10 små mål det här året

1. Se årets föreställning på Fredriksdalsteatern i Helsingborg. Eva Rydberg är en av de svenska kvinnor jag beundrar mest och det finns något magiskt och äkta med det stället. Det var även där jag fick upp ögonen för Beatles, för lite drygt tio år sen.
 
 
2. Gå på så många loppisar jag bara hittar och hinner med. Oavsett land, stad eller by så är loppisar alltid sjukt spännande. Utomhus, inomhus, vår, sommar, höst, vinter, gamla, unga, skolor, garager, fotbollsplaner, kläder, möbler och ett hav av märkliga och fantastiskt snygga saker på ställen man aldrig skulle hamnat på annars, med människor man kanske bara endast delar ett intresse med.
 
 
3. Börja med skytte igen. Helst skulle man ju beställa hem en Kalashnikov, men plan B är kanske mer inriktad på gevärig kaliber 22 eller/och pilbåge. Ska försöka teleportera mig tillbaka till antingen medeltiden eller 40-talet, men tills det händer vill jag ha en stor jäkla pilbågstavla i trädgården oavsett vart jag bor.
 
 
4. Någon gång i år tänkte jag sätta teman på vissa veckodagar med typ 30-tal, 40-tal, 50-tal osv. 
 
 
5. Är ju diplomerad massör nu men kommer även gå raindrop-utbildningen så snart bär det av mot Götlaborg igen.
 
 
6. Grotesco-gänget har satt upp nån form av teaterrevy i Stockholm som jag måste se om det så är det sista jag gör. Stockholm blir det hur som helst inom kort med min främsta vapendragare.
 
 
7. Sy någon form av hittepåmedeltidsdräkt och gå all in i Sveriges utbud av medeltidswhatever.
 
 
8. Läsa fotoboken jag fick i födelsedagspresent när jag bodde i Berlin men fortfarande knappt öppnat och sen fixa en massa urflippade och hämningslösa fotoshoots antingen ensam eller med folk som hoppar på tåget.
 
 
9. Promenixa en längre sträcka under en lite längre period, kanske på skåneleden, kanske i europeiska berg. Väldigt obestämt förutom att sol är beställd.
 
 
10. Lära mig ryska nog för basic vardags/resesnack. Hur svårt kan det va? Privjet!
 

It happens to be true

Vilken jäkla beslutsångest jag har. Paus. Tillbaka efter en halvtimme, nu utan beslutsångest.
 
Jag har äntligen bestämt mig för vad jag vill göra och det är en sjuuuuuk lättnad! Hela kroppen är helt i extas och jag vill dansa långdans runt kvarteret. Tänker som vanligt inte avslöja mer förrän det börjar närma sig, men jag håller typ på att börja gråta av glädje. Nu ska jag slå volter.
 
 
Är i princip på samma humör som den här låten

Tänkte att..

..lila hår har jag aldrig haft.
 
 
Nu har jag.

Och semmelwraps

Jag är oerhört lättpåverkad. Inte gällande övertalningsmetoder om jag redan har bestämt mig eller när människor beter sig illa i en mindre omfattning, utan gällande inspiration. Jag snappar upp saker hela tiden och håller mig ständigt motiverad. Prioriteringslistan skiftar med jämna mellanrum och hade jag haft pengar så hade jag gjort allt, men nu väljs det till och det väljs bort. En del bloggar kan anses fulla av magi och laddar upp drivkraftskontot till max - igår var det en massa udda bostäder på airbnb och idag är det ett ungt par som backpackar i Asien.
 
Min inre kompass lägger till en massa nya saker på listan och ena veckan ser helt annorlunda ut jämfört med nästa. Det bästa är ju känslan av realitet, att de allihop faktiskt är genomförbara om man bara kämpar tillräckligt och sen satsar, bestämmer sig och till viss grad planerar (även om de i mitt fall följs de första timmarna och sen spårar i alla möjliga udda riktningar). 
 
Klicka på bilden för att komma till backpackerbloggen
 
 
 
 
 
Sista fem tagna från Airbnbs favoriter

Att fullfölja eller inte fullfölja

Jag börjar undra om jag verkligen gör rätt som påbörjar utredningen nu. Eller utredning över huvud taget. Vad ska jag med svaret till om det inte finns åtgärder som är anpassade efter vart jag befinner mig? Svårigheterna är ett faktum, men gör det inte mer skada att låsa mig på ett ställe och gräva ner mig i rastlös än att leta sidospår som håller mig på rätt bana med samhället men på mina villkor? Jag börjar nästan tro att jag kan hjälpa mig själv mer än vad dom kommer kunna. 
 
Hade första utredningstillfället med en psykolog i måndags. I början ställde hon sig tvär till allt jag sa, käftade emot, förstod inte, hetsade mig till att svara, mötte mig med alla de fördomar jag hört i åratal och till slut var jag så tvärilsken över att någon med så mycket erfarenhet som psykolog inte förstod mer. Såg dock igenom hennes manöver efter en stund och antog att hon ville pressa mig för att solla undan de som inte var där av rätt grunder, och plötsligt var hon ganska mjuk och ställde bra frågor. Jag fick fylla i ett test och berätta i princip allt om mitt liv innan hon berättade att hennes misstankar gick mot ADHD, lättare autism och särbegåvning. Att hon la in autism förvånade mig, men hon förklarade att det finns många sociala och utåtriktade människor som fortfarande har många av de övriga symptomen. 
 
Hon ville skicka mig till en särskild grupp som hade hand om utredningar gällande personer de misstänkte kunde ha överlappande diagnoser, om jag förstod henne rätt, men att väntetiden kunde vara upp mot fyra månader. Under tiden ville hon skicka iväg två remisser - en för att pröva min koncentration och en för ett begåvningstest. 
 
Ifall utredningen hade varit i en månad från och med nu hade jag gjort det utan problem, men de psykiska kostnaderna för att stanna kommer antagligen överstiga vinsterna. Mamma sa precis åt mig att jag borde börja söka något extrajobb under tiden och hela jag frös till is. För att få en utredning krävs alltså att jag ska tvinga mig igenom ännu en period av det som får mig att må allra sämst och där jag känner av "symptomen" allra starkast. Nej. Där blir det bestämt nej. Måste hitta ett bättre system nästa gång jag har tid hos psykologen, annars kommer jag välja att hoppa av.
 
 

Den kärleken kommer aldrig dö

Jag saknar 90-talet nåt oerhört och har haft en ganska lång nostalgifas nu. Såg en gammal MTV music award-video från 1998 och insåg hur otroligt stor betydelse det sociala könandet och objektifieringen av tjejer haft under de senaste två decennierna. Att hetsa in barnen i rätt kön med rätt kläder, egenskaper och färger var inte vanligt när jag var liten men är en rättighet föräldrar slåss om idag när genussnacket bubblat upp. Ändå ser man hur barnens personligheter kvävs, flickors lek byts ut mot utseendeångest från lågstadieålder och pojkars våld uppmuntras. Vår generation bara var, och de är ur min uppfattning de överlägset mest ödmjuka, easy going och jämställda åldrarna idag.
 
Någon så indoktrinerad i samhället som Bieber smutskastas idag medan backstreet boys, five och nsync var en del av nittotalets själ för såväl tjejer som killar då de sågs som skapare av bra musik. Och, och det här är viktigt, känslor var inte något man ifrågasatte. Under min uppväxt hörde jag aldrig orden bög, mes, tönt eller fjolla - om något. Alla pojkar har samma känslor idag men är lärda att känslor är något flickor sysslar med, och flickor är mindre värda än pojkar så flickig vill man inte vara. Istället växer psykisk ohälsa, förtryckta känslor som spelar ut i ilska och större klyftor mellan tjejer och killar som endast är skapade av det sociala könet, inte det biologiska. 
 
1998 kunde världens största pojkband plåtas i århundradets tveklöst sämsta outfits och sjunga nonstop om känslor och fortfarande avgudas av vartenda barn. Säg mig hur 2000-talets hetskönande har underlättat och gjort det bättre för barnen att växa upp och leva idag.
 
 
 
 
 
 

Let my heart go

Kan inte sova så passar på att blogga istället.
 
Idag är första utredningsdagen. Känns som att det är okej vilket beslut dom än kommer ge mig. Om det är något jag lärt mig så är det att det inte är de missunsamma och elaka människorna man ska plocka livsidéer ifrån, någonsin. Det finns inga nyttiga lärdomar från det hållet.
 
Det är så konstigt just nu. Omkring mig ser jag sidospåret, människorna, den andra frekvensen. Människors vars lycka jag gläds över fast med ödmjuk tacksamhet ser att jag inte delar. Ibland undrar jag hur det känns att vara en självklar del av samhället, men oftast fylls bara hela min kropp av oändlig stirrig inspiration över hur mitt psyke leder mig. Om det är något jag lärt mig i mitt 24-åriga liv så är det att jag aldrig kommer kunna min plats i samhället efter deras regler. Det är ett faktum jag har kunnat konstatera efter försök på försök på försök. 
 
De flesta i min ålder är klara eller har påbörjat studier, de har familj, är gifta eller i fasta förhållanden. En del har hus med trädgård, fasta jobb, fasta rutiner och tredje barnet på väg. Och jag har önskat så många gånger att jag kunde vara mindre komplicerad. Det hade underlättat att inte vara så rastlös, spontant och nyfiken. Jag kanske blir tvungen att leva hela mitt liv såhär. Utan rot, utan rutin, utan trygghet. Men med adrenalin, erfarenheter och glöd. 
 
Vad är det jag egentligen vill? Vart vill jag vara om fem år när jag börjar närma mig trettio? Hur många hjärnspöken beror på samhällets långa hjärntvätt och hur många idéer är genuina? Men jag har en bra känsla över det här året. För precis ett år sen tömde jag antagligen kattlådor i Thailand och försökte rädda kattungen Trouble från att bli hundmat för artonde gången. Jag hade inte kunnat förutspå vad som skulle hända från den dagen till idag, så hur ser mitt liv ut den nittonde januari nästa år? 
 


Låten har väldigt lite att göra med texten ovanför då jag varken föddes som
kille eller använder cowboyhatt i nån större utsträckning, but you catch the drift, bra låt

Kort och skafferi

Ibland undrar jag hur min hjärna fungerar. Skulle gå till affären och panta flaskor förra veckan så jag tog fodralet med alla kort från väskan, tog på jackan, skorna och halsduken och var på väg ut. Kollade för säkerhets skull så jag hade allt med mig men hittade inte korten. Gick tillbaka till rummet och kollade på bordet, bänken, köksbordet, sängen, under bordet, i den andra jackan, i byxfickorna, överallt och började till slut undra om jag hade hallucinerat att jag hittat kortfodralet. Efter kanske tio minuter kollade jag innerfickan på en gympaväska jag aldrig använder och där hade jag lagt dom. Alltså va? Fick mig att tänka på den gången jag tappade bort mobilen och hittade den i skafferiet.
 
 

Jag klarade det

JAG KLARADE DET! 
 
I torsdags var en kollega sjukanmäld på den första rundan jag hade uppläring på i september när jag fick jobbet, så jag kastades in att ordna upp det stora köpcentret på rutan och det var förvånansvärt skitkul! Tiden bara flög iväg och igår dansade jag ut ur byggnaden ala amerikansk musikal när jag fick reda på att mitt sista jobbpass skulle bli på samma ställe. Hittade femtio spänn i en parkeringsautomat, körde en av de få bilarna med blinkande lampor på taket och blev jagad fram och tillbaka nere i garaget av vilsna shoppare som ville ha svar på precis allt. 
 
Kom tillbaka och lämnade uniformen och korten och fick en hemlig lapp innan jag skickades iväg med väl valda ord om att jag när som helst får tillbaka jobbet om jag ångrar mig. Och mina kollegor är alldeles underbara, hade velat gå på personalmöte varje dag. Till och med omgivningen har varit trevliga. Folk som kommit till bilen innan man hunnit skriva ut boten har kramats och bjudit på godis och till och med de som blivit bötfällda har önskat en fin kväll utan ironi. Eller att önska någon en kväll utan en ironi är mer av en förolämpning men ni fattar. Människor har skämtat, småpratat och lett, och fler personer har undrat över hur ofta man möter otrevliga människor än de som faktiskt betett sig illa, vilka jag kan räkna på en hand.
 
Öppnade brevet på vägen hem där det längst ned stod "Jenny er en positiv og utadvendt person som har fylt stillingen parkeringsbetjent på en tilfredsstillende måte." Är euforiskt tacksam över den här jobberfarenheten som bekräftar att alla de dåliga situationerna jag hamnat i på tidigare arbetsplatser inte haft med min personlighet att göra, utan med deras. Här har majoriteten varit lika utflippade som mig och dom sänkte sakta men säkert känslan av att något jävligt kommer hända, och den erfarenheten är det nu ingen som kan ta ifrån mig.
 
Har städat lägenheten hela natten så jag nu kan ägna resten av tiden i Oslo åt att bara glida runt i den här mysiga bubblan och få ut så mycket som möjligt av sista dygnet. Sista dygnet, wow.
 
 

Bring it on

Kan inte fatta att jag bara har en arbetsdag kvar. Som jag har räknat ner.. Jag vet inte hur jag ska hantera känslan jag har just nu, har svårt bara att sätta ord på vad jag känner. När man lever mitt i vardagen är det här och nu som gäller, men först idag började jag kunna se tillbaka på helheten och det blev så omskakande att jag började gå i cirklar. Mitt liv finns ju här i Oslo. Här har jag varit i ett år, jag ser det som mitt hem. Jag är trygg i den här staden. 
 
Minns första dagen när jag kom hit i februari och mötte en nervös Samir på Storo t-bana. Vår månad ihop med Alcazar-danser, veganska grytor och busiga kvällsutflykter. Det satans jobbet på äldreboendet som fick mig att gråta okontrollerat flera gånger på väg hem ner för backen, jobbet i matbutiken, nya roomien Rebecca, all tid med Louis, varma Oslo-kvällar på olika öar, rock in och dirty cow, dr Who-kvällar med Robert, besöket av bror, alla aktiviteter och festivaler i stan, träningen upp till skidbacken. Paus över sommaren. Kom tillbaka till ny lägenhet och nya roomies. Möglig lägenhet, mysiga kompisar till roomiesarna, blåbärsturer i skogen, Håkan på besök från Turkiet, somriga loppisturer, five och backstreet boys, jobb på activision runt i hela södra Norge och som parkeringsvakt med ett gäng galningar - första fasta jobbet som inte slutat katastrofalt. Utekvällar med Mattias och Mats-Monica, squash med Frank och Samir, nya upptäcksfärder runt hela Oslo med nya människor. En vardag på jernbanetorget, majorstuen, stortinget, grönland, grünerlökka. Hela ens liv kommer bytas ut från en dag till en annan. Alla människor kommer försvinna, alla platser och händelser kommer bli vaga minnen. 
 
Men jag tror det här kommer bli ett bra år. Redan på måndag börjar nästa mål, sen kommer jag hålla mig sysselsatt året ut som det ser ut nu. Jag är lugn och förväntansfull. Drar mot Sverige på söndag men tills dess blir det sista arbetspasset, mitt och Samirs magiska projekt, fotorunda, städning och häng med dom bästa.
 
2015, bring it on!
 
 

Crossroads

Mitt liv känns helt sjukt just nu. Jag har försökt göra upp planer för det här året sen jag kom till Oslo i augusti men med erfarenheten att vara mig så vet jag att allt ändras precis hela tiden. Jag har inte hittat något som verkligen känns som ett hem. Oslo är det närmsta jag kommit men det är så uppenbart att det bara är tillfälligt. Jag har varit ledig fem dagar den här veckan och jag har älskat det eftersom jag vet att tiden snart tar slut här. Jag ser ljuset, och trots att jag umgås med folk jag alltid har skitkul med, trots att jag älskar staden så vill jag längst inne bara vidare. 
 
Jag är inte orolig, jag är inte stressad, jag är inte panikslagen. Det är den bästa gåvan mitt sporadiska liv har gett mig. Ibland säger mitt omedvetna ifrån, men mitt klartänkande sinne är alltid lugnt och vet att saker löser sig. Ibland tänker jag på diskussionen om hur vi människor har alldeles för många möjligheter idag. Det är både problemet och lösningen. De som vet vad de vill lever därefter medan sökarna drar åt femtio olika håll samtidigt. Jag vill hinna med allt. Se allt. Uppleva allt. Möta fler människor. Leva fullt ut. Känna att jag inte hade saker kvar på min bucket list när jag dör. 
 
Står vid ett välskäl där jag hädanefter kommer börja anpassa samhället efter mig, inte tvärt om. Jag inser att när mina sparpengar tar slut och jag kommer behöva jobba så har jag inget annat val än att starta eget. Det är därför jag måste försöka få pengarna att räcka så länge som möjligt utan att jag väljer bort eller gör saker halvdana. Och det är här alla dessa möjligheter lägger sig kors och tvärs i min hjärna.
 
Enda gången min hjärna varvar ner är när jag vägrar lyssna på signalerna som säger att det inte fungerar, då blir jag istället apatisk. Men mitt normala läge är att allt är påslaget och alert och uppsnappande och högenergiskt. I mitt huvud. Jag tappar fokus direkt när något annat dyker upp, vilket det gör hela tiden. Det är fantastiskt rolig och berikande och kreativt men det är också utmattande. 
 
När det spårar helt och allt blir trassel i hjärnan måste jag skriva ner saker i min anteckningsbok. Ett stökigt rum orsakar samma trassel som hindrar det ursprunliga trasslet och då blir jag också handlingsförlamad. Det är saker som dessa jag söker utredningen för, bortsett från dom stora grejerna som ställer till det bland folk som inte förstår hur jag fungerar. 
 
Just nu ser jag allt väldigt klart. Jag är faktiskt riktigt riktigt glad för att inte tala om förväntansfull. Det är ett rent under att jag har klarat en så här lång jobbperiod och för det kan jag inte vara annat än stolt. Idag börjar sista veckan av jobb och jag ställer återigen in hjärnan på distans och sparlåga. Tänk inte, känn inte, bara gör. Jag kan i princip ta på målsnöret. Sen följer ett år av så fantastiskt berikande saker, hoppas jag.
 
Jag kommer tänka igenom alternativen riktigt noga innan jag bestämmer mig, och planeringen sägs vara halva nöjet. Livet är underbart.
 
 
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se