Sexton dagar kvar

Vad skönt det är att bara sitta här nyduschad och skriva, äta helt perfekta gröna vindruvor och lyssna på Ebba Grön på radio.

Idag hade jag alltså min andra dag på ambulans eftersom en av arbetarna förra gången tyckte att jag skulle komma tillbaka. Sagt och gjort! Men det var väldigt lugnt nästan hela dagen. Började klockan sju och fick inte första larmet förrän drygt tre timmar senare. Transport till Hässleholms sjukhus och därefter mer väntan på ambulansstationen. Nästa larm kom vid ett, då vi åkte hem till en alkis för att berätta för femtielfte gången att hans magsmärtor berodde på att han drack för mycket och inte åt någonting. Någon timme senare åkte vi vidare, till en by utanför stan, där det var en person i min ålder som inte mådde så bra. Sista turen blev precis innan vi slutade klockan fem, en äldre patient som kördes till akuten. Så dagen bestod mest av att springa runt på stationen. Jag snackade även med en av sjukskötarna som hade samma efternamn som mig, men vi var däremot inte släkt med varandra. Dock kände jag till några av hans kusiner.
Sen utmanade chefen honom i pingis så det blev en svettig och jämn match som till slut vanns av chefen.
Och dom två sista killarna jag åkte med var jäkligt roliga. En av dom ringde på porttelefonen för att någon skulle öppna så vi kom in, och när någon svarade "ja hallå" så svarade han ordentligt: "ja det var från ambulanssjukvården". Och när han sa "ambulanssjukvården" gick han upp på tå och sen ner igen lika fort. Det såg sjukt dumt ut, som i någon gammal film.

Imorgon är sista dagen av praktiken. Det har gått så förbannat fort, alla sju veckorna! Och efter imorgon så är det praktiskt taget bara trams kvar innan skolan slutar. Carnevalen, skattjakten, balen, Jonas trädgård, och en dag försvinner för Jespers student, också skulle hela klassen hitta på något om jag fattat det rätt.

Sen kan jag ju berätta att jag körde helt värdelöst idag, skulle övningsköra med mamma genom stan till maxi, och jag fick motorstopp hela tiden, vilket jag inte fått på flera månader. Men det värsta var när jag skulle köra ut från maxi parkeringen sen, för jag råkade hamna på den vänstra sidan så att bilisten som skulle ner till parkeringen inte kom förbi. Jag fick panik och mamma skrattade. Fel. Asgarvade. Jag backade och fick värsta skrattattacken jag också, och polacken som satt i bilen började också garva, och personen i bilen efter, och personen i bilen efter den också. Till slut lyckades jag komma ut, och skulle nu in i en rondell, båda fortfarande garvande, och körde in i den vänstra filen, men när jag skulle ut kom en bil och jag fick fortsätta till nästa, samma sak där, nästa, likadant, nu hade vi kört ett varv men inte fan kom vi ut ur rondellen. Till slut, på fjärde försöket kom vi ut vid räddningstjänsten och lyckades därefter komma hem utan några större problem. Vafan hände? Jag är visst åter en trafikfara. Nedrans. Jag som trodde jag kunde köra bil.

Letade precis upp en bild på vindruvor och fick upp texten: "Vindruvor är bra för att sänka blodtrycket." Precis vad jag behöver göra.. Suck.. Vad har jag när jag vaknar imorgon då? 70/50?

Nog predikat.
Auf wiedersehen.

Storslaget

Vissa dagar är bara helt fantastiska! Som denna!
Och hemlighetsfull som aldrig förr är man, men jag kan väl säg som såhär:
Det var bra väder.
Det var bra betyg.
Det var bra tänder.
Det var goda nyheter.
Och man fick sluta klockan tolv.
Träffade alla musketörerna.
Letade bröst i stan med Petri.
Två dagar kvar av praktiken.
Sjutton dagar till studenten.
Får en dag till på ambulans.
Skattjaktsutklädnaden fixad.

Och fick idag den bästa kommentaren på länge, av en patient på avdelningen, (som inte hör så bra):
- Sluta mumla! Jag vet att det inte är lätt för er invandrare med det svenska språket, men jag förstår inte vad du säger!

Ska bara se till att sova bort huvudvärken.
Resten är hemligheter.
Nattinatt.

Humlerallyt

Allt utom en lugn dag.
Förväntade mig egentligen att jag skulle få en lång sovmorgon för att sen åka till mormor, men icke.
Pappa väckte mig vid tio och frågade om jag skulle med på någon motorcykeltävling. Där blev det nej, eftersom jag var halvt medvetslös, men sa ändå att vi kunde åka senare, vid halv tolv. Men gick det att somna om? Nej. Så jag släpade mig ändå ur sängen och vid elva var vi på väg mot Bromölla. Vid fiket/bowlinghallen stod några gulklädda gubbar och gav mig, pappa, en muséemilitär i uniform, mustasch och försvarets gamla motorcykel, och några till, lappar innan vi körde Ivösjön runt. Vi hade även olika stopp med frågor och saker man skulle göra. På första stoppet stod vi kanske tio personer vid skyltarna då en äldre man kom och ställde sig mitt framför så ingen såg. Pappa sa till honom att flytta sig lite eftersom vi andra inte såg något. Han svarade:
- Men jag står och läser nu.
- Jo det ser vi, svarade pappa och skrattade.
En äldre kvinna kom och förklarade att han inte såg så bra och frågade om hon skulle läsa frågorna för mannen.
- Det spelar ingen roll, sa gubben surt och traskade iväg med bestämda steg bort till bilen, där han slirade runt, backade och körde fram några gånger, och kvinnan fick nästan springa till bilen för att hinna med innan dom försvann.
Jaha tänkte vi allihop och fortsatte att svara på frågorna.
Förövrigt fick jag barnfrågor, av någon mycket märklig anledning, med tanke på att barnfrågorna var för folk upp till 12 år. Det var i stil med "vilka hör ihop? A. bamse och lilleskutt. B. tjorven och madicken. C. batman och stålmannen."

Vi fortsatte iallafall, där det var frågor och bokstäver man skulle svara på och hitta, stövlar man skulle kasta vid en smed, tärningar man skulle slänga på en gräsmatta utanför Gualövs kyrka, minigolf man skulle spela i Vånga, kort man skulle dra i Näsum, glassar man skulle säg namn på utanför Bromölla osv. Fast som flesta ställena skulle man bara svara på frågor. I Råby, Nymölla, Bäckaskogslott och allt vad det hette. Och på varje ställe man skulle stanna på fanns både muséemilitären och sura gubben med fru. Det vansinnigt roliga var bara att efter att pappa sa till honom att flytta sig gick varken han eller hans fru ut ur bilen förrän vi hade åkt till nästa stopp.

Vi kom iallafall tillbaka till Bromölla efter fem timmar, och väntade sen på prisutdelningen efter att ha gissat längden på en sladd. Och det var så förödmjukande att stå och höra namnen ropas upp på barnen eftersom priserna bara var ritblock, radiostyrda bilar och i den stilen. Dessutom blev ju barnen bara mindre och mindre ju fler som räknades upp, och det var ju uppenbart att barnen hade fått hjälp av sina föräldrar. Så att få pris efter en tvååring som inte ens kunde gå fram till prisbordet själv, ja det kändes ju en aning dumt. Men pris fick man. Ett igelkottsgosedjur. My gosh. Och alla trodde säkert att jag var tolv dessutom.
Sen åkte vi motorcykel på krokiga småvägar hela vägen hem, där jag bytte skor och jacka och övningskörde med mamma till Åhus. Jag frågade vart vi skulle efter att ha kommit fram till ovanstående ort, men fick bara svaret att jag skulle köra vart jag ville, så då körde jag helt enkelt bara rakt fram, till slut var vi inne på ett industriområde, men fortsatte att köra, då vi kunde se havet, men tog en liten väg in bakom alla byggnader där vi hittade båtar med texten "lots". Där fick vi nog och körde ner till hamnen istället och köpte glass. Sen slängde vi in oss i konsum och åkte hem genom Rinkaby.

Sen är jag väldigt nyfiken på vem det är som kommenterar annonymt.
Snart är det Filip och Fredrik. Hoppas verkligen att dom visar klipp på Pella igen.
Hajhaj.

Att vara en tänkare har sina negativa sidor

Har ni någon gång tänkt på att vissa trottoarkanter ser ut som hemmastekta hamburgare? Bara en tanke..

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag klarar inte av att gå i samma gamla mönster och bara låta tiden flyga iväg utan att ha gjort något ordentligt. Men vad finns det egentligen att göra? Ja, visst, gå en runda. Men vart ska man gå som man inte varit förut? Vart kan man utforska nya platser? Jag är så trött på allt det gamla vanliga. Livet är för kort för att kasta bort, men frågan är ju vad man ska göra. Dessutom är ju allt tråkigt att göra själv. Jag har fått mig en riktig tankeställare, hur det fick till behåller jag för mig själv, men helt plötsligt blev allt helt annorlunda. Det finns inte tid till att fördriva tiden bara för att den ska bli fördriven. Fattar du hur jag menar?

Därför har jag dom senaste dagarna till och med funderat på att lägga ner bloggen och allt som har med dator och tv/film att göra. Negativt tidsfördriv. Men å andra sidan. Man kan behöva skriva av sig och må bra av komedifilmer. Men slut på att sitta vid en skärm bara för att tiden ska gå. Det finns viktigare saker att göra, som man mår bättre av. Jag läste en blogg för inte så länge sen, där en av Sveriges största bloggare skrev ett helt genialt inlägg om just det här, och det var en av orsakerna till att jag började fundera.

Och övningskört har jag gjort idag. Mamma och jag kom fram till att om jag inte får något jobb i sommar så ska jag plugga och köra bil så förbaskat mycket att jag har körkortet innan sommaren är slut. Mest bara för att det är bra att ha ifall något händer och för att många jobb kräver det. Inte för att jag ska köra runt för att jag inte orkar annat. Jag har fortfarande dåligt samvete varje gång jag sätter mig i fordonet för att övningsköra.

Nog predikat.
Godnatt.

Det var en gång

Det var det konstigaste! Datorn full av virus och alla program hade lagt av, det enda man kunde använda var det gamla internet, och det kom hela tiden upp varningsrutor om virusen. Det var knappt så man vågade starta datorn med risk för att allt skulle krascha vilken sekund som helst. Men idag när mamma och jag startar datorn, ja då funkar allt igen och inga varningar syns längre. Vad har hänt?

Över en vecka sen man skrev ett ordentligt inlägg, och jag kan väl säg som såhär. Allt och inget har hänt.
För precis en vecka sen var jag på ambulansen under en dag, istället för att vara på avdelningen på sjukhuset. Jag kom dit sju på morgonen och fick kasta på mig ambulanskläderna direkt innan vi fick vårt första larm. Jag, Pia och Peter hoppade in i ambulansen och stack iväg. Dom satt där fram och jag bak där patienten befinner sig om man har någon. Det handlade om bröstsmärtor, och vi var snart tillbaka på stationen efter att ha lämnat av personen på sjukhuset. När vi satt och åt frukost fick vi ett akut larm och bokstavligt talat kastade oss ut till fordonen och körde med blåljusen genom hela stan till barbacka där två minderåriga hade trillat med en moppe och glidit in i en bil. Dom tog vi hand om till slut, när vi övertalat dom att ett besök på sjukhuset varit en god idé med tanke på hur deras armar och ansikten såg ut.
Resten av eftermiddagen var ganska lugn så jag satt med några av ambulanspersonalen och väntade och väntade på larm. När klockan var runt tre på eftermiddagen fick jag reda på att det brukar hända mycket under fredagskvällarna, så jag beslöt mig för att stanna. Någon timme senare började det hända saker, men inga akuta utryckningar. Det var mest äldre personer med andningssvårigheter. Även en som vägrade hänga med till sjukhuset trots att personen trillat omkull och slagit i bakhuvudet. Därefter åkte vi fram och tillbaka en bra stund, och först vid tio på kvällen fick vi tid att äta och körde till en pizzeria och hämtade med oss mat till stationen. Tiden fram till tolv var ganska dryg och jag somnade antagligen i soffan medans de andra såg på tv. Jag fick även ett samtal av herr Andersson, vilket var ganska lägligt med tanke på att jag blev pigg, och två sekunder efter vi lagt på fick vi ett akut larm som jag hängde med på. Det enda jag fick reda på var att det var en person med andningssvårigheter, men efter några minuters körande med blåljusen i 150 km/h fick jag reda på att det var ett hjärtstopp. Efter ungefär tio minuter var vi framme där dom redan hade börjat använda en automatisk HLR-maskin som lät så obehagligt att jag inte ens klarade att vara i samma rum. Jag stod bara tillsammans med personens familj i köket och såg antagligen lika chockad ut som dom. Till slut klarade jag inte av det längre och gick ut och satte mig på trappan efter att ha gått förbi foton på personens barnbarn. Efter en kvart kom ambulanspersonalen från Kristianstad ut och berättade att personen inte gick att rädda.
Det var en ganska jobbig upplevelse, mest för personens familjs skull som fanns bara några meter bort, och vars liv vänts upp och ner helt.

Det dröjde dock inte länge innan vi var på väg tillbaka till stan igen, för att få ett larm om ett litet barn som hade feberkramper. Efter ett upphämtande och avlämnande på sjukhuset stack vi tillbaka till stationen igen, klockan var då närmre två på natten. Ambulanspersonalen skulle då gå och lägga sig eftersom de hade skift fram till åtta på morgonen, själv tog jag cyklen och gick hem, bara tänkandes på vad jag just varit med om.

Dagen efter var det däremot inte lika allvarligt, för då åkte vi från omvårdnad till Liseberg. Det var jag, Dallo, Angelicus, Alm , Emilie och Milia från vårat lilla gäng. Dallo och jag tog fula bilder på oss, vi stannade en gång för att äta där det regnade vita tussar, precis som förra året, och vi fick reda på att det var en som hängt med i en annan persons namn utan att ens gå på skolan. Men väl framme i götet fick dom flesta nervösa sammanbrott för att det tog en längre stund att komma in i nöjesparken, men till slut var tiden kommen och jäklar vad det åktes. Dallo och jag attackerade balder det första vi gjorde, förstaplatsen of course och tårarna bara rann hela vägen och vi skrek ihjäl våra röster. Därefter blev det en hel del karuseller. Jukeboxen, extreme fly, kanonen, lisebergsbanan, virvelvinden, colorado, höjdskräcken, en barnkarusell med båtar som var helt insane och man mosade den som satt ytterst haha. Sist men inte minst gasten som tyvärr bara jag, Dallo och Emilie gick. Också några killar och en tjej, som ville gå jättelångsamt, vilket var ganska bra, men vi blev omkörda en gång och blev ombedda att stå vid ett grishuvud. Tidigare under dagen var även jag och Dallo och åt på någon restaurang där hon fick syn på någon kille i kostym som jobbade där. Tydligen hennes typ av kille, vilka jag har en massa fördomar mot, precis som att hon har fördomar mot mina långhårssnyggingar aka sluskar. Anyways. Hon drog även igång någon mim-föreställning där hon nästan slog till kostymkillen när hon skulle tvätta ett fönster eller nåt haha. Vi var sen bara allmänt högljudda, som alltid. Vi tog även en tur in i en av lisebergsaffärerna, och mötte kostymkillen på vägen och bytte snabbt plats med mig för att komma över på andra sidan där han gick, han bytte tyvärr sida han också. Sen provade vi hattar för glatta livet och tog helsnygga bilder.
Vid halv nio på kvällen skulle vi åka hem, och en hemsk nyhet nådde mina öron. Det var den enda bussen som hade tv där dom kunde koppla in finalen av eurovision song contest. Jag tänkte ändå att det var lugnt eftersom jag hade mp3-spelaren med mig och kunde sova hela vägen. Men den jäkla apparaten svek mig och startade inte ens, med brist på batterier. Och inte fasiken kunde man somna i första taget så som dom galte på tv. Men till slut sov jag som en gris. Men jag vaknade, och tror ni inte det var på grund av svenskens vrålande? Det lät så jävligt att det inte ens gick att sova genom. Någon timme senare vaknade jag igen, när dom börjat räkna rösterna, då vaknade jag förvisso av att det var för hiskeligt kallt. Fick dock reda på att Norge vann, utan att ha någon aning om vad det var för visa. Ganska lyckat iallafall att vinna på sin nationaldag. Dom som redan firar syttende mai helt galet.

Well well, Angelicus Petri joinade mitt sällskap hem till vår enkla boning för övernattning och slocknade direkt, själv satt jag och kollade på en gammal inspelning från 2004 när jag var i Norge senast, hos min treonhalvmenning Celine och jagade russ (de i Norge som ska ta studenten och går runt i spexiga byxor och delar ut kort med bild, namn och citat) och när vi skulle leka varandra.
Celine: Det haääer eär mijn treonhalvmääning Celine och jag heter Celine.. eehJenny.
Jag: Jai lijker Christina Äugilera kjempemyyye.
(Celine får ett skrattanfall)
Celine: Fåre fåre fiiiire fåre.
Jag: Kurt Kurre Johnny Arne Bob-Bob Glänävlis.

Haha vilka minnen alltså.

Nåväl. I tisdags på sjukhuset kände jag att jag mådde lite konstigt, det snurrade till ibland när jag gick och det blev svart när jag reste mig och det dunkade i huvudet, så jag kollade blodtrycket vilket låg på 92/65 (normalt är ungefär 120/90) så jag cyklade bort till vårdcentralen efter jobbet och fick en tid till dagen efter.
Och under onsdagen skulle jag vara på akutmottagningen, där jag började 06.45 och hade sen tiden på vårdcentralen halv elva, och eftersom det inte kom in några patienter som jag och Anki, som jag gick med, skulle ta hand om, så gick vi mest genom alla rum och alla hjälpmedel innan jag blev hämtad av mamma och pappa. Väl avsläppt på Vilan gick det ganska så fort alltihop. Satt i ett väntrum, blev hämtad av en doktor till ett annat väntrum, prat med en läkare eftersom jag misstänkt att det var på grund av fästingbettet jag fått när jag var figurant vid marinbasen i början av april, men det kunde hon konstatera att det inte var, och blev därmed skickad till ett annat väntrum, pratade med en annan läkare som kollade blodtrycket. Nu låg det nere på 80/60, vilket betydde att jag kunde svimma om jag reste mig för fort. Fick gå till ännu ett väntrum där de tog blod genom stick i fingret och ge ett urinprov. Tillbaka till väntrummet. Blev hämtad till ett annat väntrum, blev inkallad till den andra doktorn som kunde konstatera efter att ha sett resultaten, att det handlade om stress och utmattning som gav mig sömnproblem, vilket sen gav trötthet och huvudvärk och lågt blodtryck. Hon rekomenderade att jag skulle stanna hemma och vila två veckor, men med tanke på att jag inte kan missa praktiken så skulle jag åtminstone vara hemma under helgen. Sagt och gjort. Jag blev hämtad av mor och tog mig till sjukhuset där jag pratade med min handledare och helt fantastisk som han är så fick jag ta ledigt under lördagen och därmed ha hela helgen fri.

Så gårdagen bestod mest av att undvika att svimma, fokusera på annat än huvudvärken, sova, äta, må illa, sova mer och sen vet jag inte om jag övningskörde. Idag åkte jag till Hässleholm för att glo i röda korsets second hand affär som jag praoade i under en vecka i nian, för att leta efter saker till utklädnaden på carnevalen eller skattjakten. På tåget dit fanns det nästan bara platser vid ett fyrsäte där två killar från marinen i SSD satt, så jag började snart dra igång ett samtal med en av dom om marinB, kungsholmen, värnplikten och allmänt pluggande. Men det var en kort resa, skulle ju av vid första stoppet. I second hand affären hittade jag faktiskt en del av det jag letade efter och träffade sen mamma som jobbar i byggnaden intill och vi begav oss in till Hässleholm centrum där vi hittade skor och en jacka. Inne i Kristianstad hittade vi även en kofta till studenten, en annan tröja och leggings till utklädnaden. Efter en runda hemma åkte vi vidare, till onoff, jag körde dit och fick panik på alla trafikanter som körde för nära. Utbrott.se. Vi hittade iallafall en skitnajsig bärbar dator som vi funderar på nu. Sen blev det en övningskörningsrunda till, genom Öllsjö och Vä, där gick det bättre.

Nu ikväll har det inte hänt så fruktansvärt mycket. Var lite för rastlös för att kolla på tv, men för rastlös för att sitta här också. Kanske borde gå en runda.

Nåväl. Om det är någon som orkat läsa genom hela inlägget så ger jag en varm applåd till dessa hjältar.
Ännu en bok publicerad.
Hej med er.

Ja, bara så ni vet

Tänkte bara skriva att datorn har fått så mycket virus att man inte kan komma in på mozilla firefox längre eller något som har med bredbandet att göra. Det kommer dessutom upp rutor hela tiden där det står varningar. Det enda jag kan komma in på är det gamla internet. Så antagligen blir det ganska dåligt bloggande och tid vid datorn över huvudtaget framöver tills datorn är fixad.

Hade velat skriva om ambulansen i fredags och liseberg igår, men rutorna dyker upp så ofta att det hade drivit mig till vansinne. Jag gör något annat istället.

Og jeg må si gratulerer med dagen Norge, det er jo deres nationaldag, syttende mai.
På gjensyn midt herskap.

För att ha något att göra

När man har varit igång varenda dag med att göra något: jobba, göra ett klädesplagg, vara ute och gå, åka till Rinkaby osv, så är det segt att cykla hem från jobbet i regn och inte ha någonting att göra. Då fastnar man vid datorn, och då är det ganska kört att slita sig för att göra något helt annat, vad nu det skulle vara. Därför sitter man här, mot sin vilja. Frågan är bara vad man kan göra dagar när det regnar. Personligen så älskar jag att vara ute i regn, ju mer det regnar, desto bättre. Men jag vågar inte riskera att bli förkyld denna gången eftersom det är Göteborg och Liseberg på lördag.
Av någon anledning kom jag in på någon gammal punkklassiker på youtube från the good old days och var sen fast och lyssnade på all möjlig skit som jag gillade i nian. Allt från totalt jävla mörker till asta kask, anti-flag, dead kennedys, the clash och strebers, misfits, KSMB osv.
Här får ni en av mina gamla favoriter.
http://www.youtube.com/watch?v=r4gymix7c9Y

En sak lyckades jag iallafall påbörja, att fixa med projektarbetstryckandet. För att kunna trycka tidningen behövde jag ta kontakt med tryckeriet, och för att ta kontakt med tryckeriet behövde jag ringa till försvarsmakten för att höra om dom kunde sponsra så jag ekonomiskt sätt kunnat trycka tidningen över huvud taget, men för att det skulle kunna ordnas behövde jag ringa till min morbror Per i Norge som jobbat på tryckeriet i Hässleholm för att kanske få hjälp att få det billigare med tryckningen, men för att få hans nummer behövde jag ringa till min mormor, och precis innan ringa till mamma för att ta reda på att det var mormor som hade numret. Nu lyckades jag inte göra alltihop, men Per kunde kanske hjälpa mig och försvarsmakten bad mig ringa imorgon igen. Han som svarade sa att det var en kul fråga och önskade mig lycka till. Såna människor tycker vi om.

Idag fixade min handledare så jag ska vara på ambulansen hela dagen imorgon. Det kommer bli awesome, och jag hoppas att det händer mycket. Fast ändå inte, alltså, ja du fattar.

Det gulligaste på länge. Zach Braff, alltså J.D. från scrubs och Fredrik Wikingssons dotter Pella.
Och bilden fick vara med bara för att det ser ut som att han har ett lisebergskaninsöra.
http://www.youtube.com/watch?v=imcVV2_9u18&feature=related

Alvedon mot huvudvärk nästa.
Bara godafton, inga herrskap.

Rätt eller fel?

Ibland vet man inte om man gör rätt eller fel.
En av mina närmsta vänner har hamnat lite i knipa nu på praktiken och är rent ut sagt slutkörd. Som kompis är det svårt att gå runt och hoppas på det bästa, eftersom det inte har skett någon positiv förändring under de fem veckorna vi varit på sjukhuset, och tog därför saken i egna händer och gick till sjukvårdsläraren. Det kändes som att det var det bästa jag kunde göra, men uppenbarligen inte så omtyckt av kompisen eftersom hon senare under dagen fick ett "argt" samtal av läraren, som däremot redde ut en del av hennes problem. Ångrar jag att jag gick och pratade med läraren? Nej, det gör jag inte. Att läraren lät sur i telefonen när hon ringde tycker jag att hon får leva med, för det är ändå bättre än att jobba så mycket att hon svimmar av utmattning. Igen.

Hur blir man av med låtar som satt sig på hjärnan?

Idag var det riktigt segt att jobba eftersom jag bara ville hem och påbörja det där klädesplagget som jag snackade om. Och vid tretiden slutade jag och kastade mig över tygerna så fort jag kom innanför dörren, och vid niotiden var jag klar. Men den var jäkligt mycket krångligare att göra än jag trott från början, för tyget var ganska tunnt och knapparna som man fäster hängslena i skulle hålla på och förstöra, men det blev ganska bra till slut tycker jag.
Oder was sagen sie?

Nu orkar jag inte skriva så mycket, för jag har haft ont i huvudet hela dagen och borde nog sova lite mer än fyra timmar per natt. Dessutom har jag nyst en massa idag, hoppas inte jag blir förkyld nu när man snart ska till liseberg!

Och den där mystiske Isak Strand, han borde fanimej få ett skivkontrakt!

Ja okej då, jag kan väl slänga med en bild på Micko också som jag tog igår.



På återseende flickor och pojkar

Det blir aldrig som man tänkt sig

Har jag börjat tappa läsare måntro?

Mitt måtto i livet borde snart bli "det blir aldrig som man tänkt sig", för så är det för det mesta. Om det var någon som läste mitt förra inlägg så vet ni vad jag hade tänkt göra idag, men blev det så? Icke.
Jag tampades med den äckliga svenskauppgiften, det gjorde jag faktiskt. Mellan klockan halv åtta på morgonen och tio, sen sov jag till tolv och tog sen tag i arbetet igen. Men vädret skulle hålla på och jäklas med mig. Jag satte mig först med tre böcker och en penna i uterummet, men det blev snabbt för varmt och jag gick ut och satte mig istället. Då gick solen i moln och jag traskade tillbaka in i uterummet med tanken att det nu skulle vara perfekt temperatur. Det gick väl två minuter, sen var solen tillbaka, och för att undvika att dö i värmeslag tog jag på pappas tofflor och klampade ut till trädgårdsmöblerna än en gång. Jag hann nog öppna boken denna gången, innan solen än en gång gick i moln. För att slippa springa in och ut hela dagen gick jag helt enkelt upp och satte mig med böckerna i soffan utanför mitt rum, och gjorde klart nästan hela uppgiften.

Med endast låneorden kvar var jag så slut i huvudet att jag kände att jag var tvungen att göra något annat, klockan var då runt kvart i fyra, så jag hoppade på cykeln in till staden. Vid domus fick jag syn på Ida som jag sprang ikapp och skrämde ihjäl. Eva-Marie gick även förbi. Efter en stunds talande och ett lycka till på utflykten från Ida efter att hon följt mig till resecentrum hoppade jag på Åhusbussen och åkte till tygaffären i Rinkaby.


Jag har nämligen haft en idé till ett helt nytt klädesplagg i flera år utan att ha gjort något åt saken, men nu jäklar. Gick nog runt där i en och en halv timme. Man blir så förvirrad där inne, för det står skyltdockor överallt, och man vet inte om dom är människor eller dockor, och samma sak med dom riktiga människorna, man blir helt förskräckt när dom börjar röra på sig. Dagens ilandsproblem. Nåväl. Jag hittade vad jag letade efter men hann inte börja på mitt storslagna projekt nu ikväll eftersom jag hade svenskauppgiften att göra klar, det får bli imorgon om jag orkar efter att ha jobbat.

På återseende mitt vadå?

My mama said

Ännu en ledig dag imorgon där jag får börja tampas med den jäkla svenskauppgiften. Och funderar på att göra samma sak som förra gången jag övningskörde, att hoppa av någonstans och sen gå därifrån. Eller ännu bättre. Hoppa av tillsammans med cykeln, springa en runda och sen cykla hem, och det spelar ingen roll om det blir några mils cyklande, för det är bara härligt. Hoppas vädret blir bra, för mamma dödade en spindel innan på order från mig för jag fick en hjärtattack och skrek. Och det sägs ju att det blir dåligt väder dagen efter att man dödat en spindel.

En annan sak som jag funderat på är att börja på aerobics. Mamma har sagt upp medlemskapet på nautilus och nånting vill jag hålla på med, och gymmandet var jag faktiskt lite trött på, bara samma sak om och om igen, vecka efter vecka. Visst fanns det pass att gå på, men jag gillar nog aerobics bättre. Mer rörelse, och vad jag kommer ihåg från när jag själv gick på det tillsammans med Frits och Louise om jag inte minns helt fel, (där jag och Frits förövrigt nästan fick igång en skiva där dom sjöng "shut up and sleep with me", tolv år gamla) så var det ganska så roligt. Och svettigt. Får se om man kanske kan jaga med Ida någon gång eftersom vi aldrig kom iväg och började träna kampsport.
(Haha gubben i grått linne på bilden.)

Åh, jag är alldeles förälskad i låtarna i föregående inlägg. Önskade jag visste hur man gör för att få in videorna på bloggen och inte bara en länk till youtube, hade varit något smidigare. I vilket fall som helst. Den där Isak Strand vet sannerligen hur man piggar upp folk.

Nattinatt

Go figure

Efter en lång och riktigt go ledig dag går jag och kollar på film nu. Vad som hände idag skriver jag om en annan gång.

Och jag säger er. Kolla på dessa länkar. En kille som heter Isak och är en så bra musiker och låtskrivare att man får gåshud. Kanske ni har sett honom innan, han var med i idol.






Bye

Överraskningar tycker vi om

Det var tydligen uppskattat med listan jag gjorde nyligen om roliga svenskar, eftersom folket vaknade och började kommentera igen. Jag satt och klurade på vad för andra listor man hade kunnat göra eftersom det var ganska kul att skriva, och ett bra tidsfördriv när det är kasst väder. Kom gärna med idéer.



Förövrigt så spenderades kvällen med att kolla på Filip och Fredriks söndagsparty. Mikael Persbrandt hade tydligen tagit sig till New York, och när hans namn presenterades fnissade jag nog till, men när Zach Braffs namn blev uppkallat skrek jag rakt ut. J.D. från Scrubs för bövelen! Tar man bort dagdrömmandet så var han ju precis likadan i verkligheten som i serien och han skrattar precis lika dumt. Hans försök till att prata svenska där han hade lärt sig att svenskar säger allt två gånger, "tack tack" och "hej hej" lät så fult att jag fick en skrattattack, och jag tittade på tv ensam. (Kanske tur det.)
Persbrandt däremot såg ut som att han precis hade vaknat. Men det sötaste var Fredriks dotter som skulle säga: Mikael Persbrandt. Haha det slutar alltid likadant:
- Micke.. Pers.. brandt...... Filip.
Kolla på det här klippet säger jag bara.



Godnatt på er gott folk

Rätt så bra dag ändå

Den här dagen har varit riktigt lång, men inte på ett dåligt sätt.
Hade någon frågat mig för en stund sedan när jag jobbade sist så hade jag svarat igår.
Jag har ju förvisso varit uppe sedan klockan 05.20 så det kan ju vara det.

Efter att ha jobbat fram till halv tre idag cyklade jag hem. I tjugo plusgrader och vinterjacka.
Jag övningskörde med pappa ett tag, vilket gick halvdant eftersom det var för krokiga vägar som jag inte är så bra på att köra på, då jag inte vet var jag har bilen, och han släppte sen av mig vid "Uddarp", i närheten av Bockeboda, och därifrån gick jag. Det var helt perfekt väder med helt perfekt miljö! Det var grönt och blommor överallt. Åtta kilometer och en timme och tretton minuter senare var jag hemma. Bara på grund av att det var så varmt i luften hade jag kunnat gå hela vägen tillbaka. Skogen där borta är helt oslagbar.



Dock reagerade jag när jag gick förbi slättängsskolan. Dom har förstört den! (Med andra ord: dom har renoverat den med nya ingångar, färgade glasrutor och satt dit cykelställ, planterat, gjort fotbollsplaner och införskaffat klätterställningar). Det är ju skitbra tänker ni. Men jag tycker dom har förstört den. Det kommer alltid vara gamla sunkiga härlöv för mig, med fem hundra miljarder minnen, både bra och dåliga. Jag tror aldrig jag kommer gå in i den skolan, jag vill ha kvar bilden jag har av allt. Klassen, lärarna, korridorerna, torget, klassrummen. Härliga människor och jävliga människor. Skolavslutningar och auschwitsresan. Allt det där är härlöv och inget jävla slättäng.

Och som vanligt slutar det med att inlägget inte alls handlar om vad jag tänkt skriva om från början.
Nu är man iallafall ledig i två dagar, och det kommer bli awesome!
Auf wiedersehen meine damen und herren

Spontan humorlista

När jag gick i tvåan och var ute i praktik på en demensavdelning brukade jag vara inne på olika rum och dammsuga. Då tänkte jag mycket på vilka svenskar jag tyckte var roligast, och vilka som var.. tja.. skittråkiga. Och av någon anledning var det det första jag kom och tänka på när jag loggade in här. Så då gör jag helt enkelt en lista över de fem roligaste och fem tråkigaste kvinnorna och männen i Sverige. Har aldrig riktigt tänkt ut den listan ordentligt så man vet aldrig hur det slutar.

DE FEM ROLIGASTE SVENSKA KVINNORNA:
  1. Annika Andersson. Utan tvekan. Hon lyckas göra allt roligt utan att vara överdriven som många andra, och är i samma nivå som Robert Gustavsson, bara det att hon enligt mig är fan så mycket bättre.
  2. Eva Rydberg. Hon är en av få som jag är riktigt imponerad över, beundrar och avundas. Har sett tre av alla hennes revyer på Fredriksdalsteatern och ett par som sänds på tv, och blir mer och mer fascinerad varje gång. Enligt mig är hon riktigt rolig, för att inte tala om begåvad och energisk för hennes ålder.
  3. Carina Berg. Didn't see that one coming. Men jag har faktiskt börjat gilla den tjejen sen programmet "Berg flyttar in". Hon är också naturligt rolig och är väldigt snabbtänkt. Och inte rädd för att göra någonting.
  4. Emma Molin. Just på grund av sketchen "Ett kilo mjöl" från Grotesco är hon nästan värd en fjärdeplats.
  5. Claudia Galli. Är hon Sveriges femte roligaste kvinna? Nej, inte egentligen. Det var däremot så mycket lättare att komma på kvinnor till den andra listan. Men är Claudia rolig? Ja, hon har rätt typ av energi och levererar oftast bra skämt, så hon får stå som femma.

DE FEM TRÅKIGASTE SVENSKA KVINNORNA:
  1. Christine Meltzer. Jag vet ingen som är så tillgjord och kan göra så fula ansiktsuttryck bara genom att försöka härma andra människor i "Hey baberiba" som denna människa. Jag tror inte hon någonsin har gjort något man ens kan överväga att skratta åt.
  2. Mia Skäringer och Klara Zimmergren. Jag räknar dom som en person eftersom man bara känner igen dom från samma värdelösa program. Jag hatar tv där folk tror dom är roliga genom att vara så tillgjorda som möjligt. Och att Klara ser ut som en kvinnlig version av den amerikanska skådespelaren "Christopher Walken" gör ju inte saken bättre.
  3. Sissela Kyle. Hon är populär, jag förstår inte varför. Det finns ett ord för henne: tillgjord.
  4. Petra Mede. Jag tål inte den kvinnan. När man ser henne tillsammans med David Batra i "morgonsoffan" ser det ut som att hon sitter och tycker att hon är den mest fantastiska personen i världen. Som att kameran är en spegel och att alla runt henne skämmer ut henne. Det gör henne tråkig. Och när hon väl säger något tycker man mest att hon kan hålla käft. Hon är inte rolig. Punkt slut.
  5. Anna Blomberg. Vad jag har sett av henne är från hjälp, kvarteret skatan och morgonsoffan. Jag vet inte om hon hade oturen att bara få roller där hon spelar galen och överdriven med darrig röst, eller om det helt enkelt är hennes personlighet.

DE FEM ROLIGASTE SVENSKA MÄNNEN:
  1. Johan Glans. Det är något med denna killen som får en att skratta åt allt han säger. Dels är det på grund av att han har ett helt fantastiskt sätt att berätta på, med energi, kroppsspråk och att han själv fnissar åt vad han ska säga. Dessutom är han naturligt rolig och väldigt snabbtänkt. När jag såg honom live fick han mig att skratta så mycket att tårarna rann och magen krampade. Då är man bra.
  2. Henrik Dorsin. Antingen är han skitbra, eller skitdålig. Parlamentet är nog det enda stället jag sett honom helt vedervärdigt kass, men det är ju förvisso dom flesta utom André Wickström. Att han däremot var med och skapade "Grotesco" väger upp att han bara ser ut som en spottande dåre med fem meters mellanrum mellan tänderna som pratar i sjuttio kilometer i timmen i Parlamentet. Det finns nämligen sketcher i grotesco som nästan får en att trilla av soffan av skratt: ett kilo mjöl, älgtjuren och riddarna för att nämna några. Och hans enastående framträdande i "My fair lady" i Stockholm förra helgen bekräftar att han definitivt är värd en andraplats.
  3. Johan Petersson. För några år sedan fastnade jag och en kompis för ett avsnitt av "Hem till midgård", nämligen "spolingen", och efter det var jag fast i träsket bland dessa idioter till vikingar. Den mest pantade, Runar, hamnar i listan på grund av hans otroliga skådespelartalanger till att verkligen vara ett fåfängt jävla pucko. Numera är han ju programledare för "jag vet vad du gjorde förra lördagen", ett genialt program där han fortfarande har kvar sin speciella personlighet och inte är sådär tråkig som exempelvis Pontus Gårdinger.
  4. Per Andersson. Favorit sedan länge, men har ändå sjunkit lite i mina ögon efter att ha sett honom några gånger i parlamentet där han inte är i närheten av lika humoristisk som i den tidigare nämnda "grotesco". Kolla på klippet "djuraffären" och även extramaterialet till samma sketch om du har tillgång till dvd:n. Där snackar vi humor på hög nivå, även fast det kanske bara är min dåliga humor.
  5. Ola Forssmed. Nykomling. Har aldrig vetat mycket om den killen förrän han medverkade i Eva Rydbergs "Den stora premiären" som kapten Spoling. Helt klockrent om du frågar mig. Kroppsspråket och energin, än en gång, och att människan fullständigt saknar leder i kroppen gör honom bara ännu mer anmärkningsvärd.

DE FEM TRÅKIGASTE SVENSKA MÄNNEN:
  1. Johan Rheborg. Han borde ha lagt av när han var som bäst. Har han någonsin varit bra? Nej, han borde egentligen ha sysslat med något helt annat, precis som Helge Skoog, Mikael Tornving och Henrik Hjelt. Han misslyckades totalt i parlamentet och i hjälp. Mer av han har jag inte sett och vill inte se. Eller vänta, jag såg honom live i Göteborg i somras. Vad kommer jag ihåg? Han var stel och hade en grön tröja.
  2. David Hellenius och Peter Magnusson. Ännu ett "komikerpar" som jag ser som en person. Hey baberiba var en flopp, så är det bara. Men att dom måste fortsätta synas i tv är ju märkligt. David i Let's dance och Magnusson i Hjälp. Dom var uttjatade redan för ett år sen, det räcker.
  3. Erik och Mackan. Försöker dom vara en dålig och något överviktig version av Filip och Fredrik måntro? Dom syns i massor av småprogram, men är det någon som verkligen lägger märke till dom? Jag följde "Herre på täppan" för att idén var ganska rolig, men programledarna var ju bara sega.
  4. Björn Gustavsson. När han var ny i branchen och alla precis hade fått reda på vem den här lilla lockiga blonda killen var så hade han en del vitsar i parlamentet som var roliga, men ju mer känd han blev, dessto mer överdriven blev han, och till slut orkade man inte kolla på honom längre. Jag förknippar honom med att prata som en liten unge och dra sega skämt som folk skrattar åt för att dom inte hänger ihop. Jag såg honom i Göteborg i somras, där han var ganska bra. Han pratade som en normal människa och hade bra vitsar. Hade han alltid varit så naturlig och haft saker att prata om som faktiskt hängde ihop så hade han fått en chans till.
  5. Krister Claesson. När man ser intervjuer med honom är han ganska så vettig, men i alla buskisar och serier tillsammans med kollegan Stefan Gerhardsson spelar han ju idiot. Enligt mig är det slöseri på talang, när han skulle kunna spela lika bra och seriöst som Stefan i "bröllop och jäkelskap" osv. Att han inte gör det har ju med hans hälsa att göra, men under tidigare år, dom hade kunnat bli riktigt bra. Sen att andra inte håller med mig, det vet jag, men här skriver jag bara mina egna åsikter.

Sådär. Listan klar. Jag har med stor sannolikhet glömt några självklara kandidater, men nu är det för sent.
Skriv gärna vad ni själva tycker.
På återseende mina damer och herrar

Stockholm, nej inte i mars, förra helgen

Jag har inte riktigt vant mig vid schemat jag har på sjukhuset. Jag brukar, precis som dom flesta andra, att vara i skolan/på jobbet måndag till fredag och ha helgen ledig. Men inte nu, vilket gör det svårt att hitta tillfällen att göra saker ihop med andra. För mig ser de kommande veckorna ut såhär:
Jag var ledig idag, jobbar lördag och söndag, ledig måndag och tisdag, jobbar onsdag, torsdag och fredag, ledig lördag och jobbar söndag. De vardagar jag inte är på sjukhuset går mest ut på att inte göra någonting vettigt. Jag gjorde ett försök att plugga, och påbörja uppgiften om svensk språkhistoria, men somnade och sov en och en halv timme, fram till halv tio. Tidigare under dagen hade jag gått en runda med Micko, och det är väl ungefär vad som hände idag.
Någon annan som håller med om att sjukhusets scheman är lite knepiga?

Ja, den förra Stockholmsresan ska jag ju såklart skriva om.
Precis en vecka sen vi åkte dit, jag, mamma, kusin Christers flickvän Camilla och hennes mamma. Fredag morgon.
Efter en tågresa som gick ganska så fort, med tanke på att jag sov större delen av tiden, kom vi fram till stationen och hade sen ingen aning om vart vi skulle, eftersom hotellet låg vid world trade center, på baksidan av ena delen av stationsbyggnaderna. Så vi snurrade runt en stund, men hittade hotellet till slut, det låg helt perfekt. Två minuters gång från centralstationen och fyra minuters gång till mitten av drottninggatan. Hotellet var för övrigt helt otroligt, där var så tyst, trots att det låg mitt i Stockholm, och rummet var litet men jättepraktiskt, för där fanns två sängar, en i vanlig höjd och en lite högre, fast åt andra hållet. Sen var det ett trappsteg upp till badrummet, kanske inte det mest praktiska om man sitter i rullstol, men för min del så gillade jag det, det var annorlunda. Kan verkligen rekomendera det hotellet. Allt var snyggt och det var god frukost i en fin matsal. Man kunde även ta gratis te eller kaffe när som helst under dygnet.

Så fort vi hade ställt våra väskor på hotellet gick vi till drottninggatan alla fyra, men delade upp oss så jag gick med mamma i några timmar. Letade studentklänning, utan större framgång. Tittade och provade säkert tio stycken i åtta olika affärer innan jag hittade en som satt helt perfekt, så den blev det!
Letandet fortsatte, dock efter skor nu, och det var ännu svårare med tanke på hur kräsen jag är, så inga skor den dagen. Däremot såg vi massor av demonstranter, mest på sergels torg där dom hade pannkakskyrkor och banderoller och megafoner och hela köret. Inte för att man hörde vad dom sa, men enligt alla skyltar dom hade överallt så gillade dom nog inte USA. Ja, eftersom det var första maj så stängde affärerna vid femtiden, och efteråt traskade vi tillbaka till hotellet för att byta om och gå till oskarsteatern som låg två byggnader bort, fanns bara ett casino mellan. Vi var och kollade på "My fair lady" med Tommy Körberg, Helen Sjöholm och självaste Henrik Dorsin. Det var en trevlig överraskning, för när jag åkte till Stockholm visste jag inte ens vilken teater vi skulle se.
Och jäklar vad rolig den var, för att inte tala om bra. Dom var riktigt duktiga allihopa, men det bästa var utan tvekan på balen där Dorsin spelade någon kass gammal elev till Körberg och skulle berätta om alla språk han lärt sig, och höll upp ena handen för att följa på kartan vilka länder han var i, och började med att prata Svenska, sen skånska, danska, tyska och sen fortsatte det med alla möjliga språk. Österrikiska, Franska, spanska, kinesiska, arabiska, engelska, amerikanska, ryska, finska och sen tillbaka till Sverige. Det var helt insane vad fort han pratade! Och alla i publiken dog av skratt.
Efter teatern gick vi tillbaka till hotellet och drack te.

Under lördagen var det shopping som gällde större delen av dagen. Jag och mamma var ute så tidigt att affärerna inte hade öppnat än, så vi gick bort till stureplan och affärerna där. Sen fortsatte det förbi NK och tillbaka till drottninggatan. Mamma och jag gick åt olika håll efter ett tag, eftersom hon ville åka sina båtturer, så man han med ganska mycket. Hittade hur mycket kläder som helst, men inga skor förrän precis innan affärerna stängde. Gick då i gallerian med mamma och hittade två par. Dessutom ett par på drottninggatan precis innan. När affärerna sen hade stängt sa Louis att vi kunde åka och grilla med Björn. Så jag kastade in mig på hotellet, bytte om och lämnade alla saker och gick in på t-centralen och var sen ganska lost, så Louis och hans kompis fick åka och hämta mig. Sen åkte vi till.. ingen aning. Vi träffade en Axel med en studentmössa som han fått fem veckor innan studenten, och skulle få den riktiga på studentdagen. Stockholmare... Jag och Louis köpte korv med bröd och gick med dom andra till en sjö där Björn och typ fem andra var. Björn var kass på att få engångsgrillen att brinna haha. Och då menar jag kass, för så fort han bytte plats med en annan kille så började det brinna direkt. Och där var vi några timmar, tills det blev mörkt och kallt och Louis sa "manligt" så många gånger att jag började hålla räkningen, tror det slutade runt trettiofyra. Och Björn var en räddare i nöden och värmde mig, för det var så in i helvetes kallt. Jag satt med vinterjacka, Louis hade shorts och t-shirt. Än en gång... Stockholmare...
Efter många galna historier och hot mot en anka om att grilla den gick vi till Axels balkong en stund, sen stack jag, Louis, Axel och Robin till sjätte tunnan. Inte lika roligt som förra gången tyvärr, för där var inga lajvare och inga med långt hår, bara en massa folk som satt och sjöng, fel, vrålade. Sen spelade ett liveband med killar som hade kjolar. Kassa var dom. Och Louis, Axel och Robin hade konversationer som jag inte fattade någonting av.

Under söndagen vaknade jag vid halv nio fast mamma hade tänkt låta mig sova till tio eftersom jag kommit hem halv tre. Men jag ville inte missa Stockholm, så trots att jag mådde sjukt illa gick jag bort till gamla stan och träffade både Milla, hennes mamma och min egna mor på vägen dit. Favoritaffären i gamla stan hade inte öppnat, och enligt skylten på dörren skulle det inte öppna förrän tolv, den tiden jag skulle vara tillbaka på hotellet. Så jag gick vidare, men efter en stund, när jag passerade affären igen hade dom öppnat, vid kvart över tio. Hurra!
När affärerna tog slut gick jag bara runt och försökte hitta rätt, har fortfarande inte lärt mig var dom olika torgen i gamla stan ligger, men jag hittade båda till slut, och en massa små vägar, såklart. Sen traskade jag tillbaka till hotellet där vi tog våra saker och gick till stationen. Det var tydligen tänkt att på grund av banarbete skulle ta bussen till södra delen av Stockholm och sen fortsätta med tåget. Men det blev ändrat till att vi en timme senare skulle ta tåget från stationen, och tur var väl det med tanke på att jag hade tappat bort min gröna väska. Så Milla och jag sprang runt på alla ställen vi varit på, och hittade den till slut. I entren på hotellet.

Upptäckte på tåget hem att jag hade förbaskat ont på ovansidan av ena foten, och att det var svullet. Tydligen en belastningsskada enligt doktorn på avdelningen på sjukhuset. Konstigt med tanke på att jag gått med dom skorna sedan november förra året. Nåja, så går det. Foten mår fortfarande lite sådär, men man ska inte klaga, kunde varit värre.

Nu i veckan var jag en dag på ortopedmottagningen på CSK, mycket roligare denna gången, för nu hade jag någon att gå med, och var dessutom på mottagningen med barn. Haha det var en jättesöt liten pojke som var sådär lillgammal och när han skulle ta av ena skon sa han så roliga saker att alla vi som satt på expeditionen satt och garvade.
Men när vi skulle gipsa och avgipsa några, jäääklar vad ungar kan skrika och gråta! Det var nästan värre än vad dom skriker i krigsfilmer när inälvorna ligger utanför kroppen. Träffade en gammal lärare dessutom, hennes dotter skulle ta bort ett gips på benet. Hon kände igen mig också, trots att jag ser helt annorlunda ut nu, det sa hon dessutom.
På tal om att se annorlunda ut, ska se om en gammal kompis kan skicka bilder från nian. Skolavslutningen och resan till auschwits. Hade verkligen varit roligt att ha dom bilderna, eftersom alla egna bilder är borta. Datorn kraschade för några år sedan och vi kastade den innan vi fick reda på att man kan rädda bilderna med experthjälp. Är fortfarande lite irriterad över det, hade massor av bilder på den datorn som jag hade gjort vad som helst för att ha kvar.
Iallafall. Bilderna som den förra klasskompisen ska skicka om hon hittar bilderna är ganska förfärliga. Men ändå helt underbara. Min frisyr kan man ju diskutera. Skulle bleka håret för att kunna färga det grönt, men eftersom jag haft svart hår innan blev håret.. tja.. blondt längst upp, sen mörkare och mörkare och topparna var nog oranga. Men det gröna fastnade ändå. På vissa ställen. Där det var blondt med andra ord. Det var förjävla fult, och jag älskade det bara därför.

Nu ska jag sova. Jobbar dag imorgon, upp kvart över fem alltså.
På återseende mitt herrskap.

Unexpected

Japp, det blev en lång runda ikväll. Eller lång och lång. Gick på de mest exotiska platserna jag kunde hitta. Med andra ord vägarna på området, bron över ån, den grusade raksträckan till N Åsum och tillbaka längs stora vägen.
Och jag hade bara en gnagande tanke under hela promenaden. Kungsholmen.



För precis innan jag gick ut fick jag syn på en reklambild inne på bilddagboken där det stod något om en sommarkurs på vatten, och nyfiken som man är gick jag in och möttes av texten i stil med "Sjövärnskåren. Det finns fortfarande lediga platser till sommarkurserna på Kungsholmen, Märsgarn och Lungön." Helvete tänkte jag. För en tid innan hade jag varit inne på samma sida av en slump och läst om att ansökningstiden var slut, och hade då kunnat andas ut, eftersom det då var kört att kunna ta sig dit.
Fattar ni vad jag menar? Det är inte ens säkert att jag själv förstår.
Sommarskolan på Kungsholmen var utan tvekan det roligaste jag varit med om i hela mitt liv, och varje gång jag tänker på hur fantastiskt underbart det var där så gör det ont i hela kroppen, jag trivdes jättebra, ja förutom med vattnet. Det finns ingenting jag hellre velat än att göra om allt igen, men det går inte, för nu är det bara två som ska vidare till nästa kurs, och dom kommer gå FK eftersom dom gått på hemortsutbildning, det har inte jag. Skulle jag söka hade jag fått gå om FMSK, om nu det ens är möjligt. Men samtidigt vill jag inte dit igen, jag vill ha kvar den känslan jag hade när jag lämnade Kungsholmen. Det är svårt att förstå om man inte varit med, men jag kan säg som såhär.









Jag lärde känna femton underbara människor från FMSK, jag hade dom roligaste befälen någonsin, det var den mysigaste miljön man kunde tänka sig där dagarna kunde bestå av allt möjligt. Antingen lekte vi levande båtar som inte skulle krocka med varandra i parken, eller så var vi i småbåtshamnen på bryggan och fixade segelbåtarna. Eller så var vi uppe på gräsmattan med utsikt över fotbollsplanen och skickade "radioaktiva räker" på morse till Abrahamsson. Eller ute och rodde med kapten Petersson i spetsen, medans jag och Kindberg sa "åhej-ett" för att hålla takten, vilket sgt Ledskog senare lärde om oss till "långa, sugande, årtag" och "spy blod". Kanske sprang vi några varv runt ön iförda den gröna overolen med byxorna nertryckta i kängorna eftersom flöjtflagg, förlåt, flaggkotlett, nej.. flaggkadett Siwe tyckte vi skulle se combat ut. Eller så var vi ute i båtarna där Broman aka Bridgeman fick bommen i huvudet, jag och Abrahamsson gick på grund med sgt Fröbergs favoritbåt och kapten Petersson kom körandes i sin lilla motorbåt och sa: "Bondesson, det här är fooortfarande roligt" och pekade med hela handen när han sa "fooortfarande".










Det fanns även en dag då familj och vänner var på besök på ön. Hela min familj, mormor, nästkusin Jesper och hans mamma Kate var där. Både Jesper och Jacke var med och rodde i tävlingen, det gick för bra för dom. FMSK kom sist. Majoren hoppade i vattnet för att deras båt vann. Vi hade även permission där de flesta stack in till Karlskrona några timmar, klädda i Kalle Anka kostymen. Mitt på torget dansade Selsmark till "Benny hill" och sa "stor boll, liten boll, jättestor boll" medans en förvirrad GK försökte hänga med i hennes danser. På väg tillbaka körde majoren och vi sjöng för fulla muggar: "En glad major, en glad major, är en man med glatt humör, men har han inget glatt humör så är han ingen glad major...." Där fanns ju även de internationella människorna från Ryssland, USA, Litauen, Canada och England. Ryskorna förstod nog inte något av vad vi sa, men amerikanerna och britterna hade vi riktigt roligt med, och engelsmännen marscherade jättetramsigt och vevade med armarna upp i huvudhöjd. Jag och Andersson skulle gå ett nattpass en gång, då vi patrullerade runt på ön för att kolla så att allt var lugnt. Vi skrämde ihjäl varandra, först med att det satt befäl i betongklumparna innan fotbollsplanen, sen att sgt Ledskog hade satt sin cykel lite här och var och hade dessutom druckit läsk i en av båtarna.


Fångarna på fortet körde vi dessutom en gång, med massa olika stationer i lag. En gåta uppe i flagghissningstornet, leta upp rätt nyckel till ett lås i en enorm nyckelknippa, bädda en säng utan att se något, komma ihåg allt i en låda, hitta en lapp i skoputsrummet och få olika bokstäver som bildade ett ställe där en skatt fanns.
Under de dagarna vi var i fält lyckades zäta hugga av hela yxan på mitten och dessutom elda upp allt toapapper, smidigheten själv. Jag lyckades själv ganska bra, slå en sten på ett finger, skära mig med kniven på ett annat finger, och ytterliggare ett finger blev omplåstrat av Siwe med kommentaren "inte nu igen Bondesson?" efter att nageln gått av på fel ställe. Mitt knä gick dessutom åt helvete när vi skulle springa en gång så jag fick umgås med några befäl vid hinderbanan där en tjej som tidigare brutit ryggen trillade av ett hinder och ambulansen kom dit så jag och ett annat befäl satt och pratade med henne tills ambulansen kommit.








Det finns så många minnen att jag kan fortsätta hur länge som helst.
Zinafrasi som åt en stor tallrik flingor med fil på en minut och 35 sekunder, han tuggade inte ens maten, han bara kastade i sig. Sen när man frågade hur gammal han var svarade han glatt "eh, jag vet inte, jag får ringa och fråga min mamma". Vi hade även en speciell lökbacke där alla bara brukade ligga och sola. Det var en präst där en gång som stod och snackade, han drog en vits om en tant som fick ett brev om att ändringar i kyrkan fast hon trodde det handlade om toaletter. Jag skrattade så jag grät. Sen är man ju ganska lättroad med.
Vi var inne på marinbasen några gånger, en gång för att leka en massa lekar i en park där vi skulle slå varandra med jackor och mata varandra med polly och rostad lök på en sked i munnen utan att se något. Sen var det ju den där gången det var tvekamp, heter det så? Olika stationer i olika lag på fotbollsplanen, även befälen var med, där man skulle göra olika saker typ hela laget skulle gå en sträcka med en åra mellan benen, förflytta äpplen med hakan, förflytta vatten i en skål på en filt, sätta ihop och bära någon på en bår osv. Vi fick ett tillfälle att köra stridsbåt 90H med fyra snygga värnpliktiga också. Det var så äckligt kul, och fort gick det!



En av de sista kvällarna blev vi väckta och ombedda att ta på oss SSD:n, den blåa uniformen, och gå ut. Vi skulle på nattrodd i olika lag där någon från den högsta kursen satt och styrde med en fackla i ena handen. Och mörkt var det. För att fördriva tiden skulle alla berätta saker om sig själv. Vad man gjorde på fritiden, var man bodde, vad man hade för färg på underkläderna osv. Till slut kom vi tillbaka till Kungsholmen och rodde in i den runda hamnen där det stod folk längs väggarna med facklor i händerna, och han som styrde i vår båt trillade i vattnet när han skulle gå upp på land.
Sen ställde vi upp på uppställningsplatsen och det var en person från varje kurs som fick pris för att vara den duktigaste eleven. Underbara Kajsa Dovstad i FMSK fick den titeln. Det var förövrigt hennes förtjänst att jag fick träffa Per Andersson, och hon och jag var tydligen i Normandie samtidigt tidigare under sommaren, och vi bodde två kilometer från varandra.
Sen var det pris för kursens bästa kamrat, och när majoren sa:
- FMSK. Jenny Bondesson, dog jag nästan av lycka.
Utan tvekan det bästa ögonblicket i mitt liv.

Och det var så mycket annat vi gjorde. Sista kvällen var det spex då Abrahamsson och Klingburgare hade skrivit en låt om flaggkadett Siwe och gett honom en cowboyhatt eftersom det var vad han hade drömt att han varit ute i fält: en cowboy! Sgt Fröberg fick ett par rosa leggings och kapten Petersson choklad. GK hade det mest klockrena spexet på länge eftersom dom hade haft många befäl, i ett jämnt antal där två var lika varandra. Ett kvinnligt befäl och ett manligt tävlade om vem som var hungrigast och fick äta russin ur en tallrik med fil med bara hjälp av munnen, två andra gjorde upp om vem som hade mest innanför skalet, var smartast alltså, och fick kasta ett ägg mellan varandra tills det gick sönder. Dom två mest skrämmande människorna jag träffat, furir Fröberg och Wemmert körde "vem är surast?" och skulle äta vars två citronklyftor utan att röra en min. Båda klarade det. Inte speciellt förvånande. Och sist men inte minst, vem är snyggast? Stod mellan sgt Ledskog och en i m/90 som jag inte kommer ihåg vad heter. Där skulle vi i publiken rösta, både jag och Varin höll upp båda händerna på Ledskog, haha.









Sista morgonen när vi skulle ha morgonfys, även känt som BRAK stod alla kurser utanför logementet när sgt Fröberg kom traskandes i de rosa leggingsen, solglasögon i samma färg, en gul tröja och en rosa väska.
- Kom med mina små barn, kvittrade hon och gick in i vår bunkerbostad där vi alla från FMSK spred ut oss i korridoren och körde BRAK till några svängiga schlagerdängor som Fröberg hade i sin dator hon hade tagit med sig.


Det här var egentligen inte alls vad blogginlägget skulle handla om, jag var bara tvungen att skriva av precis vad jag tänkte på. Jag har glömt sjuhundratusen av alla saker vi gjorde på Kungsholmen, men idag blir det inga böcker publicerade.
På återseende mitt herrskap

Valborg

Det enda jag vet att jag ska göra idag är att gå en lång runda och städa mitt rum som jag fått i uppdrag av min mor.
But first we have some catching up to do. Vart var vi?
Ah, valborg!

Egentligen hade jag bara hört så mycket på sjukhuset om antalet ungdomar som skulle ut och festa den kvällen att jag inte ens tänkt på att man kunde hitta på något själv. Men som tur var skickade Ida ett sms dagen innan och undrade om jag hade några planer. Nej, men nu har jag, svarade jag och tog kontakt med resten av musketörgänget som var på g allihop. Dessvärre fick vi vårt första avhopp av självaste Ida som inte fick byta från att jobba kväll till dag av hennes handledare.
Så var dom bara tre.
Ytterliggare ett avhopp kom dagen därpå, the big day, dagen d. You name it. Ja, då återstod det bara Dallo och mig. Vänta, jag tar bort ordet "bara". Det var skitroligt! Vi talade i telefon under lunchen, hon satt hemma och läste upp alla ställen i tidningen som hade en brasa och det vanliga köret. Bäckaskogslott, Yngsjö, tivoliparken, Hammar osv. Men det blev Åhus.
Vi upptäckte faktiskt en sådan typisk sak på bussen. Det satt fullt med folk, men det var nästan bara jag och Dallo som gjorde några ljud ifrån oss. Ändå var det kompisgäng som satt tillsammans, med klirrande kassar i famnen eller på golvet. Och när vi hoppat av bussen kunde vi konstatera att många ungdomar behövde alkohol för att våga. För att vara. Medans jag och Dallo gjorde bort oss som vanligt, bara för att det är såna vi är ihop. Vi behöver inte hälla i oss något jäkla gift, vi har för bövelen roligare när vi inte dricker. And that's the fact, Jack.
Ja jäklar med bilder jag hittade. I hope you don't mind, Dallo. Haha, enjoy.





Nåväl, vi traskade bort mot torget där alla stora händelser skulle ske. För att komma dit gick vi på en liten väg mellan en mur, en stenbyggnad och massor av blommor, och allt kommenterade vi, fast med enorm betoning på sista bokstaven. KlumPP när vi gick förbi en ja.. en klump helt enkelt, majblommAAA när vi gick förbi en liten tjej som sålde majblommor. Vi lär ju ha skrämt henne med tanke på att vi måste ha låtit som spådamen i början av "Det våras för Dracula" som drar i sin hals och säger thank yåååå.
En stund senare kom det en massa äldre herrar som började sjunga. Dallo och jag kunde inte behärska oss, så vi började dansa mitt på torget, med åskådare och allt. Det var ett stort ögonblick. Men inga applåder. Vi fick nog till slut och gick vidare, ner till hamnen där ännu fler människor befann sig. Träffade bland annat en gammal syslöjdslärare från Härlöv som jag hälsade på, och efter att ha berättat en gammal tjusig historia för Dallo, från den tiden då den rödhåriga kvinnan härskade bland tyget, det vill säga hennes vanliga skrikande "Johannes, rööör inte veeeevarna" under lektionerna, så var det svårt för Dallo att inte dra till med just den frasen nästa gång vi passerade henne.
Vi stod ett tag uppe på bron och kollade på scouterna som satt i sju kanoter med facklor i händerna och väntade på att få paddla ut till brasan som låg mitt i vattnet. Så medans vi väntade stod vi och tramsade som vanligt, och snackade ganska så högt, ett par meter från scouterna, och för att kontrollera så att de inte hörde oss så snackade vi med en liten mörkhårig kille och sa saker som "om du hör vad vi säger, kasta iväg din fackla" och "om du hör vad vi säger, blinka två gånger med höger öga" också vidare. Ingen respons. Till slut kom dom iväg och såg lite virriga ut, men en eld blev det, och folk var det gott om. Vi var nära på att gå in i ett hus som hade dörren öppen, för vi fattade inte om det var en restaurang eller ett privat hem. Vi ville ha te. Det var kallt. Men tänk vilken syn om vi hade traskat in hos Ingegerd och Alfred, 73, som satt och hade ett stillsamt valborgsfirande med barn och barnbarn.

Ja, nej sen frös vi för mycket för att stanna kvar i Åhus, så vi tog en stor omväg och sjöng på Ulf Lundells enligt mig bästa låt "Lit de parade". Och högt sjöng vi, så vi fick en och annan blick. Finfint. Det var även några småkillar som skrattade åt oss, det gjorde dom förbaskat rätt i att göra. Vi hade iallafall en väldans tur med bussarna, eftersom dom gick en gång i timmen och vi kom till hållplatsen och endast behövde vänta i sju minuter. Och självklart var det samma busschaufför som på ditvägen. Väl inne i stan snurrade vi runt i tivoliparken en stund, men insåg snart att där inte skulle bli mycket mer livat än så, och åkte istället till Vä, precis som förra året, bara det att även Angelicus var med den gången och att Alm hängde med till mig efteråt för att äta våfflor till frukost. Vi spelade även in hysteriska meddelande på Idas röstmeddelande den gången, och jag blev så rädd när vi hoppade av bussen eftersom att de bakre dörrarna slog upp när vi gick förbi dom, att jag tog tag i Dallo och trillade in i en buske.
Denna gången hade vi mest problem med att hitta rätt väg. But we found it, och hungriga som vi var sprang vi runt och letade efter mat, och tur hade vi eftersom det bara fanns två korvar kvar. Sen stod vi och eldade upp oss själva vid elden en stund, tills allt stängde: karuseller, vagnarna där man kunde vinna nallar och godis, alltihop. Så då traskade vi tillbaka till busshållsplatsen. Tur igen, de enda bussarna som gick resterande kvällen gick bara natten till första maj och två datum till under året. Och nästa buss, tio minuter senare. Så vi lyssnade på svängig musik och snurrade runt stolpar så länge. Ja sen bar det av hela vägen hem eftersom man skulle till Stockholm dagen efter.

Stockholm ja, det blir nästa inlägg det.
På återseende mitt herrskap

Ullared

Idag har jag verkligen motivation till att träna! Det är sådant perfekt väder, inte för varmt och inte för kallt, och med duggregn som är sådär härligt uppfriskande. Eller.. nåt.
Det hade varit perfekt om det fanns någon som bodde i närheten som man kunde gå med lite då och då, det blir ju så trist i längden när man går ensam och lyssnar på musik, för att inte tala om att gå med hunden vilket i själva verket är han som är ute och går med mig. För något år sedan gick jag med en gammal barndomskompis, men det höll inte riktigt i längden och det blev nästan aldrig av att vi kom utanför dörrarna.

Well well Valdemar. Som jag skrev i förra inlägget så tänkte jag ju ta upp allt det som jag glömt att skriva tidigare, och Ullared är nästa på listan. Det var något som vi fyra musketörer snackat om i flera månader innan, och hade till och med satt ett datum, men det var inte förrän den veckan närmade sig som vi bestämde oss och bokade resan. Det var lite pensionärsvarning på oss eftersom vi tog en sådan bussresa dit, du vet som har en pratglad chaufför med en mikrofon och lotto på hemvägen där man kunde vinna rengöringsmedel. Vi ockupperade iallafall baksätet: jag, Ida, Dallo, Alm och Angelicus Petri Olssons ost. Det tog inte lång tid innan jag och Dallo kom på ett förträffligt sätt att underhålla oss själva. När vi körde förbi en lastbil vinkade vi till gubben som satt och körde, och tro det eller ej men han vinkade tillbaka. Jag som trodde att alla såna gubbar var sura och tjocka. Men icke. Och det visade sig att alla fordonsförare var på gott humör, för i stort sätt alla vinkade tillbaka då vi påbörjat sporten och vinkade till alla som vi körde förbi, vare sig det var i bil eller lastbil. Det var till och med en som vinkade med båda händerna och en som gjorde peacetecken, dra på trissor. Också gjorde vi bort oss en gång, det var en lastbil som kört förbi oss där chauffören vinkat glatt, och strax därpå svängde vi av till en mindre väg, med en lastbil bakom oss. Den vinkade vi på. Och det var samma lastbil. Vi dog och gömde oss, ihjälskrattande.

Det var första gången någonsin som jag var på Ullared och jag hade hört rykten från mina kära vänner att kön skulle vara lång bara för att komma in i själva byggnaden som tydligen skulle vara nästan dubbelt så stor som IKEA. Wow tänke jag, men den illusionen krossades när vi väl kom fram. Kö, vart då? Det var bara till att traska in i affären med våra enorma kundvagnar. Ryktet om att alla blir som galna vilddjur inne i affären stämde däremot ganska bra. Med kundvagnen som effektivt vapen för att ta sig fram var det många, unga som gamla, som använde sig av just den taktiken. Efter ett par timmars shoppande träffades alla fem igen och letade upp en restaurang där vi slängde igång bluetooth på mobilerna och hittade en massa människor att skicka en massa tramsbilder till typ.. en purjolök? Det var bara en som accepterade men vi fattade aldrig vem det var. Vi förväntade oss nämligen att någon på restaurangen skulle utbrista: "Men vad fan är detta?" Efter det traskade jag, Ida och Almisch in i en skoaffär för att leta skor till sjukhuset. Dock hittade jag ett par högklackade skor till balen istället. Efter det blev det en tur in på Gekås igen där alla rännde runt överallt, sen fick vi springa till bussen. Och som tidigare nämnt, lotto på vägen hem. Dallo vann hela tiden. En resa tillbaka till Ullared och ett skärp. Angelicus vann typ diskmedel eller nåt haha. Jag vann ett gult skärp.

Nej här kan man inte sitta hela dagen.
På återseende mitt herrskap

Stockholm, nej inte förra helgen, i mars.

När man sitter och läser egenom tidigare blogginlägg märker man hur mycket man egentligen glömt att skriva om. En del saker nämner jag aldrig, inte för att det är för personligt, men för att jag tycker det är roligare att berätta om de mest storslagna händelserna i verkligheten, när jag träffar människor, och eftersom att de flesta av mina närmsta vänner läser bloggen så är alltså en del saker cencurerade härifrån. Men vissa saker har jag bara glömt, antagligen för att jag inte haft någon lust att skriva blogg just då och sen fortsatt att ta upp nyare händelser.
Men kanske man skulle sammanfatta alltihop. Eftersom jag har lust att skriva massor just nu borde jag ta det i flera inlägg så att jag inte tröttar ut er med mina uppsatser. Okey, vad har jag att skriva om, vad hände för längst tid sedan?

Jo! Stockholm i mars eftersom jag skulle åka till Livgardet för att intervjua befäl och värnpliktiga till tidningen jag gjorde som projektarbete. Dock var det endast ett fåtal timmar av tre-fyra dagar som gick åt military business så man hann ju med en hel del, och bodde hemma hos Louis gjorde man dessutom. Så ja, vad gjorde vi? Första kvällen gick till en skidbacke mitt i Stockholm och skulle gå upp för den. Det var... brant och jag hade hans enorma mössa på huvudet så jag kröp upp i snön, mindre smart, men vad gör man. När man väl kom upp var det riktigt, riktigt najs utsikt, man såg hela vägen till.. ja.. andra delen av Stockholm I guess. När vi skulle ner var det lika galet för det var skitbrant och jag fick dåligt samvete för att jag förstörde de framtida skidåkarnas nypistade backe.
Nåväl, andra dagen skulle jag och Louis alltså till Livgardet som låg en bit utanför stan, det var en tjej som hämtade oss någonstans på en station och körde oss direkt till en skjutbana som var inomhus och vi fick intervjua en kvinnlig värnpliktig en stund. Sen fortsatte rundvandringen och vi fick se fordon som var med på utlandstjänster och därefter förstöra fredagsstädningen för de värnpliktiga i någon kasern där vi även talade med en mycket trevlig och stilig löjtnant. Det enda trista var att han blundade på den enda bilden jag tog av honom. Nedrans.

Samma kväll var vi på ett enormt biljardställe, typ tre våningar med massor av biljardbord, ashög musik och mycket dricka. Louis goda kamrater var också där, Anna är nog det enda namnet jag kommer ihåg. Skitkul var det iallafall, för det var ganska längesen man spelade så mycket biljard, prao F 17 2005 hähä, det är ingen läsare som fattar, så never mind. Efteråt stack alla åt olika håll utom jag och Louis. Jag ville studera stureplan på närme håll en fredagsnatt, och Louis gick med på det för att kolla upp djurlivet. Vi snurrade runt där ett tag mellan spybar och alla andra ställen som fanns i närheten, och när vi passerar spybar för andra gången, vem kommer då inte gåendes över vägen om inte självaste Morgan Alling?! Han verkade ha bråttom men det struntade jag i så jag skuttade fram och babblade en stund och han snackade om skåne och gamla flickvänner och när han skulle skriva en autograf letade han efter en penna i innerfickan på jackan och drog fram en svart tandborste. Men jag fick iallafall en autograf till slut.

Under lördagen tror jag vi sov halva dagen, åt kinamat till frukost mitt i stora staden, träffade Björn som dödade ballongen jag gav honom som jag fått från en fin byggnad en bit från drottninggatan också var vi dessutom en runda på söder för att leta kändisar där med, men den enda vi såg var Lena Endre och en klockren skylt. Vi åkte dessutom båt till värsta rikemansplejset och Louis goda vänner Texas och Fabian och kollade på film ett tag tills alla utom Texas stack till sjätte tunnan med Anna och några andra. Det var riktigt jäkla skitroligt, värsta medeltidsstället i gamla stan, en trappa ner med stenväggar och tak och alla som jobbade där hade medeltidskläder och det hängde lajvare där och en massa killar med långt hår. Haha vi träffade iallafall många... intressanta människor. Vi såg en kille som såg ut precis som Björn som jag snackade med, och det tog inte lång tid innan han blev skitfull eftersom han hade smugglat med egen dricka som han hade i fickan, sen tog han min sko under bordet haha. Senare satt jag och babblade med Louis om några långhåriga killars jobb, särskilt en, vi trodde att han antingen jobbade som städare eller med musik och jag träffade dom lite senare i kön till toaletten och kunde inte låta bli att fråga. Dom skrattade, men jag fick svar iallafall, han jobbade som sopbilsreparatör. Sen fick jag en kram också försvann dom.
Ännu några cider senare stack alla, även vi för att lämna bort Fabian, fast vi återvände till sjätte tunnan efter det, och drog även in till plejset bredvid som man kunde gå mellan, det var ett vikingaställe där jag inte kunde låta bli att fråga en kille om han brukat ha långt hår, japp det brukade han, och sen var diskussionen om allt igång. Hans vänner såg helt uttråkade ut, dom gillade nog inte skåningar. (Det gjorde däremot en kille på den nya versionen av spårvagn som vi åkt tidigare på kvällen, för jag fick åka gratis bara därför.)

Nåväl, sista dagen, söndagen, var vi med Björn på kungliga tekniska högskolan där dom tyvärr hade alla Sveriges lampor tända och dessutom takfönster, och med huvudvärk efter sjätte tunnan var det måttligt mysigt. Och jäklar vad folk skulle snacka! Nåväl, sen stack vi till gamla stan för att leta efter värsta najsiga boken "uppdraget" med en massa galenskaper till saker man ska göra, och tur eller tur, men vi hittade den. Sen åkte vi och hämtade mina saker i hans hem och sa hejdå till hans krabb-kräfta som jag fått döpa. Till Chelsea-Charles.
Sen åkte jag hem.

Det var iallafall riktigt trefligt.
Nu vet ni allt om den upptäcksfärden.
På återseende.

Godnatt gott folk

Det känns som att jag definitivt behöver träffa de andra musketörerna snart, det var ju så länge sen det var vi fyra. Och jag tror att det kan vara anledningen till varför jag är så orkeslös just nu. Jag träffar för lite folk som jag trivs med. Stockholm var awesome, att man träffade Louis och Björn och hela köret, det behövdes verkligen. Men nu när man är tillbaka i vardagen på sjukhuset och bara träffar människor som är åtminstone åtta år äldre, och som man inte känner, det mår inte jag bra av i längden, trots att jag som tidigare nämnt trivs jättebra på praktikplatsen. Sen firade jag och Dallo en riktigt najsig valborg i Åhus och Vä (skriver mer om det en annan gång), och det är sådana dagar som det behövs fler av. Och Ida har man inte sett på år och dar förutom idag på lunchen. Vi ska förvisso till liseberg nästa helg, men det är så lång tid tills dess. Dock borde jag tänka på vad en patient sa till mig igår när jag pratade med henne en stund. Det var något som hennes mamma hade sagt till henne:
- Alla längtar bort sina liv istället för att leva i nuet.
Och det är jäkligt sant.

Men det är ju så konstigt att klassen är ifrån varandra såhär länge, är ju van vid att träffa dom varje dag. Och när vi väl återvänder till skolbänkarna har vi bara fjorton dagar kvar till studenten då alla skiljs åt för gott.

Bara för att pigga upp mig ska jag gå och läsa min favoritbok "rapport från en dårfink" av Bertil Bertilsson.
På återseende mitt herrskap

Ja vad är det här för något?

Skriver bara ett kort inlägg nu, eftersom jag har en sak på hjärnan som jag inte kan släppa efter att ha läst tidningen på tåget på väg hem från Stockholm där man varit hela helgen med mamma, Camilla och hennes mamma.

Ja alltså. Svininfluensan, hur seriöst borde man se på det egentligen? Det känns för mig helt osannolikt att det skulle komma ett virus som förintar en stor del av jordens befolkning så som spanska sjukan för ungefär hundra år sedan. Men det skulle kunna hända enligt tidningen, om viruset blir muterat, vad nu det betyder.
Fågelinfluensan pratades det ju om för några år sedan, men det blev väl aldrig något stort av det om jag minns rätt?
Men ja, just nu väntar man tydligen på svar från något labb, om den första svensken blivit smittad, tydligen har influensan kommit till ganska många länder i Europa nu. För någon vecka sen var det bara Mexiko och ett fåtal personer i södra USA.
Lättskrämd och nyfiken som man är, hemsk kombination, så kunde jag inte sluta läsa artikeln och sitter nu på helspänn med huvudvärk. Jag antar att det inte blir bättre av att oroa sig, men tro mig, jag försöker tänka på något annat.

Vad tror ni om svininfluensan?
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se