Samhällskedjor och homofobi

Har ni tänkt på hur mycket vi egentligen blockerar oss själva? Medan alla människor bara fokuserar på sig själva tror vi att omvärlden har total fokus på oss. Vilka vi träffar, vad vi har på oss, om vi är sminkade, hur vår rumpa ser ut, om vi är snygga och så vidare i all oändlighet.
 
Om man har köpt hela konceptet med skönhetsideal borde vi stå inför två möjliga val: att följa normen och påverkas av vad andra tycker vilket ger oss en hämmad levnadskvalitet, eller att lära oss att släppa den fyrkantiga och destruktiva bilden av livet med strävan efter att vara sexig. Det skulle innebära att jobba sig till känslan att inte bry sig. Slippa ha ett fucked up samhälle som mentor. Slippa ha andra människors beslut om rätt och fel i bakhuvudet.
 
Jag kan ju ta och berätta en liten historia som heter "I don't give a shit to prove a point". Första gången jag blev kysst av en tjej var jag elva år, andra gången femton och senast var för tre veckor sen. Tjejer verkar dras till mig på festivaler och jag har sett det som en rolig grej. De flesta har förmodligen reflekterat över sin sexuella läggning i tonåren eller som unga vuxna och insett vilket eller vilka kön de själva dras eller inte dras till. 
 
Själv har jag varit kär i två killar i mitt liv men aldrig haft några liknande känslor för en tjej. Så satt jag och slötittade på america's next top model för några dagar sen och insåg att "om det ska va någon tjej så är det fan Kim Stolz". Sen ryckte jag på axlarna över den bisexuella insikten och tänkte inte mer på det.
 
Även om det här med sexuella läggningar är väldigt sak samma för mig finns det annat som påverkar mer, som att jag dras tillbaka och tänker på hur jag framställs för andra när jag klär mig bättre. Alternativet att fullständigt skita i det hade verkat fantastiskt underbart om det inte varit för att samhället hjärntvättat oss med att ful är det värsta man kan vara. Det krävs mycket för att nå grunden och helt bryta sig loss, men det kväver samtidigt vår livskvalitet att vara så vansinnigt fokuserade på vårt yttre. 
 
Alla har vi någon hake som håller oss tillbaka samtidigt som vi alla har något vi inte påverkas lika starkt av. Det kan vara rädslan för vad någon ska tycka om att man har på sig omoderna byxor eller om att man är tillsammans med en person som enligt idealen inte anses snygg. Det kan vara att osminkad gå till jobbet, berätta för sina kompisar att man är transexuell, eller egentligen att bryta normen på vilket sätt som helst.
 
Fundera på vilka normer du själv lever efter, vilka du inte berörs av och vilka du egentligen skulle vilja slippa. Fråga dig själv varför du skulle vilja slippa dessa, vad det är som påverkat dig till att leva som du gör och om du skulle kunna tänka dig att göra ett aktivt val att förändra det.
 
Om jag skulle ge en egen reflektion över varför jag är så oberörd över sexuella läggningar är nog eftersom jag mestadels bara förknippar homofobi med ryssar och förstoppade amerikaner i kostym.
 
Kim Stolz

Upprätthålla förväntningar

När jag var riktigt liten tog jag för mig och var väldigt orädd, men i samband med att jag mer regelbundet utsattes för mobbing i mellanstadiet blev jag tyst. Det kanske började redan innan dess. Deras bemötande fick mig att känna mig underlägsen - och om jag inte betedde mig underlägset blev jag bestraffad därefter. 
 
I högstadiet var det ett par lärare som med goda avsikter försökte omvända min tysthet och få mig mer framåt. Dessvärre utgav dom projektet som ett problem, jag var den blyga tjejen som skulle förbättras. Jag hade redan fått en stämpel och förväntades vara på ett visst sätt. Vi uppmuntrades inte allihop att ta steg mot att bli de vi ville, istället blev det en problemgrupp där vi skulle jobba fram en plan gällande hur dessa mönster skulle brytas. Vad jag tyckte om andras åsikter var sin sak, men jag kunde aldrig ta mig loss från rollen som tillbakadragen. Det påverkade åren efter högstadiet och är fortfarande något jag tampas med. 
 
Jag kände mig aldrig blyg, och det var jag egentligen inte heller. Jag hade bara behövt en ostämplad push framåt från högstadiets början. När jag av lärarna började behandlas som blyg var det rollen jag fick, och ju längre tiden gick desto svårare var det att göra en helomvändning och börja ta plats. De förväntningar jag hade på mig påverkade hur jag utvecklades som person, och till slut blev det min identitet. På gymnasiet fick jag en ny chans, och tack vare att kompisarna i klassen aldrig gav mig en stämpel kunde jag rucka på den gamla bilden av mig själv och få fram mer av den personligheten jag egentligen hade. 
 
 
Men det satte sina spår. Rollen som tyst var enklast, den hade jag haft tillräckligt länge för att ha blivit en trygghetszon. Jag visste inte hur jag skulle komma ifrån den och trodde andra vuxna hade samma förväntningar som högstadielärarna. Eftersom det så tydligt utmålades som ett problem, ett dåligt drag, var det en bidragande orsak till varför jag direkt antog att vuxna på arbetsplatser ogillade mig. Kände jag den första kvarten att jag hade satt mig i sitsen som blyg blev det bara en ond cirkel jag aldrig kunde ta mig ur, vilket gjorde att jag alltid behöll samma roll på t.ex. olika jobb eller under ett fåtal kurser i försvarsmakten. Jag spenderade flera timmar med försvarsutbildarna varje vecka i tre år och är fram till denna dag den som alltid stod i bakgrunden, samtidigt som jag under samma år spenderade en sommarkurs i marinen där jag tog så mycket plats att jag efter tre veckor fick pris för kursens kamrat. 
 
Jag kan även genom den här erfarenheten dra paralleller till svenskarna med annan härkomst, kanske den största onda cirkeln vi har i samhället idag. Människans psyke är inte rasuppdelat, vi har alla samma instinkter, inlärningsprocesser och utvecklingsstadier, vad som däremot skiljer sig åt är uppfostran och förväntningar. Sverige är ett otroligt bra land, men inte för alla. En del kommer från kulturer där det anses normalt att mannen står över kvinnan, där barnaga är en del av vardagen och där influenser från omgivningen påverkar synen på sex, droger och våld. En del kommer till Sverige efter att ha upplevt tortyr eller våldtäkter, andra har sett släktingar slaktas och många har levt i ett hem där väggarna dagligen skallrat av explosioner. Och så kommer dom till så kallade trygga Sverige och möts av fördomar och smygrasism. 
 
 
Andra och tredje generationen invandrare lever på gränsen. De kan språket och är i skolorna ofta mer socialt accepterade. De är födda i Sverige och har varken stressymptom från tidigare upplevelser eller behoven att agera ut traumatiserade händelser från hemländerna. Men andra har förväntningar som kommer påverka hur de ser på sig själva och "svenskarna". De utsätts för rasism, sätts i hierarkisk ordning efter hudfärg och sollas bort beroende på namn. Dessutom får de ständigt höra att de inte hör hemma i landet och att det aldrig går bra för såna som dom, dömda att följa den mall som "svensken" fortsätter tvinga på invandrarnas barnbarn. Bor man i ett land där ingen litar på en, tror på ens förmåga eller är intresserad av en som person har man heller inget att kämpa för. Man ger till slut upp, oavsett härkomst, när det inte finns hopp om en ljus framtid.
 
Hela det här inlägget baseras egentligen på vad jag har lärt mig när jag själv har varit utomlands. Jag som till och med har hudfärgen som står högst i rang i världen har blivit mött av alla möjliga reaktioner bara av att berätta vilket land jag kommer från. Jag återvänder hem och reser vidare med en helt annan förståelse. Jag förstår vilka mönster vi/dom-samhället har skapat men inser samtidigt att det krävs en förändring för att inte stå och stampa på samma ställe medan sverigedemokraterna väller fram och hjärntvättar alla utan logiskt tänkande. Jag blir ofta tillsagd att inte lifta med invandrare, "man vet ju hur dom är", och jag säger åt mig själv att lita på magkänslan när jag hoppar in i en bil med vilken främling det än handlar om. I helgen liftade jag till en loppis i Vinslöv med en trevlig ung kakelläggare från gamla Jugoslavien och på hemvägen åkte jag med tre roliga pensionärer från Kosovo som tänkte bygga ett växthus. 
 
Att kasta ut folk ur landet är inte lösningen på problemet. Vi behöver behålla de svenska traditionerna samtidigt som vi tar in andra influenser. Vi behöver acceptera andra kulturer men med nolltolerans mot förtryck. Vi behöver sätta klara gränser gällande landets språk och lagar, men framförallt behöver vi sudda ut grupperna "vi" och "dom" och helt enkelt bara ersätta det med "oss" - svenskar.

Icke visade favoriter i repris

Älskar att gå igenom gamla bilder och hitta saker man helt glömt bort, tänkte lägga upp lite vad som hänt sen förra året.
 
Januari - Maj 2012
 
Lägenheten i Tranås
 
 Pluggade mer eller mindre intressanta ämnen
 
 Spelade in filmer om knarksmuggling med några från klassen
 
 Hängde med Erik
 
 
 Hade roliga lektioner
 
 Bror var på besök
 
 Åkte till Dublin och polisskolan på Irland
 
 Åkte på utflykt med resten av elevrådet
 
Maj - Augusti 2012
 
 Getaway Rock
 
Emmaboda
 
 Hultsfred
 
 
 Peace & Love
 
 Siesta
 
 Var hos mormor och tog fula efterbadsbilder på Micko
 
 Sweden Rock
 
 Var med på två photoshoots som Johannes Tallroth hade
 
 Åkte runt och runt i skogen med Johannes mitt i natten och
letade efter några tyskar som hade det här huset mitt i ingenstans
 
 Tog en runda på skåneleden med My och Jarri
 
 Åhus med familjen
 
 
Wacken
 
Hängde i Örebro
 
Åkte till Göteborg
 
Skålade med Andreas och råkade krossa ena glaset
 
Och hängde med några från festivalbussen, har nåt minne av
piggelindrinkar och att jag blev slagen i ansiktet så jag ramlade över en lampa
 
Augusti - November 2012
 
 Flyttade till Berlin
 
 Träffade roligt folk från Israel
 
 Satt mycket vid ryska minnesstället
 
Var inne i extrema byggnader 
 
 
 Jobbade med prenumerationsgrejs för Süddeutsche Zeitung

November - December 2012
 
 I Lund och diskuterade happy retards i fem timmar med My, Jarri, Marit och de andra godingarna
 
Julmarknad i Hässleholm
 
December 2012 - April 2013
 
 Flyttade till Österrike och säsongsarbetade
 
Snöbollskrig
 
Två av tre försökte lära sig åka snowboard..
 
 En vanlig kväll uppe i huset
 
Lagom utsikt
 
 Arbetsplats
 
 Åkte genom Würzburg på hemvägen
 
April - Juni 2013
 Demolerade garaget
 
 Tog rapsfältsbilder
 
Gjorde egen sushi
 
 Åkte till London och drog genom Camden med Sanna
 
Vi råkade åka till fel bro..
 
Provade det fulaste jag hittade i en affär med Sophie
 
Beatlesmuseumet i Liverpool
 
Albert Dock, Liverpool
 
 Drog på sweden rock
 
 Fler utflykter
 
Juni - Augusti 2013
 
 Cyklade från Swinoujscie till Lübeck
 
 Firade midsommar i Helsingfors med tyska Hanna
 
 Åkte till Tallinn med turkiske Håkan och träffade folk på vandrarhemmet att dra på krogrundor med
 
  
Medeltidsstaaaaaad
 
Och sen till Riga där vi gick vilse med en tysk och hittade sköldpaddan Jürgen morgonen efter
 
Slog Håkan i bågskytte i Riga
 
 Åkte till Stockholm efter fler dagar i Helsingfors och Åbo med härligt folk
 
Träffade Louis för första gången på nästan tre år, cyklade/åkte buss hem
 
Juli - Augusti 2013
 
 Hade besök av Manuel som jag jobbade med i Österrike
 
 Så brilliant wacken att jag inte tog en enda bild, vet inte vem som håller mig i armen
 
 Klippte mig för en vecka sen

Alla andra tusen saker som hänt det senaste året har jag inga bilder på, men det känns inte som att det behövs fler. Nu går jag och lägger mig, på återseende mitt herrskap.

The final doom

Så. Sjukgymnasten idag. Kände mig lite som Anders och Måns under gympalektionen på Waldorfskolan. Sprang runt i en cirkel, böjde mig hit och dit, stod upp och ner och bak och fram och tryckte på saker medan jag hummade. Det var en.. intressant upplevelse. Hon kände däremot aldrig där jag hade ont och jag är osäker på om hon förstod precis vart i ryggen jag skadat mig. Men när vi började snacka muskelstyrka i vardera arm gav hon mig tyngd att hålla upp mot underarmarna och då kom smärtan med full kraft.
 
Jag skulle kunna åka till USA sa hon, men med förutsättningarna att jag inte kan ha en ryggsäck, alltså backpacka med en rullväska. Eh jodå. Andra kravet var att jag måste sova mjukt, hon fick aningen rynkad panna när jag berättade att jag tänkt tälta större delen av resan. För det tredje skulle jag behöva ta det lugnt första månaden, med andra ord hoppa över de flesta saker jag vill göra på västkusten. Sist men inte minst varnade hon om att resans påfrestningar skulle kunna tvinga mig till tre gånger så lång rehabilitering när jag kom tillbaka till Sverige. Jag skulle alltså inte få särskilt mycket ut av resan och antagligen bara skada mig mer. 
 
Tog en promenad med Micko efteråt och ville bara böla som en unge. Hade ont hela dagen efter de få sekunderna med ett par kilos tyngd mot armarna och insåg att jag var tvungen att avboka resan, eller rättare sagt skjuta fram den till våren. Gick ner mig i tristess resten av dagen och blev stressad av att plötsligt inte veta vad jag skulle göra de kommande tre månaderna. Jag vet fortfarande inte. As också.
 
Fortsätter muntra upp mig med hysteriskt roliga bilder

Vilka är våra gränser

Kände igen mig i en kommentar om förgående inlägg och började fundera. Det är egentligen inte så svart eller vitt, killar är inte bara antingen bra eller dåliga. Ingen är den perfekte pojkvännen och få har bara den sviniga sidan.
 
Men jag dras, precis som föregående talare, ofta till de som är spännande. De man egentligen inte får umgås med och som konstant fick en att göra halvlagliga saker i omyndig ålder. De med galna upptåg, som är otroligt oförutsägbara och som man aldrig vet vart man har. Det är inte säkert att dom alltid är pålitliga och romantiska men dom behandlar en inte illa. 
 
Det finns en gräns mellan tråkig och spännande samtidigt som det finns ytterligare en gräns hos den senare: schysst eller elak, respektfull eller respektlös, kalla det vad man vill. Tjejer har också har sina gränser, en del ser det som en dealbreaker ifall inte killen ringer varje kväll, andra lämnar vid första slaget. 
 
Men var går gränsen för vem som är en badboy? Om en kille saknar kvaliteterna att vara genuin, uppoffrande och tillgiven kan han fortfarande behandla en bra och vara icke sexistisk. Även om jag ibland dras till killar som har mycket konstigt för sig skulle jag aldrig bli intresserad av någon som ser mig som mindre värd. Som försöker sätta en på plats och bestämma över en, som kränker och förminskar, som använder våld, som tystar genom att sätta upp handen, som ser tjejer som förbrukningsvaror eller som inte tar en på allvar.
 
När börjar vi tillåta killar att korsa gränserna, eller av vilka anledningar har en del inte några från början?
 

Hur vill du bli behandlad

Har spenderat de senaste tre nätterna med att kolla på serien "Misfits". Den verkade sjukt lame från början, ungdomar som blev träffade av en blixt under en storm och fick superkrafter.. yeah right. Men sen blev den spännande och hade karaktärer som var fullständigt brilliant. 
 
Snubblade in mitt i ett avsnitt på tv för några dagar sen och kände igen Joseph Gilgun som spelade Woody i "This is England", en film/serie jag även den kollade på för någon vecka sen, och tänkte att jag skulle ge den en chans. Hela det här klassiska snacket om att "tjejer gråter över badboys men är man mjuk vill dom bara va vänner" slog mig under första säsongen. Väljer många tjejer verkligen killar som beter sig både själviskt och respektlöst framför förhållande som innehåller någon form av självrespekt? Tolererar tjejer att bli illa behandlade? Anledningen till varför det slog mig var för att Simon var den karaktär jag drogs till först och genom större delen av serien. Om ni inte sett serien så är han den tyste men hängivne och samtidigt självsäkre killen som står lite utanför resten av gruppen till en början. Hans moral, blyghet och driv, och det faktum att han är den enda utan en nedlåtande och utnyttjande personlighet är det som fick honom att ta den platsen.
 
Likadant med Woody jag nämnde. Ärlig, uppoffrande, genuin, rolig, omtänksam och tillgiven. Både Woody och Simon är väl utmärkta exempel på den perfekte killen, så varför dras då så många tjejer till de som inte visar uppskattning? Definitivt destruktivt, men är det självbestraffning? Att inte vänta sig bättre behandling? Att tolerera de mönster samhället lärt ut gällande hur tjejer respektive killar ska vara? Att ta de dåliga sidorna bara han är snygg och bra i sängen?
 
Jag kan bara tala för mig själv, men står det mellan dessa två personlighetstyper skulle den "mjuka" hamna på allt annat än en vänskapsplats och den andra skulle gärna få dumpas på valfri soptipp.
 
Woody, this is England
 
Simon, Misfits

Sämsta tajmingen

På wacken försökte jag och en annan välta en tredje från sin stol, gick sådär. Blev sen själv vält bakåt, vilket händer hela tiden, men landade den gången på metallramen i ryggen. Gjorde svinont resten av festivalen men dämpade smärtan med aningens aning alkohol. På nästa festival fick jag spreja ryggen med smärtstillande några gånger om dagen och en vecka efter vi kommit tillbaka var jag bra igen. 
 
För ett par dagar sen kom smärtan tillbaka igen och strålade ner i benet. Kunde inte knyta skorna ordentligt, gjorde ont som fan att böja sig fram, kunde inte gå ordentligt upp för trappor och kunde inte lyfta något. Idag var vi tio personer som hjälpte mormor att flytta till en lägenhet, det enda jag gjorde var att sitta på golvet och sätta in glas i ett skåp utan att anstränga ryggen. När vi skulle åka därifrån hade jag så ont att jag inte ens kunde lyfta in vänstra benet i bilen. Har en tid bokad hos sjukgymnasten på måndag, börjar inse att jag måste ställa in eller skjuta fram resan ifall denna sjukgymnast inte har någon magical treatment. 
 
Fan fan fan fan fan, håll tummarna..
 
Tröstar mig med att jag har världens sämsta humor och inte kan sluta skratta åt den här bilden

Wacken

Jag lyckades inte med vad jag tänkt skriva om idag, så det får bli om den tyska festivalen istället för jag tror aldrig jag festivalmässigt haft så roligt i hela mitt liv som nu på wacken. 

Åkte som reseledare för festivalbussen från Kristianstad ner till Tyskland och hängde med mina gamla godingar från förra året vilka alla femtiotvå druckit en eller annan öl. Chauffören var galen och kom från Tyskland. Ingen kunde lära sig hans namn och ingen kunde släppa historien om när jag glömde gotlänningen på den tyska macken under hemfärden förra året. 
 
Anlände åtta på morgonen till kramkalas med festivalbussenfolket jag saknat lite för mycket, gick över till vårt campingområde, satte upp tältet och somnade utanför i några timmar. Drog sen runt med Plahn och britterna (seduce me some of thrust wtf) och fick ut armbanden. Hittade vykort i vår wacken-bag när vi satt i ett svenskt camp, jag gick och fick folks adresser att skicka vykort till vilka alla myntade ihop väl tillbaka i campet. Även en vars namn såg ut att vara Josef Mengele. Plahn hetsade mig till att tacklas, folk tacklade mig från stolar och jag låg död på marken med tappad luft och förstörd rygg några gånger för mycket.
 
Sprang ihop med mina ärade resenärer och pratade om livet. Här börjar minnet bli lite vagt för plötsligt var jag och norrland runt bland festivalområden med stängselportaler, schwul och megafoner, också var det något om att jag och Jesper var ute på medeltidsområdet med tyskjävlarna (det exakta uttrycket för vad varenda svensk på området kallade dom).
 
Morgonen därpå efter att blivit sprayad med silvertejp och målad med fakeblod över hela kroppen, blivit skickad tre varv runt alla femtons knän i campet samt blivit strypt sprang jag på Monster och Henrik från getaway förra året, tog med dessa till campet också var det fest tills Henrik däckade vilket han enligt sig själv gjorde ungefär sexton gånger om dagen. Sen var det något om målade syltmackor, jag har ingen aning om vilken dag som var vilken. Sprang på en tysktalande dansk efter att ha legat och snackat med ytterligare en dansk på en stor luftmadrass i ett ännu större tält, där han låg i brist på energi att leta efter sin borttappade på dagen 30-årigt fyllda kompis. 
 
Det här var mitt emellan folk försökte slita väck en ring från mitt finger med hjälp av glidmedel, schampoo och plast i campet till att jag fick gå till sjuktältet med mitt löjligt stora finger och få ringen avklippt samt bortbänd. Ann-Louise hade även en sminkförevisning för mig och Bonde här nånstans. Kommer missa ungefär tre fjärdedelar av allt det viktiga som hände på hela festivalen. Drog med mig Jesper på kvällen för att se Rammstein. Tappade bort honom och zickzackade istället mig igenom det absurt massiva folkhavet så långt fram jag kunde komma, och när det var ungefär tjugo minuter kvar lyfte två killar upp mig på en tredjes axlar där jag fick sitta under de två eller tre sista låtarna de spelade, bland annat pussy som var stört kul att se där uppeifrån fyrtio meter från scenen. 
 
Drog sen till danskarnas camp för ett tag innan jag tänkte sova eftersom klockan var två, hann gå ungefär hundra meter från deras camp då fem personer skrek JOHNNY efter mig och kände tydligen igen mig allihop. Jag har fortfarande ingen aning. En av dessa och jag missförstod varandra hela tiden (han kallades bland annat granny eftersom jag hörde att han var min mormor), vi drack öl med näsan, hade gangbangs allihop på rad till rammstein och system of a down (alltså skrattattackerna), vände på tjejerna vid en viss tid varje timme, granny och jag hade en stripputmaning vilken slutade med att vi hade så lite kläder på oss att vi helt enkelt bara bytte dom med varandra efteråt. Jag var THE religion varvat med att kallas för John Johnny John-John. Sen plötsligt kom hatet, jag som precis börjat tro att Danmark kunde va något att ha. Så från nowhere kom granny, långhårig dansk ett och långhårig dansk två samt Varg Vikernes dubbelgångare och kastade mig i ån där alla kissade. Nu var klockan kring fem på morgonen och det började bli ljust. Efter kom alltid samma tysk och räddade mig, vilket krävdes ytterligare två gånger då jag direkt efteråt blev kastad både i nästa å och kissträden. Danskjävlar. Sen bar Vikernes bort mig till nästa camp och försökte sälja mig. Jag kastade sniglar på honom, tog med mig en av deras tjejer som ville sova hos mig, gick en tältsnörelaserbana bort till ett tält med tyskar lagom till att solen gick upp och fick snabbt ihop ett släktträd där danskan var frugan, ena tysken var farn min, andre var morn min och den tredje karln var min syster. Frugan satt i min mors famn, det var disturbing.
 
Jag lämnade henne i mitt tält vid åtta på morgonen och sov själv mitt i campet där jag blev följd runt och runt av Danielshelvetena som kastade saker och väckte mig trettonmiljoner gånger i timmen. Hade sen en diskussion med två höga hobby-hobbynazister innan Matthias tejpade fast mig med "det är för vildt"-tejp runt benen, i håret, runt honom och slutligen Ann-Louise vid hennes och Bondes tält. Dricka dracks återigen med näsan. Norrland och blonda tjejen med piercingar som gick på samma skola som min bror sa "schmack schmack schmack i rrröven" hela jävla tiden och spelade samma satans låt på repeat. Engelsmännen kom på nya obegripliga meningar. Henrik däckade från stolen och drog med mig i fallet så vi låg och skedade i en halvtimme medan andra gick och både spydde och kissade mitt i campet.
 
Har funderat febrilt och har äntligen kommit på att nästa sak som hände var att jag hamnade i ett camp med tyskar, svenskar och någon enstaka ryss with the ass vilka snackade om välklädda hästar tills vi slog vad om Lemmy skulle dö på scen samma kväll eller inte, och traskade sen till scenområdet bara för att ta reda på svaret. Jag band "det är för vildt"-tejp runt alla jag fann viktiga, och efter Motörheads konsert tog vi med Lemmy-kopian in på medeltidsområdet innan jag, tysksvenskan och hennes kille stack till mitt camp där hälften av campet skrämde bort dom till våra grannar. Skiftade mellan att hänga där och i ett camp med en ryss, en schweizare och en tysk. Hamnade sen i campet bredvid där det eldades för fullt, hängde sen med några svenskar till ett camp där något av det konstigaste jag varit med om i mitt liv hände.
 
De sa dels "barbarenspeer" hela tiden, sen började vi leka och satte oss i största campet under ett tak, fyra killar och jag tätt i en cirkel. Dels var det "vem är Jenny?" där man med super Marios underworld-melodi skulle peka på någon och skriksjunga "JennyJennyJenny" och personen skulle skrika "NEJ/NEIN", för att sen fortsätta tills att man på den fjärde personen alltid skrek "JA" så hen fick dricka. Sen pekade vi på saker och sa att den som senast satte sin hand där skulle dricka, och så fortsatte spelen hela kvällen. Senare tillbaka i vårt camp gick dom förbi en gång och skrek "JennyJennyJenny" i Marioversionen och försvann sen. Den kvällen stack jag och kvällens husfyllo och åt mitt i natten på scenområdet, och det var sista gången jag åt på hela festivalen.
 
Dagen efter började det regna precis efter jag hunnit köpa cola till Jesper så vi satt alla i campet och drack bort kylan. När solen kom tillbaka drog jag bort till dansken med tyskaskillsen och tejpade upp tjejernas bröst till hakan, tejpade armbindlar på alla svenskar jag träffade, vilket var förvånansvärt många av mina egna kära resenärer. En av dansktjejerna ville hela tiden bevisa för andra att vi visst kunde kyssas så det hände i princip överallt, sen drog vi till stora danskpartytältet där jag träffade en kille jag hängde med resten av kvällen. Vi letade efter nåt band och hamnade  på en inomhusscen där halvnakna tjejer sprang runt i en boxingring. Sen gick vi och höll varandra i handen för att inte tappa bort varandra, sånt som bara händer på festival. Drog sen till campet, han försvann, jag satt i knät på Per i sådär ett halvår med sällskap av vårt ft husfyllo, dansken Jonas kom tillbaka, jag förlorade i smurf och fick inte prata på hur länge som helst, sen blev det världens kallaste nattpromenad utan skor.
 
Sista dagen blev jag förkyld, hade jävligt ont i ryggen och kastade en låtsasspindel på våra resenärer. Några höll på att trilla av stolen så rädda dom blev där kring incheckningen vid festivalutgången. Sen åkte vi hem, jag hängde med smålänningarna där bak och glömde mobilen på bussen och fick köra ikapp vår chaufför Fritz. Hade turen att tjockisarna bara tagit sig till McDonalds. Åkte hem, dog, the end.
 
Silversprayad och kastas laget runt, bloggen har blivit galen för övrigt

USA-pepp och förebilder

Jag ser att ni är inne och läser trots att kommentarerna lyser med sin frånvaro. Jag undrar ibland vilka ni är, vad ni läser för, om ni känner mig eller hittat mig genom någon annan blogg, men hur som helst är jag nyfiken. Ni får hemskt gärna hojta till och åtminstone berätta vilka ni är.. eller så kan ni fortsätta hålla mystiken levande.
 
I gave away mina resplaner på fejjan för någon dag sen om att jag drar till USA om sådär en vecka. Jag kan inte fatta det, var nervös och exalterad i ett när jag skulle boka resan och sitter nu med en biljett till Seattle och en hemresa från Memphis i november. Däremellan har jag tänkt hela västkusten, genom de södra staterna mot Texas och sen norrut till Memphis och förhoppningsvis även Nashville. Har vissa städer inräknade, som LA och San Fransisco, vissa parker, indianbyar, gamla guldgruvor, utsikter, dalar, stränder och sträckor. Är även ute efter att prova att surfa, se vissa gator, hänga i Elvis gamla kvarter, besöka vilda västernbyar, testa amerikanska countrylivet, gå i stora second handaffärer i Californien, åka karuseller på pirer ute vid vattnet, sitta i klassiska bås på restauranger och egentligen bara ta det som det kommer. Jag har ingen aning om hur jag ska ha råd, jag är inte speciellt orolig heller, det löser sig alltid. 
 
Den senaste veckan har gått åt planering, planering och planering. Det känns onödigt att ha åkt dit och missat något jag sen verkligen velat ha sett eller gjort. Det blir en uppdatering imorgon också, om det går som jag vill. 
Tills dess drar jag till med två godingar jag har på favoritlistan just nu. 
 
 
Steve Buscemi, weird fact, en av mycket mycket få gamlingar jag tycker är snygga. Eller ja han är väl kring femtio så han är väl inte värre än Johnny Depp. I vilket fall läste jag om hans bakgrund som brandman och att han hoppade in under terrorattacken i New York för att jobba halvdygnspass med att hjälpa till i kaoset.
 
 
Soran Ismail, vars namn för oss till svensk humor. Vad jag däremot syftar på är en intervju jag läste igår där det kom fram att han lunchade med sina "fiender" för att försöka förstå deras tankesätt, så som nazister. Att bara hata varandra leder ingenstans menade han på, och jag respekterar honom oerhört för det. Han är dessutom feminist och tycker att gubbighetssyndromet kan ta ett steg bak då dessa män inte alltid förtjänar mest plats eller vet bäst, oavsett vad de själva tror. 
 
På återseende mitt herrskap!

Inspiration

Jag var precis ute en extra runda med Micko och kunde inte sluta gråta. Men denna gången var det av glädje, kärlek och tacksamhet. Det var bara en vanlig promenad egentligen. Snubblade nästan över katten på vägen ut som i mörkret hade samma färg som trappan och gick sen bort till parken runt hörnet. Vände mig av en slump på vägen och såg att Triggern följde med oss några steg bakom på andra sidan vägen. 
 
Vi gick till parkens slut och hon var med oss. När vi stannade stannade hon. Vid slutet av parken satte jag mig ner på huk för att pussa Micko på nosen när Triggern nästan hoppade över oss för att sätta sig några meter på andra sidan. Då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna, älskade älskade katt.
 
Vände mig om efter vi börjat gå tillbaka och såg att hon fortfarande promenerade efter oss, några steg bakom och strykt i skuggan längs staketen. Jag grät ännu mer. Hon halkade efter och när jag gick runt hörnet in på vår gata såg jag genom buskarna att hon började springa för att komma ikapp. Tio meter innan vi var hemma galloperade hon in och väntade vid uppfarten.
 
Då tänkte jag på dom små sakerna, dom som varken är livsförändrande eller omskakande men som ständigt ger livet de glädjeshotar som faktiskt gör oss lyckliga. Det kan va att spela favoritlåten på högsta volym, att hitta en loppis när man är ute i en ny stad, att planera en resa, att träffa någon man ser upp till, att åka berg- och dalbana, att göra upptåg med någon man klickar med, att bli omhändertagen när det är jobbigt, att ta en perfekt bild eller att vara uppskattad för den man är. Det kan till och med vara saker som att vakna när solen skiner, skriva med en bra penna, äta choklad, ställa upp för sig själv, ha en bra hårdag, lämna pengar till en organisation, gå till gymmet eller göra något man skjutit upp.
 
Inspiration kan va något av det viktigaste vi har eftersom det håller motivationen uppe.
Bjuder på en del av vad/vilka jag inspireras av just nu.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Post-festivatala nattankar

Idag känns som en sån dag när man bara måste få ordning på allt kaos. Alltså det mentala kaoset. Det är ansträngande att vara runt människor och det är påfrestande att inte vara det. Det värsta är kanske att vara runt personer som tar på ens krafter till den grad att man känner sig ensam fast man inte är det.
 
Det värsta med dom senaste dagarna har nog varit att bli bemött utifrån hur jag och andra sett ut, för att inte tala om hur jag blivit sämre behandlad per automatik på grund av att jag är tjej. Det är nog första gången i mitt liv jag blivit totalignorerad av den anledningen, för att sen ha blivit bedd av andra att lugna ner mig. 
 
Jag börjar bli trött på att alltid vara mitt utseende framför min personlighet, och jag är så jävla trött på att automatiskt hamna på andra plats, om ens det. Kände mig sjukt ensam och betydelselös större delen av getaway, önskar jag kunde få slippa den känslan bland nytt folk ibland.
 
 
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se