Förändring börjar nu - är du med?

Som jag har skrivit tidigare är vi tjejer väldigt bra på att trycka ner eller bara irritera sig och ha en allmänt negativ inställning till varandra. Det kan till exempel vara när det går bra för någon annan eller man hamnar i en situation där det finns en tjej som ser bättre ut, har större social kompetens, är roligare, tar uppmärksamheten då man själv hade velat stå i centrum eller egentligen bara befinner sig på samma plats som en själv.
 
Jag har varit precis likadan och vid tillfällen hoppats att jag ska hamna i en grupp utan fler tjejer under övningar i försvarsmakten, tappat lusten att umgås när en självsäker tjej varit på samma plats som mig och bara oförklarligt ogillat tjejer vid tillfällen utan att ha någon anledning till det. Likaså har jag varit utsatt av andra tjejer som velat ha bort mig från en arbetsplats eller ett kompisgäng just på grund av att jag haft samma kön som dom.
 
Det finns en spänning mellan tjejer som för dom flesta är verklig men obegriplig, och den bottnar sig egentligen bara i en dålig självkänsla. Det kan ligga mycket avundsjuka bakom, men jag tror det viktigaste som gnager är just oviljan att dela andra människors egenriktade uppmärksamhet med andra. Vi är uppfostrade med ett starkt bekräftelsebehov och söker den oftast av det motsatta könet då vi vet att de ger oss känslan av uppskattning som krävs för att vi ska vara nöjda med oss själva ett tag till.
 
Den senaste tiden har jag dock lagt märke till förändringar i hur jag ser på andra tjejer och uppriktigt känt mig glad för deras lycka, framgång eller vad det än har handlat om. Jag har blivit inspirerad och velat befinna mig på platser jag tidigare varit ointresserad av, jag har börjat se upp till vissa kvinnor och beundrat deras styrkor, egenskaper och förmågor, och inser samtidigt att det är något med min egen självbild och självkänsla som måste ha förändrats för att jag ska ha nått till den känslan jag har idag.
 
Så vad jag istället skulle vilja göra från och med nu är att med jämna mellanrum lyfta några av de kvinnor jag tycker är helt fantastiska.
 
 
Cicci Wallin - första gången jag såg eller hörde om henne var när hon spelade huvudrollen i en av sveriges bästa filmer "tjenare kungen". Hon visade sig sen vara precis lika galet klädd i verkligheten och fångade ännu en gång mitt intresse, varpå jag läste lite kort i hennes blogg för några dagar sen och blev otroligt inspirerad. Hon verkar vara en tjej som tar för sig på ett beundransvärt sätt och genomför de drömmar hon har genom att kämpa och jobba stenhårt för att nå dit. Att hon genom sitt nuvarande radiojobb även når ut till människor kring ämnen som jämställdhet och genus ger mig en lättnad då media idag bara verkar sprida ut en massa hjärndöd dynga. En normbrytande ung kvinna som Cissi kommer väl till pass och ska ha en eloge för att verka ta all flödande okonstruktiv kritik med en klackspark.

Snart smäller det

Jag är så kluven i vad jag vill just nu.
 
På ett sätt är det som att mina föräldrar bara inte fattat att jag ska flytta snart, eller som att dom inte gör någon stor grej av det vilket får mig att inte känna mig redo att åka än.
 
Om dom inte verkat ta in att jag är i Berlin om två dygn, hur ska då jag göra det? Det är på något sätt viktigt att jag har mina föräldrar som står bakom mig och stöttar, men nu verkar det som att livet bara fortsatt och att det imorgon kommer bli ett "hoppsan vart tog vår dotter vägen?".
 
Jag har inte träffat mamma på hela sommaren känns det som. Varje gång jag varit hemma har hon tagit några semesterdagar här och några där, och nu sista veckorna har hon stannat över flera dygn i Lund där hon jobbar medans pappa och jag har haft olika planer under hans semester, vilket gjort att vi inte spenderat så mycket tid tillsammans. Igår var första gången vi var hemma alla tre på hur länge som helst (vilket dock var trevligt trots att både jag och mamma blev totalspöade av pappa i bowling som vi fick för oss att spela).
 
Och nu sitter jag här med packade väskor och vet inte alls om jag egentligen känner mig redo. Jag tror jag hade behövt några "hur känns det?", "ser du fram emot Berlin?" eller vad som helst, någon notis om att jag faktiskt drar härifrån om ett dygn.
 
Sitter lite stressad nu och undrar vart detta ska sluta med tanke på att jag står på egna ben imorgon och ska försöka ordna ett liv från scratch utan några direkta planer eller alternativ när jag väl kommer dit. Kanske är det att mina föräldrar litar fullt på min förmåga att lösa problem i olika situationer, men det hade ändå varit skönt att känna av deras stöd med tanke på den hyfsat svåra situationen det verkar som att jag kommer hamna i.

Dag 16 - Vad jag skulle förändra i världen om jag hade makten

Jag skulle vilja uppfostra nästa generation till att bli mer ödmjuk. Jag vill att tjejer och killar ska mötas på mitten och få ta del av varandras "sociala kön". Enligt min önskan ska tjejer lära sig att ta större plats och inte alltid ta hand om andra före sig själv, lära sig att våga ryta ifrån, säg sin åsikt och bygga en stark självkänsla från grunden.

Sen hade jag velat släppa hela den här machokulturen - nej, våld är inte häftigt och löser ingenting, nej man blir inte manligare ju fler tjejer man ligger med, nej det är inte coolt att träna för att få stora muskler och nej det är inte tufft att verka vara totalt känslokall.

Jag vill att tjejer och killar ska lära sig något från varandra och uppfostras med samma möjligheter, så att män kanske fattar att det här med makt och pengar genom våld, brott och krig är idioti på alla sätt och vis och bara drar hela samhället utför med jävligt många oskyldigt drabbade, och med ett konstanterande att det inte finns några fördelar med ett obehagligt makthavande då det inte gör en mer manlig eller häftig hur man än försöker intala sig motsatsen. Och att pengar inte utgör lycka kan vi nog alla skriva under. Status möjligen, men med facit i hand om vilka medel som ständigt utnyttjas för att bli rik (kriminalitet och krig för att nämna några) är det kanske inte så jävla värt det i slutändan.

Samtidigt behöver tjejer lite jävlar anamma. Tänk vad många resurser här i världen vi går miste om för att tjejer är så mjäkiga och ber om ursäkt för att dom finns. Tjejer måste lära sig att ta plats och sluta hata sig själva och varandra, och definitivt fatta att deras värde inte sitter i sina kroppar. Ideal skulle skrotas i min drömvärld, världen stampar bara på samma ställe om inte går bakåt om vi uppfostrar tjejer till komplexfyllda våp som tycker det är en komplimang att ses som liggbara. Jag skulle vinkla media åt att göra oss intresserade av världen och bli allmänbildade istället för fokus på våra kroppar, som om man ser det från ett annat perspektiv bara är till för att hälsosamt vara ett redskap som en personlighetsförvaring för att kunna förverkliga vår produktivitet och våra fysiska idéer, men som omvärlden gjort om till något med en idealsträvan för att tjäna pengar.

Jag skulle även vilja skrota teknikberoendet, inte att det är dåligt med datorers eller telefoners syfte, utan mer fråntagandet av den nya generationens barndom och skapandet av ett intalat beroende som drar oss längre från umgänget med varandra, och istället leder oss till ett liv i en cybervärld som får oss att gå miste på det jag ser som att leva. Alla har varit med om att fysiskt sätt befinna sig på samma plats som någon som mentalt är på en helt annan plats antingen genom mobilen, datorn, tv-spelet eller whatever.

Sen har vi vår världs förbannade miljöförstöring. Jag hade velat att vi stannade alla fabriker här och nu - fabriker som ändå bara spyr ut en massa skit, och låta alla arbetare köra återanvändning på vad som redan finns istället för den nuvarande principen att slänga och slänga och nyproducera igen och igen, vilket sen ska föras hit på nytt från andra delar av världen, och ja du fattar vilket onödigt cirkulerande som pågår med miljön och på lång sikt även vårt klimat som slagpåse.

Jag vill ha jämlika levnads- och lönevillkor världen över, vilket skulle betyda ett krav på minskad miljöförstöring och lokalproducerad mat samt återanvändande på plats av allt som behövs. Tänk själv vilka miljökonsekvenser som skulle uppstå om ytterligare miljarder människor skulle leva som vi i väst. Vi inbillar oss att det är vårt sätt att leva som är lycka och på så vis vad vi önskar för de fattiga i världen, men har vi människor i de rika länderna någonsin i tidens historia varit olyckligare än vi är idag? Finns det bara mat, vatten, hälsa och kärlek lever dom flesta människorna lyckliga och glada i de flesta hörnen i världen idag - utan lyxbilar, manikyrer och dyra märkeskostymer.

Ett urval av de tankar som dök upp - behöver jag nämna att viljan att förändra är stark?

Tänkte bara berätta att @%€#/$£!

Jag är sååååå nära en nervous breakdown just nu.

Har så mycket att göra och ändå så lite. Är så stressad men på något sätt ändå så lugn.
Men sen flera incidenter igår och idag är jag mest bara uppgiven och bara.. why give a damn när människor ute i världen bara är själviska as som krossar andra i sin framfart? Varför fortsätta kämpa när pengakåta ärkesvin bara tar för sig och låter en sitta här tomhänt för att inse att allt man gjort varit förgäves eftersom folk i den här välden inte är empatiska nog att bry sig om annat än dom själva, och som drar andra människors slit och glädje ifrån dom.

Okej jag ska förklara läget lite. Igår ringde jag först och främst till radio-asen som glömt att skriva in att jag sa upp "abbonemanget" eftersom jag flyttade, vilket gjorde att dom har fortsatt dra drygt hundrafemtio spänn i månaden från mitt konto sen maj månad. Sen hade jag fyra kronor på kontot hela juli vilket gjorde att dom istället skickade en faktura OCH en påminnelseavgift på sammanlagt tvåhundrafemtio kronor hem till mig. Jag ringde och bad dom rätta till missen dom gjort, men telefonkärringen var inte till någon vidare hjälp, så där rök väl tusen spänn.

Sen har vi ju historien om att jag jobbade i våras på två ställen medans jag pluggade, sålde min systemkamera och fick ihop sextusen till att köpa en ny, och killen på blocket lurade mig. Fick ingen kamera och med besparingarna borta. Jag fick då ett nytt jobb och jobbade alla dagar hela maj förutom fredagar och lördagar för att få ihop pengarna igen, och stod i maj månad med en inkomst på drygt åttatusen. Tog även pengar jag hade hemma från födelsedagar och fick ihop till en ny kamera som jag köpte för ungefär nio och ett halvt tusen. Insåg snabbt att jag inte var en canon-människa och hade som plan att sälja den och köpa en desto billigare Nikon, för att sen ha sex tusen kvar att klara mig i två månader i Berlin på om jag inte skulle få ett jobb.

Sålde kameran på blocket till en engelsman som använde paypal, bara att han lyckades kapa deras mailadress och skicka ett mail till mig om att pengarna var insatta. När han sen drog nån historia om att han satt in tre tusen kronor till eftersom paypals lägsta gräns var 13 000 började jag ana att det var något som var fel, ringde till dom och ja... sammanlagt blåst på 16 000 kronor detta året.

Jag har slitit som ett djur för att få ihop dom pengarna, och folk har mage att bara ta dom ifrån mig.
Så här står jag. Fyra dagar kvar till jag flyttar till Berlin. Har fortfarande ingenstans att bo eller jobba, har inga pengar att klara mig på längre, har ingen kamera och bara.. suck.

Tänkte att musik kanske kunde lugna mig och letade upp en sida på internet som automatiskt installerade ett skitprogram som startas med webbläsaren varje gång man vill ha en ny sida. Känner mig så uppgiven för minsta motgång nu, sitter bara och gråter av ilska.

Annars är det bra.


GÖÖÖÖTEBORG

Vilken vecka det har varit alltså..

I torsdags åkte jag till Göteborg för att träffa bror min. Det var den längsta tågresan jag varit med om, kan bero på att dom helt verkat räkna fel gällande hur många vagnar de behövde, så jag stod halva resan och satt på golvet resten. Och tåget var fyllt med elvaåriga tyska tjejer som jag satt och tjuvlyssnade på. Vid några tillfällen sa dom så sjukt dumma saker att jag började skratta, och fick då låtsas som att jag satt och höll på med något på mobilen.

Efter ungefär två timmar kom en kontrollant och ville att några av tyskorna skulle flytta sig några säten ute i hallen där vi satt, och eftersom de inte hade någon aning om vad hon sa funderade jag på att hjälpa dom och förklara på tyska istället, men insåg att jag då skulle röja mitt spioneri och lät dom lösa det på engelska istället så jag skulle ha de sista två timmarna räddade.

Under fredagen var jag och Jacke ute och gick några timmar i Göteborg, till platser jag aldrig varit på förut och över broar i båda ändar av stan. Jag bjöd sen på thaimat med mina berömda rikskuponger och vi satte oss i hurra i Haga. Jag gick sen till Liseberg där jag stod och snackade med en annan skånska innan festivalbussen-Andreas anlände för att kolla på Amaranthe eller vad dom hette.

Sen blev det rockbaren där vi bestämde oss för att den bästa idén var att hälsa på var femtonde människa vi träffade, vilket även fortsatte ute på gatan när vi gick därifrån, valand där några han kände skulle spela och en sympatisk främling kom fram för att typ fyra gånger be om en snus och lyssna på när vi snackade, och en annan bar där vi skålade så våldsamt att vi krossade sönder mitt glas så jag satt där med fem stora glasbitar i handen och hela knät fullt av dricka..


Sen tog vi en taxi med en person för mycket i bilen så jag klämde sönder alla, och jag och Andreas drog hem till honom och skrattade ihjäl oss åt serien "karatefylla" innan vi somnade vid halv sex på morgonen.
Dagen efter drog vi till stan och till en annan festivalbussen-karl, Joel, dit vi tog med oss piggelin. Vår ärade Jesper kom även dit, samt Viktor, Issa, Matthias och diverse löst folk som inte var från festivalbussen och jag därmed inte kände.

Under kvällen vet jag att jag (fast det var förbjudet) stod och skrek och vinkade på folk från balkongen, byggde ett piggelin-armband till Andreas, sprang till pressbyrån med bara en sko, körde arga leken blandad med att hålla andan, och sen skulle folk slåss för skojs skull och jag blev slagen så jag trillade över en hylla med en lampa på men jag vet inte vart jag blev slagen eller vad som hände. Också skulle dom andra gå och kolla på jävlar anamma, men jag somnade istället.

Under söndagen sov jag nästan hela dagen, och sen kom Andreas till Joel och vi två stack iväg för att äta frukost på sibylla, också satte vi oss i en park vid ån och lyssnade på en svart man i vita kläder på andra sidan som hade världens högsta och roligaste skratt. Och efter en runda till Nordstan där det inte hände något alls förutom att vi provade ett hundkoppel vi hittat, samt en tröja tillhörande Andreas sons kompis lillasyster, för tre-åringar, som såg rätt normal ut på mig, gick vi till rockbaren där Joel och deras kompisar också var. Det var ett quiz där som alla var skitdåliga på, också skulle vi vika pappersfåglar och skriva på ett hittat vykort typ.


Sen sov jag hos bror min och åkte hem dagen efter, efter att ha träffat en tjej som bott i Berlin och efter att ha bytt om längs en cykelväg där alla tittade på..

Orkar inte dra några detaljer, det var i korta drag vad som hände i Göteborg, asnajs i vilket fall! Göteborgare är ju som känt grymma, trots deras hat mot folk från södra Sverige.

På återseende mitt herrskap

Då kör vi igen

Jag måste säg att jag har mer energi idag än jag haft på länge. Just nu ikväll när jag sitter här. Eller jag vet inte om det är energi eller glädje, eller bara nån sorts inre frid.

Jag har varit hemma drygt en vecka nu och har sprungit varannan dag sen dess. Innan har jag snabbt tappat intresset när jag försökt komma igång med träningen, men nu kan jag inte få nog. Kan bero på att jag har problem med knät och bara springer korta rundor som inte tar slut på mig utan bara gör mig varm i kläderna, så att jag snabbt får lust att dra ut och göra samma sak några timmar senare.




Två av gångerna har jag tagit Micko med mig, men han stannar vid första bästa buske för att lukta och sen får man släpa honom resten av vägen. Jag blir dock orolig över hans intelligensnivå ibland (som inte går att dölja med att han är söt). Tidigare idag stannade jag vid en gräsmatta för att göra några situps, och Micko kom och satte sig precis intill mig så att hans fläskiga rygg och rumpa gled ut bakom min rygg så han var helt ivägen när jag gjorde en situp och skulle ner igen.. Fast när jag tänker efter undrade han nog också vad jag gjorde för nåt.

Längtar tills jag får tag på ett gymkort och kan börja träna pass och grejer, och kommer till ett nytt ställe med nya platser jag aldrig sprungit på. Sen har jag även slutat med godis igen, och ja jag vet, det sa jag för någon månad sen sist, men det höll inte särskilt bra. Man kan inte va så kräsen när man lever på festivalmatsrester i sju veckor och i princip det enda som serveras är skräp och socker.

Men nu kör jag på riktigt, och det vanliga som händer är att man blir äckligt sötsugen efter bara några dygn, och hur hanterar jag detta? Jag äter vanlig mat, alltså extrema mängder som inte borde vara humana - alls. Igår till exempel, då åt vi en massa våfflor på släktträffen vi hade hos mormor, och när vi kom hem lagade jag soppa med räkor, majs och vitlöksbröd för att bara någon timme senare ställa mig och laga vegetarisk chili con carne. Mamma trodde inte jag var riktigt frisk.

Och på tal om ofriskt, mamma och pappa håller på att måla om alla fönster här hemma, så dom har tagit bort de blurriga glasen i badrummet vilket jag alltid glömmer när jag ska gå ut från duschen. Resultat? Får väl se om ett obekvämt samtalsämne kommer upp på den årliga gatufesten som börjar närma sig..

På återseende mitt herrskap



Haha jag dör så ful bild jag tog på Micko igår

För att börja i ena änden

Det är så mycket som hänt sen sist att jag inte vet i vilken ände jag ska börja.

Nu när jag kom hem från wacken, sista festivalen för i sommar som sagt, kom verkligheten ifatt mig och jag insåg att dom planerna jag hade för "slutet av augusti" faktiskt är nu, just precis nu. Det här är ju tiden jag har pratat om i flera månader, men har känts så avlägsen med tanke på att hela det här festivalbussäventyret var som ett helt annat liv ,det har bokstavligt talat varit som att åka mellan två helt olika världar. 


Ändå har jag ju vetat vad det är jag vill göra under slutet av sommaren och hösten, det har aldrig varit några tvivel om att det är Berlin jag ska till, ändå är det skillnad på att dagdrömma och att ta sig i kragen och verkligen göra det man vill, och nu har jag väldigt hastigt köpt tågbiljetten och har ett exakt klockslag på när jag drar från Sverige, och nu är det både lättnad, rädsla och glädje som far runt i min kropp.

Jag har aldrig varit i Berlin förut, aldrig sett några bilder och aldrig riktigt fått något grepp om vad det är för stad. Jag har ingenstans att bo, jag har inget jobb och ingen aning om vad som händer när jag kommer dit.

Men allt det där ser jag bara fram emot med spänning.

Den uppstoppade illern som var med gothar-killen på flera festivaler i somras,
jag skrattar fortfarande varje gång jag ser den, och nej jag vet inte varför jag laddar upp den här,
kanske för att jag sitter hemma och har exakt samma ansiktsuttryck

YOLO

Jag har verkligen kommit att älska människor denna sommaren, eller särskilt under wacken. Och inte från något fylle-tillstånds-snack, utan ärligt som jag inser när jag sitter i min säng och mår bra dagen efter jag kommit hem från sommarens sista festival.

Dagarna är som vanligt som en enda röra när jag tänker tillbaka, men jag minns fortfarande människorna. Jag minns (de flesta) campen, jag minns stämningen, jag minns de som ställde upp, dom man önskar att det fanns fler av i världen, de som fick en att skratta så man grät, de som fanns där när man behövde dom, de som fick en att må bra och dom som gjorde hela festivalen!

Det kan räcka med ett tiotal personer på en och samma festival som gör det så roligt att man aldrig vill åka hem igen, och det finns kvällar man bara vill spola tillbaka och göra om och om igen.

Idag kör jag en heldag i sängen, orkar inte gå upp och göra något. Orkar inte vara ute i regnet eller jaga min hund som försöker smyga iväg med mina twix. Jag tänker bara ligga här och kolla på film och må bra, har ju så mycket jag ska berätta om när jag väl får ändan ur att berätta om allt som hänt under denna underbara fantastiska festivalsommar.

Detta inlägget var mest bara för att berätta hur mycket vissa personer på wacken har fått mig att inse att det finns människor där ute som är så jävla bra!
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se