Befogade känslor
Det är många känslor som kommit upp till ytan den senaste månaden, främst ilska och sorg, och jag pinpointade känslorna i en rikning i tron om att det var där de bottnade, men idag dök en insikt upp som gick ännu djupare.
I ärlighetens namn kände jag mig väldigt övergiven efter pappas bortgång. Inte omedelbart eftersom vår släkt fångade upp oss i allt kaos; men efter minnesstunden. Jag kan inte klandra någon eftersom saker sakta gick tillbaka till det vanliga, och kanske antog alla att det även gällde oss. Och säkert fanns det andra som med all välvilja tänkte att vi bara ville vara ifred. Men jag kände mig oerhört ensam och övergiven i all sorg, i overklighetskänslorna, mardrömmarna, tankarna och känslorna. Varenda meddelande, samtal och fråga om hur jag mådde var guld värda, men tyvärr var de också väldigt sällsynta.
Så idag insåg jag plötsligt att ilskan och ledsenheten triggades ännu starkare av en liknande känsla som övergivenheten, nämligen känslan av att inte synas. Ofta har jag tänkt att jag önskat att jag varit född många årtionden tidigare. Under en period där artighet, respekt, uppriktighet och samhörighet var en del av samhället. Jag vet inte vid hur många tillfällen bara det här året jag har bett människor om ursäkt för att ha råkat stöta till dom eller för att ha behövt sträcka mig förbi för att kasta något. Jag vet inte hur många gånger jag tittat på människor och hälsat, lett, frågat om jag fått sätta mig bredvid, flyttat mig för att andra ska komma fram, frågat om de behövt hjälp och liknande. Och aldrig fått så mycket som en blick tillbaka, än mindre ett svar. Fullständigt ignorerad. Och varje gång gör det faktiskt ont, på riktigt. Och rent evolutionärt ska det också göra ont, vi är inte skapta för att leva efter någon "varje man för sig själv"-devis där fokus ligger på det egna jaget, och främlingar i stora drag bara är trafikhinder. Jag känner att jag hela tiden krymper av det kalla klimatet. Kanske är jag för känslig, men samtidigt står jag bestämt fast vid åsikten att samhället behöver mer hyfs och värme. För jag har bott och rest i många länder och sett vilken skillnad det gör när man hjälper varandra, småpratar, frågar hur det är och visar intresse. Jämfört med många länder är det ett otroligt konstigt och förvirrande beteende att ignorera någon som pratar med en, så kanske är det heller inte obefogat att det stundtals både gör en arg och ledsen.