Festival festival festival

Mot Tyskland och Wacken! Sen Gotland och medeltidsveckan direkt efter och sist men inte minst Getaway uppe i Gävle. Jag har mina aningar om att det blir rätt obra bloggning under tiden.
 
Sitter nu och lyssnar genom gamla brända skivor från artonhundrafrösihjäl, hittade en Marilyn Manson-skiva jag fick av en kompis för tio år sen, och jag som växt ifrån honom tre gånger om måste medge att en del låtar inte bara är hyfsade att lyssna på utan även har bra texter. Fast kommande veckorna taggar jag mer inför System of a down och Rammstein. 
 
 
 

Böghat

Det finns rätt mycket böghat i världen, både det man får visa öppet och ha kränkande lagar mot, men även den homofobi som ligger gömd hos alldeles för många människor i relativt liberala länder. 
 
Jag undrar ofta varför politiker ska ha med den enskilde personens privatliv att göra. Är hela meningen med att förtrycka och utveckla olycka hos homosexuella i syftet att människor ska slippa vara obekväma i bögars närvaro så är det nog fan de konservativa och deras småproblem man ska ta tag i - inte gömma undan personer vars sexuella läggning de inte valt. Konservativa och andra homofober kanske väntar sig att bögarna kommer vallfärdas in i deras vardagsrum och bosätta sig i dess hem där de utför parader, modevisningar och sover sked med mannen i huset då lagändringarna till bögarnas fördel slår in. Det. Kommer. Inte. Påverka. Dom. Men det kommer påverka bögarna. I Ryssland får man till exempel inte prata bra om bögar i närheten av barn och i USA tvingas gifta homosexuella att bo i olika länder ifall en av dom är från utlandet, det får alltså inte samma rätt till grönt kort som heterosexuella. Byt ut bögar mot svarta så blir det plötsligt väldigt otänkbart och rasistiskt, men att förtrycka en viss typ av kärlek är tydligen i sin ordning.
 
Själva anledningen till varför jag skriver om just bögar är för att jag tänkt en del på det här fokuset kring mannens könsorgan. Killar är way more in to sitt eget paket än tjejer är, det är till och med tröttsamt hur fokuserade en del kan vara kring sin kärlek till det som hänger mellan benen. Allvarligt talat, kan män någon gång vakna upp från sin patriarkala lilla bubbla? Och samtidigt använder de kvinnliga könsdelar som slagord. 
 
Min fråga i allt detta blir då: om snoppen är en så jävla central del i mäns liv och hjärtan, varför detta böghat? Dela glädjen med varandra så slipper vi tjejer ta del av denna absurda egoism. 
 
 

Religion

Jag tänkte ge mig på det här känsliga ämnet religion. När jag var i Åbo för några veckor sen hängde jag en dag med en intressant man från Massachussets och vi kom in på en laddad diskussion där vi nog egentligen tyckte samma sak men uttryckte oss på olika sätt om just ämnet religion.
 
Först ska jag väl göra klart i att jag ser en skillnad mellan religion och tro, där båda utgår från helt olika typer av behov. Medveten om att jag kommer trampa flera jag känner på tårna vill jag ändå gå på djupet om hela spektaklet som tar så fruktansvärt mycket plats i världen. Behov genom religion - makt ingen kan röra. Om religiösa människor kunde vara trygga i rollen som endast troende skulle inte andra människors åsikter vara viktiga. Då skulle tron vara central, och förlusten av en plats i himlen skulle vara de icke troendes problem att handskas med när de väl står där vid guds port och nekas inträde. Religioner vet vilka frikort som ges gällande diskriminering för att ta ett av alla exempel som finns. När tron går från en personlig del till ett maktutövande gällande andra människors kön, sexuella läggningar och tillhörigheter blir det farligt då samhället får rollen att hanskas mellan religionsfrihet vs. mäniskliga rättigheter. Då vinner religionen. Kolla mannen som vägrade skaka hand med sin kvinnliga chef i våras, hon fick en varning medan den kränkte religiösa mannen belönades med tiotusentals kronor. Dess anhängare använder även just religionen som slugt vapen inom krig och konflikter, vilket så varit under tusentals år.
 
Vi kan ju komma överens om att det inte finns bevis för något av det som står i till exempel bibeln eller koranen. Vilka skrev dessa? Hur stor chans är det att något av det skulle ha hänt? Varför tror vi på gamla overkliga historier till den grad att pengar i massor flödar och tolkningsmöjligheter frodas till att förtrycka om det inte låg i just möjligheten till maktmissbruk? Människan som utvecklat ett patriarkat, är det en tillfällighet att religionen gynnar just den straighte mannen och att gud alltid definieras som en man? Den här känslan av något större har alltså testiklar. Intressant. 
 
Och låt oss prata om det kanske ännu mer känsliga ämnet tro, och det är här tåtrampningen kommer ske. Jag tror det finns två anledningar till varför man blir troende, och den främsta är att man inte har styrka nog inom sig. Med det menar jag inte att troende behöver vara svaga, utan att dessa skapar sig ett behov av en styrkt sanning då verkligheten kan va för svår att hantera utan kraften man får genom tro. Är tron ens egna verklighet finns det mycket tyngd som lyfts från människors axlar, och folk i situationer som fattigdom kan lättare ta med- och motgångar när de är så övertygade om att de inte kunde påverka resultatet då det alltid låg i guds händer. Skulle det vara så att människor inte har styrkan inom sig är det väl uppenbarligen bara mänskligt med tanke på hur många troende det finns, ingenting dåligt med tro så länge de får styrka och är nöjda med sina liv. Det är först när de troende kör ner det i halsen på andra man känner att det är dags att back off och låta en hamna i helvetet om det nu är livsvalet man trivs med. 
 
Men är det inte värt att fundera över hur det kommer sig att vi väljer att tro på något som ingen har sett, hört eller har ett bevis på finns. Nu menar jag inte situationer när folk ber om ett tecken varpå brödrosten kastar upp det färdiga brödet vilket landar på hästtidningen och gav grönt kort om att besparingarna ska gå till att köpa en ny sadel. Varför lägger vi inte, för varje enskild individs skull, samma kraft på att stärka dessa till att tro på sin egna förmåga istället för att lita på så kallade guds öde? 
 
Och gällande religionen, kolla vilka du inte får kritisera så ser du vilka som har makten. Religion är bara väl spelad världslig maktutövning.
 
 

Trygghetszoner

Jag är sådär pirrigt glad och nervös, en känsla jag inte haft på flera år. Känslan man hade som barn kvällen innan födelsedagarna eller natten till julaftnarna. Känslan man fick när man väcktes tidigt på morgonen för att åka på skid- eller solsemester. Förväntanskänslan när man satt på stationen på väg att flytta utomlands för första gången. Det är väl lite som vad som helst i livet, ju fler gånger man gör det desto lättare blir det. Man stressar inte, oroar sig mindre, blir mer flexibel och klarar problemen bättre. Samtidigt tar det bort spänningen. Man är inte längre lika förväntansfull, man räknar inte ner dagarna och när dagen väl kommer är den inte alls lika speciell som när man var barn och de unika resetillfällena var något spännande och nervöst.
 
Folk påtalar ibland hur modig dom tycker jag är, och jag kontrar med att det inte är någon konst att va modig om man inte är rädd. Kommer det till vad mod egentligen handlar om tillhör jag inte den gruppen lika ofta, och då är det mer situationer som när jag första gången skulle gå fram och presentera mig själv inför eleverna på sommarskolan i Stockholm. Jag stod och väntade på min tur efter de andra instruktörerna och kände en fruktansvärt stark motvilja till att gå fram, det verkade som det mest otänkbara senariot att jag frivilligt skulle stå framför en stor grupp kritiska ungdomar varenda dag i över en månad. Eller situationer när jag med darrande stark nervositet i kroppen går fram till folk jag tycker behandlar sina barn eller andra människor kränkande och ber dom lugna ner nerverna och bete sig som folk.
 
Kommer det till resande är jag inte ett dugg rädd. Inte rädd för att dra iväg själv, inte rädd för det som kan hända, inte rädd för männisor jag träffar på vägen och reser med dag och natt och egentligen kan vara vilka som helst. Jag är inte rädd när jag liftar med folk, inte rädd för att ta kontakt med nya människor och inte rädd för att sova på konstiga ställen. Jag tar beslut om nya direkta strapatser på max femton sekunder och bryr mig inte om att fundera. Tyvärr, för jag saknar längtan och spänningen i att resa. Men nu utökar jag snart bekvämlighetszonen och känner av den starka kicken av förväntan igen, mer än så säger jag inte nu.
 
 

Hur mår egentligen våra barn

Läste en bok för några dagar sen, skrivet av ett spån. Den skulle handla om hur barnen mår nu för tiden och varför vi mår sämre och sämre. Vissa delar var bra, det som var ren fakta och fick en att tänka till. Hans egna reflektioner fick mig att vilja spy.
 
Dels tyckte han att svenska samhället (feminismen) svikit svenska tjejerna som hejar på beteendet att "bete sig som män". Att klä sig som man vill, gå där man vill när man vill och syssla med vad man vill funkar tydligen inte när man lever i ett samhälle där de stackars pojkarna är förvirrade i sin otydligt utlärda mansroll och inte vet vad dom ska göra. Utveckla våldtäktskulturen, brilliant move.. det är ju inte som att män med någon form av intelligens inte förstår innebörden av integritet och egen vilja.
 
Och hur kan man uppfostra killar till att bli osäkra i mansrollen? Jo, genom könsstereotyp tvångsmatning. Som att det skulle finnas vissa intressen och egenskaper som får paketet att ramla av. Kan dessa publicerade idioter nån gång fatta att det inte är det sociala könet utan det biologiska som gör mannen. Dom kommer vara män hur dom än vänder och vrider på det, fram till ett könsbyte eller vid känslan av att inte höra hemma i könet dom är födda. Att tvinga in tjejer eller killar i olika fack för hur dom bör vara kommer bara begränsa deras potential, liv och viljor.
 
Att ha ett förhållningssätt till tjejer idag där de objektifieras till att främst vara ett sexuellt redskap med lägre värde än mannen leder till just våldtäktskulturer och den vanligt återkommande frasen att tjejer inte är något mer än horor. Många killar kan inte ta en order av en tjej, dom kan inte se på filmer med fler än en tjej i huvudrollen, och bryr sig inte om tjejers njutning utan är bara något för dom själva att tömma sig i. Tjejer idag vill hellre vinna top model än nobels fredspris, och de värderar sig själva efter hur många killar som vill dra med dom hem från krogen.
 
Det här är vad samhället lär ut idag för att tjäna pengar. Hur mycket pengar tror ni kommer in per år genom inköp av kläder, smink, smycken, bantningspiller, gymkort (vilket såklart inte bara behövs användas av destruktiva anledningar), rakhyvlar, läppförstoringar, manikyrer, modetidningar osv osv i all oändlighet? Företagsägarna frossar i kvinnors idealhets och drygar hela tiden ut kassan med nya produkter som de sen tvingar oss till att känna ett behov av för att inte tappa poäng i liggbarhetsskalan = fortfarande s.k. må bra med oss själva.
 
Men är det verkligen värt att gå på vad som helst, även när det går ut över våra barn? När det får femåringarna att vilja banta och trettonåringarna att ta sina liv i oförmågan att leva upp till de förväntningar vuxna sätter om att vara ett felfritt skal med ett värdelöst inre baserat på att de föddes med fel celler i regionen kring innerlåren?
 
 

Helsingfors

Resa verkar inte ens roligt längre, jag vill bara tillbaka till mitt Finland.
 
Citat från tidigare blogginlägg: "Tre saker jag absolut inte kan göra: ta mig till amerika med hjälp av en get, en synål och en stavhoppspinne, stoppa tröjan i byxorna och fylla på med spindlar genom ärmarna, flytta till Finland. Hit vill jag gärna åka på semester: Österrike, roadtrip USA, mellan- och sydamerika.. lättare att fråga var jag inte vill åka, då skulle jag svarat Finland."
 
Men nu är jag såld. Jag har hittat min stad. Provade Berlin och London i hopp om att hitta hem, att känna att jag trivs och vill stanna. Men det var helt otippat Helsingfors. Staden är fantastisk och lagom stor med strand mitt i smeten, öar och stora skogar fem stenkast bort och massa second hand. Gick in på motsvarande pressbyrån en söndag och allt var laktosfritt, och då ska vi inte gå in på sortimentet i de vanliga stormarknaderna. Människorna är precis som jag hälften übersociala och resterande tänkare. De bastar till vardags, de lyssnar på rock och har långt hår. Dom är otroligt snygga och ser inte alls ut som iron maidens Eddie vilket jag trodde. Dom svävar heller inte några centimeter över marken som väsen i skogen om nätterna. Dom anordnar metalfestivaler, har rockbarer, och dom är inte homofober till skillnad från grannarna Ryssland. Dom är trevliga och öppna, har svensk/finska skyltar och veganska restauranger. Dom behåller gamla traditioner och räknar in invandrarna, till skillnad från Sverige, och finlandssvenskan låter sjukligt charmigt in real life.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kollaps

Det är som att jag har ett bortaläge och ett hemmaläge. Min så kallade cykelresa blev beyond allt och lite till, men verkligheten kommer alltid ikapp. Samhället matar på med tillräckliga mått av brister för att hålla mig på en lagom nivå av bitterhet, som ett ankare när man sitter smålullig och lycklig i en parkbuske och kissar mellan varven av det brutalt roliga hänget man snubblat in på i ett avlägset land - där man tänker att livet är så bra som det kan bli och att problemen aldrig kommer komma ikapp.
 
Hur kommer det sig att vi blundar för allt som är jobbigt? Hur kommer det sig att vi blundar för det vi snart kommer tvingas mötas på ett förödande vis? Politiker är som någon djup ondska förklädda till människor, skickliga på att lura i oss vad som helst. Makten styr, vi följer. Hiearkitoppens ord är vår lag.
 
Låt oss först komma överens om en sak innan vi går vidare. Samhället bryr sig inte om dig, samhället bryr sig om pengarna.
 
Den hyfsat lättåtkomliga oljan håller på att ta slut, vilket är bränslet för den tidseran vi lever i. Utan oljan rasar det samhälle vi strävar mot att komma - och lever i idag. Två tredjedelar av energin som används i världen idag kommer från fossila bränslen, och konsekvenserna vid den kommande oljekrisen inom låt oss säga tio år blir ödesdigra. Men ingen information om detta går ut. Det pratas bakvägen om vilken panik som skulle uppstå. Men det tas inga beslut om att hitta alternativa lösningar, istället utökas sortimenten baserade på våra uppfunna behov i den värdslunk vi lallar runt i. Vi stressar lyckligt ovetandes vidare i slita/slänga-livsstilen, fortsätter nytillverka, bygger upp fina städer i utvinningsområdena och blundar inför den krasch vi snart står inför. Och makthavarna har mage att dölja det här. Är det i förnekelse? Desperation att nå så långt som möjligt vid ett uppenbart dead end? Vad har vi för nytta av att bygga upp ett samhälle byggt på det som snart kommer falla? Och varför tror dom att dom har rätt till att spela med våra liv för egna vinsters skull?
 
Jag är mållös.
 
 

Estland Lettland Finland

Fortsättning följer alltså, det är inte lätt att hålla er uppdaterade alla gånger.
 
Under kvällen stack vi ut till en stor park där green day spelade. Ingen av oss hade någon större lust att betala femhundra spänn för spektaklet, så vi köpte kex, ost, paprika och cider och satte oss utanför och snackade istället. Efteråt var båda galet kissnödiga, och jag hittade senare en video där vi sprang runt ett staket till en park och skrek på tyska om vem som hade det värst.
 
Jag och Håkan tog oss vidare med buss mot Riga där vi båda sov dreglandes på vars ett bussäte. Kom fram och insåg att vi varken hade adressen eller namnet till hostelet. Vi smet in på ett ekorreställe och fick en till synes bakvänd karta men hittade rätt i delen av stan med star wars-övergångsställen. 
 
Väl inne hittade vi en tysk som hängde med ut på våra lettländska äventyr i natten. Vi hittade ett rockabilly-torg och en östeuropeisk buffé innan vi gick vilse och hittade varenda del av gamla Riga förutom den med folk i. Håkan fick kartan och ledde oss i en cirkel, jag fick kartan och ledde ut i en annan cirkel. Vi hittade statyer att klättra på istället, vilket sen även blev väggstegar, husprydnader och trähästkonstverk.
 
När vi äntligen hamnade rätt stängde allt, så vi fick dricka shots på raken innan vi drog ut och filmade i en park av att alla stod på händer och gjorde ninjasparkar i en salig röra. Dagen efter fann vi ett kylskåp täckt med utklädningsgrejer, gissa vad vi gjorde fram till utcheckning tillsammans med en gigantisk sköldpaddekudde som låg på golvet.
 
Vi tog tysken under armen och drog ut sista dan i Riga. Tysken roade sig med att ställa sig en centimeter från glasrutor och göra människor besvärade på restauranger och gym. Håkan och jag dog. Vi gick även förbi en hysterisk och kristen tant som satt i en gatukorsning och sjöng när folk närmade sig. Gällt och snabbt. Vi gick mot henne och hon började sjunga, vi gick tills hon slutade, vände och gick tillbaka igen. Det var helt omöjligt att hålla sig från skratt. Vi drog sen till en marknad med trettio procent av alla skor i världen och en stor vit sal full med grishuvuden och andra godigheter innan bussen tillbaka till Tallinn. 
 
Återvände till samma hostel, tog en arbetare med oss ut och gick till krogar som vägrade ta vår order. Vi fick fler med oss och spatserade ner längs gatorna förföljda av en gitarrist och en bjäller-kille som spelade och sjöng i våra fotspår fram till nästa bar där en kille försökte berätta om sin dricka, men på så dålig engelska att det misstolkandes rejält vilket fick mig och Håkan att ösa ur frågor gällande denna misstolkning och hans dricka. Efter en kvart skrattade han nervöst och försvann med ett "I'm not sure if I understand". Vi slog följe med en estländare tillbaka och klättrade på byggnadsställningar.
 
Dan efter hamnade vi mitt i en medeltidsmarknad innan båten tillbaka. Vi stack till Tusca-festivalen i Helsingfors med två andra vi hittade på stationen, men eftersom Håkan var den enda med biljett hängde jag utanför med diverse gäng jag snubblade över. Några bjöd på en lakritsgrej som visade sig innehålla stört stark chili. Det blev bättre att skölja ner med cider sa en, jag provade och kunde inte andas. Tugga på den, sa nästa. Tårarna rann och jag sprang i cirklar i tio minuter. Flätade ihop deras år under total smärta då ingen av dom borstat håret på en vecka innan the return of the Håkan i stan dit jag anlände med ännu ett gäng finländare.
 
Vi tänkte dra till en efterfest på Tavastria men fastnade i en park där vi spelade bowling med ciderflaskor, hittade en sandbox och tänkte se om båda fick plats. Packade in oss och insåg att det var rätt bekvämt, båda somnade och vaknade först tre timmar senare, kalla och stela i nacken. Vi la oss på stationen men blev bortschasade av vakterna. Smög in på hostelet och slocknade i vars en lobbysoffa. 
 
Vaknade och kunde knappt gå, benhinneinflammation? Drog till kamppi och skivaffärerna på området innan ännu ett tusca-besök där en kille sov hängandes på ett staket. Hängde med ett nytt gäng, jag sa att jag var från Norge då alla finländare jag träffat hatat Sverige. Dessa tillhörde nåt band men gick under benämningen retarded finns. Håkan kom dit och bytte även han landstillhörighet innan en helvetespromenad till rock the beach-festivalen där vi satt utanför och lyssnade på rammstein några timmar. Smög in på vip-toaletterna med några vi kallade "my lord" på brittiska. Hängde i stan till mitt i natten då vi satt på en snabbmatsrestaurang och Håkan hintade om sandlådan på skämt.. innan vi insåg att vi inte hade något bättre alternativ, och promenerade dit i regnet.
 
Vid åtta på morgonen tog vi oss stelfrusna till hostelet vilka hade plats! En dusch och fyra timmars sömn senare var man människa igen och antog staden en sista gång med Håkan innan han stack hem till Turkiet. Vid det laget hade vi internskämt om bland annat Hosé och garagedrickan, pedofilloppet "release the pedofiles", "that's my only rule" och tolvhundra till som är för långa och sjuka för att nämnas här.
 
Efter någon timme kunde jag inte hålla mig vaken längre, gick tillbaka till hostelet och somnade så fort jag rörde sängen, med kläderna på. Klockan åtta på kvällen. Sov femton timmar och drar nu ut i allas vårt fantastiska Helsingfors!
 
På återseende mitt herrskap
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se