Hör och häpna

Vilken enorm respons det blev på earth hour!
Jag hörde att runt en miljon av svenskarna släckte ner i lördags, det vill säga en niondel av hela befolkningen. Nästan värt en applåd. Och resten av världen var ju inte så dåliga dom heller. Jag menar. Kolla bara på bilden. Fan vad bra alltså, nu har vi på jorden bevisat att vi vill ha en förändring, ta tag i det nu politiker!

Sen kan jag ju nämna att jag numera äger en balklänning, den är helt galen. Jag och mamma åkte till Vinslöv i fredags och det tog oss ungefär tjugo minuter från att vi gick in i affären tills vi kom ut igen. Det ser helt enkelt ut som en riktig askungenklänning. Blå är den dessutom.
I lördags var vi hemma hos morfar som jag inte träffat på typ ett år. Saknar alltid Norge när jag hör hans norsk-svenska.
Igår var det någon övning på Rinkaby skjutfält där jag från början trodde att bara vi ungdomar från Kristianstad skulle vara med och vara figuranter. Men tydligen inte. Så när vi samlades igår var det typ tjugo-trettio personer från Lund och allt möjligt. Två personer hade jag träffat innan på några kurser, och Erland, men resten hade jag ingen aning om vilka det var, samma med befälen. Vi väntade iallafall ett bra tag på att få åka ut till övningsplatsen där två flygplan skulle landa. Under tiden kom vi på vad vi tjejer i bussen skulle heta eftersom vi skulle spela muslimska kvinnor som emmigrerat till Sverige, jag hette Belkisa Malicki eller nåt. Alla var släkt och hade samma efternamn. Nästan alla killarna spelade vanliga ungrare förutom tre stycken. En diplomat och hans två livvakter. Diplomaten hade kostym, livvakterna exakt likadana kläder med jeans och kängor, resten hade bara vanliga civila kläder. En av tjejerna spelade gravid i nionde månaden.

När planen till slut landat körde vi in på fältet dit det sen kom några från hemvärnet gåendes. En gubbe kom in i bussen och kallade ut diplomaten med sina livvakter. De gick en bit och sen skjöt dom diplomaten som låg död på asfalten en stund medans hemvärnarna och livvakterna satt på knä bredvid en stund, för att kolla genom hans fickor eller nåt, dom hittade iallafall inte allt "knark" och all "tobak" han hade i fickorna. En stund senare gick hemvärnaren Ola in i bussen igen och frågade om vi pratade svenska. Engelska? Tyska?
Vi satt bara och såg förvirrade och rädda ut. Efter att inte ha fått något svar gick han igen.
En stund senare kom han tillbaka. Ryska? Arabiska? Ungerska?
Där fick han napp och killarna började svara honom.
Dom blev utkallade och stod på gräsplanen en stund. Ola kom tillbaka och frågade oss om ännu flera språk. På jugoslaviska tror jag vi gav upp och sa ja. Även vi blev utkallade där den gravida tjejens vatten gick. Hon började skrika och alla vi stöttade henne för att hon inte skulle trilla omkull. En hemvärnare kom fram men vi skrek att han skulle stanna undan eftersom vi bara ville ha och göra med en tjej. Vi fick dit två kvinnor och en bår, och den gravida tjejen och hennes "kusin" försvann i en bil. Resten av oss stod bara. Killarna började slåss och var tvungna att slitas isär, bland annat med hundar omkring sig. En stund senare fick vi sätta oss i ett iskallt tält innan övningen avbröts och vi satte oss i bussen igen för att äta och därefter åka hem.

Tidningen jag gjort som projektarbete är nu klar och upptryckt i två exemplar, en till mig och en till läraren som ska bedöma den. Jag vet att det är många många människor som vill ha ett exemplar, så jag hade helt enkelt tänkt lösa det genom att be folk sponsra mig eftersom jag gör reklam för försvarsmakten. Dessutom tänkte jag ta betalt, tjugo kronor för varje tidning som privata personer vill ha. Jag skickar ju ut gratis till skolor och övriga försvarsmakten som kanske vill läsa om projektet. Några andra idéer? Jag är öppen för förslag.

Idag var jag dessutom på sjukhuset för att prata med dom på avdelningen jag kommer praktisera på om två veckor. Jag tror att jag kommer trivas bra för dom var hur galna som helst och skämtade med varandra hela tiden. Min handledare sa även till mig:
- Jag kommer lära dig precis hur du inte ska göra, sen får du lista ut resten själv.
Haha fan vad bra.

Men en sak jag reagerade på idag var hur respektlösa vissa i klassen är. Vänner dessutom. Alla vet hur mycket jag kämpar för naturen och för att göra en förändring. Dom vet hur stor grej jag tycker det är och hur glad jag blir av att få folk att inse att man kan förändra och därmed även göra små förändringar själv. Men det finns även dom som ser mig som ett stort skämt, och idag fick jag det bekräftat.
Jag och två från klassen var på väg ut från matsalen och jag gick före dom för att öppna dörren. Den ena vet vad jag har för plan och säger:
- Nu går du före för att öppna dörren så vi inte ska trycka på knappen.
Och där stod jag med dörren öppen så dom kunde gå ut. Vad gör då inte den andra? Jo. Trycker på knappen och skrattar när hon går förbi mig. Vad i helvete tänkte jag och ifrågasätter henne.
- För att det är roligt att se din reaktion.
Den andra:
- Jag måste spara min kropp så jag kan överleva åttio år till.
Jag upprört:
- Men jag höll ju redan upp dörrhelvetet?
Hon som tryckte på knappen:
- Hahaha det här är så roligt

Men hur fan kan ni vara så respektlösa? Ni får mig att känna det som att allt jag gör är för gäves.
Visst. Vad kan jag göra åt att vissa har en sådan bild att dom vägrar förändra, men sluta driv med mig. Jag kommer kämpa på och det vet ni, men ni kan väl åtminstone stötta mig i det?

På återseende

3600 sekunder till förändring

Det är brilliant. Jomen tänk efter. 3988 städer i 88 länder har bestämt sig för att tillsammans släcka ner det som drar ström, i något som kallas för "Earth hour". Och vad krävs det av dig? Jo, att du släcker lamporna i ditt hem, slår av tvn, radion, allt du har igång som drar elektricitet. Det kommer bli mörkt. Sextio minuter av årets åttatusensjuhundrasextio timmar kommer vara kolsvart. En timme där alla familjer och vänner har tid att tända några ljus och bara umgås. Det är ju bevisat att ungdomar i snitt pratar sju minuter om dagen med sina föräldrar.

Men såhär har jag förstått att många tänker:
Ikväll är det earth hour mellan klockan 20.30 och 21.30. Varför la dom tiden just då, en lördag dessutom? *Suck*
Men det är ju precis när den där filmen går. Nej jag tänker inte släcka ner, hallå, det går en bra film.

Och såhär svarar jag:
Du har en timme detta året till förändring. Många människor vill förändra, men vet inte hur, eller har inte möjlighet. T.ex. eftersom många har en bra bit till jobbet, längs en sträcka utan bussförbindelser. Dom tar bilen. Men det här har aldrig varit enklare. Du ska trycka på några knappar, tillsammans med cirka en miljard andra människor på jorden.

Sätt något annat än er själva främst för en gångs skull. "Jag tänker inte släcka ner för jag vill se en bra film för att jag ska få en bra lördagkväll." Sudda ut allt det där och tänk istället: "Världsnaturfonden har tillsammans med ett enormt antal länder bestämt sig för en sådan genomsmart grej för att minska växthuseffekten, och på lång sikt rädda världen. Miljöförstöringen är ett stort problem och antingen väljer jag att stödja detta projekt eller så kollar jag på en skärm som visar overkligt snygga människor som fått betalt för att säga saker som någon skrev ner åt dom. Valet är lätt. Jag väljer framtiden."

Jag håller tummarna för att alla som läser det här kommer göra som jag lyckats övertala min mor att göra, att släcka ner i hela huset.
Puss på er

Det var bättre förr

Det är lite kul att veta att man levt 13 000 liv, alltså hälften av tiden som en själ överförs mellan kroppar, eftersom det förklarar varför jag hatar nutiden. Uppenbarligen drar man med sig lite av dom gamla liven genom själen och tillhör dessutom ett stjärntecken som hatar förändringar, vilket definitivt stämmer in på mig.
Ungefär lika mycket tid om dygnet som engelska är det språket jag tänker på, funderar jag på hur FEL jag hamnade. Nästan som vad mediet påstod, att det inte är något fel på homosexuella, själen råkade bara hamna i fel kropp, likadant vad det gällde mig, inte att jag är homosexuell, men att själen hamnade helt fel. I fel tid, där den vantrivs dessutom.
Förlåt för jag skriver om ännu fler negativa saker, men mediet sa åt mig att alltid säg vad jag tänkte och tyckte, och då får jag väl helt enkelt börja göra det, tillsammans med att jag hoppar runt på asfalt och sjunger vilket hon även sa åt mig att göra eftersom jag är allt utom jordnära, uppenbarligen är alla mina tankar så långt ifrån jorden att hon inte ens kunde sträcka handen efter min aura. Hon trillade nästan omkull.

Alltså. Jag hatar större delen av all teknologi, åtminstone den som är negativt tidsfördrivande. Se det såhär. Mobiler och datorer är tekniska saker, men används för att underlätta, genom att göra arbeten på eller höra av sig till människor. Negativa tekniska saker menar jag med tv-spel, data-spel, för att inte tala om allt löjligt som görs till mobilerna. Och allt annat som hindrar folk från att träffas och göra saker ihop. Vi människor förstörs. Skärmar förstör oss och jag hatar det. Vad hände med att ringa ett samtal och sen träffas? Göra saker ihop. Vara allmänt spontana och inte behöva planera saker i veckor för att kunna träffas under några timmar?
Har jag väl börjat kan jag ju även lägga till utseendefixering, vad i helvete hände? Vem i helvete bestämde att barn skulle banta och bära kläder skapade efter trender istället för att ha kläder som är BARNANPASSADE? När i helvete blev mord och våldtäkter vardagsmat? Vi reagerar inte längre. Kanske vi lägger två sekunder på att tänka hur sjuka människor är efter att ha hört om ett nytt mord någonstans i Sverige. Vi har fullständigt tappat respekten för alla människor. Taskiga kommentarer får han höra av folk man aldrig träffat, så länge det inte är någon som går ensam. Vem skulle ensam ha modet att dra till med några nedtryckande ord när man passerar någon?
Varför hittar man ungdomar som druckit så mycket att dom spytt varje helg, för att inte tala om somrarna? Och åldern sjunker, idag kan man hitta tioåringar som är ute och super. Vad fan sysslar föräldrarna med, vet dom om vad deras barn håller på med? När jag var tio år gammal gick jag i fyran, lekte med barbie, åkte till high chaparall tillsammans med min bror och hans kompis från fotbollslaget + våra pappor. Även Celine var med, en norsk släkting i samma ålder som jag var, på besök en vecka. Jag försökte lära mig att gå ner i spagat, fick mardrömmar av en film om hajar, kom upp med bus tillsammans med en kompis som bodde på samma gata. Sådana saker. Men knappt tio år senare ser allt så annorlunda ut. Trivs vi människor med att leva såhär?
Vi oroar oss idag för miljöfrågor medans vi fortfarande sitter i våra bensinslukande fordon och skjuter bort tankarna med "vi är hur många miljarder som helst på jorden, jag gör ingen skillnad". Terrorism är ett nytt hot. Vi är så stressade i dagens samhälle att var och varannan går in i väggen. Själviskheten har fått ett grepp om oss, hand i hand med negativiteten som växt sig fast i många människors huvuden.
"Optimisten ser en möjlighet i varje problem. Pessimisten ser ett problem i varje möjlighet."

Hade jag fått välja hade jag velat leva för hundra år sedan. Minst. Ute på en landsbygd där alla kände varandra. Tänk dig Astrid Lindgrens sagor. Du kan välja nästan vilken som helst. Barnen i bullerbyn, Pippi Långstrump, Madicken osv. Om du vet hur dom levde så vet du exakt hur jag hade velat att mitt liv hade sett ut. Hade jag varit född på mitten av 1900-talet hade det funkat lika bra. Vara med om 60- och 70-talet som ungdom, med dess musik, kläder, stil att leva. Där allt bara... var. Inte ens 90-talet kan jag klaga på, min barndom fram till tonåren var en bättre uppväxt än jag egentligen kunnat drömma om nu när jag ser tillbaka på det.
Men 2000-talet äcklar mig.

Jag hatar nutiden!

När får man börja andas igen?

Har funderat halva kvällen på om jag egentligen har tid att skriva blogg just nu. Jag kom fram till att svaret blev nej, men jag gör det ändå.
Skolan håller på att ta livet av mig just nu. Att jag vet om allt jag måste göra på kort tid har gett mig en ständig huvudvärk och jag har knappt tid att sova längre. Jag kan ta igår som ett bra exempel. Skolan började tio över åtta med knappt tre timmars räddningstjänst om lagar, följt av en svenska b lektion där jag påbörjade ett arbete om språkhistoria som ska vara klart nästa vecka. Jag kom hem vid tre och efter en runda med hunden och att ha somnat av utmattning i soffan satte jag mig vid datorn runt fem för att börja på slutrapporten till projektarbetet. Sju timmar senare, runt tolvslaget, var jag ganska nöjd med resultatet på tolv sidor. Stressen fick mig att somna en timme senare.

Kanske jag verkar väldigt negativ och tråkig just nu, men allt känns så äckligt jobbigt, och det verkar ju aldrig ta slut.
Och hela övriga skolan är helt upp och ner vänd. Alla verkar vara lika skoltrötta vilket får oss att asgarva hela dagarna utan att egentligen ha något att skratta åt. Vi jämför tider om vem som somnade sist. Rekordet låg på tre natten till måndagen tror jag, och det rekordet låg hos någon som gick upp betydligt tidigare än vad jag själv gör, vilket är klockan sju.
Vanligtvis är jag skräckslagen tiden innan vi ska ut på praktik, men denna gången längtar jag faktiskt. Bara av den anledningen att lärarna inte kan tvinga på oss stora arbeten som knäcker oss under dom sju veckorna. Och när vi väl kommer tillbaka till skolan är det för sent för att dra igång med något nytt, då har vi bara två veckor kvar till studenten.
Idag var också en allmänt lustig dag, bekännelser kom fram vid en speciell redovisning och dåliga minnen blev väckta, vad det gällde en i klassen. Trots orden från mediet som var på skolan för några veckor sen, att jag alltid skulle säga vad jag tyckte och tänkte, så följde jag denna gången inte hennes ord, utan förblev tyst, och hade själv massor med minnen som gnagde under dagen. Saker som man bara inte vill börja prata om hur som helst, men som man ändå hoppas man på något sätt kan ge signaler om att man inte klarar av att bära på ensam. Ibland önskar jag att någon såg, att någon uppmärksammade, och att någon vill lyssna. Det spelar ingen roll vad det är, men bara att känna sig bekräftad, som att någon bryr sig . Jag önskar att någon kunde ta mig på allvar någon gång. Jag har lagt ner timmar på att lyssna på andra, finnas där och ge råd. Trösta. Vare sig hur jag själv mår. För det tillhör min personlighet att sätta andra före mig själv. Men borde man inte få något tillbaka? Det kan vara hur löjliga saker som helst. För har jag varit med om saker så måste jag berätta om dom, annars spricker jag av entusiasm, men jag kände verkligen hur nedtryckt jag blev för någon vecka sen, trots att personen i fråga inte ville något illa. Jag satt med två personer vilka båda såg oerhört uttråkade ut, och jag insåg till slut att jag bara pratade med mig själv, då en av dom säger till den andra:
- Tar du över så går jag bara på toa så länge.
Jag tror jag tystnade då och tänkte att, vill dom inte lyssna så vad ska jag då sitta och berätta för? Men det var förbannat sårande att ha varit med om massa roliga saker som man bara längtat efter att få berätta och gång på gång inse att det faktiskt inte är någon som bryr sig, medans man sen sitter i flera timmar på telefon och lyssnar på vad andra har och berätta om.
Jag vet egentligen inte varför jag skriver om det här. Kanske för att jag haft tankarna i mitt huvud så länge att jag kände att jag behövde få ut dom, och att skriva någon annan stans än i bloggen inte hade hjälpt mig på något sätt eftersom det då fortfarande bara hade varit jag som vetat hur jag kännt.
Men jag är väldigt bra på att dölja, och går inte alltid runt och tänker på såna saker. För jag är alltid glad. Och positiv. Just nu också, jag känner alltid lycka inombords, men det hindrar mig inte från att känna dom andra känslorna. För man kan nästan säg att jag vant mig, jag har lärt mig att stå på egna ben och klara mig skitbra ensam, då jag varit ignorerad många många år. Nu har jag det hur bra som helst med helt fantastiska vänner som är dom bästa som finns. Jag önskar bara att någon verkligen hade brytt sig.

So long suckers

Vart tog motivationen vägen?
Jag har ingen som helst lust att skriva någon blogg längre, inte för att jag tänker sluta, det kan vara najs att bara skriva av sig ibland, men om man jämför med för en månad sen när jag skrev tre gånger om dagen så...

Såhär stressigt som det är just nu i skolan har det nog aldrig varit förut, just med tanke på projektarbetet som tar så otroligt mycket tid. Och att man dessutom vet att man har en deadline som inte ens herr Jonas, mannen med svaren på allas frågor, kan flytta. Och dagarna går ju så förbaskat fort, kan inte allt bara.. slow down?

Nåja, idag var en ganska bra dag. Studiedag, och för första gången i mitt liv har faktiskt dagen gjort sig förtjänt av namnet. Tja.. förutom när jag var ute och övningskörde med pappa, vilket nästan gick bra. Men jag sa nästan. Femtielva motorstopp när jag skulle backa, motorstopp mitt på vägen när jag skulle svänga. Det var en sur kärring bakom som tutade, körde om och blängde som fan. Tantjäkel. Jag kan väl inte hjälpa att jag är kass på att köra bil, jag har ju för bövelen en grön-vit skylt på bilen som säger att jag kan vara urusel på att köra.

Ja och nu ikväll var det fbu där vi hade Ra 180, roligt för en gångs skull. Det var en massa knappar hit och dit som man skulle ställa in saker på med siffror och hela köret. Och för att vi skulle lära oss att hitta fel så fick vi springa en massa varv runt soldathemmet medans fänrik och instruktören höll på att fiffla med apparaterna. Tiden ställdes in fel, även frekvens och batterier togs ut osv. Dessutom hade vi begränsad tid. Sen skulle vi ut två och två för att göra förbildelseprov med fänrik. Jag och Jönsi skulle gå till en grusplan och stå och stå i ett halvår och babbla om helt meningslösa saker. Sen efter tjugofem minuter när Jönsi skulle svara fänrik med:
- Foxtrot Charlie, com (vilket var vårat namn), sa han:
- Charlie Alfa, com. Följt av ett:
- Faaaan! (Dock inte på radio.)
En stund senare ska Jönsi svara på något annat och säger:
- Från Charlie Alfa, uppfattat klart slut. Han släpper knappen. Faaan helvetes jääävla... Inte igen!!

Sen skulle vi gå till en kulle istället och stå och stå, det var rätt najs ändå, snacka en massa "gamla" minnen från första övningen där Jönsi sprang in i två träd och jag låg med flera lager värmejackor i ett tält som eldades så galet att hela kaminröret var rött, och frös som aldrig förr eftersom jag hade körtelfeber. Och Tuans på FK när han skulle ner till vattnet och tvätta sig. Han kastade handduken över axeln, vände sig och la till kommentaren:
- So long suckers, innan han gick iväg.

Olsson och hans nybörjartrupp kom marscherandes när vi var på väg upp för kullen och sprang över gatan för att jaga Jönsi med en pinne innan han försvann igen.
Framöver kommer det vara maaaassor med övningar!!utropstecken
Flygvapnet i småland i helgen, b-styrka om några veckor, övning med fbu i april. NAJS.

Ja igår var dessutom jag, Angelica och Dallo på tatueringsstället för att snacka lite med dom om priser och kolla på bilder. Det ser ut som att vi kommer tatuera oss innan praktiken börjar, hoppas det, så vi inte skjuter upp det mer. Det kommer bli riktigt najs!

Stockholmsresan kommer jag skriva om senare, jag har inte ork nog för att skriva så någon orkar läsa just nu.

Så på återseende mitt herrskap

Satfläsk

Herrejistanes vad mycket jag har att göra med projektarbetet!
Två intervjuer, fem artiklar, massa frågor ska skrivas, några saker till, sen ska tidningen tryckas och sen ska man skriva slutrapporten. Jag har tre veckor på mig. HJÄLP!
Nåja, det jag ska skriva om tycker jag ju är roligt, så det kan ju inte bli så farligt. Nackdelen är ju att projektarbetet inte är det enda som tar min tid, har ju ett tiotal andra kurser med. Suck...

Kan ju trösta mig med att jag hörde årets bästa låt på radio igår, den var så bra att jag satt som paralyserad under större delen av låten, helt sjukt utropstecken. Tror ni mig inte? Lyssna själva. Hög volym bitte.
http://www.youtube.com/watch?v=0I1geB7U5VI

Och idag på etiken så kom läraren Jessika som är mammaledig med sin lille bebis som var det sötaste jag nånsin sett. Halva klassen satt då i klassrummet i en ring och den lille plutten blev överlämnad till läraren Christel. Efter en stund säger hon:
- Ska Jenny hålla dig lite?
Och jag satt bredvid och tänkte typ "va? hålla en bebis?!"
Men det var det mysigaste, fast jag har aldrig hållt i en sån liten unge innan, han var bara fem veckor gammal, så jag vågade knappt ta i honom för jag trodde han skulle gå sönder. Man bara smälte när man såg på honom. Sen luktade jag bebis efteråt. MYS!

Imorgon ska inspelningen av In kommer Gösta fortsätta, det går åt rätt håll! Hoho.
På återseende mitt herrskap.

Fyra dagar till LG

Den här helgen gick nästan för fort.

Lördag-söndag var jag hos Angelicus Petrus Olssons ost tadam tisch. Vi typ spelade skitgubbe och något annat kortspel där man skulle kasta runt alla korten och slå vid ett speciellt, och bara för att man blev så stressad så slog man skithårt i bordet när det rätta kortet kom, så hela handen blev röd och man fick en stor buckla på tummen haha.
Sen stack hela hennes familj till deras kusiner så vi invaderade deras vardagsrum och kollade på film. Sen fick vi för oss att vi skulle smaka vin för att hennes föräldrar sa det innan dom åkte, tror jag iallafall, and so we did. Angelica drack först och sprang sen runt och såg allmänt plågad ut och skrek och lät som hon höll på att kvävas samtidigt som hon asgarvade. Så jag kunde ju inte låta bli att smaka jag med bara för att bieffekterna verkade så spännande. Men det skulle jag dock inte gjort för det var nog utan tvekan det äckligaste jag druckit haha. Det var ju typ som att äta en massa bär som alla fröknar sa att "nej dom får ni absolut INTE äta" när man var liten. Hur kan man ens få för sig att frivilligt dricka det där? Så tja... en förklaring av vår bäste Johanna från klassen hade nog varit på sin plats haha.
Ja, sen när chocken lagt sig fortsatte vi att kolla på film. Det var någon som gick på fyran om två killar i en stor affär som tävlade om en tjej. Haha han den där blonde, om ni sett filmen, var ju det mest pinsamma. Mitt i en konversation kunde han ju helt plötsligt säg något helt annat. Tja.. dagens filmer.
I söndags vaknade båda typ samtidigt, tror jag. Och efter vi ätit frukost slängde vi på oss helsnygga kläder. Typ snickar/målarbyxor och tjocktröjor och gick till ett hus på deras enorma tomt med femhundraelva djur, och målade väggarna i ett rum, det var riktigt kul faktiskt! Ibland ångrar man att man inte gick bygg...
Nåväl. Efter nån timme stack man tillbaka till staden och åkte och handlade med mamma. Köpte hårfärg och färgade innan dessutom, blev ganska mörkt, nästan svart, men det blir nog ljusare om ett tag.

Sen annars har man bara snickrat på projektarbetet och kollat på parlamentet och några andra program.

Och jag säger bara en sak, ni MÅSTE, kolla på dom här klippen. Är man inte redan på gott humör så blir man det garanterat. Man kan inte annat än älska dessa människor...
Min kära Per Andersson

Värnpliktiga som driver med befäl i Boden. Bara ett skämt egentligen, utan någon riktig kapten, men fortfarande sjukt roligt. Eller så är jag bara lättroad.

Och denna låten jag trodde att alla skulle resa sig och börja dansa till när jag var på arbetsförmedlingen i onsdags med Ida..
Varning. Låten sätter sig på hjärnan.

Sen fyller ju Bell 18 idag, GRAAAATTIIIIS xDxD
Kanske man skulle sova nu, ska till söderport imorgon och bli övertalad tillsammans med alla andra treor om att inte supa så mycket på studentdan att man somnar. Hah, som att det skulle hända. Nåja.
På återseende mitt herrskap.

Herr Larsson har ingen sup

Alltså den här veckan har varit helt galen. Helt galen bara för att alla har varit helt galna. Och på så galet bra humör! Det har jag iallafall!
Som igår på lunchrasten satt jag, Caroline, Johanna och Emilie i klassrummet och lyssnade på en massa gamla låtar från "vår" tid. Excellence, Five, S club 7, Steps, Britney Spears och en massa annat. Fast till slut klarade inte jag och Johanna mer så vi satte igång annan nostalgimusik. Slipknot och Cradle of filth. Sen kom Dallo inskuttandes i klassrummet och satte igång opera tills vi gick sönder. Jag är väldigt imponerad över att hon kan sjunga så, men inte en massa okända tjocka tanter. Opera är inte min grej helt enkelt. Så Johanna och jag snodde tillbaka datorn igen och fortsatte med vår vrålmusik. Och när låten Pulse of the maggots med Slipknot spelas kommer den mest chockerande kommentaren från Dallo som fick oss att trilla av stolen:
- Det är rätt bra rytm i dom här låtarna, jag tror jag har börjat tycka om den här typen av musik lite.

Senare under eftermiddagen skulle vi ha redovisning i smågrupper, etiken, vilket var helt oseriöst för att alla var så trötta, till och med läraren som mest satt och fnittra hela tiden! Och vi fick en massa erkännelser också, som först var sanna, men sen bara blev en massa trams. Som att jag ville göra lumpen bara så att jag kunde sno en massa handgranater osv. Under rasten sen la sig Dallo över bänken av någon konstig anledning, och nyfiken som man är kunde jag inte hålla mig borta från att göra samma sak. Det såg nog ganska dumt ut. För klasskompisarna gick förbi och tittade som att vi inte var riktigt normala, och den andra läraren skrattade bara åt oss. Men vi är lite udda, Dallo och jag. Precis som att vi tidigare under dagen stod under trappan vid entren, något hoptryckt, och spelade piano. Tja, det stod ett piano där, så varför inte tänkte vi. Och vi fick en fin publik dessutom. Sen kom den lille vaktmästaren och hytte med näven och sa att:
- Nehej, här får ni inte stå och spela.
- Jaha jahaja sa vi och skuttade vidare.

Idag hade vi bara en lektion och slutade vid tolv. Fast en del treor stannade kvar på skolan för att dom skulle få tårta. O kakor, på en torsdag! Har ni tårta? Och ingen fattade hur jag kunde låta bli att äta den fantaaastiskt goda tårtan. Redan då började det spåra ur lite för mig och Ida, som snackade teman till skattjakten. Doktor mugg och Kalli Janka var några som nämndes. Sen traskade vi in till staden, gick till arbetsförmedlingen där jag talade med en trevlig man om att söka jobb i Danmark. Och det var riktigt najs, för att vanligtvis brukar ju vi svenskar vara väldigt tillbakadragna och står man i en kö är det ingen som pratar med varandra, inte förrän man kommer fram till sitt ärende. Men på arbetsförmedlingen var det precis tvärt om, för när mannen skulle förklara för mig var det folk i hela rummet som la in någon kommentar för att hjälpa mig. Och då hade jag samtidigt en låt från "Roy och Roger" filmen på hjärnan, där Roger sjunger om tjejen han är kär i och det är killar i overoler i verkstan som sjunger och blir äldre och äldre. Sen kommer det en massa tjejer och alla börjar dansa. Och Roger börjar dansa med damen som letar efter sin man som råkat åka med fel husvagn. Så då fick jag för mig att alla helt plötsligt skulle resa sig och börja dansa till den låten som skulle börja spelas upp i högtalare. Var lite JD över det, du vet killen i Scrubs som alltid lutar huvudet åt ena hållet och tittar upp när han dagdrömmer, vilket han gör näst intill hela tiden, och dessutom helt sjuka saker.


Nåja. Vi gick sen vidare, in till själva stan och gick runt i typ alla affärer för att värma oss och vi snackade om helt sjuka saker. Typ hur man kunde uttala figurerna i Star Wars. Som den där Jabbadahut fick vi till ett överlyckligt JA! båååda HATT, fast på norska. Haha sen missuppfattade vi allt och skulle gå i trappan på kappahl och först ta ett steg, sen två, tre osv. När man kom till att ta sex trappsteg så kände man sig ganska... vig. För att inte tala om löjlig haha. Och att skratta så fruktansvärt mycket fick man kramp i magen av, dessutom hade man träningsvärk sen dagen innan.

Ja just det, sen har jag kanske bestämt mig för hur min första tatuering ska se ut. Text + arm = storslaget! Mer säger jag inte förrns jag bestämt mig helt. Jag är sådär hemlighetsfull av mig, sorry.

Jag tror jag har glömt något. Nåja, här kan man inte sitta hela dan.
God afton och på återseende mitt herrskap.

Var bara tvungen..

Jag undrar om det är någon som följer den här bloggen. Kanske skriver jag för ofta nu så ingen hänger med länge haha.

Kvällen slutade bättre än dagen började iallafall. Det tack vare parlamentet där Per Andersson var med! Fast alla var roliga i programmet faktiskt, till och med Henrik Hjelt, och det är inte varje dag, jag menar, han var ju med i "playa del sol" och det var nog det sämsta skitet jag någonsin sett.

Haha jag snackade med Sara på facebook innan, om några minnen, och då kom jag och tänka på att jag skrev ner en del av det vi gjorde i min förra blogg.

"Kristianstaddagarna! Vi och cyklarna var överallt. Gjorde flygblad där det stod "Är du tjock? SYND!" på och vann tröjor. Tivolirock där du smög dig in utan att betala. Och vi drev Karlskronakillarna till vansinne efteråt vid kyrkan när jag samlade autografer på armarna. När vi var på Mora Träsk. Du, jag och 1000 ungar, men vi var ändå bäst, kunde alla låtar utantill och allt. När vi döpte gräsmattan vid Scan till AK-parken efter Asta Kask, och där låg vi på rygg och sjöng "Varför tog du min cykelpump?" för full hals. När vi satt på bänken vid cykelaffären och tyckte att samma gubbe kom cyklandes från alla håll och gick in i den affären. Kärringen på bussen som inte ville att vi skulle åka för att vi hade cyklar och vi cykla förbi bussen typ tre gånger på väg till G Köpinge för hämnd. Fan vad kallt det var, vi var tvungna att stanna hos Linnea för att låna strumpor som vi kunde ha på händerna. När vi målade tivoliparken på ketschupflaskan medans vi åt senap på mackan och vi bråka om det sista i senapsflaskan och när vi ätit klart hitta vi en ny flaska i skafferiet. När vi skulle hem till mig och genade genom en massa trädgårdar och en trägrind gick sönder och den där läraren som gick ut för att slänga soporna undrade vad vi höll på med. När vi dansade vals till musiken från den där lådan som skäggiga gubben står och vevar på. När vi gick in på stadshotellet och drog dåliga skämt och dom på hotellet fattade ingenting och trodde vi var dumma i huvudet. När vi var på rese och försökte få med folk att dansa till Mora Träsk-låtar och övertalade två tjejer att vara med. Också dansade vi när jag var med dig på det kyrkgrejet i G Köpinge och vi dog av skratt i kyrkan för min hals lät missbildat och gubben bakom oss såg ut som en moderat. Och på BK när vi klädde ut oss på toan och stoppa papper i dörren på fel ställe hon som jobbade där kom in och undrade vad vi sysslade med. Och när vi körde runt på skateboarden på gatorna i stan och alla flög åt olika håll. När vi lekte på snurrsaken vid videomix och drog kassa "Alla barnen"-historier till alla som satt uppe på balkongerna. När vi plockade blommor och gick till en pub med två svenskar och en norrman som var skitfulla och normannen fick blommorna för han var roligast. När vi var på H&M och testade typ 20 olika klädesplagg som var asfula också tog vi kort på oss och sjöng "Lumberjack"låten från vår älskade "John Cleese greatest hits", fast vi sjöng helt fel. Och när vi alltid cyklade inom max och beställde vid drive in på cykel och när vi beställt cyklade vi därifrån utan att köpa nåt. Och när vi hittade den där lyftkranen på lilla torg och vi stod och sjöng "One, two, three, four, UP AND DOWN, UP AND DOWN" och ett äldre par gick förbi och blev skitsura för att vi säkert skulle ta sönder hela lyftkranen. Och på halloween när vi klädde ut oss med mask och åkte till rese och alla punkarna skratta åt oss. Också hade vi en tävling om vem som fick flest människor att säga tack."
Haha fan vad kul med gamla minnen...

Well well.
På återseende mitt herrskap.
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se