Girighet, själviskhet och korruption

Sedan jag seriöst började fundera på att bli journalist för några månader sen har jag även fått upp intresset för att bli riktigt allmänbildad, och har hittat fantastiska program både på kunskapskanalen och UR.
 
Tidigare var det mest krigsdokumentärer jag slötittade på, men sedan jag läste genom några av programmens innehåll insåg jag att Sverige har fullt med intressant fakta om världen lätt tillgänglig. En egenskaper jag har som skulle kunna ses som en impulsiv nackdel, men som jag drar mest nytta av för att göra förändring är att på tre sekunder kunna ha bestämt mig för att någon gång jobba som volontär i Sydamerika eller att starta ett projekt för kvinnors rättigheter i världen och sen genomföra drömmen med stark motivation.
 
De senaste dokumentärerna som gjorde ett starkt intryck på mig var en om ortodoxa judars bemötande mot kvinnor i Jerusalem. De ignorerades i samhället och blev endast noterade när de som hustrur tvingades agera madrasser. Mannen stod högst i värde, och längst ner på skalan fanns kvinnan. På bussen fanns det en bestämd linje för vilken kvinnorna var tvungna att trängas bakom för att inte bryta de religiösa lagarna, och kvinnor som valde ett självständigt liv ansågs döda i släkt och vänners ögon.
 
Tidigare idag lärde jag mig genom en dokumentär att 16 av de 130 miljoner barn som föds varje år förlöses av mammor som själva är minderåriga. "Girighet, själviskhet och korruption är de tre orsaker till att det fortfarande finns fattighet i världen" var det en afrikansk man som berättade i samband med en diskussion om det stora antal mammor som dör under sin graviditet och förlossning i många delar av världen idag.
 
Först blir jag bara nedslagen och förbannad på vad människor tvingas utstå på andras bekostnad, men det sår sen ett frö i mig som gör mig beslutsam om att göra vad jag kan för att mota framtiden mot en mindre girig och mer mänsklig framtid - och jag tror att det första steget är just att skaffa kunskap.
 
 
 

Lista vid brist på annat

1. Är du kär? - Det är jag.
2. Har du snusat? – Snus luktar så sjukt gott, men har aldrig testat.
3. Har du fimpat en cigg på nån annan? – Ja hela tiden, vanlig skånsk sed.
5. Hur var du som person för 3 år sedan? - Lycklig. Hade precis varit i Thailand med Dallo, och vi höll nu på med ett filmprojekt tillsammans med Alm. Hade dessutom precis blivit tillsammans med min dåtida pojkvän som fick mig att tro på mig själv, och vi umgicks mycket med hans vänner. Som person var jag nog inte så olik hur jag är idag, med undantag för att jag idag är bättre på att sätta ner foten, samt att berätta rakt ut vad jag vill och tycker.
6. Har du blivit slagen allvarligt? - Nej, bara några incidenter på högstadiet med några fingrar ur led, några örfilar och ett kast in i ett skåp.
8. En bra serie? - Sons of Anarchy är den bästa och mest spännande jag sett.

12. Har några av dina vänner svikit dig? - Oroväckande många faktiskt.
14. Har du legat brevid en tjej i sängen? – Vi lyckades trycka in tre tjejer i en 90-säng en gång.
15. Hatar du dig själv? - Nej, inte längre.
17. En artist/ett band du gärna vill se live? - Såg både Finntroll och Satyricon på Getaway i somras, men var båda så bra live att jag mer än gärna ser dom igen. Även Korpiklaani som bror min visade mig på skämt men som jag älskade från första stund.
19. Hur såg du ut för 5 år sedan? - Likadan, fast lite mindre och lite blondare.
 

21. Har du en plattång? - Utan plattång skulle jag ha en vild mix av judelockar och något liknande Einsteins otämjda ruffs (och kan samtidigt lova att jag är den första och enda person som någonsin uttalat orden Einsteins, otämjda och ruffs efter varandra i en mening).
23. Har du sjukt bra humor? - Min humor är sämst, därför älskar jag den. Om man tar en bladning av Grotescos Per Andersson, en svävande katt och en nederländsk reporter som inte kan sluta skratta börjar vi närma oss.
25. Gillar du att stå i duschen flera timmar? - Det beror på. Är vattnet av eller på?
26. Tycker du om hästar? – Hästar är lömska, galna och döljer något, det ser man i deras ögon.
29. Har du gått på simskola? – Haha ja. De fick oss att klädsimma vilket förstörde mina tights och tröja med stjärnor på.

30. Har du sagt bög till en kille? - Verkar ju lika dumt som att springa runt och säg "hetero" till folk.
31. Har du sagt fitta till en tjej? - Har du sagt armbåge till en tjej?
34. Har du lunar? - Åh, den tiden.. Hade i flera år men drog över till fejjan till slut. Första namnet var fiveninni, andra Satansdotter och tredje JagHeterInteBodil.
37. Har du bruna ögon? - Dom är gröna, vad My än säger!
39. Har du sett dig själv brinna? – Var till och med tvungen att tänka efter. Sadly no.

43. Har du dansat? - Gick en kurs med Frits och Lollo för en herrans massa år sen. Kan tycka det är sjukt kul bland folk om man är på det humöret, men inte att dansa bara för att ha något att göra, då kan man lika gärna ta simtag eller banka huvudet i väggen.
44. Har du spelat fotboll? - Ironiskt nog med min bollrädsla har jag spelat i två år.
45. Tror du på äkta kärlek vid första ögonkastet? - Kärlek kommer ju med att man trivs med personen, men såklart att man kan bli sjukt intresserad när man ser någon för första gången. Första gången jag såg Robert på klubben Tirili i Würzburg till exempel blev jag intresserad på grund av hans långhårs-snyggighet medans kärleken kröp sig på under de nästkommande månaderna.

51. Gillar du kläder? – Fick höra att vi hade en nudistådra i släkten, eller så handlade det om det glada, fria sjuttiotalet. Personligen gillar jag både att ha på mig, skapa, inspireras av och att shoppa kläder.
58. Säger du vad du vill? - Nej, det finns saker som är privata, kan såra eller är onödiga att dela med sig av. Men jag säger till vid orättvisor och delar med mig av min åsikt vid diskussioner.
64. Brukar du sjunga när du är i duschen? - I Tranås gjorde jag det av nån konstig anledning, aldrig annars haha.

73. Gillar du att shoppa? – Ja, dock är det svårt att hitta bra loppisar/second hand-affärer, så det blir ganska sällan.
74. Har du varit i Paris? – Hade som plan att dra dit förra sommaren, köpte interrail-kort och allt, men det hindrades tyvärr av ett tyskt sjukhusbesök.
75. Gillar du ormar? Nej, men det är imponerande att vissa små kan äta saker i älgstorlek.
78. Är du klantig? – Jag är klantig som få. När jag var runt tio hade jag stukat armarna och benen flera gånger. Snubblar då och då, brukar missa dörröppningar och går ofta in i dörrkarmen, särskilt vänster arm och axel.
 

82. Har du busringt? – Massa gånger, något av det roligaste som finns är när man har en plan över vad man ska säga. Folk kan bli så arga..
87. Har du tältat? – Tältade sammanlagt sju veckor denna sommaren, och campade mycket med familjen som barn. Har även tältat lite överallt med olika kompisar (även om de flesta gångerna var i trädgården).
88. Har du bränt dig? – Satte in en kopp med en te-metallgrej i för några år sen. Glömde detta och tog ut metallsaken med händerna direkt efteråt. Brände även handen mot spisen när jag var några år gammal.

90. Har du lekt anden i glaset? – Ja, hela tiden för några år sen. Var sjukt spännande och läskigt, men fattade aldrig riktigt hur det gick till..
96. Är du blyg? - I vissa fall kan man tro det, men egentligen är jag bara obekväm eller uttråkad.
97. Sju låtar du gillar? - Korpiklaani - Rauta, Finntroll - Nedgång, Misfits - Dig up her bones, Totalt jävla mörker - Kall värld, Satyricon - The Wolfpack, Dimmu Borgir - Vredesbyrd och Raised fist - Friends and traitors.
 
Raised fist live på Getaway Rock i Gävle

Dag 19 - Detta ångrar jag

I stundens hetta har jag väl ångrat ganska mycket, särskilt för några år sen när mitt liv var ett fantastiskt men riskabelt kaos, och i efterhand kan jag även ångra vissa saker trots att jag vet hur mycket jag fick ut av det i slutändan.
 
Annars kan jag bland annat ångra att jag valde bort min gymnasielinje mycket på grund av några som skulle gå på samma skola. Omvårdnad hade sina fördelar, men egentligen hade jag nog stämt in bättre på C4 med människorna, programmen och vad jag skulle ha fått ut av de tre åren. Jag tror det hade varit bättre för mig att fortsätta köra min egen väg utan en tanke på andra, men sommaren efter nian hade jag fått en så stark distans från högstadiet att jag behövde något nytt. Och nytt blev det. För första gången var allt frid och fröjd, men det fick mig att sakna kaoset, jag var ingen människa som gillade brist på galenskap och rebelliskt drama - och det är jag fortfarande inte.
 
Där jag är just idag kan jag ångra att jag aldrig kom till vissa insikter tidigare, som mitt eget värde och min rätt att ta plats. Jag trodde att jag skulle bli omtyckt av alla ifall jag bara var snäll, tyst och medgörlig. Men till slut insåg jag dels att det fanns många idioter i världen jag inte skulle ha någon anledning eller nytta att bli omtyckt av, och de resterande uppskattade mig som jag var när de fick chans att verkligen lära känna mig, vilket pekade på att det tysta och snälla skalet jag gömde mig bakom gjorde mig lätt att glömma och tråkigt att vara runt.
 
När jag aldrig bekräftats att jag är bra som jag är blir det också svårt att bygga upp en egen stark självkänsla som jag verkligen litar på, men jag har hittat hjälpmedel och andra sätt att se på saker vilket gör att jag byggs upp bit för bit - och detär däremot ingenting jag ångrar.
 
 
Fem år gamla ankmins-bilder ångrar jag
 

Världsklass!

Inte konstigt att han är så självsäker när han spelar fotboll i en helt egen klass för sig, det var fan det snyggaste målet jag sett!
 
 
Kom att tänka på tiden jag spelade fotboll för ungefär åtta, nio år sen. Varje sommar spenderade jag flera veckor hos mormor och lekte med grannarnas döttrar som var i ungefär min ålder. Toves fotbollsfavorit var Anders Svensson, Kajsas var Fredrik Ljungberg och själv var jag helsåld på Zlatan. Under ett tag sköt vi mycket straffar i deras trädgård, spelade med andra barn som semestrade i skogen och räknade in favoritspelarnas namn i ramsor vi ropade innan vi sprang ner i den ljumna sjön. Att jag var fullkomligt bollrädd och hoppade undan för de hårda skotten när jag stod i mål var en annan femma.
 
Det var något speciellt med den tiden, när jag hade en planch av svenska landslaget på väggen och två Zlatan-tröjor i garderoben. Hittade även min genomtöntiga pärm jag samlade artiklar i som trettonåring. Enough said.
 
 
 

Dag 18 - Ett pinsamt ögonblick

Många nuvarande och tidigare vänner kan skriva under på att jag är klantig som få, vilket ofta resulterat i awkward moments. Dessutom älskar jag att göra bort mig vilket vilket andra människor ofta tycker är pinsamt, förutom tillsammans med människor som älskat att göra bort sig lika mycket som jag, till exempel Dallo. Vi gjorde en film om Mikael Persbrandt tillsammans under gymnaiset, där vi gick omkring i kostym mitt i stan och intervjuades, för att inte nämna tillfället när vi spelade in filmen "Konsten att dansa i främlingars vardagsrum" som från början innehöll en musikvideo ala 80-tal inspelad utanför Domus med ett tjugotal åskådare.
 
Sara var även en favorit i den här kategorin. Vi hängde nästan bara ute på stan för flera herrans år sen när vi var vänner, och roade oss med trevligt djävulskap som att få andra att dansa Mora Träsk-danser med oss på resecentrum och stationen, att plocka stadsblommor och smita in på barer för att dela ut dessa till trevliga, fulla norrmänn, och genom att störa socialdemokraterna under valtiderna genom att skrika ut deras nackdelar för stadens människor. Vi sjöng även lumberjacklåten från John Cleese i omklädningsrummen på H&M när vi klädde oss i deras fulaste kläder och förföljde arga busschaufförer med cykel, för att inte nämna när vi skrek alla barnen-historier till folk på balkongerna i stan och beställde mat från Max drive in på cykel för att sen sticka därifrån. Vi gjorde alltid något mer eller mindre busigt, som att diskutera Caesar med poliserna eller att sälja Idol-Sibels själ till djävulen, och under det året vi umgicks kan jag lova att vi hann med en del...
 
Ett favoritögonblick är även när jag och Frits var på en spelning i ishallen för åtta år sen, och bandet Body core spelade för fulla muggar. Frits lutade sig över till mig och skrek "HAN SOM SPELAR BAS SER UT SOM LEGOLAS FRÅN SAGAN OM RINGEN" samtidigt som musiken slutade spela. Jag dog av skratt medans Frits skamset väste "nugårvi" samtidigt som hon drog mig därifrån. Klassisk!
 
Senaste gången jag själv gjorde något pinsamt var på väg till hissen hos Robert i Berlin. Lamporna tändes av sig själva samtidigt som jag gick runt hörnan för att trycka på hissknappen då två ljudlösa människor kom ut. Jag blev så rädd att jag skrek rakt ut och tog upp armarna mot ansiktet. Dom skrattade och ursäktade sig, själv hoppades jag på att aldrig springa in i dom igen.
 
Fan jag saknar människor att göra pinsamma saker med..
 
 
 

Efter ångest kommer solsken

Nu är jag tillbaka i Sverige och känner att nu är det dags att jag tar tag i vissa saker!
 
För inte så många veckor sen öppnade jag upp mig och skrev äntligen om panikångesten, och jag kan lova att flera andra "diagnoser" kan läggas till när man kämpat för länge med någon form av panik dagligen i över tre år. Rädslan att det aldrig kommer gå över, ångesten när det inte går att andas, stressen om att jag mår dåligt under den bästa tiden av mitt liv, det fakta att jag aldrig kan leva i nuet utan alltid ser framåt även om jag befinner mig mitt i ett ögonblick jag längtat efter i flera månader osv. Det är lätt att bli hypokondrisk när man har tio "oförklarliga" fysiska symptom i kroppen samtidigt som man mentalt sätt känner sig rätt stabil.
 
Jag har fått mig en tankeställare om anledningen till varför jag fick panikångest från första början och vad jag måste göra för att få rätsida på problemet, samt att jag måste höja min personliga optimism och jobba upp min självkänsla för att våga tro på mig själv när jag väl tagit de steg som mitt mod fått mig att ta.
 
Ärligt talat är jag ett lätt byte i många fall. Jag är den snälla och försynta på arbetsplatser, och jag har insett min svårighet för negativt auktoritära människor. Men jag har haft tillfällen där jag trott på mig själv och där även andra gjort det. Jag har lett en grupp vuxna människor i flera dygn under en av försvarsmaktens utbildningar där jag litade på min egen förmåga gällande kunskaper och ledarskap nog för att stanna fokuserad och få de tiotal soldaterna att verkställa mina beslut med positiva resultat.
 
Men försvarsmakten är lite av en annan värld. Utbildningarna och utmaningarna kan vara oerhört krävande, svåra och tunga, men vad som gör att de är värda varenda sekund är gruppernas samhörigheter. Sammanlagt har jag jobbat och utbildats i kanske trettio olika grupper bestående av helt olika människor varje gång, och det är bara vid ett tillfälle jag varit med om en gruppdynamik som på något sätt kraschat. Man tvingas att lära känna varandra, hjälpa varandra, stötta, hejja, gråta, skratta och sova tillsammans, och efter bara ett par dagar är grupperna så sammansvetsade att det går att möta i princip vilket problem eller vilken utmaning som helst - för alla behandlar varandra som vänner vilka känt varandra hela livet.
 
Ute i det "civila mörkret" är det annorlunda, åtminstone efter att skolan slutat. Säkerheten upplöses och vännerna drar åt olika håll. Det gäller att hitta folk på nytt, och som vuxen är det en sann utmaning. För mig som alltid tampats med en förfärlig självbild och självkänsla rubbas av minsta lilla när jag står på egna ben. Jag har svårt för jobb, jag har svårt för nya grupper och jag har svårt att hitta min plats i ytliga grupper, för den relation som finns består nästan uteslutande av en starkt dömande, lätt utbytbar och inte sällan skitsnackig atmosfär. Jag förminskas i sammanhangen och har aldrig fått någon stöttning uppåt, det är lätt att bli kasserad eller klassad som blyg, för att inte tala om hur många stöddiga människor som fått sitt behov av att trampa på andra tillgodosett på grund av min oförmåga att se mina egna rättigheter och mitt värde nog för att bli respekterad.
 
Men nu har jag fått en insikt som gör mig mottaglig för förändring, en insikt som redan nu gett mig en annan bild av mig själv och som på sikt kommer lägga en självsäker grund med chans att förverkliga många personliga egenskaper och på sikt även mål och drömmar.
 
 

Myter och konsten att bromsa

De flesta som fortsätter konsumera trots den bidragande miljöpåverkan skjuter undan problemen med argument som: "det finns redan så många som handlar att det inte kommer göra någon skillnad om jag slutar ", "varför ska jag ta ett ansvar om ingen annan gör det" och "men jag vill ha nya kläder, shoppa är ju något av det roligaste som finns".
 
Bra att veta först och främst är att det visst gör en skillnad, det gör en oerhörd skillnad hur varje enskild människa konsumerar. Låt oss säga att ett kilo kläder skulle vara tre plagg, och att vi i snitt shoppar tjugo plagg om året - det skulle innebära ett förbrukande av ungefär femtiosextusen liter vatten och nästan nitton kilo kemikalier rakt ut i naturen. Och om hundra personer tillsammans skulle bestämma sig för att köpa vars ett plagg på second hand istället för i en vanlig affär skulle insatsen spara lika mycket resurser som utsläppen för en persons bilåkande under ett helt år.
 
Under en halv livstid kan man som enskild person undvika motsvarande sexton personers årliga avgasutsläpp, och samtidigt spara två miljoner åttahundra tusen liter vatten samt nästan ett ton farliga kemikalier - bara genom att nyttja vad vi redan har istället för att köpa nytt. Beräkningen är dessutom bara anpassad efter klädköp, och har varken utsläppen för elektronik, möbler eller andra miljöbovar inräknade. Tänk vilken fantastisk möjlighet att göra skillnad!
 
Sen har vi det förståeliga argumentet: "varför ska just jag göra något när det inte finns någon annan som bryr sig". Visst, man känner sig väldigt liten i det stora sammanhanget, och om man skulle räkna på hur mycket världen får utstå av alla människor tillsammans blir ens egna bidrag ganska litet. Men vi människor söker gärna förebilder och tycker det känns mer okej att ta klivet om man har andras fotsteg att tassa i. Och någonstans måste det vända, någon måste se allvaret och börja agera, någon måste ta mod till sig och sluta blunda för världsproblemen. Folk kommer följa tillslut - jag lovar.
 
Sist men inte minst vill jag att alla ska förstå skillnaden mellan nyproducerat och andra hand. Att ställa sig på naturens sida handlar inte om att sluta shoppa, bara att byta riktning och bli mer kreativ. Varje svensk kastar i genomsnitt åtta kilo kläder per år, vilket med andra ord är tonvis med viktiga resurser att spara på för andra människors bruk. Det finns second hand, loppisar, tradera, ebay och möjligheten till att sy och ändra om. Det går att anordna klädbytarkvällar med sina kompisar eller kollegor, och många städer ordnar fler och fler event med samma funktion: att byta bort något man tröttnat på och få med sig något nytt. Idéerna för vad man kan göra är gränslösa.
 
Det enda vi vet har en gräns är jordens förmåga att hantera de enorma våger av utsläpp som nyproducerandet och slängandet medför. Det kommer förr eller senare få en saftigt mer livskrävande konsekvens om vi inte börjar bromsa nu.
 
 
 
Källor: här och här.

Dags att sätta rätt problem i fokus

För ett par kvällar sen satt jag och tittade på Plus - ett av svt:s mer informativa program om viktiga samhällsfrågor, och de gjorde bland annat ett reportage om fyra svenskar som bestämt sig för en livsstil på miljöns sida.
 
Det handlade om en kvinna som endast köpte på second hand och loppis, om ett ungt par som gjorde ett års totalt köpstopp med undantag för mat, hygienartiklar och förbrukningsvaror, och om en kille som tog sig två mil fram och tillbaka på cykel för att köpa alla sina råvaror på en lokal bondgård istället för att gå till affären.
 
På ett sätt blev jag lättad, glad och inspirerad över folkets engagemang och ställningstagande, men samtidigt fick det mig att tänka på alla de miljöbovar ute i världen som ger de tappra försöken en så stark motvind att det i längden inte gör någon skillnad.
 
Jag kan bli arg över folks brist på reflektion. Uppenbarligen är saker producerade någonstans, men går tankarna längre än så? Problemen med miljön gör ett större inträde i folks medvetande, men är det någon som gör nåt? Det är en sak att inte känna till problemen, men att ha kunskaperna och ändå fortsätta leva efter sitt ego och sina påhittade behov gör det omöjligt för problematiken att vända. Om alla stänger ögon och öron för att fortsätta driva cirkeln av nyproducerande och slängande framåt kommer de få bidragen till minskade utsläpp bli effektlösa.
 
Känslan av besväran är oundviklig när jag läser om de stora modebloggarnas konstanta klädinköp. Många startar även egna företag och driver problematiken vidare genom webshoppar och öppnade butiker, och jag tänker gång på gång att de behöver bli omruskade. De behöver känna till att deras bidragande gör en kolossal skillnad, både genom det fysiska utsläppet som nyproducerande drar med sig, men även genom makten de har över många unga människors sätt att se på saker och ting.
 
Vi är flockdjur och gör som andra gör, och så länge den här livsstilen är trendig kommer problemet fortsätta i sin omfattande storlek. Nu menar jag förstås inte att ansvaret ligger på axlarna av sveriges bloggare, men det är bloggarna jag ser som den största möjliga vägen in till förändring. Att som enskild person vara en förebild för tusentals människor öppnar många dörrar, och att synliggöra miljöproblemen på ett konstruktivt sätt som bloggarna har möjlighet till kan förhoppningsvis en dag stänga en annan dörr. En tung, hälsofarlig och kemikalisk fabriksdörr.
 
 
 
 
 

Tjejer som gillar sex är horor?

Tjejer som gillar sex är horor.
 
"Vad fan skrev hon" undrar ni nu och intar en försvarsposition. Eller?
Det är intressant att vi idag lever i en så mansdominerad värld att tjejer som uppskattar sex automatiskt blir äckliga, slampiga, horiga och oattraktiva i både andra tjejers och killars ögon.
Och tjejer som tar ansvar för sin egen njutning utan att skämmas, hålla tillbaka eller vänta på att killen tar initiativet för att sen bara ligga där blir de minst respekterade av alla människor - trots att detta är det bästa och mest jämställda en tjej kan göra. Kul som fan för tjejer som vågar ta för sig och leva fullt ut på sina egna villkor liksom!
 
Nej detta är endast det manliga könet som har tillträde till. De har tillträde till kvinnors kroppar, och de har tillåtelse att njuta och tycka det är roligt med sex, för de blir bekräftade och får status av alla runt omkring sig. Männen sätter ribban, och männen vill inte ha en tjej som legat runt och därmed är "förbrukad". Att de själva tar sig friheten att ligga runt bäst de vill och kan är en annan femma, för de tillhör könet med snopp - och det här könet spelar efter sina egna diskriminerande regler.
 
Det sorgliga är att många tjejer är så bekräftelsekåta att de måste känna sig liggbara för att vara okej, som att deras värde ligger i hur många killar som skulle vilja sätta på dom. Vad som gör mig förbannad är att just de sexistiska idioterna har makten över de osäkra tjejerna. Killar jag aldrig skulle röra i med tång och killar som får mig att vilja spy på all sexism i värden är de som styr över tjejer som inte lärt sig hur man bekräftar sig själva.
 
Och vad gör vi tjejer för att komma ur den onda cirkeln? Jo vi hoppar på tåget. Vi sprider rykten, kastar slagord, fryser ut och beter oss så jävla dåligt att det bara är självklart att vi fortfarande lever i ett ojämställt samhälle.
 
Vi ska inte behöva publicera halvnakna bröstbilder på facebook eller ha på oss världens minsta kjol på krogen i förhoppning om att bli uppraggade. Vi ska inte behöva ta att killen slutar respektera en när man gått hem från ett one night stand, och vi ska inte behöva gå till skolan måndagen efter med rädslan att ha få en svårtvättad hor-stämpel.
 
För att få ett slut på sexismen behöver vi ta ett steg framåt och inse att vi är jävligt bra som vi är. Först då kommer vi kunna sluta fiska komplimanger och istället lyssna på vad vi själva gillar, tror och tycker.
 
Och jag tror det är när vi lever på våra egna villkor som livet börjar - för det är först då vi kan börja må bra på riktigt.
 

Att bara få sätta ord på känslan

Mitt liv har förändrats ganska drastiskt de senaste dagarna, och jag har loggat in och ut från bloggen nu utan att kunna bestämma mig för om jag ska skriva ett inlägg eller inte. En del av mig vill bara få ut det, och en annan vet att det inte är möjligt - detta är helt enkelt för privat.
 
Men jag vill ändå skriva om en lättnad som infunnit sig. En glädje, en tacksamhet och ett lugn jag inte känt på flera år samtidigt som jag på något sätt känner mig sorgsen och skyldig.
Det starkaste är kanske det hopp jag har fått om att det kan bli bra, en bekräftelse jag aldrig tänkt på och glädjen i att jag på något sätt kan "börja om".
 
På det ledsamma planet som egentligen innefattar hela grejen hoppas jag att det kan få en vändning på mitt egna initiativ. Jag vet att det här är det flummigaste jag någonsin publicerat, men att jag får ut det även om bara jag själv har någon aning om vad det ska betyda är skönt. Som att försöka sätta ord på den känsla jag har just nu idag.
 
För att komma uppåt krävs träning, men jag är stark.
 
 

Den försvunna tiden av medmänsklighet

För någon vecka sen hittade jag en blogg tillhörande en medelålders kvinna som bodde i en av de varmare amerikanska delstaterna. Hon skrev ett inlägg om hennes vilja att hjälpa arbetarna i Asien som lever på minimilöner för att västvärlden ska kunna shoppa så billigt som möjligt, och uttryckte hoppet om att inspirera andra att köpa dyrare kläder eftersom att de på så sätt skulle göra världens människor en god gärning.
 
Jag vet inte om det var naivt eller bara skrivet ur ren okunskap. Trots den goda tanken är det tyvärr inte så världen ser ut idag, här handlar det om att tjäna pengar och leva det glamorösa livet framför att hjälpa människor i nöd, hur lite man än skulle vilja erkänna det för sig själv.
 
Det är ju inte som att Gucci sitter med lyx och välfärd genom godhjärtad anda och medmänsklighet. Nej de människor som har råd att spendera, de spenderar, och de som haft turen att bli ett av de glamorösa företagen lever i en bubbla av rikedom som få kommer i närheten av.
 
Om bara ett enda företag skulle bry sig om att de faktisk sätter människor i skiten genom att erbjuda skamligt låga löner skulle de kunna hjälpa flertalet familjer ur fattigdom. Det är ju inte som att Kina själva kan sitta och förhandla med den giriga och snåla kapitalistvärlden. Varför skulle jag betala dig mer när jag kan tjäna pengar istället? Det blir ett oundvikligt jobbtvång när fabrikerna inte kan neka ett erbjudande på grund av västvärldens förmåga att enkelt hitta en annan asiatisk fabrik som kan göra samma jobb för samma skitlön.
 
Är det ingen som inser att konsekvenserna blir barnens uteblivna skolgång när föräldrarna inte har råd att betala skolavgiften? Förstår ingen att barnarbete till stor del beror på att föräldrarnas löner inte får det att gå runt?
 
Har vi människor blivit så pengakåta att vi hellre skickar varandra till slumområden än att leva på en normal jävla månadslön? Skillnaden för oss själva blir endast de indragna förmånerna att ha nya kläder varje dag och att äga tre sommarhus, men för andra blir konsekvensen att de slipper se sina barn svälta till döds.
 
 
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se