Och nu tänkte jag gå och kolla på något från Tim Burton

Det börjar närma sig Tyskland - på två sätt. Imorgon är det Wacken! IMORGON! Jag ska sjunga hela vägen ner på bussen med dom taggade resenärerna. Och taggar dom inte ska jag bannemej sätta fart på allihop! Sen är det ju faktiskt bara några veckor till jag flyttar ner igen. Hade en skype-intervju med några tjejer tidigare idag, och jag vet inte om dom förstod allt jag sa, men det kändes bra. Får reda på nu i veckan vilka dom har bestämt sig för.
Tänkte nu att jag kunde ta och berätta lite vad jag gjort på senaste tiden, med tanke på det förrförra inlägget jag skrev här i bloggen tidigare idag. Förra måndagen var jag och en fotograf ute på Ravlunda skjutfält och körde en plåtning eller vad det nu kallas. Det var mer ett ryck jag fick när jag kom hem från Getaway och inte hade så mycket att göra, hittade en kille på en hemsida som behövde hjälp av en "modell" (tjej) som kunde vara med i hans pågående projekt, där hela temat för min del blev åt Alice i Resident evil-hållet.
Vi var ute på fältet i ungefär sju timmar tills solen gått ner, och det var så jävla roligt alltihop! Efteråt skulle jag åka till ett ställe utanför Linderöd där en tysk kille och hans två kompisar var på semester. Killen hade nämligen ett rum i Berlin han skulle hyra ut och jag tänkte att det var passande att träffa honom medans han var i Sverige, problemet var ju bara att vi inte hittade dit. Först och främst var det själva vägarna till Linderöd vi inte hittade (jag åkte med fotografen Johannes som skulle hem till Malmö och bara tänkte slänga av mig i Linderöd på vägen hem), och under tiden var det en dum katt som hoppade ut på vägen så jag skrek "AKTAKATTENAKTAKATTEN" och den tyska killen David satt och asgarvade och undrade vad jag höll på med..
Sen kom vi alltså fram till Linderöd och skulle leta upp en liten skogsväg som skulle komma precis innan byn började. Davids kompis skulle förklara vägen och nämde ett lila hus på vänster sida och en hage på högra. Vi åkte ut i skogen och hittade absolut inga lila hus, alls. Vi körde runt typ fem varv och frågade i en stuga om dom hade träffat några tyskar. Vi ringde dom flera gånger, och plötsligt låg huset inte på skogsvägen, och absolut inte i skogen. Så vi hittade en annan väg där det bara stod ett gult nersläckt hus och fem bilar. Bör ju nämna att detta var runt tolv på natten och allt var kolsvart. Efter en stund sa jag åt Johannes att köra hem istället, men då tyckte han det var så spännande att han vägrade köra innan han visste vilket hus det var. Nu hade vi liksom kört in på alla småvägar, in i alla trädgårdar och varit ute på E22an, alla sidovägar och kört runt, runt i två timmar. Till slut fick tyskarna cykla ner till vägen och möta oss. Detta berömda lila hus var alltså ett falurött hus....
Och huset dom bodde i låg typ två kilometer in på världens minsta väg mitt ute i ingenstans. Johannes körde hem, och jag stannade över natten hos tyskarna. Vi började med att jaga en mus som tagit sig in i stugan, och alla skrek hysteriskt på tyska utom jag som satt och garvade åt min möjliga framtida rumskamrat som alltså sprang efter en mus med ett glas i handen, och hans kompis som slet undan kylskåpet för att livrätt skrika då han fick syn på musen som snabbt kutade över golvet och gömde sig bakom ett element.
Vi satte oss sen ute vid en brasa och åt. Klockan var då runt halv tre på morgonen. Det var så sjukt roligt att lyssna på deras engelska. David undrade vid ett tillfälle vad min pappa jobbade med.
- He works on a train.
- Wow, really? Mine eather!
Dagen efter fick jag dra upp tidigt eftersom jag skulle till Emmaboda och cyklade ner till busshållsplatsen med David. Jag hoppas verkligen han väljer mig som ny roommate. Båda har film och foto som intresse, han pluggar skådespeleri och håller också på med fotografering, och vi fyra hade så sjukt roligt i måndags natt (misstolka mig fel). Får alltså besked från dessa två olika möjliga framtida boplatser efter jag kommit hem från Wacken i slutet av veckan.
Wackeeeeeen!

Solsagan

För er som också behöver terapi. Och för er som inte gillar musiken - ge den en chans, den blir bedövande bra efter en minut.


Förutom terapin Finntroll alltså

Att skriva har alltid varit den bästa terapin för mig när jag mår dåligt. Och jag har upptäckt att det är bloggandet som har fått mig att må som bäst, om vi jämför med alternativet att skriva dagbok (vilket jag gjort sen jag var sex år gammal). Dagbok låter väldigt töntigt i mångas öron, som en grej man gör när man är tolv, men för mig är det som att spara gamla foton, bara att det blir i text. När jag kollar tillbaka i gamla dagböcker kan jag sitta och skratta åt gamla saker jag gjorde med kompisarna från högstadietiden, för det är i princip inga av dom enskilda tillfällena jag kommer ihåg idag. Det finns till och med människor jag glömt helt.

Så det är väl där skillnaden ligger. Jag skriver i princip aldrig här i bloggen om vad jag gör om dagarna, det finns sjukt mycket av min vardag och mitt liv som man aldrig kommer kunna läsa sig till här i bloggen om man så går tillbaka flera år, för just såna händelser lämnar jag till dagboken så jag kan gå tillbaka om tre år igen och för alltid ha minnena, och just dom känslorna som jag kanske kände den dagen jag skrev. Bloggen lämnar jag mer åt vad jag tänker. Jag har insett hur mycket det personligen kväver mig att hålla inne saker, förutom det som är för personligt. Men det känns nästan som att det inte finns mycket som är för personligt längre - inte för mig.

Förut skulle jag aldrig kunna skriva ut så ärligt om vad jag känner, men nu känns det mer naturligt, och nödvändigt för mitt eget utvecklande. Jag har under min uppväxt kännt mig väldigt kvävd på många sätt, under progress till att bli den ultimata svensken ungefär. Och visst formas man tidigt, vilket gör det svårt att vänja sig av med dom dåliga sidorna man vill bli av med. Det sitter djupt att inte ta för mycket plats, inte tycka för mycket, inte gå mot strömmen, inte uppröra, ja du fattar. Men allt det här jag försökt uppfostras till stämmer ju inte med vem jag är, och det är egentligen den sämsta idén gällande uppfostran jag kan tänka mig. Varför kväva de uppfinningsrika, modiga, starka, driftiga, självständiga, frågande och utåtriktade delarna hos någon med flit? Vad blir meningen med livet efteråt, när alla har målats gråa?

Jag tycker fortfarande att det känns svårt många gånger. Jag har blivit hyschad och tystad så många gånger i mitt liv att det är svårt att bryta genom den muren och våga ta plats. Jag har blivit tillsagd så många gånger om vad man tycker om de som inte följer strömmen att jag fortfarande tycker det kan vara svårt att öppet skriva om vad jag känner här i bloggen.

Men så länge jag fortsätter flytta gränserna vet jag att jag en dag kommer stå helt säker i mig själv.

Bygger upp hälsan med BRA musik - igen

Fan ta människor känner jag bara just nu. Så ofta drivna av sitt ego, och så svåra att förstå. Emmaboda var helt värdelöst. Jag mådde mestadels av tiden bara dåligt och kände mig lurad, förvirrad och jag vet inte.. förstod inte läget, förstod inte mig själv, förstod inte vissa andra.

Varför ljuger folk en rakt i ansiktet? Varför känner jag något över huvud taget? Varför finns jag plötsligt inte längre? Vad fan hände liksom? Jag la en hel vecka på att åka dit och jag kände bara en, för att plötsligt inte känna någon alls. Jag spenderade en vecka med att dra runt i folks olika camp på hela festivalen där jag lärde känna människor gång på gång för att jag plötsligt och oförberett var utbytt från en sekund till en annan.
Ja jag vet, vad är annars festivaler till för för om inte träffa nya människor? Men jag åkte fan inte till Emmaboda för att umgås med femtonåriga hippie-knarkare som lyssnade på musik som lät som glappande förstärkare i ett förfallet elkraftverk. Jag hade fan inte åkt till Emmaboda om jag visste att allt bara var skitsnack och att jag andra dagen skulle stå där och vara den som tittar på. Jag hade inte åkt dit om jag visste att jag skulle må så dåligt. Fattar inte ens varför jag känner som jag gör, jag känner knappt människan.
Jag behövde skriva av mig, och just nu var "människor är as" the main topic.
Nu ska jag släppa det och Wacken-tagga istället!
By the way - mycket bra skit hände på Emmaboda också, mer om det later!

Bästa bästa bästa

Jag och Micko var hos mormor igår, och under tiden vi väntade på bussen ute i Näsby (dit vi gick i solen eftersom  bussen inte skulle gå förrän om trehundra år) tog jag fram mobilen och började leta låtar på youtube att lyssna på. Jag sökte efter flera av dom banden jag såg i somras, och hittade så sjukt bra låtar.

Så om ni vill lyssna på äckligt bra musik i sommar kan ni ju börja med dessa:






Behöver jag säg mer än "YAY"

Folk går på semester nu och ligger i hängmattan med en bok i ena handen och en whiskey i andra, alternativt (som antagligen är mer trovärdigt denna sommaren) sitter i uterummet med en filt på ena benet och en åsk-rädd hund på det andra.

Själv börjar jag bli galen av för mycket fritid och vill ha något att göra nu. Så min plan är att antingen cykla/lifta iväg till nån random stad och hänga med nytt folk eller att bara hänga med min nya älskling som jag köper imorgon!

It lies in my hands now

Jag vet inte riktigt vad som har hänt med mig sen jag började jobba med festivalbussen, men plötsligt så känns allt så självklart. Jag har lärt mig att kunna ryta ifrån om jag så måste, jag har lärt mig att prioritera och göra det jag vill istället för det andra vill eller det jag borde. Jag kommer närmare att lära mig vem jag är, för sanningen är att det är svårt ute i det "verkliga livet", för där finns en ram man ska följa. Där är lite som att hitta sig själv som homosexuell i en hetero-värld. Nu är jag inte homosexuell, det är inte vad jag försöker säg, utan det är väl mer känslan av att ha en personlighet som är lite motarbetad och inte passar in som är svår att utvecklas med.

Vi säger såhär: normen är att gå ur gymnasiet som en vanlig tonåring, kanske resa ett år med några nära kompisar, börja plugga på högskola och ha ett liv baserat på studier i några år för att sen börja jobba, bo med sin flickvän/pojkvän, bilda familj, ha en nära relation med sin mamma och pappa som man ofta åker och fikar hos. Vara modeinriktad och spara ihop till att kunna åka till IKEA eller ta en shoppingrunda på stan då och då är välkommet, och sen är det volvo, villa och hundskrälle som står på schemat. Ja, you know the story. Det är långt ifrån alla som passar in just i det här exakta facket, men av mina erfarenheter att döma (de människor jag träffat i vardagen och jobblivet de senaste åren) är det nu man växer upp, inser att livet inte går att lekas genom, tar sig i kragen och samlar vuxenpoäng.

Och det är lite här det eskalerar för min del. Det är nu jag börjar hitta mig själv och förstår vad jag vill göra, och svensson-schemat står inte på min lista. En del skulle kalla mig omogen, andra impulsiv eller orealistisk. Men är livet till för att spela det eviga normbandet på repeat? Robotlivet. Eviga längtan efter att förverkliga sina drömmar. Alltid vara kuggen i maskineriet som speedas upp ytterligare och drar den enskilde personen längre och längre ifrån livets njutningar - att leva helt enkelt.

Sorgligt att detta är den så fasta verkligheten för så många att det ses som fel att gå en annan riktning. Men det är nu jag fått mitt uppvaknande. Jag jobbar tillsammans med många människor som inspirerar mig och omedvetet får mig att tro mer på mig själv och vem jag egentligen är. Det inser jag först nu. Även dom ser mönstret eftersom flera av dom är mer än tio år äldre än vad jag är och ser hur kompiskretsen runt dom börjar förändras till att förakta deras sätt att leva. "Är du inte lite för gammal för det där livet?" kind of.

Det är kanske därför jag plötsligt blivit så rastlös och orolig i kroppen. På ett helt annat sätt än när man åker hem från ett av försvarsmaktens alla äventyr (vilket också kan kännas som en annan värld, men på ett helt annat sätt), eftersom att det civila mörker som då slår en inte är ett personligt mörker som nu. Hos festivalbussen blir det snarare fel om man försöker vara någon annan än sig själv, och nu är jag tillbaka i landet lagom. Drick inte för mycket, prata inte så någon hör dig, särskilt inte med främlingar. Ta ingen plats, sök ett jobb och ta det säkra före det osäkra. Hiearkins värld där man sakta sjunker neråt igen. Svenskens värld.

Men jag har hittat människor jag trivs så bra med, jag vet att det finns människor som jag där ute. Och ta det inte på fel sätt nu, jag ser inte ner på människor som väljer att leva på det ena eller andra sättet (förutom de som skadar andra och hela den biten) så länge de mår bra av det, och inte har den klassiska livsstilen att vänta ut livet till pensionen. Jag pratar utifrån mig själv här, inte för att trampa folk på tårna.

Jag vägrar att spilla tid åt något jag inte trivs med. Hundår för att klättra uppåt i karriären och pengar istället för lycka. Jag lever hellre fattig än på ett jobb som motvilligt tvingar mig att krypa ur sängen på morgonen. Jag hoppar hellre mellan tjugo olika trivsamma småjobb på olika platser i världen med knutna kontakter och tomma fickor än ett spillt pengarikt liv med ödslad tid åt klocktittande med den eviga önskan att snart få gå hem - att det snart blir fredag.

Det är andra som har bestämt att livet ska se ut så. Vet du varför? Produktion. Det är produktivt att få människor att leva detta livet, för pengarnas skull. Nej inte för att du ska bli rik, du jobbar åt andra. Det samhället lär ut som rätt sätt att leva är bara konstruerat av andra, och blir ett ganska lättköpt koncept med tanke på att vi sedan länge redan haft den här livsstilen som norm.

Men den här sommaren har flera människor stärkt den personligheten jag har utan att jag själv sett det - en styrka jag aldrig förr känt utifrån och som har gett min självbild en helomvändning och motiverat mig på ett sätt jag aldrig känt förut. Det är väl på något plan en känsla av samhörighet även om jag står på egna ben, bara känslan av att jag inte är den enda som funkar på det här sättet och att vetskapen om att det finns andra som tänker i dessa banor och har avvikande drömmar i vår ogenomskådade värld är guld för mig.
 
Och för att även låta lite klyschig - I've also had the fucking time of my life!


Ta tag i den här dagen nu Roger..

Tänkte ju som sagt berätta allt jag har att säg om Peace & love och Getaway!

Först och främst - det var magiskt. Kan inte fatta att jag hade sån tur som fick jobba på festivalbussen. Varken jag eller någon annan jag känner är någon som gillar festivaler (i samma musikgenre), och tanken har inte ens slagit mig att åka på någon heller förut. Och nu kom festivalbussen från ingenstans och bara drog med en på världens bästa sommar, och nu var det då peace & love som sades va piss och skit, men som för mig var början på två stört bra veckor!

Äntligen folk som var lätta att hänga med, bra väder (förutom att blixten slog ner i fem personer, mindre viktigt..), grymma fester och mycket att göra. Det var bara bra att musiken var kass, för annars hade man blivit av med mycket tid av.. ska vi kalla det härjandet?

Så först var jag reseledare från Lund. Bara det är ju en historia värd att berätta.. kvällen innan skulle jag alltså gå och lägga mig vid åtta för att köra till Lund tre på natten eftersom bussen från Lund gick strax över fem. Men jag lyckades inte somna, så efter att ha legat och vridit mig i några timmar bestämde jag mig för att köra till Lund direkt istället, och satte mig i bilen vid ett på natten. När jag kom fram kunde jag inte heller sova trots min extrema trötthet som slog i under vägen till Lund då jag fick sitta och prata med mig själv på så många engelska dialekter jag kunde. Halv fem drog jag bort till stationen och hade då alltså inte sovit på hela natten, och hade en tolv timmars resa framför mig.

Vi stannade på vägen för att äta och jag gick och köpte mig ett lager av billiga nudlar som jag försökte laga i en MAX-mugg med te-vatten på bussen. Under sista timmen tyckte de numera fyllon till resenärer att reseledaren skulle sjunga, ABBA förstås, och jag tänker febrilt utan att komma på en enda ABBA-låt som jag kan texten på, och drar istället till med Queens I want to break free med förhoppningen att alla kommer stämma in. Ingen kan låten. Wtf.

Väl framme snubblade jag in i en ny kollega och tappade bort min sovsäck. Hon (Karin) och jag började med att storma stadens systembolag, bara för att köpa sprit till andra (jag vet inte hur jag tänkte). Festivalbussen hade vårt egna lilla inhägnade place i utkanten av campingområdet där vi slog upp våra tjugo tält på ungefär fem kvadratmeter, sen var det fest.

Nu är ju detta över två veckor sen så det kan va att jag tappar lite detaljer här och var, för att inte snacka om de senare inläggen där jag ska försöka skrapa ihop vad jag kommer ihåg från typ sweden rock.



Jobbdagarna på p&l var ju annars ganska lika varandra. Hängde i servicetältet. Jag och "kollegan" Linn jobbade ihop och hade tävling om vem som kunde få på armband snabbast på tjugo främlingar på campingen. Hon vann alltid, fattar inte hur det gick till, jag var ju assnabb och bara kastade dom graciöst över folks knogar i en rasande fart. Vi kom överens om att alla människor är bra på något, och att detta var en talang att vara stolt över.

Det var mycket ölpingis going on i vårat servicetält dessutom, och träffandet av mycket random trevligt folk som man hängde med i timmar efter att bara ha hälsat på dom, eller knappt det. Jag hängde bland annat med en filminspelar-kille som jag frågat om vägen till närmaste liggunderlagsaffär, tyvärr blev det inget inspelat eftersom han var tvungen att jobba, så jag, Plahn, Rasmus, Ida och folk som kom och gick hela tiden drog runt och festade hela natten istället. Bland annat i Bondes tält, i ett mattält där jag skulle hoppa över några höga panta mera-lådor i papp men fick med mig fem stycken och slog i marken på andra sidan istället, varpå en kille kom fram för att rädda mig och lyfte upp mig men var för full för att veta vad han gjorde och även han trillade omkull så jag blev snäppet värre mörbultad. Jag skulle även tackla omkull Plahn och tog sats på tjugo meter och tog i så hårt jag kunde, men Plahn flyttade sig knappt två centimeter medans jag tappade luften och studsade bakåt och slog i marken (igen) med förstörda revben och död axel. Sen var det morgon och vi stack ut till folket som fortfarande var uppe, där jag blev upphånglad av en liten punktjej från Norge som jag sen fick reda på bara var 16...







Några timmar senare drog jag och Plahn (vilka var dom enda som fortfarande var vakna av vårat ädla folk) tillbaka till campet och åt frukost (eftersom klockan var halv nio på morgonen) innan vi gick och la oss och lyssnade på folk som snarkade, tills Plahn också började snarka.

En dag när jag var ute och affischerade kom det fram en kille och undrade vad jag höll på med eftersom jag hade tejp överallt, och det visade sig vara en kompis till My, som bodde i samma camp som henne och skulle med henne till Roskilde. Oddsen för det liksom? Så tack vare honom fick jag träffa henne också, under en kväll där en tjej kom förbi med en bandspelare som bara körde en massa gamla 90-tals hits, vilket verkade vara en klassiker på festivaler. Nostalgi delux med en massa folk som sjunger med. Jag fick även en badring runt mig av en av Mys kompisar. Av någon anledning fick jag sen för mig att jag skulle ringa en punkare jag aldrig träffat innan, men som sagt sitt nummer till mig efter att jag sett honom sitta på en trottoarkant mitt i natten och vara för full för att smsa typ.



Så först och främst, varför kom jag ihåg hans nummer, och för det andra, varför fick jag för mig att höra av mig till honom när jag satt med en kompis jag inte träffat på ett helt år och saknat sjukt mycket? Denna ärade punkare, Björn, träffade jag iallafall, och han hade en kompis med sig som han precis hade träffat. Jag bytte dialekter lite hela tiden, och vi drog sen bort till Björns tält där han fick beslutsångest om vad han skulle ha på sig, ha med sig, dricka och om någon hade snott alla hans grejer. Den andra killen, Alexander, undrade vart jag kom ifrån och jag bestämde mig för att snacka norrländska för att se om han märkt att jag pratat skånska i en halvtimme innan, men icke. Han trodde att jag kom från typ Sundsvall. Hah!

Jag har så mycket att skriva om, bättre om jag bara delar upp allt i flera delar, även om det blir rörigt (tro mig, det är rörigt för mig med, jag har ingen aning om vilken dag jag gjorde vad).

Anyways, vi hörs, jag fortsätter inom kort.

Så mycket att jag inte vet vart jag ska börja

Vilken märklig känsla, det är som att vara fjorton igen, eller nitton rättare sagt.

Jag har haft dom två bästa veckorna i hela mitt liv, på peace & love och getaway, för att sen åka till en ung man i Örebro där jag stannade fyra dygn. Nu har jag varit hemma i ungefär fyrtio timmar och är redan så uttråkad och rastlös att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Vad hände med den Jenny som flyttade från Tranås och hade ett stort behov av att vara ensam? Är jag ensam längre än en kvart nu kliar det i hela kroppen. Jag vill bara iväg på nästa festival, och att den aldrig ska ta slut (och gärna att åtminstone ett par bra band kan ta och dyka upp).

Måste ha något att göra hela tiden, och har jag inte det så äter jag istället. Inte direkt för att jag är hungrig utan av brist på annat, sätter mig och gnager på några mackor typ.
Nästa vecka verkar det som att det kommer hända desto mer, men until then?

Ut och springa kanske?

Eller blogga kanske? Där har vi det, jag har ju så jäkla mycket att berätta.
På återsendeeeeeeee!

Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se