Easteuropean style

Det är väl på tiden att jag skriver några rader. Hur länge har jag varit borta? Vilken månad är det?
 
Midsommar firades här i Helsingfors med den tyska tjejen. Vi drog till nån ö full med folkdansare vilka visade upp danser och sen drog folk till scenen att göra samma sak ihop i en salig röra. Andra gången utan att ha tittat på dansen först vilket resulterade i total förvirring och the never ending skrattattack. Det tändes brasor, folk stormade fram med finska flaggor, det fanns smedar in action, en lång stig full med det mesta och en stor festplats med musik där vi dansade vår egna version av folkdans fram till det blev så mörkt det går att bli i Finland på sommaren.
 
Någon dag senare sprang jag ihop med en finne, en irländare och en turk. Kortspelet vi skapade gick ut på att få finnen full, sen gick vi ut på en bar och drack blåbärssoppa ur shotglas fram till fyra på morgonen. Turkiske killen kallad Håkan och jag slog följe. Han skulle till Tallinn och jag hängde på. Vårt hostel var ett nästan färdigbyggt hus utan folk som jobbade, med vissa undantag. Mer som en stor familj med ryska affischer på väggarna. Vi spenderade en och en halv timme i världens största matvaruaffär där vi köpte en melon, en tratt och alkohol att fylla denna med. Gick sådär. Utmaning ett denna kväll var sju shots/sju barer. Ett medeltidsställe där alla skrek glada saker till bartendern i kör, ett laboratorieställe, en bar med en sjukt äcklig man i fönstret och döda kroppar i taket, ett ställe fullt med tandlösa engelsmän också vidare. Vi stal en flagga och la den i en buske.
 
Nästa dag drog vi ut på gatorna där jag blev slagen av en arg tiggartant för att ha klättrat upp i en lyktstolpe, internskämten flödade då Håkan och jag hade exakt samma humor, vi åt medeltidsmat och skrev under med en gigantisk fjäder, en man med långt hår endast på sidorna av huvudet ville sälja skivor och vi hamnade utanför kartan i blixtregn med en rysk man som aldrig slutade prata. Kvällen till ära spenderades genom att åka kundvagn runt runt i en ovanvåningsbar med en svensk estländare följt av en bastu-bar som lämnades åtta på morgonen efter solen gått upp. 
 
Det får bli en uppföljare, nu går jag och lägger mig.

Hamnade i Finland..

Sitter på ett hostel i Helsingfors och tänkte bara låta er veta att jag lever.
 
Började en resa på cykel för er som inte har mig på fejjan och vet detta. Rättare sagt tog jag bussen till Ystad och färja ner till Polen. Kollade fel på tiden så jag kunde cykla på båten så fort jag var framme. Det fanns inte något att göra där, det var bara tjocka polska lastbilschaffisar hängdandes över baren och uråldriga popsånger spelandes från en hackande polsk MTV-kanal. Sov intill ännu en uteliggare mellan två fåtöljer ett par timmar.
 
Kom fram till regn strax innan sex på morgonen. Cyklade fel och ingen kunde engelska så jag flängde fram och tillbaka från en mack innan jag insåg att jag måste ta en liten färja över till den västra delen av stan innan jag kunde hitta Tyskland. Vid Polska gränsen stod det en massa hästar med vagn och väntade besökare vilket verkade aningen glest. Sen fanns det ingemanslandet däremellan innan Tyskland kom tvåhundra meter senare. Cyklade och cyklade. Bytte kläder vid en mack och hittade en cirkus nerför en backe bakom vägen så jag smög in och klappade kaniner, hästar, zebror och försökte snacka med svårflörtade kameler. 
 
Cyklade hela dagen och tog alldeles för få bilder på den riktigt östra delen med taggtrådar och öde betongbyggnader. Lämnade den stora vägen efter att ha cyklat genom några byar och städer på vägen och cyklade vilse innan jag av ren tur cyklade rakt in i ett pensionat där jag sov hela förmiddagen dagen därpå.
 
Fortsatte tills jag skulle svänga av vid en mindre väg och hamnade bland kullerstenar, sen ute längs böndernas näste och jag var övertygad om att jag skulle behöva vända och hade cyklat åtta kilometer i onödan. Frågade en man som sa att jag kunde ta en genväg genom skogen och komma ut i riktningen jag skulle åt, problemet var bara att efter ett par kilometer delade sig vägen till tre i skogen och jag fick chansa. Vägen blev minre tills det bara var gräs, jag fick leda cykeln och ovanför blev molnen bara tjockare och mörkare. Kom ut på en ny väg som ledde mig in i en tom spökstad. Jag var säker på att det skulle hänga döda människor från ladugårdarna och att jag var nästa på tur. Kom vidare till nästa stad ändå, det började regna och satte mig under ett tak och åt. Under uppehållet kom en gubbe och pratade om vädret och vart som vore bäst för mig att gömma mig när nästa omgång skulle komma. Det blev ett busshållsskjul där jag vecklade ut sovsäcken och tittade på blixtarna.
 
Plötsligt kom gubben igen och bad mig följa med in till honom och frugan. Dom lät mig duscha, vi åt kvällsmat tillsammans och dom berättade om hur det var under tiden de berövades sin frihet. Efter ett tag blev jag bara tröttare och gubben snackade fortare och fortare om tråkigare och tråkigare saker, som hur många volt det fanns i kraftverket han byggde på sjuttiotalet tills hans fru bad honom va tyst och låta mig gå och lägga mig. Vaknade vid tre i deras gästrum av ett brutalt blixtrande utanför, och på andra sidan rummet stod en meter hög docka och stirrade på mig. Den dagen alltså, ryser bara jag tänker på den..
 
Tredje dan cyklade jag tio mil längs landsvägar, det var första gången jag hade medvind, dock bara tvåhundra meter men ändå, lyckan av att inte behöva kämpa i nerförsbacke (skitcykel). Tänkte leta efter en affär att sova utanför men cyklade vilse mitt i natten och hittade en stor stad istället, smög in på en innergård och sov i rabatten. Folk som kom ut för att röka upptäckte mig och lös med en lampa, men min taktik att spela död funkade eftersom dom lät mig sova vidare. Fortsatte nästa morgon vid tio, satte mig och åt frukost i första byn, en tant kom ut och jag misstänkte att hon skulle jaga iväg mig eftersom jag lutade mig mot hennes lägenhet. Men då ville hon att jag skulle komma in på lunch. Jag tackade och sa att jag måste vidare. Dock kom hon tillbaka efter en stund och sa att om jag inte kom med skulle hon laga och komma ut med det, så jag gav upp och följde med. Hennes man blev eld och lågor när han fick reda på vart jag kom ifrån, och vi snackade vilt och länge om allt möjligt. Tanten lagade till och med ägg åt mig för att äta på kvällen. 
 
Cyklade och cyklade. Kom fram till Lübeck på kvällen och var rätt nöjd med tjugoåtta mil på tre och en halv dag i motvind. Irrade runt kring Travemünde men hittade en färja till Helsingfors. Slängde in sakerna i ett sovrum för dom som inte hade en hytt, duschade i saunarummet (klart finnarna hade bastu på färjan) och sprang in i en långhårig tysk/finsk kille i pain-tröja som läste Nietzsche. Vi hängde resten av den tjugoåtta timmar långa resan och hade många långa intressanta diskussioner och var så sjukt lika på många sätt. 
 
Kom fram till Helsingfors igår morse, cyklade till stan och fick ett sms av den tysk/finske killen som skulle in till centrum så vi drog till den sydöstra parken och snackade några timmar innan han skulle med en buss. Satt kvar ett tag i solen och insåg att Finland inte var så dumt ändå. Cyklade till hostelet där jag är nu, sov hela förmiddagen och har nu varit ute bland second hand-affärer och vegetariska restauranger. Snart blir det bio med en tysk tjej jag precis träffade.
 
På återseende mitt herrskap, bilder kommer!

Djup randomness

Här kommer mycket och mycket blandad randomness.
 
Spenderade helgen fram och tillbaka i Åhus. Åt glass, satt på stranden och behövde sjukt mycket egentid. Det är sällan jag har panikångest nu för tiden, för ett halvår sen och fyra år tillbaka hade jag det dagligen. Det gör att ens problem, sorger och nedgångar inte gör särskilt ont. Det ger mer en förvirrande känsla, får mig att dra mig undan men framför allt känns så lättande. Det är svårt att förklara om man själv inte haft det. Att ha panikångest är inget liv, det är dagar att härda sig igenom. Lillasyster uttrycker det perfekt med orden "kärleken för oss närmare varandra, den ska va det starkaste som finns, men nu har jag insett att livet är värre, det finns inget starkare än total panik".
 
Idag kan jag känna mina problem som jag gjorde som tonåring. För den faktiska känslan allt bottnat i. Det är inte bara gråt som kan lätta min panikdrabbade kropp längre. Om jag nu skulle känna mig ensam, oförstådd, ångerfull, borttappad eller ogillad kan jag ändå le och stå rak. För jag behöver samtidigt inte tampas med ångest så stark att jag inte längre vill leva. Jag kan fortfarande andas och hålla fokus. Jag kan fokusera på själva problemet och inte paniken som öses över mig i vardagliga situationer. Det gör att glädje och sorg ändå står på samma sida, som motpol till panikångestens helvete. Här är livet och alla dess med- och motgångar blandade i ett.
 
Att slippa panikångesten gör att jag kan fokusera på rätt saker, saker som gör mig starkare och får mig att vackla desto mer sällan. Jag rycker på axlarna, jag slutar ta skit, jag gör vad jag själv vill. Men jag är och kommer alltid vara hsp, en mer känslofylld människa som tar många situationer hårt, särskilt om det handlar om det som står mig nära. Folk jag känner. Det gör att jag bearbetar situationer jag aldrig förstått. Dagar som idag då grubblar jag mig till fördärv. Kan inte ruska av mig gamla händelser förrän jag sätter ord på vad jag känner.
 
Idag har jag bara kännt mig frustrerad över Österrike och Tranås. Sista månaden i Österrike hängde jag mycket med en ungrare. Vi hängde i köket, lyssnade på musik, drack öl och byggde dörrstopp med alla stolar vi hittade. Hade internskämt, var bra kompisar helt enkelt. En dag slutade han snacka med mig. Jag märkte hur andra på jobbet slutade snacka med mig. Det var bara en kvar av hans gamla kompisar som jag hängde med varje lunch uppe i huset. Han pratade mycket som att det var vi och dom, han stod på min sida. Han pratade mycket om dom andra och fick mig att berätta varför jag och ungraren inte snackade längre. Jag visste inte mer än att han var sur för att jag bytte rum då det gamla hade problem med rören i duschen och några andra personliga saker. Några dagar senare bröt helvetet lös. Vi skrek på varandra, han var sarkastisk och bad mig dra till mitt rum. Allt jag gjorde var fel. Själv fattade jag ingenting. Han gick till sitt rum och vägrade snacka med mig, så jag förklarade allt på facebook istället. Han svarade mig då att "ursäkta men du har ett fel i ditt huvud, och jag är inte den enda som säger det". Jag var fortfarande lugn och gick ut för att snacka med honom när han rökte. Förklarade läget om rummen. Han gick därifrån med ett sarkastiskt "ja du har gjort allt superbra, perfekt Jenny". Jag grät på mitt rum i flera timmar och ville åka hem. Han bloggade sen och tackade den andre killen, han som tydligen låtsats va min vän för att få mig att snacka och berätta saker som inte ens va nån big deal. Inget annat än han redan skrivit tidigare i sin blogg. Jag lämnade huset sista arbetsdagen som ovän till två kollegor av olika anledningar. Som tur var hade jag en fantastisk chef som räddade tiden till att jag för det mesta bara ser tillbaka på de fyra månaderna med de andra fantastiska kollegorna jag delade hus med.
 
Tranåstiden kan jag bli sjukt förbannad på. Jag önskar att jag ställt mig framme i klassen sista veckan och sagt vad jag egentligen kände. Att ska man bli polis så ska man fan också ha civilkurage, mod och empati. Det gick så snabbt när jag började må sämre. Första månaden hade jag lärt känna några i klassen, jag var med på allt och trivdes. Plötsligt var jag borta, stod och stirrade i väggen när jag väl var där. Kom för sent, pratade aldrig med någon, gick och grät på toan mitt i lektionerna. Klasskompisarna undvek mig, frågade aldrig något. Vid ett arbete hade jag arbetat ihjäl mig för att få det klart med tanke på att jag aldrig kunde koncentrera mig. Läste samma mening om och om igen. Tre av fyra i gruppen var färdiga, den fjärde hon hoppade av. Två dagar innan redovisningen skulle vi alla träffas och planera, jag glömde mötet. Dagen efter bad jag om ett nytt möte för att få koll på när vem skulle snacka. Dom sa att det ordnade sig. Samma dag som redovisningen, jag var redo att gå fram, hade papperna i handen men fick samma svar, att det skulle ordna sig. När vi väl skulle fram hade dom plockat bort mig från gruppen. Den tredje tjejen var tillbaka. Hon och jag skrek på varandra i klassrummet, jag tog mig gråtandes därifrån och satte mig i snön bakom en mur uppe längs gatan från skolan och grät. En man kom fram och satte sig på knäna och bara höll om mig. Jag gick hem och byggde en koja mellan skrivbordet och fåtöljen och grät i flera timmar.
 
När jag för första gången sen jag blev sjuk var med på idrotten skulle vi göra grupper av två och två. Några ställde sig tre så jag var själv. Jag gick inte tillbaka till idrotten på flera månader. Det enda jag klarade var helgjobben på de två olika barerna. Det var först när en facebookkonversation spårade ur med tjejen från redovisningsgruppen som det gick upp för klassen att jag varit djupt deprimerad och började hälsa i skolan, när det var en månad kvar.
 
Skillnaden idag jämfört med mig själv för några år sen är att jag idag inte ser på något av detta med självhat. Jag tycker uppriktigt sagt om mig själv för precis den jag är. Står fast vid att jag inte tillhör det här samhället på så många olika sätt, men jag insåg att jag är den som avvisar folk mycket oftare än folk avvisar mig. Och det brukar bara handla om att man snabbt inser att man inte passar ihop som människor, inte att det behöver va nåt fel på den personen, och det gav mig en verklig tankeställare.
 
Lev med mina mycket spridda tankestormar, har inga djupa och välformulerade "in your face"-inlägg mot samhället i dessa dagar. Personlig utveckling pågår.
 
På återseende mitt herrskap
 
I Örebrew förra sommaren

The bildbrist continues

Vi skramlar väl fram del två då.
 
I torsdags liftade jag tillbaka till sweden rock, sprang på Hjalmar, Jesperjäveln och typ fem andra i deras camp. Fick lilleskutt-tandkräm smetat över ansiktet och stack och badade med Jesper, Jimmy och några tjejer. Snubblade in i Björn från peace & love/emmaboda förra året som hängde på. Björn och jag stack tillbaka till festivalområdet. Hittade Hanna i campet med nån kille som snackade om sexigheten över kvinnor i klänning, jag sov räv för att han skulle gå därifrån när Hanna stack. Men nej, så han klädde av sig naken och tog på boratmankinin. Jag bad honom lägga in sina kläder i tältet och under tiden flydde jag fältet till ett camp som spelade finntroll och bestod av Helena, hennes kille Rutger och en kille som var aningen vikingaktig. Dom höll på att fylla en pool med en vattendunk innehållande fisken Lennart. När några norskor klampade in och kastade vatten (bokstavligt talat) kastade jag in handduken (inte bokstavligt talat), gick och åt, hade tävling om att skjuta iväg en kapsyl med några gubbar och liftade sen till Kristianstad efter att ha gått lagom länge längs landsvägen mot Sölvesborg.
 
Stack till bishops arms med några gamla godingar, snackade med en komjölksrobot-tant från Danmark, diskuterade fotboll och samhällsgrejer, kumperade med bartendern Andours som spelade Michael Jackson. Tog en mycket nödvändig taxi till biljard alla fem där jag och en samhällslärare snackade geografiskills. Han var imponerad över att jag visste vart Wisconsin låg (tack trettonhundranittiosju dötimmar i den österrikiska liftstugan). Kvällen slutade några timmar senare.
 
Dan efter hörde liftar-Lasse av sig som hade vägarna förbi skåne igen. Vi drog ut på en kyrkogård i gärds köpinge och snackade om manligt/kvinnligt, den generella svensken, meningen med livet och intelligensnivåer. Han påpekade flera gånger att jag aldrig säger vad jag tänker hela vägen ut, jag stannar mitt i meningen och låter resten stanna kvar och skapa kaos och oordning typ. Får se om jag kan använda bloggen till att träna på att säg vad jag egentligen känner.
 
Kör på ännu en uppföljare senare.
På återseende mitt herrskap
 
 

Käkbändarfestival och stens huvud

Har längtat efter att få blogga sen typ 1200-talets mitt. Har så mycket att skriva om och har så ingen aning om vart jag ska börja.
 
Let's ta dom senaste dagarna. Har gått tillbaka till käkbändarligan ett antal gånger. Dom har krossat käken, bändat den inifrån med våld, knäckt min rygg, tryckt i nacken så det stålat upp i huvudet och gett mig uppdrag att tampas med på fritiden. Fick reda på sist att det är fysiskt omöjligt att bryta nacken och döda någon genom kiroprakteri. Eller så ville han bara att jag ska va lugn när det väl händer.
 
Annars drog sweden rock igång, och kul var det i tisdags. Liftade från stan ut till festivalområdet. Träffade Jesperjäveln, Hjalmar, Leon och Hanna från förra sommaren. Fick på mig Hjalmars Ariel-peruk, boratmankini utanpå klänningen och en nitjacka. Hade tävling om att stå på händer med nån främling, gifte mig med en brud som jag bar runt på i sökandet efter ringar. Tog Jespers plånka som jag sprang runt och blev jagad efter på hela området. Sprang på Ida och Jessica vid toan och skrek till hela kön var döva. Snackade med några tyskar/österrikare och amerikanen från peace & love som var med den morgonen när jag tacklade Plahn så jag studsade några meter bakåt och tog sats och kastade mig över några flaskpantsbehållare, välte hälften och landade på axeln. Har jag kommit till dom historierna än förresten?
 
Fick även en följeslagare som jag kom lika i armhävningstävling med på väg till festivalbussen-husvagnen. Försökte även slå det test som en polis sa krävdes för att komma in så jag bar 80-kiloskillen i mina armar typ trettio meter. Då verkade det som en ypperlig idé. Hade bröstjämföring med Ida i husvagnen innan jag somnade som stor sked till Hjalmar som sov sked med Victor, även iklädd en "too drunk to fuck"-keps som jag inte har ett minne av hur jag fick på mig. Hjalmar sa dan efter att han vaknat och vänt sig om för att röra sin flickväns gravida mage, insåg att där inte var någon och panikslaget "vart fan är mitt barn?!" innan han fattade vart han var haha.
 
Vaknade några timmar senare av en morgonpigg jäkel till Daniel som bjöd på resorb och vatten som smakade röv. Liftade hem och åkte till Drakamöllan, stens huvud, Simrishamn och morbror Kent med mamma, pappa och bror för resten av dagen. Lyckades piggna till där mitt i smeten innan jag somnade i bilen och tappade orken att dra tillbaka till festivalen.
 
Kör en part två för mindre chans till uttråkning, sömn alternativt för tidig död.
 
Hittade inte sladden att ladda upp bilderna med så det får bli en favorit från srf förra året istället
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se