något svärdliknande i händerna. Han stod och övade på olika fäktarmoves och fick minst sagt en och annan blick av förbigående. När jag möter andra paret av killar som promenerar förbi och på ett väldigt odiskret sätt försöker smygtitta på den unge kämpen, med ansiktsuttrycken "vad fan håller han på med" respektive "ser jag fel?" kunde jag knappt hålla mig för skratt. Jag var helt enkelt tvungen att vända mig från dom medans ögonen fylldes av tårar och tankarna gick i stil med "andas, andas" för att hindra fnisset som var på väg. Personligen tycker jag om den där killen i parken. Han kör sin egen grej. Och trots att jag flertalet gånger slagits av tanken att gå fram och på bred skånska fråga: "Spelar du rollspel eller?" så tänker jag inte göra det för respekt för hans intresse. Och för honom. Vem han nu är. Dessutom har han ju ett svärd i händerna.

Jappjapp hejdåhejdå

Jag är så fruktansvärt sugen på att fotografera, så jag tror jag ska göra det nu.

 

La gån

Khob khun kaa för hjälpen, fröken Torstensson!

Har ni någon gång under er skoltid önskat att ert sommarlov aldrig tog slut? När det blev augusti och dagarna till skolstarten blev färre och färre och ni bara velat radera skola och läxor ur ert liv? Jag är ganska säker på att tanken någon gång slagit er. Jag har tänkt det många gånger. Men nu sitter man här med ett förlängt sommarlov och vet inte vad jag ska göra med all tid.

Den obligatoriska skoltiden är över och jag kan göra precis vad jag känner för.
Och vad känner jag för?
Jo jag vill att det ska hända saker.
Att lägga dagarna på att plugga körkortsteori är skitbra, men så fruktansvärt tråkigt.

Vad borde man göra en dag då man inte har något planerat?

Nu när Johanna lärt mig hur man lägger in ett riktigt youtubeklipp i bloggen så måste jag självklart göra det också. En av de bästa låtarna som finns.

Tyr - Sinklars visa


Lati so what

Egentligen..

Ni vet när man var yngre och åkte på semester med familjen till något varmt land. Låt oss ta Cypern som exempel. Man träffade barn i samma ålder som man lekte med och hittade på en massa tramsigt med. Och när man en vecka senare skiljdes åt så lovade man varandra att hålla kontakten som brevvänner. Exalterad var man när man kom hem och skrev ett brev och fick ett svar några veckor senare. Ett lila brev med hästmotiv, och med sju klistermärken påklistrade. Visst var det kul, men man tröttnade! Resan kändes mer och mer avlägsen och man var tillbaka i skolan med vännerna man hade där. Ser man i fotoalbumen idag så känner man igen vännerna. Kelly-Kalle och Mats-Monika. Men det gjorde egentligen inte så mycket att man förlorade kontakten med dom. Barn hittar alltid nya vänner.

Idag är allt så annorlunda. Idag handlar det inte om några brevvänner. Det spelar ingen roll hur långt ifrån en person bor, om det så är på andra sidan jordklotet. Vi är egentligen bara några knapptryck ifrån varandra.
Idag fick jag ett mail från Dthai, och ni anar inte hur glad jag blev.
Dagen efter vi kommit hem från Thailand fick jag dessutom ett telefonsamtal från Key.
När man saknar dom som mest, då kan man egentligen bara tänka att det finns sätt att få tag på dom, trots att vi har land efter land mellan oss.
Samma gäller det turisterna man träffade där. Paulie och krigsfotografen. Inte har vi någon aning om vart i världen dom befinner sig, ändå vet man att det är så lätt att kontakta dom, att chansen för att tappa kontakten med dom är så mycket mindre jämfört med de tolvåriga brevvännerna på den gamla goda semestertiden.

Nu ska jag iväg till mormor, men jag lovar att jag har massor att skriva om när jag kommer hem igen.
Förresten så har jag bytt mailadress, jag kände att den gamla börjar bli lite väl oseriös.

Puss & kram & lati so what.

Den perfekta söndagen

Det här blev verkligen en perfekt söndag.
Jag vaknade vid tolv och kollade direkt upp en sak på datorn som jag hittat dagen innan.
När jag åkte in till stan från Bromölla med Petri, hennes mamma, lillasyster och Dallo igår så såg jag en av reklamskyltarna längs vägen utanför Maxi i stan där det stod något med vikingar och två datum. 19 och 20 september.

Det visade sig vara en vikingamarknad för alla, stora som små, utanför Näsum på ett ställe som hette Gudahagen.
Så drygt en halvtimme senare var mamma och jag på väg dit. Jag övningskörde, of course.
Jag vet inte riktigt varför jag har ett sådant intresse för medeltiden och vikingatiden. Kanske om det var sättet de levde på, kläderna eller bara den mysiga känslan det finns på sådana ställen. Tror det intresset kom fram någon gång när jag gick i.. sjuan. Jag minns att mamma och jag var vid borgen på Lillö en gång och jag började fundera på det här med tiden då borgar användes. Bara några dagar senare lånade jag massor av böcker gällande dessa tider. Snart utvecklades detta dock till mitt historiska intresse för världskrig, främst det andra, och läste massvis med böcker. Till slut fanns det knappt några intressanta böcker kvar på biblioteket. Det måste ha varit ett trettiotal böcker allt som allt. Historielektionerna blev därefter mitt paradis och det enda ämnet jag fick mycket väl godkänd på under högstadietiden. Dock har intresset för medel- och vikingatiden inte riktigt försvunnit. Tvärt om. Det är snarare världskrigen som idag har tappat lite av min uppmärksamhet.

Vi möttes iallafall av en enorm.. jag vet inte riktigt vad man ska kalla det. En hage, men det var så mycket mer än så. Utsikten var helt fantastisk, för att inte tala om vädret. Medvetet sätter jag en pensionärsstämpel på mig själv när jag säger att det har varit ett helt underbart väder de senaste dagarna. Hur är det möjligt att man kan gå i linne i slutet av september? Ligga och sola i pulkabacken på området och verkligen svettas som en gris bara av att lugnt gå runt på den här marknaden med en tunn skjorta på sig.

Stället var som i en dröm. Det var olika stånd fyllda med smycken, leksaker, kläder, mat, krämer, vapen, tyger. You name it. Verkligen massor med människor iklädda vikingakläder. Män som red runt på hästar eller som gjorde upp med svärd. Barn som försökte slå ner varandra från en stock med hjälp av kuddar, män som gick runt och spelade på olika dåtida instrument och en dam som stod och berättade historier uppe på en kulle vid ett enormt träd. En man hade en uppvisning med pinnar och något han kastade upp i luften och fångade igen.

Där stannade vi några timmar tills det stängde, och hade då fått med oss det finaste armband hem. Och eftersom mannen som sålde det behövde förkorta med en länk gjorde han den länken till ett halsband också. Så gulligt av honom.

Nästa stop blev. Farmors hus.
Varken jag eller mamma hade varit där sen hon dog så vi tänkte stanna till för att kolla hur huset nu såg ut. En sådan förändring. Trappan var borta, längan riven och utbytt mot ett nybyggt garage, en uteplats fanns på framsidan av huset och där det en gång fanns ett trädgårdsland var nu bara gräs.
Det kändes konstigt att komma körandes ner på vägen där hon bodde. Hur kan det ha gått fyra år? Det kändes ju som att förra julen var firad där. Jag tror att jag bara förträngde allt som hände dom åren. Först var det min gamlamormor, sen min farbror och sen farmor. Så snabbt. Att komma tillbaka och minnas allt, se allt, det gjorde saknaden så stor! Saknaden av allt. Huset, gemenskapen mellan släkten, känslan av att vara där. Men självklart, framförallt saknaden av farmor.

Bilen styrde därefter mot stan. Matmässan på yllan. Vi hann bara med den sista timmen, men där blev en del köp. Framförallt bröd och frukt. Mer mat handlades därefter på maxi innan vi for hemåt.

Det har hänt desto mer denna helgen. Dock är jag för slut i huvudet för att orka skriva med det nu. Det får bli i nästa inlägg.
Lati so what.

Bara att kämpa på

Jag är fortfarande chockad över hur fort det kan gå att ta sitt körkort.
Efter en dubbellektion på körskolan i förgår så är jag klar med körandet både i stan och på motorvägen.
Igår var jag dessutom på körskolan för att skriva testen på datorn, och blev godkänd på de två första. Det tredje fick jag 49 poäng på. Jag kämpar på!

Vad det gäller Norge känns det som att det går segt framåt. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja leta på internet. Igår var jag på arbetsförmedlingen för att höra om dom har någon information. De hade ett par papper att ge mig, men det smartaste jag kunde göra var att antingen gå på ett informationsmöte den 8 oktober eller ringa till en kvinna som jobbar i stan som är expert vad det gäller jobb utomlands.
Jag skickade även ett mail till min morbror igår, men har inte fått något svar än. Samma gäller min brors vän. Inget svar. Jag är nog bara för ivrig egentligen, jag får nog vänta iallafall en vecka innan jag får något svar.

Ska träffa tjejerna ikväll, Dallo och Petri, så jag får väl höra hur det går med deras efterforskningar.

Nu ska jag gå en runda med hunden och ringa tjejerna.
La gån.

Landet i väst?

Vad tomt det blev här i bloggen, jag hoppas att jag åtminstone har någon läsare kvar trots bristen av kommentarer.
Nåväl, jag kommer fortsätta i vilket fall som, finns säkert någon vits med att ha en dialog med sig själv. Hah.

Anyways.
Igår var jag på bio med Dallo och Petri i Bromölla. Första gången vi träffade den sistnämnde sen vi åkte till andra sidan jordklotet. Vi (ähm.. Dallo) gjorde bort oss när vi skulle hämta ut biljetterna, men det är en annan historia, sen gick vi till ett fik och snackade en massa skit på cafét vid bowlinghallen för att därefter inta biografen än en gång, med en fortfarande ganska road ung kille bakom kassan.
Beck kollade vi på, vilken faktiskt var riktigt bra. Den var inte som de andra beckfilmerna, här var det mer oväntat och man satt på helspänn större delen av tiden. Ibland blev det även så komiskt mellan Martin Beck och Gunvald att alla i salongen bara satt och garvade. Men nu börjar Persbrandt se lite gammal och sliten ut. Misstolka mig fel, han är fortfarande manlighetens man, och en snygg sådan, men det är ju inte som i de första beckfilmerna precis.
På tal om den gamle räven så läste jag hans flickväns blogg igår för första gången, och jag måste medge att hon är riktigt riktigt.. ja vad ska man kalla det? Rolig och lättsam, samtidigt som man omedvetet får någon stark respekt för henne och hennes personlighet. "Bara en sida till" tänkte jag när jag väl fastnat och inte kunde slita mig från läsandet. Satt nog iallafall en timme och ögnade genom inläggen. Hennes liv skulle jag nog kunna vänja mig vid att läsa om då och då.

En idé kom även fram igår i bilen när jag och Dallo brummade mot Bromölla.
Norge. Hon har tänkt tanken, jag har tänkt tanken, hon tog upp idén, jag hakade på direkt.
Vad har vi att förlora egentligen. Alla säger att Norge är en guldgruva och att det inte är några större problem att skaffa jobb, även för dom som bara tar pick och pack och sticker dit utan några större planer.
Jag tog helt enkelt och ringde en gammal kontakt som jobbar i Norge och fick alla möjliga tips och råd. Min brors vän har även varit och jobbat ett tag efter sin student för två år sen, så dit blev ett mail skickat under kvällen. Släktingar har jag minst sagt gott om där i landet i väst, så dom kan säkert också hjälpa mig. Arbetsförmedlingen och min morbror, Dallos granne med föräldrar. Ja vi har nog så vi kan få den informationen vi behöver.
Men vet ni det roliga? Vi kanske får Petri med oss. Det är nog precis vad hon behöver kom vi fram till på vägen hem. Och ska det hända något så får det bli snart. När körkort och födelsedag är avklarat så händer här ju ingenting, och hitta ett jobb i Sverige är bara att glömma insåg jag fort efter att ha kollat runt på nätet. Har man kontakter så kanske, men det ser inte ut som att jag har det.
Då blir svaret på alla våra frågor: Norge!

Sannolikheten är väl måttligt stor, men skulle det vara så att någon kommer in på min blogg och har fakta som vi kan ha nytta av, så snälla skriv och berätta. Nätet har massor att erbjuda, men sortimentet på vad man kan hitta på är alldeles för stort för att man ska kunna välja ut något och hoppas på det bästa.
Eller vad vet jag. Norge är kanske inte vad vi letar efter. Om vi säger som så. Tre arbetssugna "19 åringar" på jakt efter pengar, arbetslivserfarenhet och variation från Svensson-livet. Vart vänder vi oss?

Nog predikat.
La gån

Åter i Europa

Då var man tillbaka i Sverige efter två helt fantastiska veckor i Thailand.
Och då menar jag verkligen fantastiska. Det var så annorlunda jämfört med mina förväntningar innan jag åkte. Herregud. Och nu saknar man det så det nästan gör ont. Människorna, friheten, miljön, värmen, vänligheten, Ao Nang.
Det slog mig när jag pratade med min käre bror för några timmar sen att jag faktiskt är en "doer". En person som gör och inte bara snackar. Trots att det "bara" handlar om en vanlig semester på fjorton dagar så kom vi faktiskt iväg, Dallo och jag. 80% av alla som säger att dom ska göra något kommer aldrig iväg. Men det gör vi. Och tro mig när jag säger att det inte var sista gången jag (vi) åker.

Min stora plan just nu är att söka jobb, körkort, söka lite jobb till, få ett jobb och arbeta några månader tills jag får tillräckligt med pengar för att klara mig ett tag, sen är det adios, auf wiedersehen, bye bye.
Då försvinner jag ett bra tag och ska upptäcka världen, om jag så ska göra det på egen hand.
Jag är så förbaskat taggad nu.
Kanske man skulle läsa en engelskakurs tills dess. Engelskan kan alltid förbättras.

Nu ska jag gå och drömma om Thailand, USA, Australien, Nya Zeeland, Afrika, Ryssland, Vietnam och alla möjliga ställen.
Lati so what

Thailand part four

Det kanns helt sorgligt att vi aker hem till kalla Sverige om bara nagra timmar.
Men vi har en kvall och natt kvar sa den ska vi minsann ta vara pa.
Haha sen sist har vi blivit portade fran det blaa stallet for att vi umgas for mycket med Dtai och Kang som jobbar dar. Dom kommer visst for sent till jobbet och sover for lite pa grund av oss. Illa.
Men vi roar oss pa andra vis. Igar hangde vi med en trevlig tjej pa ett annat stalle och sen stack alla till Luna bar dar varsta rederiet utspelades. Folk drack for mycket, grat, skiljdes at och var helt fortvivlade. Sen var en del jatteglada.
Kvallen innan var sista gangen vi varit pa det blaa stallet, och da hangde alla med en engelsman till hans hotell och lyssnade pa Linkin park och glodde pa videor med Justin Timberlake. Dar somnade vi alla i en stor sang dessutom.

Nu ikvall har vi gjort hennatatueringar dar vi skrivit vara namn pa Thai. Jag gjorde aven en stjarna. Najs.
For en stund sen paborjade vi en dokumentarfilm fran Ao Nang dar vi fatt massa manniskor att vinka och snacka. Vi ska snart ner och lamna flaskpostar i vattnet och filma lite mer. Sen vet man aldrig vart vi hamnar. Nasta tid ar klockan tva inatt nar vi ska traffa det bla folket. Nu ar hon halv tio.

Pa aterseende pa andra sidan jordklotet gott folk.
Thailand <3

Thailand part three

Den sakallade semestern pa Phi phi oarna sparade ur en aning efter att jag skrev senast. Jag och Dallo gick fran varat hotalliknande naste for att traffa killen som var DJ tipsat oss om, vid tio pa kvallen. Vi hinner inte ga lagre an kanske hundra meter da vi mots av ett femtiotal skrackslagna manniskor, som skriker och springer mot oss.
Vad i helvete tankte jag och sag formodligen ganska chockad ut. Da borjar manniskorna skrika TSUNAMI och vi tar bara varandras hander och springer med folkmassan som nu borjar dela upp sig och springa at olika hall. Vi nadde till slut en trappa, som vi alla kutade upp for sa lange benen orkade. Till slut hade vi gatt sa lange att vi tappade folk, och sista biten upp var det bara vi, tva svenskar, en engelsman och en tjej som formodligen kom fran Australien eller nagot liknande. Val uppe pa den hogsta platsen pa hela on: "The view point", motte vi annu fler manniskor.
Shit, det var som en mardrom. Hade det kommit en tsunami hade vi klarat oss, men vi hade sett alltihop, for vi hade perfekt utsikt over precis hela on. Vi stannade iallafall dar ett par timmar tills vi fick samtal om att det var lugnt. Sen hade vi sallskap med svenskarna David och Jesper hela kvallen och natten. Phi phi oarna och festandet var det definitivt inget att klaga pa. Dom hade eldringar man kunna hoppa genom, eldstangar att kora limbo under och en massa manniskor fran alla horn och kanter i varlden.

Som tur var skulle vi hem till Ao nang igen dagen efter. Fortfarande lite skakiga satte vi oss pa baten efter att pratat bade med en trevlig polack och en israelisk krigsfotograf. Men inte var de lugnt an. Vi hamnade mitt i en storm pa vattnet som fordrojde resan med en och en halv timme, och nar vi satt pa bussen till var lilla by hade det valt trad och ledningar sa dar var fullt med raddningsbilar och manniskor och bilkoer och hela koret.
Men ja. Hem ljuva hem, nu ar vi tillbaka dar det kanns att vi hor hemma.

I natt hande dessutom en riktigt intressant sak.
Jag och Dallo satt i min sang och spelade skipbo nar vi bada horde nagot fran garderoben. Vi lyssnade lite noggrannare men tankte sen att det formodligen inte var nagot och fortsatte spelandet. Da horde vi det igen. Dallo med ficklampan i hogsta hugg gick och kollade. Nar hon kom till hyllan med hotellets chips och glas skrek hon till och sprang ivag, skrikandes att det var en mus pa vart hotellrum. Jag gal att vi ska springa ner till receptionen. Sagt och gjort, men vi kom inte mycket langre an utanfor var dorr forran bada drattar pa andan for att det var sa halt. Haltandes och gratandes av skratt gar vi ner sex pa morgonen och skriker att vi har en mus pa rummet. Vi fick med oss tva musjagare upp pa rummet som pa nagot vanster lyckas fa in musen i ett hal i sangen dar det omojligt gar att fa ut musen utan att saga sonder hela inredningen. Vi fick helt enkelt leva med att ha en mus i Dallos sang. Hon flyttade over till mig. Just nu vet vi inte om vi har kvar musen pa rummet, vi vet inte ens om den ar levande langre. Det ar ganska forstoeligt om den skramdes ihjal inatt sa som vi holl pa.

Nej, snart ska vi nog till vart gamla kara blue water cafe, idag skavi ga fran att vara halvkassa till att vara mattligt halvkassa pa biljard. Imorgon blir det en runda till Phuket.
Kun la magmag lai

Thailand part two

Just nu ar vi på on Phi phi, som av många många sags vara det basta stallet i hela Thailand. Vi har varit har några timmar nu och bor på ett hotell (eller vad man ska kalla det) dar det praktiskt taget bara får plats en sang. Men vi ska inte klaga, tvart om.
Det jobbar en kille som ar DJ på utestallet i Ao nang dar jag och Dallo numera hanger regelbundet eftersom vi lart kanna det goda folket, som tipsade oss om att gå till ett dykstalle pa Phi phi dit så fort vi anlant till on. Sagt och gjort. Vi hittade dit direkt och fick massor med hjalp.
Så nu har vi mest bara vandrat runt och kollat laget. Om några timmar drar vi ut och kollar utestallena.

Annars har vi haft det kanon sen jag skrev sist.
Vi har vant upp och ner på dygnen totalt, och jag tror bara vi har atit frukost typ tre ganger sen vi kom till Thailand. Vi går oftast upp tidigast tre på eftermiddagen och ar uppe till sex på morgonen. Det ska kannas att man ar på semester!
Nar blue water cafet hade stangt i forgår hangde vi med personalen och traffade deras vanner, allt vad dom nu hette, och satt på en trottoar vid vattnet och hade allmant trevligt. Igår blev det en runda till Luna bar som ligger knappt en kilometer från vårt hotell, det var ett riktigt trevligt stalle, men det finns massor av "ladyboys" i det har landet. I och for sig ar dom ganska trevliga, en av dom hade varit både i Norrkoping, Oland och på Arlanda.
I natt tog dessutom jag och Dallo vårat forsta dopp i havet. Det måste vara rekord, hur kan man vara en vecka i Thailand utan att bada liksom?

Well well, back to business.
La gån

Thailand part one

Sawadi Kaa

Jag tänkte bara upplysa de fantastiska mängder läsare om att jag och självaste Dallo nu är i Thailand.
Och herrejistanes, over forväntningarna nagot brutalt. Vi har kommit till ett (regnigt) paradis och vi tar dagarna som dom kommer. Vi bor i en by som mest paminner om ett asiatiskt Miami med palmer, en lang trafikerad väg, fullt med sma affärer där killar forsoker locka dit oss genom att säga "tjenare, you look very beautiful today". Vi hade ett besok i den sakallade stora staden Krabi for ett tag sen. Vi virrade runt och letade efter tivoli och action mest hela dagen och snackade med engelsmän och sjong "lolipop-laten". Forovrigt har vi mest varit och paddlat kayak med värsta roliga killen som vi aldrig lyckades lära oss namnet pa, sa vi kallade honom Chris. Han startade vattenkrig med oss, och ja, han fick vad han talde.

Vi har även blivit stamkunder pa ett skittrevligt uteställe som heter "Blue water", där vi träffade tva engelsmän som vi hängde med ett par dagar, det var helt insane, och nu har dom tyvärr akt hem.
Dock är vi fortfarande flitiga besokare pa utestället där vi forsoker lära oss thai av dom som jobbar där, helt sjukt roliga människor.

Idag var vi pa värsta utfärden vid ett tempel, badade i heta källor och red pa elefanter. Fy fan for elefanterna vilket djurplageri. Jag var nära pa att hoppa av, synd bara att det var sa langt ner..

Vi har fullspäckade planer for resten av var semester, men det avslojar jag inte redan nu.

Jag tror vi ska vidare nu och hänga lite pa blue water stället.
Här är varmt, varmt, varmt, varmt. Mjau.

Chan pen kon thai,
khan du ork mai.

Lati sowhat
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se