Hoppfull

Det sköna med ifall jag skulle få en diagnos vore lättnaden i bekräftelsen. Det känns som att jag ofta förgäves förklarar och berättar min upplevelse och får tillbaka den där misstron. Den där subtila känslan av att man anses lat, dåligt diciplinerad, fel, konstig, svår, att det egentligen inte är så farligt, man försöker bara inte tillräckligt. "Alla människor upplever dom sakerna i sin vardag." 
 
Jag har inte gjort annat än försökt. Gjort saker jag inte velat, kämpat mig igenom saker tills jag vill spy av utmattning, jag har gråtit över att det är så svårt, att det inte funkar. Vad är det för fel på mig? Jag hade med glädje sluppit två djupa depressioner och fyra års konstant panikångest. Jag skulle gärna fokusera bara på studierna istället för det faktum att jag läser samma rad fyrtioåtta gånger utan att ha förstått ett skit. Jag skulle gärna ha sluppit ångesten av att gå till jobbet, jag hade gärna sluppit lärdomen om att både barn och vuxna mobbar ut den som inte förstår det sociala spelet. Jag missar inte tåget med vilje, jag sitter inte en hel dag med ett leende på läpparna när jag inte kan ta tag i något så simpelt som att skicka en jobbansökan eller skriva ett blogginlägg.
 
Jag hade gärna sluppit rastlösheten. Den som sätter mig i total obalans när jag är uttråkad. Den som får mig att säga upp mig på dagen när jag inser att jobbet kommer driva mig till vansinne nästa gång jag måste gå dit. Jag önskar att jag kunde ha bakgrundsljud utan att explodera. Ibland börjar jag gråta bland folk för att jag inte kan ta mig därifrån när de tuggar tuggummi med öppen mun. Det är inte normalt, men det är samtidigt helt okontrollerbart. Jag är snart tjugofyra år gammal, jag har förstått mina begränsningar. Jag kan vara lat och hoppa över disken någon dag, men det här är något reellt. Om jag inte gör något jag brinner för hamnar jag i en svacka, och det går fort. Det är inte ens så att jag ser till att göra saker jag trivs med, det är något oundvikligt. Jag vet hur en depression drar ner i svart kall apati, och det är inte vackert. Dit ska jag aldrig mer, och jag vet att det är en konsekvens av att blunda för mina verkliga behov. Att sätta egna regler och anpassa omvärlden efter mig, inte tvärt om.
 
Ifall jag går genom en utredning och får reda på att jag inte har ADHD kommer jag nog lägga mig som en boll i någon vecka och kippa efter luft. Jag behöver veta vad det är. Jag behöver få en förklaring. Men i nuläget är jag hoppfull.
 
 

Rastlöshet deluxe

Mitt normaltillstånd är att det kliar i mig, hela tiden. Jag blir uttråkad och understimulerad i stort sett varje dag. Samtidigt kan det vara svårt att hitta motivation om man inte är omringad av möjligheter som ger just den där stimulansen jag behöver. Jag skulle gärna klättra, spela squash eller glidflyga varje vecka om det inte vore för att det kostar pengar och jag vet att det krävs hårt mentalt arbete för att ta sig igenom tråkiga arbetsdagar. Det gäller att prioritera. Det är därför jag är så van vid att leva på minimum. Får jag in sjutusen i månaden är det enorma summor, jag tror jag haft så hög lön kanske fem månader av mitt liv. Resor innehåller billiga hostels, mat från stormarknader istället för restauranger, gå istället för att ta tunnelbana om det är möjligt, och så vidare.
 
Oavsett om jag kommer få en ADHD-diagnos eller inte så har jag fått vansinnigt stor hjälp av boken "ADHD/ADD som vuxen: så lyfter du fram dina styrkor". Jag har gråtit med boken, skrattat med boken, haft så hög igenkänningsfaktor att jag suttit och pipit bland folk. Det är som att den vore skriven om mig, för mig. Den boken är den enda ingången jag har där jag slipper tvivla och känna mig konstig. Den beskriver precis det här jag har störst problem med - att göra saker jag inte tycker om. De flesta kan uthärda, köra på utan att välja sidovägar trots att dom är less på sina arbeten. Folk har varit besvikna på mig och tyckt jag gett upp för fort. Jag har blivit besviken på mig själv för att jag inte har kapaciteten, undrar varför jag inte kan. Det är svårt att förklara känslan. Det börjar med en besvärande känsla av olust. Vrider på mig, kollar mer på klockan, vill inte gå till jobbet nästa arbetsdag. Sen går det över till total panik, gråt innan jobbet och riktig nedstämdhet. Tappar motivation, börjar se ner på mig själv, har ofta kollegor som fryser ut, tappar glädjen och till slut efter bara någon vecka är det så outhärdligt att jag säger upp mig. I boken jag har läst står det att människor med ADHD är fullständigt okapabla till att göra saker de inte trivs med. Att de ofta säger upp sig och brukar sluta som mångsysslare med eget företag. Precis vad jag vill göra och vet är det enda jag kommer trivas med. Det står även att människor med ADHD går sin egen väg, ointresserade av omgivningens medgillande eller ogillande. 
 
Det finns inte en vecka så länge jag kan minnas då jag inte funderat eller skrivit ner vad jag vill göra. Nya planer och idéer, hela tiden. Har fulla böcker med anteckningar om drömmar. Men jag vet nu vilken riktning jag vill gå i. Jag vet vad jag vill bli och vart jag vill plugga. För låga betyg står dock i vägen och jag måste ta tag i komvux. Jag har mina mål och vet att jag kommer kunna nå dom, men just nu och här känns det så avlägset. Jag sitter i situationen att jag återigen söker ett jobb att stå ut med. Ödslar lite mer tid. Stressar och vrider på mig. Vill iväg. Vill slippa understimulationen. Vill få en utredning, vill känna inre frid och att jag verkligen gör vad jag vill göra, på mina egna villkor. Jag är den enda som kan ta mig dit.
 
 
 

Hur jag tänker rösta och varför

När jag tänker på de partier vi har möjlighet att rösta på ser jag främst två sidor: de sociala problem vi löser genom förändrad kunskap, öppenhet och förståelse, och de problem vi inte kan ändra genom något annat än ren politik. Även om vi kan rada upp hundra samhällsproblem så måste vi prioritera, vad är viktigast att fokusera på idag och varför?
 
Sverige har turen att fortfarande leva i bubblan av förnekelse. Av frid och fröjd och hopp om en spikrak framtid. Rapporter om miljöförändringar i världen säger annorlunda. Dessa skriker förgäves för döva öron. Vi har ett fåtal år på oss innan det kan konstateras att det är för sent att rädda smältande isar. Vad innebär det? Vatteninvasioner som sänker massvis av landområden världen över. Den tillgängliga oljan börjar ta slut, och vad händer ifall vi inte hunnit komma tillräckligt långt med de förnybara och miljövänliga bränslena? Vi går bakåt i utvecklingen, tvingas tillbaka ett par årtionden där vi kan glömma allt som heter vårkollektion på H&M och ny iPhone.
 
Det kommer ske under vår livstid, det är ett faktum, men tyvärr har vi fortfarande valet att stoppa huvudet i sanden. Samtidigt flödar debatter om jämställdhet och skapar ramaskri åt ena hållet och uppkavlade ärmar åt det andra. Det är ett stort problem att kvinnor fortfarande ses som det svagare och mindre betydelsefulla könet, men det är inget vi har tid att på ett politiskt plan kämpa för som utgångsfråga. Det är jämförelsevis som att man fem minuter innan huset exploderar ställer sig och städar kryddhyllan i köket före man tar sin familj och drar därifrån. 
 
Frågan om jämställdheten är dessutom inte något man borde kämpa för genom politiska partier. Att försöka påtvinga något genom en liten grupps övertygelse i demokratins namn sätter många människor i ett tillstånd av totalvägran. Att människor tvingas till saker de inte är eniga om kommer skapa mer uppståndelse och vägran än positivt bemötande av de som i dagsläget medvetet eller omedvetet förtrycker och vill upprätthålla patriarkatets könsordning. Det är något vi måste nå andra vägar. Genom dialoger. Organisationer. Debatter. Bloggar. Är människor fortfarande inte mottagliga för feminism när de väl står med facit i hand och alla missförstånd är utredda skulle det ändå inte hjälpa ifall F! så skulle få flest röster i valet. 
 
Och SD handlar inte om rasism, det handlar om trygghet, om traditioner och oviljan till förändring. SD-väljarna vill känna sig säkra. De känner av "vi och dom"-segregationen. De känner av rashierarkin, de känner av fördomarna och de känner av olikheterna mellan svenskarna och invandrarna. De är frustrerade över att pengarna läggs på invandrarna istället för svenskarnas skola, vård och arbetsmarknad. SD-väljarna är trötta på dålig politik helt enkelt, och SD är det parti som tar upp de frågor som många svenskar känner för mest. Vi måste sluta demonisera  SD-väljarna och istället försöka få dom att förstå att SD inte har svaret när det kommer till integration. Och om inte integration är vad de söker får vi försöka inse att känslan av att söka trygghet är mänsklig, och att det i väldigt få fall faktiskt handlar om ren rasism. Det är en långsam process där vi alla får ta vårt ansvar att vidga vyerna och ta till oss mod att utforska, för kommande generationers skull.
 
Moderaterna drivs mer av pengar än medmänsklighet. De senaste åtta åren har visat i vilken riktning de ville gå. En del människor är mer värda. De arbetsdugliga, ambitiösa och högutbildade. De vita och rika. De med egna företag. De får förmånerna. Svenskarna har som tur är genomskådat deras klasspolitik och vill återigen ha ett Sverige med lite mer solidaritet.
 
Nu skulle vi ju kunna gå efter namnen på partierna för att få en uppfattning om vad de står för, men det är inte hela sanningen. Vänsterpartiet har till exempel i många fall hårdare driven miljöpolitik än miljöpartiet, vill nå den integration som förhoppningsvis SD-väljarna söker, och har till och med mer jämställda löner än F!s politiker.
 
Jag vill att vi börjar se allvaret i miljöproblemen innan vi bittert får ångra våra val, därför kommer jag rösta på vänsterpartiet.
 
 

Jag vill ha det på det här sättet

Tänkte bara skriva något kort så ni vet att jag lever. Har flyttat tillbaka till Oslo nu som flera av er säkert redan vet. Bor i en tvåa med två andra som aldrig är hemma, med andra ord mycket space och låg hyra, helt perfekt. Fick jobb samma vecka jag kom hit - åker runt i södra Norge och kollar så att alla gamestores har reklamen från "vårt" företag lagom in peoples faces. 
 
Imorgon blir det en tur ner till staden av mors härkomst, Fredrikstad, där jag har spenderat många strålande somrar av hoppandes på brännmaneter, lilla sjöjungfrun på norska (Fumle) och nationaldagsfirande i hemmasydd särk så fager att allas vår Jimmie Åkesson skulle ha fällt en tår.
 
Leker annars med tioårsradie-duon Louis och Samir mestadels. Sjunger engelska låtar översatta på svenska "slå mig bebis en gång till" och mästerverket "jag vill ha det på det här sättet" av bakgatspojkarna.
 
Jobbar i genomsnitt (baserat på två dagars arbete) sjuhundra timmar om dygnet och ska upp igen långt innan solen gått upp imorgon. Mer uppdatering om livet i smeten med inslag av ringmurar och "jag har aldrig gemensam skål" kan förekomma.
 
På återseende mitt herrskap
 
Tar mitt Katy Perry-face och går och lägger mig

Att bara få veta och bara få vara

Jag har fattat att något är annorlunda med mig sen jag var ganska liten. Folk har påpekat det i olika sammanhang, lärare har intresserat sig för diskussioner eller extra uppgifter i ämnen jag brunnit för. Jag har blivit utfrusen och mobbad i så många grupper att jag tappat räkningen, trots att jag varit vänlig och okomplicerad. Jag slutar nästan på dagen om jag inte trivs på ett jobb, men jag är världsmästare i att göra bra första intryck på arbetsintervjuer. Fast det finns inte plats för såna som mig i det här samhället. Det är social kompetens och rätt drivkraft som efterfrågas. Kvinnor och tjejer har alltid hatat mig, och ändå har jag haft deras ryggar i otaliga situationer. Jag är lättuttråkad, gillar att få vara social på mina egna villkor. Ena dagen kan jag hålla en lektion i sjukvård för fyrtio personer, och nästa drar jag mig för att fråga någon om vägen. Jag blir lätt överbelastad, och får jag inte egentid så blir jag väldigt lättirriterad och tappar fotfästet. Jag har otroligt svårt att koncentera mig så länge jag inte har fullt fokus genom eget intresse. Jag vill alltid att saker ska hända, jag vill ha spänning och utmaningar, men inte alltid tillsammans med andra. Jag är väldigt lugn, tyst och enkel på de jobb där jag är understimulerad, vilket jag ofta är. Ju längre tiden går, ju mer önskar jag möjligheten till eget space för att inte gå i högvarv av stress. Men arbetsplatser är sällan utformade så. Man måste prestera och tvinga sig till att försöka möta andras mått av vad dom vill ha av en. Man måste möta vad man gav under arbetsintervjun, för hade jag inte kört knockout på chefen hade jag inte fått jobbet från början, och att vara arbetslös är ju bara slöseri med tid ifall man vill tjäna ihop lite pengar till att resa. Också märker kollegor att man egentligen är forcerad, udda, mindre energisk än vad man kraftsamlade sig till första dagen. 
 
Problemen finns aldrig med människor jag trivs med, eller under korta möten med random folk. Men resten, oftast kollegor, där får jag ofta ångest av att gå till jobbet för att jag vet att jag har en roll som inte är jag att upprätthålla för att jag ska slippa bli den på jobbet alla undviker. Jag har inte sociala skills på nivån med människor jag inte klickar med. Jag vet inte vad som krävs av mig, jag vet inte om jag vill behöva vara någon annan än mig själv mer. Jag är så trött på att bli dränerad på energi för att försöka undvika mobbning. Jag är så jävla trött på andra människors intolerans för avvikande personligheter. Jag försöker hitta ett svar, något som kan hjälpa mig att lägga nån pusselbit, men rädd för att andra i min närhet ska vika undan när de får höra min verklighet. Jag är väldigt intresserad av psykologi och har försökt läsa mig till kunskap och förståelse. Jag har sprungit över det faktum att jag är HSP, högkänslig, vilket gör mig intaglig för vibbar som andra missar gällande människor. Jag läser ofta folk som öppna böcker och vet saker de inte själva upptäckt. Jag läser av stämningar och tar in så många intryck att jag lätt blir överbelastad och kräver egentid att smälta och sortera, det är därför jag kan skifta så i humör, och det är därför jag nästan alltid reser ensam. Men efter den upptäckten var det fortfarande ett stort glapp, det var något som fortfarande saknades. Jag ser många likheter i särbegåvning, men det som känns mest klockrent och som jag snubblade på först igår var faktiskt ADHD. Det är som att läsa om mig själv. Svårt i samspel med andra personer, svårt att hålla fokus, lättuttråkad, rastlös, söker spänning, kämpar för att slutföra uppgifter osv.
 
Och sen då, skulle jag få en diagnos, hur hjälper det mig? Jag vill aldrig vara den som använder diagnoser som ursäkt. Jag vill klara mig själv, jag vill bara bli accepterad för att jag kanske är mer galen, mer passiv, mer social eller vad jag nu kan vara vissa dagar, än vad många andra är. Jag skäms över att skriva det här, målar ut mig själv som sämre fungerande i vissa situationer. Jag läste att det kunde ha med intelligensen att göra, gjorde ett test och fick "grattis, det är det högsta resultatet på provtestet", hur man nu ska ta mensas provtest på allvar eller inte. Jag vet inte in eller ut. Jag är så less på att känna mig dålig över hur jag inte kan nå upp till de krav andra ställer på mig. Jag försöker så jäkla hårt och har alltid gjort. Jag har försökt maskera och täcka över svårigheterna. Jag själv har inga problem med hur jag är, men samhället och många andra människor får mig att känna mig icke önskvärd. Kan inte hålla mig i ledet, kan inte hålla en jämn übersocial förmåga, kan inte spela tillräckligt bra. Kväver mig själv för att nå upp till de krav jag egentligen inte ligger i nivå med. 
 
Jag älskar de människor jag klickar med, jag älskar så oerhört mycket här i världen. Är levnadsglad och positiv, intresserad och lättroad i massa områden, men när det kommer till samhällens krav står jag passiv. Jag har endast den förmågan som ligger på min nivå, varken över eller under. Jag inser att det enda jag kommer vara nöjd med i livet är att vara egen företagare, och det kommer jag bli. Men jag lever här och nu. Det enda jag verkligen hade velat vore att få forma mitt liv omkring andra människor efter mina förutsättningar, och få känna att jag är helt okej ändå.
 
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se