Gott nytt 2014 och på återseende

Jag ska ge er världens längsta cliffhanger så ni kan vara säkra på att jag fortsätter blogga när jag kommer tillbaka i mars. Jag kommer gå ut med ett projekt jag sysslat med de senaste fem månaderna och äntligen i nästan koma-liknande skick blivit klar med.
 
Sista kvällen i Göteborg nu, har klippt roomien och blev skitnöjd, inspirerades av en gammal fänrik jag hade för några år sen som han är rätt lik. Måste packa innan vi drar till stan och tar en farväl-öl, tar sen nattbussen till Stockholm bara för att hämta upp det där satans visumet. Misstänker att jag inte kommer möta internet igen förrän jag är i asien. Ha det fantastiskt bra och gott nytt 2014!
 
 

Det spårar ur

Jag är sjukligt känslig när det kommer till ljud. Tuggumituggande med öppen mun, snarkande också vidare. Alltså de ljud jag inte klarar provocerar mig direkt och om jag inte kan få det att sluta så går jag därifrån. Ja, men träna på att stanna kvar säger en del. Jag har provat, jag blir så arg att mitt blodtryck stiger tredubbelt och jag kramar händerna så hårt att det jag håller i går sönder. 
 
Men ikväll var jag med om något som kanske tar priset. Jag och roomien var och kollade på hundraåringen, och precis efter filmen började kom två killar in som satte sig bredvid mig. De började prata rätt högt genom hela introt, men när själva filmen sen började slutade dom inte. Jag kunde inte fokusera på filmen utan bad dom till slut att vara tysta. Och dom var tysta, i fem minuter innan dom började lika högljutt igen, dessutom satt båda två och skakade benen så hela förmodligen allas säten i närheten måste ha flyttat sig. Jag försökte räkna till tio och ge fan i att dom satt och snackade om diverse skit så resten av biobesökarna tvingades till att bli störda av deras enorma egon. För ja man är extremt egocentrerad om man endast ser till sig själv och tycker det är okej att snacka sig igenom en film där tvåhundra personer har betalat för att se en nysläppt film. Så med en halvtimme kvar bad jag dom än en gång vara tysta och fick ett håll käften tillbaka. Då jävlar brast det. Vi käftade mot varandra tills vi båda tystades av den andra killen som drog till med "förlåt för att vi förstör ditt liv". Jag ville slå till honom, vet inte när jag blev så provocerad senast. Hur fan kan man vara så respektlösa och endast tänka på sig själva när någon snällt ber dom att vara tysta? Jag vet att det där mediumet på gymnasiet sa åt mig att börja säg vad jag tycker, men jag vet inte riktigt om det var sånt här hon syftade på..
 
Men tidigare under kvällen var det åtminstone desto trevligare, jag och roomien stack till Liseberg där vi gick runt bland alla lampor, kollade på trolleritrick i medeltidsbyn, provade fula solglasögon i soppköks-secondhanden och diskuterade bra och dåliga svenska skådespelare. Vi satte Peter Magnusson och Linus Wahlgren som sämst och Tuva Novotny och Stellan Skarsgård som bäst. I helgen var det dessutom två roliga fester där jag åkte spårvagn helt fel, vi dansade kycklingdansen till LP, jag lånade ut kläder till Jesper och kissade på gatan till publik som jag trodde var en kvinna med burka på en veranda men som egentligen var ett parasoll. Nu orkar jag inte mer, ska försöka få iväg ett inlägg imorgon innan jag sticker från Göteborg. 
 
På återseende mitt herrskap.
 

Framtida blogg-odds

Jag vet förresten inte riktigt hur jag ska göra när jag är i Thailand. Med bloggningen alltså. Jag kommer inte ta med varken datorn eller telefonen och därmed inte ha något internet, och om det finns internetcaféer är väldigt oklart. Men jag tar med mig systemkameran som jag ska vakta som en hök, så om det blir en stor bloggpaus får ni åtminstone en extrem bildbomb av drygt två månaders händelser när jag är tillbaka. Det blir kanske rätt gött att slippa elektroniken och behovet att alltid finnas uppkopplad och tillgänglig. Idag är det ju en stor bedrift att ha mobilen avstängd i tre dygn, tänk om man missar något viktigt.. Så antingen blir man som en ny människa eller så får man abstinens efter en vecka. 
 
Hur som helst, ni får räkna med att bloggningen blir ganska kass från och med måndag fram till mars. Men man ska aldrig säg aldrig. Jag får väl sätta några tidsinställda inlägg med jämna mellanrum. Nu blir det fest.
 
 

Plötsligt nåt helt annat

Igår var jag med om något märkligt. Efter en förfest med festivalfolk i ett hus på Hisingen stack vi till rockbaren i stan och jag hamnade utanför toaletterna med en tjej vars tröja jag höll under tiden hon tvättade händerna. Då visade det sig att vi hade en gemensam kompis från festivalbussen, och när vi presenterade oss för varandra frågade hon även efter mitt efternamn. Jag svarade von Bonde och hon utbrast "är det du som är Jenny von Bonde?!". Hon visste tydligen även att jag bodde i Berlin förra året...?
 
Och på tal om Berlin. Efter jag började tröttna på att jobba för Süddeutsche Zeitung förra hösten sökte jag efter jobbet i Österrike från mitt mycket kalla rum i östra Berlin. Känns som tusen år sen. När jag sen stod en kall men solig dag på jobbet utanför Rossmann på Friedrichstrasse hade jag en förfärligt knackig tysk intervju med kvinnan som senare skulle bli min chef i Flachau. Men det var helt skilda världar. Jag åkte sen hem till Sverige drygt en månad, och trots att jag visste om min resa till Österrike kändes det inte verkligt förrän jag packat väskorna och var på väg mot stationen.
 
Det är samma sak nu. Imorgon ska jag in till Göteborg och njuta av julstämningen för att sen förhoppningsvis träffa några festivalbussen-människor en sista gång innan jag lämnar staden. På lördag ska jag och roomiesen hitta på något innan vi drar och kollar på hundraåringen på kvällen. På söndag ska jag till Stockholm för en natt eftersom måndagen bara handlar om att hämta mitt pass och visum samt att dra ner till mormor. På tisdag ska jag träffa en nyfunnen kompis och sen fira nyår med några andra ganska nya vänner. Och på onsdag smäller det, då är det Thailand som gäller de kommande elva veckorna. Har inte fattat det och kan inte fatta det än. 
 
 
 
 

Allt du behöver är en kedja och ett hänglås

Folk frågar ibland om halsbandet jag nästan alltid har på mig. Måste du låsa upp det med nyckel? Varför är där ett hänglås? Jag kommer inte ihåg exakt vart jag hörde historien, men när jag var kring fjorton läste jag om nån sångare i ett punkband som hade på sig ett sånt som en symbol för att han kände sig inlåst i samhället. Det var onekligen en anarkist, men jag kunde ändå förstå hur han tänkte. Så jag började bära ett likadant från och med dess fram till i somras när jag tappade bort det på wacken, men gjorde sen ett nytt som jag fortsätter ha på mig.
 
För mig står det för att vara fast i ett samhälle jag varken är rätt för eller som hanterar våra personliga rättigheter efter våra egna viljor och behov. Det är en symbol för att vara inlåst i normer, förväntningar och det där gamla kugghjulet som försätter oss i stressiga situationer där vi uppmanas att inte tänka själva. Vi kontrolleras, förbjuds och bestäms över. Demokrati och fria viljor fungerar bra så länge vi fortfarande håller oss inom ramarna för hur samhället tjänar så mycket pengar på oss som möjligt. Vi förväntas vilja ha barn, vi förväntas ha en utbildning och jobba från tjugofem till sextiofem och vi förväntas helt enkelt att alltid vara lagom. Det finns alla dessa oskrivna regler, dolda bestraffningar och ett bemötande från människor som köpt hela konceptet och ställer sig avvisande mot de som valt andra vägar.
 
Det är ett sätt att visa hur jag vägrar vara slav för människor som främst värdesätter hur mycket pengar jag kan dra in åt dom, som lätt byter ut mig mot någon mer effektiv utan något intresse om mig som person eller vad som händer med mig. Det är inte värt att slita dag in och dag ut för.
 
Det är ett sätt att visa hur jag känner gällande att lagligt sätt bli styrd över när det kommer till personliga frågor och att känna mig fångad i ett patriarkat som begränsar mina möjligheter. Där finns många anledningar, men kort och gott har jag på mig halsbandet eftersom det för mig symboliserar en motvilja att vara inlåst i ett samhälle där andra människor har lagen på sin sida när det kommer till att bestämma över och åt mig.
 
 
 
 

Matriarkatet

Jag tänkte sätta det här med jämställdhet i lite perspektiv. Många hävdar att vi inte alls lever i ett patriarkat (ett samhälle uppbyggt av och för mannen), och det tydligaste sättet att bevisa motsatsen är nog att leka med tanken och föreställa oss hur det vore om vi bytte roller.
 
Tänk dig att större delen av alla filmer har uteslutande tjejer i huvudrollerna och att dessa filmer ses som könsneutrala medan de fåtalet filmer som representerar männen anses som killfilmer och ratas av nästan alla tjejer. Tänk dig även att filmerna med majoriteten kvinnor använder sig av killarna som bisittande objekt utan personligheter eller en egen talan. Tjejerna har uppblåsbara dockor av män, slår killarna på rumpan och har alltid i fokus att få ligga, med killar som ofta inte vill samma sak.
 
För där har vi nästa ämne. I en omvänd värld är inte killarna lika sugna på sex som tjejer, kanske inte intresserade alls med tanke på hur mycket tjat och trugande som ingår. Det handlar sällan om samtycke, snarare godkännande. Många, kanske de flesta killar skulle ha legat för att tjejerna får tillåtelse, inte för att de själva vill det - och det vet tjejerna om. Om en kille skulle bli tvingad sex skulle tjejen lätt kunna få en ny kille medan han som utsattes för våldtäkten blev tillfrågad på vilka sätt han utsatte sig själv i situationen. 
 
När en tjej väl skulle få tillstånd att ligga, eller om både tjejen och killen vill, är det i stort sätt bara tjejens njutning som är i fokus. När tjejen är klar, vilket nio av tio gånger skulle vara innan killen, är allt färdigt. Även om killen skulle berätta att han också skulle vilja känna sig tillfredsställd hade de flesta tjejerna varken brytt sig eller orkat hålla sig vakna/varit tillräckligt intresserade efteråt. Många tjejer skulle anse att det är killarnas uppgift att de till så att de själva kommer, medan tjejernas njutning alltid är killarnas uppgift att ordna. Det skulle i de flesta fall resultera i killar som får finna sig i att återigen ligga bredvid efteråt och intala sig själva att det var skönt ändå.
 
Tjejerna skulle inte bara få högre lön utan även kvotera in varandra och kalla sig själva bättre kvalificerade baserat på resultatet av att bara veta hur de själva presterar på området. Killarnas områden skulle av sig själv få lägre status, och kommer det in en tjej får hon ofta direkt högre lön bara på grund av vad hon har mellan benen.
 
Folk skulle inte lyssna på män. Det skulle användas härskartekniker, förlöjliganden, de skulle ofta bemötas som sexuella objekt vilka inte ses som riktiga personer att ta på allvar, de skulle daltas med och alltid hamna i skymundan. Tjejer skulle kalla killar för horor både innan och efter de förlorat oskulden, och många tjejer skulle förvänta sig att killarna förändrar sina kroppar för deras skull medan tjejerna gör lite som de själva vill.
 
Efter jobbet skulle kvinnan lägga sig på soffan och förvänta sig att mannen städar, lagar mat, diskar, tvättar, tar hand om barnen och håller reda på vardagen i desto större utsträckning än tjejerna. Trots att mannen ofta står ut med dubbelarbete utan att klaga väljer många kvinnor ändå att både verbalt och fysiskt misshandla sin kille om de korsar någon form av linje eller om kvinnan bara är stressad eller tycker att killen försöker ta för mycket makt över sitt eget liv. Gällande barnen skulle mammorna ses som fantastiska om de efter två veckors konstant arbete på annan ort kom hem och bytte blöja och lekte en kvart. Naw, de försöker ju iallafall. Papporna skulle vara övervakade av alla utomstående och attackeras för minsta snedsteg.
 
Och så vidare i all oändlighet. Om ovanstående cenarion vore sanna hade samhället kallats för ett matriarkat, ett samhälle som är uppbyggt för och av kvinnan. Nu är det alltså tvärt om. 
 
 
 

God jul

Världens konstigaste julafton. Sitter ensam i Göteborg, det regnar, jag är förkyld och Kalle Anka börjar om ett par minuter. Det känns faktiskt ganska sorgligt även om inte förra året i Flachauwinkl var mycket roligare. Jobbdag från morgon till kväll, magsmärta från en metallina i magen, alla var borta och jag satt själv i köket mitt i pisten.
 
Ska försöka muntra upp mig snart, tänkte laga lite vegansk julmat, kanske sticka till stan och se ifall något är öppet och sen öppna paketet jag fick från mormor i helgen. 
 
Hoppas ni har det desto roligare och mysigare med era släkter och familjer!
 
 

Listor är bra för livet

Något jag skulle tipsa om är att skriva listor. Jag försöker ha flera skrivblock och pennor omkring mig hela tiden, och gör ofta to do-listor gällande kommande dagar eller veckor. Utan att sortera och ordna upp alla tankar får jag ingenting gjort, och då är det perfekt att kunna pricka av efter hand och veta att man inte glömt något. 
 
Men främst syftar jag i det här sammanhanget på listor som handlar om en längre tid framöver. Det behöver inte vara nyårslöften även om det är ett perfekt tillfälle att börja med nya tag, utan det kan handla om att man kör från och med imorgon eller här och nu. Inför det nya året har jag ofta satt upp mål, delmål, planer, idéer, viljor, vad jag drömmer om och vad jag vill jobba mer på. Även nya rutiner, livsstilar och personliga utvecklingsområden kan komma med, likaså saker jag vill ändra eller sluta med. Jag går tillbaka då och då under året och kan stryka av saker jag gjort eller saker som inte blev av, och sen även skriva till nya mål. 
 
Det är ett fantastiskt sätt att ta tid till att fundera över sin situation, om man är och gör det man verkligen vill. Genom att skriva ner sina mål får man konkret ord på vad man tycker är viktigt, och det är lättare att ta tag i en eller ett par glömda passioner eller idéer. En del vill kanske börja spela tennis, andra lära sig spanska och en tredje skriva en deckare. Man kanske vill besöka Gotland, ha en filmkväll varje onsdag med en kompis, ha ställt upp för sin egen åsikt vid minst tre tillfällen innan påsk eller slutat på ett destruktivt jobb för att hoppa på en utbildning för något man brinner för men inte vågat ta på allvar. 
 
Vi är alla väldigt olika som personer, och medan många berättar hur de önskar att de bara kunde dra nånstans som jag gör så känner jag precis tvärt om. Jag hade önskat att jag kunde känna mig hemma, att jag kunde hitta en rutin och ett jobb och låta livet flyta på och ha sin naturliga gång, och även om jag inte alltid trivts ändå kunnat stanna ett tag fram tills jag haft en ny säker riktning att gå. Men jag har inget av det där i mig. Jag funderar varenda dag på om jag gör det jag vill göra, vad jag vill göra härnäst och vilka mål jag har för de kommande månaderna, och jag kommer även på många nya idéer varje vecka. Jag kan ha bestämt mig för en plan, nästan spikat den för att följande dag ha kommit med något helt annat som verkar bättre. Det är nog därför jag är så kort tid på olika platser. Kan jag något är det inte roligt längre och då måste jag iväg nästan på en gång. Det har sin charm även om man känner sig väldigt rotlös, och listorna spelar en stor del i mitt liv.
 
Så även om ni är väldigt nöjda och rotade där ni är idag så är det ett tips jag är övertygad om att alla kan ta till sig, för om så listan skulle visa att ni gör exakt det ni vill och önskar har ni ju ändå inte förlorat något på att ta er en fundering med papper och penna i handen. För resultatet att ha sitt drömliv, att ha gjort allt man nånsin velat samt vara den bästa medmänniskan man kan vara är ju fantastiskt.
 
 

Inte längre stryka medhårs

När man tänker på jämställdhet och feminism kommer ofta bilden av väldigt manliga kvinnor fram. Eller kvinnor som är närmre stereotypen av hur en man ska vara. Som låtit håret i armhålorna växa ut, som tar för sig, som är fysiskt starka, som bär baggyjeans och för stora skjortor och aldrig hört talas om manikyr. Det är mer accepterat att vara så kallat manlig än att vara kvinnlig, med tanke på hierarkin genom patriarkatet där mannen sitter ensam på förstaplatsen. Tjejer måste förtjäna respekt från killar, och det enklaste sättet är att vara lite manligare. Att rapa, klä sig i tuffa t-shirts från killavdelningen och skämta om saker som gå ut på att objektifiera tjejiga tjejer. Vi verkar tro att vi kommer bli jämställda om vi börjar spela för deras lag. Det är fortfarande att mata patriarkatet (ett samhälle som är uppbyggt av och för mannen) och kommer sätta oss i ett nytt beroende av att behaga mannen, trots att det kanske känns väldigt nytänkande och feministiskt på ett sätt där vi själva tycker att vi vann. 
 
Det är en skillnad mellan att vara "kvinnlig" och att vara fast i ett destruktivt förhållande till ideal och utseendehets. De klassiska egenskaperna som anses sämre men som inte påverkat oss genom media kan vara att gråta. Det är mindre värt att bära klänning, att gilla rosa, att vara fysiskt svagare än den genomsnittlige mannen och att prata om känslor. Det finns till och med människor som fixar till yttre skönhetsskavanker för att få ihop sin egen självbild med den faktiska verkligheten, människor som är blyga av naturen, de som av hela sitt hjärta vill ta hand om andra och de som råkar vara a-sexuella, utan att det har att göra med hur vi väntas vara och vad vi fått lära oss är rätt och fel under vår uppväxt. Men det är assosierat med kvinnlighet och därmed sämre. Det är inte accepterat, och det får oss i dagsläget inte att bli respekterade av männen. 
 
Men det är där kampen för feminismen bör stå idag. Lösningen är inte att fixa acceptansen genom att stryka killarna medhårs. Jag är trött på att vara tjej så länge det innebär mindre inflytande, killar som går rakt över ens önskemål och som bara refererar tjejiga tjejer till deras utsida och vad man kan göra med deras kroppar. American pie gör mig spyfärdig, det finns inget utrymme för tjejernas personligheter, de var alla bara där för att tillfredsställa de äckliga och sexistiska männen. Allt var som vanligt bara deras njutning, hur de skulle få ligga. Samma amerikanska skit som går igen år efter år i filmer med skådespelare som ungdomar ser upp till.
 
Många tjejer gillar att klä upp sig för känslans skull, som rakar benen för att de gillar hur mjuka ben de får, som antingen gillar sex utan att känna sig hämmade eller som vill vänta tills de hittat rätt person, som gråter i ren sympati för andra människor, och som inte klarar av att öppna locket på syltburken. Vi har inte lika lång väg till jämställdheten som kvinnorna hade för hundra år sen, men det är fortfarande en väldigt bra bit kvar.
 
För det handlar om att göra den stereotypa kvinnligheten lika accepterad som manligheten, och hur gör vi det då? Först måste vi inse hur vår uppfostran gällande tjejer vs. killar påverkar deras bild av sitt eget kön och det motsatta. Ju fler timmar barnen sitter vid tv:n desto mindre chans tror tjejerna de har att kunna bli vad de själva vill som vuxna, och desto mer börjar pojkarna se tjejer som sexuella objekt att ta för sig av. Det finns studier på ämnet. Alla barn vet att det är dåligt att skrika och kasta som en tjej, att bära rosa, att vara bögig (tjejig) och att vara med flickorna och leka stillsamma lekar. Tjejerna i sin tur får rollen som bisittare, som som assisterar killarna, som hamnar på andraplats, som tafsas på vilket får ursäkten att pojkarna bara tycker om dom, och de är stökiga om de tar lika stort utrymme som killarna.
 
När vi har förstått vilken roll vi själva har gällande hur vi påverkar barnen går jag efter det psykiska faktumet att vi människor är flockdjur och gärna följer starka ledare. Starka i det här sammanhanget refererar jag till män som inte skäms, för det är inte förrän de som sitter på makten börjar förändras som normerna och idealen kan börja ta nya former.
 
 
 

Anything can happen-weekend

Den här helgen var förresten grym. Skulle egentligen träffat my partner in crime i fredags, men andra planer kom i vägen så jag och roomiesen stack och kollade på andra hobbit-filmen på bio istället. Sen drog vi till musikhjälpen, och när vi stod och funderade över låtar att önska kom en rumänsk tjej fram och ville sälja blommor. Hon snackade varken svenska eller engelska, men hon var ganska bra på tyska. Hon berättade om sitt liv, om bristen på jobb i Rumänien, om hennes två barn som bodde tillsammans med henne i en kall bil och om att ingen av dom ätit något på två dagar. Hennes barn klagade ofta över att dom frös, den minsta var konstant förkyld med hosta och dom hade inte ens råd att köpa begagnade kläder. Hon tjänade ungefär femtio kronor om dagen, kunde inte få något annat jobb eftersom hon inte snackade svenska, och den enda hjälpen hon fick av socialen var rabattkuponger till en mataffär.
 
Jag tog med henne och handlade. Tjejen som inte ens fyllt arton kunde inte siffror, hon visste inte vad barn äter och hon hade aldrig gått i skolan. Det var jobbigt att se utan att kunna ge någon riktig hjälp. Jag och roomiesen la ihop till maten vi köpte, medicin till barnen och pengar till kläder på loppisen hon skulle till dagen efter. Vad mer fanns där att göra? Pengarna till att lösa såna här problem finns, men de fördelas mellan de som redan har. Vad spelar tiotusen kronor för roll när det kommer till politiker och vd:ar? Dom kanske inte har råd med en tredje sportbil, men det är dags att ta ut huvudet ur röven och öppna ögonen. Är det rimligt att somliga tjänar femtiotusen i månaden med bonusar från staten när andra inte har något val än att bosätta sina barn på ett kallt baksäte i en bil?
 
Vi skiljdes åt på spårvagnen, jag och roomiesen promenerade en mil hem i regn. Även om det inte förbättrade min förkylning var det ändå en fin avslutning på kvällen som toppades med varm glögg och julkalendern mitt i natten. I lördags stack vi till stan och snackade med folk i nordstan och åt vegansk skitgod sushi innan jag precis hann med en buss till Jönköping. Alex hade kalas där även tre andra fantastiska människor var. Vi utmanade varandra att bland annat fånga jordnötsringar med munnen och äta dom snabbast från golvet. Förlorarna fick dansa till gangnam style, gentleman, mamma mia-låtar, grease och en massa annat sjukt roligt trams. Dan efter liftade jag tillbaka till Göteborg med ett trevligt ungt par innan jag hetsduschade och stack på satyricon. Varken Bondis eller Plahn kunde dyka upp vilket jag trott, men bartendern var en festivalbussare så nån kände man igen. Kollade på konserten från andra våningen, det var något av det bästa jag varit med om på länge. Min själ var som bomull efteråt när jag lyckligt promenerade tillbaka till brunnsparken. 
 
Varje helg i Göteborg går med mottot att allt kan hända.
 
 
Och den här låten är lycka för mig

Inspiration finns överallt

Jag är en samlare av rang när det kommer till inspiration. Det går att få mycket styrka och motivation från inspirerande människor och jag sparar ofta ner bilder av tatueringar, event, handlingar, känslor, roller och saker som gör mig glad. Särskilt viktigt är det när vi behöver söka styrka och mod att göra vad vi vill men inte vågar. Det finns mycket där ute som ger oss en spark i röven, får oss att bestämma oss och faktiskt ta steget. Men även bara för att de saker vi inspireras av har en väldigt stor inverkan på hur vi mår. Det är de små sakerna i vardagen som gör oss lyckliga i längden. 
 
Att Serj Tankian skriver låtar om ämnen få verkar bry sig om
 
En anarkistisk och stark unge, och en politisk och fantasifull tant
 
 Konstig inredning i New York-barer
 
 Folks stil och attityd
 
 Glee, obviously
 
 
Lonely island

Kärlek

När jag åkte spårvagn in till Göteborg för några dagar sen fick jag syn på ett staket toppat med taggtråd och började fundera på hur sjukt vi egentligen låter oss kontrolleras av andras viljor. Om styrande människor hade haft vårt bästa i sikte hade inte världen sett ut som den gör idag. Jag kan gå på gatorna, men jag kan inte träda in på det område vars gränser är markerade med staket och vassa föremål tänkta att få oss att rygga tillbaka. Titta på en karta och peka ut de länder du inte får bosätta dig i utan tillstånd från de som tog makten att bestämma över marken på jorden. Så vi stegar runt dessa områden, vi ansöker om benådat tillstånd. Låt mig stanna i ditt land. Vad undviker vi då, förutom en pengafördelning. Rika ska ju ha. Och ha. Och ha. Men sen då. 
 
Varför funkar inte policyn sköt ditt så sköter jag mitt när det kommer till människor. Varför ska dina personliga fördömande tankegångar påverka hur jag lagligt sätt lever mitt liv. För det är nästa tanke jag får. Jag har tillbringat min dag på soffan med en förkylning och kollat färdigt på säsong fyra av glee. Jag har gråtit, skrattat, känt glädje, ilska och medlidande. Trots att det är en tv-serie. Glee har fortfarande mycket att lära oss. De sätter ansikten på bögar, lesbiska, transvestiter, ödmjuka killar som fortfarande är coola, elaka människor som får en andra chans, människor som sitter i rullstol och tjejer som gillar att ligga, utan att klassas som slampor. Jag kollade tre gånger på Kurt och Blaines kyss-scen i bilen utanför Wills bröllop, och mitt hjärta smälte varje gång. Jag kollade på lonely islands video spring break anthem, scenen där Edward Norton och Jorma Taccone går ut ur kyrkan till "two kings walking hand in hand" gjorde mig på något sätt så glad att jag var tvungen att posta det här mitt i natten. 
 
Vi har ingen rätt att ta friheten från andra människor. Homosexualitet är kärlek, finns det något dummare än att förbjuda och förakta den känsla som för alla oss människor i slutändan är mest värdefull?
 
Jorma Taccone och Edward Norton
 
 Britney och Santana
 
 Blaine och Kurt
 
 
Världens mysigaste efter 1:42

On and off what's the topic

Något av det mest intressanta med det här året var att man aldrig riktigt visste vad som skulle komma härnäst. När jag jobbade de sista månaderna i Österrike i år så hade jag där i min lilla skidstuga kommit fram till vad jag ville göra när jag kom tillbaka till Kristianstad. Jag hade planerat och var taggad till tusen. Först skulle jag gå en HLR-instruktörsutbildning som jag skulle använda i olika skolor och på arbetsplatser. Sen tänkte jag dra igång ett projekt att dela ut lappar om klädupphämtning där folk kunde ställa sina saker i påsar vid infarten eller trappuppgången istället för att kasta allt i soporna.
 
När jag var i Würzburg på vägen hem läste jag en lapp vid Residenz som sa ungefär samma sak. Skit tänkte jag, men trodde det var en konstig slump. Men nästan så fort jag kommit tillbaka till Sverige delades lappar ut av en tjej som visade sig ha exakt samma idé. Efter att ha ringt runt till alla gymnasieskolor och bara fått nej satt jag på ovanvåningen och såg mina planer bara kraschlanda runt mig. Vad fan gör jag nu? Ska jag dra till New York? Nej vad händer där, det går ju inte ens att få ett jobb i USA utan tillstånd om grejer. Det blev London. Jag hatade mina rumskamrater, varenda en av dom hade väldigt obehagliga personligheter så jag flyttade ut efter bara två nätter. 
 
Så efter två veckor i London och Liverpool med andra sköna människor återvände jag till Sverige. Några veckors slappande med festivaler och fotograferingar resulterade i en plan att ta färjan till gränsen Tyskland - Polen för att cykla till festivalen hellfest i Frankrike. Jag insåg direkt att det var en omöjlighet. Konstant motvind, detta satans påfund. Men mycket fin östtysk natur, bunkrar och öde bondgårdar. Träffade många trevliga gamlingar, fotade mycket, såg städer och byar och inte visste fanns och njöt faktiskt av lite mjölksyran och solnedgångarna intill vallmofälten där man då och då kunde bli ikappcyklad av hurtiga tyskar som ville småprata lite. Tredje dagen innehöll så mycket skräckfilmskänsla att jag tog mig till hamnen i Lübeck och åkte till Helsingfors. Träffade väldens trevligaste och mest intelligenta finsk/tyska man på båten, och sprang för första gången på världens bästa Håkan på hostelet i Helsingfors. Han tog mig vidare till Tallinn, en av mina idag absoluta favoritstäder där vi hade så kul att jag inte vet vart jag ska börja. Även Riga tog vi med storm även om inte den staden var särskilt fartfylld. 
 
Äventyren fortsatte i Helsingfors, men Håkan åkte hem till slut så jag träffade en svensk man med vilken jag hade en av sommarens trevligaste kvällar med. Vi cyklade ner till ön Seurasaari en kväll där jag och Hanna hade firat midsommar några veckor tidigare, och klättrade upp på en stor klippa intill dansgolvet där vi satt och åt och pratade några timmar under en filt. Det var helt magiskt.
 
Några dagar senare tog jag mig till Åbo, gick till en rockbar och träffade världens snyggaste bartender som jag hängde med på efterfest med sen i nån lägenhet. Vi var fyra personer, det var kul och vi somnade långt efter solen gått upp. Träffade sen en smart amerikan innan jag åkte tillbaka till Sverige, träffade Louis på hans hemmafest och etappcyklade mig neråt mot skåne igen. Sen var det världens mest awesomea wacken, jag tror inte att någon festival kan slå dom dagarna, följt av ett regnigt getaway i Gävle med mycket smärta och roliga arbetspass med underbart galna människor. Tårta, bröstjämföringar, plastintejpade fötter, fem personer i en sydamerikansk mans säng och sömn på bord i en container är de tråkigaste detaljerna av den sista kvällen, det var en grym natt. 
 
Träffade sen en kille från Danmark ett tag, det blev lite liftande fram och tillbaka, hit och dit. Håkan fick sen mig att åka till Rom med interrail. Oktoberfest i ett industriområde med två tjejer från San Francisco, Hitlers örnnäste och ett dygn när jag inte visste om jag var i Tyskland eller Österrike, jag var helt allvarligt väldigt förvirrad i byn Bechtesgaden där jag bodde på toppen av ett berg, kändes det som när man gick dit på tom mage. Tog en detour till Sloveniens Ljubljana där jag träffade amerikanska Alex som snackade flytande ryska och visade mig staden under två dagar. Hamnade under kvällen i ett punkområde med spelningar, vegansk mat och massa massa konstig konst. 
 
Rom var episkt med Håkan. Munkförföljning, utklädnad, Christoph Waltz som gud, statyjobb, blixtskräck, überglada nunnor som körde bil och fyra dagar fullspäckade med galenskap. Genova, Zürich, Frankfurt, Amsterdam, Hamburg och ett möte med en tysk bartender på tåget mot Danmark på två dygn. Fler Hamburgerbesök, Amanda Palmer-konsert, sömn i ett lastbilshem och den sjuka St Pauli-stadsdelen. 
 
Allt väldigt huller om buller. Det har varit ett årens år, men det intressanta var ju att jag aldrig hade kunnat förutspå hur 2013 skulle bli. Att jag i slutet av året skulle bo med Micko på torpet efter allt detta och sen bosätta mig hos en främling i Göteborg och ha en kul tid med människor jag känner och tycker om. Jag hade inte kunnat förutspå hur mycket jag faktiskt skulle hitta och acceptera mig själv, och att jag skulle ta dom besluten gällande relationer som jag faktiskt gjort. Jag känner mig starkare än nånsin idag. Jag gör det jag vill göra, jag säger det jag vill säga, jag är bestämd och velar inte som jag alltid alltid gjorde tidigare. Men jag är samtidigt gladare och mer tillfreds med vem jag är, eller att jag har blivit den jag egentligen är. Mognad och utveckling heter det väl. 
 
Folk har förmodligen mycket att säg gällande mitt liv att leva. Jag kan ibland tycka saker om andras, men i slutändan kommer det alltid bara tillbaka till om det faktiskt är det vi verkligen vill göra som vi faktiskt sysslar med. Även om många gillar rutiner, att ha ett fast jobb och veta vad som kommer hända så tror jag ändå alla har något inom oss som når utanför kugghjulet. Något kanske mer spirituellt, någon knäpp dröm, nåt äventyr, nån utmaning eller något helt banbrytande man vill göra för sin egen skull. Att bromsa ner takten lite, inte bara låta åren passera. Kanske något så simpelt som att gå ner i tid för att kunna njuta lite mer av livet, att stressa mindre. Jag tror det är viktigt för att verkligen hitta oss själva, att kunna jobba med vår utveckling och självkänsla.
 
Nästa år är det egentligen bara januari till mitten av mars som är planerade, allt kan hända sen!
 
Det fanns absolut ingen tanke med det här inlägget, det kändes bara skönt att få skriva av allt jag mellan varven sitter och funderar på. På återseende mitt herrskap.
 
 

Götelaborg var ett utmärkt val

Här i Göteborg är det ju desto roligare än i den skog jag tidigare bodde i. De senaste två veckorna har jag även hunnit med att jobba i merchen på Black sabbath i friends arena i Stockholm med min partner in crime Ylva, och liftat till och från Larkollen i Norge och hälsat på min yngste morbror och diverse andra galna släktingar och vänner till dessa. Förra helgen träffade jag några favoriter från festivalbussen där jag i ett mycket klart tillstånd bad Andreas klippa sidecut med en nagelsax över en skål i Plahns vardagsrum. Det ser ganska bra ut om man undviker att titta på det. Ikväll blir det ännu fler av dessa godingar i staden, och nästa helg blir utomordentligt görbra!

 
 

Nej jag har inte ett dugg vettig killsmak

Jag snackade med någon för ett tag sen om det här hur de vi attraheras av stiger i åldrarna i takt med att vi själva gör det. Inget konstigt egentligen, men förvandlingen från att man en gång hade Elijah Wood på väggarna till att man ser en film med Steve Buscemi och tycker han är snygg känns ändå ganska lång. Dessutom verkar det ju fungera bakvänt med killar, medan de gått ut gymnasiet kan de fortfarande vara tillsammans med tjejer på högstadiet. Jag träffade en kille i år som var lika gammal som jag, och det kändes som att jag var med en förbjudet ung pojke.
 
När jag var femton gillade jag tjugoåringar, när jag var nitton var det aldrig någon under tjugofem, och idag är de oftast över trettio. Det har kanske med mognad att göra, men samtidigt har ju ens syn på snygghet faktiskt förändrats. Sen är det ju en annan femma att jag i nio av tio fall tyckt fula människor ser extremt bra ut. Ni vet dom där mycket äldre killarna med för smalt ansikte eller krokiga tänder, dom vars utseende andra människor skämtar om och ritar karikatyrer av. Dom som är så fula att dom blir snygga. 
 
Som Christoph Schneider, trummis i Rammstein
 
 Den här gubben
 
Steve Buscemi 
 
Christian Lorenz

Och han igen

Börja med dig själv

Jag försöker hålla min bitternivå låg, men för några dagar sen blev jag riktigt förbannat på ett par män som efter lite sprit i kroppen hoppade på mitt val av volontärarbete. Mellan deras handtecken för dum i huvud argumenterade de om hur störd man får va som väljer att jobba med äckliga djur när det finns barn i samma land som svälter och inte har någon familj. De drog upp anledning efter anledning till varför dessa katter och hundar bara borde skjutas ihjäl. 
 
Barn är vad ni brinner för kontrade jag, själv har jag inte bra hand med ungar och viktigast för mig är djuren. Om ett år kanske jag hoppar på ett nytt projekt att hjälpa till att bygga skolor, men nu vill jag göra det som känns rätt idag. Jag åker för fan åtminstone iväg och gör något, ni som brinner för barnens rätt, vad gör ni för dom?
 
Där la sig plötsligt allihop och tyckte att det jag gjorde var fantastiskt, hands down också vidare. Men det var fan det mest oförskämda bemötandet jag fått för att vilja jobba gratis för det lidandet jag skulle göra mest för att minska. Fick till och med ett stöddigt håll käften, så jag la mig inte.
 
Varför tar inte ni er iväg och hjälper fattiga barn då? Nej där fanns ju ingen tid och sådär. Vad gör ni för barnen då? Ja nu i katastrofen på Filippinerna var det en som hade gjort allt han kunde. Vad var det då? Tystnad. Ja, vad gjorde du för dom då? Ja egentligen ingenting när han tänkte efter. 
 
Om jag hade sagt att jag skulle åka iväg och volontärarbeta med att bygga ett koncentrationsläger eller hoppat på ett projekt att tvångskastrera samer hade jag förstått deras reaktion, men nu var det män som förolämpade mig i det här vanliga "varför bryr du dig om detta när det finns större problem"-stuket när de själva inte ens gjorde ett skit.
 
Ja det är sorgligt att barn hamnar i kläm för vad egocentrerade vuxna människor gör, men det är även sorgligt att vi förstör miljön, tillåter tvångsgifte, trakasserar homosexuella, har ett utbrett kvinnohat också vidare i all oändlighet. Men det lidande som drabbar mig hårdast, som får mig att gråta mer uppgivet och som berör mig djupast är djuren. Det är min sida, min åsikt. Jag har sett för många filmer med för mycket plågeri och panikartat insett att jag inte kan ta loss hönorna, katterna och rävarna från dataskärmen. Jag har inte kunnat rädda dom och sätta dom i säker trygghet, och det hemsöker mig. 
 
För nästan ett år sen valde jag att helt gå över till att bli vegetarian, och sen ett par månader är jag, förutom ekologiska ägg från frigående höns, vegan. Jag totalvägrar cirkusar med djur, jag skulle aldrig komma på tanken att köpa nyproducerat läder, inte begagnat heller så länge jag vet om materialet, och pälsar triggar igång mina kräkreflexer. Det var alltså min verklighet som dumförklarades, den verklighet som har kostat mig tusentals tårar och som har kostat miljontals djurs liv i lidande, tortyr och skräck. Liv jag skulle offra en hand för att rädda.
 
Vi har uppenbarligen inte samma åsikt, så börja med dig själv, avslutade jag diskussionen med. Du tycker barnen är viktigast, frågan är inte vad jag kan göra för dom, frågan är vad du kan göra.
 
 
 

Få ord på tankarna

Något av det värsta jag visste i skolan var folk som inte tog ställning till saker, eller rättare sagt kompisar som alltid envisades med att stå neutrala när andra for illa. De som aldrig ville uttala sig och som man aldrig kunde gå och få uppbackning av. Man dög i vissa situationer, när det fanns rätt omständigheter omkring en. Jag ställde upp för den som mobbat mig längst i klassen på grund av att jag ansåg att den som gav sig på henne var snäppet värre. Jag fick ett slag i ansiktet för det men stod åtminstone inte tyst. 
 
Hand i hand med den uteblivna stöttningen i skolan växte det fram en stark känsla av värdelöshet i och med responsen jag fick av vänner när jag behövde prata med någon om hur det var hemma. Där någon skulle berättat för mig att det inte var mig det var fel på, att inte min upplevelse tvivlades på, att det inte var jag som var svår. Jag hade ingenstans att vända mig när det var värre hemma än i skolan. När det jag berättade i förtroende för vänner spreds på internet och sarkasmen flödade. När kuratorn berättade vidare saker för andra elever som använde det mot mig. Jag var så ensam att jag inte ville leva längre. När deras förbannade yta var perfekt och jag inte hade hjärta att förstöra för de som skadade min självbild mest. När de själva var obrydda. När jag flera gånger gråtit i tron om att jag gjort dom illa och dom egentligen varit på middag eller satt och kollade på tv. 
 
Och jag skyddar dom fortfarande, jag kan än idag inte skriva om något dom gjort. Jag har blivit lärd att allt är mitt fel. Allt. Allt. Om jag var mobbad, om jag blev dåligt behandlad, om jag inte hade några vänner. Så. Finns. Det. Alltid. Ett. Gott. Skäl. Vuxna och andra ungdomar bekräftade detta genom att inte ta ställning för mig. Jag tvivlade på min historia, på mitt värde. Överdrev jag, var jag känslig, misstolkade jag.. Dom är ju ändå trevliga och omtänksamma när det kommer till alla andra. Jag har kanske gjort mig förtjänt av att bli behandlad såhär. Tänkte mitt trettonåriga jag. Och så tänkte mitt tjugotreåriga jag. 
 
Sen bara ett år tillbaka hade jag plötsligt människor i mitt liv som skulle stå upp för mig. Som tog mig ifrån campet där jag fick en ölflaska i huvudet, som lagade frukost och skickade mig att duscha efter en jobbig natt, som inte skulle följa med utan mig, som har lyssnat och tröstat. Som har gjort det jag värdesätter kanske högst hos en vän - ställer upp och får en att känna att man spelar någon roll. Men det var först när jag kom till psykologen för två månader sen och hon började lossa en massa gamla knutar som jag började lita på att det som hänt var fel, och att det inte var jag som bar ansvaret för det. Jag väntade i tio år på att bli befriad från känslan att jag inte bara blivit riktigt dåligt behandlad utan även burit skulden och ansvaret för det. 
 
Hon nådde djupet direkt och fick mig nästan att gråta efter bara några minuter. Om jag hade kommit in några år tidigare hade det blivit anmält vidare till socialen, och hon förstod min tunga känsla av ensamhet utan att jag behövde säg något själv. Jag hade bearbetat detta under månaderna från psykologbesöken fram till idag, jag kände att jag kommit vidare och funderade till och med att åka hem över julen. Fram till jag hamnade hos en släkting i Norge nu förra helgen som inte bara skrek på mig som ingen skrikit på mig förut och med desto värre ord, utan som även fick mig att tokböla efter bara en timme. Varje gång jag tror att mina föräldrar tar konsekvenserna för vad de gjort med ånger tror jag jävligt fel. Jag har inte berättat för någon släkting om uppbrottet, för att skydda mina föräldrar. Själva har de tydligen gått ut med bilden av hur jag har skrivit elaka brev och behandlat dom illa. Den där drömmen om att dom någon gång ska vakna upp och inse vad dom faktiskt har gjort kan jag tydligen glömma.
 
Jag fick två uppläxningar på ett dygn med samma gamla ursäkter, några håll käft och ganska många jag bryr mig inte. Satt och svalde all skit utan att berätta ett ord för att skydda dom. Sitter ihopkrupen i soffan i Göteborg igen och orkar inte ens starta mina sorgetröstande pojkband. Blev skickad från ungdomsmottagningen till sjukhusets psykologer med första tiden nu i veckan. Som det känns nu är det nästan värt att åka ner till skåne bara för att få känna det där skyddet, det där andrummet där jag kan släppa skulden att det är mitt fel att mina föräldrar är oförmögna att bemöta mig med värme och intresse.
 
Vad det gäller mina föräldrar nu har vi haft vårt förflutna som jag försökt rädda till en framtid ett antal gånger de senaste fyra åren. Jag har bett dom ändra sig, jag har gett konkreta vägar om hur jag vill ha vår relation, jag har gett dom ultimatum om att förändra sitt beteende eller att jag går min väg, jag har tacklat deras undanflykter och bortförklaringar, och jag har mött hur deras bemötande av mina önskemål stundvis varit att göra precis tvärt om. Jag har sen jag skrev brevet för en månad sen trott att de sörjt och ångrat sig och att de bestämt sig för att ändra sitt beteende för att rädda relationen. Att de tagit det på allvar och spenderat tid på att tänka över det. Att de för en gångs skull faktiskt lagt av sig offerkoftorna de drar på sig när någon lägger ansvar för deras handlingar på dom. Om det var något hopp jag hade kvar så är det borta nu. I'm done.
 
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se