Kärlek

För några dagar sen läste jag en otroligt gullig text i en blogg jag hittat ganska nyligen:

"Ibland vill jag bara vara intrasslad i hennes kropp. Smeka mjukt brunt hår med min hand och ha lugna armar att vila i. Känna vibrationerna från hennes skratt fortplanta sig i min kropp. Titta långt in i gröna snälla ögon och vara trygg. Retfullt knuffa på henne när hon härmar bäbissjöldpaddor och är jättefånig. Känna det välbekanta pirret sprida sig när de lättsamma kyssarna övergår i en annan sort.

Men hjärtat stannar inte. Det gör faktiskt inte det. Och för varje sekund kommer vi lite närmare varandra igen.
"

Det var en tjej som skrev detta.

Och där!
Plötsligt ses allt på ett helt annat sätt, eller hur? Du måste nu plötsligt ändra om rollerna till att det var en tjej som skrev detta om sin saknade flickvän.
Kanske du läser vidare med samma tanke som jag fick; att kärlek är något så otroligt härligt, vare sig det är mellan två tjejer, en mamma och en son eller ett barn och en hund.

Eller så ändrar kanske dina fördomar texten till att det plötsligt innebär något onaturligt, äckligt, konstigt och fel. De kan inte få barn, därför ska detta nedvärderas och vara något som inte borde finnas. Två killar som håller varandra i handen ska man självklart slippa se när man går på stan.
Någonting är det kanske som gnager. Att så många i samhället tar avstånd från förhållanden mellan två personer av samma kön. Kanske är det något inlärt, man ska helt enkelt inte tycka det är helt okej.

Och ve och fasa, tänk om två tjejer skulle adoptera ett barn. Barnet skulle säkert bli mobbat. Ett barn behöver både en mamma och en pappa för en så bra uppväxt som möjligt.
Detta kan fortsätta i oändligheten, det kommer alltid nya korkade anledningar till varför homosexualitet skulle vara något dåligt.

Men fundera lite på om barn idag skapas för att dom är önskade, eller för att det är något som egentligen bara förväntas ska ske.
Tycker alla människor om barn? Är alla föräldrar nöjda med vilken sits de satt sig i? Är alla föräldrar närvarande i sina barns liv? Är en del barn "misstag" som föräldrarna nu får handskas med i resten av sitt liv? Skaffades en del barn för att tiden började rinna ut och föräldrarna började nå åldern då det handlade om nu eller aldrig?

Föräldrar jobbar förbi tiden, de missar så mycket av deras barns uppväxt. Fysisk närvaro räcker inte för ett barn. Mammor kånkar trötta omkring på de små liven utan att uppmärksamma deras framsteg. Barn sätts vid teven. Föräldrar bråkar och stressar sönder sig själva, utan tid för att stanna upp och inse att ett helt liv ligger i deras händer. Barn tystas, hyschas, avbryts. Inte nu. Tillsägelser. Barn med besvikelser och gråten i halsen. Stoltheten som sjunker i botten när tiden för uppmärksamheten är knapp.

Funderar vuxna människor över varför dom blir föräldrar? Varför dom skapar ett liv till världen som de knappt har en sekund över för? Är de lärda att livet går i endast en riktning? Födas, plugg, jobb, äktenskap, barn, volvo, hund, villa, rutiner, barnbarn, bli gammal, dö.

Då är det bättre att vara barnlös och må bra än att följa en norm och skaffa barn, då många bittert ångrar vad det aldrig gjorde med sina liv, trots att kärleken för deras barn aldrig går att rubba.

Samtidigt går det massor av homosexuella par där ute och längtar efter att bli föräldrar. Som drömmer om att en dag få ett barn att uppfostra. Som inte ger upp utan kämpar för sin högsta önskan. Vill bli mamma eller pappa mer än någonting annat i världen och hoppas på att en dag få adoptera en liten snuttunge tillsammans med sitt livs kärlek.

Nej, alla heterosexuella par är inte dåliga föräldrar, och det långa beslutet om att adoptera säkergör inte att alla homosexuella skulle göra jobbet bättre. Men det är ren fakta att kärleken mellan två tjejer är lika verklig som mellan en flicka och en pojke, dock finns det människor som dömmer ut deras kärlek till något sämre och hittar usla och kränkande anledningar till varför bara personer med en viss känsloriktning skulle få bilda familj.

Tydligen tycker vissa människort att det är bättre med tidsbristande och orkeslös barnuppfostran än adopterade kärleksbarn, just på grund av att heterosexuella kan.

Ungdomsvärldens maktmissbruk

Bloggvärlden som startade med blondinbella för några år sen.

Idag har var och varannan svensk tonårstjej en blogg att sitta och fylla med det ena och det fyrtiofjärde av vad som händer i deras liv. Vad som publiceras över internet finns tillgängligt för alla människor, men detta överflöde av ganska ickerelevanta inlägg är inget som intresserar oss. Känner vi inte människorna, ja då är det inte något vi lägger vår tid på att läsa. För vem bryr sig om vad fjortonåriga Stina från Falkenberg gjorde i skolan igår? Och vem fan är Stina?

Jag vet inte hur det går till, men det är ett faktum att vissa människor hamnade i kändissfären tack vare deras bloggar, och att tusentals människor följer dessa varje dag. Unga människor är fortfarande halvtomma ark, men idag fylls arken ofta med idiotiska lögner och samhällskrav. När man är tretton är man varken kritisk, realistisk eller självsäker. Man litar på de man lär sig att se upp till och följer strömmen, även om det i slutändan leder en ut för stup.

Det är vansinne att de som representerar bloggvärlden varken besitter moral, empati eller någon sånär verklighetsuppfattning utanför sitt ego. Det är vansinne att Sverige låter dessa människor uppfostra våra tonåringar idag. De litar på att värdet sitter i kroppen och att bantningskurer är vägen till lycka och andra människors uppskattning. De ser inte felet i att behandla andra människor som att de vore mindre värda än de själva. De tar åt sig vad de stora bloggarna skriver och ersätter sin osäkerhet med vad de läser är sant.

Människors personligheter förändras successivt och detta pågår just nu i massor av unga flickor och pojkars huvuden. Det har alltid funnits osäkra punkter hos tonåringarna genom alla generationer:

Utseende, vem man är, vad man tror, vad man tycker.
Sedan bloggfenomenet växte sig stort är det en handfull personer som uppmärksammats nog för att ha tiotusentals läsare landet runt att följa deras liv och uppmaningar varje dag.

Ett så perfekt tillfälle att kunna påverka dessa unga människors sätt att se på saker. Ett klockrent sätt att stärka deras självkänsla, att få dom att tro på sig själva, lära dom vikten av att vara en god medmänniska och genomskåda samhällets skönhetsideal och orimliga krav.

Istället skrapar vi ihop en bunte utseendefixerade och egoistiska idioter med huvuden fulla av spån, som på allvar tror att alla, precis alla, vill vara i deras kläder. Som fyller sin blogg med skitsnack, kaloriräknande och bilder från senaste helgen där alla var fulla som as.

Samhället går i vinst när de samarbetar med dessa makthavande ungdomar som får sina läsare att spendera sina pengar på bantningspiller, sommaroutfits, läppförstoringar, sprit och högklackade skor. Så länge det finns pengar att tjäna finns där ju ingen anledning att avbryta denna absurda tonårsuppfostran, för som vi alla vet går ju pengar före människor.

Jag önskar att någon med större talan än vad jag har får upp ögonen för vad vi så enkelt låter ske idag. På flera plan går det bara utför med dagens samhälle, och det sista vi behöver är dessa bloggare att spä på problemen och göra det näst intill outhärdligt för massor av unga människor där ute.

Vart ska detta sluta

Vafasen.. Jag har ett dagens i-landsproblem, nämligen att jag börjar shoppa alldeles för mycket.
Eller snarare att jag släppt min spärr att bara spara och spara.. Har varit en sparare så länge jag kan minnas och alltid varit snål mot mig själv. Har inte en enda gång haft tomt på mitt konto utan varit försiktig med vad jag spenderat mina pengar på.

Nu jäklar har jag ofta minst en timmes väntan i stan varje dag då jag går och dräller med minstingen innan vi tar bussen upp till Frankenwarte. Och vill man vara ute i detta vädret? Okej jag ska inte klaga, för vi har bara minus en grad och snöfritt, men det räcker för att göra en liten två-åring gnällig och för att det ska växa fram ett enormt begär att gå i ide från min sida. Därför går vi in i affärer. Vad finns numera i affärerna? REA. Slutrea där allt är billigt och allt finns i min storlek. Står alltid och tänker "är detta något jag behöver?" innan jag funderar vidare.. "nej, men satfläsk så snygga grejer" och köper det ändå. Lovar mig sen att "nu behöver jag bara ett par jeans, och sen ska jag icke köpa mer". Hittar dock aldrig de byxor jag letar efter utan kommer hem med en massa andra saker istället..

Är väldigt intresserad av hur allt ska lyckas komma med mig hem till Sverige igen. När jag reste hit var det tillåtet att ha med sig tjugo kilo bagage, vilket var ganska exakt när tjejen på flygplatsen la väskan på vågen och skickade mig vidare. Men nu får jag snart dra med mig Hannah att sälja mina gamla grejer på loppmarknaden som tydligen brukar vara här i stan varje vår. Räknade ihop att det iallafall är två plagg jag kan sälja.

Suck..

Vad finns där mer

Jag känner mig så annorlunda i allt jag gör. Allt jag säger, har på mig, gör, inte gör, tycker och i hur jag beter mig. Det verkar som att det går en rad människor som alla har samma förutsättningar och klarar samma saker. Det gör inte jag, det är det andra jag klarar av.

Som barn fick man vara precis hur man ville. Det fanns alltid en ursäkt, anledning eller en charm till varför barn betedde sig så olika. Likadant upp till de yngre tonåren. Det var en fas. Allt man gjorde tillhörde på något sätt den åldern, vare sig man var den högljudde eller den som drog sig undan. De vuxna kunde sig ändå förstå och inse att det är så barn och ungdomar fungerar. Plötsligt en dag står man själv som vuxen och har en värld utan dess like. Att vara barn och vara vuxen betyder så olika saker i deras ögon. Jag var mig själv fram till den dag då mitt pass stämplade åldern för mig att tillåtas vuxenbehandling ur alla perspektiv. Då var det inte okej att spegla sitt eget jag utåt. Då fanns det plötsligt krav och regler att förhålla sig till. Sociala regler, det som inte sas, men ändå skulle hållas till punkt och pricka för att slippa de fördomsfulla och krävande personernas utlåtande misstycke. Helt plötsligt var det andras människors förväntningar som styrde större delen av ens liv.

Fram växte en sorts social fobi i mitt liv. Jag såg mig själv som totalt misslyckad i sammanhang tillsammans med människor som ställde krav på mig, som förväntade mig annat än vad jag kunde ge. Det var inte okej att vara sig själv längre, för jag uppfyllde inte längre de mått som de vuxna nu ville ha från mig. Jag insåg att det sociala spelet och det hetsiga arbetslivet inte var anpassat för mig. Jag utsattes för prov och utsattes gång på gång för tillfällen som fick mig att undra vart jag hamnat i för liv. Att pressas för att åstakomma saker varje dag, med ögon som granskade mig som en hök i varje steg jag tog. Vad de ville ha från mig var aldrig vad jag kunde ge, hur hårt jag än försökte. Sjönk längre och längre ner i mina skor och undrade vad det var för fel på mig.

Att fortsätta utsättas och träna på en förändring var inget som bet. Dömdes ut vart jag än gick. Jag är inte som andra och livet som en arbetare i livets pengamaskineri vänder mig i ryggen gång på gång. Jag hör inte dit. Jag hör inte till det vardagliga livets rundgång. Vad finns där utanför? Hur ska jag hantera känslan och insikten om att jag i slutändan inte är önskad där?

Jag är varken otrevlig, lat eller trögfattad. Jag råkar nog bara omedvetet och ofrivilligt, på ett sätt som jag fortfarande inte förstått, spegla utåt vad jag egentligen står för i detta stressade och kravfyllda samhälle av vinsthysteri.

Det sägs att man inte kan göra mer än sitt bästa, men i mitt fall är det aldrig nog.

Dag 15 - Mina drömmar

Det här ämnet kan man tolka på olika sätt.
Snackar vi vad mitt huvud sysslar med under nätterna är det ju en helt annan historia än vad jag har för drömmar inför framtiden.

För några år sen skrev jag då och då om kinaskor, kraschlandningar, ankor i fontäner, animerade instruktörer i klänning och allt vad jag nu bearbetade under nätterna. Jag är inte speciellt känd för att ha de mest lättförklarade och sammanhängande drömmarna, och det vet jag flera personer som kan skriva under.

Här i Tyskland berättar jag alltid för Robert vad jag drömt om när vi vaknat, och jag inser att mitt huvud fortfarande består av galenskaper när jag sover. Dock ångrar jag att dessa inte skrivs ner oftare, hade varit kul att spara.
Men jag kan ju även ställa en fråga till er: vill ni att jag skriver mer om mina drömmar här i bloggen?



Och drömmarna för framtiden då?
När vi fick som uppgift att skriva ner våra framtidsplaner i skolan satt jag och Dallo kvar längst av alla elever. Skrev och skrev och skrev..
Det är så mycket jag vill göra. Bo på olika platser i världen, besöka så många ställen, fortsätta i försvarsmakten och kanske utbildas till polis. Att drömma är inte samma sak som att rada upp en lista över vad jag faktiskt kommer göra, därför drar jag även till med andra saker som passar in under detta ämne: skriva minst en bok, slutföra min lista över hundra saker jag ska göra innan jag dör (och dessutom genomföra den), hålla på med film genom mina filmidéer och intresset av att både stå framför och bakom kameran, utbildas inom journalism, volontärarbeta i ett land far, far away och listan kan göras hur lång som helst.

Får väl se vart man hamnar efter året i Tyskland.
Men mina drömmar vill jag aldrig lägga åt sidan, det är livet för kort för.

Utropstecken

Jag har aldrig tidigare varit med om att tiden går så fort. Det är redan mitten av februari och jag har varit i Tyskland en fjärdedel av au pair-tiden. Veckorna flyger förbi. Würzburg känns inte bara som en stad längre. Jag börjar lära känna platserna. Att dra till stan innebär att ta sig till Sanderring, att gå på bio är detsamma som att möta Vivi vid Rathaus. Jag vet vilka busschaufförer och damer som är trevliga att prata med och vilka riktningar alla spårvagnar åker mot. Jag känner till uteställen, restauranger, smågator, broar, var punkarna håller till, var dom godaste bröden bakas, var det är dyrt, billigt, nattöppet och väldigt tyskt. Ibland går jag med människor som känner till staden bättre än vad jag gör, och då irrar jag ofta bort mig totalt och har noll koll på vart jag hamnat. Har gått vilse på egen hand ett flertal gånger, vilket alltid slutar med ett "AHAAA!" när jag stunder senare promenerat vidare till något mer välkänt.



Själv märker jag inte det, men det är flera personer som säger att min tyska är bättre än när jag kom hit. Kanske inte själva pratandet, men jag förstår nog desto mer än i början. Tog ett tag för huvudet att ställa om sig. Men vid vissa snabba språkbyten blir det totalt stillestånd. Sitter jag och skriver i bloggen samtidigt som någon går hemifrån blir mitt tyska farvälsägande ett "hejd.. eh..uhm.. tschüss!"

Tjejerna är fantastiska och det är alltid kul att hitta på saker med dom. Härligt gäng när i princip alla kommer från olika länder.

När jag i fredags åkte med några random killar till Suhl i norr (kan dra den historien senare), snackade jag med killen bredvid i baksätet och han undrade vart jag var på väg.
- Ska till min pojkväns föräldrar, svarade jag
- Och hur länge har du varit i Tyskland?
- Tre månader
- Är han.. tysk?
- Ja
- Du hittade en kille snabbt, första gången du träffar föräldrarna eller?
- Tredje, vi har varit tillsammans över två månader

Tiden går fort när man har roligt sägs det. Speciell känsla att vara "hemifrån" såpass länge att man måste anpassa sig till ett helt nytt liv utan att vara inställd på att åka tillbaka till Sverige så fort man blivit van vid att leva i ett annat land. Och snart kommer sommaren hit, i mars sägs det bli sommarvarmt här. Vad jag längtar!

Och vad glad jag är att jag flyttade hit att träffa Robert, tjejerna, familjen och möjligheten att vara ett år i Tyskland!

Dag 14 - Dåliga vanor och laster

Jag är inte perfekt och ser inte mig som det heller, men att lägga märke till ens egna dåliga vanor är nog lättare för personer utifrån. Men.. let's see..

I svåra situationer med människor avvisar jag ofta istället för att försöka lösa problemen. Jag vet om det och jobbar på att ändra mitt sätt att hantera situationerna, men det har blivit en dålig vana att försöka skydda mig själv från att bli sårad, trots att jag vet att det på lång sikt är bättre att prata med personerna. Även om det till slut ändå skulle betyda att man går skilda vägar.

Jag har svårt att sätta mig själv före personer i min närhet. För mig är det viktigare att finnas där för andra än att ställa upp för mig själv när folk är i knipa, mår dåligt eller min magkänsla säger att de behöver en hjälpande hand och jag själv inte skulle vara helt stabil. Jag sätter mitt eget mående i andra hand och lägger min själ i att vara ett så bra stöd jag bara kan. Det har genom åren satt sina spår genom att jag i slutändan bara blivit utnyttjad. Idag är detta också något jag jobbar på. Mår jag själv inte bra kan jag inte hjälpa andra, och lägger jag min egergi på att finnas där så är det mot personer jag vet kommer göra detsamma för mig.
Jag får släppa lite på att vara den dumsnälla.

Sen kan jag inte gå och lägga mig när jag borde. I princip varje dag säger jag åt mig att stänga av datorn vid nio och somna tidigare för att få en riktig natts sömn. Gör jag det? Nej. Helt oförklarligt. Det är inte som att jag stannar uppe och gör något viktigt i vilket fall som helst.

Också failar jag visst stort på att följa den här listan varje dag.
God afton.
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se