Fundering

När man inte jobbar så ofta får man mycket tid till att tänka på saker som man med stor sannolikhet aldrig skulle komma på i vanliga fall.

Så för ett par dagar sen snurrade ett visst ämne i huvudet:
Är det andra personer som utvecklar oss människor, eller hänger den psykiska biten med på samma sätt som den fysiska?
Nu kan jag tänka mig att ingen av er fattar vad jag försöker få fram.

Men tänk såhär.
Alla har vi någon gång sagt saker i stil med "dagens teknologi" eller "jag fattar inte hur man kommer på en sån idé" när man får syn på insidan av en dator eller funderar över hur ett foto skapas när man trycker av en bild på sin kamera.
Det bevisar ju bara att vi själva aldrig skulle ha uppfunnit de tekniska hjälpmedel som vi ser som självklara idag.

Och låt oss säga att Antonio Meucci aldrig föddes och därmed inte heller uppfann telefonen, skulle den då aldrig ägt rum, eller hade någon senare kommit på tanken bara att utseendet varit något annorlunda?
Samma vad det gäller musik, om ABBA aldrig skapats, hade deras låtar heller aldrig funnits på kartan?

Går man lite djupare så kan man ju undra hur det hade varit om man kunnat förutspå saker. Tänk om man visste vilka två människor som krävdes att skaffa familj ihop för att barnet senare i livet skulle uppfinna saker, bli ett geni eller en talang inom något område. Undrar hur samhället hade sett ut idag då med alla dess finesser som man aldrig har kommit på idag med tanke på att just dom barnen aldrig skapades.

Om vi tänker nutidens människor fast där inte funnits några språk i världen, skulle vi då komma på att vi behöver ett sätt att kommunicera eller skulle det ta lika lång tid att inse som det faktiskt gjorde när det inträffade för tusentals år sen?

Utvecklingen går framåt för varje dag som passerar och människorna blir smartare med tiden. Vi kämpar hårdare, hittar lösningar på saker, blir allmänbildade och besitter etiskt och moraliskt tänkande.

Men hur skulle det egentligen sett ut om barnen som föds idag hade växt upp med vuxna från förr?
Skulle de också grymta, gå runt halvnakna och sova i grottor under hela sitt liv, eller har vi blivit så psykiskt utvecklade att de på en gång skulle tänka ut bättre metoder att klara av de problem som uppstår?

Så jag ställer frågan igen.
Är det andra personer som utvecklar oss människor, eller hänger den psykiska biten med på samma sätt som den fysiska?

Dålig uppdatering

Nu var det längesen jag skrev något, men jag har faktiskt inte haft någon som helst ork.

I fredags var vi hemma hos Heinrich där även lillen, Kenneth och dansken befann sig.
Dagen innan var exotisk, då var jag, Mathias och lillen på en pizzeria och åt precis innan dom stängde. Vi hade snöbollskrig på vägen dit, såg en uggla, och gick fult för att få udda fotavtryck i snön.
Efteråt fick M bära mig på axlarna eftersom jag störde mig på att övergångsskyltarna var täckta med snö och man därmed inte såg gubben. Vi gick sen hem till Heinrich och kollade på OS eller nåt, innan vi slängde igång filmen "lumparkompisar".
Ännu en dag tidigare, om jag minns rätt, var vi också hemma hos ovanstående herr Jonsson och kollade på hockey.
Sverige vann, YAY!

Under lördagen gick jag och Mathias in till stan för att kolla lite i affärer, men det blev inte långvarigt med tanke på att där inte var lika spännande som jag hoppats på. Träffade Ida sen på kvällen och satt och snackade några timmar, sen träffade jag även Dallo efteråt, vi åkte runt i hennes bil och ställde oss på Domusparkeringen och satte igång lugna favoriter på radion och satt och diggade med armbågarna utanför bilfönsterna. Det såg förhoppningsvis ganska dumt ut. Sen gick vi ut och dansade en regndans innan vi fick nog och gick in och satte oss igen.

Idag vet jag inte riktigt vad jag ska hitta på.
Det blir nog antingen att ta det lugnt, eller åka pulka med tjejerna.

På återseende mitt herrskap

Alla barnen

Jag och Lillen sitter bredvid varandra i soffan och har skrivit alla barnen-vitsar i flera timmar.

 

Hoppas ni ser vad det står.
På återseende mitt herrskap

 

Pulka ska det va

Igår snackade jag och Dallo om att dra till vångabacken idag och åka pulka. Under kvällen frågade jag även min nästkusin Jesper om han ville hänga med eftersom hans broder Kasper skulle till Lund idag med deras föräldrar och spela en handbollsmatch. Familjen hade varit hos deras mormor och morfar i Broby, så vi bestämde att de skulle släppa av honom här i Kristianstad på vägen.

Men i morse fick jag ett sms om att fröken hade ryggont.
Efter att jag snackat med Jesper kom vi fram till att vi kunde åka till Vångabacken ändå, och fick även med Petri som jag ringde efteråt. Tanken slog mig även att Dallo kunde hänga med trots sitt ryggont, för där fanns ju inget krav på att hon skulle åka.

Och så fick det bli!
Det var faktiskt första gången jag var i vångabacken och det var ganska mycket folk. Vi fyra höll oss dock i pulkabacken med några fåtal barn som bara blev färre och färre.
Först åkte vi som normala människor, men efter hand skulle vi komma på värre och värre sätt att åka. Jag, Dallo och Jesper försökte kroka fast oss i varandra, åka baklänges, stå på pulkorna, ligga på mage, åka tåg, på plastpåsar och allt möjligt. Det var fullkomligt misslyckat alltihop och vi bara voltade hela tiden och fick snö överallt. Som de fantastiska förebilder vi var började ungarna göra likadant, och de vuxna bara skrattade när vi kom skrikande i full fart och flög åt höger och vänster, samtidigt som vi desperat försökte ha ett bra grepp i varandras snöfordon.

Ny idé. Där var en liten backe, ett gupp eller vad man ska kalla det, bredvid pulkabacken. Istället för att åka från toppen av backen tyckte Jesper att det var en roligare grej att åka innan backen. Så. Jag puttade och hans pulka segade sig upp för kullen, men upp kom han, men lika snabbt ner igen med tanke på att själva backen ner gick åt höger. Han försvann, men ett par sekunder senare fick man syn på honom bland några människor och ett pulkaställ. Dallo stod dessutom och filmade allt, så för att Jesper skulle få ett bra avslut på det misslyckade åket ställde han han sig upp med armarna i vädret. Han drattade däremot på ändan igen och vi andra asgarvade. Han sa ett par ursäktande ord till människorna han nästan körde över, innan han tog pulkan och gick uppåt igen. En halv sekund senare upptäckte han att han tagit fel pulka och ursäktade sig ännu en gång innan han tog rätt farkost och gick upp för backen. Vi andra skrattade ännu mer. Han lyckades däremot bättre andra gången.

Där var dessutom en liten söt ettåring som Jesper började köra någon gympaövning med. Ungen verkade livrädd för honom, men varje gång han vände ryggen mot henne gick hon med ett elakt leende mot honom, och när han väl vände sig om igen sprang hon skrikande därifrån.
Nästa upptåg blev att hon hoppade, och Jesper gjorde likadant, sen gick hon nästan ner i split och han gjorde samma sak innan de gick upp igen och fortsatte hoppa. Sådär gjorde de i säkert tio minuter tills lilla tjejen slängde sig ner på knäna efter att nästan gått ner i split. Stackars Jesper som inte hade termobyxor utan bara jeans fick ge upp till slut.

Sen fortsatte åkandet. Roligaste gångerna var när Dallo åkte först vanligt, sen jag på lappen och sist Jesper som åkte bak och fram. Problemet var att Jesper satt pulkan på fel håll och dessutom virat snöret från Dallos pulka runt handleden, så när vi började åka kom han bara några hackande meter, medans det gick undan för oss andra. Det resulterade i att han åkte ur pulkan och rullade efter oss ner för hela backen. När vi stod still igen hörde man Jesper skrika och när vi vände oss kom han rullande i en jäkla fart. Det såg så förbaskat kul ut.

En annan rolig gång var när dom två åkte först och jag sist på min lilla gula lapp. Jag höll däremot i Dallos pulkasnöre, så efter att vi alla åkt några meter vände min lapp bak och fram, och jag åkte ut i backen så jag satt bredvid Dallo och tittade på henne, asgarvande, hela vägen ner.

När vi kände oss frusna nog gick vi till bilen och fikade. Jag hade med mig två korvmackor, två mackor med leverpastej, tio bullar, te för fyra personer och choklad. Maten tog slut. Varannan sekund erbjöd jag för Jesper:
- En bulle? och han tog emot skrattande tills han hade ätit sex stycken. Sen åt vi dessutom upp allt annat också, förutom en av mackorna. Ja, sen var vi mätta.
Jag och Jesper som satt fram i bilen ritade dessutom av honom på bilrutan, vilket slutade i något inte allt för vackert, som vi sen fick ändra till var någon i backen som vi inte hade sett än.

Därefter åkte vi hem, halvfrusna och blåslagna.
Det var en rolig dag.

Människans bästa vän

Det finns ett fåtal bloggar jag läser som tillhör folk jag inte känner, och en av dom kommer jag skriva ett inlägg om inom kort, för den är verkligen riktigt bra.
Nu tänkte jag bara ta upp en sak som jag läste om i hans blogg för en stund sen.
Ni har kanske märkt att jag skrivit väldigt mycket om djur den senaste tiden, så det nyhetsklippet han hade lagt ut kom väldigt lägligt.

Det handlade om en man som misshandlade sin hund. Det fanns en video på när han sparkade på sitt husdjur då där var en kamera uppsatt i hissen de befann sig i. Jag blev så obeskrivligt förbannad. Vovven låg ner på mage och var antagligen oerhört rädd. Mannen som hade sin hund i koppel drog och slet i djuret fram och tillbaka, och varje gång han fick en chans sparkade han över hunden till andra sidan hissen. Det som gjorde mig argast var att han sen kallade tillbaka hunden till sig, som hoppade upp på sin husse för att få lite uppskattning, men direkt blev sparkad iväg från hans sida igen.

Det finns inte i min värld att man kan göra en sån sak. Skada ett husdjur är något av det värsta en människa kan göra enligt min mening. De är så fruktansvärt tillgivna, kärleksfulla, tröstande, söta och får en på bättre humör i alla väder. Att det är vi människor som väljer om vi vill ha vårdnaden om ett djur gör dom hjälplösa utan oss och kommer alltid vara beroende av folk.
Trots detta ansvarstagande som dessutom kostar en hel del pengar, väljer många människor att köpa ett djur som de senare på ett eller annat sätt misshandlar.

Varför vill man skada sin vän?
Det är väl vad ens husdjur blir när man bott ihop ett tag och umgås en stor del av dygnet tillsammans? Kan man verkligen irritera sig så oerhört på sina djur att det slutar i att man plågar dom?
Jag faller så fort jag såg syn på Micko eller Trigger. Deras glada kroppsspråk, busiga humör, söta ansikten och mysiga energi de sprider. Tanken på att något ont skulle hända dom två går inte att föreställa sig.


Men självklart kan man bli arg på sina djur. Micko rymmer ibland när man är ute och går med honom, och vägrar komma tillbaka när man ropar. Ibland får man springa runt hela området innan man får tag på honom. När det händer vill man bara blänga argt på honom resten av dagen så han får skämmas ordentligt.
Jag hatar att vakna av att Trigger leker med mina fötter. Att hon leker med fötterna innebär att hon hugger sina klor in i köttet och man kan bli galen på henne för att det gör så ont och för att hon vägrar sluta.
Men hur man än vänder och vrider på det så är även detta en sak man älskar hos sina djur. För hundar och katter är busiga och har sin egen vilja ibland, och att dom inte alltid gör som man säger till dom ger ingen människa rätten att utföra våld i ren ilska eller vad det nu må vara det handlar om.

Ju mer jag tänker på det, ju mer intresserad blir jag vad det gäller att jobba med djur. Nu menar jag inte som veterinär, utan snarare frivilligt med de som blivit utlämnade och behöver hjälp för att överleva.

Jag skulle vilja höra era åsikter om saken.
På återseende mitt herrskap.

Digital systemkamera

För någon månad sen köpte jag en tidning som hade ett stort test om digitala systemkameror, vilken visade sig handla om prisklasser långt över 10 000. Istället använde jag internet för att hitta bra alternativ, men vet egentligen inte ens vad det är man ska leta efter för att få bra bilder. Jag har alltid gått efter megapixel vilket jag nu fattat inte spelar någon större roll med undantag för om man ska skriva ut bilder i större format.

Jag har koll på att canon och nikon är de i särklass bästa märkena, men that's it, så jag hade behövt hjälp från er.
Har ni någon kamera ni kan rekomendera, eller vet vad det är som gör bilderna så skarpa och detaljrika? Kan ni något om hur lång räckvidden ska vara för att en blixt ska räknas som bra? Jag behöver all hjälp jag kan få.

För några år sen använde jag min pappas vanliga systemkamera en hel del, och resultatet man fick från dom bilderna är vad jag söker. När man lägger in bilderna på datorn ska man inte se märkbar skillnad från verkligheten. Hänger ni med i hur jag menar?

Dessutom har jag en utmärkt kamera idag, som tar bra bilder, men uppnår inte riktigt vad jag söker. Dessutom blir det ofta så med kompakta kameror att blixten suger. I mitt fall ser det dessutom ut som att det snöar när man tar bilder i mörker, vare sig det är inom- eller utomhus.

Sen är ju inte känslan detsamma att fota med en liten kamera som med en systemkamera.
Har man en riktig kan man ju dessutom göra det till en hobby.

Jag är tacksam för all hjälp jag kan få.

Stockholm

Och här kommer bilderna från Stockholm som jag lovade.

Texaz, Hampus, Louis och Johan på Harry B James

Sjätte tunnan som vi var på innan och efter Harry B

Gamla stan efter jag och Louis gått i en second handaffär på söder

Jag och Louis åt frukost i en medeltid källare. Mjau på våfflor.

Fler bilder kommer upp på facebook.
På återseende mitt herrskap

Mjölkpaketsleken is the shit

Här kommer lite bilder från förra fredagen när jag, Dallo och Petri var hemma hos Ida i lägenheten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fler bilder kommer på facebook inom kort.
Och i nästa inlägg i bloggen kommer bilder från Stockholm.

Vid sidan om

Nu när man börjat jobba känns det som sagt som att det är det enda man gör. Det och att sova, vilket får en att bli ännu mer sugen på att hitta på saker vid sidan om.

Squash - jag och Mathias var och spelade för någon vecka sen och det var skitroligt. Har även spelat med idrott B och på C4-lägret jag var på runt år 1837.
Fotokurs - kommer ihåg att jag var på en sån kurs med Frits och Louise för några år sen, under sportlovet i typ åttan. Där använde vi systemkameror, och jag kommer ihåg att det var en smidig tjej där som tog fram sin mobil under framkallningen av bilderna, så de flesta blev helvita.
Eftersom att jag snart kommer köpa en digital systemkamera kan jag nog behöva gå en sån kurs...
Aerobic - det har jag också gått på, för tusen år sen. Kommer ihåg att jag och Frits nästan satte igång en låt där dom sjöng "shut up, and sleep with me come on, why don't you sleep with me, shut up". Som tur var funkade inte stereon. Roligt var det iallafall och nu tror jag att jag fått Ida och Dallo att haka på.
Skytte - jag slutade där när jag gick på gymnasiet, efter att ha skjutit med tre olika vapen i fem år. Skolan tog upp väldans massa tid sista året. Det var jäkligt roligt och hittar jag bara ett vapen som inte är lika mesigt som kaliber 22 så börjar jag nog igen.
Katter (klicka) - som jag skrev i ett tidigare inlägg älskar jag katter och hjälper hjärna till så fler kan räddas. Ringde dom för några dagar sen och bad dom ringa mig. Får väl se om dom behöver min hjälp.
Kläder - tycker det är skitroligt att designa och göra egna kläder, har massor med idéer på G. Har redan gjort några egna plagg, bland annat linnet med hängslena.

Vad gör ni på er fritid?

På återseende mitt herrskap

Det blir väldigt dåligt med tid att blogga när man börjat jobba upptäckte jag. Tycker knappt man är hemma längre.

Denna veckan har jag jobbat alla dagar på två olika ställen, både i hemtjänsten och på ett boende. Men vad det gäller jobben finns inte mycket att säg.

Annars i veckan har jag ringt runt en massa om sommarjobb, och i onsdags kväll var lillen här så jag, han och Mathias spelade monopol där jag förlorade stooort. Dom hade hotell överallt och hamnade alltid på varandras gator men aldrig på mina så det slutade med att dom bara lämnade tiotusen-sedlar fram och tillbaka mellan varandra tills jag gick i konkurs och fick vända upp, ner på mina gator och ge upp.

Idag på jobbet har jag mest gått runt och snorat och nyst så det är förmodligen en förkylning på gång. Jag hoppas dock inte det för imorgon ska Dallo också vara på Österäng och jobba så det betyder att vi kommer vara kollegor istället för bara klasskamrater och kompisar. Tänk att vi faktiskt måste uppföra oss som människor imorgon. Undrar om det kommer gå. Men jag tror inte vi skulle jobba på samma sida imorgon så det är lugnt.

Jag tänkte lägga mer tid senare idag på bloggen, så har ni något ni vill att jag ska skriva om så ge mig gärna några förslag.

Godnatt

Jobb faktiskt

Igår var första dagen på jobbet. Ett äldreboende där jag gick bredvid för att lära mig lite.
Jag var på praktik där för tre år sen så jag kände igen de flesta som jobbade där och till och med några av vårdtagarna.
Ja dagen gick väl till ungefär som det brukar göra. Hjälpa de äldre med hygien, frukost, dusch, middag, toa och liknande. När vi själva hade lunch fick jag reda på att de hade stängt restaurangen så jag fick bara i mig en macka på fikan under morgonen, men det gick ändå.

Så första dagen gick väldans bra och jag tror jag kan jobba där fram till sommaren, på halvtid, jag hade helst haft ett annat jobb också. Nu idag ska jag jobba kväll så jag får se hur det är jämfört med att jobba dag, kommer nämligen inte ihåg från praktiken.

Men fram tills dess ska jag ringa en massa andra samtal och gå och lämna lappar hit och dit.

Vad ska ni göra idag?

Mjau

Av de femton besökare som var inne på min blogg sammanlagt nästan fyrtio gånger igår var det fyra personer som kommenterade och jag har fortfarande ingen aning om vilka ni andra är. Hade varit najs att veta vilka det är som läser.
Nevermind.

Nu ikväll snackade jag och Mathias om att skaffa katt. Inte egentligen för att vi faktiskt ska göra det eftersom det blir krångligare om man vill ut och resa eller göra andra saker hemifrån, utan bara för att jag längtar efter en kisemise. Jag har ju Trigger hemma hos föräldrarna där hon trivs, lilla stumpan.
Men bara för att kolla vart priset låg gick vi in och kollade på blocket där vi hittade olika hemsidor med hemlösa katter. Dom var ju så fruktansvärt söta och det var människor som gjort det till ett jobb och en hobby vid sidan om sitt vanliga arbete att ta emot skadade och katter som inte hade någonstans att bo.

Det är egentligen en väldigt bra idé. Jag älskar katter, det är något av det mysigaste som finns.
Jag bestämde mig för att när jag har bosatt mig någonstans på riktigt och inte har några planer på att flänga runt till olika delar av världen mer så tänker jag öppna något sånt själv. Det finns säkert massa fler ensamma katter än man kan tro och det finns alltid människor som vill ha ett husdjur.

Så där har jag ännu en sak att lägga på min "hundra saker jag ska göra innan jag dör-lista".
Kom gärna med fler förslag så jag kan fylla den klart och påbörja att kryssa av.
Ja, ni får kommentera annonymt.

Nu borde jag sova för jag ska upp om tre och en halv timme. Första dagen på jobbet där jag ska gå bredvid på ett äldreboende.

Wish me luck!

Kommentera mera!

Sen jag skrev mitt bloggnamn på facebook har antalet besökare gått från cirka sju till femton om dagen.
Och när jag tänker efter känner jag bara till ungefär fem personer som läser min blogg regelbundet.

Idag måste alla lämna en kommentar så jag vet vilka ni är.

Skriv något spännande, skriv vad ni har för planer detta året.

På återseende mitt herrskap

Bra fredag

Min mamma har alltid sagt till mig att om man är sjuk från skolan så är man sjuk hela dagen och kan inte göra roliga saker efteråt heller. Absolut tycker jag att det ligger något i det hon säger, men igår var fallet lite annorlunda.

Natten mellan torsdag och fredag fick jag och Mathias ta en taxi in till akuten eftersom att jag fick så ont i huvudet, blev yr och mådde illa.
Efter flera tester kunde de konstatera att det bara var en lätt hjärnskakning eller något i den stilen och vi kunde åka hem igen. Vi kom hem vid tretiden på morgonen och satt sen uppe till klockan sex då jag kunde ringa till österängs hemtjänst och meddela att jag behövde vila under dagen men kunde ringa dom igen när jag kände mig bättre.

Sen sov jag hela dagen och snackade sen med tjejerna eftersom vi pratat lite om att gå ut på kvällen. I mitt tillstånd kände jag mest bara för en hemmakväll och så fick det bli.
Jag, Dallo och Petri drog hem till Ida i deras lägenhet i stan som vi fick äran att ta hand om själva hela kvällen och natten. Där åt vi tacos, spelade spel, lyssnade på musik och sen skulle Petri hem så alla följde henne till stationen.

Jag och Dallo gick hela vägen och sjöng på olika låtar. Det blev nästan bara "Ulf Lundell - Lit de parade" som blev ihopklippt till delen om Mikael Persbrandt. Första tre gångerna sjöng vi den som den skulle låta, sen som rap-version och även som opera. Det lät förjävligt.
Borta på stationen började vi sjunga "Kumbaya my lorrrrrrd" och på vägen tillbaka till lägenheten snackade vi om att ha matchande tröjor i olika färger som vi såg i ett skyltfönster, med hundar på. Sen tyckte vi även att vi skulle gå ut i dessa kläder och även ljusa jeans utan gylf och fickor, som skulle vara jätte vida i benen och lite för korta. Också skulle vi ha artonhundratals finskor fast istället för en rosett skulle det vara skosnöre som korvade sig som man brukade ha på nittitalet.
Vårat smink skulle vara i samma färg som tröjan och vi skulle ha armvärmare som jag stickat.

Ytterliggare en idé var att ha klubbtröjor "fyra musketörerna" och ha auditions där folk skulle kunna vara med, fast där skulle aldrig bli några utvalda. Det skulle bara vara tröga fans som inte kunde räkna till att vi redan var fyra med.
När vi kom hem till Ida fortsatte vi spela spel och körde även mjölkpaketsleken som Fredrik lärde oss på vår förra skidsemester som jag var på förra året med mamma, pappa, Pär, Carina, Amanda, Emma och hennes pojkvän Fredrik. Det var skitroligt.
Ida kunde inte vara med för hon hade ont i ryggen, men det var en jämn kamp mellan mig och Dallo.
Vi höll på att spexa hela tiden och tog massa skitroliga bilder och lyssnade på musik.

Sen babblade vi lite och någon timme senare stack jag hem och dom sov.
Mathias mötte mig på vägen också kollade vi på south park när vi anlänt till lägenheten.
Jag somnade nästan direkt.

Nu har vi sovit bort hela dagen. Men vi ska snart till videomix och hyra film.
Jag tänkte även springa hem en runda och snacka lite med mina föräldrar.

Någon som ska se melodifestivalen ikväll?
På återseende mitt herrskap

Hjärnskakning?

Just nu är jag så förvirrad vad det gäller hur jag ska göra imorgon.
Att ringa till hemtjänsten igen och säg att jag inte kan komma känns hur dumt som helst, men kanske är det vad jag borde göra med tanke på hur jag mår.
Under dagen mådde jag helt okej och hade inte så ont i huvudet så länge jag inte rörde på mig fort, men nu ikväll har jag blivit yr bara av att sitta ner, och vänder jag mig för fort känns det som att jag ska svimma.
Huvudvärken har dessutom kommit tillbaka likadant som det var i morse så jag misstänker att jag kommer ha problem med att somna. Jag klarar heller inte starkt ljus eller höga ljud, det får mitt huvud att nästan explodera.

Jag vet ju dock inte hur jag kommer må imorgon bitti, så jag får ringa till dom ifall det skulle vara likadant då som nu. Det är ju bara så typiskt när jag verkligen vill dit och jobba!
Men jag antar att hälsan måste gå först.

Håll tummarna.
På återseende mitt herrskap

Snacka om att ha otur i turen

Vissa saker är bara så typiska.
Ni som följer min blogg vet att jag varit på jakt efter ett jobb som senaste månaderna.
I slutet av förra veckan gick jag och lämnade CV till olika äldreboenden och i hemtjänsen, och på charlottesborgshemmet fick jag ett möte till i tisdags denna veckan.
Arbetsintervjun gick hur bra som helst, och om jag skulle få bli timvikarie hängde på om herr Jonas (svenskaläraren från gymnasiet) sa bra saker om mig.

Igår vaknade jag med feber och ont i hela kroppen.
Det som väckte mig var att mobilen ringde från Österängs hemtjänst då de undrade om jag ville komma dit dagen efter (idag) och gå bredvid. Eftersom jag längtat så mycket efter ett jobb tackade jag ja, men fick ringa tillbaka några timmar senare och säg att det fick bli en annan dag med tanke på hur jag mådde.

Senare under dagen när jag tagit en värktablett gick jag och Mathias bort till charlottesborgshemmet och frågade hur det blev med jobbet, samt att jag skulle lämna mitt betyg. Dom sa att det bara var att börja och fick två tider nästa vecka att gå bredvid. Måndag och tisdag.

Nu i morse vaknade jag av att Mathias i sömnen hoppade till och slog armbågen i huvudet på mig.
Det gör ont i hela huvudet och jag kan varken ligga ner eller luta mig mot något.
Vet inte om det kan vara en lätt hjärnskakning eller bara en hård smäll.

Några minuter senare ringde hon jag skulle gå bredvid idag och frågade vart jag var någonstans. Då hade tydligen inte chefen meddelat att jag inte skulle komma, och jag fick säg att jag skulle höra av mig senare idag och berätta om jag kunde komma imorgon istället eller inte.

Just nu är det helt omöjligt att säg om jag kommer kunna gå dit imorgon eller inte.
Huvudvärken kommer kanske släppa och febern kan jag inte ens säg om jag har kvar eller inte.

Snacka om olämplig tidpunkt för otur när man äntligen börjar få lite jobbtillfällen.
På återseende mitt herrskap
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se