Är det sant att affärerna i Stockholm är stängda den första maj? Bara en tanke.

Vad besviken man kan bli på sig själv ibland. Igår lovade jag mig själv att jag skulle träna idag, har jag ens kommit utanför dörren? Nej. Jag försökte även ta tag i skolarbetena jag har kvar, lyckades säkert skriva fem meningar om orientering till idrotten. Hur svårt kan det vara egentligen? Varför blir jag aldrig av med skoltröttheten, det är ju knappt något kvar!
Jag har även varit äckligt trött hela dagen, somnade på golvet i vardagsrummet bredvid hunden, men fick dåligt samvete av att jag kastade bort dagen när jag hade viktigare saker att göra. Och jag hatar att vara inne när det är bra väder. Den här dagen raderar vi ur minnet.

Det finns egentligen bara ett par saker som var bra med denna dagen. Det ena var att jag kollade upp det här galna bandet som jag länkade till i förra inlägget. Ni vet med mannen som spela fiol mot höften och den brutala trumslagaren. Hittade en låt, svängig även den, dock inte lika bra som den andra, men med en video som enligt mig har ett bra budskap.

Det andra var en blogg jag hittade, det är inte många bloggar förutom de som tillhör någon jag känner, som jag fastnar vid, men den här kunde jag inte slita mig från, eftersom vi tyckte ganska lika om många saker. Länkar till hennes blogg, så har ni lust att läsa en bra blogg så please enter. http://novembersara.blogg.se/

Nu ska jag iallafall ta och äta en frukt.
På återseende mitt herrskap

Om du tänker "usch vad mycket text" så måste du åtminstone se videon längst ner i inlägget

Inte helt oväntat, men Filip och Fredrik lyckades faktiskt skärpa sig ikväll när dom sände andra programmet av "Söndagsparty" live från New York. Denna gången var dom närvarande och inte helt ute och cyklade och pratade i mun på varandra mer än vanligt. Vilka gäster dom hade var ju en annan femma. Björn Shifs var den enda vettiga som man såg fram emot att se och det säger ju en del. Däremot blev jag riktigt avundsjuk på paret som gifte sig med Filip Hammar som präst och Fredrik Wikingsson som gick fram och lämnade över bruden eller vad det heter. Tänk vilken grej alltså. Och inte blev det värre av att Torsten Flink läste en dikt och Björn Shifs sjöng en gammal dänga efter vigseln.

Ja schemat jag har på sjukhuset är ju väldigt speciellt så man kan vara ledig när som helst.
I veckan jobbade jag de tre första dagarna, var ledig torsdag-fredag och jobbade lördag kväll och söndag morgon. Och det är ju inte varje söndag man går upp kvart över fem på morgonen för att jobba, så hela dagen trodde jag att det var måndag.
Nåväl. Den lediga dagen i fredags tillbringades med det förträffliga folket Angelicus och Dallo. Jag missade först Icca helt när jag gick förbi henne sittandes på en bänk, sen traskade vi runt i halva staden innan vi ockupperade en bänk där vi kallade oss ett gammalt förälskat par som satt på en bänk på torget och blev därefter ihjälskrämda av min mobil som skrek "HERR LARSSON HAR INGEN SUP, HAHAHAHHAHAA"
Därefter träffade vi Dallo vid peking, där vi dessutom åt. Jag var fullständigt uppspeedad så när vi satt och kom på en massa tröga idéer om något så kom jag på en genialisk sak och skrek sju grader högre än förväntat så antagligen alla på bottenvåningen hörde mig. Det fick jag en skrattattack av och skulle beställa strax därefter. Självklart skrattade jag ännu mer då, vilket Dallo försökte ta tag i eftersom hon antagligen började tycka det var aningen pinsamt.
Sen tog det inte lång tid innan vi började leka med solglasögon och kameran, bra kombination. Jag var dessutom borta en runda på stationen för att lämna ett av alla par solglasögon till några av flygvapenfolket.

Efter peking skulle vi hem till Angelicus, och då tog vi ett stopp på snurrlekplatsen mitt emot videomix, jag vet att den heter hemmakväll, men det kommer förevigt vara videomix, precis som det fortfarande heter ekohallen i min värld. Det var iallafall... snurrigt. Och folk trodde säkert att vi var fulla. Väl ombord på tåget slängde vi ner oss där det fanns fyra säten, en var upptagen av en jacka i storlek L och en dator tillhörande Andreas. Vi spekulerade lite i den där Andreas och fick fram att han säkert var runt 20 och normalbyggd. Till slut återvände han, klädd i fina kläder, lång var han för att inte tala om smal och enligt Dallo väldigt snygg. Vi fick även syn på en uniformsklädd sur kille på väg ut, så vi vinkade i fönstret. Han såg bara uttråkad ut. Men vi gjorde åtminstone ett försök att pigga upp herrn.

Väl hemma hos Petri körde vi Dallos let´s dance spel där man skulle dansa en massa fula danser som antingen Maria Öhrman eller Ann Wilson, jag vet inte skillnad på dom, förevisade på en dvd. Det blev icke lyckat någonstans. Sen hade vi mininalt med plats så en av danserna jag och Dallo dansade skulle vi backa hela tiden och krockade med kartonger, en säng och slog huvudet i väggen. Men så går det när vi spelar spel.
Nattmänniska som man är satt jag och babblade Dallo till sömns och fortsatte en stund och berättade om när jag och Felicia var på ett lajv i skogen utanför Hässleholm i ettan, till slut fattade jag att jag bara snackade med mig själv, sa det högt så att jag skulle vara säker, och sen somnade jag.
På lördagen gick vi upp omänskligt tidigt för att traska bort till bussen som vi precis hann med in till Bromölla därifrån vi åkte med Iccas mor och syster. I staden var det en modevisning. Kände inte till hälften av affärerna, ändå bor man i en minimal stad. Lyckat. Sen var det jobb hela lördagkvällen och upp igen morgonen därpå. Men det gjorde inget, för jag trivs så bra där. Min handledare och jag skulle hämta en droppställning i lördags. När vi fått ut den i korridoren säger Ekrem:
- Kolla här, och hoppar upp på ställningen och åker en bit.

Imorgon är man ledig, och det tackar man för. Kommer säkert behöva sova cirka sju femtedelar av den dagen. Och kanske lite övningskörning.
Men det roligaste var ett klipp som min käre bror skickade till mig. Det var utan tvekan det fulaste på mycket länge. Alltså jag skrattade rakt ut. Låten var svängig dock. Bra också att mannen som kommer ut ur boden spelar fiol från magen och att sångaren står med fem meters mellanrum mellan benen i slutet. Lägg även märke till den aggressiva trumslagaren till vänster. Titta och njut.



På återseende mitt herrskap

Vad är helig plats för mig?

Jag får snart panik.
Religionsuppgiften ska vara klar imorgon och jag kommer ingenstans. Det står still i huvudet efter bara några rader och jag gör allt annat som känns "viktigt" för att undvika den fasansfulla uppgiften. Nej, så farlig är den inte, men det blir värre ju mindre tid jag har på mig att bli klar. Jag ska skriva om min livsåskådning under åtta rubriker. Nu får jag skärpa mig, jag har bara ungefär hälften kvar och ungefär halva dagen imorgon på mig.

Idag var man ledig från jobbet så jag körde med en icke längre skrikande pappa bredvid mig och en hund i handskfacket, förlåt bagageluckan, till mormor för att grilla korv nere bland alla rhododendronbuskar och sen gå till festplatsen med Micko som jag försökte få att hoppa ner i sjön från bryggan. Han stod och gnällde en stund och försökte ta mod till sig för att hoppa, sen till slut tog han ett jätteskutt med ett magplask på köpet. Stilpoäng. Sen körde vi hem igen, och tro det eller ej men min nacke är solbränd.

Nu vet jag dessutom EXAKT vad jag ska klä ut mig till på skattjakten. Eller var det carnevalen? Nåja. Frågan är bara hur det ska gå till. Ska det bli lika storslaget som mina höga förväntningar så får jag nog hoppa på projektet igår. Sen har jag fortfarande inte riktigt vant mig vid tanken av att hela klassen ska klä ut sig till "punkare", dvs svartklädda, dystra typer med massa svart smink som i de flesta fall kallas punkare av någon anledning. Det kommer nog bli en del otrevliga flashbacks den dagen vi klär ut oss, men vad gör man när man är den enda i klassen som inte vill vara utklädd till det? Vi lever i ett demokratiskt land bla bla bla.. Fast jag har iallafall fördelen att jag redan har en massa sånt trams här hemma. Punkare kommer ju ingen vara utklädd till eftersom ingen kan stå för politiken och ingen kommer komma på tanken på att doppa håret i tapetklister för att få tuppkam, så resultatet kommer väl bli i stil med hårdrockare/gothare/depprockare.

Nu ska jag sluta undvika religionsuppgiften.
På återseende mitt herrskap

Här går det undan, ska du med ner i källaren och springa fram och tillbaka längs de underjordiska gångarna?

Efter endast en veckas praktik fick man vara med på första operationen, sitta bredvid i gröna kläder, sådana som Turk har i scrubs. Jag kan väl säg som såhär. Jag är glad att jag var med på operationen innan lunch. Det var overkligt på något sätt. Där sitter en man och skär i en annan människas ben, det är blod överallt, köttslamsor tas bort, blodiga metallbitar skruvas ut och mellan varven hörs ett knastrande ljud när kirurgen drar med verktygen mot själva benet innuti människokroppen. Jag tar härmed tillbaka besvikelsen över att inte ha hela APU:n på sju veckor i en operationssal.
Nepp, det är förbaskat mycket roligare på vår avdelning med dom tidigare nämnda handledarna.
Men det var ändå kul att ha sett hur en operation går till, inte varje dag man får den chansen.

Kan ju tillägga att jag nu för tiden övningskör nästan varje dag, och känslan av att vara en trafikfara minskar för varje gång. Dock påstår jag inte att jag kan köra bil, vilket fänrik förtydligade i torsdags.
Heh. Då skulle han inte ha sett mig för fem månader sen säger jag bara..

By the way. Sen när skriver jag såhär ordentligt?
På återseende mitt herrskap

Söndagsparty

Jag är lite osäker på det här nya programmet med Filip och Fredrik där som sänder live från New York. Det är inte riktigt samma kvalitet som in the good old days, hundra höjdare, boston tea party, you name it. Dom var vassare då, nu verkar dom lite osäkra och har tappat förmågan för att vara sådär otroligt snabbtänkta som var deras grej, tillsammans med att dom kom på dom mest otänkbara saker att säga eller göra i programmen. Visst kan dom fortfarande leverera bra tv, jag menar, vilka om inte Filip och Fredrik skulle komma på att brottas iförda rosa babykläder eller bjuda Marilyn Manson på alladinchoklad? Saken är ju bara den att jag inte kommer ihåg vad dom snackade om, för mig framstod nästan Jonas Gardell som programledaren på slutet. I det här fallet kan man ju inte ens skylla på nervositet, vilket i vanliga människors fall hade kunnat vara en orsak till ett dåligt första avsnitt, men inte kan man ursäkta dessa två killar som vanligtvis säger precis vad som helst till vem som helst, kända eller okända, framför tv-kameror.

Men tro mig, jag kommer inte missa dom andra sju avsnitten på grund av detta. Killarna har kanske vant sig vid att vara live på tv och snacka med amerikanska och svenska kändisar tills nästa vecka. I hope.

Vad borde man ha för rubrik till detta?

Nu är praktiken igång för hela slanten och jag har seriöst världens coolaste handledare, så jag trivs verkligen med att jobba ihop med honom. Sen är ju Medina från paralellklassen på samma avdelning, så det är ju ännu bättre. Båda våra handledare är av den manliga sorten och kallar varandra "fjolla" och sånt. Haha.
Dock hade jag förväntat mig att jag skulle vara sju veckor i en operationssal och ha gröna scrubs som i USA och typ räcka verktyg och sånt till kirurgerna. Dom säger "skalpell", man upprepar ordet, tar en skalpell och ger till vidare. Men nej det här var tydligen pre- och postoperativa grejer man står till tjänst med, ungefär som på äldreboenden, bara att det nu är folk i olika åldrar som inte stannar så länge.

Men i fredags när jag slutat träffade jag Almisch och Emelie från A-klassen i matsalen, och Alm visste tydligen om en underjordisk gång tillbaka till sjukhuset. Det var helt overkligt. Men tydligen verkade alla känna till den utom jag. Pappa berättade när jag kommit hem om när han jobbade på volvo så hade dom flera kulvertar och dom brukade lura en städerska som inte visste om att dom gångarna fanns, så när hon var nere i ett speciellt rum och städade brukade pappa och en på hans jobb smyga in genom en dörr från kulverten som hon alltså inte kände till, och städerskan fattade inte hur dom kommit in för hon låste alltid dörren. Sen gjorde dom det så många gånger att den stackars städerskan höll på att bli galen. Haha och det värsta var ju att dom aldrig berättade det för henne heller.

Nu ikväll har man varit hos trillingarna med familj. Jag körde hela vägen dit medan både mamma och pappa satt och skrek. På varandra på grund av min körning. Vi var iallafall där och åt lasagne, jag och trillingarna bakade cheesecake från Per Morbergs recept medans vi lyssnade på musik och annat trams från våra mobiler. Alltså, vi är ju inga naturbegåvningar vad det gäller bakning. Fel. Jag är ingen naturbegåvning. Dels hade jag glömt två ingredienser när jag skrivit av receptet från internet, sen missade jag ordningen på vissa grejer. Men den blev ändå storslagen.

Sen kollade vi på "Lemony Snickets berättelse om syskonen Baudelaires olycksaliga liv" med Jim Carrey. Inte den bästa av hans filmer precis, men den var helt okej.

Nu går jag och pluggar körkortsgrejerteori.
På återseende mitt herrskap.

Ska du va här inne så får du gå ut

Seriöst, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag kan inte koncentrera mig!
Det är ju förvisso skitbra väder ute och jag vill inte sitta inne. Kan vara det.
Nej, om man skulle slänga på sig shortsen och dra bort till A3 och springa en LÅNG runda. Det kanske hjälper. För detta funkar definitivt inte. Sjukvårdsuppgiften är ju det tråkigaste som finns. Förhållningsregler vid premedicinering och postoperativa komplikationer. Who cares?
Fy fan vad jag är skoltrött.

På återseende mina damer och herrar.

Hurra för kapten Spoling

Vilken förfärlig dag. Jag hade hellre jobbat än varit hemma idag. Allt gick ju så lååångsaaamt.
Sov till två, också hade vi ingen mat hemma så jag fick gå till willys på tom mage. Sen kommer jag inte ihåg vad jag gjorde resten av dagen. Eller jo just det. Letade jobb. Men det känns som att jag sökte allt som gick att söka igår, så det blev bara ett mail skickat. Men man blir ju nästan deprimerad av att sitta inne hela dagarna. Jag vill ut. UT. Inte på området. Liksom verkligen vara ute i naturen, i mitt andra hem. Imorgon blir det ännu mera innesittande för jag har massor av skolarbete som ska vara klart snart, men jag orkar verkligen inte. Projektarbetet tog all min egergi och påsklovet gav mig ingen tillbaka, tyvärr.

Fast lite gladare blev jag nu ikväll eftersom jag kollade på den mest älskade teatern genom tiderna. "Den stora premiären" från Fredriksdalsteatern. Eva Rydberg och Ola Forssmed blir man ju bara förälskad i varje gång man ser den.

Dessutom är det mindre än tre veckor tills nästa besök i stora staden Stockholm med mamma och Camilla. Jag vet inte riktigt vad det var vi skulle göra. Kolla på en musikal eller nåt. Och medeltidsstället i gamla stan med Louis, hoppas jag. Mitt absoluta favoritställe i Stockholm numera. Nåja. Vänta nu, har jag ens skrivit om förra besöket i Stockholm? Måste kollas upp. Om inte så får jag snickra ihop några ord om den resan inom kort.

På återseende mitt herrskap

Callina

Goddag yxskaft eller vad är det man säger?

Tack vare detta förträffliga fruntimmer behöver jag inte stiga upp innan det blivit morgon.
För smart som hon är har hon kommit ihåg vad lärarna har sagt i skolan, alltså att vi inte ska jobba på röda dagar, och att det är därför vi har en vecka praktik extra, alltså sju veckor, för att vi har så pass många dagar vi ska räkna bort. Så, alltså detta stordåd har gett mig två och en halv fria dagar till. Sjukhuset nästa på onsdag eftermiddag, där jag kommer gå direkt till strokeavdelningen med hela sjukvårdsklassen en timme. Snacka om oväntat sådär när man var på väg för att gå och lägga sig inför första praktikdagen. Men där ser man. Sannerligen.

Så vad hittar man på nu då?
Jo, vi slänger med några bilder till.












Sådär ja, nu börjar det likna nåt.
Back to jobbsökning.
På återseende mitt herrskap

Livets sista lov är slut

Idag har jag nog sökt sammanlagt tjugofem jobb runt om i halva Sverige, från klockan elva i morse fram till nu. Kramp i armarna har man och huvudet trillar snart av. Tycker nästan jag är värd att kolla på film nu, men självklart ska man upp tidigt imorgon, kvart i sex för att vara exakt. Japp, imorgon börjar praktiken på sjukhuset. Åh vad underbart.

Jag kollar på film ändå.
Och försöker memorera namnet på min handledare så jag inte kommer dit imorgon, nyvaken, och det första jag gör är att kalla honom Jens. Eller ännu värre. Marianne. När han egentligen heter Ekrem.
Ekrem. Ekrem. Ekrem.

På återseende mitt herrskap

Godnatt

Jag kommer inte ihåg vad jag har att skriva om. Så.. jag bara skriver om något.
I torsdags fick jag med Ida till min mormor, som var i Afrika, så vi hade hela stugan för oss själva mitt i skogen vid sjön utanför Broby. Så när vi kommit fram till slutdestinationen Broby invaderade vi Hövdingen och promenerade sen hela vägen till Tydinge, och vi dog några gånger på vägen för det var så hiskeligt varmt.
Sen fördrev vi tiden genom att ligga på gräsmattan utanför den lilla röda stugan på mormors tomt och snacka och irritera oss på fåglar som lät likadant och aldrig gav upp, och undrade vart universum tog slut. Också kollade vi i en pärm med ritningar på kläder som jag gjort tillsammans med mormors grannar Tove och Kajsa för några år sen. Kom bara och tänka på allt man gjort i den stugan på den tiden. Vi brukade leka Bert, Ulla, August och Lotta. Jag var Bert, pappan i huset med en gammal äcklig chiquita-huvtröja, Tove var Ulla, min fru som alltid hade en halsduk och en äcklig fluffig mössa, Kajsa var August, vår son, med en keps full av målarfärg och en medalj runt halsen, också Louise (en barndomskompis) spelade min syster Lotta. Och den familjen var helt galen. Jag brukade ge August öl och när det "ringde" svarade närmaste människa och om det var till Lotta skrek man "LOOOOTTTAAAAAA" och kastade iväg telefonluren för att därefter hoppa runt i soffan. Vi gjorde även en egen postlåda gjord av en gammal kakburk och massa brun tejp som vi skrev "endast reklam" på, och trot eller ej, men vi fick faktiskt post ibland.
Sen efter några timmar när det blev kallt tog vi på oss tre ton kläder, blandade saft, fyllde en kasse med ved och tog med oss en massa mat osv och gick på jakt efter en grillplats. Vi gick bort till festplatsen, där Dallo och jag var på countryfestival i höstas förövrigt (saknar det fortfarande), och frågade några gubbar. Dom sa att det precis hade börjat med bingo inne i danslokalen och om vi hade varit där tio minuter tidigare så hade vi kunnat vara med. Haha tänkte vi. Men dom visste vart grillplatsen fanns, så dit skuttade vi. Det gick till och med att tända en brasa, trots att jag råkade slänga in en enorm träbit och förstöra den fina pyramiden jag hade byggt. Sen satt vi där och grillade korv och tog en massa fula bilder och skrattade tills vi hade kramp i magen. Vi döpte den sista korven till Franz, som ingen orkade äta upp, och han blev först fotomodell, sen exploderade han och brann upp. Och när det var riktigt kolsvart kom det en massa ungdomar som vi jämförde ljudnivå med med femhundra miljarder ankor på sjön med. Ankorna vann.
När vi sen var på väg tillbaka till mormor tvingade jag in Ida i byggnaden där gamlingarna spelade bingo, för att gå på toa. Det var fullt med människor, och på scenen satt en gubbe och sa typ "fyrtiofyra. fyra. fyra. femtiotvå. femma. tvåa." Haha vilket trist jobb. På väg ut kunde vi inte låta bli att kolla på alla vykort med dansbanden som spelat där inne genom tiderna, vi hittade (som vanligt) inte en enda snygging.
Sen på kvällen när vi bäddade sängen var det en ENORM spindel på kudden så jag fick en hjärtattack och Ida skulle försöka jaga ut den, men då kröp den in i kudden, och efter att Ida skakat ut den igen hittade vi inte den. Den satt säkert och stirrade på oss hela natten.

I fredags gick vi upp en halvtimme innan vi gått och lagt oss, för att därefter traska in till Broby och ta bussen till staden.
På eftermiddagen kom min kusin Christer och hans tjej Camilla och deras son Hannes hit, så vi åt och snackade. Jag försökte göra en tårtliknande grej, iallafall kanterna med grädde. Blev.. spännande. På kvällen skulle jag, Ida, Angelica, och kanske Emilie och Johanna ut på Grand, men det slutade som det brukar. Jag och Angelica, haha, men det var roligt! Köpte inte nån dricka, fick en som hette Joakim att bjuda på shots och grejer, muahaha. Det var han, hans icke bror Micke som såg ut att heta Mark och komma från Schweiz, Samuel och en jag trodde hette Tim och som hette Timmie. Första gången jag haft rätt!! Haha sen inatt när jag kom hem så somnade jag mitt i maten, vid halv fem, och vaknade klockan åtta av att mobilen ringde, gick sen upp och la mig, utan att ha någon kudde, som på något märkligt vis hamnat i soffan utanför mitt rum, sen sov jag till klockan fyra på eftermiddagen. Den här dagen har alltså inte bestått av så väldans mycket. Övningskörde borta vid högskolan, får inga motorstopp längre! Woho! Körde dessutom i fredags med bror och Andrea på A3. Broren körde först runt överallt. Sen körde jag hem och krockade inte med sidorna på garaget.
Nej nu skriver jag bara om en massa nonsens. Strunt samma. Jag såg slutet av "Jesus Christ Superstar" som gick på tv idag dessutom, jag fattade absolut ingenting. Nu ikväll har jag bara städat rummet och sprungit en runda, det var najs så sant som jag heter Leif Pagrotsky.

På återseende mitt herrskap

Jomen för all del



Varsågod herr Davison

Uppdaterar om Ullared en annan gång, jag är alldeles för opigg för att skriva något nu.
Kan bara bekräfta att ja, det är högklackade skor på bilden. Svimma inte.
På återseende mitt herrskap

Allways look at the bright side of life

Kan man må bättre? Knappast!
Hela jag är så glad att jag nästan spricker.

Okej, vi tar det från i fredags.
Åsikten jag hade om grand kan jag nu ta tillbaka, I like it!!
Var där med Angelica, Caroline, Johanna och Emilie och det var skitroligt! Där var varmt denna gången och ganska fritt från sliskiga människor, helt underbart! Tack för en riktigt najsig kväll tjejer.

Ja sen efter att ha kommit hem vid halv tre skulle man upp igen vid halv åtta för att åka till Karlskrona som figurant för blekinges hemvärnsövning, fortfarande på skitbra humör efter kvällen innan, och vädret var fantastiskt. Var framme i staden vid halv elva och alla tio anmälda från FVRF skulle samlas kvart i tolv så det var till att lägga sig och sola på gräsmattan utanför marinbasen en timme. När klockan började närma sig halv började jag undra varför det inte kommit några fler, så jag gick till andra sidan, vid kyrkan, ingen där heller, så jag ringde till kontaktpersonen som sa att jag skulle ta mig in på marinbasen och leta upp en brygga att vänta på. Sagt och gjort, jag gick tillbaka till andra sidan, men kom jag in? Icke. Jag hade ingen legitimation. Ännu ett samtal där jag fick lämna in mobilen i vaktkuren och en stund senare kunde jag gå in och vänta till tjugo över när jag skulle bli hämtad av en båt. Jag väntade, fortfarande utan några fler ungdomar i sikte, och när klockan nästan var tjugo över såg jag fortfarande ingen båt så jag gick och frågade några gubbar om dom visste något. Samtidigt gick en grönklädd nisse förbi som tydligen skulle till samma ställe som jag. Kungsholms fort (ön jag var på tre veckor förra sommaren på den marina sommarskolan). En stund senare kom det en stridsbåt 90H och vi kördes till Kungsholmen. Den grönklädde löjtnanten steg av, men det skulle inte jag göra. Jag väntade en stund på båten och fick ett samtal som jag inte hörde vem det var ifrån, det tog säkert femton sekunder innan jag hörde att det var min egna bror som ville ha farmors recept på hallonpaj.

Till slut kom det några personer, bland annat en som hette Magnus som liknade major Winters i Band of brothers, och kontaktpersonen Ingrid, som berättade ungefär vad det var jag skulle göra som markör, typ ligga på marken och skrika med en massa skador överallt. Vi åkte vidare till ön som låg bredvid med en lång stenbrygga, skog, en liten slingrig väg, en betongbyggnadsklump och en massa högt gult gräs. Där var även typ femton soldater som satt i en klunga och lyssnade på ett befäl en stund innan dom försvann och började skjuta längs vägen. Jag och sjukvårdarna blev välkomnade av en man som såg jätteläskig ut men som var jättesnäll. Det var dom andra med för den delen.
Vi gick iväg en bit in i skogen där jag fick ta på mig en söndrig uniform och fick dra in handen i ärmen, på med bomull och teaterblod, på med en handske på den andra handen och sen fick jag en avhuggen hand med en handske på och fick reda på vad jag skulle göra. Soldaterna skulle komma gåendes och när dom gått förbi mig skulle jag och två soldater, som också spelade skadade, gå med dom, och när dom började skjuta skulle vi låtsas att vi blev träffade och jag skulle tappa handen och skrika. Det tog ett tag innan soldaterna kom, men när dom gjorde det blev det som vi blivit tillsagda, handen trillade ner på marken, jag på knä och skrek av smärta och tog upp den avskjutna handen och skrek ännu mer. Det kom en soldat springande som gjorde ett avsnörande förband och tog med mig medans handen låg kvar på marken. Då skrek jag för att jag inte hade med mig handen "SKA DEN LIGGA DÄR?!!! SY FAST HANDEN IGEN, JAG KAN INTE HA BARA EN HAND!!!!!!! AAAAAAAAAAAH!!! HAR NI INTE MORFIN!!!???"
Så höll jag på en bra stund efter jag kommit fram till samlingsplatsen och två (av typ tjugo) sjukvårdare börjat ta hand om mig som kom till ön en stund efter mig, Magnus och dom andra. Dom var jätteduktiga, pratade lugnt och frågade vad jag hette, kollade om jag hade ont någon annan stans osv. Sen fick jag problem att andas så jag fick syrgas, blev förflyttad till en bår där jag bara svarade på tilltal på grund av medvetandesänkning. Sen avbröts övningen och vi fick utvärdera alltihop. Och det var så roligt eftersom jag var så glad, för jag gick runt med ett stort leende mot alla hela dagen, förutom när jag skulle spela skadad, vilket smittade av sig på alla andra, så det var hela tiden folk runt omkring som snackade och sa en massa snälla saker, vilket bara gjorde mig ännu gladare!

Sen andra gången jag skulle spela skadad hade jag en skada i pannan och var medvetslös medans tre av sjukvårdarna också var skadade, där alla andra var vid medvetandet och skrek, jag låg typ femton meter från närmaste man men det var ingen som såg mig haha, så där låg jag. Magnus och dom som inte var med som sjukvårdare stod mitt i alltihop och viskade typ "där ligger en, och där ligger en annan" och snackade om oss som inte blivit upptäckta än, medan de två som skrek som mest nästan redan var uppe på bårarna. Mitt i alltihop kom en kvinna och skrek att fienden var på väg och att dom var tvungna att få bort dom skadade till samlingsplatsen så fort som möjligt. Men det tog säkert fem minuter till innan jag hörde någon komma, och tittade upp eftersom jag antog att det var Magnus som skulle meddela att jag var död och kunde resa mig, men nej det var minsann en av sjukvårdarna som försökte få kontakt med mig, fick dit ännu en sjukvårdare, också la dom ett skyddsförband runt huvudet, kastade upp mig på en bår och bort till dom andra där dom fortsatte vårda. Det var faktiskt inte så svårt att skådespela mitt i den röran, jag vet inte varför. Det brukar ju vara värst när man vet att man ska vara allvarlig, då skrattar man som mest, men det gick faktiskt skitbra att spela medvetslös. Killarna som försökte skaka liv i mig satt hela tiden bredvid och sa precis vad dom gjorde, den ena gjorde en helkroppsundersökningen och hela köret, medans den andra satt och pratade i hopp om att jag skulle vakna och kallade mig "lilla vännen". När allt var klart bar dom iväg mig till "transporten", och då avbröts övningen. Den ena killen som vårdat mig sa att jag spelade så bra att dom nästan trott att jag var medvetslös på riktigt. Den andra, yngste killen, Alexander, som tog hand om mig såg att jag frös och gav mig ett patienttäcke och en keps som satt längst bak på huvudet som pekade typ rakt upp eftersom jag hade fullt med blod i hela pannan. Då kom det en gubbe och tittade glatt på mig och sa:
- Du ser ut som pocahontas
- Tack! svarade jag glatt. Det tar jag som en komplimang.
- Du har spelat jättebra, du får gärna komma tillbaka!
Och när vi satte oss i en ring för att utvärdera var det en annan gubbe som räckte upp handen och sa:
- Den här unga flickan har kommit hit alldeles ensam och har varit jätteduktig, jag tycker vi ger henne en stor applåd. Också applåderade alla och jag blev glad i hjärtat som när någon har med sig vetebröd.

Efter utvärderingen gick vi och åt ute på stenbryggan. Efter maten kom en av sjukvårdartjejerna och med ett stort leende gav hon mig en stor kram.
- Kroppsvärme! sa jag helt överlyckligt eftersom hon hade sett att jag frös.
Efter det fick jag gå och ta på mig de civila kläderna igen eftersom jag strax skulle tillbaka till Kalleskrona. Sen kom alla bort till samlingsplatsen där ännu en glad gubbe kom fram till mig och sa:
- Du är väldigt välkommen tillbaka, hoppas du haft roligt idag. Sen fick jag en kram. Magnus, kontaktpersonen och dom andra skakade hand och berömde mig och tackade mig för att jag ställt upp och även dom sa att jag var välkommen tillbaka.
Alltså tänk vad ord och handlingar kan göra mycket egentligen, jag hade aldrig träffat någon av dom innan, ändå fick dom mig att sväva på moln för att dom var så underbart snälla och härliga. Ibland tjänar man på att vara på superhumör!

Ja sen innan vi åkte hann dom med en övning till där fyra eller fem sjukvårdare spelade skadade ute vid stenbryggan, en hade en krossad fot, en var av med hela foten, en hade ett stort öppet sår på låret, en annan hade ont i axeln och sen kommer jag inte ihåg om det var några fler. Dom blev omhändertagna av resten av gänget. Hon med krossade foten var egentligen gruppchefen och satt och skrek att hon aldrig skulle kunna dansa igen, hon som gillade tango så mycket. Och balett!! Aldrig skulle hon kunna dansa balett igen. Men den som spelade bäst var ändå en av dom äldre killarna som låg ute på stenarna och hade ena foten bortsprängd och skrek typ tre gånger så högt än dom andra, och en av sjukvårdarna, hon jag hade fått en kram av, hon började skratta så mycket att hon var tvungen att gå iväg en stund. Och när dom skulle bära iväg honom på en bår pratade sjukvårdarna med varandra och en av dom sa till två andra:
- Tar du fötterna och du magen så tar jag armarna. Den skadade direkt efter:
- Fötterna? FÖTTERNA?!! VILKA FÖTTER??!!! JAG HAR JU BARA EN FOT!!!
Haha jag förstår att tjejen började skratta. Sen förflyttades alla till samlingsplatsen igen och jag och en som hette Anna åkte bort till en färja på andra sidan ön där vi och en annan uniformsklädd tjej hoppade på. Fick sen skjuts till Kalleskrona station och åkte hem.




Ikväll om ungefär en halvtimme kommer Angelica hit och sover eftersom hon, jag, Dallo, Ida och Almisch ska till Ullared imorgon. I Hildegard vad roligt det kommer bli!

Puss och på återseende mitt herrskap
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se