Beslutsångest

Dagens i-landsproblem: kan ej bestämma om jag vill klippa håret eller låta det växa ut. Hamnade på en lesbisk fest i Oslo för några dagar sen och där var en skitsnygg tjej med en skitsnygg frisyr. Påminde lite om den jag hade för två år sen fast mycket snyggare. Men samtidigt har jag låtit håret växa ut i typ ett år nu, inklusive sidecuten. Beslutsångest. Får väl ta och skaffa en peruk helt enkelt.
 
 

Prio ett och två

Hade en whiteboard för många år sen. Letar överallt för att hitta den. Det hade varit alldeles ultimat att kunna skriva alla listor där istället. Mitt huvud är ett garnnystan, eller hörlurarna till telefonen två sekunder efter man lagt ner dom i fickan. Jag. Vet. Inte. Hur. Man. Annars. Skapar. Ordning. I. Kaoset. Det är ett under att jag klarade skolan. Min rastlös måste ha kommit ut genom att cykla en mil om dagen, ha ganska korta lektioner, idrott under alla åren och på fritiden försvaret på helger, lov och en vardag per vecka. De lediga tillfällena spenderades med kompisar. Hade jag haft alla valmöjligheter hade kaoset kommit tidigare. Det är ganska logiskt när man tänker efter att jag valde just försvaret som aktivitet, de stimulerade både de analytiska, organiserade och äventyrliga delarna. Antingen fick man tid på sig att finna en lösning på ett problem, eller stod man i manöver i en korridor och lyssnade på någon som skrek rakt ut exakt vad de ville ha ut av en. Eller så sprang man en hinderbana, lärde sig sätta ihop ett vapen, undervisade i hur man marscherar, stod i en tårgasfylld bod eller letade efter "fiendespår" i asknepig terräng som gruppchef utan att få säg ett ord.
 
Det var så fruktansvärt ultimat men studenten och vuxenlivet kom ifatt en. Jag måste börja träna igen. Träningen, utmaningarna och sammanhållningen är det jag saknar mest. Att träna så man verkligen tar ut sig och att skaffa en whiteboard är nog i nuläget mina prio ett och prio två för att min hjärna ska gå från hundraåttio till uttrasslade telefonhörlurar.
 
 
 

Tre huvudstäder på en gång

Vilken alldeles underbart fantastisk resa. Drog till Stockholm, bodde i en medeltidskällare med folk i ett rum som båda hade pluggat på Umeå universitet. En japan och en spanjorska. Vi plus en tysk drog till E-typs vikingkrog och pratade om Tysklands punktlighetsbesatthet. Dagen efter åkte jag på the never ending Finlandsfärja till Åbo, bastade och testade alla parfymer. Drog till Helsingfors. Skulle fira midsommar som förrförra året men var mulet och kallt så drog till en random park full med stora stenar och hängde med en cyklist med många många många intressanta åsikter. Hängde sen i tre dagar med denne samt en tös från hostellet som var halvfinsk/halvösterrikisk. Vi drog på nöjespark inklusive 75 fritt fall. Har aldrig darrat så mycket innan eller efter något förr, men utsikten var fenomenal. Dagarna i Finland innehöll även diskussioner om vad lycka egentligen innebär, hur ofta man måste känna sig lycklig för att må bra, och även vad en modeshow borde heta om det är stickade tröjor för måsar och hemlösa. Flera parker invigdes och en del klättring på statyer var givna aktiviteter. En biofilm, två drive in till fots inklusive ljudeffekter och tre second hand-butiker. Asgod glass, en ö med en borg och två ton fotoentusiastiska japaner. 
 
Tog sen världens dyraste båttur tillbaka till Stockholm med egen hytt. Kollade på två sorgliga filmer och bölade som en unge. Liftade med cirka tio personer från Stockholm till Oslo. Mötte Samir på jernbanetorget, drog till vårt hostell som var ett fängelse. Dag två i regn, slutade med att vi gick in i en random butik där en kille fick oss att måla små krigsfigurer. Dagarna spenderades åt att dansa till backstreet boys everybody och nätterna var pridefestival och gamla kära rock in. Tredje kvällen ala stormattackskramad av alla mina Oslogodingar, man blev glad i hjärtat som när nån har med sig vetebröd!
 
Tog bussen tillbaka till skåne. Sov typ ingenting. Var trött hela dagen. Gick och la mig vid elva. Tvärpigg. Suck!
Idag sålde jag massor massor på en loppis i stan, 600 spänn rikare!
 
And so, pepp för nästa äventyr!
 

Hurra för husfriden

Vad innebär det när vi skuldbelägger och hatar de som bryter normer?
 
Ja vi är flockdjur och ja många gillar iögonfallande estetik. Men bland de som så gärna vill vara en del av samhörigheten finns de som måste leva en lögn om de ska kunna upprätthålla bilden av den respekterade och omtyckta svensson. För någonstans inom oss finns en önskan om att tjejer ska gilla killar och vice versa. Det sticker lite i ögonen, hörs lite påträngande och hur ska barn kunna växa upp utan en pappa? 
 
Antingen tror vi inte på att homosexualitet finns eller så vill vi att de ska uppoffra det viktigaste vi kan finna i livet, kärleken, för att vi ska kunna sova tryggt om natten. Ja Peter må tycka om Stefan men jag vill inte ha min dygnsrytm störd, de får helt enkelt finna lyckan på något annat sätt. 
 
Likadant möter jag blickar som försöker få mig att förstå hur min utstickande existens gör det lite jobbigare i vardagen för tanter och män här och var. De ska på det svenskaste vis läxa upp jäntan och lära henne veta hut. Här går vi klädda likadant eller kan du stanna hemma. Här är det viktigaste att vi har samma liv, samma personlighet, samma sexualitet, samma samma samma. Hurra för husfriden!
 

Kärlek och rädsla

Mitt lilla hjärta är på bättringsvägen. Ibland gör sorg och rädsla så ont att man är rädd för att bli lycklig då risken finns att det någon gång kommer tas ifrån en. Jag har stängt av allt under hela dagen för det fanns inte i min värld att Micko skulle kunna tas ifrån oss. Jag älskar honom så mitt hjärta värker och rädslan över att han inte är odödlig är så skrämmande att jag nästan gråter bara jag tänker på det. Jag var och träffade en kompis på stan och kom hem till ett skall i trädgården och stenen släppte. Han var hemma. Min lilla tosseboll hade fått medicin som hjälpt för hjärtat och om det är något jag lovar mig själv är att under resten av mitt liv vara uppmärksam på vad som finns i hundnosnivå i väskor och påsar och under möbler. Även om det inte var min chokladkaka han åt så har han hittat saker på mitt rum tidigare och en vacker dag kanske han skulle råka komma åt något jag omedvetet haft tillgängligt för en nyfiken och hång vovve, och då skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv. 
 
Han är trött och darrig men ska bli återställd inom ett par dagar. Min katt har haft dille på att förfölja mig igår och idag och hon är så mysig att jag blir alldeles sentimental och fylld av känslor av ren kärlek. Nu ska jag ner och klappa Trigger och Micko och förbereda morgondagens utflykt mot Stockholm, Helsingfors och Oslo.
 
På återseende mitt herrskap!
 
Triggersnuttefia

Att inte förstå var enklare än att bli medveten

De flesta människor, barn som vuxna, vill andra väl och göra gott. Man vill hjälpa till, vara till lags och ha en bra gemenskap. När jag var barn förstod inte jag det här. Jag ville förstås ha en gemenskap och att andra människor omkring mig skulle må bra men jag hade ingen aning om att sättet jag förhöll mig till andra inte var socialt accepterat. Och jag hade ingen aning om att jag gjorde fel. Andra barn lärde sig tidigt och använde sina nya verktyg medan jag inte visste att det fanns något annat än den egna instinkten. Mina föräldrar försökte ge mig dessa verktyg, flika in hur andra reagerade på saker jag sa eller gjorde men jag såg aldrig sammanhanget. Sen krashade det åt alla möjliga håll under uppväxten men det var inte förrän min hjärna nådde en annan typ av mognad som jag insåg hur andra uppfattade situationerna. Och det är kanske den mest smärtfulla läxan av alla. För ju fler sociala koder jag måste lära mig, ju flera krashade situationer jag är med om, desto mer plågsamt blir det att klara sig i det här samhället. Och det är inte klockrena aha-upplevelser utan mer "jaha det kanske var det här eller det här", för min hjärna är idag väldigt analytisk och vill förstå samband. 
 
Men det blir svårare och svårare ju fler situationer jag måste ta lärdom av, för min hjärna är programmerad mer efter personlig tro på vad som är rätt och fel, och det har jag nu lärt mig den hårda vägen att det synsättet är det få som delar. Ända sen jag började inse att andra ser omvärlden på ett annat sätt har jag blivit sjukt försiktig i alla avseenden, för jag vill inte och har aldrig velat någon illa. Och jag orkar inte få mer skit för saker jag själv inte förstått att jag gjort. Dessa sociala koder som de flesta tjejer har mellan varandra är mitt stora olösta pussel. Jag förstår det inte och jag har lidit något fruktansvärt hela mitt liv för konsekvensen av det. De senaste åren har jag vänt mig in och ut hundratals gånger, försökt mitt bästa och lite till, tänkt igenom gamla och nya situationer, provat nya idéer, pressat mig till yttersta gräns men ändå sitter jag där och gråter på arbetsplatsens badrumsgolv i slutändan för att alla fryser ut mig och skrattar mig rakt i ansiktet. Och ändå ville jag bara väl. Jag är livrädd för jobb och jag är livrädd när jag inte kan känna mig säker att vara mig själv, för trots att jag tagit lärdom av så många platser, situationer och människor blir jag aldrig fullärd. Och det finns subtila saker andra snappar upp hos mig som jag än idag är helt ovetandes om och det är otroligt svårt att hantera när detta används emot mig och jag inte har någon aning om vad som hänt eller hur jag kan lösa problemet. 
 
Men i dessa stenhårda jobbtider är detta inget jag kan nämna hos en eventuell arbetsgivare för det är social kompetens som efterfrågas. Jag kan övertyga de flesta arbetsgivare att jag är rätt person på rätt plats men bara under en kort tid för sen rinner en del av kraften ur mig och då blir jag i jämförelse ojämn och märklig. Det är många saker som gått i rätt riktning sen jag var barn och ung tonåring men många drag finns kvar och jag är och kommer alltid vara mer introvert än extrovert, och vem vet om jag nånsin kommer se hela bilden gällande de sociala koderna. Men fram till dess önskar jag att samhället kunde vara lite mjukare och öppna upp istället för att stänga ute människor som fungerar som mig.
 

Väntan är förjävlig

Hela min själ skakar och jag har gråtit så mycket idag. I fredags morgon när vi åkte till Göteborg hittade Micko, alltså min hund, choklad på golvet som han åt upp med folie och allt. En halv chokladkaka mörk 70% och han var enligt hundvakten mormor aggressiv, kräktes, ville vara ensam, skakade osv. Igår morse fick vi reda på detta och åkte hem så snabbt vi kunde. Han mådde bättre, var piggare även om han var stillsam, hade ätit och druckit men kräkt mycket under hela dagen. Nu i morse väckte pappa mig av att han skulle till veterinären och jag följde med. I Kristianstad sa dom att prognosen såg mycket dålig ut nu när giftet redan var ute i kroppen och hjärtat slog oregelbundet. De tog blodprover och gav honom dropp och jag grät och pratade bebisspråk med min lilla älsklingstuss. Vi fick sen åka vidare till djursjukhuset i Hässleholm där det kollades lite och vi fick lämna av honom för behandling. Hjärtmedicin och dropp tills imorgon men vi skulle höra ifrån dom ikväll eller imorgon bitti för vilket skick han var i. Jag grät hela vägen hem men han nu försökt blockera ut så mycket som möjligt. I Hässleholm sa dom att eftersom han mådde så bra nu efter tre dygn borde han kunna bli återställd, men vi vet inte förrän imorgon. Jag kan inte tänka mig ett liv utan denna gnälliga, skälliga, fega och söta, underbara och mysiga Micko som trasslar in sig i utemöbler med kopplet och hoppar från flytbryggan på torpet. Han kommer ta med en del av min själ ifall han inte klarar sig men jag är inte redo för det alternativet. Min lilla gris är bara 11 och jag älskar honom av hela mitt hjärta. Väntan är förjävlig.
 
 

Senaste tiden

Om jag ska försöka sammanfatta den senaste tiden: åkt till USA, träffat underbart folk, sett fantastiska ställen, åkt hem igen efter tre månader, förlorat bagaget som fortfarande är mycket oklart om kommer hittas, varit på Broby marknad och biblioteket i stan, sett nya gallerian i Kristianstad som var lite över förväntan, masserat, träffat folk och djur jag saknat, fått nya gympaskor som inte ska pajja mina knän, åkt till Göteborg med familjen för att fira brors examen och flytta honom till ny lägenhet, och slutligen har jag planerat sommarens alla bravader. 
 
Första dagen på nästa äventyr blir på tisdag och sen rullar det på nästan non-stop fram till september. Jag vågar inte hoppas på för mycket men jag hoppas min ryggsäck kommer tillbaka.
 
Arizona-öken

Fem bästa

Internationella filmerna: 
 
 
En oväntad vänskap
 
 
That thing you do
 
Inglorious basterds
 
 
Robin Hood, men in tights
 
 
Hannibal rising
 
Svenska filmerna: 
 
 
Tjenare kungen
 
 
 
Hannah med H
 
 
 
Se upp för dårarna
 
 
 
Heartbreak hotel
 

 
Bröllopsfotografen
 
 
Skådespelarna: 
 
 
Kate Winslet
 
 
Tom Hanks
 
 
Helena Bergström
 
 
 
Christoph Waltz
 
 
Natalie Portman
 
Städerna: 
 
 
Tallinn
 
 
 
Visby
 
 
 
Ljubljana
 
 
Helsingfors
 
 
Oslo
 
Låtarna: 
 
 
Satyricon - King
 
 
Finntroll - En mäktig här
 
 
Dimmu borgir - Mourning palace
 
 
Satyricon - The pentagram burns
 
 
Finntroll - Solsagan
 
 
Serierna:
 
 
Misfits
 
 
 
Glee
 
 
 
Sons of anarchy
 
 
 
Doctor Who
 
 
Band of brothers
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se