Polisförberedande

Jag har bott i Tranås i nästan sju månader nu och har ändå inte skrivit något om utbildningen här i bloggen.

Även om mycket vi gör under utbildningen inte känns särskilt relevant inom temat polis får vi ändå ut väldigt mycket av timmarna i skolan. Jag får känslan av att många i klassen ändrat inriktning - utbildningen har gett en insikter om detta verkligen är vad man vill jobba med senare i livet eller om det finns något liknande som skulle passa ännu bättre.



Vi har en kvinnlig och en manlig lärare som är standard, vilka har oss i kurserna psykologi, etik, rättskunskap, svenska, polisverksamhet och sociologi för att nämna några. Det blir mycket filmtittande, diskussioner, skrivande, grupparbeten och filminspelande. Vi är inne mycket på historia, gamla krig, geografi, olika typer av människor gällande ras och uppväxt, och går igenom lag efter lag..



Sen har vi en del praktik, särskilt nu när det börjar bli varmare och i höstas innan kylan drog på. Fram till i december förra året hade vi några timmars skytte varje fredag, vi har varit på studiebesök i Göteborg där vi träffade sjöpolisen och rytteriet, de två föredetta poliserna Ulf och Mosskull som jobbat i Tranås är med oss några gånger i veckan och har dragit ut oss i skogen för att leta lik, söka spår i stulna bilar, lära oss lite självförsvar och grepp och observera människor på stan. Också har vi spelat huliganer på Linköpingspolisens övningar för att dra till med ett urval av allt vi har gjort.



Denna veckan var vi på regementet P 4 Kvarn där vi för tredje gången var figuranter och skulle spela aggressiva fotbollssupportrar. Poliserna gick verkligen in för det, och vi som gjorde rejält motstånd och kastade potatisar i ansiktet på dom fick vad vi tålde. Dom sprejade pepparsprej (vatten) i ansiktet på oss och visade rejält hur dom ville ha det. Många av oss blev omhändertagna flera gånger om, vi var uppe och hoppade på bilarna, skrek i megafoner, kastade saker så hårt vi kunde på poliserna, tände fyr på smällare och några som visade sig nästan var bomber och kutade genom väggen av poliser så några fick springa efter. Det blev ganska våldsamt, mycket puttande och slängande hit och dit. No mercy från båda sidorna. Totalt blåslagen dagen efter, från både batonger och knuffande. Jag måste ge poliserna att dom åtminstone var sjukt effektiva, och inga att leka med, varken dom eller deras polishundar.

I onsdags var det en verbal övning på brandstationen vid Jönköpings flygplats där fyra olika gäng med ungefär fem poliser i varje kom dit en grupp i taget, och vi skulle försöka spela ungefär samma roller inför varje gäng som kom. Handlingen var att en stor grupp veganer samlats vid stugan för att köra nåt otrevligt besök på ett möte inne i stan där minkuppfödare höll till. Vi hade nån "60-årsfest" när polisen kom dit, och höll på att langa plakat om djurmord hit och dit, samt att vi hade en efterlyst dansk kvinna på plats. De flesta av oss veganer visste inte att vi höll på med detta, utan hade kommit dit för att ha en lugn diskussion, så dom satt passiva och var villiga att snacka med poliserna när de kom dit.

Fifi, Lovisa, läraren Gunnar och jag var dom enda som var uppkäftiga och ville att polisen skulle sticka därifrån. Första gänget gick rätt lugnt, bara visade allmänt att dom inte hade där att göra, men eftersom en av övningsledarna tidigare hade sagt att vi skulle köra på hårt, även personliga påhopp, så var det den vägen jag körde på resten av de tre gängen. Det blev riktigt rått alltså, på ett sätt jag aldrig trott att jag kunde prata till en annan människa, men det blev så tydligt att det var en roll jag spelade, att jag bara fullständigt gick in för det, vilket var förvånansvärt lätt. Jag gick alltså på varenda stackars polis med ett personligt påhopp, hårt och brutalt. En blyg tjej, en kort kille, en mesig kille, en som inte gjorde sitt jobb, en som tagit jobbet för han tyckte han var så snygg, en som sminkade sig för hårt, jag hittade alltid en svag sida hos dom som jag verkligen bröt ner i flera minuter tills deras leenden försvann och dom blev tysta och osäkra eller visade sitt ointresse och gick därifrån. Alla höll ju sina miner och spelade på bra som poliser som frågade varför jag var så otrevlig och berättade att de tänkte gå och prata med några av mina kompisar. Fast hemskt var det, men alla berömde mig för det efteråt.
Flera av poliserna sa att dom var tvungna att knyta näven, att dom var på gränsen till att slå till mig, att jag kröp under skinnet på dom, att jag träffade precis rätt, deras svaghet som blottades på ett så rått sätt att dom hade svårt att behålla sakligheten som poliser.

Det var likadant varje gång, när jag, Fifi och Lovisa efter att övningen avbrutits gick och bad om ursäkt sa dom att det var lugnt, vi var inte så farliga, förutom hon, och alla pekade på mig. Det var tur att man fick tillfälle att be om ursäkt och verkligen berätta att det inte var så jag tyckte om dom, annars hade nog ingen av oss klarat av att prata med dom på ett sånt sätt. Ändå gav dom mig högsta betyg och sa att det var viktigt att få reda på sina gränser som poliser, hur dom själva reagerade när de kom i de här situationerna. Min lärare tyckte jag skulle få en oscar för bästa kvinnliga biroll. Själv kände jag mig bara hemsk som utan att på något sätt visa att det bara var ett skådespel stå och förolämpa och elakt spy ur mig hemska saker till andra människor som bara försökte vara trevliga. Det var till och med så att flera i klassen och lärarna inte klarade att stå kvar och lyssna på mig för att jag var så gräslig.

Ja.. sånt gör vi i skolan..



Om några veckor åker vi till en polishögskola på Irland, sen är det nästan skolavslutning och flytt från Tranås som gäller.
Ska försöka uppdatera lite mer jämt efter hand så jag inte drar allt på en gång som idag.

På återseende mitt herrskap

Blogg blogg blogg blogg

Är det något särskilt ni vill att jag ska blogga om?

Raka motsatsen

Ibland blir jag bara förbannad på hur vi människor ser på varandra och vad vi ibland kan ta oss friheten till. Modeidealen i det samhället vi lever i idag bidrar med så otroligt dåliga saker många gånger - komplex, osäkerhet, utfrysning och ätstörningar för att bara nämna några. Idag var jag inne och läste på lady Dahmers blogg, där hon skrivit ett inlägg om näthatarnas reaktioner på tjejen som igårkväll syntes på melodifestivalen med orakade armhålor. Kommentarerna bara öser in, där hela syftet är att göra narr av tjejen för att hon valt att inte följa den sjuka normen som har kommit att bli mer av en regel.

Det blir så tydligt hur utseendefixerade vi har blivit, det viktiga var inte att tjejen var lycklig just i detta ögonblick för att hon var på den platsen just då för att lyssna på artisterna, utan alla dessa blogghatare hänger ut en ung tjej på grund av hur hon ser ut i armhålan. Det är så tragiskt så jag finner inga ord, särskilt med tanke på att dessa även bland annat tyckte att man får skylla sig själv om man väljer att gå dit med hår på platser som inte är accepterat i media och skönhetsvärlden.

Det var nog inget aktivt val hon gjort att inte raka sig, utan bara att hon inte kommit in i den värld som skrattar åt en när man ser ut på ett visst sätt än. För mig räckte det med två personers hån mot mina orakade ben i åttan som fick mig att hämta rakhyveln och ändra på min kropp för att slippa skratten. Hur ska hon någonsin känna sig bekväm i sin egen kropp nu, tusentals personer har ju redan pekat och skrattat med fokus just på henne.

Ungdomarna idag skulle behöva en jävla hjärntvätt för att utvecklas till anständiga människor. Samhället formar oss idag till några ytliga, själviska och giriga, stressade och statussökande kugghjul i det stora maskineriet. Följ normen, ifrågasätt inte, ut med dom som inte passar in.

Jag önskar att jag hade stått bredvid tjejen igårkväll, med precis lika orakade armhålor. Jag har skämts i åratal över att ha hår på benen när jag glömt att raka. Det går inte att förneka, den pressen sitter så djupt att det är skam som ligger i att sticka ut på just den biten. Vi tjejer vet att skratten och kommentarerna haglar om vi missar rakningen, och det är något vi lär oss att inte våga utsätta oss för. Jag väljer att inte styras av rädslan och skammen längre. Trots att jag inte tycker det är snyggt med hår varken under armarna och benen vet jag att rakningen beror på att slippa känna mig äcklig när jag går ut, och att känna ett sådant tvång är inget jag vill leva med. Jag vill kunna känna mig bekväm i min egen kropp, vare sig det är med eller utan hår, och tänker inte ge upp förrän jag kan gå ut i shorts och håriga ben utan att bry mig om vad någon tycker. Det är jävla lång bit kvar, men jag tänker inte ge efter.

Därför hade det varit så skönt att kunna stå där bredvid tjejen, visa henne att hon inte behöver skämmas för sin kropp. Hindra att hon hängts ut ensam för några jävla idioters behov av att vräka ur sig kommentarer om vad dom tycker om tjejers kroppar.

Sömn

Seriöst, jag tror jag blir galen snart. Det är något med min sömn som är helt galet fel och jag vet inte hur jag ska rätta till det. På grund av järnbristen och diverse annat jag hade i höstas fick jag börja ta tabletter med den främsta bieffekten "sömnstörningar". Det ställer till det något förbannat när man studerar och ska gå upp tidigt på morgonen.

Det spelar liksom ingen roll vad jag gör, har försökt gå upp och varit i skolan i hopp om att bli trött på kvällen, men icke. På kvällarna har jag provat att stänga av tv:n och datorn ett tag innan jag går och lägger mig, ligga och läsa, släcka lampan och ligga och försöka slappna av och inte tänka på något alls, gå upp och sätta mig i soffan, spela tetris på telefonen, kolla på film, vända på kudden, öppna balkongsdörren, gå upp och dricka vatten, you name it. Det tidigaste jag somnat är kring ett, annars ligger det oftast mellan två och halv fem.

Det borde ju egentligen vara ganska lätt att bara masa sig ur sängen på morgonen som man fick göra på gymnasiet då och då, men nu är det bara nån sorts dvala, en dimma där det inte går att öppna ögonen om jag så fokuserar och försöker. De gånger jag tagit mig till skolan efter få timmars sömn har jag knappt något minne av, vet knappt om jag varit vaken eller sovit.

Idag vet jag att jag var tvungen att gå upp kvart i sju för att hinna med bilarna till huliganövningen med Linköpingspolisen, något av det roligaste vi gör på hela utbildningen, men att somna kvällen innan var inte lika lätt. Efter timmar av tetrisspelande och tv-tittande somnade jag äntligen halv fem, och har knappt något minne av att klockan ringde drygt två timmar senare, det finns bara inte på kartan att gå upp i det tillståndet. Kanske andra skulle klara det i samma situation, vad vet jag, men det är alldeles för svårt för mig.

Det jobbiga är ju bara att jag tar mig upp på förmiddagen de dagar jag inte är i skolan, och är svintrött hela dagen, vet att jag skulle kunna somna på fem sekunder om jag bara la mig i sängen, men tvingar mig att hålla mig vaken fram till åtminstone nio-tio för att inte rucka på sömnen ännu mer, men när det väl börjar bli sent, ja då försvinner såklart tröttheten igen.

Jag är så förbannat utmattad, orkar inte med det längre, för det hindrar mig från att göra ett så bra skolarbete som möjligt, och jag vill inte vara borta från skolan mer. Men hur fan ska jag få någon ordning på detta?
Fick sömntabletter av läkaren, dom är dock så starka att jag sover i ett helt dygn, inte heller så särskilt bra.

Blev ett lite negativt inlägg, behövde bara skriva av mig.
På återseende mitt herrskap.

Om det bara gick att förändra världen

För några år sen när jag började få upp intresset för second hand tyckte jag det var lite pinsamt att gå in i affärerna, det kändes som att skylta med att vara fattig och ofräsch. Det konstiga var ju egentligen att jag aldrig reflekterat över var kläderna kom från när jag stod för så mycket politiskt, allt som köptes på stan var ju egentligen både dyrt, dåligt för miljön och gjordes av människor med svältlöner. Under den tiden kändes det som att ju mer alternativa klädaffärer desto bättre förutsättningar, ingen kapitalistisk skit. Jag kunde ju egentligen inte haft mer fel. Varför skulle tygmärkena och nitbältena vara bättre för att dom hade diverse punkbands namn skrivna över sig, det gjorde dom ju varken mindre nytillverkade eller mer rimliga i pris.

Jag undrar hur många människor som känner till hur krävande det är för miljön att nypruducera all skit vi köper med oss hem varje år, skit vi egentligen inte behöver men som vi ändå konstant stoppar ner i kundvagnarna i nån slags "because I'm worth it-anda". Och hur många reflekterar över rättvisan att låta barn och vuxna sy och slita dagarna i ända för att precis få ihop pengar så familjen överlever, medans de som äger företaget och de som packar upp och säljer varorna får alla pengar?

Många anser ju dock att det är fel med barnarbete här i världen, även jag, men samtidigt går det ju att undra vad som skulle hända om barnen inte haft ett arbete. Framför mig ser jag barnens förhållanden i filmen "slumdog millionaire". Det är ju inte som att barnen väljer mellan att jobba eller att leva ett rikt liv i värfärd och lycka, har de inget jobb får de ju överleva på andra sätt, vare sig det är som prostituerad, tiggare, med stadens soptunnor på menyn, eller i värsta fall utan att överleva alls.

Trots att jag anser att second hand och loppisar är sjukt bra av tre anledningar - det är billigt, miljövänligt och roligt, inser jag tyvärr att det skulle krävas en stor kampanj för att nå ut till de människor som skulle göra en förändring om de, precis som jag, bara fick information som gav en aha-upplevelse. Det kommer med andra ord fortsättas shoppas, och med den vetskapen kan väl världen åtminstone sluta blunda för de orättvisor som finns i den här industrin. Klart som fan att det inte går att utrota svälten om vi behandlar de som jobbar för oss som att de skulle vara värda hundra gånger så lite som människorna i västvärlden.

Idag köper jag i nittionio fall av hundra saker begagnade, vare sig det handlar om kläder, skor, elektronik eller möbler. Loppmarknader är fantastiska och second hand-affärer gör mig till ett barn på julafton.

Jag hittar inga nackdelar med att tänka på miljön, sin ekonomi och sina medmänniskor, gör du?
På återseende mitt herrskap.
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se