Siesta

Jag är kanske inte den snabbaste indianen i glashuset, men jag tänkte nu berätta lite om sommarens bravader.
 
Såhär var det. Jag gjorde ett sommarjobbsryck under påsklovet förra året då jag drog hem till föräldrarna mitt i den polisförberendande utbildningen vilken jag har ett svagt minne av att jag gick. Bland annat stod jag med en skylt på stan om mitt arbetssökande, och mellan varven mailade jag helvilt en massa spontanansökningar till allt jag kom över. Väl tillbaka i Tranås då klassen var vid parken utanför stadshuset och spelade kubb ringde det en mycket vänlig man från festivalbussen som erbjöd ett jobb på i princip alla Svergies festivaler, och på den vägen var det.
 
Så vi skiljdes alla åt när utbildningen var klar i slutet av maj, och jag som hade tetrispackat släpet med pappa som varit och hämtat allt mitt bråte hade bara en fet ryggräck med tält att transportera direkt från Tranås till Hässleholms Siesta. Måste erkänna att jag hade lite fördomar om folket jag mötte denna soliga dag på festivalområdet. Verkade uppstyrt, säkert någon som bossade runt och såg till att man gjorde allt ordentligt och lagom, samt att det säkert skulle finnas fullt med såna där självsäkra säljartyper vilka alla kände varandra. Uppstyrt och lagom höll i sig en kvart ungefär, sen gick det utför i den goda bemärkelsen. Hade inte en aning om att hela sommaren bara skulle bestå av ett enormt röjarparty utan gränser och regler, samt med människor som var så jävla sköna att man redan dagen efter var en i gänget med tretton galna upptåg rikare.
 
Siesta var kallt dock, nåt så satans kallt. Både mamma och mormor kom förbi med filtar, sovsäckar och fleecetröjor. Hade nittiotvå lager tyg runt mig varje natt och vaknade varje morgon stelfrusen till den grad att jag behövde tinas upp i morgonsolen innan jag kunde göra annat än att ligga på marken som en trött fiskpinne.
 
Vad hände egentligen då? Vi byggde byggde upp servicetälten som vi senare fyllde med tv-apparater, pingisbord, soffor och andra möbler som senare under veckan kom att utvecklas till vedträn efter störd hyperdemolation. Jag siktade in mig på att krama en kille jag såg rätt ofta utan att snacka med honom. Vare sig det var på campingen, på nån spelning eller promenadstreckan däremellan var han målet och fick säkert sammanlagt tjugo kramar. Jag och Jesper drog runt och letade efter ställen att komma in på med våra VIP-band, och backstage var ett av ställena. Vi kastade glas mot väggen bara för att vi kunde och snackade med alla i vår väg. Den svenska björnstammen frågade jag vilka dom var efter världens längsta kramrunda, och insåg efter en kort förklaring av deras egentliga storhet att jag nog var på fel festival. Även kapten röd kramade jag eftersom han såg ut som en snäll version av Frankensteins monster, men hans storhet hade nog stigit honom åt huvudet för han var väldigt osympatisk utan att jag ens visste vem han var.
 
Jag hängde sen med nån punkare här, nån efterhängsen t-shirt-målare där och med folket i servicetältet. Efter att ha varit nykterist i över två år byttes det till att vara onykter i sju veckor. Nån gång stod jag och pratade om vikingar på en sten, en annan gång ritade alla på servicetältväggen, spelade pingis vilket slutade med att alla i princip bara låg runt bordet eftersom det var för svårt att springa när allt gick i slow motion. Vi klappade polishästar som dreglade och hade sig, kollade på Raised fist med tillhörande move, alltså att höja knytnäven och se arga ut. Vi konfronterade drägg, åt upp musikernas snacks, high fivade och missade, drog runt och snackade med främlingar. Ibland var det jobb också. Vek lite kondomer, spelade pingis, tvingade folk att bära våra armband och lite sådär. Siesta var den lugna och kalla festivalen - uppvärmningen kan man säg.
 
Har heller inte många bilder att hänga i granen, nästa inlägg får bli om Sweden rock.
 
Stay tuned, nu går jag och lägger mig, nattinatt.
 

Rövkramp och morahästar

Nu har jag suttit och knådat ihop en bättre version av min blogg. Den rosa färgen vägrar försvinna och mustaschkvinnan sitter jag nu och undrar varför i hela friden jag har med, men annars hyfsat nöjd. Har kramp i röven efter att ha suttit på golvet i nästan tre timmar eftersom internet funkar bättre vid dörren.
 
Nu går jag och firar att jag är ledig imorgon.
 
På återseende mitt herrskap
 
Sommarfavorit i repris, morgonutflykt på Peace & love

Rabblar random nonsens

Har uppenbarligen inte alla höns hemma gällande bloggdesignen just ikväll. Försökte snitsa till den lite men lyckades istället få in en främmande kvinna med tillhörande drömfångare runt halsen som profilbild, samt fingermustascher, guldbruna ögon och allt möjligt som någonstans inte riktigt kändes som jag.
 
Pallar inte försöka läsa fler koder nu med tanke på att jag ska upp vid ohuman och plågsam tid imorgon. Tänkte skramla ihop något bättre för bloggen vid tillfälle, men tills dess får ni dras med det tjusiga jag lyckats åstakomma hitills.
 
Bjuder på en gammal goding från Polen-resan i nian som plåster på såren:
 

Cockpit och alla möjliga andra könsord

Ska dra till med något så trevligt som en filmrecension utan att varken låta som en antikvariatinriktad bibliotikarie eller en museiintresserad kulturminister.
 
Filmer över huvud taget brukar vara antingen hjärndöda, objektifierade, kallblodiga eller bara svåra, värst i en kombinerad variant. American pie och superbad som bevis på humor som går ut på killar med en jävlig skev kvinnosyn, de hjärndöda i form av varenda film innehållande Cameron Diaz och Adam Sandler för att nämna en bråkdel, där allt går ut på följande: heterosexuella hittar varandra, får problem, löser dom, slut. Ja ni fattar. Resten är väl bara en go blandning av spanska filmfestivalutställares bästa verk, brittiska mordserier och en och annan mysig Forrest Gump.
 
Vad jag däremot tänkte dra till med är en otippad svensk Jonas Karlsson-film. Svenska filmer i sin ära (eller nej, det var svårt att komma på några svenska mästerverk utöver "se upp för dårarna", "prinsessa" och "fucking åmål"), så hittade jag för några dagar sen filmen "cockpit". Den hade allt. Jonas spelade flygkaptenen Walle som tog på sig kjol och läppstift för att kunna kvoteras in som kvinna då han nekats en plats på alla flygbolag som man. Det blev plötsligt tydligt för både Walle och samtliga filmtittare vad tjejer utstår mer eller mindre regelbundet på grund av sina kön. Hur ser det egentligen ut när andra gör sexistiska närmanden eller förminskar och gör det tydligt att tjejen är undantaget? Det var inte överdrivet, inte gjort ironiskt eller dumt, bara precis så som i princip varje tjej kan skriva under på någon gång har skett.
 
Det både inspirerade och öppnade ögonen när Walle utan tvekan vägrade den unkna behandlingen från andra män. Varför var det självklart för honom att ryta ifrån men inte för tjejer i verkliga livet när killar tar sig friheter att tafsa, kränka och förminska? Tjejer står redan lägst, det uppstår ingen respekt från killarnas sida på grund av en tillsägelse, och det är kanske där hoppet börjat fallera och tjejer börjat anpassa sig. Att ryta ifrån besvaras oftast bara med en blinkning, skratt eller en kommentar om ens dåliga humör. Att själva besvara genom förminskande, pressande frågor eller sarkasm, möjligtvis även självironi då det som biter sämst gällande att återfå respekt är att synligt bli kränkt, vore väl de vapen tjejer bör dra till med.
 
Walles syster Maria var även ovanligt oklyschig på något sätt, inte bara genom rollen som självförsvarstränare, utan även som feminist. Någon tänkte ett steg längre och hade kunskap, feminister är ju inte orakade manshatande flator utan bara jämställdhetsivrare (även om namnet är lagom missvisande och negativt förknippat). Denna någon har ju uppenbarligen förstått att feminism handlar om rätten till sitt egna val - inga ideal, ingen hets och inga val efter vad män (eller kvinnor) tycker sig ha rätten att önska av andra baserat på sina egna behov.
 
Filmen över lag kändes väldigt medioker och svensk, men innebörden och budskapen satte sig. Allt kändes verkligt och okonstruerat i samspelen mellan människorna, och mötena mellan Walle och kollgegan Jens, feministkillen Albin och Walles mamma uppstod så naturligt.
 
Sammanfattning: fyra av fem svimmande getter.
 

The fainting castle of goats

Jag är kär. I en låt. På allvar, allt annat jag länkat till i min blogg tidigare har bara varit skit i jämförelse. Hörde den på radion tidigare idag och jag bara stelnade som en fainting goat. Satt och stirrade oavbrutet upp i himlen under tre minuters tid och fick gåshud på mitt högra lår. Linkin park har visst bytt musikgenre på sista tiden, men alltså det här var vansinnigt bra, (trots att jag säkert kommer ha spelat sönder den i god tid till första februari).
 
Bilden togs tidigare idag utanför min liftstuga, om jag ser annorlunda ut är det för att jag bytt mascara
 
 
 
Jag kan inte tvinga er att glo på videon, men det vore att rekommendera för allas fortsätta trevnad.
Tack, hej och godnatt!

Identitetskris deluxe

När jag är ledsen vill jag alltid krypa ihop som en boll och gråta, och när jag mår riktigt dåligt vill jag alltid sätta mig på golvet, helst under något. Just nu sitter jag på golvet.
 
Ända sen jag började se mina mönster, hur jag fungerar och varför jag är som jag är har jag försökt vända det till något positivt. En styrka. Jag behöver inte känna mig ensam längre och jag kan få sammanhängande bilder av varför saker hänt i mitt liv.  Och delvis har jag ju valt mitt sätt att vara, klädstil är ett sätt att uttrycka sin personlighet genom, men resten då? Jag vill inte sätta någon stämpel på mig själv, jag är bara den jag är.
 
Idag är jag skör, på gränsen till att gå sönder. Jag har tappat bort mig något fullständigt och vet varken vem jag är, vem jag vill vara, vad jag borde göra osv. Ensamhetskänslan sliter mig i bitar och bristen av gemenskap tynger. Jag kan vara övertygad om vad jag vill och tycker, jag kan känna mig som en bra vän och jag kan hitta tillfällen där jag känner mig som mig själv. Men människor hatar mig.
 
Jag hatar mig själv mest av allt. Jag letar i desperation efter en utväg, vill slippa försöka fly. Lever ett liv efter hur min verklighet ser ut tillsammans med människor som fungerar på ett motsatt sätt. Människor jag försöker lära mig av, imitera, förstå och mer eller mindre bli som. Jag har använt min blogg i ett försök att stärka mig själv, gjort det bästa försöket jag kunnat att göra det klart för mig själv att det är okej att vara som jag är. Jag har analyserat sönder, gjort det till en mycket större grej än det egentligen är.
 
Folk jag jobbar med frågar efter mig, knackar på dörren och undrar om allt okej. De planerar in saker att göra med mig när vi är lediga och är bara så fantastiska att vara med, ändå känner jag mig fullkomligt ensam. Varför kan jag inte släppa känslan? Varför kan jag inte lära mig tillräckligt om sociala spel för att slippa rädslan att bli hatad om jag gör fel? Vad är fel och vad är rätt? Hur tänker andra jämfört med mig själv? Inbillar jag mig bara att folk hatar mig? Vad är det folk stör sig så mycket på med mig? Varför känner jag så sällan någon gemenskap? Varför gör jag en stor sak av det?
 
Identitetskris deluxe, och jag vet allvarligt talat inte vad jag ska göra för att kunna gå vidare.

Testdag med pain i öronen

A-ma-zing day, helt utan någon särskild anledning!
 
Försöker flytta gränserna lite hela tiden för att se vad som händer. Vad händer om jag babblar ogenerat likt JD från scrubs istället för att ställa mig och lyssna? Vad händer om jag bryr mig mindre och kör istället? Vad gör folk runt mig om jag pratar argt med en stolpe som fastnat i snön? Vad spelar det för roll om folk inte gillar hur jag är? Blir det någon skillnad på hur jag bemöts av folk jag gillar när jag är lika galen in real life som i mitt huvud?
 
Goda resultat, och jag mår bättre när jag känner mitt självförtroende växa. Dessutom har jag hittat två nya låtar som är så äckligt bra, dock är den ena lite väl brutal för mitt herrskap, men jag drar med den andra och hoppas på att ni sliter den med hälsan.
 
 

Gött gäng

Kom att tänka på de inlägg jag skrivit om sexisterna och rasisterna vilka härjar fritt på den här arbetsplatsen och insåg att jag har så mycket annat som väger upp men som jag inte uttryckt lika starkt.
 
En dag på det här stället kan vara så olik nästa trots vårt bestående gäng samt att liftarna, rutinerna och begränsade kvällsverksamheten ser liknande ut dag in och dag ut. Det är liksom människorna som gör det.
 
Varje dag möts jag av glada ansikten från skidlärarna som drar förbi min lift med sina skolbarn. Dom vinkar, hejar, öppnar dörren för att säg god jul på svenska (vilket jag fortfarande inte vet hur kan kunde), och bara startar dagen på världens bästa sätt. Det finns kollegor som försöker tajma in lunchrasten för att kunna sitta en timme i sunhouse och snacka. Bestående incident med ungrarna att vi aldrig förstår varandra. Utlänningar från två helt olika länder som försöker prata ett tredje språk. Idag dog vi lite åt samtalet om hur gammal han var:
 
Han: Nu i november fyllde jag 26, och nästa november fyller jag 27.
Jag: Så du fyller år varje november?
Han: *tänker*
Fem sekunder senare dör båda av skratt.
 
När en ser någon annan med den gul-röd-orange-blå-randiga jackan eller någon annan en jobbar med så vinkas det, vare sig en sitter i sittliften och får syn på någon ur personalen från restaurangen nedanför eller en drar förbi bergstationen för att åka bräda under sin lediga dag. I sunhouse-gänget är det hela tiden galenskaper. Just nu är kocken full medan sju unga polska quiksilver-journalister lagar mat i köket. Förra torsdagen drog jag och Simon ut och åkte pulka på brädorna i den slingriga upplysta rodelbanan, det var brutalt och stört jävla roligt.
 
För ett tag sen lärde en ungersk kille mig att säg "fuck you you goat-fucker" på ungerska och fick mig att gå och säg det till de ungerska killarna i huset utan att jag visste vad det betydde. Dom skrattade i fem minuter innan dom fick luft nog att berätta vad jag just hade sagt. Senaste dagen jag var ledig och frisk var jag och Simon ute och åkte bräda nästan hela dan. Vurpade stup i kvarten och var så trött på slutet att jag låg och gapflabbade efter att ha misslyckats med en sväng och hamnat mitt i skogen under en gran. Likadant som att jag och Manuel alltid är lika trötta på kvällarna och kan sitta och verkligen asgarva åt ingenting i en halvtimme och när en slutar får den andra en attack osv.
 
Nu kommer jag precis från köket där jag och Markus satt och pratade om ostfötter i ugn, vad Hitler skulle gjort med Arnold Schwarzeneggers efternamn om han levt på trettio-fyrtiotalet och varför det var bra att Österrike stal alperna från Sverige och skickade över dom lite diskret med katapult. På den nivån ungefär.
 
Gött gäng, nattinatt!
 

Sluta med er jävla reklam

Ge fan i att kommentera en massa skit om bloggbyten, tävlingar och diverse trams. Gör din blogg intressant så folk kommer tillbaka istället. T.a.c.k.
 
 

Sociala koder och sökandet efter sitt rätta jag

Jag tror såhär: det går att vara ödmjukt ödmjuk, och det går att vara självsäkert självsäker. Den ödmjuka blir omtyckt och den självsäkra blir respekterad. Däremot tror jag inte det går att vara ödmjukt självsäker utan att det fallerar nånstans. Som jag skrev tidigare gällande särbegåvning hittade jag två andra i ett forum som uttryckte svårigheter i att förstå sociala koder, sammanhang och vad som väntas av en, utan att de för den sakens skull slutat försöka.
 
En får lära sig hur en ska fungera bland andra människor då de allra flesta förstår sig på de oskrivna reglerna som byggts upp, men sen finns det även vi andra som har sätt vi själva tycker är naturliga men som inte går hem hos svensson-skaran. Och för att slippa bli som Sheldon i Big Bang Theory tar en till sig så mycket som möjligt och jobbar efter riktlinjerna, men när vi sen inser varför vi fungerar som vi gör och hittar varandra kan vi börja reflektera över våra egna beteendemönster och hitta mycket underliggande till varför folk har stört sig så mycket på en - saker jag aldrig fattat varken som barn, ungdom eller vuxen. Det är som att vara självsäker i grund och botten, utan att för den sakens skull vara en bitch, men har sen indoktrinerats i det ödmjuka och artiga agerandet vilket har krockat med hur jag egentligen fungerar. Det är inget fel på att vara trevlig, och jag menar inte på att jag skulle vara motsatsen, men däremot blir det en falsk bild av mig själv när jag umgås med folk på ett väluppfostrat och därmed krystat sätt.
 
Det största problemet jag har med att hitta vem jag är beror nog på min oförmåga att hitta en balans. När jag var tonåring var jag mig själv, och då var det heller inte särskilt konstigt att jag gick folk på nerverna med både ett provocerande utseende, umgänge, sätt och åsikter. Men de jag var vän med från början till slut tyckte om mig för den jag var, utan en påklistrad positiv personlighet som den vuxna skaran ansåg lämplig för mig, och jag trivdes. Nu är jag vuxen och har både arbetsgivare, kollegor och resten av samhället i åtanke, och jag har lärt mig under årens gång hur "vanliga" människor fungerar, utan att det för den sakens skull gör det lättare för mig att hitta en plats.
 
Jag känner mig udda till den grad att jag aldrig hittar någon samhörighet med någon annan. Småsaker som för mig är självklara är det aldrig någon annan som håller med om, men däremot saker som jag tycker är helt vansinniga håller merparten av de andra med varandra om. Jag är motsatsen till jante. Jag vill veta saker om andra, älskar att lyssna, även hjälpa och stötta om jag kan, men jag är samtidigt glad för att prata om mig själv, saker jag gjort och varit med om. Samtidigt har jag blivit inlärd att vara just lagom, att hålla käften om åsikter, inte sticka ut, lära mig hur andra fungerar, observera tjejkompisar osv. Tjejers tankesätt är ofta att hata sig själva, sitt utseende, aldrig prata bra om sig själva med undantag för om det finns ett negativt utlåtande i komplimangsfiskande syfte. Jag har lärt mig att skämmas och tveka i sammanhang där det finns något att säg om mig själv, inte för att jag ändrats gällande hur jag egentligen fungerar, utan på grund av den här sociala världen jag blivit upplärd i men inte förstått.
 
Det är här jag tror jag är självsäker med ett krockande yttre lager av försök till falsk ödmjukhet. Jag är långt ifrån hundra gällande hur människor fungerar och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till vuxna jag träffat för att lära känna. Vuxna är mer komplexa och har hittat sin roll i samhället. Rebellerna dör ut och blir chefer, mobbarna förblir idioter, de snälla dömer i tysthet och kvar står jag och ler gladare i ett hårdare försök att anpassa min personlighet till alla de som växt upp.
 
Däremot finns det människor jag trivs med som har fått mig att avbryta rollspelet: folk från försvarsmaktens utbildningar, de jag delar hus med här i Österrike, gänget från festivalbussen och de senaste två pojkvännerna för att nämna några. Och efter en sommars häng med My var jag så trygg i mig själv som det gick att bli, likadant med Erik jag träffade i Tranås och umgicks massor med. De var heller inga svenssons, vi har diskuterat världen, politik, drömmar, utseendefixering, samhällsproblem, ideal, miljö och så mycket annat intressant som så många andra verkar rata, samtidigt som vi tveklöst sjungt kareoke nyktert, hoppat in i nya gäng, crashat fester och varit sådär naturligt galna på diverse upptåg.
 
Det är sån jag är, det är som att beskrivningen av en särbegåvad skrevs efter att ha följt mig en vecka, och jag vet samtidigt att den roll jag gömmer mig bakom i de flesta fall inte fungerar, samtidigt som att den jag verkligen är fungerar ännu sämre med undantag för bland dessa guldkorn jag nämnt. Längtar ibland efter gäng som en normalt borde dra sig undan från. Punkarna på Warschauerstrasse i Berlin, de ännu icke förstörda alkoholisterna i diverse städer och den som i protest låst in sig i en kaninbur på torget. De är oftast smartare och mer analyserande än de som står högst i hiearkin och gräver efter pengar och lycka. De lever i nuet och ser saker från ett annat perspektiv. De är outsiders, som jag själv känner mig som.
 

Vad vill du egentligen göra med ditt liv?

Fick en länk av Robert igår som återgav mycket av hur jag själv känner. Citerar bitvis och översätter till svenska:
 
"Vad skulle du vilja göra om inte pengar vore ett objekt, hur skulle du innerst inne vilja leva ditt liv?
 
Det är en fråga jag alltid ställer mina elever, och resultatet visade att väldigt många människor från alla möjliga typer av utbildningar svarade att: vi skulle vara skulptörer, vi skulle vilja vara poeter och författare, men som alla vet är inte detta något man kan tjäna pengar på.

När vi kom fram till något som varje individ berättat att hen ville göra, svarade jag att.. gör det, och glöm pengarna. För om du säger att tjäna pengar är det viktigaste som finns kommer du spendera ditt liv med att slösa bort det. Du kommer göra saker du inte gillar för att kunna fortsätta leva ett liv som går ut på att göra saker du inte gillar, vilket är idiotiskt!
 
Alla är intresserad av något, och varje grej du är intresserad av kan du hitta andra som är. Men det dummaste du kan göra är att spendera din tid åt att göra saker du inte gillar, bara för att kunna fortsätta göra saker du inte gillar, för att sen lära våra barn att följa i samma spår.
 
Vad vi gör är att uppfostra barnen till att leva samma liv vi lever så att dom kan försöka rättfärdiga sig själva och hitta njutning i livet genom att uppfostra sina barn för att uppfostra sina barn att göra samma sak.
 
Det leder aldrig nånstans, och därför är det så viktigt att tänka över den här frågan: hur skulle jag helst av allt vilja leva mitt liv?"
 
 

What goes around comes around

De senaste dagarna har jag legat hemma med förkylning, feber och rastlöshet. Perfekt tillfälle att gå tillbaka genom hela bloggarkivet sen fem år tillbaka. Det var så mycket jag hade glömt, allt från småsaker till händelser, möten, detaljer och känslor. Det återupprepades flertalet gånger år efter år jag plöjde genom, och jag satt stundvis och log åt fina händelser jag helt hade glömt.
 
Jag insåg samtidigt med tyngd hur mitt sätt mot flera andra varit. Det finns något som bitvis har krossat mig när jag blivit lämnad, och det har hänt i så många delar av mitt liv under så många år att jag har svårt att hantera övergivenhet på ett annat sätt än att sörja det, och genom att känna mig just ensam och hatad. Jag upptäckte nyligen något om min tid som tonåring och varför jag reagerar som jag gör. Just den här känslan av att aldrig räcka till har fått mig att aldrig känna mig älskad - hur många vänner jag än skulle ha eller hur många omkring mig som än skulle berätta motsatsen.
 
Varför har jag inte bara kunnat inse att alla de människor som försvunnit eller ogillat vem jag är har visat sig vara den typ av person jag ändå inte vill ha i mitt liv? Varför har jag lagt tid på att sörja gamla relationer när jag istället kunnat leva i stunden bland folk som faktiskt älskade mig som jag var? Jag har tagit otroligt älskvärda personer för givet och aldrig visat hur tacksam jag varit. Jag har aldrig varit ensam, och ändå behandlat en del som att jag har varit det. Jag har varit så upptagen med att gråta över folk jag förlorat att jag missat tiden med de som gått bredvid och lyssnat.
 
Att upptäcka det så sent får mig att inse vilka människor jag på egen hand motat bort. Har på något sätt sökt efter den perfekta vännen, den med noll brister och hundra procent tillgivenhet. Vilken värld har jag levt i? Några har visat sig vara allt utom bra vänner, men de andra, de jag har uppskattat som mest har jag kanske aldrig visat det för. Men det vill jag göra nu, även om det i flera fall är alldeles för sent.
 
Frits är den människa jag litat på mest i hela mitt liv. Inte ens mest, utan helt och hållet. Vi har haft galna tider under mellan- och högstadiet som bara urartat, både i riktiningen att vi fastnat i babygungor, klätt ut oss till hippies för att åka till Helsingborg och åkt pulka från jordkällaren in i mormors husvägg, men även åt catfight-hållet vilka knappt vår gamle gode svenskalärare Christer kunde reda ut. Men jag visste alltid vart jag hade henne, och vi har spenderat så många timmar på så många platser där vi bara har pratat om livet, vare sig vi var tolv, femton eller nitton år gamla.
 
Men för snart tre år sen var jag i en situation där allt var upp-och-ner vänt. Jag hade ingenstans att ta vägen, och Frits som jag knappt hade träffat på ett par år ställde upp för mig och lät mig stanna hos henne i nästan en vecka, och som hon tog hand om mig. Det var fantastiskt att sitta timme efter timme och bara prata igen. Vi spelade gamla resespel på datorn, kollade på Astrid Lindgren-filmer, och hon stöttade mig när jag hade det kämpigt. Jag har alltid älskat att vara i närheten av henne, och hon fanns där för mig senare under året när jag hade så stark panikångest att rummet hemma hos Mathias började snurra och paniken grep tag i varje cell i min kropp. Jag märke dock när jag kom på fötterna igen att vi åter igen gled ifrån varandra, och hon förklarade att vi inte möttes på samma nivå. Jag förstod inte vad hon menade förrän nu. Det är sant, det har vi inte gjort, och den missen är det helt och hållet jag som har gjort.
 
Mathias är nog den jag däremot tagit för givet mest. Många dömde ut honom från första början, men jag kände honom sen tidigare och visste hur bra han var. En person som stannade uppe hela nätter för att jag inte skulle vara ensam med min panik, som fick sin bagare till pappa att baka en laktosfri tårta med mitt namn på under min 20-årsdag, som alltid jagade ifatt mig när jag försvann, som fanns hos mig dygnet runt när jag mådde som sämst och som gav mig mycket stöttning och kärlek. Han ställde alltid upp, lyssnade alltid och stod på min sida. Det är få människor jag haft en så bestående saknad efter.
 
Angelica höll mig i handen, men jag höll inte lika ofta i hennes. Vi stod inte alltid varandra närmst men vi var alltid vänner. När jag tänker på det nu är det vid flera tillfällen jag även tagit henne för givet. Hon stod kvar och blev vid min sida genom allt. Hon firade nyår med mig, Mathias och Lillen. Dessa tider var så fantastiska mitt i all kaos och när allt fallerade kunde jag ringa upp henne och prata. Vi stod ju kvar där vi hade varandra, men jag hade för bråttom iväg för att få henne med mig under armen. Angelica var viktig, och jag spelade bort dom kortet på ett så oschysst sätt utan att ens fatta det själv.
 
Dallo. Fantastiska livsglada Dallo. Vad var det för fel på mig där för tre år sen? Jag var helt förstörd under den tiden, och det är den enda anledningen jag har, ingen ursäkt. Går jag tillbaka och läser om allt vi gjort, hur vi var som radarpar och de kommentarer jag fått av henne som bara öste över omtanke, hur fick jag in att hon plötsligt inte skulle bry dig? Varför hade jag en bild av en perfekt vän som inte var mänsklig? Jag visste, och det skulle ha räckt. I normalt funtat tillstånd hade bilden av vart jag hade henne inte varit möjlig att rubba. Då var jag sårad, men tog inte en sekund att lyssna på hennes sida. Jag kastade bort min bästa vän, och har sällan ångrat något så djupt.
 
Robert, någon jag älskar så starkt även fast kärleken ändrats med tiden. Vi har känt varandra i över två år, den första människan jag trivts med i ett förhållande. Vi känner varandra utan och innan, och har haft så roliga tider tillsammans, från Würzburg, genom Tranås, med en paus och i Berlin. Jag vet att det inte är det här han vill läsa, men han ska med på listan vare sig han väljer att läsa eller inte. Vi har vuxit upp med olika bakgrunder, med helt olika typer av föräldrar och i olika länder. Det har gjort oss både till en perfect match, men även till väldigt olika individer med olika typer av förväntningar och behov som gjort sig mer och mer påminda ju närmre vi kommit varandra. Det är bara med sorg jag insett att vi fungerar bättre som vänner, men det gör bara kärleken annorlunda, inte svagare. Han har alltid torkat mina tårar, fått mig att skratta, gett mig lyckorus och stått vid min sida. Han har varit både omtänksam och romantisk, och jag har så många gånger fått nypa mig i armen över glädjen i att ha honom i mitt liv. Det har varit många berg och många dalar, men han fanns kvar när jag tappade kontrollen över mig själv. Han stod ut med så mycket för min skull att han själv gick sönder till slut. Hur kan man visa den kärlek man känner för en person som gjort något sådant?
 
Ja.. jag har svårt att skriva något här på slutet. Att inse vilken självisk idiot jag i vissa situationer varit känner jag räcker som slutord. Jag tar som ett nyårslöfte att börja visa de som står mig närmst hur mycket dom betyder för mig.

Är det inte sexism så är det rasism

Som jag har skrivit tidigare kryllar det av både smygsexister och dessa karlakarlar som är desto öppnare med sitt förnedrande uppförande på den här arbetsplatsen. De jag berättar händelserna för rycker på axlarna, skrattar lite och säger att jag får skylla mig själv. Det tas som lyxproblem för de som aldrig haft som vardag att bli objektifierade, förbisedda och tafsade på. Att regelbundet få komplimanger för sitt utseende och ständigt vara en trofé för pojkarna där det ska daltas är för många tjejer drömmen - uppskattning, bekräftelse och uppmärksamhet, vad mer kan man begära?
 
Jag har kommit längre än så. Jag vill inte höra vilka som är intresserade, vad killar sagt om mig och vad de tycker om min kropp. Sluta reducera mig, sluta få mig att känna mig utanför, sluta prata bakom min rygg, sluta fråga om mitt sexliv, sluta bjud in dig själv innanför mina bekvämlighetszoner och sluta uppför dig likt en trettonårig pojke som aldrig sett en tjej förut. Det är inget lyxproblem att på sin arbetsplats dagligen sexifieras till den grad att det är omöjligt att föra en normal konversation utan att ämnen som sex, fester, förhållanden eller ens kropp dyker upp. Det är inget lyxproblem att känna sig utanför, kränkt, hånad, förnedrad och idiotförklarad.
 
När jag däremot drar upp ämnet rasism, som för mig är lika aktuellt här, finns det mer förståelse. Jag har tidigare skrivit om alla de ungrare som arbetar här och vilken nära relation jag fått till dom i jämförelse med de flesta österrikare jag dagligen möter. Ungrarna kan inte lika bra tyska, men dom är roliga, har en bättre gemenskap, bryr sig om andra, och framför allt - de ser en som en kollega och vän, inte någon de sexuellt objektifierar för sitt eget nöjes skull.
 
Men många österrikare ser annorlunda på ungrarna än vad jag gör. Här är dom billig arbetskraft, folk att göra den skit man själv är för lat för att göra, och allt detta på ett väldigt osympatiskt och respektlöst sätt. De pratas inte med utan får bara ordrar och direktiv. Förstår dom inte så skriks det, och dom går alltid sist eller först, uteslutna ur gemenskapen.
 
Vid ett tillfälle fick en ungersk kille en bestämd tillsägelse om att ta undan de plastskyltar av djur som stod ute i snön, medan de andra satt inne i värmen. Han var lite osäker på arbetsuppgiften och stod därför kvar i de ungefär tre sekunder det tog innan "NU" fortsatte ut genom högtalarna.
 
Det här var sista uppgiften för dagen innan dom skulle åka ner med sista liften, och han kände sig därför stressad över situationen. Jag följde med och hjälpte till, vilket för mig var självklart, och vi skrattade åt den situation vi befann oss i där ingen av oss fattade den österrikiska dialekt som löd genom högtalaren då de andra gav order om vad det var tänkt att han skulle göra. När vi kom tillbaka satt de andra redan i liftarna och väntade.
 
Jag frågade honom varför han ensam fått uppgiften, och han berättade om sin jobbsituation: när de andra ville slippa kylan var det han som skickades ut, likadant skitsysslorna eller det som innebar att jobba ensam.
När han senare berättade händelsen om djuren för chefen flyttades en av killarna till en annan lift, och för det hatades nu den ungerska killen i sin arbetsgrupp.
 
Här i huset gör vi ingen skillnad på människor vare sig livsval, kön, utseende, ursprung eller ålder, och därför har jag också kunnat diskutera det här med några stycken. Rasismen mot de östeuropeiska grannarna är tydligen stor i Österrike, men jag ser samtidigt ingen vilja till förändring.
 
Jag visar öppet var jag står genom naturliga och positiva samtal med ungrarna då jag märker österrikarnas trista attityder, och trots att jag hälsar på alla visar jag samtidigt större intresse för ungrarna, vilket jag också har.
 
Om det händer igen tänker jag ifrågasätta deras val och agerande, men på ett smart sätt. Jag vägrar ställa mig neutral eller passiv till negativ särbehandling som är baserad utifrån vilket land man kommer ifrån.
 
 

Würzburg

Ibland funderar jag på vad en del gamla kändisar gjorde efter att deras karriär gick i stöpet då de efter en eller två hit-låtar på voxpop drog sig tillbaka eller slutade få skivkontrakt. När Martin, ni vet han som gjorde låten "yeah yeah wow wow", plötsligt dök upp på löpsedlarna tio år senare var det lite som att.. va, lever han fortfarande? Likadant med Lasse Anrell, Anna Book och Johannes Brost för att nämna några.
 
Det är lite som att människans hjärna fungerar på det sättet: det vi ser, det finns, och det som vi logiskt sett förstår fortfarande existerar blir ändå undangömt i vår verklighet när vi inte längre exponeras för det.
 
Så fungerar det också med tankegångarna gällande folk som står oss nära, och kontakten via internet till andra människor. Om jag skulle ha en gammal avlägsen kompis som försvann ur mitt liv för fem år sen, och som jag sen tog upp kontakten med via facebook vilken då skulle visa sig ha ett dåligt utbud med bilder och information om sitt liv skulle det förbli sanningen för mig även om jag skulle få de senaste åren återberättade i korta drag. Ja visst, du var säkert i Finland och lärde dig snickra för att sen dra vidare till Marocko där du jobbade som exotisk dansare i tre år, men i mitt huvud förblir det en tid där ingenting hände under vardagen mer än det du just berättat. Du hade säkert inget kul att göra på din fritid och det enda du gjorde förutom snickrandet samt dansandet var i mitt huvud bara att sitta ensam och stirra rakt in i väggen. Egentligen vet jag att det inte stämmer, men det går inte att leva sig in i en människas liv utan antingen historier eller övergripande bilder.
 
Likadant känns det för min upplevelse gentemot omvärlden gällande Würzburg. Jag bodde där ganska länge, i sju månader, men jag tror inte det är någon som tänker att jag var i den fantastiska Bayerska staden bestående av gamla broar, kyrkor, Juliuspromenade, tivolit några gånger om året, vinodlingarna längs sluttningarna som omringade staden, de konstiga vägbyggena, promenadvägen mellan den gamla kranen och sanderring, residenz, den långa parken som omslöt innerstaden, murarna, partybåten, bion längs vattnet, restaurangjobbet med sandstranden, fästningen, Frankenwarte där familjen bodde, stadsdelen med språkkursen i ett privathus, människorna Hannah, Kristina, Robert, Fanny, Basha, Silvia, Lisa, Vivi och alla de andra från så många olika länder.
 
Ni kommer inte att tänka på resorna till Nürnberg, Bamberg, Italien med Hannah, Frankfurt, Rock im Park, de gamla sydtyska krigsminnena, byggnaderna, tornen, julmarknaderna, de smala mysiga gatorna med kullerstenar, loppisarna med vykort från krigstiden, alla morgnar jag och minsta ungen gick längs shoppinggatan och åt vars en tysk kringla, rockklubben, muckburgarna, fototillfällena på den gamla bron under kvällstid, replokalen och spelningen på mc-klubben, sjukhusbesöken, filminspelningen, lekplatshärjandet, alla kvällar med tjejerna på ovanvåningen till den gamla skolan, festerna, uppdragen där jag och Hannah knöt fast våra ben i varandras och gick genom stan, ABBA-sjungandet i stan under sena kvällar, glassätande, tivolibesöket med vännerna och Robert med clownen som sprutade vatten på mig när jag försökte ta en bild, Roberts lägenhetsbyte genom parken, hoppandet på stora luftkuddar där det smällde så det ekade, sittandet i en igloo, skridskoåkandet utomhus med äldsta barnet, volontärjobbet under cykel- och inlineseventet i stan med Hannah, cykelutflykten med tjejerna, nattpromenaderna efter diverse fester på klubbar och hemma hos folk, första gången jag tog Roberts hand i snöfallet en tidig morgon när vi gick genom den snötäckta parken till Sanderring, de gamla universitetsbyggnaderna och folket från Roberts utbildning, när jag och Hannah satt och knöt vänskapsband vid vattnet i utkanten av stan, besöket i vinkällaren där jag träffade Vivi för första gången och så vidare i all oändlighet.
 
Jag önskar att jag tog fler bilder, men i brist på dessa drar jag till med några jag hittade efter ett långt sökande, kanske kan ge er en aning större inblick i den första och bästa tyska stad jag bott i.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Minnesmärken med namn på judar som bott i intilliggande byggnader innan de tvingats iväg till diverse läger.
 
 
Stadscentrum under nazismens styre.
 
 
Würzburg efter andra värlskrigets bombningar.
 
Med undantag för de tre sista bilderna måste jag säg att jag blir något nostalgisk av alla minnen och bilder. Förutom det konservativa och djupt kristendomliga levnads- och tankesättet i södra Tyskland är Bayern utan tvekan min favoritdelstat.

"När mina vänner funderar vad de ska dricka till helgen tänker jag på världsproblem"

 
Uppföljaren till föregående inlägg.
 
Jag hittade även något som då heter "highly sensitive person" och beskrivs bland annat såhär:
"De är ofta väldigt lugna men är inte nödvändigtvis blyga även om det kan framstå på det sättet. Om en HSP inte bidrar mycket till en diskussion, betyder det inte nödvändigtvis att personen inte förstår eller är för blyg, HSPs bearbetar ofta saker bättre i huvudet."
 
Vad jag tidigare har skrivit i min blogg:
"Somliga ser mig nog som blyg, tillbakadragen och handfallen när jag egentligen bara släpper kraven om att vara tvungen att vara delaktig i allt hela tiden, att sitta och lyssna på andra människor kan vara lika roande som att själv vara med i samtalen".
 
En HSP..
  • är uppmärksam på små ting i sin omgivning.
  • är lojal, känslosam och omtänksam.
  • är bra på att göra uppgifter som kräver djup koncentration och fokus.
  • är väldigt noggrann.
  • påverkas mer av koffein än vanliga människor - personligen somnar jag
  • kan hålla sig stilla längre än vanliga människor.
  • har en aktivare högerhjärnhalva.
  • är naturligt kreativ.
  • är fantasifull - har fått frågan hela mitt liv vart jag får allt ifrån.
  • har en komplex och rik inre dialog - analyserande, djup, på andra språk osv.
  • kan lättare förstå människokänslor - ser människors reaktioner och förstår sammanhang, kan ofta gå och trösta människor som försökt spela glada och för andra lyckats.
  • är bättre på att hitta fel - inte negativt felsökande utan genom att märka det defekta i nuet.
  • är bra på att undvika fel och misstag - genom att redan ha sönderanalyserat allt.
  • presterar inte sitt bästa när den blir iakttagen - får mig att knappt prestera alls.
  • arbetar bäst i en lugn, tyst och avslappnad miljö.
  • är en god organisatör.
  • är en hårt arbetande perfektionist - när jag är intresserad.
  • är omsorgsfull och barmhärtig.
  • bryr sig om miljön - "det enda vi vet har en gräns är jordens förmåga att hantera de enorma våger av utsläpp som nyproducerandet och slängandet medför. Det kommer förr eller senare få en saftigt mer livskrävande konsekvens om vi inte börjar bromsa nu."
  • kan bli djupt berörd av musik - "det finns låtar som får mig att rysa av välbehag och stelna i en sorts fokuserad koma, som ger mig mest lyckorus uppifrån och ner, inifrån och ut, kroppsligt, själsligt, you name it. Musik kan ge mig en så stark jävla känsla av genomgående lycka som är stark nog att lyfta mig i vilka situationer som helst, oavsett mitt utgångslägliga humör."
  • märker diskreta förändringar i en persons utseende, förändring av ett föremåls placering m.m.
  • ställer djupa och tankeväckande frågor - "förstår ingen att barnarbete till stor del beror på att föräldrarnas löner inte får det att gå runt? Har vi människor blivit så pengakåta att vi hellre skickar varandra till slumområden än att leva på en normal jävla månadslön?"
  • stör sig lätt på oljud - människor som tuggar mat eller tuggummi med öppen mun stör mig till den grad att jag inte kan vara i samma rum om jag måste koncentrera mig på något.
  • läser andras sinnen och humör - läser likaså människor som öppna böcker, vet direkt vilka människor jag kan lita på baserat på uppförande om jag så bara ser en bild, och det har aldrig svikit.
Med andra ord har det börjat gå upp för mig varför jag alltid kännt mig så udda. Som en annan i forumet skrev: "Jag blir som en turist på okänd mark som inte känner igen de sociala koderna eller vad som förväntas av omgivningen i det ögonblicket", "jag har sökt något eller någon också under lång tid, känner mig mer och mer vilsen i de sociala förvrängda koder som människor använder sig av idag. Känt så länge att jag är ensam i mitt tänk, hur kan jag vara det? Är jag ologisk? Är det jag som tänker och gör fel? Men om det är så varför är det då så solklart för mig?" och "när mina vänner funderar vad de ska dricka till helgen och var de vill festa, tänker jag på samhällsteorier, världsproblem och lösningar till dessa."
 
För att inte göra inläggen för långa och sega delar jag upp inläggen till tja... fortfarande ganska långa texter, men desto mer lättlästa. Har massa fler tankar jag vill utveckla, men det tar vi en annan gång, nu blir det friskhetskur genom sömn, har åkt på en krypande förkylning.
 
På återseende mitt herrskap!
 

Jag hittade någon som faktiskt var som jag

Jag var inne på ett forum för någon vecka sen med rubriken "söker någon som faktiskt är som jag" och blev direkt nyfiken efter de första meningarna. En kille skrev om hur annorlunda kan kände sig och uttryckte det genom "känner ingen samhörighet med någon jag känner", men det som verkligen var som taget ur mina egna tankar var följande meningar:
 
"Jag säger oftast exakt hur jag tycker och känner, men inte om någon skulle ta skada. Jag har svårt att känna igen mig samhällets ideal och medel formen av en Svensson. Jag tycker det finns så mycket fel i vårt samhälle och världen i stort. Jag kan känna att jag vill flytta till en öde ö ibland! Låt mig slippa korkade människor och elakheter. Jag försöker vara ödmjuk och öppen mot allt och alla. Jag älskar att ha en åsikt om omgivningen och diskutera allt mellan himmel och jord."
 
Det fortsatte i evigheter, och jag var inte sen med att svara på hans förfrågan.
När jag fortsatte läsa hittade jag bara mer och mer av vad jag så länge sökt och skrivit om här i bloggen, men det verkligt intressanta hittade jag först efter att en annan kille gått in och kommenterat följande:
 
"Det finns något som kallas för särbegåvning. Det behöver inte nödvändigtvis innebära att man är en högbegåvad Einstein e.d ( även om hög IQ bland särbegåvade inte är ovanligt ), utan handlar mer om att man helt enkelt är annorlunda i sitt sätt att tänka, känna och vara, än vad majoriteten av människor är."
 
Det här är vad jag fann, och lättnaden var enorm:
  • De har en hög aktivitetsnivå och inlärningsförmåga, uppmärksamhet och medvetenhet.
  • De kan tänka och resonera kring abstrakta problem.
  • Är reflekterande, nyfikna och har stor fantasi.
  • Ställer gärna utmanande frågor.
  • Är envisa, perfektionister, självmedvetna, oberoende och icke-konformistiska.
    (Konformism är rättning efter omgivningens normer och regler och svårigheten att hävda en avvikande åsikt. Motsatsen kallas nonkonformism och betecknar självständighet, orginalitet eller excentricitet, dvs. att inte vilja följa den allmänna synen.)
  • De har ett behov av att veta, förstå och av logik.
  • De har humor.
  • De är ofta mycket känsliga. Inte i bemärkelsen snarstuckna och lätt sårade. De har snarare ett känsloliv som är mycket mer dynamiskt än genomsnittligt.
  • De är oftast mycket empatiska och företer en stor känsla för rättvisa.
Vidare fann jag det här:
 
"Att vara lite annorlunda är oftast socialt accepterat, men att kraftigt avvika från en norm resulterar ofta i att barnet stöts bort från den sociala gemenskapen. Barn med särbegåvning har som regel svårt att känna sig motiverade i en skola där deras särskilda behov är okända och där deras behov av stimulans därför inte erkänns. I stället kan de särbegåvade barnen bli ouppmärksamma, dagdrömmande, apatiska eller ibland utåtagerande."
 
Tar nästa inlägg till vidare spekulationer och förklaring av High Sensitive Person som ofta även stämmer in på en särbegåvad, vilken även jag finner slående som beskrivning av mig själv.
 
 
Högpresterande Särbegåvad
Kan svaret Ställer frågor
Är intresserad Är nyfiken
Har goda idéer Har tokiga idéer
Besvarar frågor Diskuterar dem
Lär sig snabbt Kan redan
Kopierar Skapar nytt
Tänker steg för steg Tänker komplext
Tycker om skolan Tycker om att lära
Är nöjd med sin inlärning Är mycket självkritisk

Plötsligt infall av krig

Jag skrev för några dagar sen om ett kommande inlägg jag såg fram emot att skriva. Den kvällen blev det istället en psyko-film innehållande Johnny Depp, Brad Pitt och Tobey McGuire i gubbslemsfrisyr samt festklädda dinosaurier tillsammans med Thomas. Datorn hakade sig dock mitt i så jag fick inte någon riktig koll på vad dom försökte uträtta, och klockan blev sen för mycket för ett djupt inlägg.
 
Dagen efter hade jag och Thomas världens mest brutala snöbollskrig ute på den hyfsat stora balkong-verandan. Det började med att jag, Thomas och Simon stod ute och rökte. Nej jag rökte inte utan stod mest och viftade febrilt med armarna och försökte undvika att hosta. Om det var jag eller Thomas som började kasta vet jag inte, men det urartade snabbt till att vi kastade varandra i snön utan att vi hade varken tjocka kläder eller vantar på oss och mulade varandra samt kastade så mycket snöbollar att Simon fick ducka och till slut flydde fältet.
 
Utan att vi märkte det hade de två ungrarna som bor här i huset smugit sig ut med vars en skyffel i händerna och gav oss en rejäl omgång. En kvart senare gick jag och Thomas totalt köldskadade in i köket och hällde varmt vatten på våra arma händer, innan vi bara.. let's ta på oss riktiga kläder och dra igång ett riktigt snöbollskrig!
 
Sagt och gjort, och snart hade vi byggt murar i snön och laddat upp med hårda jävla bollar i den perfekta kramsnön. Han hade dock en bättre teknik där han kramade en boll med ena handen och kastade med andra. Snöbollarna ven i luften och han träffade nästan alla kast rakt i ansiktet, det var som att bli örfilad tio gånger i minuten, och till slut blev jag så arg att jag hämtade skidglasögonen, backade mot honom för skydd mot de hårda kasten, och mulade järnet tills han hade munnen full med snö.
 
Tre timmar senare och totalt dyngsura gick vi in och kände spontant att vi behövde minst en bild av detta tillfälle, som vi fick Simon att ta. Dock såg det inte lika roligt ut att bara stå rakt upp och ner i korridoren med lite snö på axlarna, så vi tog saken i egna händer och ställde kameran på timer och försökte ta några "in action"-bilder, vilket gick sådär med tanke på hur mycket det snöade. Istället drog vi ut en stol i korridoren och körde hoppbildsrace deluxe vilket slutade med att vi garvade så mycket att det inte gick att sluta fota.
 
 
 
Idag är jag dock ledig och ska ta och skriva ganska mycket, har flera inlägg på gång, bland annat det jag då nämnde här i början.
 
På återseende mitt herrskap

Snowboardfolket och jag

Hur var erat nyårsfirande förresten?
 
Jag hade som plan att dra in till Flachau, men de andra tänkte stanna kvar i sun house vilket då lät mer lockande. Men plötsligt försvann alla. Några gick och la sig, några drog och jobbade, en del åkte till en annan stad för ett par dagar och kvar var jag, Simon och Markus som satt nere i det stora samlingsrummet på bottenvåningen vid tolvslaget och tittade på fyrverkerier från Winklalm mitt emot (restaurang och ett hotell), och lyssnade på hög klassisk radiomusik som tydligen spelades varje nyår klockan tolv i Österrike.
 
Sedan igår har jag haft ett dåligt dygn där jag har varit riktigt låg. Har bara fallit tillbaka till att se ner på mig själv och velat vara isolerad. Har varit ledsen, uppgiven och känt mig ensam. De första veckorna var allt bra här, då var det av en bättre gemenskap och alla samlades i köket om eftermiddagarna och kvällarna.
 
Nu har folket bytts ut lite genom att fler kommit för att bo här. Det är ingen som är otrevlig, men de är inte lika välkomnande och släpper in en, och de jag lärde känna från början har försvunnit. Nu bor här ungefär fem snowboardfanatiker som antingen åker proffsigt eller är kända filmare, och det enda dom snackar om är förstås deras filmer, bra snowboardplatser, tävlingar och tricks. Jag fattar ingenting och dom bjuder inte in till att följa vad de snackar om. Några snackar mest franska, andra för snabb österrikiska och jag försöker titta och följa med men utan att någon av de andra söker ögonkontakt eller förklarar samtalen.
 
Jag trivs inte riktigt i det gänget, dom har en helt annan samhörighet i deras intresse, känner till begrepp och har en annan mentalitet mot varandra. Vart de andra plötsligt försvann är ett mysterium. En av dom drar sig till sitt rum och vill aldrig komma ut och umgås längre även om man kommer och knackar på hans dörr för att föreslå vad som helst, en annan har åkt hem och kommer tillbaka om en halv vecka, en tredje brukar jobba fram till runt åtta men har försvunnit igen efter att ha kommit till köket för att säg hej till oss som suttit där. Ungrarna är borta. De andra få österrikarna som brukade hänga här har jag inte sett på flera dagar, och snowboard-paret som bor här tillfälligt har jag bara sett till under fem sekunder idag, och gången innan dess var någon dag innan nyår.
 
En snowboard-snubbe kom till köket innan ikväll där jag satt ensam och undrade om det inte var långtråkigt. Jo, svarade jag. Han tog då med mig över till Winklalm tillsammans med de fransktalande kanadensarna och en tysk tjej. På ena hållet snackades det franska och på andra alldeles för snabb tyska om snowboardtävlingar. Jag lyckades komma in några varv om finländare och lederhosen, men sen fortsatte det i samma anda igen.
 
Jag blev mest trött och ledsen och gick tillbaka till sun house och bara grät över ensamhetskänslan innan jag bestämde mig för att skärpa till mig. Torkade tårarna och tvingade fram ett leende i spegeln och sa åt mig att tänka glada tankar istället. De flesta av snowboard-folket kommer dra om någon vecka igen och förhoppningsvis kommer mina "gamla" huspolare tillbaka.
 
Har några intressanta upptäckter att skriva om som kanske kan få mig på ett mer inspirerande humör imorgon.
Tills dess, godnatt!
 
Bild från en kväll i New York

Vardagssexism

Seriöst vad dåligt humör jag är på idag. Arg och förbannad - och trött.
 
För att en är född som kvinna väntas en vara ömtålig, någon som ska tas hand om av de stora starka killarna. Eftersom jag är tjej får jag positiv särbehandling, blir konstant bedömd för mitt utseende, får uppskattande ord varje gång jag går förbi eller är i närheten, och folk kommer lite för nära.
 
Kollega: Kom och följ med och åk snöplog så kan *namn* skotta resten så länge.
Jag: Men han ska inte behöva göra mitt jobb.
 
Kollega: Woooh Jenny, snygg figur.
 
Kollega: Låt det vara, det klarar inte du.
Kollega: Det kan någon annan göra det, det är för svårt för dig.
Jag (för tredje gången): Men jag gör ju det varje dag!
 
Dessa personer tröttnar jag på och undviker att stanna och snacka med för länge. Problemet löst för min del.
 
Sen har vi ett par av dessa ovanstående som faller utanför ramarna för nästa beskrivning av kommentarer, vilket nu gäller ungefär åtta av tio jag jobbar med.
 
- Vilket rumsnummer har du?
- När ska jag komma och sova hos dig?
- Imorgon kommer jag och *namn* och sover i ditt rum.
- Fryser du? Jag kan värma dig *tar upp händerna mot mina bröst varpå jag ryggar tillbaka*
- Vart är din pojkvän?
- Vad ska du göra på nyår? *Namn* kan komma och visa sin nyårsraket, *skratt tillsammans med de andra*.
- *Namn* sa att han var inne hos dig igår. *Jag tittar trött tillbaka och skakar på huvudet*. Men han sa att det var väldigt bra!
 
Jag frågar:
- Vad har hänt med din tumme? *Han tar upp tummen och visar.*
- Den kan göra dig med barn om man använder den på ett visst sätt.
 
*Namn* tar loss ett klistermärke från en snöskoter och fäster fast den på mitt bröst och trycker till lite för att den ska sitta fast.*
 
I början skrattade jag med och antog att det bara var retsamma skämt, men när folk börjar ringa mig på jobbtelefonen för att fråga om de ska komma och sova hos mig i natt, och när jag bara känner mig som ett objekt att antingen titta på eller kommentera på ett sexistiskt och oproffsigt sätt ryter jag istället ifrån och slutar titta in för att snacka en stund. Är jag den enda jävla tjejen i Österrike? Och om nej, är alla jävla tjejer här gjorda av glas med syfte att agera madrasser?
 
Som tur är bor inga av den sorten här. Som enda tjej bland tolv killar hade jag åtminstone turen att hamna med de ödmjuka, intresserade och roliga killarna.

Dag 20 - Mina förebilder

Då var vi inne på 2013, och jag tänkte dra igång med nummer tjugo i listan som egentligen skulle varit genomförd någon gång i slutet av förrförrförra året. Bättre sent än aldrig, och jag fick det intressanta ämnet förebilder.
 
Den första jag kommer att tänka på är Natashja Blomberg (Lady Dahmer) som bäst presenteras genom hennes egna ord: "Fet, ickefjäskande, oförskämd och orakad gaphals. Skamlös feminist och socialist och alldeles alldeles underbar, brevväxlar med seriemördare, kritiserar normer, tjatar om genus och tvättar håret utan shampoo. Jag är en nagel i ögat på könsrollssamhället och en spark i pungen på patriarkatet."
 
Hon motiverar, inspirerar, tar plats, ändrar om och ifrågasätter. Jag är glad över att det här skrivande geniet har hamnat i en hög bloggposition med många läsare och därmed bidrar till fler omruskade människor som tvingas tänka outside of den ytliga mansdominerade samhällsmaskineri-boxen. Det bästa med Natashja är hur hon går emot alla de egenskaper jag lärt mig är önskvärda hos andra människor: hon är högljudd, svär, ber inte om ursäkt för att hon tar plats, och hon delger sin åsikt, samtidigt som hon är väldigt pedagogisk och ödmjuk som person. Att hon är just tvärt emot den kopierade, tomma, anorektiska och åsiktslösa idealkvinnan med många jävligt viktiga vinster för jämställdheten och genusfrågan i bagaget gör henne till en av mina största förebilder.
 
Ska inte tvinga fram några fler, tar morgondagen att tänka på saken och återkommer i ämnet.
 
På återseende mitt herrskap!
 

2012

Drar till med ett sista inlägg det här året, kort version av en lång sammanfattning - 2012!

1. Gjorde du något i år som du aldrig har gjort förut?
Jag jobbade på festivalbussen, bodde i Berlin som jag aldrig varit i tidigare, flyttade till Österrike, ett land jag heller aldrig besökt innan, jag såg Satyricon och Finntroll live, jag var modell på två häftiga plåtningar, var figurant på några av polisens övningar, strosade runt i Dublin och började försöka lära mig meditera.

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Jag tror faktiskt inte jag hade några nyårslöften det här året. 

3. Fick någon du känner barn?
Nej, men jag vet några som fick beskedet att dom väntar barn.

4. Dog någon som stod dig nära?
Som tur är - nej.

5. Vilka länder besökte du?
Danmark, både genomresa och Helsingör tidigare i december, Irland - Dublin och landets enda polishögskola med Tranås-klassen, Tyskland då jag bodde några månader i Berlin och Österrike där jag bor nu.

6. Är det något du saknade 2012 som du vill ha 2013?
Kunskapen om hur jag hanterar panikångesten och nedstämdheten som slår till när jag minst anar det. Jag saknar att kunna leva i nuet utan att vilja fly eller längta vidare till något annat. Jag saknade fasta relationer trots att det är svårt när man flänger omkring som jag gör. År 2013 vill jag hitta mer motivation, inspiration, fasta mål och bättre ordning på mina tankar.

7. Vilket datum kommer du alltid att minnas?
Tjugonionde maj, när jag med stolthet kunde lämna Tranås för drygt två månaders äventyr med Festivalbussen.

8. Vad är det bästa som hänt dig under året som gått?
Alla händelser och alla minnesvärda människor jag träffade på festivalerna i somras. Känslan av lycka som spred sig genom hela min kropp under Satyricon-konserten, att jag blev frisk från depressionen och började förstå mig på panikångesten, även att jag började se bättre på mig själv och få bättre relationer med flera runt omkring mig.

9. Vilket var ditt största misstag?
Att skicka iväg systemkameran på posten vilket konstade mig 10 000 kronor då idioten lurade mig via hackat paypal-mail.

10. Vilket var ditt bästa inköp?
En varm rosa tröja jag har på mig hela tiden här i Österrike, eller alla de loppisfynd jag gjorde i Tranås.

11. Vad spenderade du mest pengar på?
Förutom de sammanlagda 16 000 kronorna jag spenderade på att försörja oärliga töntar till män spenderade jag nog mest pengar på resor. Har i princip inte köpt något alls i år.

12. Vad gjorde dig riktigt glad?
Att komma till en skidort med riktigt grymma kollegor här i Österrike, att ha fått ett stativ till kameran i julklapp, alla fantastiska människor jag träffat under året.

13. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Hade mina gamla förkylningar i Berlin så jag och Robert fick gå till en djuraffär och fråga efter en tvångsmatningsspruta att rensa bihålorna med. Fick en bygellina i magen under den andra jobbdagen vid barnliften men repade mig ganska snabbt.

14. Vilka låtar eller artister kommer få dig att tänka på 2012?
Finntroll som jag kände till sen innan men verkligen fick upp ögonen för, eller öronen, detta året. Men Gangnam style satte prägel på hela året om jag skulle säg en låt som varit riktigt stor och spelats överallt, förutom hos festivalbussen där "jag bygger bygger upp och du river river ner" spelats om och om och om igen.

15. Mådde du bättre eller sämre under 2011 än vad du gjort tidigare år?
Både och. Under första halvan mådde jag till större delen så dåligt att det mesta för mig är en suddig dimma, men jag lärde mig, blev starkare, hittade mig själv och kom sen in i flera jobbgäng där jag trivdes så bra att jag nu på slutet bara har panikångesten kvar att få bukt på innan jag kan säg att det här året avslutades på topp.

16. Finns det något du önskar att du lagt mer tid på?
Att ta hand om mig själv och jobba upp min självkänsla. Att hitta någon som gillar att spela in filmer lika mycket som jag och dragit igång lite projekt. Att hitta några minuter morgon och kväll för att se om meditation kan ge någon effekt på stress.

17. Finns det något du önskar att du lagt mindre tid på?
Att gräma mig över idioter. Folk som kränkt, fryst ut, hånat, ignorerat eller bara betett sig som allmänna svin har jag låtit påverka hur jag mår och ser på mig själv. Att andra är inskränkta och osympatiska får stå för dom själva och hur dom lever sina liv, inte hur jag fortsätter mitt, och det ska jag ge mig fan på att träna bort.

18. Hur var din julafton?
Konstig. Firade en julafton hos mormor med närmsta släkten och Robert innan jag flyttade hit, men den riktiga julaftonen firades utan julgran, julmat och julpynt med två fulla men roliga ungrare och en österrikare.

19. Blev du kär?
På-nytt-kär kan man säg.

20. Vilket program har varit det bästa på tv?
Dokumentärserien "Why poverty" och "Plus".

21. Hatar du någon som du inte hatade förut?
Ja det gör jag, men det ska jag försöka släppa, vissa människor är inte värda ens energi.

22. Vilken var den bästa boken du läst under året?
Krigare: Ett personligt reportage om de svenska soldaterna i Afghanistan av Johanne Hildebrandt.

23. Vilken var din största musikaliska upptäckt?
Korpiklaani gjorde oväntad comeback med grymt mycket bättre låtar än de jag hört tidigare.

24. Önskade du dig något som du fick?
Jag önskade mig en jul tillsammans med släkten innan jag flyttade och det fick jag. Önskade mig även att det skulle va ett bra gäng jag kom till här i Flachau vilken även den önskningen slog in. Också är jag väldigt glad för kamerastativet jag fick i julklapp.

25. Önskade du dig något som du inte fick?
Bra fråga, jag önskade mig nog inte så mycket. Rent praktiskt skulle det väl va en nyare videokamera med minneskort för redigering i den bärbara datorn, men det sparar jag utan problem ihop lite pengar till i vår.

26. Vilken var årets bästa film?
Niceville, som handlar om rasismen i USA under 60-talet under tiden det var vanligt med svarta kvinnor som hemhjälp.

27. Vad gjorde du på din födelsedag?
Födelsedagen började på tolvslaget då jag, Robert, Benny och Anja var ute på Pauls Metal Eck i Berlin. Under dagen skulle jag och Robert egentligen på ett bunkermuseum vilket visade sig var fullbokat, så vi tog en promenad i Prenzlauer berg i ösregn istället och köpte sushi på kvällen som vi åt under filmtittande.

28. Vilka var de bästa människorna som du träffade?
Främst från festivalandet var det Jesper, Bonde, Plahn, Andreas, Ida, Leon, Getaway-Roger, Gotland (YOLO) och Hjalmar jag lyckades springa in i oftast eller lärde känna bäst. Men hela festivalbussengänget var guld.

Annars det här året är jag glad över att ha träffat killen jag liftade med från Tranås till Jönköping i våras, som fick mig att skratta när jag var nere och hade samma humor som jag, fotografen Johannes som var kul att bli plåtad av på Ravlunda skjutfält och i sockerbruket utanför Ystad, och som försökte hjälpa mig att hitta några tyskar mitt ute i skogen utanför Linderöd genom att köra fram och tillbaka genom skogen i två timmar.

Simon och Markus som även bor här i Sun house är de två vegetarianerna jag nämnt innan, och som jag kommit närmast av alla här i huset.

29. Hur skulle du beskriva din klädstil?
Många mörka färger, som lila, grönt, rosa, svart, rött. Silver, nitar och kängor på det blir en hit.

30. Vad fick dig att må bra?
Att lyssna på lugnande musik, som lillasyster och de andra banden jag nämnt tidigare. Jag mådde bra under festivallivet i somras, och när jag nådde satta mål och genomförde saker jag velat göra sen länge. Jag mådde bra av att klara utbildningen i Tranås efter en tuff vinter, och Erik var en orsak till varför jag fortsatte då det var lättare att hitta motivationen med en fantastisk vän i sin närhet.

31. Vilken kändis var du mest sugen på?
Killar med långt hår, blir lätta val. Mathias Lillmåns, sångaren i Finntroll och Sigurd Wongraven, sångaren i Satyricon.

 

32. Vem saknade du?
Beror på vart jag var. Ibland saknade jag min mormor, ibland Triggern, ibland saknade jag människor genom att tänka på gamla minnen, som My, Dallo och under ett tag saknade jag Robert.

33. Vilken var din bästa månad?
Juli var bäst. Hade grymma människor runt mig, såg galet bra band, det var okej mycket sol i Sverige för att ha varit sommaren 2012 och fick tusen galna minnen med mig i bagaget.

34. Finns det något som du skulle kunna ha gjort bättre?
Ja säkert, men jag kör på bättre nästa år istället.

35. Hur kommer nästa år att skilja sig från det här?
Jag ska jobba ännu mer med mig själv, få mer ordning på det jag vill göra, förhoppningsvis se fler ställen och lära känna fler människor. Ska sätta fler delmål för att inte fastna och lyssna mer på mina varningssignaler. Vill se fler grymma band, jobba mer aktivt inom flera områden, våga gå några rädslor till mötes, och annars köra på som vanligt - spontant, galet och händelsefullt.


Gott nytt 2013!

Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se