Snöparadis

Tänkte påminna om att jag är i Österrike då jag i princip bara skrivit om tonårsnostalgi och djurplågeri den senaste månaden. Vill väga upp med några bilder som togs för ett par veckor sen när jag gick ner längs den tre kilometer långa rodelbanan.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ta tag i den här dagen nu Roger

Har varit helt död, trött och nere dom senaste dagarna, vilket jag fattade berodde på min otroligt dåliga vegetariska kosthållning. Förra gången jag var vegetarian som tretton-fjortonåring åt jag fisk och hade dessutom skolan att lita på att få fram måltiderna, så det var inte direkt något jag behövde fundera på själv. Dock var jag rätt kräsen när det gällde grönsaker och slutade växa under den här perioden och stannade på sju centimeter kortare än jag egentligen var uträknad till att bli (vilket har stört mig många gånger sen dess).

 

Igår under min lediga dag tog jag iallafall tag i det och läste in mig på järn- och proteinrik vegetarisk mat innan jag åkte och handlade. En hel korg fylld med bara grönsaker, frukt, bär och nötter, och den andra med mjölk, ägg och fullkornsprodukter. Borde väl vara en bra början. Österrike har inte ett så stort utbud av bland annat laktosfria varor dock, det finns mjölk, soyayoghurt och smörmjölk (vilket inte fungerar som grädde, jag har provat). Då får jag räkna bort många recept som bygger på bland annat creme fraiche och grädde, vilket istället gör många lagade måltider veganska. Väldigt bra men gör att jag missar en del viktiga ämnen, och linser har jag jäkligt svårt för.

 

När jag kommer tillbaka till Sverige blir det lättare, där finns det quorn, soyaprodukter (inte bara är yoghurt), tillskott och tusen andra produkter som inte finns här, Österrike är ju mer eller mindre baserat på alla bönder som bor överallt med sina grisar och traktorer. Har iallafall fått i mig tillräckligt för att må lite bättre. Blir en jäkla utmaning det här med tanke på att jag samtidigt har som nyårslöfte att inte äta godis, chips, kakor eller dricka läsk.

 

 På återseende mitt herrskap

 

 
 
 

Kristallnattskaos

På tal om det förra inlägget kom jag även att tänka på minnesdagen av kristallnatten samma år, 2005, då jag och två andra kompisar joinade nåt antirasistisk fackeltågande runt stan. Det var rätt sent och jag kommer ihåg att vi gick från lilla torg och bort genom parken. Folk ropade ramsor om människors lika rättigheter och vi tog oss vidare ut på långebro innan alla vände och gick tillbaka mot stan igen. En av kompisarna stack hem men vi andra fortsatte över korsningen förbi söderportmuren då folk plötsligt panikartat började springa åt olika håll varpå "han har en pistol" skreks genom folkmassan. Vi blev livrädda, tog varandras händer och började kuta mot övergångsstället där vi direkt sprang rakt in i en mur av poliser som fångade upp och släpade tillbaka oss.
 
Efter ett ha stått ett tag med händerna uppe mot muren sattes vi rygg mot rygg på asfalten tillsammans med de andra. Det var mörkt, sent och kallt, och vi tilläts inte röra våra mobiler. Vi satt och växlade mellan att sjunga, gråta av chock och skratta åt gamla minnen under någon timme innan vi lastades på en buss som tog oss till polisstationen. Jag som sedan flera år velat bli yrkessoldat var helt förstörd och trodde jag skulle hamna i nåt register efter vi radats upp på ett led för att identifieras. Vi tvingades sen in i olika bilar och kördes dit den snabbast svarande skulle. Jag hamnade på tågstationen och hon ute på Näsby. Först då kunde jag ringa hem, vid halv tolv på natten en vardag och med min kompis nånstans ute i andra sidan stan.
 
Det blev inte riktigt som vi hade tänkt oss.
 
 
 
 
 
 

Ibland får Kristianstadsbladet minnas åt en x 1

För någon vecka sen gick jag av ren nyfikenhet in på Kristianstadsbladets hemsida och sökte på mitt eget namn. Nu råkar jag veta att det finns en studieverksamhetsnånting i kommunen med samma namn som tog upp större delen av platsen, men sen hittade jag det här:
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Vart ska jag börja? Detta var en sportlovskurs för tjejer i fotografering och året var 2005. Dels känns ju kommentaren om killarna rätt uppfriskande, och dessutom såg jag ut att vara äldre som fjortonåring än jag gör idag, eller åtminstone... konstigare. Det enda jag minns från detta är att det var jag och två kompisar som gick kursen då vi med analoga systemkameror skulle ge oss ut på stan och fota varandra. Vet att några togs i den gamla urinluktande tunneln vid slutet av tivoliparken, och när bilderna skulle framkallas var det ett geni som tog upp mobilen i mörkerrummet och därmed förstörde alla bilder utom några enstaka som kunde räddas.
 
Har ett svartvitt foto från den kursen nånstans hemma i Sverige, om man skulle ta och leta upp det nån dag..

Snålhet som prutar ner livskvalitén

Satt på jobbet tidigare idag då jag plötsligt kom att tänka på det här med prutande, och bara.. what's with that? Det är ju inne på precis samma spår som att företagen här i väst tvingar bl.a. asiatiska arbetare att jobba för så dåligt betalda slavlöner att även barnen hamnar på fabrikerna. Allt för att själva stoppa pengarna i fickan då dessa utländska företag inte har råd att tacka nej ens till de mest skamliga jobberbjudandena.
 
Där gör vi dock inte ett aktivt val mer än att välja vilka affärer vi går till och om det är andra hand eller inte, utan det är företagens egna kapitalistiska business att sköta (i sin kränkande och ojämställda anda). Vad vi däremot kan påverka är vår egen inställning till det här med att pruta ner priserna på utlandssemestrarna. Det är både accepterat och ses som en del av charmen att stå en stund och kompromissa slutpriset med säljaren på de lokala marknaderna runt om i världen, och det är något vi uppmuntras av andra svenskar att göra. Det bevisar bara att vi har samma tänk som företagen - inte av ondo, utan för att vi helt enkelt inte har reflekterat över konsekvenserna.
 
Vi prutar dels av snålhet och dels för att vi kan. Eftersom det är en så välanvänd förhandlingsteknik med snabba beslut krävs det även kompromisser från säljarnas sida, de måste till slut gå med på att gå ner i pris för att inte tappa kunder. För oss betyder det här ingenting, en tjuga hit eller dit gör oss ingen skillnad. Har vi haft råd att flyga några hundra mil och bo på hotell kommer tjugor tanklöst gå åt olika håll, och hamnar de inte på prylar kommer de istället spenderas på saker som mat, taxiresor och souvenirer.
 
Men dom har en motvillig inställning till förslagen till prissänkning av en anledning. Vi blir prisblinda så fort vi anländer till platser med ett billigare utbud. Om vi hemma skulle lägga en tusenlapp på ett par nya byxor tappar vi hakan i Thailand om de skulle säljas för hundra spänn, dyrt? Ju mer vi lyckas spara desto bättre, men vad betyder det för familjerna som fortsätter sina liv borta i Turkiet, Indien, Egypten eller vart det än må vara? Det innebär kompromisser. Kompromisser gällande livskvalitét, möjligheter att äta och gå i skolan, och det ruckar på tryggheten att ha ett eget hem och en säker framtid.
 
I jämförelse låter inte tjugo eller femtio spänn så mycket, men i deras valuta räknade kan det vara ett par dagars mat på bordet vi förhandlar om.
 

Hur jag fick lära mig att tro på mig själv

När jag var kring fjorton och hatade feminismen (då min uppfattning var att en feminist hatade män, ville göra världen könlös och bara sakligt babblade på om tråkig nonsens som de humorlösa och orakade kvinnor de var), var det min bror som ifrågasatte hur jag tänkte och menade på att feminismen hade bra sidor som skulle vara till fördel för både mig, andra tjejer och även killar.
 
Det dröjde ändå ett par år innan jag började ta till mig vad begreppet egentligen innebar, men själva grejen att det var min sextonårige storebror som kritiskt motargumenterade mig i den här frågan, att det alltid var han som resonerade moget, intelligent och jämställt när jag fick för mig saker som var helt ute och cyklade kan jag idag känna mig löjligt tacksam för. Det gav mig en grundläggande syn på tjejers respektive killars värde, eller ännu bättre, jag hann aldrig ens bli inskolad i hur tjejer och killar väntades vara. Min sanning från första början var att tjejer och killar hade precis samma värde och rättigheter, utan att jag ens fick det tillsagt. Det sas varken hur man skulle vara eller inte vara, och därför var det bara självklart att alla skulle förvänta sig samma saker, varför skulle vi inte göra det?
 
Jag känner inte min bror utan och innan, men vi har bott under samma tak i sjutton år vilket varit nog för att lära mig hur han fungerar i olika situationer. Han har aldrig varit oförskämd, aldrig nedvärderande mot tjejer, han har visat respekt, ställt upp, tröstat, varit nyfiken, satt gränser och alltid varit varm mot andra människor. Det är inte konstigt att han blivit en omedveten förebild som lagt grunden för vilka killar jag litar på, vilka som verkar rimliga och vilka jag undviker. De senaste fem åren har jag träffat så många idioter på diverse jobb, utbildningar, fester, resor och festivaler att jag ibland bara undrat om det över huvud taget finns några killar som inte försöker tafsa, nedvärdera, håna, kommentera, ragga eller bestämma över en, och jag överraskas gång på gång med att fortfarande stå stabilt gällande hur jag ser på mig själv, andra tjejer och killar över lag.
 
Jag har aldrig tänkt tanken att en tjej är slampig, att ordet bög skulle va en förolämpning eller att jag skulle behöva räkna med en sämre plats i arbetslivet för att jag är tjej. När jag bemöts på ett sexistiskt eller nedvärderande sätt far mina tankar automatiskt till vetskapen om att de bra killarna finns i en så stor omfattning i vår närhet att jag inte ens behöver leta utanför min egen familj för att hitta en.
 
 
 
 

Tack för lärdomen att hata oss själva

När jag gick i åttan eller nian pratade jag ibland om hur dumt det egentligen var med smink. Jag kommer inte ihåg om det var på grund av att det tog tid att göra sig i ordning, att fixeringen vid utseendet var så överdriven eller om det handlade om något helt annat, jag vet bara att jag ett par gånger påpekade det. Vid ett tillfälle var det en tjej i klassen som sa åt mig att helt enkelt då bara låta bli att sminka mig, problemet löst. Tanken slog mig, men jag fortsatte ändå. Utan smink kände jag mig naken, tappade en del av mig själv och vem jag ville vara. Trots att det aldrig handlade om underlagskrämer, rouge, läppglans, mascara eller foundations, utan bara fingermålad svart ögonskugga och eyeliner som tog trettio sekunder att fixa varje morgon var det ändå något så viktigt att det aldrig någonsin hoppades över. Men gjorde alla det av samma anledning eller fanns det olika osaker till att tjejerna på högstadiet kring 2005 sminkade sig?
 
Det var precis på gränsen till åren då utseendehysterin verkligen drog igång på allvar, vi var ändå ganska skonade från kraven och hetsen om man jämför med idag. Jag hörde aldrig skratt om orakade ben, prat om hur tjock den ena och den andra var eller rykten om folk som skippade lunchen eller gick och spydde på toaletten. Jag vet ingen som använde ansiktskrämer, gick på dieter eller tränade ohälsosamt mycket. Men alla sminkade sig. Tillhörde det bara på något sätt känslan av att bli vuxen? Ville man se fräschare ut eller var hela grejen bara att man ville se bättre ut? Bli sötare, kanske till och med snygg?
 
När jag hör om hur unga tjejer mår idag och vad de gör för att i princip bli idealet kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på mina egna handlingar i de yngre tonåren. De få killar jag tyckte om var minst fem år äldre än mig själv och jag kan inte påstå att min look var gjord för att attrahera pojkarna i vilket fall som helst. De omtänksamma kommentarerna jag fick från diverse tjejer då och då om att jag skulle passa bättre i en mer naturlig makeup slår även ut argumentet att jag skulle sminkat mig för att se bättre ut. Jag tror bara det tillhörde stilen jag kände mig bekväm i. Det gav mer effekt till kläderna med tanke på att jag osminkad såg ut som Griet från "Flicka med pärlörhänge".
 
 
Under gymnasiet började jag dock fundera igen, och samtidigt som jag motvilligt ändrade klädstil i förebyggande raserisyfte ifall någon skulle kalla mig emo la jag helt av med sminket. Gick upp på morgonen, tvättade ansiktet och gick ner för att äta frukost. De fåtal gånger jag använde smink kändes det fel, som att jag var utspökad. Glömde oftast bort det och gnuggade mig i ögonen, men kände samtidigt en större press att försöka se bra ut. Fick andra bemötanden och kände att det var mitt utseende som spelade roll och blev viktigare än mig som person. Jag gillade inte det.
 
Idag står jag nånstans mitt emellan. Att sminka mig för att jag skulle se bättre ut gör det bara destruktivt och får mig att fokusera på fel saker. Jag hatar känslan att vilja ha bekräftelse, och att göra val efter det som leder till att jag känner mig söt men otroligt besvärad och obekväm. Antingen är det hundra procent naturligt, eller sminkad för effekten. Ingen perfektionsångest och inget behov av att fiska komplimanger.
 
 
Det sorgliga är att de vuxna männen och kvinnorna i positionerna för att bestämma tidningarnas och reklamernas innehåll idag ser ett större värde i de egna vinsterna än ungdomarnas måenden. Jag fick vara barn till jag på egna villkor växte upp, men det fungerar inte så idag. Skolorna är idag präglade av självhat, ätstörningar, utseendefixering, bantning, objektifiering och en väldigt skev och ohälsosam syn på sex.
 
 
Så tack världens medieansvariga vuxna, tack för att ni visar barnen och ungdomarna idag att pengar är viktigare än att vara lycklig, hälsosam och nöjd med sig själv.

Nostalgi när den är som jävligast

Jag som är den mest nostalgiska personen i världshistorien kan ibland komma att tänka på tider i mitt liv som jag saknar så det gör ont i hela kroppen. Trots att jag haft perioder med nära vänner, trygghet och lugn kommer jag endast till att verkligen sakna de tider då allt bara var galet, förbjudet och det hände saker hela tiden. Ibland önskar jag att tiderna inte ändrats, att vänskaper inte runnit ut i sanden och att det vuxna ansvarstagandet aldrig kommit ikapp.
 
Jag saknar inte gymnasiet speciellt mycket, utan det som ligger närmst är högstadiet och sommaren efter nian. Det fanns så jävla mycket bra med härlöv samtidigt som jag älskade att hata det dåliga. Det fanns alltid grupper utan att vara sepererade från varandra, det var aldrig ett "vi och dom" tack vare att folk med olika stilar var släkt med varandra. Folk från olika årskurser kände varandra, folk med olika stilar kände varandra och där var ingen uppdelning genom utseende. Härlöv hade dock mycket drama, folk hakade gärna på, och var man hatad så var man det av i princip alla. Det skiftade hela tiden, ibland hängde man med några innan läget ändrades och hittade andra man funkade bättre med. I nian började folk dricka och hängde mycket i parken med diverse folk som både var drägg och de som konstant befann sig runt rese, och det var där allt vände från att i princip bara handla om härlöv. Tidigare var det bara samma folk och samma vardag förutom den korta perioden när jag umgicks med gothare i stan som drack varandras blod och allt vad dom höll på med, och barbackarockskvällarna med den klassiska gamle rallykalle, lånade nitjackor, tinnitus och det konstanta stora gänget av stadens alternativa. Ännu en gång, långt innan emos gjorde entré och förstörde hela skiten.
 
Härlöv var en så bra blandning av kaos, men aldrig några ätstörningar, slagord som "fitta" eller "hora" eller teknikinvaderingar i form av internetmobiler. Det var istället en porrtittande musiklärare, en orättvis lesbisk rektor vid namn Carl Astrid och en kurator som springandes jagade mig genom halva skolan. En klasskompis som cyklade in i allt, vare sig det var stillastående eller i rörelse, på eller utanför vägen och vare sig hon var på eller bredvid cykeln. Mina byxor blev sönderslitna en gång efter att på skämt blivit ryckt baklänges från mitt skåp då jag hade en kedja fäst i skåpet och andra delen i byxfickan. Jag och en annan tjej skulle byta kläder under en dag, och medan hon ändrade sig fick jag gå runt i ljusa jeans, massa smink och en JL-tröja. Det var ingen som kände igen mig och jag kände mig obekväm nog att byta efter nån timme. Vi spelade anden i glaset, åkte gratis tågbuss till Karlskrona för att träffa Ernst, skar oss i händerna för att bli blodsystrar eller vad det nu hette, spelade in en sagan om ringen-film och gick på bio efteråt i samma kläder, firade min fjortonde födelsedag genom att gå till stan på järnvägsspåret mitt i natten och gjorde böghögar på tio man längs vägen, kastade sten på scan, gjorde stuntfilmer och slängdes från en trappa i en container, gick runt och runt i skolan för att citera fel ur Beatles-filmen a hard days night (he blonds the park), åkte bak i en lastbil och kastades mot väggarna vid varje sväng, tog över mormors hus varje gång hon var på semester för att klä ut oss till Joey från Slipknot eller springa runt med en flagga osv osv osv.
 
 
 
 
När det var sämre älskade jag att fortsätta provocera, det fanns en njutning i att känna sig så hatad. Jag hade inget att förlora för jag hade ingenstans att vända mig. Kaoset var det enda jag kunde kontrollera, för jag visste att jag skulle få fler slagord om jag färgade håret mögelgrönt och om jag satte upp det i tuppkam under valborg ute i rasistmetropolen Gärds Köpinge. Men grejen är att det var jag. Det fanns inget annat jag kände mig bekväm med. Gå med strömmen fick mig att vilja spy på all normalitet och känslan av att vara anonym och vem som helst. Trots min hatkärlek till kommentarerna, utfrysningen, slagen, hånen och förnedringen vet jag genom att ha läst genom mina gamla dagböcker att jag åt andra hållet kände mig utlämnad nog att må riktigt dåligt. De enda jag hade att vända mig till var ledarna jag haft under konfirmationen och blev de vuxna jag flydde till under flera år (utan att för den sakens skull tro på något som hade med gud att göra). Smärta fick allt att kännas ännu värre vilket jag såklart njöt av och satte ibland fast säkerhetsnålar i armen som jag lät sitta kvar tills det antingen blev inflammerat eller slutade ge någon verkan.
 
Under sista månaderna av högstadiet började jag hänga med en tjej som var två år yngre än mig. Första gången vi umgicks utanför skolan bad hon mig ändra om hennes frisyr och fick fria händer. Från halvlångt blondt hår klippte jag av allt på ena sidan och färgade resten rött, hennes mamma blev inte så nöjd. Vi hängde sen konstant den sommaren. Genom henne träffade jag ett gäng som inte var populärt nånstans bland mina föräldrar och resten av omgivningen, men för mig var det första gången jag kände mig hemma. Omtyckt och uppskattad bland roliga människor som bara gjorde saker man inte fick, hur kunde jag tacka nej? Jag kom aldrig hem när jag skulle, om jag ens kom hem. Första gången jag träffade dom vid gamla hederliga skolan blev jag nedsupen tack vare att jag blev utmanad i ett spel som slutade med tio shots vodka på raken och ramlande i diverse buskar. Vi drack mycket och lite för ofta, tjuvbadade där jag bara minns att jag sjönk till botten gång på gång och satt skitlycklig utan några tankar på att simma upp till ytan tills en annan fick dyka ner och hämta upp mig, och det var hela tiden upptåg med den här tjejen. Stannade ute hela nätter och klättrade i de stora vägvisarskyltarna, drack öl jag fått av sångaren i sabaton, var ute i en by utanför stan rätt ofta med detta grymt roliga gäng och kan inte ens förklara hur kul det var, drog alltid runt i stan och gjorde en massa skit. Retade upp alla. Tiggde pengar, lekte på lekplatser, flyttade radiobilarna på tivolit natten innan Kristianstaddagarna började, dansade till lådspelargubbens musik på torget, smet in på krogar för att dela ut blommor vi ryckt från rabatter, snodde en rullstol från sjukhuset och lurade folk att hon brutit benet, tog på oss halloweenmasker och skrämde tanter, sprang genom folks trädgårdar och råkade förstöra en grind. Jag kan fortsätta den här listan hur länge som helst, den tar aldrig slut, vi gjorde allt. Förutom att ta droger.
 
 
Där fanns inga gränser, ingen moral, inga "tänk om", vi bara gjorde. Det var så mycket bra folk. Roliga och som brydde sig om en. Det kändes som att man tillhörde, och var man väl inne (även om jag höll mig utanför det dom gjorde) så fanns det en annan mentalitet som var starkare än något jag känt tidigare. Året som femtonåring kan jag sakna nåt så fruktansvärt. Jag gillar inte lagom och att "tänka på morgondagen". Jag gillar inte att vuxna väntar sig andra saker av mig nu. Samtidigt är jag ju äldre, mognare och tänker annorlunda än för sju år sen, men ändå är det något som säger att den delen fortfarande finns kvar inom mig. Det starkaste tecknet på det är väl hur jag som 22-åring än idag kan tänka tillbaka på den hysteriskt gränsöverträdande tiden och bara känna att.. vad fan ska den vara förbi för?

Skinhead vs punk vs emo

Det är möjligt att jag skrivit något om detta tidigare, men det går inte att vara tydlig nog. Folk som aldrig rört sig i alternativa kretsar känner ofta heller inte till de olika stilarna, innebörderna och uppkomsterna utan ser bara den totala massan av svartklädda eller färgglatt trashiga (mestadels) ungdomar. Jag hade förvisso inget problem med detta förrän emokulturen trädde fram för några år sen och fick representera alla grupper tillsammans. Det trampade på alla mina tår och gjorde mig riktigt irriterad, lite som att Bingo Rimér skulle börja representera Feministiskt Initiativ eller att Breivik skulle bli ansiktet utåt för BRIS, även om detta blev väldigt opassande liknelser.
 
Jag ska inte föreläsa utan vill bara dra till med den kortaste möjliga förklaringen gällande varför det är så viktigt att känna till skillnaderna. Fördomar avgör hur man bedömer andra människor, och att disneyland fått representera viktiga politiska strider är jävligt långt över min gräns.
 
Skinheadkulturen drogs vidare från Jamaica genom storbritanniens invandrare under 60-talet. Genom punken blev stilen under 70-talet politisk för att vidare förknippas med nazister efter att ett känt band gick ut med högerextrema åsikter och sa sig stå för alla skinheads. Dessa tre helt olika innebörder av samma stil finns fortfarande och består av de nazistiska, SHARP - de som har stilen genom musiken, och oi-skinheads vilka är vänstervridna. Egentligen är inte uttrycket skinhead låst till någon politisk åsikt även om media lyckades vinkla stilen till att stå för just rasism.
 
 
 
 
Punken var väl mer eller mindre en nödvändig kamp mot borgarna och kapitalismen vilket uttrycktes genom levnadssätt, utseende, beteende och ideologi, och under 70-talet blev det uppståndelse. De "äldre" som växt upp under en annan tid var ovana vid ouppfostrade och oförskämda människor och reagerade på röda tuppkammar, svordomar och allt vad punkarna försökte väcka uppmärksamhet och göra skillnad genom. Idag är allt så normaliserat att punkens uppseendeväckande krafter mer eller mindre är döda, och har idag mer fått rollen att spegla orättvisor genom starka låttexter.
 
 
 
Sen kommer vi alltså till stilen emo. Det som från början var en musikstil har kommit att bli något helt annat. Några årtionden tillbaka följde modet musiken genom pop-genren och hade alltid tillhörande klädstilar som ansågs inne, och för knappt tio år sen blev fjortisens roll bland högstadieungdomarna hyfsat stor och representerade var och varannan översminkad, fnittrande, uppmärksamhets- och statussökande tonårstjej. Tighta jeans, ank-miner, ljusrosa läppstift, brunkräm och en tjejkompis i armkrok var väl självklara attribut, men när den mjuka rockmusiken gjorde en välkomnad entré i högstadieskolorna fick fansen en ny musikstil att mixtra om till en hel livsstil. Den uppgraderade fjortis-stilen kännetecknas just av rockstilens basicplagg så som bandtröjor, nitbälten och svartfärgat hår, men tar sen skepnad i barnprylar, omogenhet och självömkan. Hello kitty, dagisbeteenden, tron om att man har det värst av alla i hela världen med tillhörande skärsår för syns skull, "söta" dödskallar och håret framåtkammat ända från nacken gör stilen fulländad.
 
 
 
Vad jag hatar med emos förutom att halv-vuxna människor går tillbaka tio år i utvecklingen och tar på sig egenvalda offerkoftor för att se allt som svårigheter och känna sig personligt drabbade av alla orättvisor är att den den här ytliga, barnsliga, uppgivna och sorgliga skara av arten fjortis 2.0 slängde bort allt det viktiga alternativa livsstilar nånstin stått för. Människor som varken har jävlar anamma, självständighet, kritiskt tänkande eller driv att förändra ett stört samhällssystem lyckades utveckla allmänhetens syn på alternativa från samhällskritiska rebeller till känsliga och patetiska småbarn.
 
Det gör förbannat mycket viktigt kastat rakt i sjön.

Btw, ja mina tänder är ytterst skeva

För ett tag sen luskades anledningen ut till varför jag har panikångest och vad jag kan göra åt den. Jag som hela tiden försökt kämpa emot den, övertala mig själv att jag mår bra och haft ett rent helvete inombords kan för första gången på tre och ett halvt år andas. Bara en sån sak. Mitt dagliga tillstånd tidigare var ett konstant starkt tryck över bröstkorgen samt kvävningskänslor och overklighetskänslor där verkligheten spelades om och om igen tills jag ville fly. Jag hade fullständig ångest som gav ett lidande jag till slut fick lära mig att leva med, och det var kort och gott ett liv att stå ut med - inte ett liv att njuta av. Eftersom jag fick lära mig att dölja måendet och attackerna försökte jag hantera det på egen hand under den första månaden i Flachauwinkl då jag hade en så stark ångestperiod att jag på allvar funderade på att supa bort den.
 
Jag orkar heller inte gå runt och skämmas för det, de känslor jag haft gör mig varken svag, sjuk eller konstig, jag har bara varit med om mer skit än jag velat erkänna för mig själv och det hann ikapp mig till slut. Panikångesten växte fram ur den obehagliga känslan av ensamhet vilken jag kände gång på gång som barn och tonåring. Till slut lärde jag mig att frukta den. Den förknippades dessutom med självhat och tron om att alla andra var bättre än mig själv. Varje gång jag sen kände mig ensam, övergiven eller ogillad trädde panikångesten fram som ett tecken på att något var fel, men det enda jag förstod var alarm, fly från situationen innan lidandet har ihjäl dig!
 
Här i Österrike befann jag mig dagligen runt andra människor men kände mig ändå fullkomligt ensam. Jag kände mig inte delaktig när det enda de andra gjorde vara att objektifiera, tafsa, göra mig till åtlöje, prata om mitt sexliv och andra privata grejer dom inte hade att göra med, se mig som en liten ömtålig flicka, låta mig stå utanför gruppen på andra villkor än killarnas eller undvika att prata med mig. Jag var frustrerad varenda dag, det var lite som att stå bakom en målad vägg med spegelglas. Jag såg dom, men det enda dom såg var den målade väggen. Jag kunde vinka, tjoa och försöka nå dom bäst jag ville, och det enda som skulle se var ytan på väggen. Allt gick ut på att prata objektifierande kring mig, inte att prata med mig.
 
Här i huset fungerade allt bra dock, åtminstone de första veckorna, och jag var tacksam över att ha hamnat med vettiga människor. Nu har gruppdynamikens oundvikliga regler slagit in med tillhörande drama och samhörigheter vilket ruckat på alla ursprungliga relationer, men över lag är det fortfarande ett grymt gäng. Att jag kände mig så välkommen från dag ett gjorde att jag slapp både flyktkänslor och självhat, och i den här trygga miljön lyckades jag äntligen få ordning på varför jag haft panikångest. Sen dess har jag varit fri!
 
 

Dagens tandborstar-outfit

Kollade genom bilderna från Österrike och insåg att varenda gång jag tagit en bild på mig själv har jag stått med tandborsten i munnen. Kanske borde bli en tradition?
 
 
 
 
 

Om slakterierna haft glasväggar skulle alla vara vegetarianer

Det finns så mycket skit här i världen att jag blir alldeles matt. För första gången i mitt liv fick jag en riktig känsla av hopplöshet. Inte något problem att rycka upp sig från, utan verkligen en inblick i saker jag önskat att jag aldrig behövt veta. Det räcker liksom inte med att vi tar varandras liv, hatar oss själva, tappar förmågan att känna empati, saknar respekt, föraktar homosexuella, kränker kvinnor, diskriminerar utlänningar och hellre ser att människor dör än att vi skippar pengafokuseringen. Vad jag trodde var en fucked up värld visade sig vara mer ohuman än så. Jag blev berörd långt inne, stirrade tomt med en tung känsla i kroppen under två dagar. Jag vet inte vad som till slut fick min magonda att släppa, kanske just att jag var tvungen att acceptera för att kunna gå vidare och leva ett normalt liv.
 
Jag tittade på Earthlings. Det var en övergripande film om alla sätt vi människor använder djur. Oönskade gatuhundar och katter som gasades ihjäl. Hönor som stampades ihjäl. Koshermördade kor i något liknande en snurrande container efter att ha skurits i halsen så blodet rann och djurets panik och smärta steg där de levande hängde upp och ner. Ulliga rävar som drevs galna i sina små burar och började gå i cirklar tills dagen kom då de levande flåddes från sitt pälsbeklädda skinn. Mjölkkor som levande släpades ur ladgården med hjälp av ett rep runt benen. Elefanter som slogs för att lyda under cirkusträningen. Apors brutna nackar i bilkraschsimulationer. Delfiner som släpades efter bilar och skars upp levande för att säljas som valar. Kor och grisar som hängdes upp och ner och dränerades på blod, vilket samlades upp i en hink, för att inte sällan fortfarande leva när de skickades vidare i styckningsprocessen. Kor som tvingades att gå till de blev medvetslösa, för att bli väckta genom att gå svansen bruten på flera ställen innan de flåddes och blev jackor eller skor. Tjurar som blev stuckna av matadorsvärd till publikens förtjusning. Grisar som fick elektiska stötar. Kor som stod på varandra och trampades ihjäl i transportfordonen med paniken lysande i ögonen. Också vidare i en timme till.
 
Människor och djur är här på jorden tillsammans av en anledning, och synen av djurens trötthet, panik, smärta, olust, hopplöshet och apati under de olika mordprocesserna fick mig att verkligen ta till mig hur absurd industrin faktisk är. Det är inte för en sekund på deras villkor, hur skulle det kunna vara det? Hur kan vi vänta oss en förändring i världen när vi själva inte har förmågan att se vilken förintelseverksamhet vi själva sysslar med? Vi låter kännande och behövande varelser plågas ihjäl för att själva ha något att tugga i oss, klä oss i, underhålla oss med osv. Sverige må vara ett av länderna med bäst djurhållning, utan att det egentligen betyder någonting. Att döda någon mot ens vilja slår alla argument, hur bra vi än må vara. Djuren har ingen önskan om att sätta liven till för våra påhittade behov. Varenda djur som tvingats dö på grund av oss har lidit, känt smärta och haft dödsångest. De må inte vara lika tankemässigt utvecklade som människan, men den smärta de får utstå är lika verklig som den vi själva känner. När jag verkligen reflekterar över vad det här faktiskt innebär känner jag bara en olust. Hur kan vi se det här som en självklar industri? Hur kan vi leva i ett högst djurkonsumerande samhälle utan att reflektera? Och framför allt - hur kan vi så enkelt ifrånta andra rätten över sina egna liv?
 
 

Fåfänga, massmord och en pengakåt värld

Jag hörde på den österrikiska radion idag att nåt as till amerikansk kändis hade haft på sig en ormklänning under ett event nu i veckan, och fick även höra hur dessa ormar slaktats för att under en kväll agera kroppstäckare. Kom då att tänka på en video jag till min förfäran fick se nån gång i mitten av högstadiet då jag skakande av ilska satt och förbannade dessa jävla män som inte hade någon som helst sympati för andras lidande och integritet.
 
Bilder på Jennifer Lopez i pälsjackor skiftades om vartannat med videor på upphängda minkar, katter och hundar som från köttkrokar levandes skars upp ett snitt i nacken på, inte nog för att dö, men nog för att få ett rejält grepp om skinnet att börja flå ifrån. De levde, hängandes i taket och fick sitt skinn med päls avdraget. Det var åtta år sen och jag minns fortfarande lika tydligt minken som efteråt slängts på marken tillsammans med de andra. Pälsen var borta och blodet rann, inget värde längre, bara ännu en kropp att göra av med. Men den levde fortfarande och tittade lamslaget genom blinkningarna då blodet som rann ner i ögonen klibbade fast ögonfransarna i varandra och skymde synen. Den stirrade uppgivet, och det är just den där blicken. Vi tar livet av varelser så lika oss själva utan hänsyn till deras faktiska smärta, panik, oro, stress och olycka, och vi berövar dom på deras egna behov och viljor.
 
Människohandel är sen länge förbjudet, men djur har ett annat värde. De går att styra utan motsägningar. Under evolutionen har utvecklingen gått hand i hand med varandra för att passa. Ett fröspridande djur äts av ett större, som äts av ett större, och de har alla en funktion för att få naturen att gå runt. Människan är den första som är dum nog att sabba hela skiten. Vi hittar på något så idiotiskt som pengar, vilka egentligen inte har något värde what so ever och sprider därefter propaganda om att detta leder oss till lycka och välfärd. Vad är det vi egentligen gör? Förespråkar egoistiska spel med pengar i blicken där svält, död, krig och korruption blir taktiken för att själva klättra. Vi spenderar miljarder efter miljarder varje år på att utrota oss själva i form av krigsutveckling, bomber, vapenframställning och explosiva stridskrafter. Vi lägger hellre pengar och resurser på att skicka varandra i graven än att rädda varandra från fattigdom och misär.
 
Men det är inte bara människorna som får lida. Det är inte bara de fattiga länderna som nekas rätten att slippa svälta och dö som flugor i epidemier. Det är inte bara människorna i de amerikanska förorterna som anses ha ett tillräckligt lågt värde för att leva under svältförhållanden trots dubbla arbeten, dit Sverige även är på väg om någon missat det, då vi alla har lärt oss att pengar för de som redan lever i välfärd är viktigare än både människors liv och jämställdhet mellan klass, etnicitet och kön. Även naturen ska vi nu sänka och rubba i form av massmord världen över, även i Sverige, för att överklassjävlarna ska ha något att stoltsera i på bekostnad av miljontals plågade och släckta liv, och för att martyrerna själva ska kunna ta emot en fet check efter de tvättat av kattblodet från sina händer.
 
Det här sjuka samhället gör mig illamående ibland.
 
 
 

Reflektioner över amish, ungerska/svenska festivaler och hej Staniel

Nu har jag fått äran att gästblogga åt mig själv på beställning från ungerska stor-Daniel. Ämnet är lite otydligt, men om jag fattade det rätt skulle det resultera i en blandning mellan det amiska folket och den ungerska volt-festivalen. Nu var det ju såhär att stor-Daniel, vi kan kalla honom Staniel, visade ett klipp från denna mega-ultimata festival som slog de svenska med hästlängder, iallafall om vi pratar reklamkvalitét för festivalerna genom youtube, och Ungern verkade ha dragit dit både stora band och utseendemässigt fördelaktiga tjejer - precis vad som festivaler ska handla om, eller?
 
Ska på något vänster få in det amiska folket, har ännu inte luskat ut hur, så jag fortsätter på det andra spåret. Förra sommaren jobbade jag alltså på sju festivaler, där jag sammanlagt såg kanske fem band och kysste endast två snygga tjejer varav en visade sig vara sexton och från Norge. Vad handlade festivalerna om då? Just det: FEST-ival. Inte i valar dock, utan främst på gräsmattor. Nu var det det här med amish ja, jag måste medge att jag inte har träffat så många i mitt liv utan har mest sett på film att det finns en period när ungdomarna blir vuxna då de får tid på sig att prova på det "normala" livet för att bestämma sig för hur de vill leva, där det ingår fester även om de förmodligen inte bokar band, säljer biljetter och campar i ladgården, som det förvisso heller inte går till på vanliga festivaler, och nu tappade jag tråden. Hade jag blivit bjuden till en amisk festival hade jag gått dock, alla dagar i veckan, helst klädd likadant.
 
För att använda de mest slående argumenten för att bevisa att de svenska festivalerna slår Ungerns partaj med amiska häst-längder drar jag till med bilder som bäst bevisar en jävligt god tid.
 
Staniel - bitte schön - gyerünk.
 
Most van szerencsém a vendég blogging magamnak rendelni a magyar nagy-Daniel. A téma egy kicsit homályos, de ha jól értettem ez jobb, ez azt eredményezné, hogy a keverék között a amiska nép és a magyar VOLT Fesztivál. Most már olyan volt, mint a nagy-Daniel, tudjuk hívni Graniel mutatott clip ebből mega-ultimate fesztivál, hogy a hit a svéd hossz, legalábbis akkor, ha beszélünk reklám minőségének fesztiválok révén youtube, és Magyarország úgy tűnt, hogy dolgoztak ott mindkét nagy zenekarok és megjelenés előnyös lányok - csak mi fesztiválok körül kell lennie, igaz?
Ha bármilyen balra értem amiska emberek még nem ferreted hogyan, így folytatódott a második pályán. Tavaly nyáron dolgoztam, majd hét fesztiválokon, ahol láttam, összesen talán öt zenekar, és megcsókolta csak két szép lány egyikük kiderült, hogy 16 és Norvégiából. Mi volt a fesztivál szó? Jobbra: TREAT-sokkal Ival. Nem a bálnák azonban, de főleg a pázsiton. Most ez volt az az Amish, igen, be kell vallanom, nem láttam ennyi az életemben, de leginkább látható a film, hogy van egy időszak, amikor a fiatalok felnőttek válnak, ha van ideje, hogy próbálja ki a "normális" élet dönti el, hogyan akarnak élni, ahol ünnepélyek bár valószínűleg nem érdemes zenekarok, jegyértékesítő és kemping ladgården, ami természetesen nem történt meg a szokásos fesztiválok, és most elveszett nekem. Vajon én is meghívást a fesztivál amisk I ment, de minden nap a héten, előnyösen öltözött egyaránt.
Ahhoz, hogy a legszembetűnőbb érveket annak bizonyítására, hogy a svéd fesztiválok veri Hungary bulizás a amiska hosszúságú elvezet a képet, amely a legjobban bizonyítja egy rohadt jó idő.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Inte en sammanfattning av sweden rock

Csak egyetlen, aki képes megérteni, mit jelent ez, itt megvan a blogbejegyzést.
 
 
 

Tupplur från svinindustrin

Den senaste veckan har jag snubblat så mycket på kött att jag börjat misstänka att det är något lurt på gång.
 
Jag som är född med världens känsligaste mage har svårt för omställningar, och efter att bara ha ätit vegetarisk mat i en månad fick jag krampanfall med feber och uppblåsthet ala gravid i tredje månaden efter en portion köttfärssås förra veckan. Utmanade ödet ett par gånger till vilket slutade på samma sätt, vilket inte ens var farligt när jag börjat äta kött efter två år som vegetarian under högstadiet, och tänkte att nej.. då får det va så, nu blir jag fulltime vegetarian. And off it goes, ska väl bara lära mig att äta grönsaker också.
 
Men egentligen gott folk, köttindustrin är ju bara skit av rang, och nej människan är inte skapad för att äta föremål som flaxar, råmar eller på andra sätt uppträder underligt. Då hade vi antingen fått klor eller slipade hörntänder att leka med, men har istället fingrar att greppa tag bär och andra småsaker med, samt tarmar som går uselt ihop med kött då dessa är för långa för att djurdelarna ska hinna passera utan att ruttna.
 
Kött bidrar till ohälsa och sjukdomar, samt miljöutsläppen från helvetet. Och då har vi inte ens kommit in på ämnena om djurens lidande, stress och plågeri.
 
Då tar vi det lite snabbt. Vilka är de vanligaste fysiska folksjukdomarna idag? Tänk högt och få fram ett par stycken på egen hand så kan jag skriva under på att flera av dessa orsakas av köttätande, annars googla järnet vid frågetecken.
 
Miljöfrågan är så brutal och omfattande att jag tror det räcker som uttalande för att ge er en bild.
 
Sen kan vi fråga oss hur vettigt det är att många fattiga länder skickar iväg sin vegetabiliska mat till i-länder som djurföda istället för att själva sätta mat på bordet då det idag lever runt åttahundra miljoner svältande i världen. Mer lik för oss i väst att knapra på, och låt de fattiga barnen dö. Det skapar jävligt dålig stämning.
 
Låter bilderna tala för resten av skitindustrin, om en bild säger mer än tusen ord får jag mer kraft under kortare tid genom att visa er människans respekt för djuren såhär. Jag blir så satans.. bara trött ibland.
 
 
 
 
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se