Vad finns det för motargument

För en stund sen läste jag igenom kommentarerna från ett blogginlägg där det diskuterades hur stor chans det var att lyckas beroende på vilka förutsättningar man har från barndomen. Det var väl självklart och de flesta kom med bra argument. Nyckelbarn var mindre motiverade och såg inte studier som en självklarhet medan de över arbetarklassen halkade in på de fina högskolorna utan att ens reflektera över varför, och valde linje efter slösurfande någon vecka efter studenten. 
 
Slutsatsen var hur som helst att majoriteten hittade den riktiga vägen även om några var desto mer osäkra på om de verkligen hade vad som krävdes. Av en slump fick jag även en inblick i vad vuxna önskade för en nyfödd för någon vecka sen och temat följde samma tråd; plugga och skaffa en utbildning.
 
Vad refererar vi denna önskan till, i grund och botten? Trygghet kanske, säkerhet, möjligheter, en bas, en viss status, vad? Är det kunskapen vi är ute efter? Studera och bli allmänbildad! Studera och få roliga år på kårerna! "Att studera" säger ingenting om vad en människa i grund och botten vill. En person kan vakna upp en dag och inse att det självklara valet är att gå i kloster, bo i ett hippiekollektiv, jobba på den lokala krogen, volontärarbeta på ett skepp, krossa systemet och skriva politiska låtar, frilansa som serietecknare eller mata gamlingar på byns äldreboende. Vart har ni utbildningarna till allt detta?
 
Vad är det alla dessa valen saknar? Pengar och en ekonomisk trygghet. Det saknar stigande framgång. Men når önskningarna om andra människors lycka utanför en framgångsrik karriär? Varför är livets självklara val lika med pengar?
 
Jag träffar många nya människor och får alltid frågan vad jag gör, direkt följt av om jag studerar. Jag är i just den åldern där folk (om de inte redan pluggat klart) borde börja tänka på det pronto. Det blir jag tillsagd gång på gång på gång. Och jag svarar alltid att nej jag reser mest och där emellan gör jag vad jag känner för, jobbar när jag får brist på pengar. Höjda ögonbryn. Skeptiska motfrågor. Tillsägningar om hur de vill att jag ska ändra mitt liv (för att systemet ska få så mycket nytta av mig som möjligt) och försök till att resonera fram när jag ska styra tillbaka till det normativa spåren där man slipper tänka själv.
 
Vem som helst ska kunna berätta sin livshistoria om när hen låg hela dagar på stränderna på en ö dit hen kom efter att ha paddlat i en egenflätad korg vilken hen skapade i Malaysia efter att ha volontärat på en ekologisk bondgård som hen hittade via sina sju israeliska vänner hen träffade i Somalia.
 
Eller om när hen besökte ett barnsjukhus för att få inspiration till den politiska serietidning hen började skriva sen hen blev förbannad på att fängelset serverade bättre mat än äldreboendet som hen fick jobb på efter att ha hoppat av nian. Eller vad för nåt outbildat trams hen nu än må syssla med. För om en människa är lycklig, om en människa bytt riktning och gör vad hen idag mår bra av och vill spendera sitt liv med, utan varken pengaflöde eller status, bryt då era förbannade normativa inrutade tankebanor för vad fan har man att säg mot det?
 

Eget liv egna val

Och jag som trodde jag skulle få bättre möjlighet att blogga.. Flyttade ut till mormors gamla stuga för några veckor sen, hade inflyttnings/födelsedagsfest med tre kompanjoner och sov några nätter i huset veckan därpå. Nu ger jag det ett nytt försök att bo här ute, och Micko har jag med mig. Det där med internet skulle väl va problemet. Fick låna en teliasticka och fick ett simkort med en veckas surf gratis, synd bara att täckningen här ute är sämst. Och att teven inte fungerar.
 
Igår kväll tänkte jag att.. nu kör vi med nya kosten, och det fungerar finfint. I boken jag läste stod det att man kommer få vänja sig vid att folk tycker man överdriver. Som tycker att "lite ska man väl få unna sig, man måste ju få leva också", och jag tänker att.. sköt er själva. Hade jag velat unna mig lite så hade jag absolut inte valt den nya "livsstilen". Särskilt som hsp (sign sensitive) märker jag hur stor skillnad sockret gör för mig. Det ger mig ingenting positivt och är ingenting kroppen behöver, så what's with att försöka locka en tillbaka till vanor som skadar mer än hjälper? Dessutom har jag haft en jobbig satans mage så länge jag kan minnas, och det kanske inte bara laktos jag är känslig mot, det kanske även är gluten eller vem vet vad. 
 
Så nej jag äter inga djur, inget som kommer från en levande ko, inget socker, ris och inget vetemjöl. Däremot frukt, grönsaker, bär, massa olika oljor, fullkornsprodukter, fröer, nötter, kryddor, soya, quorn, tofu, ägg, egna dippsåser och majonäser osv. Listan kan göras nästan hur lång som helst. Och jag mår jättebra!
 
 

Den magiska tågresan och Håkan

Tänkte ge en sammanfattning av min interrail-resa också. Det var ju alltså tänkt att jag skulle dra till Rom för att träffa Håkan som jag lärde känna i Helsingfors i somras, och vägen dit blev med tåg.
 
Första stopp München. Irrade runt, hittade världens coolaste hostel som var en stor by av sjukhustält inne i ett industriområde som gjorts om till klubbar och andra kvällsöppna hak. Efter en snabb tur till själva oktoberfesten och en promenad med en trevlig tysk drog jag tillbaka till hostelet och hittade två tjejer från San Francisco som bodde i samma tält. Maggie somnade, så jag och Melissa stack ut i mörkrets industrilokaler och hittade en klätterklubb där vi tog en öl med några tyskar. Sen åkte vi kundvagn och gick in i ett indiantält dit även hostelets ägare kom och partajade en stund. Blev en massa Lara Croft-bilder. 
 
Sen kom Maggie och vi hittade en engelsman och en italienare i en stor konstarbetslokal. Fler öl, Melissa och jag hade väldens möte vid urinoarerna i intilliggande byggnad. Dagen efter stack jag till Österrike, liftade till Bechtesgaden och promenerade upp i bergen på tom mage. Var så slut! Fick ett rum i ett b&b tillhörande ett äldre par, drog till Hitlers gamla icke bombade örnnäste och fick reda på att jag både åkt fel buss och inte alls var i Österrike utan i Tyskland.
 
Stack vidare till Lubljana i Slovenien, träffade en rolig amerikansk ungrare på hostelet, vi drog ut till olika barer, han försökte lära mig ryska. Vi stack till ett dräggkvarter som polisen gett tillåtelse att tillhöra ungdomarna, drack förjävliga shotar, gick till en hall och spelade fussball med några slovener och gick sen till en lekplats där vi satt och snackade i ett torn. Dagen efter tog vi en tur i stan, gick en gratis tour som var så trist att vi diskret smög bakåt och försvann runt ett hörn. Istället hamnade vi mitt i ett medeltidståg innan vi tog en hiss upp till slottet.
 
Åkte sen till Venedig där jag varit tidigare, kunde inte låsa in ryggan så jag släpade runt på den ett par timmar mitt i natten under min promenad (som urartade till vilsegång som vanligt) innan tåget till Rom där jag sov på golvet om vartannat. I Rom träffade jag Håkan, vi stack till Vatikanen och skrek svordomar på finska över gränsen. Sen började vi förfölja munkar, nunnor och fina präster med klänningar. Vi hittade vår gud Christoph Waltz, såg världens gladaste nunna som körde bil och köpte en romardräkt.
 
Vi förföljde en präst som var så jäkla snabb genom en kyrka som hade en bakdörr som Håkan trodde var till för när krogslagsmålen urartade. Sen hittade vi en religiös fest som vi crashade genom att promenera fram och tillbaka längs vägen stelt som gå-över-gatan-mannen-skyltarna. Polisen undrade om svärdet var riktigt, sen förföljde vi en Frankensteins monster-kopia och hans sällskap till en restaurang, sjungandes på Lady Gagas Judas under tiden.
 
Andra dagen hade vi utklädningsdag. Jag i Maggies dirndl-klänning från oktoberfest, romarhjälmen och svärdet, Håkan i skölden och bröstskyddsgrejen. Det började ösregna så fort vi kom till colosseum, så vi ställde oss och posade för ett par euro mitt i stationen. Sen sprang vi i ösregn, åt pasta/pizza och härmade kända italienare och förföljde fler munkar. Vi bestämde oss för att frysa till is när vi fick ögonkontakt med en uppenbarligen religiös människa, och stelnade till när vi sen passerade tre nunnor. En av dom gick fram till mig och viftade med ena handen framför mina ögon och då brast det för både mig och Håkan, och nunnorna.
 
Sen följde vi kartan till en pil som Håkan råkat rita med sitt blod föregående dag. Det ledde till en bil. Sen gick vi på jakt efter kyrkan från föregående dag, och hittade den efter en sådär trehundra år. Trapp-fest, och när vi insåg att vi inte hade kontanter att åka tillbaka till hostelet med ställde vi oss på Piazza Navona och posade inför glada britter och någon unge med tillhörande far. Under en pose stod Håkan på knä med skölden ovanför huvudet, och jag stod med svärdet ner mot honom, och en av de brittiska tanternas kommentar: "Maybe he cheated on her, maybe she's just having her revenge". Varken jag eller Håkan kunde hålla oss längre. Efter fem minuter hade vi tre euro (och 1 cent som vi fick från pappan som tog fem bilder på sin son med oss) och kunde åka till hostelet. Vi bara slutade posa och gick därifrån.
 
Nästa dag stack jag till Genova där jag sov på ett hotell som var så fullt med rök i väggarna att det inte gick att andas. Drog nästa dag till Milano, Zürich i Schweiz och Frankfurt där jag satt hela natten på ovanvåningen med alla missbrukare. Dom var rätt trevliga, men sorliga. Stack sen till Amsterdam där jag var drygt en timme innan Hamburg och en tågfest tillbaka till Danmark med en tysk från kupén bredvid.
 
Oerhört random resa, men hade kul som alltid!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Självdistans

Jag tror seriöst stenhårt på självdistans. Jag tror på att rucka på alla de stela fack vi väntas rätta in oss i. Jag tror på magkänsla och livsglädje framför ideal och anpassning. Det kommer en tid då vi alla blir medvetna om hur våra kroppsdelar speglas i andras ögon, hur vi stelnar i åtråvärda mönster och formas till att bli vår utsida. 
 
Varje gång jag märker en förändring, när jag känner hur obekväm jag börjar bli av att ses eller känna mig som min kropp framför min personlighet behöver jag rätta till den där ordningen. Genom självdistans. Vad var det negativa med att vara ful nu igen?
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Clear up the mess

Märks det att jag saknat att blogga eller? Det är som att jag drabbas av någon form av abstinensbesvär när jag går för länge utan att skriva. Men det handlar inte om att skriva för skrivandets skull, det är så mycket som samlas i huvudet när man spenderat de senaste veckorna med att sitta timme efter timme på tåg, med näsan i en intressant bok och i samtal med människor som på ett eller annat sätt får en att tänka till.
 
En upplevelse jag gärna delar med mig av är sambandet mellan det inre och det yttre kaoset. Jag fick höra för ett tag sen att röran man har omkring sig speglar vad som pågår in the mind så att säga. Det här var alltså när jag hade mer skräp än golv i mitt rum och tre stora utrymmen fulla med kläder på ovanvåningen.
 
Så jag gjorde utrensningen of all times, spenderade en hel kväll åt rejäl städning från grunden till bra lugnande metal/gamla blandskivor från artonhundrafrösihjäl inklusive hits från allas vår Lill-Babs. Tog ytterligare en dag åt att skicka iväg drygt ett ton kläder genom tradera och kände under processen hur lugnet liksom föll på plats bit för bit. 
 
Dessutom fick jag tips om en kost att hänga i granen. Läste genom en bok och tänkte att det var värt ett försök. Grundtanken var väl egentligen att skippa allt som kommer från en levande ko och hoppa över socker samt vetemjöl. Kosten bestod dock av hyfsat mycket kött, så det gäller väl för mig att börja livnära mig på bönor, linser, nässlor, spenat och linfröolja istället. 
 
Jag vet sen tidigare godis-uppehåll att jag mår mycket bättre utan socker. Laktos har aldrig varit min vän och varför inte skippa vetemjöl när man ändå håller på? Inte för vikthets utan för att jag tror på mindre djurförtryck och att hitta det närmaste svaret på vad kroppen egentligen är till för att äta. Dock har jag hört att total sockeravvänjning är lika svårt som att sluta röka, ge mig styrka.
 

Vi är bäst

Satt här i mitt rum med tända ljus vid sjutiden och tänker att.. fan om man inte skulle ta och gå på bio? Har velat se den nya Lukas Moodysson-filmen "Vi är bäst" och väntat på att den skulle ha premiär hur länge som helst. Min första tanke var, jaha här är alltså en av tjejerna när hon var barn, kanske var det här hon började inse hur sämst samhället är osv. osv. Insåg sen att det faktiskt var åldern hon skulle ha genom hela filmen och tänkte att.. fan. 
 
Men ju längre in i filmen man kom desto högre igenkänningsfaktorn och kunde börja titta tillbaka på när jag själv var sådär löjligt ung och naiv. Tretton år. Och jag kände så igen saker i folk jag umgåtts med, typ Sara.
 
Med undantag för Charles-Ingvar-looken och den trista egenskapen att försöka hålla tillbaka de som var rättfram kände jag igen mig mycket i Bobo. Den där känslan att vara omtyckt av sina kompisar men ändå stå bredvid och undra vad som är fel på en. Titta på när alla hittar varandra och man själv blir över. Vara bestämd i åsikten men ta andraplatsen. Följa mer än leda. Och jävlar var jag tillbakadragen på den tiden, det var kul att se en liten del av sig själv i alla tre. 
 
Det var liksom ingen "Tjenare kungen", ingen spark i röven på samhället, bara några unga tjejer som i sin relation till varandra försökte hitta en väg att göra revolt. Vi var för övrigt fyra personer i biosalongen. Gött att sträcka ut benen över två säten och njuta i två timmar. Dessutom insåg jag att vi hade mer djävulskap för oss och desto mer kul i den åldern, men filmen är definitivt värd att se.
 
Och kanske man skulle börja spela trummor?
 

Lyft varandra!

För att fortsätta på samma spår som föregående inlägg tar jag helt enkelt och lägger upp en ny kategori kallad systerskap och börjar lyfta tjejer jag tycker är grymma. För jag tror att vi behöver öva på det här. Sätta oss själva åt sidan, se andras goda egenskaper och låta oss bli inspirerade, helt utan baktankar och missunnsamhet. Jag tror bara det kommer göra oss gott att kunna känna äkta glädje, och vi behöver skapa fler band med varandra där vi har öppna, varma och ärliga relationer. 
 
Hur som helst finns det en bloggare jag följt under ett tag som inspirerar mig mer än dom flesta, och hon vet nog inte ens om det. Hon får mig att både vilja pierca mig, tatuera mig och spontant ändra frisyr, och jag som är riktigt petig vad det gäller musik, filmer och skribenter fastnade direkt för den här blivande journalisten. Det faktum att hon är så oförutsägbar, blandar stilar till att bli något man aldrig riktigt kan sätta fingret på och gör det på ett så självklart sätt, och dessutom gör saker som ständigt håller en inspirerad gör att jag kickar igång den här kategorin med just henne.
 
Lägger upp en bild på en av dom snyggaste piercingarna som finns och länkar till hennes blogg, ni kommer dit genom att bara klicka på bilden. 
 

Systerskap ger styrka

För precis en vecka sen när jag tog mig ut på en kort spontantripp ut i Europa, närmare bestämt Hamburg och Århus hade jag med mig en bok jag lånat på biblioteket. Ju längre in i boken jag kom, desto mer förstod jag sambandet mellan det faktum att vi mest står och stampar på samma ställe i kampen för feminismen och hur vi kvinnor hanterar varandra i olika situationer.
 
Boken handlade om en kvinna som under ett och ett halvt år förklädde sig till man och fick ta del av deras värld, deras tankegångar och förhållningssätt till varandra och kvinnor. Även om USA i boken framställdes som världens mest tragiska och sexistiska land kom det även fram en ny häpnadsväckande vinkel - respekten.
 
Män respekterar varandra. Män hjälper varandra. Känner man inte varandra undviker man ögonkontakt, som det uttryckes i boken "if you don't wanna fuck him or kill him you show your respect by avoiding eyecontact". Det är rakt, ärligt och okomplicerat. Hur gör vi kvinnor då? Först och främst respekterar vi inte ens oss själva, vi är mer där för att be om ursäkt för vår existens. Jobbar i diket. Bär den tron mannen sitter på och hatar varandra. Där har vi det, vi kvinnor hatar varandra. Vi tål inte att det går bra för någon annan, vi klarar inte av att se någon annan få den uppmärksamhet vi själva vill ha. Vi tycker inte om varandra just av den enkla anledningen att vi har samma kön.
 
Se er omkring. Hur kommer det sig att det oftast inte fungerar på arbetsplatser med endast kvinnor? Varför förekommer det skitsnack och oärligt spel bland tjejer i alla åldrar och på alla tänkbara ställen? Varför all denna mobbning och dessa utfrysningstaktiker? Varför ställer sig inte tjejer som en samlad grupp för att stötta den som blivit slagen eller våldtagen? Varför kallar vi varandra hora?
 
Vi kommer aldrig komma längre så länge vi inte kan släppa grupptrycket och den kultur som genomsyrar en obehaglig inställning till varandra. Jämställdhet kommer aldrig nås så länge vi inte jobbar tillsammans. Vi behöver supporta varandra, glädjas åt den andres framgångar, vända avundsjukan till motivation och visa lite jävla systerskap. 
 
 

Generation we're all the same

Vad är det egentligen som avgör vad var och en av oss tycker är snyggt?
 
Smaker på tapeter och skor kan skilja sig oändligt, men när det kommer till helheten av en människas personliga stil är det oftast förutsägbart till den grad att man somnar bara av att tänka på det. Men idag tog det nog fan priset och jag satte juicen i halsen av kvävt skratt i stil med "vad fan säger du människa".
 
Ända sen jag jobbade i garderoben på ett uteställe i Tranås har de där midjekorta skinnjackorna gått mig på nerverna. Inte för att dom är fula, utan för att alla har dom. Det matchas såklart med en löst stickad tröja, tighta jeans och ankelhöga boots, eller ännu värre, vita converse. Och några tunna ringar samt ledig makeup, ni vet, se osminkad ut men ändå vara misstänkligen snygg. Håret är långt och blondt eller med en ljusbrun ton. Eller jävlar om man skulle ta det ett steg längre och ta på sig en rymdinspirerad topp, en svart mössa med något häftigt skrivet mitt på pannan och ett par doc martens. Också bloggar man om det med en pose och en blick som säger "whatever" men ändå ger de där moderiktiga stilpoängen. Varvat med inlägg om resan till London och bilder på ens nakna fötter och en kopp te. Alltid. Samma. Jävla. Sak.
 
Och det var just ett sånt inlägg jag läste idag. Klichétjejen på tjugo år med den uttjatade looken och systemkameran som fortfarande inte tycks kunna ta några bra bilder, som sen skriver om glädjen i att äntligen våga vara sig själv efter de svåra åren som tonåring då man var tvungen att passa in. 
 
Men så tänker jag vidare och inser att vi nog alla är väldigt klychiga. Mer eller mindre. Och rätta mig om jag har fel men styrs inte vår smak efter vilken musik vi lyssnar på? Visst fan har jag varit den klassiska rocktjejen med kängor, nitar och svart svart svart. Med en något större färgradie idag är jag fortfarande dragen till samma attribut. Det konstiga är att jag inte bär ett enda av mina plagg i någon samhörighetsanda, utan kort och gott bara för att det är snyggt. Vem inspireras vi av? Om jag tänker tillbaka på tiden när jag började rata vero moda, vem i bandet sum 41 var det jag snodde stilen från? 
 
Men det finns utrymme för lekfullhet, det är roligt att blanda stilar. Hur kan det komma sig att så förbannat många unga tjejer lyckas bli sådana totala kopior av varandra gällande stil, intressen och personligheter?
 
 

Hemma bra men borta bäst

Det här med att ta emot bidrag. Varje gång folk tar upp arbetsförmedlingen och manar en att gå dit för att skriva in sig frågar jag varför. Vad är meningen med att gå dit och anmäla sig, genomföra kurs efter kurs, slösa tid, ansöka vad man uppmanas att söka och känna hur liksom livslusten rinner av en i ren tristess?
 
Folk svarar alltid att det åtminstone ger en pengar. Visst, men då blir nästa fråga.. vartifrån tas dessa pengar för att dom ska hamna i min ficka? Hur jävla många problem finns det inte i samhället idag, problem som kunde lösas om pengarna bara hamnade på rätt ställe? Också ska jag av lata grunder skrapa åt mig lite av det som både är gratis och gott. 
 
Om jag bosätter mig här i den medelstora staden och rutinmässigt kör arbetsförmedlingens spår kommer jag antagligen bli apatisk, bitter och till slut beroende av de där pengarna jag idag avfärdar. Det är inte att sätta sig på röven och vänta på att livet tar en i kragen som är lösningen, och det är definitivt varken produktivt eller livsbejakande. 
 
Nej, jag behöver inte dom där pengarna. Det är en initiativbristande lösning, vi lever inte på 60-talet när Sverige var tomt på arbetskraft och slösar bara tid av våra liv på att gräva ner oss i olyckan över bristen av jobb.
 
Om det inte var för Sveriges ekonomiska situation hade jag aldrig hamnat i Tyskland för snart tre år sen. Idag är jag så knuten till landet att det är en del av mig, och jag älskar människorna och det faktum att tjejerna tar lika mycket plats som killarna. Jag älskar att dom är utåtriktade, jag älskar språket och jag älskar städerna. Att bara komma tillbaka och gå längs gatorna ger mig trygghet.
 
Utan alla erfarenheter utomlands hade jag aldrig hamnat i Finland och blivit tokförälskad i Helsingfors. Utan Helsingfors hade jag aldrig hittat Tallinn och utan alla dessa resor hade jag varken fått se Ljubljana eller Flachau.
 
Det är städer och platser jag aldrig skulle ha hittat om det inte var för Sveriges jobbiga situation. Städer där de behöver arbetskraft till den grad att de sätter ut skyltar i butiksfönstrena, fäster lappar på anslagstavlor och bombaderar den lokala tidningen med annonser. 
 
Vi kan aldrig skylla på att där inte finns några jobb. Vi kan inte sätta oss på de mest urarmade ställena och klaga på bristen av sysselsättning. När man har sett hur grönt det är på andra sidan vill man inte längre bo i Sverige, och det säger jag inte ens med den ekonomiska frågan i tanken.
 
 

Dagens tips

Det händer så jäkla mycket hela tiden att jag inte vet i vilken ände jag ska börja. Där finns bara ingen tid eller möjlighet att blogga längre, men senare i veckan kommer det förmodligen vända och då blir det lite mer kontinuerliga uppdateringar om vad som hänt den senaste månaden eller sen jag nu skrev sist.
 
Men! Däremot skulle jag bara vilja lägga lite tid på att skicka vidare den inspiration jag känner just nu. Som veckans räddare när jag tappar hopp om människofolket och för en stund kan få lyfta av den där tunga filten som tycks tynga mina axlar mer och mer ju fler böcker jag läser och ju fler dokumentärer jag kollar på. 
 
Jag är faktiskt glad. The end of rotlösheten för den här gången kanske. Mår bra i hela situationen helt enkelt. Och här har ni lite av den glädjen jag andas.
 
 
Steve-o, som bara är den där sjuka idioten i jackass. Fast som sen visade sig vara både vegan och djurrättsaktivist för peta. Sprang av en slump på en film där han berättar om livet inom slakteriernas väggar, och trots att jag såg hela "earthlings" klarade jag bara att ta mig in halvvägs i den här. Jag vet hur mycket det krävs att mentalt ta sig igenom så mycket lidande, men vetskapen om att en person så dräggig och störd person som Steve-o har en sida där han på allvar vägrar ställa sig bakom förtryck mot djur ger mig så jävla mycket hopp.
 
 
 
Och sen har vi skådespelerskan Geena Davis, också helt oväntad, som genom en video om hennes tävlande i bågskytte gav mig insikten i hennes fenomenala bidrag till feminismen. Hon skriver brev, hon ifrågasätter, hon kräver förändring och är dessutom utbildad inom medias jämställdhet med vilket hon jobbar med både i USA och i andra länder. En punkt hon tar upp är det faktum att tv-tittande bidrar till hur barnen ser på sig själva och varandra. Ju fler timmar en flicka kollar desto färre möjligheter tror hon att hon kommer ha i livet medan det för killar förvränger synen på det motsatta könet till att bli mer sexistisk. Vad hon gör är otroligt och jag beundrar henne för det.
 
 
 
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se