Dagens hjärtattack

The stressigest av de stressiga dagar. Eller rättare sagt, drog till Malmö för att i lugn och ro gå på myrorna. Dock var inte vädret i närheten av samma som i Kristianstad, så jag kom till ett tjugofem-graders solsken i tjocktröja och höstjacka. Plus tjocka långbyxor. Mötte upp mamma för lugn shoppingrunda i second hand-stråken när telefonen ringer och min norska hyresvärd var förbannad som få. Tydligen var inte lägenheten tömd eller städad, och den nya skulle flytta in följande dag. Han var arg, besviken och hotade med att kräva mig på depositionen på trettiotusen. SNFDKMBGLFÖ, tänkte jag och fick en hjärtattack i en halvtimme tills jag pratat med min roomie vars pojkvän skulle dit och städa följande dag, vilket hyresvärden gick med på. Annars hade jag fått ta en buss upp till Oslo samma eftermiddag för att städa hela natten. Mm, kul. 
 
Efter att ha samlat ihop mig igen blev det en fortsatt tur ner mot stationen där jag hittade en gammal Europa-karta på SJ som jag noga studerade under hemfärden. Hade behövt ytterligare en månad för att hinna med allt jag vill göra i östeuropa, men det innebär samtidigt att jag har ännu en kommande resa i framtiden att se fram emot.
 
Kan även slänga in ett litet tips såhär på kvällskvisten. Gör ekonomiplaner! Alltså räkna på beräknad inkomst under en period, bestäm vad du kommer lägga på mat, resor och nöjen, släng i hyressumman på minus och bestäm därefter hur mycket du ska spara. Om det nu är något du vill göra. Ifall jag inte gjort strikta planer när jag flyttade till Oslo hade det inte funnits en möjlighet för mig att göra den här resan i sommar. Listor och pengaplaner är bäst!
 
Hälsningar Jenny, 93 år. 
 
Har by the way klippt mig enligt favorit i repris, är bara lite färg som ska kastas i

Med för mycket i huvudet

Som högkänslig/självdignostiserad ADD/konstig går allt hela tiden med starkt pådrag. Har jag umgåtts med någon kräver jag ofta ensamtid för att återhämta mig. Som något jag läste tidigare. "Vi blir inte arga, vi blir förbannade. Vi blir inte ledsna, vi blir förkrossade. Vi blir heller inte glada, vi blir överlyckliga. Vad jag menar är att våra känslor är så starka att allt vi gör lägger vi hela vår själ i. Allt jag gör, gör jag mer. Allt jag ser, ser jag skarpare."
 
Typ precis så. Jag kan få gåshud av välbehag när någon försöker stoppa ner en lapp i fickan samtidigt som jag kan byta tågset för att någon tuggar med öppen mun. Jag kan gå av bussen och gå hem för att få höra min favoritlåt utan andra ljud i bakgrunden. Jag kan lätt läsa av kroppsspråk som andra missar och förstå människors signaler innan de själva uppfattat känslan. Omedvetet läser jag in och tolkar. Jag gråter lika ofta av glädje som av ledsamhet. Jag tar in så många intryck att jag behöver bromsa upp på egen hand för att sortera, skriva och återställa balansen.
 
Behovet av ensamtid leder ibland till situationer där jag bokstavligt talat flyr även om det idag går desto bättre än för fyra år sen. Sen jag lämnade Oslo har jag umgåtts med en trevlig tant som tvingade mig att sova med benen i hennes knä, spenderat en kväll med mina föräldrar, klippt mig, tagit en tur på stan, dratt till biblioteket, och ekohallen med mamma, stuckit på fest där jag och en herre fick bygga för ett fönster med kuddar enligt tetris-metoden mitt i natten varvat med störd övertrötthumor där kuddarna med ett brak ramlade ner och slog omkull tvättstället, där vi påbörjade ytterligare ett byggförsök där vi stöttade upp kuddarna med en lodrät säng och jag fick ett snöre i lungan. Sen i lördags var det kusinbarnskalas i Malmö med tillhörande insnubbling på feminist- och Jimmie Åkesson-diskussion med annat kusinbarn och två till synes främmande människor, och festivalbussenresenärsfest i Önnestad med sjuk Astrid Lindgren-remixhumor, tyska Helgaflätor och våfflor. Sen idag blev det torpet med mamma, mormor, extramormor och extramorfar och ett besök hos mina godingar från Syrien innan besök av kusin med familj för att prata om östeuropeiska sevärdheter så som dödskallekyrkor och koncentrationsläger. 
 
Mitt huvud går på overload. Jag hade kunnat fortsätta i samma anda ytterligare femton år, bara jag får en timmes egentid om dagen där jag verkligen kan ladda om och vara på egen hand. Jag tror fortfarande jag har snöret i lungan. På fredag när jag drar söderut med mitt klassiska interrail kommer jag sluta med socker igen, som jag egentligen brukar vara avvänjd mot. Inget godis, inte chips, inga kakor, inge läsk, inte glass, ingen snabbmat och inga söta flingor eller dylikt. Både kropp och själ mår bättre av det, i mitt fall. Dessutom är jag taggad som fan att börja springa och spela badminton, simma, spela squash, börja på bootcamp när jag kommer tillbaka till Oslo, och bara bli i bättre form helt enkelt. Har aldrig varit så otränad som jag är idag, och jag vet att mycket av det beror på hur mycket av mig som försvinner när jag inte är avvänjd från socker. Det äter psykisk energi från mig. Det viktiga är dock skillnaden i att träna för att bli smal och att träna för att må bra. Normalviktig anses vara på gränsen till övervikt idag, och det är inte size zero som bör vara ett uppmuntrat kroppsideal då det fokuserar bort från kroppens potential i utbyte mot kroppen som pynt för ögat. 
 
Hur som haver. Imorgon blir det Malmö igen för en tur på stan med mamma. Stå ut med flummigt inlägg. Godnatt.
 

Snel metalhest

Just nu känner jag mig så pepp att jag måste gå in och skriva något mitt i natten. I morse gick jag till jobbet efter fyra timmars sömn och ville dö. Alltså jag ville lägga mig och skrika på golvet, alternativt ge mig på mitt första parkour-trick mellan köket och trädgårdens pingvinstaty för att därefter kunna sjukanmäla mig. Men dit gick jag, och åtta timmar senare gick jag till mitt andra jobb för att skriva av mig från morgondagens pass. Vad fan tror ni händer? Den som svarar i porttelefonen tvingar in mig på ett kvällspass eftersom kortvakten inte dykt upp. Jag jobbar alltså tolv timmar i sträck innan jag får gå hem och äta, följt av en utekväll med några kompisar där jag blev ohämmat stött på av en jämngammal blondin som lämnade fina pussmärken av läppstift på min hand. 
 
Så tar jag bussen hem, tvingar mig till fortsatt vakenhet, lyssnar på finntroll och tänker på vad min bror sa under sitt besök i Oslo i veckan. "Finntroll, Satyricon och Rammstein är topp tre sämsta banden som finns." Också blir jag sådär varm i hjärtat som när nån tar med sig vetebröd. För att jag älskar att gilla vad andra hatar. För att jag gillar att jag är den som har tagit kontakt med alla killar jag haft någon typ av relation med, vilket var det sista ämnet som talades om en midsommar som idag. Jag promenerade upp för Storo och blev glad över hur jag älskar att älska vad andra tycker är konstigt. Hur jag verkar se allt upp och ner, och bak och fram. Hur jag två timmar efter en diskussion blev så jävla glad över hur slutshamingen inte fått grepp om mig. Jag pratade med en som haft över femtio sexpartners utan att fundera på annat än hur många det blir per år, ur en analyserande synpunkt. 
 
Inatt är en sån där magisk natt, där man känner att man har hela livet framför sig. Där man känner en dämpad lycka av förväntan och osäkerhet över vad som är på väg. Där man känner igen sig men på okänd mark. Med en kaktus för mycket i huvudet. Nu ska jag ge mig in i sista Harry Potterns värld och spekulera i hur Voldemort ser ut när han är förkyld eller vilken peruk han skulle välja inför en kareoke-kväll.
 
Puss och kram, ta alltid hand om er själva!
 

Feministerna är de som tycker och extremfeministerna är de som gör

Kan det vara så att feministerna är de som tycker medans extremfeministerna är de som gör?
 
Det har blivit något modernt med feminism, det är inne att vilja leva i ett jämställt Sverige. Men man väntas vilja göra det sansat. Om alla bara kommer till samma slutsats så kan vi ju sakta glida med och vinna den stillsamma kampen. Feministvågen har gjort desto fler män medvetna, men utan att för den sakens skull vilja förändra något. Det är ett faktum att både kvinnor och män vill få det bättre. Skillnaden är att kvinnor förväntas ta kampen både för män och för kvinnor medan männen nöjer sig med att endast kämpa för sig själva. Det är nämligen så att männen förlorar på att kvinnor får det bättre, och med facit i hand är det svårt att få majoriteten män att bry sig mer om kvinnors välmående och säkerhet än sina egna tillgångar till makt, pengar och inflytande. Dessvärre ingår även utnyttjandet av kvinnor i den makt de vill behålla. Obetalt arbete på jobbet och i hemmet, dra det tyngsta lasset med barnen, prostitution och trafficking, våldtäktskultur, skuldbelagda offer osv. Män skulle få det jobbigare, stressigare och tråkigare när de i större utsträckning skulle få möta kvinnans vardag. Det utbreda kvinnohat som frodas i världen idag sätter stopp för feminismen när man går över på männens spelhalva. Kvinnohat är inget vackert och går inte att argumentera emot. De ser kvinnor som kroppar att ta för sig av och personligheter att tysta ned. Det sämre könet.
 
Det vore märkligt att bara foga sig, kalla sig feminist och sätta sig och vänta på att världen ska bli vackrare. Problemet är att alla de feminister som aktivt tar kampen kallas för extremister och häcklas av båda könen. Man kämpar för allas lika värde och blir spottad i ansiktet av de man kämpar för. De förtryckta tar förtryckarna i försvar, motarbetar de som tar tag i frågorna mot den omtalade jämställdheten, för att sen stå och trampa på samma ställe som "normala" feminister och undra varför inget händer. 
 
De män som förstått strukturen och önskar jämställdhet kallar sig feminister. Att som kvinna ställa sig bakom de lika pålästa anti-feministerna blir lite att skjuta sig själv i foten. Det blir en omedveten kamp om att nå ytterligare kvinnoförtryck. Aktiva anti-feminister vill nämligen hålla kvinnan på rätt plats för att upprätthålla könsmaktsordningen. Både män och kvinnor hatar att se kvinnor ta för stor plats, så anti-feministerna har många lätta poäng att vinna. 
 
Men det måste höjas lite röster, det måste vara lite obekvämt, männen måste bli lite ledsna i ögat. Männen har över lag aldrig självmant gett oss kvinnor några rättigheter, de har vi fått slåss om gång på gång. I en tid av girighet, i en tid med ett så utbrett kvinnohat och med en så lång väg kvar är vi bara naiva om vi väntar oss att plötsligt kunna glida in i det jämställda samhället genom att snällt sitta och vänta.
 
 

Hur starkt påverkar stereotyperna

Jag kan verkligen sakna att vara barn. Eller sakna den frihet som generationen jag växte upp i hade. Jag kan inte minnas att man matades med hur söt och fin man var, jag har aldrig blivit ombedd att ta det lugnare eller vara tjejigare. Vi kläddes inte i rosa. Vi kläddes i alla färger med tryck och slittåliga och sköna material. Vi blev aldrig särbehandlade efter kön eller sedda som sämre än killarna. Vi hånade inte de som stack ut. Vi fick vara precis vilka vi ville utan att det var något konstigt med det. 
 
Något av det finaste med den tiden, nu när jag ser tillbaka på det, är det faktum att det fanns pojkband som sjöng om kärlek och känslor utan att bli kallade öknamn. Det var inte konstigt att man trånade efter omtänksamma kärleksfulla genuina killar istället för oempatiska rappare som skulle "tap that hoe" och "do that bitch". Killarna i skolan var helt med på noterna, varför skulle kärlek och känslor vara något konstigt?
 
Sen gick åren och de yngre generationerna drillades hårdare och hårdare in i mallen om hur man ska vara som tjej respektive kille. Man delade upp i det starkare och det svagare könet. Patriarkatet tog över igen. Tjejerna tvingades bli medvetna om sitt utseende och killarna skulle bli tuffare och trycka ner sina känslor. Barndomens dörrar stod inte längre vidöppna, det slutade med vars en svängdörr i olika riktningar beroende på om du hade snopp eller snippa. Pojkbanden dog ut och ersattes med "LMFAO" och diverse kvinnohatande artister. 
 
En del verkar tro att skillnaderna mellan könen är biologiska. Jag växte upp i ett samhälle som bevisade motsatsen. Om det så bara var min lilla lågstadieskola i Kristianstad som kunde dra den slutsatsen så är det ett faktum att de stereotypa könsrollerna stjälper oss mer än det hjälper. Om man ser konsekvenserna för barnen själva, om man ser konsekvenserna för alla runt omkring, och framförallt om man ser konsekvenserna för samhället när dessa barn sedan vuxit upp.
 
Jag är övertygad om att ifall mina första tolv år i skolan präglades av samma stereotyper, krav och ideal som barnen tampas med idag så hade jag brottats med en fruktansvärd utseendeångest, sett min roll som kvinna mer i bakgrunden, trott på mig själv och min förmåga i icke befintliga mått, fått en skevare bild av min kropp och vem den tillhör, jag hade kanske ursäktat sexualbrott som något "inte så farligt" och vant mig vid killar som känslokalla, framfusiga egoister. 
 
Den sidan av verkligheten fick jag möta långt senare, och det är tack vare min förskoning som barn som jag kan se hur de olika uppfostringssätten påverkar barnen i en trygg vs. destruktiv riktning. Att synliggöra de olika resultaten kommer förhoppningsvis i slutändan kunna vända tillbaka den välmenande uppfostran till att skapa människor, inte kön.
 
 
 

Separationsångest och systerlig glädje

Jag och Oslo börjar bestämt få lite separationsångest. Det här är första stället jag verkligen känt mig hemma, och snart har det gått fem månader och man ska lämna lägenheten och ge sig av. Trots att jag älskar staden tvivlar jag starkt på att jag kommer komma tillbaka. Det är inte mycket mer här att göra. Människorna är underbara men jag har sett det mesta i stora drag. Jag tror att ifall jag vänder tillbaka efter sommaren kommer det vara med uppbyggda förväntningar om att allt kommer fortsätta som det var innan, bara det att man kommer börja om på nytt och säkert bli besviken. Då är det lika bra att göra något annat. Dessutom är det bara tre månader i höst jag har oplanerade, så det känns lite onödigt att stressa hit under så kort period.
 
Min sista tid här blir minst fyra dagars jobb i mataffären, två på äldreboendet, min bror på besök i tre dagar, kanske tre lediga dagar att bara njuta och sen hem mot Sverige i ungefär tio dagar.
 
Den här dagen började väldigt bra. Jag var inne och läste Tyra Sjöstedts blogg, och hon har gett sig på ämnet feminism. Dock gör hon det dåligt påläst och med massa fördomar, men hennes läsare är i nio av tio fall insatta feminister som kan rätta och hålla igång en givande diskussion. Att hennes blogg inte blev en mötesplats för kringsurrande fördomar om manshat och extremfeminism, utan istället konstruktiv och lärande gör mig så oerhört glad. Feminismen börjar ta sin rätta form och gör fina avtryck här och där för världen att långsamt anpassa sig till.
 
Nu ska jag gå till jobbet.
På återseende mitt herrskap!
 
 

Vald barnlöshet

När jag gick i trean på gymnasiet fick vi uppgiften att sätta oss i aulan och skriva ner hur vi ville att våra liv skulle se ut. Jag och min bästa vän på den tiden satt längst och skrev och skrev och skrev. För några månader sen hittade jag de fyra fullskrivna papprena och chockerades över hur annorlunda jag ville att livet skulle se ut då jämfört med idag. Jag skulle göra lumpen, resa, utbilda mig inom försvarsmakten, träffa en kille, skaffa tre barn och bosätta mig på landet. Mellan varven skulle jag ut i krigsdrabbade länder och även bosätta mig med familjen på olika ställen i världen. 
 
När jag sen flyttade till Tyskland och träffade Robert förändrades allt. Min bild av livets gång var baserad på normen. Jag hade inte ens reflekterat över hur förutsägbart allt var. Jag hade inte sett över de bitar som i samhället ansågs självklara, de var bara en bit av dealen. Hund, bil, villa, fast jobb, heterorelation, barn och åldrandet. Under de cirka två åren jag och Robert var tillsammans började jag ifrågasätta vad som blev utlärt vs. vad jag själv ville. Han förklarade sin anledning till att inte vilja ha barn, och snabbt började jag göra detsamma. Jag är tacksam att jag mötte honom, mitt liv hade sett väldigt annorlunda ut idag om det inte vore för den tiden. Jag läser om många föräldrar som blivit mammor och pappor utan att fundera kring det, och sen bittert få ångra det utan någon återvändo. 
 
Jag gillar inte att vara uppbunden och stanna på ett ställe, jag gillar inte att vara omkring folk man inte kan ha en riktig konversation med, jag är lättuttråkad och blir lätt understimulerad, jag gillar inte höga ljud, jag gillar att sova länge och när jag vill, jag gillar att vara på resande fot och att göra saker på mina egna villkor, jag gillar inte att bli störd när jag behöver egentid, jag har tendenser till depressioner och ångest när jag inte trivs i en situation, jag gillar inte hur barn alltid vill att man ska vara närvarande i tråkiga saker, jag vill inte att barn ska växa upp i det här samhället med sociala medier, dålig uppfostran och den kommande systemkollapsen som är ett faktum. Jag vill inte ödsla den korta tiden vi har kvar i det här uppåtstigande samhället på att sitta fast i ett liv med någon som tvingar mig till allt jag inte är. Jag skulle bli en bitter mamma, en dålig sådan. Och de barn som finns önskar jag trygghet och kärlek, något jag skulle vara långt ifrån kapabel till att möta. Vad andra vill är inget jag ifrågasätter, och jag kan gärna gosa med nyfödda bebisar. Men det är som jag brukar säga: bara för att jag gillar att klappa getter betyder inte att jag vill ha med mig dom hem. Skulle jag någon gång ändra mig är det för att jag ser andra sidor och har tänkt igenom det, inte för att folk frågar när/om det är dags.
 
När mitt liv i nuläget går ut på att vara lycklig och tillfreds skulle inte jag för allt i världen vilja byta ut det mot motsatsen av allt jag finner njutbart i livet för att det anses vara en del av livets gång. Fem procent av alla människor önskar vara barnlösa, och jag tillhör den gruppen.
 
 

Vem förlorar mest

Det finns undersökningar på hur snabbt bebisars hjärnkapacitet utvecklas. Efter ett halvår tvekar de flesta att ta sig till sin mamma om de behöver krypa ut över ett stup för att komma dit. Och med åren går det bättre, de testar och ser vad som går och vad som går mindre bra. Men det måste ju också innebära att vi når en ålder där vi inser att vår egna verklighet inte är densamma som andras. Din favoritfärg behöver inte vara grön bara för att min är det. Du måste inte gilla långhåriga killar bara för att jag gör det osv. Men när det kommer till vissa frågor verkar det ofta ta stopp. Eller så förstår vi men tycker ändå att vår inställning och åsikter är viktigare än andras lycka. Som att vi som enskilda personer har något som helst att göra med andras liv. Jag skulle bli arg som fan om någon försökte stoppa mig från att vara lycklig. Varför? Vad för du ut av det jämfört med vad det kostar mig? 
 
Det syns i många sammanhang. Människor vill undvika att känna sig äcklade till priset att homosexuella måste leva i skuggorna med nedtryckt livsglädje på grund av människors intolerans och inskränkthet. Kvinnor som vill ta över rätten till sina kroppar trycks ner av män som tycker att den viktigare frågan är hurvida de får känna sig upphetsade över kvinnornas kroppar eller inte. "Äckliga håriga kvinna, ingen man vill ha dig" istället för "din kropp är ditt val att göra precis vad du vill med så länge du mår bra".
 
I en fucked up värld av ondska ska vi fortfarande kämpa, kämpa, för att förtrycka lycka och frihet. 
 

Löneskillnader

Feminismen behövs fortfarande i ett hundratal områden. Jag läste en blogg tidigare idag som tog upp löneskillnaderna könen emellan. Den som gjorde jobbet bäst skulle få bäst betalt i de individuella yrkena. Men resten då? Den som med samma utbildning, ålder och erfarenhet går ut i arbetslivet med 5000 kronor mindre än sin manliga kollega? De som lockar män till kvinnoyrken (du kan väl ta och sjunka dig så lågt ner på kvinnonivå liksom), med högre lön än sina kvinnliga kollegor. De män som väljer in andra män till chefspositioner trots bättre lämpade kvinnor. Det faktum att miljöpartiet betalar högre lön till kvinnorna än vad feministiskt initiativ gör!
 
Ska vi kanske gå i en annan riktning än idag? Så länge man skriver arga insändare och bloggar, så länge man klagar till vänner och bekanta slipper någon att ta ansvar. Vi måste kanske vända det i rätt riktning. Fråga en manlig kollega med exakt samma arbetstimmar, erfarenheter och utbildning om lön. Är den densamma? Bra. Skiljer den sig? Tåga in på chefens kontor och ifrågasätt. Kräv samma lön för samma arbete! Om chefen kommer med flyktiga svar eller tackar för samtalet är det väl bannemej något att anmäla till facket för diskriminering. 
 
 

De sociala mediernas järngrepp

Jag fick min första mobil med internet julen 2011 och valde att behålla den efter en stunds fundering. Jag fick bra användning för den, lärde mig mer om appar och kunde va online och aktiv mest hela tiden. Avskärmad från verkligheten, alltid redo att bli avbruten i livet av ett plingande och aldrig riktigt närvarande. Redskapet man alltid tar fram när man är uttråkad, sitter och väntar, åker buss eller har en paus på jobbet om ens det. Det är som att fylla upp egentiden med nonsens för att slippa möta tystnaden eller ta tag i vad som nu råkar ligga gömt, det blir som quickfix till undvikelse av att lära känna sig själv och ta tag i livets problem. Det är nästan en legitim anledning att skjuta upp saker, ge det lite mer tid, gå all in vid deadline. 
 
Vi möter massor av människor varje dag utan att möta dom. De har hörlurar, de skriver på facebook, de tar upp telefonen för att checka mail mitt i middagen, de måste visa något på vine eller kolla upp adressen för sjunde gången. Eller ska jag kanske skriva vi? Vi bryter av samtal för att svara i telefonen, bryter ögonkontakt för att snabt checka tiden var femte minut, och alla har vi väl varit den/mött den som man till slut tystnar av eftersom den är mer fokuserad på datorn än vad det är du säger. Barnen tvingas växa upp för tidigt med det enorma trycket som sociala medier medför, de är uppdaterade och påloggade långt innan de fyllt tio. De byter ut lek och fantasi mot grupptryck, uthängning, olämpliga sidor och nya trender farliga påhitt som sprids som löpeldar. Det medför ett attityd som rånar barndomen. 
 
När jag var i Thailand gjorde jag ett experiment. Jag lämnade både mobilen och datorn hemma. Skulle jag få abstinens eller skulle jag bli botad? Jag blev ingetdera, det fanns inget att bli botad ifrån. Det var bara en oerhörd lättnad att för första gången på många år leva i nuet. Verkligen alltid kunna fokusera på verkligheten och vad som händer runt en. Alla människor, djur, vyer och händelser. Sen kom man tillbaka till Sverige och startade mobilen. Back in the online-mode. Trots dess fördelar får jag ändå en fängelset-möter-slavarna-känsla. Det ligger något obehagligt över vad vi prioriterar bort i livet för att göra quizet på facebook, läsa om den där politikern som handlade på fel kort eller se videon om älgen som blev påkörd och voltade. Utbudet utökas, man blir aldrig mätt.
 
Jag tänkte ta steget tillbaka igen och sälja mobilen när jag kommer tillbaka till Sverige. Jag vill byta den mot en knapptelefon med de simpla fuktionerna att ringa och skicka sms. Jag vill logga ut, välja de tillfällen jag sätter mig vid en dator, jag håller mig hellre uppdaterad via tidningar och böcker. Den största skillnaden blir kanske att tar man upp dessa och börja läsa i samtal med människor anses man bara oförskämd. 
 

Vad får vi ut av att vara smala

Samhällets smalhetsnorm är så stark att väldigt få kan värja sig. De tjocka skäms och de smala bibehåller vikten. Innebörden av normalviktig skiljer sig väldigt mycket idag från när jag var liten, då var det inte tal om bantning, och definitivt inte i samma mening som ordet "mamma". Föräldrar var säkra, trygga och mogna vuxna. Idag har vi fastnat i ett ältande hjul med rädslor om vad andra ska tycka om oss. Är vi smala nog? Är vi snygga nog? Är vi rika nog?
 
Är vi lyckligare? Svar nej. Så vad får vi ut av idealen? Det är inte vi som får ut något, det är företagen, men dom marknadsför det så vi tror vi mår bättre. Och förtagen hade inte gått med lika stor vinst om vi kvinnor haft större självkänsla så det är inget som uppmuntras. Man ska vara självkritisk, känna sig fel men inte så fel att felen inte går att rätta till. Man ska känna sig inspirerad till förändring och sukta efter omgivningens bekräftelse. Vi bestraffar varandra. Slutshaming och fatshaming och fan och hans moster. Man ska inte unna andra någonting, det lider våra egna sköra självkänslor av. Ifall världen haft människans välmående i fokus skulle inte moderaterna finnas, inte heller anti-feminister, kapitalister eller många religioner. Världen är uppbyggd av ett fult maktspel byggt på girighet och egoism. Våra skönhetsideal är ett medel för att nå rikedom, ett spel uppbyggd på psykologi där vi människor tror vi vet vad vi får. 
 
Låt oss säga att vi har bantat, vi har svultit oss, vi har tränat och förbränt. Vi har nått målvikten. Vad har vi då åstadkommit? Vart går resan därefter? Vi blir besatta. Vi kan inte gå ut utan smink, vi gör oss sexiga inför utekvällarna, vi räknar kalorier, vi undviker det som smakar gott, vi bränner ut oss med alla måsten - med andra ord: vi byter ut mänskliga njutningar av frihet och upplevelser mot krav, press och ouppnåelig längtan, och vart står vi i slutändan? Vem tackar oss? Vad är belöningen? Vad gör mödan värd?
 
Är det komplimangerna? Är det blickarna? Är det de uppmuntrande blickarna från männen? Är det glädjen över att slippa känna sig uttittad, att slippa antaganden om hur andra ser och äcklas över en?
 
Vad bottnar det i? Det är ett resultat av anti-feminism och ha-galen kapitalism som står mot det egna psyket. Ideal är människans uppfinning för att tjäna pengar på bekostnad av ditt psykiska välmående. Lösningen är att vända självkänslan. Det kan kännas svårt men är fullt möjligt. Ifall kvinnor skulle välja den vägen hade de kunnat vinna tillbaka valfriheten, glädjen, lugnet, friden och stabiliteten. De hade kunnat stå på egna ben utan att ta åt sig, de hade kunnat vara snälla mot sig själva och varandra. De hade kunnat spara pengar och leva ett liv utefter sina egna viljor och styrkor, och framför allt hade det börjat leda en stark ifrågasättning mot varför självsvält och fatshaming är mer eftersträvat och accepterat än självuppskattning och positivt mångfald.
 

Jämställdhet genom kvinnohat

Det finns två strålande sätt att nå jämställdhet. Det ena är att kvinnorna tar ett steg fram, och det andra är att männen tar ett steg bak. Det förstnämnda kallas feminism, därav namnet, och det andra kallas också feminism. Fast nu var det ju en grupp genier som tänkte jobba aktivt för jämställdhet genom maskulint initiativ, M!, bara det att deras definition av jämställdhet var att få tyst på kvinnorna och själva få mer spelrum. Lite motsägelsefullt om du skulle fråga mig. 
 
Folk som inte är feminister kan bara ha en av följande tre grunder till sitt ställningstagande: antingen ser de inte hur ojämställt Sverige är. De är så vana vid de den rådande könshierarkin att de inte ser vilka privilegier de belönas med eller vilka orättvisor de utsätts för. Ser man inte hur könsstereotyperna skadar våra valfriheter, hur lönerna styrs av könen, hur offren skuldbeläggs, hur en del tas på större allvar och syns i alla offentliga rum på bekostnad av andra tack vare kvotering och intresse, nej då blir det provocerande när feminister kommer och gnäller på småproblem som "inte finns". Palla att kvinnor ska få gå toppless liksom, vi är ju redan så jämställda vi kan bli.
 
Eller så är det människor som ser och förstår men inte bryr sig. Vi har det bra som det är. Det är naturligt att män tjänar pengarna och kvinnor sysslar med det de gör bäst - tråkiga saker som inte männen själva vill göra vill göra. Det är bekvämt. Kvinnor får uppmärksamhet, gratis drinkar och blir flirtade med. Egoboost av rang, varför göra sig av med det? 
 
Tredje alternativet heter kvinnoförakt, kanske till och med kvinnohat. Det är inte främmande och ovanligt. Kvinnor är horor som inte borde ha rösträtt. De ska va nöjda. Lilla gumman. Jävla äckel. Deras kvinnosyn sprids som löpeld på internet där män kan samlas i flock och ha varandras ryggar.
 
Om vi intalar oss själva och varandra att vi är jämställda så slipper vi ju ta tag i problemen. Man ska ju faktiskt vara tacksam om man jämför med många andra länder, det är ju inte som att vi får slå våra fruar. Det är ovant och sticker i ögonen med kvinnor som tar för sig. Det blir lite obekvämt, vi kvinnor kör fullt ös gällande hatet mot varandra, det får ju inte gå bra för någon annan. En del vill tro att vi är för jämställdhet men tar ändå större delen av utrymmet under diskussionen, tystar ner de kvinnor som vill få ordet, stör oss när de har snackat för länge. En film med för många tjejer i huvudrollen är ju fortfarande en tjejfilm vi bara ser om någon tjatar sig till det.
 
I vår egoistiska bubbla måste vi räkna med att någon får sota för de upprätthållna normerna. Barnen indoktrineras i vilka de väntas att bli framför vilka de är, kvinnorna hamnar i bakgrunden och klappas på huvudet samtidigt som de förväntas hålla ihop hem, familj och jobb. 
 
I M!s uttalade välvilja ligger ett tjockt lager kvinnoförakt. De som verkligen är beredda på att ge upp något för att nå jämställdhet har inga problem med att kalla sig för feminister. Maskulint initiativ vill återgå till den förra jämställdheten, den där man kan gömma sig bakom fin statistik och fortsätta förtrycka med ett medvetet omedvetande. Ifall M! vore partiet som på det andra sättet ville nå jämställdhet skulle deras taktik va att ta steget tillbaka, de skulle förespråka upphörandet av den kvotering av män som pågår varje dag, de skulle uppmana till att pojkar och män alltid skulle få rätt till att leva ut sina känslor, viljor och intressen. De skulle kräva en ny syn på kvinnor och män där inte den ena hyllas, respekteras och syns på ett sätt som den andra får kämpa sig fördärvad för att nå. De skulle aktivt jobba mot sexuella brott och våld mot kvinnor. De skulle sätta sig in i kvinnorollen och möta ojämställdheten från motpartens sida, för att på så sätt avlasta och förstå hur det påverkar de som utsätts. 
 
Men istället gör de tvärt om, de består av en brokig skara dömda pedofiler, män som upprepat ofredat kvinnor på nätet och de som bara inte tycker att ökad jämställdhet gynnar dom själva. Hela syftet med M! är att trycka tillbaka feministerna och därmed återfå makten och tryggheten på bekostnad att kvinnorna åter får det lite sämre och männen lite större utrymme. 
 
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se