Nostalgiskt, och hålla käften

Jag kan ha den här låten på hjärnan i dagar.
Så i ett försök att bota detta lägger jag upp den här.
Den är 2006 så det bara skriker om det!

!







Det är lättare att inse sina misstag om andra analyserar åt en.



Bättre än såhär blir det inte

*

Vad tar man sig till när ödet inte vill att man går åt något håll?

Tankar kring Facebook

För en stund sen visade mamma mig ett urklipp från en tidning som hon hängt på kylskåpet, vilket handlade om facebook, en sida där man kan hitta nästan vad som helst om vem som helst.

Personligen är jag daglig användare av facebook sedan flera år tillbaka, men nu frågar jag mig själv varför.
Jag har tidigare skrivit här i bloggen att jag inte vill berätta för mycket om vad jag gör i vardagen, eftersom det då skulle tråka ut hela gemenskapen med andra människor. Då finns det till slut inte mycket att prata om när man träffar kompisar och andra personer i ens närhet. Hos mig ligger det dessutom en glädje i att berätta särskilda saker ansikte mot ansikte, till stor del på grund av reaktionen från de jag pratar med, men även för att det blir roligare och mer spontant att föra en dialog om andra inte redan kände till vad man tänkt säga, trots att specifika detaljer förmodligen lämnats utanför nätet.

Och trots dess detaljlösa uttryckssätt man använder på facebook, vilket mer eller mindre bara kort berättar vad man gjort under dagen, vad man tänker på, vad man har för planer för morgondagen, eller till och med så enkla saker som jobbtiderna följande dag, vilket humör man är på, vad det blir till kvällsmat eller hur många myggbett man fått på sin vänstra ankel, berättar de trots allt mer än tillräckligt för många personer som vi bara har en ytlig relation till, och tar därmed död på mycket intresse och ett flertal samtalsämnen när man väl ses.

Tidigare idag träffade jag en kompis som heter Angelica. Vi möttes på lilla torg där vi satte oss på en bänk och småpratade lite. Efter bara några minuter lät samtalet i den här stilen:
- Vad har du gjort på senaste tiden?
- Jag har varit mycket med My och Ida.
- Jo, så mycket vet jag..
- Själv då?
- Jag träffade tjejerna från klassen en kväll.
- Just det ja, var det kul?
- Ja det var det. Och för några dagar sen skrek grannarna att det var en häst som sprang lös, men när vi tittade upp såg vi..
(Jag tänker ordet älg och vet precis hur slutet av historien kommer låta)

Trots att jag själv är flitig facebookanvändare ställer jag mig nu frågan: hur roligt är det egentligen att dela med sig av sin vardag i så opersonlig form för hundratals människor varje dag?
Bryr sig speciellt många om vad jag haft för mig, och framför allt: bryr jag mig om att andra människor, kända som mindre kända, har koll på vad jag gör?

I längden kan jag tänka mig att det stora informationsutbudet vi delar med oss av förstör det roliga i att träffa de för oss mest intressanta människorna i vår vardag. En fika skulle bli ganska innehållslös, ett snabbt möte med en gammal kompis skulle inte innebära en lika stor lust att stanna och prata som om man varit utan koll på vad hon gjort sedan sist man sågs, och tanken på att personen man kanske träffar just nu säkert kommer gå hem och skriva om vad som hänt under kvällen för mig att kommentera imorgon gör alltihop jävligt tråkigt.

Däremot ser jag vardagliga historier som en kul sak att blogga om så länge det är saker jag redan delat med mig av för de jag sett fram emot att berätta det för, eller om det bara är en helt vanlig dag som egentligen aldrig skulle komma på tal utanför bloggen.

Men vad det gäller facebook vill jag göra en förändring.
Som den smygfotograf jag är älskar jag att lägga upp bilder för andra att se, vilket såklart ger andra människor en stor inblick i vad jag haft för mig, men vid sidan om detta vill jag numera bli desto mer hemlighetsfull än jag faktiskt redan är.
Jag vill att kommande möten med människor ska bestå av färre "jag vet", och flera "VA?!".

Ni är ju ganska roliga ibland

Förra söndagen skrev jag ett inlägg om att jag de kommande tre dagarna inte skulle ha någon tillgång till internet eftersom jag och några kompisar då skulle befinna oss ute i skogen.
Följande dag hade jag dubbelt så många besökare som vanligt och antalet gånger dessa personer varit inne och läst var nästan det tredubbla. Tisdagen likaså.

Och man tänker liksom... okaaj?


Nu får ni dela med er


Berätta gärna om ni fått höra att ni är lik någon!



Nyfiken som man är

I den senaste kommentaren jag fick stod det att jag snarare var lik dessa två:

Mary-Louise Parker

 

 

Mia Kirshner

Och det kan jag verkligen leva med.

Men jag funderade och funderade utan att komma på vem det kunde vara som kommenterade. Någon som skriver korrekt, vet att jag använder uttrycket "snyggve", har koll på min min bror och skrev liknelsen som en komplimang.

Avslöja dig?

Inte lika charmigt

Hahahahaha (läs många fler "ha").
Förra gången jag träffade släkten på mammas sida pratade vi om vilka kändisar vi var lika. Alla tycker Jesper är lik Jason Segel, mer känd som Marshall i "How I met your mother".




Jesper tycker att Jacke är lik Brolle.




Och sen går Jespers mamma förbi och säger:
- Du ser ut som Angelina Jolie från Changeling
Utan att ha sett filmen tog jag det som en komplimang och tänkte att det var ganska najs att se ut som henne.
Fram till jag nu letade upp en bild.



Alltså.. är det såhär min släkt ser mig?

En helg i öst

I lördags började jag och den nya hattmannen Robert spåna på vår idé om vad vi skulle göra nästa gång jag kom till Kalleskrona för att träffa min nästkusin Jesper, Robert och folket.

Bara sådär bestämde vi att det skulle ske.... samma kväll! Jag fick med mig fler människor and off we went.

Nu har jag inte tid för att skriva vad som hände, och jag har dessutom inte bilderna på denna datorn. Men vad dygnet innehöll var bland annat en lama, Penny och dom RajochRajochRaj, morgonsovande bland glada män i båt, luftost och jorden runt på två dagar.

Dom kommande tre dagarna kommer nu bli ganska fullspäckade och jag kommer inte vara i närheten av internet. Bara en massa träd och ungdomar.

Det får alltså bli en uppföljning.
På återseende mitt herrskap

Har blondiner det roligare?

Jag skulle handla igår kväll och rusade in i affären ungefär sju minuter innan det stängde. Planen var då att bland alla matvaror dessutom få ner ett paket hårfärg, men kunde som ni förstår inte stå och ha beslutsångest i denna röra. Jag tog då en färg som såg mycket ljusare ut än vad jag egentligen tänkt, eftersom mitt förra färgningstillfälle då jag även då ville ha en ljusare färg fick precis den mörkbruna färgen jag redan hade.

Jag stack hem till Mathias där han, under tiden vi tittade på film, hällde i alla kemikalier i mitt hår.
Ljusare blev det. Nästan för ljust, men med topparna något mörkare än det övriga. Det var dock inte lika illa som den gången för fem år sen när jag blekte håret för att hälla grön toning i. Hårbotten var blond, därefter följde mörkblondt, oranget, brunt och längst ut mörkbrunt, då den blonda färgen sen ersattes med den gröna. Om resultatet blev lyckat kan ni nog lista ut själva.

Just nu har jag lite svårt för att vänja mig vid den nya färgen, och jag skulle tro att jag egentligen passar bättre i mörkt hår, men tja.. det skadar aldrig med lite förändring.

Charta 77


Ännu en gammal låt det bara skriker nostalgi om.


Man orkar inte blogga varje dag

Dagar för glädje och dagar för sorg.

Vanor är till för att brytas

Vilket jäkla väder det skulle bli helt plötsligt. Jag vill ha sol och lite färg på benen och näsan.

Men man kan väl ha nytta av såna här dagar också. För efter den dagen när jag skulle träffa Louis och i radio blev kallad en 16-årig tjej av en värnpliktig kille kände jag att det får vara nog!
Jag är nästan övertygad om att det har med min frisyr att göra. Det hänger ju bara, dessutom behöver det färgas. Anledningen till varför jag alltid sätter upp mitt hår är ju på grund av att det annars bara ser ut som att någon har satt en skämtperuk på mitt huvud. Ni ska se mitt passfoto säger jag bara. Folk tror inte att det är mitt riktiga hår, och hur roligt är det?

Personligen vet jag om att jag passar bäst i kort hår, men nu har jag haft det och vill istället låta det växa så jag kan göra frisyrer av det. Men! Jag är fruktansvärt trött på min lugg och min hårfärg.

Har ni någon bra idé på hur jag kan klippa mig utan att det ska behöva bli kort i nacken, men för att jag ändå inte ska se ut som att jag går i högstadiet?
Kan ni även tänka någon färg jag skulle passa i förutom mörkbrun? Jag börjar bli något trött på det.

Kommentera anonymt om ni så känner för det.

Nationaldagen

Igår var det Sveriges nationaldag, vilket inte firades som de tre senaste åren då jag stått och svettats i tivoliparken iförd försvarets grönkläder, och som förra året dessutom med en fana i händerna.
Nej nu när jag inte längre aktiv i försvarsutbildarna cyklade jag istället till stan med min kamera för att ta lite bilder på de ungdomar som fortfarande hänger med.

Det var verkligen sommarhetta, och jag ångrade direkt mitt byxval då jag hade långa jeans på mig. Men besviken blev jag när jag kom fram till stora torg och upptäckte att försvarsutbildarnas fanor i år bars av två lite äldre befäl vi haft vid tillfällen som kring nationaldagen, hvss och utbildning i antika historier. Med andra ord var där inga ungdomar, för följt av dessa herrar kom frivilligorganisation efter varandra, där även Kristianstadflickorna var med på ett hörn. Musikkåren spelade och gick först när de sen tog sig ner till tivoliparken. Efter dessa kom hemvärnet, och slutligen hela cirkusen jag precis nämnde.




I parken träffade jag sen min far, som tröttnade på firandet lika snabbt som jag eftersom där bara var en massa sega framträdande, långsamma låtar som spelades och långa uppehåll emellan.
Istället för att fokusera på allt tjohej på scenen åt vi istället glass, solade och efter att han gett upp helt och cyklat hem satt jag kvar och njöt av värmen.



Kvällen spenderades sen tillsammans med Mathias, Sara och Lillen. Vi slog oss ner på några bänkar på helgedalskolan med musik efter att ha spelat fotboll. Sara skjöt mig i bakhuvudet när hon siktade på ett skott längs marken. Dessutom trillade hon omkull när hon skulle rädda en av mina skott.
Mathias skjöt alltid till höger om målet och jag träffade alltid mitt på målvakten.

Fast sen fick vi utbrott på alla myggor, och det blev dessutom kallt, så alla stack hem utom jag som hängde med till Mathias och kollade på Shanghai noon tills jag somnade.

Bilder kommer efter hand.
Hur firade ni Sveriges nationaldag?

Nu är det sommar, nu är det sol

När jag gick i åttan och nian umgicks jag en del med några killar som var ett år yngre än mig. En måndag hade en av dom på sig en Beatleströja som han köpt under helgen på Broby marknad. Då tänkte jag att "nästa gång den marknaden är ska jag åka dit". Men utan att jag egentligen hade någon aning om vilka datum marknaden var missade jag den år efter år.



Fram till i lördags då jag faktiskt kollat upp mer fakta efter diverse diskussioner om marknader med Ida och My. Tyvärr kunde ingen av tösabitarna den dagen, så jag åkte dit med Mathias istället.
Vi promenerade runt ett par timmar innan dom började plocka ner kläderna, smyckena, plånböckerna, djurleksakerna, godiset och allt det andra tjafset i sina skåpbilar.

Jag hittade två par örhängen som jag köpte efter att ha gått ner till bankomaten på torget i Broby och tagit ut lite riksdaler, och dessutom tagit lite hoppbilder utanför lilla butiken.



Vi traskade sen vidare i det otroligt fina vädret till hembygdsparken där vi tog en fika och sjuhundra tramsbilder.
Jag älskar verkligen platser i en gammeldags miljö, vilket inte är en nyhet för de flesta av er.
Vi tog oss därefter till mormor som jag pratade med en stund. Jag och Mathias satte oss sen vid sjön, men kallt blev det när solen gick i moln, så jag försökte viska ännu en stund med mormor innan vi körde tillbaka till Kristianstad.

På återseende mitt herrskap

Åt rätt håll

Nu börjar jag komma ikapp.

I fredags började jag känna mig något bättre. Trots att jag fortfarande hade sjukt ont i halsen och inte kunde prata kände jag mig piggare, så under kvällen körde jag och Mathias till Polle och Issa i några timmar. Jag fick nästan direkt ett block och en penna i handen så jag kunde sitta och rita hästar och kommentera viktiga saker som jag publicerade i bloggen igår, och som ni säkert undrat över.

Det kloka folket hade dessutom skip-bo som vi spelade. Polle blev aldrig av med sin femma och blev förbannad på Issa eftersom hon varje runda saboterade för honom, Mathias var kass och jag vann.
När min hals började göra revolution på riktigt och skrek efter honungsvatten körde vi hem och kollade på "raise your voice".

Dagarna mellan 28 och 4

Tips! Ligg hemma när ni är sjuka!

Efter kvällen hos My kunde jag knappt prata. Jag hade ont i bihålorna på höger sida och låg hemma med feber i flera dagar.

På tisdagkvällen fick jag så ont i halsen att jag inte visste vem jag var, så på onsdagen gick jag till vårdcentralen där läkaren tittade lite i min hals för att därefter ge mig diagnosen laryngo bronkit, vilket innebar att jag hade en inflammation i de nedre luftvägarna och som jag skulle bli av med genom att hosta slem. Hon skrev även tre mediciner för mig att hämta på apoteket samma dag. Jag och Mathias tog oss dit, men där fanns ingen medicin.

På kvällen upptäckte jag vita prickar i halsen, och att halsmandlarna var lika feta som mina handleder. Jag hade däremot ingen smärta i lungorna och något slem hade jag inte sett röken av.

Så under torsdagen ringde vi till vårdcentralen, berättade vår upptäckt, och efter en stund sa kvinnan att de åtgärdat vårat problem. När vi på eftermiddagen än en gång gick till stan var där bara ett nässpray utskrivet.

Vart fredagens första samtal gick har ni nog listat ut. Jag fick en ny tid till vårdcentralen, där de petade mig i halsen med en bomullspinne och snabbt kunde ge beskedet att det inte var laryngo bronkit, utan en halsfluss där inga bakterier var inblandade.
Det fanns med andra ord ingen medicin att ta för det.

Är det inte fantastiskt med vårdcentraler?

Det var den tjugoåttonde

Efter två dagars vila då jag var både förkyld, febrig och hade ont i bihålorna åkte jag på fredagen till My, dit även Ida kom för att grilla.
Vädret var som vanligt stabilt fram till vi anlände till gud vet vart. Ett enormt hus mitt ute i skogen som tillhörde familjen My.

Vi var verkligen skitkassa på att grilla eftersom hälften av grönsakerna och haloumin (som My påstår är en ost, men som jag vet är en polsk svinstek!) och hamburgarna trillade genom gallret eller ner på marken. Det mesta var mitt fel. Lite gallret också eftersom det var mellanrum överallt. När vi nästan var färdiga började det åska för hela slanten, himlen blev grå och vi hörde att det kom närmre och närmre. Precis när vi var klara började det regna, och när vi två minuter senare satt vid köksbordet var det skyfall som efter en stund ändrade form och blev hagel.



När vi ätit gick vi med Mys lillasyster ut i en lada där vi hälsade på en massa kattbebisar och deras släktingar och mammor. En del av dom var inte ens en vecka gamla, medans de lite större på ovanvåningen var det sötaste jag sett! Hade dom inte låtit och rört på sig så mycket hade jag smugglat ner en i varje jackficka.




Vi gick sen in på Mys rum och jagade ut både en geting och en spindel innan vi satte oss i sängen och babblade sönder min hals lite mer än den redan var massakrerad. Haha när dom körde mig till bussen senare på kvällen ställde vi oss och lyssnade på musik i bilen fram till bussen kom för att stå några minuter där vi var. När jag sen var en halv sekund från att gå ur bilen stack bussen så vi fick köra rally till nästa hållplats där det stod över tio tjejer som skulle in till stan, vilka jag dessutom satt och pratade med under hela bussresan, så långt rösten höll.

Efter den dagen har jag varit sjuk. Alltså. Sjuk.
Ja. På återseende mitt herrskap

Anti flag

Ännu ett band jag lyssnade mycket på när jag var ung. Huhu.

 

Jag lånar Louis uttryck:

SWEET!

Dagens

Han är trög. Det ringde en om ett jobb igår. Jag sprang in till duschen där Mathias stod så han fick svara. Jag hade egentligen en intervju till en skola igår. Fick svara på frågor på datorn istället. Hemtjänsten och posten har jag fått jobb inom. Ska jobba mellan typ 03.00-16.00 många dagar.

LARYNGO BRONKIT eller HALSFLUSS. FÖRKYLNING OCH SKIT DESSUTOM
HURRA!
Jag vet att du vill. Jag blir lite nyfiken. Nååå?
Musik för rabiessmittade & bögar
Typ femtitremiljarder människor som kan sjunga får inga skivkontrakt, men detta spelas på tv.
Kallar du mig tjock? eller vadå?
Vem var död sa du?                             Hej
Hur missar man att se                          Jag heter
ett helt släp?                                         Jenny

Mathias, 25 år   Flygplan
Hur missar man

Jag har sett han skratta en gång, och det var när Sara satte en råtta på mitt huvud.

Oväntat som få

Det mest intressanta telefonsamtalet jag varit med om genomfördes idag.
Jag satt vid datorn och väntade på ett mail när mobilen ringde. Med tappad röst och allt sprang jag till badrummet där Mathias var och duschade. Jag bankade på dörren och när han till slut öppnade kastade jag mobilen mot honom. Förvirrad och dyngsur svarade han utan att jag hade någon aning om vem det var som ringde, men jag kopplade efter hand att det handlade om ett sommarjobb!




Kommer ni ihåg när jag skrev om den dagen då jag ringde nästan åttio samtal gällande säsongsarbete?
Ett av dessa gick till Kristianstadsbladet, där dom tyvärr bara anställde utbildade journalister. De bad mig istället gå in på internet och fylla i ett formulär om att jobba som tidningsbud, ni vet när man ska gå upp en halvtimme innan man gått och lagt sig för att citera en sketch ur "John Cleese greatest hits".
Idag ringde dom alltså och ville att jag skulle jobba ungefär mellan den första juli och sista augusti. Bra lön, korta arbetspass på ett område fyrahundra meter hemifrån. Jag skrev på en lapp åt Mathias att han skulle jubla, kalla dit en orkester och be befolkningen i Uruguay göra vågen.

Bu!

Det är apbra väder. En sån dag där man bara längtar efter en diagnos på inflammerade luftrör och röstvila på minst en vecka. Jag jublar. Låg ute och solade innan en stund, men det kröp pissmyror på mig och jag höll på att hosta upp mina lungor. Sen jag var i USA har jag bara haft en sådan fruktansvärd otur.

Stulen plånbok, pengar tagna från mitt konto, dåligt väder vart jag än åkt sen jag kom hem, förkyld i nästan tio dagar och nu detta.

Jag har för bövelen en intervju imorgon på en folkhögskola, den enda jag sökt till hösten. Har inte fått tag på dom för att höra om jag kan få en ny tid eller vad som helst, utan får be någon ringa åt mig imorgon.

Ja idag tänker jag vara gnällig, för detta är inte roligt längre.
På återseende mitt herrskap.

Vi hoppar över en dag och det var den tjugofemte

Nu har jag tänkt och funderat, men jag kan seriöst inte komma på vad jag gjorde förra måndagen, så nevermind.

Under tisdagen var jag ganska sjuk efter att ha fått förkylningen som fortfarande sitter i efter att jag förvirrat sprungit fram och tillbaka över A3-fältet för att träffa Louis förra söndagen.
Halva dagen satt jag därför hemma och snorade, men fick sen rycka upp mig då jag och Mathias gick bort till hans faders fik på långebro och åt frukost, jag skulle nämligen senare ta tåget till Helsingborg.

När jag kom fram till staden i väst hade jag över en timme på mig att ta mig fyra kilometer till P 7 som tydligen också låg i ovanstående stad. Men att följa den värdelösa ursäkt för en karta jag hade skrivit ut tidigare under dagen var inget alternativ, eftersom jag inte ens visste åt vilket håll jag skulle börja gå åt. Jag gick därför och frågade ett par herrar som jobbade inne på stationen. Uppenbarligen hade de ingen bra koll på staden, men jag hade tur, för där kom fram en trevlig man för att hjälpa mig, och det var verkligen vad jag kallar god service för att vara en (ska jag kalla det civilist eller svensk?) som inte tog betalt.



Först studerade han kartan grundläggande innan han började rabbla siffror om vilken buss jag kunde ta. Sen skulle han kolla skyltar när bussarna gick, men visste inte riktigt om bussen han hade tänkt sig stannade på det ena eller andra stället, så vi gick istället in på skånetrafikens lilla kundcenter för att vidare rannsaka alla busstidstabeller med deras tider och kartor. Men inte blev han mycket klokare för det, och själv stod jag nog bara och såg förvirrad ut, för om inte han visste så kan ni tänka er hur mycket jag förstod av vart jag skulle ta vägen.

Han bestämde sig till slut för en buss, och vi gick vidare till en skärm för att se vart just den bussen gick ifrån. Ja, självklart fick man eskort till rätt avgångsplats där chauffören inte dykt upp än. Den oerhört entusiastiske herren började ställa frågor till de andra resenärerna som tio minuter senare skulle hoppa på bussen om de visste exakt vart på min lilla karta den rätta busshållsplatsen skulle befinna sig, och när han som skulle köra bussen senare dök upp fick han samma fråga.

Utan att egentligen veta precis vart jag skulle hamna om jag hoppade av vid hållplatsen jag nu blivit tillsagt minst trettiosju gånger att lämna bussen vid var det just vad jag senare gjorde, och tro det eller ej, men jag kom fram! Trekvart för tidigt dock. Jag satte mig i solen och läste i häftet jag fått vid medicinutbildningen, och sen tog det inte lång tid förrän folk började samlas kring en bil som stod utanför grindarna.
Jag förstod snabbt att jag var den enda från Kristianstad som kommit dit, och kände därför inte igen några av de andra namnen på lappen vi fått hemskickade. Fast. När jag gick fram till de andra var ju Petersson där!



Vem fan är Petersson tänker ni.
Det är en ung man jag gått flera kurser i Höllviken med, och som jag säkert nämnt tidigare i bloggen. Jag skrev inte i den här bloggen under februari 2007, men hade jag gjort det kan jag lova er att ni hade fått läsa om en intressant historia där bland annat "klappa händerna" tillhört innehållet.
Jag kände dessutom igen en av de andra killarna. Men jag kunde inte riktigt placera honom förrän efter en stund. MAMMA! Har ni följt min blogg så måste ni veta vem mamma är. Kan dra historien kort:

När jag gick ledarskapskursen var jag på väg ut från matsalen när en ung kille med kragen uppvikt stod i närheten av utgången. När jag gick förbi honom passade jag på att vika ner kragen och fick ett ironiskt
- Tack mamma, av grundkursaren.
- Varsågod min son, sa jag lika ironiskt och gick ut.
Detta upprepades varje gång vi såg varandra, han med sitt:
- Hej mamma, och jag med mitt:
- Hej min son

Då gick jag även ledarskapskursen med ännu en Pettersson, som på något vänster lyckades krångla sig in i rollen som min mamma, och jag fick veckan ut leva med att vara Petterssons dotter.

Nu stod jag alltså där med mamma, Petersson, och ett tiotal okända människor, som sedan skulle sluta i ett trettiotal personer när vi efter en stund kallades in i en liten lokal med tre grönklädda herrar.
De följande två timmar fick vi information om varför vi kallats till Helsingborg, vilket var på grund av att det militära ville ha oss på en kant i det nya försvaret. Lappar skulle fyllas i och frågor skulle ställas innan vi kunde ta oss därifrån igen, då de flesta av oss var anmälda till en grundläggande soldatutbildning i slutet av juli.

Får väl se om det funkar, om det är något för mig.
Men nu ska jag försöka bli frisk.
På återseende mitt herrskap
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se