Det är på tiden att ni också blir förbannade

Läste precis ett inlägg av Kenza där hon berättade om olika situationer hon varit med om. Situationer där hennes kropp inte är hennes, där hennes ord aldrig väger lika tungt som mäns och där hennes vilja inte spelar någon roll. Och jag känner hur jag kokar av ilska. Jag känner ilskan av alla de tjejer som igenkännande kommenterade inlägget. Det gör mig förbannad hur män alltid ska vända diskussionen till sin fördel, hur de måste neka, ta illa upp, argumentera emot, berätta att kvinnor också våldtar. 
 
Ni har ingen aning. Stanna upp för en sekund och lyssna på vad det är vi säger. Ta av offerkoftan och se verkligheten för vad den faktiskt är. Kvinnor kan också slå män men det är en helt annan debatt. Den är relevant men hör inte hemma i den här diskussionen. Släta inte över och få det att låta som att män har det lika dåligt ställt eller att män har det ännu värre. 
 
Tjejer vet vad det är som gäller, alla har vi våra historier, alla. Men det är inte vi som kan göra en förändring. Blir vi förbannade är vi extremfeminister som behöver ligga, säger vi ifrån blir vi skrattade i ansiktet och anmäler vi får vi frågan hur vi hade kunnat undvika att mannen tog på oss mot vår vilja. Det är inte kvinnoföraktet vi ska motarbeta, det är kvinnors val av klädsel och dryck. 
 
Behöver jag också berätta om vad jag varit med om? Tafsande kollegor, obehagliga män som ringer, catcalls, män som förföljer en med bil, härskartekniker, droger i drickan, antaganden om att man varken är intelligent, kapabel eller har något viktigt att säga. Och andra saker jag ännu inte vill prata om. 
 
Det har varit killar som tagit credit för saker man själv sagt och gjort, killar som avbryter och är sådär sjukligt viktiga att de måste ta upp allt syre i rummet samt måste tränga sig i köer. Killar som är hotfulla, som i grupp ropar efter en och får hjärtat att slå tre gånger så snabbt, som visar hur lite de bryr sig om min vilja och känsla av trygghet.
 
Att tvingas se varje man som en potentiell våldtäktsman är en tragisk säkerhetsåtgärd, inte en tro om att varenda man skulle våldta. Men ni måste lära er se det från vår sida. Slå näven i bordet och bli lika förbannade som vi är. Känn att det inte får gå till såhär. Om inget annat så iallafall för era egna systrar och döttrar. 
 
 
 

Solidarisk med vem

Sverige och Europa befinner sig i en knepig sits. Det finns inget självklart svar eller nån egentlig lösning och alla man pratar med har olika åsikter. Många förvränger sanningen till sin egen fördel och andra förvränger sanningen åt andra hållet för att verka opartiska och humanistiska. 
 
Generellt är jag rädd för alla män när jag är ensam trots att få av dessa skulle göra något ens i grupp, men att förneka att somliga länder har en annan syn och andra åsikter om mäns vs kvinnors rättigheter är faktiskt att ta en osolidarisk ställning mot kvinnor vars rörlighet och säkerhet begränsas. 
 
Många försöker släta över den här typen av inställning då de ofta kommer från människor med hatisk inställning till alla invandrare. Jag hatar såklart inte invandrare men jag hatar kvinnohat och där har vi ett stort dilemma. Det är stor skillnad på att säga "alla invandrare" och att säga "det finns ett problem". Visst finns det även svenskar som beter sig kränkande och begår sexuella brott och invandrare från andra länder än typ mellanöstern som begår samma typ av brott, men vad är det tänkt för åtgärd för helheten och hur lyckas vi med en hållbar integration utan att vi hunnit förstöra för många unga människors liv? 
 
Vi behöver lära om bland alla som tycker sig ha rätt att våldta, tafsa och se tjejer som sitt nöje att kalla och ragga på trots uppenbart obehag. Och vi behöver hitta ett annat sätt att uppfostra nästa generations tjejer och killar. Jämställdhet går från grunden. Föräldrar, skola och samhället i stort behöver samarbeta ihop, likaså myndigheter och politiker som försöker sopa allt under mattan samtidigt som tjejer överallt kränks utan att ha någonstans att vända sig.
 
Sverige som på egen hand har långt kvar att gå får extra utmaningar om vi samtidigt försöker motarbeta fakta med överslätande försök att tolka om statistiken för att inte framstå som rasistiska eller generaliserande. Det hjälper i slutändan varken oss själva, tjejerna eller de som kommer hit och behöver skydd för problemen kommer inte försvinna av sig själv. Det enda sättet är att göra jämställdhet en del av integrationsprocessen och se om det fungerar. 
 
Jag känner flera syriska killar och likaså de kan intyga att de och många andra far illa av hur de följer med över kammen de dras över tillsammans med resterande flyktingar. Jag kan koka av ilska när jag hör deras historier om rasism och lika mycket kokar jag när jag hör om våldtäkter, nu senaste de hundratals igenkännande kommentarerna i Isabella Löwengrips inlägg om händelsen i Köln. 
 
Det går inte att döma ut alla killar lika lite som man kan döma ut alla invandrare men åt vilket håll vi än försöker vara solidariska vänder vi ryggen mot några andra. Vad är lösningen?
 
Klicka på bilden för att komma till artikeln
 
 
 
 

Byt perspektiv

Klockan är mitt i natten och jag borde sova men den här kvällen tvingar mig till ett inlägg.
 
Rättare sagt stämmer det väl in på gårdagens samtal med ett par kompisar. De är båda från Syrien och har bott i Sverige i över två år. Det är nästan omöjligt att umgås en hel kväll utan att vilja höra mer från deras bakgrund. Ofta leder det till berättelser som får ens blick att bara vandra iväg och igår fick jag kommentaren "nu sitter hon och funderar på en artikel hon ska skriva". Och det var väl precis det jag gjorde också. 
 
Men ikväll blev för mycket. Det är uppenbart hur där finns en kulturkrock men priset de får betala är absurt. Vi svenskar ojar oss över vad vi förlorar på invandringen men prova ett nytt perspektiv. Prova att lyssna på de som faktiskt var tvungna att lämna sitt jobb, sin bostad, sin utbildning, sin familj, sin stad, sin trygghet, sina vänner. Lyssna på de som kom till ett land där folk tittar snett och går efter i affären för att se så de inte stjäl något. 
 
Det krävs inte mer än dess fysiska uppenbaring för att bli utdömda. En vill flytta till USA av den enkla anledningen att han vill kunna gå till ett enda ställe utan att bli bemött som en kriminell, och han hade även planer på att sätta en skylt på sin cykel med texten "jag har inte stulit min cykel, den betalade jag 700 kronor för" då folk till och med stannar mitt på gatan för att stirra när han cyklar förbi. 
 
Ikväll gick folk iväg när han småpratade med folk och berättade vart han kom ifrån och när jag, han och två kompisar från samma område lämnade en bar skickade folk kommentarer om hur gott griskött är. Men det verkade inte beröra någon av dom, jag antar att de är vana. 
 
Vi satt och pratade förra kvällen och jag utbrast till slut efter för många historier hur det hade knäckt mig om folk behandlat mig utefter mitt utseende och han ryckte på axlarna och sa "jo".
 
Jo.

Rätt eller fel

Mycket av det vi människor gör är själviskt, men det syns olika mycket och reageras starkare på inom vissa områden. Vi styrs av generella "regler" och normer som säger vad vi ska tycka är rätt och inte. Det är dessutom lätt att ha åsikter så länge man inte behöver agera, man får pluspoäng för att vara liberal och solidarisk men lyfter egentligen sällan ett finger. 
 
Om vi tänker efter är våra liv fyllda av ställningstaganden där vi kan välja att agera eller vara passiva, bry oss eller inte bry oss. Det är inte mer än mänskligt att solla bort det som blir övermäktigt men i många fall ska vi nog vara försiktiga med att döma andra innan vi granskat oss själva. 
 
Baserat på vilka värderingar och erfarenheter vi fått med oss sen uppväxten kommer vi göra olika val i livet, och olika historia kommer skrivas hos oss alla. Fundera lite över moralen i alla dessa vardagssituationer: jag vill skjuta raketer på nyår, det skrämmer livet ur många djur men det gagnar mig för det är kul. Jag går förbi en tiggare som sitter utanför coop och med brytning hälsar god jul, jag tittar åt ett annat håll och går in. Jag är egentligen medveten om att en gris behövt skänka sitt liv men det är ju så gott med julskinka. Jag vet att många barn svälter i afrika men jag har faktiskt inte råd att skänka några pengar. Jag vet att många flyr från krig men det känns överväldigande att så många kommer hit. Det kändes inte bra att behöva frysa ut Helena på jobbet men det var faktiskt ingen annan som gjorde något heller. Jag vet att det finns många som behöver tak över huvudet men jag vill faktiskt inte att någon ska använda min stuga/mitt gästrum. Jag förstår att hon inte vill att jag går fram och tafsar på dansgolvet men jag har faktiskt inte fått ligga på flera månader.
 
Det är sen till stor del media som bestämmer vad det är vi ska förfasa oss åt eller hylla till skyarna. Det var skamligt att rösta på SD för nio år sen, idag är det nästan rumsrent. Under trettiotalet var det förkastligt att som tysk inte tro på den "överlägsna" rasen men sent fyrtiotal var knappt en människa i samma land nazist. Våldtäktskulturen växer så det knakar då det var tjejens fel som inte var försiktig nog, dessutom var hon redan en slampa och hon sa inte nej tillräckligt högt. Det är lite okej att ignorera och i hemlighet fördöma invandrare men de kan vara på svensk mark, se min barmhärtighet. Det absurda i hur vi använder djur går inte att argumentera kring, det är för normaliserat. Likaså hur kvinnans vilja alltid är sekundär till samhällets syn på kvinnors sexualitet och tillfällena hennes vilja ställer sig i skymundan för viljorna av de som fullständigt skiter i henne. Vi kan alltid glida undan när det kommer till att stå bredvid någon som far illa, tänk på familjen som förlorade sitt barn på stranden i somras för att inte en människa reste sig för att leta, eller mannen som blev överkörd av ett tåg för att ingen under de tio minuterna han låg där försökte sig på att ringa efter hjälp eller hoppa ner på spåret. Eller de aktiva mobbare som utan konsekvenser kan fortsätta stega rakt över allt och alla men ändå lyckas i livet. 
 
Vilken roll spelar vi själva? Vad är egentligen rätt eller fel?
 
 

Tysta det unika

Mitt förra inlägg kom egentligen bara från att jag ville posta en ny version av en låt från mitt absoluta favoritband. Originallåten är inget jag lyssnat särskilt mycket på men när jag hörde den här var det kärlek vid första ögonkastet och jag undrade vart den varit hela mitt liv. Känslan av att hela kroppen fryser till is, stressen går spikrakt ner till noll och hela själen hittar ett lugn. Men man blir samtidigt så exalterad att man håller på att ramla av stolen över hur vansinnessjukt bra det är och man får gåshud över båda benen. Och jösses man önskar att låten aldrig nånsin ska sluta eller upphöra att ge en samma effekt. 
 
Men nio av tio som lyssnar inom samma genre tittar snett när man uppger satyricon och finntroll som sina två absoluta favoritband. Som att det finns någon coolhetshierarki inom punk och metal man måste rätta sig efter för att vara stenhård och respekterad, som delar upp i vi och dom; häftiga som gillar rätt grejer och töntiga som inte ligger på samma nivå av tuffhet. Folk säger ofta att jag lyssnar på två av de absolut sämsta banden som finns. Jag bryr mig inte och har aldrig gjort för hos mig har det alltid funnits en nyfikenhet i att göra tvärtom och se reaktionerna, se vad som händer, se vilka mönster som finns, hur jag blir bemött och hur andra beter sig när det är en som avviker. Men de flesta tystnar, blir osäkra, vågar inte, börjar vela om vad som är rätt och fel, blir måna om att inte agera på ett sätt som inte är accepterat och rättar sig in i ledet. Med lite skadat självförtroende och mindre benägenhet att prata om något utanför ramarna. Tystar alla de egenskaper och sidor som gör oss unika och intressanta. Men det finns inget vackert i att döma ut folk som inte är precis som en själv. Det gör ingen en tjänst att se ner på alla andras smaker. Det kan räcka med att själv hålla sig till vad man gillar och låta andra göra detsamma.
 
 

Våga eller följa

Jag förundras över vissa psykologiska fenomen. När vi har helt normala tankar men inte funderar på resultatet eller innebörden av dessa. Vi vet att alla människor har olika smak, att en köper vintagegrejer på loppisar, en annan mjukiskläder på gekås och en tredje klänningar på Filippa K. Somliga gillar mocha-latte, andra färskpressad äppeljuice och en tredje hatar bägge men älskar vin. Ni förstår vad jag försöker säga. Det är sällan vi träffar någon och tänkar att exakt den stilen vill jag ha, precis så fungerar jag också och allt hen tycker kan jag skriva under på. Vissa vill ha ketchup på ris och andra har inget emot att bära läder. Vi vet det här. Vi vet hur olika vi alla är, men ändå har vi ofta svårt för att se våra egna preferenser som något annat än facit. Vi ser våra egna liv som de rätta valen att applicera på alla omkring oss. Om jag avskyr U2 läxar jag upp den som gick på deras konsert och tycker jag det är otroligt töntigt med rollspel delar jag ut en känga till den som klädde ut sig på medeltidsveckan i Visby. Trots att vi vet hur störigt det är när någon försöker lära om vad en själv gillar.
 
Det är detta beteendet som sen kräver självhjälpsböcker med mantrat "våga vara dig själv". För vi formaterar varandra. Och vi är flockdjur. Alla hatar Bieber men ingen vet riktigt varför. Och vissa måste slå sig loss och stå för att de faktiskt har honom på spotify. Och inom de närmsta umgängeskretsar vågar vi ibland medge att vi har Aqua och Peter Jöback som guity pleasurs, något vi skulle straffas hårt för ifall alla visste. Utan en tanke på att vem som helst hade kunnat skickas ut i kylan baserat på något icke socialt accepterat vi alla bär på. Och vi andas ut och känner tacksamhet över att vi går säkra samtidigt som vi fryser ut de som ansågs utstickande. För att vi bryr oss så vansinnigt mycket. Och för att bestraffningarna kan vara så brutala. Men trots att nästan alla går med samma tankar och känslor raseras sällan muren av förväntningar så det skapas fritt spelrum att bara vara.
 
Trots att vi sen blir äldre är det bara frågeställningarna som skiftar. Vad ska folk säg ifall jag startar eget, ifall jag klipper kort, ifall jag har en ghost-tröja, ifall folk får reda på att jag inte vill ha barn, om jag helt byter stil eller om jag står upp för något jag faktiskt tycker. Kommer jag bli utskrattad eller ifrågasatt? Kommer folk prata bakom min rygg? Kommer folk respektera mig mindre eller se mig annorlunda? Tankar och frågor vi tvingar ställa oss själva på grund av att normerna är för smala och enkelriktade. Så vi brottas mellan att våga och att nöja de som vägrar acceptera. Trots att den enkla vägen alltid kommer innebära att dedikera sitt liv åt människor man inte passar ihop med och som aldrig skulle uppskatta ens rätta jag. 
 
 

Göra fienden en tjänst

Det verkar som att IS på ett sätt har lyckats med en av sina planer: att få världen att dela upp sig i vi och dom. Muslimer och icke muslimer. Det verkar urarta på individnivå. Det sprids rasistisk propaganda åt ena hållet och historier om invandrare som börjar bli mer och mer misstänktliggjorda åt det andra. Det är inte konstigt att hot om terror skapar skräck och får människors rädsla att vara på alerten men vad som börjar pågå nu är något annat. En terrorist sätter sig inte i lugn och ro och läser tidningen på tunnelbanan, eller står i kön på ica för att handla mjölk. En terrorist som för stunden har för avsikt att agera kommer uppföra sig därefter. Det är en självklarhet att alla håller ögonen öppna och noterar avvikande situationer men det är inte rimligt att straffa varenda person med matchande hudfärg. Vi kan inte skuldbelägga allihop för saker de inte gjort. Tvärtom, de som får lida mest för IS brott är de som numera får leva i deras skugga och ta smällarna för folks rädsla och fördomar. Och vi kan varken anta att alla invandrare är muslimer eller att alla muslimer är terrorister. Det intressanta är ju även hur oskyldigt det är att hata alla invandrare trots dessa få terrorister medan det fortfarande är oerhört farligt att dra alla män över en kam trots att dessa åstadkommer fler dödliga utgångar och mer skada mot kvinnor är muslimer mot icke muslimer. Även icke muslimer mot kvinnor än muslimer mot icke muslimer. 
 
Däremot är jag starkt emot daltande och personliga räddningsauktioner. Jag vägrar sitta och vänta på att en kultur eller religion ska anpassa sig till vår om väntandet innebär en kränkande kvinnosyn, våld mot egna och andra samt kriminella strapatser. Jag riskerar inte min och andras trygghet för andras "rättigheter" att befinna sig i diverse länder. Och lika så räknar jag med att andra länder kräver samma sak den dag vi kanske måste fly. Respektfulla och mänskliga människor är däremot en fantastisk tillgång på många olika sätt och att dela in länder per ras är ganska obehagligt. Och att leva som invandrare i Sverige och konstant ses snett på, väntas vilja alla illa, bli undviken och bortvald kan knäcka vem som helst och är inte rätt riktning om vi vill ha en lyckad integration. Och det är definitivt inte en skjuts framåt vi vill ge IS.
 
 

Hantera kvinnoförakt

Jag kan bli så oerhört förbannad på manssläktet. Det räcker med att två procent av alla invandrare beter sig illa för att folk ska rasa och straffa allihop medan kvinnor som dagligen utsätts av all möjlig skit från hälften av alla män aldrig får dra dessa över en kam. Inte ens ifrågasätta machoidealet. Raseri och mordhot, feministhat och härskartekniker som svar på att vissa kvinnor hatar män. Konstigt, mycket konstigt. 
 
Här borta håller jag på att få en stroke tre gånger i veckan. Jag är så trött på män att det inte är sant. Men uttalar jag mig om problemen är jag bara jobbig, har mens, är en hora och borde hålla käft. Män tror att dom på något sätt är bättre på att styra och ställa. Har högre intelligens, är bättre på att lösa problem och är viktigast i varje rum, högt ovanför allt kvinnofolk. Trots facit att män med makt förstör precis överallt på otaligt många sätt. Hemma i Sverige är man ganska van vid att inte få lika mycket plats, man är van vid att känna sig rädd kvällstid, titta sig över axeln, bemötas av skitsnack kvinnor emellan och generellt ses som det svagare könet. Men här, vart ska jag börja.
 
Flickvänner är någon form av rekvisita. Vem i rummet tillhör du? Blickar killarna emellan. Approve eller disapprove. Det hänger nakna tjejer på väggarna och postas lika kvinnoförnedrande saker i nyhetsflödet på facebook. Män som uppenbarligen är kompletta lågbegåvade idioter får självklar respekt, fistbumpas med och får sen vräka ut sig historier efter historier om slampor och vilken cool jävla man han är. Kräks. Jag har aldrig tidigare blivit behandlad som ointelligent innan jag ens hunnit öppna munnen. Det spelar ingen roll vilken utbildning jag skulle ha, hur mycket jag kan eller hur mycket lättare jag skulle lösa problem för jag är i första hand bara en tjej. Man förväntas vara den som står bredvid och hejar på de som i grund och botten inte har någon som helst respekt för en. 
 
Det gör mig så arg att jag kokar. Flera av de jag träffat sen jag kom hit vill jag aldrig se igen. Det jobbiga är hur det genomsyrar hela samhället här. Barnen kallar varandra för pussy om dom inte vågar, kvinnorna lever som på 50-talet och servar männen utan att kräva något tillbaka. Jag hade älskat LA om det inte var för att jag måste ha musik i öronen varje gång jag går ut för att stänga ute alla catcalls. Det är nedvärderande och får en att både känna sig otrygg och nedvärderad. Jag är inte min kropp och de som inte förstår eller bryr sig borde inte få gå fria ute på gatorna. Och våga skylla något på de som vägrar isolera sig och ta hänsyn till våldtäktsmän och kvinnohatare så att det börjar begränsa deras liv.
 
Hur hanteras detta bäst? Bli obstinat eller bara hålla sig borta från mänskligheten?
 
 

Lämnar vänstersidan

Hade sjuk åldersnoja när jag skulle fylla 20. Det var ju slutet av ungdomen, slutet av tonåren, dags att bli vuxen och jag kände mig fortfarande som bambi. Jösses vad jag minns året efter studenten. Jag tror att det var väldigt lärorikt trots hur jobbigt det var större delen av tiden. Jag hade en utbildning jag inte ville jobba med, kom från en stad jag inte ville stanna i och gick igenom en identitetskris. Folk säger att det blir lättare ju äldre man blir och jag välkomnade min 25-årsdag med öppna armar. Även om jag fortfarande försöker lösa många pussel med mig själv är det som natt och dag när jag tittar tillbaka. Jag är till exempel väl medveten om att det enda sättet att hitta en stabil vardag är att jobba utefter mina egna villkor. Egen företagare. Jag vill försöka lösa fler koder så jag förstår och kan möta folk på ett fungerande sätt. Jag har känt mig väldigt oförstådd och utanför på så många ställen trots att avsikten varit att lära känna de andra. Är även väl medveten om min kritiska sida. Jag analyserar och ifrågasätter allt i min natur vilket jag förstått ibland tolkas som ilska och personliga påhopp. Det har jag förstått nu den sista tiden och är varjen syftet eller hur jag vill att folk ska tolka mig. Vissa böcker har hjälpt mig att förstå, och har fått mig att känna sådan lättnad över hur mina reaktionsmönster är normala inom de ramar jag utreds inom. Men jag vet också att jag är undantaget i sammanhangen. Jag kan inte vänta mig att någon ska förstå hur jag tänker och fungerar. Det är desto mer effektivt för mig att anpassa mig. Men det gör jag bara för de som är respektfulla. Folk som gärna skrattar åt en eller lämnar rummet när man kommer in viftar jag bort. Man får tillbaka det man ger.
 
Det är på något sätt spännande sen jag började utredas. Lära mig mer om adhd och aspergers. Vänja mig vid tanken, läsa och med lättnad se hur det stämmer, och det, och det. Och se hur jag skiljer mig från de flesta andra. Det är ett stort steg att från barndomen alltid trott att folk fungerat som mig till att nu inse att jag ofta är och tänker precis tvärtom de flesta jag träffar. Och att det varken är fel på mig eller dom. Att jag alltid kommer vilja människor väl men måste hitta en balans mellan att respektera mig och respektera andra vilket ibland kommer krocka. Många av mina egenskaper är otroligt oönskade i det här samhället men det är endast upp till mig själv att hitta ett sätt att förhålla mig och skapa ett fungerande liv ändå. 
 
Och det är här tacksamheten över åldern kommer in. Det är ännu en milstolpe, men med ett nytt lugn, mer fokus och bättre självkännedom. Jag vet vad jag vill med mitt liv i slutändan, jag vet vilka jag ska lägga min tid på och vilka jag ska släppa. Men det är samtidigt en tid när man börjar ifrågasätta tidigare värderingar. Skapa nya uppfattningar om allt omkring en. Det känns som att med tiden blir man även klokare och förstår saker man tidigare inte riktigt kunnat ta till sig. Just nu står jag i den politiska frågan om vad jag verkligen står för. Läste genom frågorna på partiernas hemsida och såg tydligt att jag inte längre står på vänster sida. Jag lever inte i ett naivt fantasiland. Jag är humanist, feminist, anti-rasist, djurälskare och miljömedveten men jag tillhör för den delen inte vänstern. Det är en underlig syn jag haft på partierna på höger sida. Att de skulle bry sig mer om pengar än människor. Vänstern bryr sig dumdristigt mycket. Det går inte att vara realist och samtidigt stryka varenda människa medhårs när vi själva straffas för många av besluten. 
 
Försvaret borde stärkas och hjälp borde finnas där kriserna är. Jag bryr mig inte det minsta om människor som är så respektlösa att hanterar vår dumdristighet till sin fördel på vår bekostnad. Jag är trött på daltandet och lösningarna som endast skulle fungera teorin. Det här är en märklig tid på så många sätt. Det är väl dags att verkligen bli vuxen. 
 
 

Jag hoppas på godheten

Som vanligt är det en massa tankar som går fram och tillbaka. Terrorister, flyktingar, SD och ett svajande europa är väl bara början. Det är svårt att vara passiv här borta men det är ännu svårare att göra något. Det är tufft att inse hur den där känslan av trygghet förknippad med Sverige håller på att suddas ut och ersättas med ett obehag som är svårt att vifta bort. Å ena sidan är det vår mänskliga skyldighet att hjälpa de som inte bara lever med samma obehag utan konstant direkt hot om död, men å andra sidan är det oansvarigt att med så osäkra medel göra det lättare för terrorismen att spridas. Lösningen borde ha funnits på plats. Och det hade varit möjligt är jag övertygad om, ifall resten av världen arbetat ihop och tagit beslutet. Vad vi gör nu är inte hållbart. Inte för oss pch inte för de som flyr, och det har inte löst grundproblemet. Det farliga är hur Sverige verkar delas upp mer i vänstern vs sverigedemokraterna medan mitten och högern verkar stå i bakgrunden med lite mer stabilitet. 
 
Jag förundras över hur folk i allmänhet inte har satt sig in i situationerna och aldrig varit speciellt intresserade i frågorna men som nu måste ta ställning till hur dom ska förhålla sig, hur dom ska visa sig så humanistiska som möjligt. Det är fint tänkt men det är alldeles för naivt. Och vilka liv ska spillas under tiden? Och hur gottgör vi dessa offer mer än att byta profilbild en månad och utbyta lite ord med grannen om hur förfärligt illa ställt det kan vara. 
 
I slutändan är det upp till politikerna. Enskilda människor har inte makten eller möjligheten att ta stora beslut och agera efter dom. Det är politiker som passivt ser åt andra hållet, som vägrar ta beslut, som är för fega och rädda för att trampa någon på tårna. Rädda för att någon kan bli upprörd om de skulle ta i för hårt. Det är väl därför vi bryr oss först nu när det händer i Frankrike. För att vi vaknade och insåg att det lika gärna kan hända i Stockholm imorgon. Eller Bryssel, eller London. Att det börjar krypa oss under våra skinn och ofrivilligt påverka våra tankemönster och vardagliga rutiner. 
 
Hade alla människor varje dag blivit berörda av alla människor som dog i krig och fattigdom hade vi kollapsat psykiskt och levt i plågsam misär. Vi kan önska alla det bästa, sprida värme och medmänsklighet omkring oss och vara hjälpsamma där vi är men vi kan inte ta på oss allt som händer. Människor är inte gjorda för det. Vi bryr oss helhjärtat om de närmsta, rätt eller fel. 
 
Det här blev väldigt långt men som jag våndats under kvällarna och nätterna denna veckan. Europa och världen är i en otroligt svår situation. Många beslut ska tas som jag inte har det minsta att säg till om, jag bara hoppas att de från och med nu kommer vara väl genomtänkta och sluta så bra som möjligt för alla utom de som just nu önskar motsatsen.
 
 
 

Over it

Jag känner snart ett lika starkt behov av postpatriarki som lady Dahmer. Prova att läsa boken "det otäcka könet" under en resa i Ukraina samtidigt som du följer Zara/Tensta-debatterna på nätet så har du en promille av smörgåsbordet av tröttsamheter. Boken är briljant men putsar jämställdhetsglasögonen ytterligare en aning och får en att dra ytterligare en djup suck. Män som verkligen vill nå lika villkor bör läsa boken omgående, den innehåller ingen häxjakt utan är snarare informativ och problemlösande. Vidare har vi Ukraina - landet där ingen ler. Sorgsenhet i all sin ära, men kvinnorna behandlar en som skit och männen behandlar en som luft eller objekt för sex, som man betalar för. Ingen hälsar tillbaka, servitriser ignorerar en, folk skriker på en, män undrar om man vill följa med runt hörnet för 10€, killar high fivear varandra men lägger inte ens notis om att man är där.
 
Jag är så vansinnigt färdig med att ses som the second class human being. Hur jag ser kvinnor spelar ingen roll här, det är hur de ser kvinnor jag måste förhålla mig till och jag anser att jag och andra tjejer har mer att komma med än att vara betydelselösa kroppar. Och kvinnor måste fan jobba på sina självkänslor, det är förödande att se hur vi backstabbar varandra på rutin. För det tredje får Zara skit för allt hon gör och inte gör, grund: hon är ej kille. Tensta backas TROTS att tjejen både bett om ursäkt, tagit bort youtube-klippen samt trots att Tensta själv i flera låter sjunger "hoe". Var är nolltoleransen mot sexism och könsdiskriminering? Jävla samhälle när ska folk sluta se feminism och jämställdhet som jordens undergång?
 
 

Passiv vs aktiv

Att vara en duktig feminist är att vara en passiv feminist och extremfeminist blir man när man börjar göra aktiva val. Och de überextrema det tjatas om i media har ofta inte något att göra med feminism alls. Har man problem med de så kallade extremfeministerna är man egentligen inte intresserad av jämställdhet, då vill man behålla maktstrukturen och använder sig av härskartekniker för att bibehålla saker på rätt plats. 
 
Jag flyttar mig t.ex. inte för män och jag rakar bara benen om jag känner för det. Inte för att vara en nagel i ögat utan helt enkelt för att lära om. Män är så vana vid sin förstaplats att de inte ser sina privilegier. Men ser man och väljer att vara passiv, så kallad bra feminist, får man en guldstjärna i kanten men accepterar att allt fortsätter. Män generellt har visat att de inte är intresserad av att ge kvinnor utrymme. Det speglas genom alla dagliga hot om våld mot offentliga kvinnor och genom det envisa tillvägagångssättet att hävda sin rätt istället för att försöka förstå och förändra. Vad finns det då för alternativ kvar än att aktivt leva förändringen? Det finns lätta svar på upprörande frågor men kort och gott sker omskolningen då kvinnor börjar vägra en andraplats. Det finns så många sätt vi försöks hållas på plats genom förminskning och det tyvärr ofta genomslagskraftiga argumentet "jag skulle aldrig ligga med någon som dig" men nej, jag bryr mig mer om vad jag tycker om mig än vad du tycker om mig. 
 
 
 
 

Det finns inga slampor

Det jag förvånas mest över i serien vänner är det faktum att både Rachel, Monica och Phoebe går till angrepp mot andra kvinnors sexualitet så fort de vill få dom ur balans eller börjar tycka sämre om personen. Hora och slampa är några av de starkaste begrepp vi kan använda mot en tjej för tjejers sexualiteter tillhör inte dom själva. Dom är förbrukningsvaror. De värderas utefter sexpartners och deras personligheter tappas intresse för av både tjejer och killar när de legat med för många. Det må ibland vara diffust men människor som utgör sig för att vara liberala tycker oftast ändå lite annorlunda om personerna i fråga, bara att de ofta håller tankarna för sig själva.
 
Det finns ingen annan förklaring även om det går att resonera kring det om man så vill. Tjejer känner sig hotade av de som lockar åt sig män och får större utrymme och uppmärksamhet, men allt leder bara tillbaka till patriarkatet då en stor del av rundgången innebär att kvinnors känslor av värde stiger ju mer liggbara de känner sig. De tjejer som klättrar blir därför per automatik slampor bland de som konkurrerar. Ur killarnas perspektiv gäller det att hålla tjejerna på mattan genom belöning/bestraffning. Samtidigt finns det inget rätt sätt. Killar som ligger med tjejer bestraffar indirekt tjejerna eftersom de efteråt kommer ha ytterligare en person på listan över sexpartners, och för tjejer är varje ny man en lägre rank i värde.
 
De kasserade får ljuga om antalet partners eller leva med titeln hora och att ha titeln hora innebär för killar lätt byte. Inte bara att få ligga med utan även att förgripa sig på. Vadå, hon har ju redan legat med två av mina kompisar. Även domstolen kommer väga in om hon haft sex med killen tidigare, för det handlar ju i grund och botten inte om rätten till sin kropp generellt utan bara fram till samhället bestämt sig för att hon är en slampa. Efter vissa ageranden har alla rätt att ta för sig mot hennes vilja. Lagen går efter samma mall för i patriarkatet gäller samma kvinnoföraktande regler överallt. 
 
Är man för pryd eller oskuld ses man som ett spel, vilken av killarna kommer lyckas? Tjejer pressar varandra till debut innan de blivit tonåringar men är samtidigt slampor om de haft sex. Det finns inget rätt sätt. Det är dubbelbestraffningar, press, ångest, självhat och ånger om vartannat. Men inte för killarna, det enda de kan göra fel är att inte ligga med tillräckligt många. 
 
Väldigt lite i det här handlar om faktisk vilja och njutning hos tjejer. Det ligger för mycket skam och oro bakom även när de träffar någon de gillar och som behandlar dom bra eftersom dessa inlärda regler har styrt så länge de varit sexualupplysta. De som faktiskt ger utlopp för viljan och njutningen vet priset de får betala om de berättar, så det blir ofta istället en livsstil som består av nöje separerad från historian. 
 
Det viktiga här är att vända sitt eget synsätt. Granska och ifrågasätta hur man själv ser på det. Våldtäktskulturen växer så det knakar och att både kvinnor och män upprätthåller bilden av den kvinnliga sexualiteten som andras än deras egen gynnar bara männen eller i värsta fall utövarna. Det lär pojkar saker som alla flickor och kvinnor sen kommer behöva lida mer eller mindre under hela sina liv av. Att tassa runt mäns krav och regler spelar bara de med vedervärdig kvinnosyn rakt i händerna.
 
Lär om, lär rätt. Det finns inga slampor.
 
 

Jag vill alltid sträva efter respekt

Om vi brainstormar fram de grupper som besitter mest makt, är normer, syns överallt och slipper bli ifrågasatta så har vi bland annat män, vita och heterosexuella i toppen. Ju fler kriterier som fylls desto rakare väg. Mer betrodda, större handlingsutrymme, fler fördelar. Men att någon syns och har mer makt blir på nästes bekostnad och att någon är norm gör de andra till undantag. De är alla frågor om förtryck. Kvinnor, homosexuella, mörkhyade - ju fler av kriterierna desto mer hagel. Jag tror inte en grupp blir mer förtryckt än en annan, däremot tar det sig uttryck på olika sätt och kommer ofta från olika typer av människor baserat på bland annat rasism, egoism, religion, kvinnoförakt och värderingar beroende på vart man kommer ifrån. 
 
Jag får många fördelar bara genom min hudfärg och genom att aldrig ha varit ihop med en tjej. Förtroende till exempel. Det har blivit förhållandevis enkelt att få jobb, jag har bara kunnat glida genom vardagen utan några större problem. Min begränsning är att jag inte döms efter vad jag gör utan för hur jag ser ut och bara det faktum att jag är tjej för tjejer kan ju inte göra något lika bra som killar. Jag avråds att göra saker, vara på ställen, bete mig och se ut på vissa sätt för män har ju ingen kontroll över sig själva och slår det slint på deras hjärnor var det ändå jag som gjorde fel. Men invandrare beskylls för att vara terrorister, undviks på kvällstid, tittas snett på, hatas för sina annorlunda bakgrunder och/eller religioner. Det vrålas om brottsstatistik medan analysen uteblir. Homosexuella är först och främst sin sexuella läggning, ses som en närvarande fetisch eller upprör och känns påträngande. De tvingas till att vara politiska statements på dygnsjour. De tvingas till upprepade nervösa garderobsutkliv och kastas mellan byråkratiska processer då ingen verkar veta vad man gör med människor vars fas att exprimentera aldrig verkar ta slut. Vad gör man när två tjejer vill köpa hus, det är för många snippor på samma ställe?!! 
 
Men när en man hävdar sin rätt att förtrycka kvinnor pga "säg något ni egentligen gör bättre än oss", biologiska drifter, fysisk styrka, intelligensskillnader, "ni är bara till för en sak höhöhö" blir jag förbannad. Eller de som tycker man ska ägna sig åt viktigare saker, eller tänka på hur lyckligt lottad man är som föddes i världens mest jämställda land. "Sluta klaga." Eller de män som är insatta och positiva till feminism men i vardagen ändå glider fram på fördelarna de automatiskt får som män. 
 
Jag är medveten om många fördelar jag får på bekostnad av vissa andra och det är min skyldighet att ställa mig bakom dessa. De har tolkningsföreträde och jag tänker lyssna. Om jag får reda på att det finns beteenden jag kan ändra för att få andra att känna sig mer trygga, förstådda, jämlika eller whatever tänker jag inte argumentera för min rätt att fortsätta. Om vitas hävdade rätt till saker skadar andra tänker jag aldrig försvara ett rasistiskt beteende, om det så handlar om något så enkelt som att ta bort en figur i Kalle Ankas jul (som inte gör någon som helst skillnad i mitt liv men kan göra i andras som inte är priviligerade genom sin hudfärg) osv. Jag vill inte bemöta homosexualitet som personens främsta personliga egenskap. Jag vill lära känna personen på bussen som inte kan så bra svenska. Jag vet att många invandrare känner sig isolerade och missförstådda i Sverige och längtar efter att kunna gå utanför dörren utan att möta skeptiska blickar. 
 
Den dag jag börjar utnyttja min maktposition eller behandla människor efter antaganen är även den dag jag inte längre kan klaga på den man som ignorerar sitt förtryck mot mig.
 
 
 

Vem sa att vi inte lever i ett patriarkat

Jag skulle vilja sätta vissa saker i ett nytt perspektiv. Vi människor är väldigt bra på att generalisera, dock är inte allt accepterat och det finns en anledning till det. 
 
Sverigedemokraterna har gjort det rumsrent att förakta invandrare. Dra dom över en kam, utgå från saker, se ner på, och även om vi själva aldrig skulle erkänna det ens för oss själva så ser många av oss invandrarna som sämre och mindre värda människor. Det är okej att generalisera och tala utifrån gruppen invandrare, mörkhyade, "dom från Syrien" osv. Lika accepterat är det att dela in alla muslimer i ett fack, eller judar, eller kristna, eller poliser, stockholmare, feminister och så vidare i all oändlighet. 
 
I dessa situationer finns inget intresse av att göra en personlig utvärdering, det finns inget individuellt, man har bestämt sig. Man vet ju hur dom är. Det intressanta här är ju att dessa direkta analyslösa bedömningar är vanliga bland män. Ja naturligtvis även bland kvinnor, men även mycket vanligt bland män. Däremot den kvinna eller icke-man som tassar in på området att generalisera män kommer bli häcklade, dumförklarade, hotade och minsann få veta hur liggbara de inte är. Det finns en stark ovilja att förstå. Alla dessa kränkta män, åh nej vi är minsann inga potentiella våldtäktsmän hur kan du säg så du borde dö jävla hora. 
 
Ändå kan vi ju ta och jämföra lite generaliserade grupper. I Sverige fick män våldta sina fruar fram till för femtio år sen. Alla yrken blev tillåtna för kvinnor i början av åttiotalet. Det här är successiva processer som kvinnor kämpat för och fortfarande slåss om idag för att nå jämställdhet. Det här är inte saker män självmant gett upp och det är viktigt att tänka på när man dömer ut länder utan demokrati som har en sämre kvinnosyn. Det är tack vare demokratin och kvinnors envishet som Sverige är där vi är idag, och fan ta män om dom tar cred för det. Svenska män kämpar ju än idag för att tysta kvinnor som jobbar för att få de rättigheter som alltid varit självklara för män. 
 
Män går i taket för att muslimer vill bygga moskéer, för att de inte får sjunga nationalsången på stan, för att en kvinnlig kollega tjänar mer och för att invandrare går på bidrag. Och klagar. Och röstar. Och skriver insändare. Och blänger. Och tar plats i protest. 
 
Som kvinna ser man det motsatta könet starta i princip alla krig, döda civila och barn och låta överlevande titta på när deras barn våldtas, bombar sig själva och drar tjugo oskyldiga med i graven, misshandlar homosexuella, hotar, slåss, mördar och våldtar i desto större utsträckning, får högre lön, objektifierar, köper fjortonåriga flickor, slår tjejer på rumpan, skuldbelägger våldsoffer och försvarar utövarna, tar mest plats överallt, i film, media, sport, serier, musik osv. De tar vad de vill ha, makt, pengar, status, skit i alla andra. Män ska ha. 
 
Desto fler kvinnor jobbar i förskola, i äldrevården, som undersköterskor, volontärarbetar, är veganer, jobbar för djur och miljö, gör obetalt arbete i hemmen, tar hand om barn. Ändå är det okej för män att förakta och förlöjliga kvinnor, till och med den de lever ihop med och som gör honom förbannat många tjänster varje dag. Men den kvinna som säger något negativt generaliserande om män möter härskartekniker, hot och hatfyllda kommentarer om hur man inte kan dra en hel grupp över en kam och hur bra killar dom minsann är.
 
Män anser alltså att de ska vara den enda gruppen fri från generalisering trots att dessa ställer till med mest i världen på andras bekostnad? Knepigast blir det kanske med tanke på att dessa vita män är de som står högst i hierarkin och inte möts av ett reellt förtryck. Kolla vilka du inte får kritisera så ser du vilka som har makten.
 
 

Inte färre män

Jag håller inte alltid med den här feministdebatten om att män borde exkluderas eftersom de redan får uppmärksamhet överallt. Ansvaret en enskild man har för gamla strukturer är lika relevant som ansvaret vi själva har för vilken klass vi föds in i. De män som uppmärksammat strukturerna och på ett eller annat sätt motarbetar fördelarna de får på bekostnad av tjejer är lika delaktiga som vilken kvinna som helst. De män som däremot tar allt vad patriarkatet erbjuder; makt, pengar, utrymme och kvinnokroppar (skulden faller ju på kvinnan om det händer henne något) trots att de är medvetna om vilka konsekvenser det får för det mindre prioriterade könet - de männen har jag ingen som helst respekt eller sympati för.
 
Många feminister verkar se allt tvåsidigt, män eller kvinnor. Vi har det så och dom har det så. Jag ser det väldigt individuellt och många faller bort på båda sidor. Det är inte ovanligt att känna sig otrygg, bli tafsad på, stålsätta sig med undvikande ögonkontakt och femton nej. Det är inte ovanligt att bli avbruten, känna sig underlägsen, inte tas på allvar, vara rummets objekt - en tjej. Samtidigt är det lättare att blockera ut självupptagna män än att handskas med de flesta tjejer. Många kvinnor stöttar patriarkatet då utdelningen är att de får känna sig liggbara. Män får utrymme att vara lite konstiga och egna, fula, giriga, våldsamma och egoistiska. Kvinnor straffar kvinnor som både sticker ut på ett bra och ett dåligt sätt. Är hon för snygg, är hon för självständig, har hon för bra självkänsla, går hon sin egen väg, är hon beundrad, är hon roligare än mig, får hon uppmärksamhet av män, är hon konstig, är hon inte inrättad i ledet, då ska hon brytas ner psykiskt.
 
Om man inte förstår eller är intresserad av de sociala reglerna har man ingen chans bland tjejer, och systerskap är kanske lika ovanligt som att hitta en bra killkompis som inte i sin dolda agenda ville ligga. Men jag kan inte sitta och hurra för kvinnokampen när sanningen är att min styrka och personlighet till stor del är formad av att jag under större delen av mitt liv har hängt med killar. Killar som respekterat och stärkt mig mer än någon tjej någonsin har gjort på ett jobb. Att nå jämställdhet innebär inte bara att män ibland tar ett steg tillbaka, det innefattar även att vi som kvinnor greppar tag i tjejen bredvid innan vi tar steget fram.
 
 
 

Inkludera männen

Hur många känner för att kämpa för något man själv är exkluderad ifrån, hand upp.
 
Då menar jag inte att vita inte kan kämpa emot rasism eller att hererosexuella inte kan kämpa för rätten att älska den man har känslor för. Snarare; är det konstigt att män inte vill kämpa för feminismen då den snarare har kommit att lika en stenhård häxjakt utan några som helst marginaler? Det spelar ingen roll hur många bra killar det finns, det handlar hela tiden om vad dessa kan göra för att motverka patriarkatet ännu lite mer. Bra i teorin, kasst i praktiken. Vi människor behöver positiv bekräftelse och trots att dessa killar aldrig kommer ändra sitt synsätt som medmänniskor så kommer de heller aldrig kalla sig själva för feminister. Och ju färre killar som kämpar under dessa villkor desto ilsknare blir feministerna. Det är egentligen bara ett glapp av missförstånd som håller oss ifrån att stå på samma sida. Män uppfattar ofta inte att feminism står för jämställdhet, och jag kan förstå dom.
 
Visst är det så att större delen av allt våld och de flesta våldtäkter begås av män, likaså att dessa systematiskt förtrycker kvinnor runt om i världen tillsammans med det faktum att dessa även äger större delen av all mark, pengar, inflytande och social status, samt är norm. Vi gnäller inte över att dessa avbryter oss stup i kvarten eller att dessa ska synas och höras överallt i alla åldersgrupper. Vi gnäller inte över att män syns överallt i de flesta serier och filmer vilka klassas som unisex-material på samma sätt som män gnäller när de själva tvingas se filmer med övervägande kvinnor i huvudrollerna. Ja, männen måste möta oss halvvägs och se sin egen roll i det här samhället för att vi inte ska fortsätta i samma objektifierande och diskriminerande tankebanor. Men, och det här är viktigt, vi tjejer kan inte bara hålla om varandra. Vi kan inte se på alla män som potentiella rövhattar om vi vill få dom att känna sig välkomna i den feministiska miljön.
 
Det finns otaligt många män jag ser upp till och det finns fruktansvärt många bra egenskaper jag möter generellt hos män. Det finns en anledning till att de flesta av mina närmsta vänner är killar och över lag så känner jag mig trygg bland dessa. Utan män i det här samhället hade jag gått under för länge sen då jag har hatats av tjejer sen den dagen jag lärde mig att tala i hela meningar. Jag gråter glädjetårar varje gång jag ser eller hör en kille ta ton för jämställdhet och jag har lärt mig massor genom att umgås med okomplicerade och starka killar. 
 
Men många hävdar att eftersom män redan tar så mycket plats i alla utrymmen bör kvinnorna vara de som kliver fram, tar ton, kräver sin del och driver feminismen. Ja. Men bara om vi vill ha med oss hälften av samhället i kampen. De män som lika ivrigt vill nå samma mål borde uppmuntras att fighta jämsides, inte kritiseras till sitt fördärv genom att kontinuerligt skickas i skamvrån för mediokra försök.
 
 
 
 

Hur jag tänker rösta och varför

När jag tänker på de partier vi har möjlighet att rösta på ser jag främst två sidor: de sociala problem vi löser genom förändrad kunskap, öppenhet och förståelse, och de problem vi inte kan ändra genom något annat än ren politik. Även om vi kan rada upp hundra samhällsproblem så måste vi prioritera, vad är viktigast att fokusera på idag och varför?
 
Sverige har turen att fortfarande leva i bubblan av förnekelse. Av frid och fröjd och hopp om en spikrak framtid. Rapporter om miljöförändringar i världen säger annorlunda. Dessa skriker förgäves för döva öron. Vi har ett fåtal år på oss innan det kan konstateras att det är för sent att rädda smältande isar. Vad innebär det? Vatteninvasioner som sänker massvis av landområden världen över. Den tillgängliga oljan börjar ta slut, och vad händer ifall vi inte hunnit komma tillräckligt långt med de förnybara och miljövänliga bränslena? Vi går bakåt i utvecklingen, tvingas tillbaka ett par årtionden där vi kan glömma allt som heter vårkollektion på H&M och ny iPhone.
 
Det kommer ske under vår livstid, det är ett faktum, men tyvärr har vi fortfarande valet att stoppa huvudet i sanden. Samtidigt flödar debatter om jämställdhet och skapar ramaskri åt ena hållet och uppkavlade ärmar åt det andra. Det är ett stort problem att kvinnor fortfarande ses som det svagare och mindre betydelsefulla könet, men det är inget vi har tid att på ett politiskt plan kämpa för som utgångsfråga. Det är jämförelsevis som att man fem minuter innan huset exploderar ställer sig och städar kryddhyllan i köket före man tar sin familj och drar därifrån. 
 
Frågan om jämställdheten är dessutom inte något man borde kämpa för genom politiska partier. Att försöka påtvinga något genom en liten grupps övertygelse i demokratins namn sätter många människor i ett tillstånd av totalvägran. Att människor tvingas till saker de inte är eniga om kommer skapa mer uppståndelse och vägran än positivt bemötande av de som i dagsläget medvetet eller omedvetet förtrycker och vill upprätthålla patriarkatets könsordning. Det är något vi måste nå andra vägar. Genom dialoger. Organisationer. Debatter. Bloggar. Är människor fortfarande inte mottagliga för feminism när de väl står med facit i hand och alla missförstånd är utredda skulle det ändå inte hjälpa ifall F! så skulle få flest röster i valet. 
 
Och SD handlar inte om rasism, det handlar om trygghet, om traditioner och oviljan till förändring. SD-väljarna vill känna sig säkra. De känner av "vi och dom"-segregationen. De känner av rashierarkin, de känner av fördomarna och de känner av olikheterna mellan svenskarna och invandrarna. De är frustrerade över att pengarna läggs på invandrarna istället för svenskarnas skola, vård och arbetsmarknad. SD-väljarna är trötta på dålig politik helt enkelt, och SD är det parti som tar upp de frågor som många svenskar känner för mest. Vi måste sluta demonisera  SD-väljarna och istället försöka få dom att förstå att SD inte har svaret när det kommer till integration. Och om inte integration är vad de söker får vi försöka inse att känslan av att söka trygghet är mänsklig, och att det i väldigt få fall faktiskt handlar om ren rasism. Det är en långsam process där vi alla får ta vårt ansvar att vidga vyerna och ta till oss mod att utforska, för kommande generationers skull.
 
Moderaterna drivs mer av pengar än medmänsklighet. De senaste åtta åren har visat i vilken riktning de ville gå. En del människor är mer värda. De arbetsdugliga, ambitiösa och högutbildade. De vita och rika. De med egna företag. De får förmånerna. Svenskarna har som tur är genomskådat deras klasspolitik och vill återigen ha ett Sverige med lite mer solidaritet.
 
Nu skulle vi ju kunna gå efter namnen på partierna för att få en uppfattning om vad de står för, men det är inte hela sanningen. Vänsterpartiet har till exempel i många fall hårdare driven miljöpolitik än miljöpartiet, vill nå den integration som förhoppningsvis SD-väljarna söker, och har till och med mer jämställda löner än F!s politiker.
 
Jag vill att vi börjar se allvaret i miljöproblemen innan vi bittert får ångra våra val, därför kommer jag rösta på vänsterpartiet.
 
 

Feministerna är de som tycker och extremfeministerna är de som gör

Kan det vara så att feministerna är de som tycker medans extremfeministerna är de som gör?
 
Det har blivit något modernt med feminism, det är inne att vilja leva i ett jämställt Sverige. Men man väntas vilja göra det sansat. Om alla bara kommer till samma slutsats så kan vi ju sakta glida med och vinna den stillsamma kampen. Feministvågen har gjort desto fler män medvetna, men utan att för den sakens skull vilja förändra något. Det är ett faktum att både kvinnor och män vill få det bättre. Skillnaden är att kvinnor förväntas ta kampen både för män och för kvinnor medan männen nöjer sig med att endast kämpa för sig själva. Det är nämligen så att männen förlorar på att kvinnor får det bättre, och med facit i hand är det svårt att få majoriteten män att bry sig mer om kvinnors välmående och säkerhet än sina egna tillgångar till makt, pengar och inflytande. Dessvärre ingår även utnyttjandet av kvinnor i den makt de vill behålla. Obetalt arbete på jobbet och i hemmet, dra det tyngsta lasset med barnen, prostitution och trafficking, våldtäktskultur, skuldbelagda offer osv. Män skulle få det jobbigare, stressigare och tråkigare när de i större utsträckning skulle få möta kvinnans vardag. Det utbreda kvinnohat som frodas i världen idag sätter stopp för feminismen när man går över på männens spelhalva. Kvinnohat är inget vackert och går inte att argumentera emot. De ser kvinnor som kroppar att ta för sig av och personligheter att tysta ned. Det sämre könet.
 
Det vore märkligt att bara foga sig, kalla sig feminist och sätta sig och vänta på att världen ska bli vackrare. Problemet är att alla de feminister som aktivt tar kampen kallas för extremister och häcklas av båda könen. Man kämpar för allas lika värde och blir spottad i ansiktet av de man kämpar för. De förtryckta tar förtryckarna i försvar, motarbetar de som tar tag i frågorna mot den omtalade jämställdheten, för att sen stå och trampa på samma ställe som "normala" feminister och undra varför inget händer. 
 
De män som förstått strukturen och önskar jämställdhet kallar sig feminister. Att som kvinna ställa sig bakom de lika pålästa anti-feministerna blir lite att skjuta sig själv i foten. Det blir en omedveten kamp om att nå ytterligare kvinnoförtryck. Aktiva anti-feminister vill nämligen hålla kvinnan på rätt plats för att upprätthålla könsmaktsordningen. Både män och kvinnor hatar att se kvinnor ta för stor plats, så anti-feministerna har många lätta poäng att vinna. 
 
Men det måste höjas lite röster, det måste vara lite obekvämt, männen måste bli lite ledsna i ögat. Männen har över lag aldrig självmant gett oss kvinnor några rättigheter, de har vi fått slåss om gång på gång. I en tid av girighet, i en tid med ett så utbrett kvinnohat och med en så lång väg kvar är vi bara naiva om vi väntar oss att plötsligt kunna glida in i det jämställda samhället genom att snällt sitta och vänta.
 
 

Hur starkt påverkar stereotyperna

Jag kan verkligen sakna att vara barn. Eller sakna den frihet som generationen jag växte upp i hade. Jag kan inte minnas att man matades med hur söt och fin man var, jag har aldrig blivit ombedd att ta det lugnare eller vara tjejigare. Vi kläddes inte i rosa. Vi kläddes i alla färger med tryck och slittåliga och sköna material. Vi blev aldrig särbehandlade efter kön eller sedda som sämre än killarna. Vi hånade inte de som stack ut. Vi fick vara precis vilka vi ville utan att det var något konstigt med det. 
 
Något av det finaste med den tiden, nu när jag ser tillbaka på det, är det faktum att det fanns pojkband som sjöng om kärlek och känslor utan att bli kallade öknamn. Det var inte konstigt att man trånade efter omtänksamma kärleksfulla genuina killar istället för oempatiska rappare som skulle "tap that hoe" och "do that bitch". Killarna i skolan var helt med på noterna, varför skulle kärlek och känslor vara något konstigt?
 
Sen gick åren och de yngre generationerna drillades hårdare och hårdare in i mallen om hur man ska vara som tjej respektive kille. Man delade upp i det starkare och det svagare könet. Patriarkatet tog över igen. Tjejerna tvingades bli medvetna om sitt utseende och killarna skulle bli tuffare och trycka ner sina känslor. Barndomens dörrar stod inte längre vidöppna, det slutade med vars en svängdörr i olika riktningar beroende på om du hade snopp eller snippa. Pojkbanden dog ut och ersattes med "LMFAO" och diverse kvinnohatande artister. 
 
En del verkar tro att skillnaderna mellan könen är biologiska. Jag växte upp i ett samhälle som bevisade motsatsen. Om det så bara var min lilla lågstadieskola i Kristianstad som kunde dra den slutsatsen så är det ett faktum att de stereotypa könsrollerna stjälper oss mer än det hjälper. Om man ser konsekvenserna för barnen själva, om man ser konsekvenserna för alla runt omkring, och framförallt om man ser konsekvenserna för samhället när dessa barn sedan vuxit upp.
 
Jag är övertygad om att ifall mina första tolv år i skolan präglades av samma stereotyper, krav och ideal som barnen tampas med idag så hade jag brottats med en fruktansvärd utseendeångest, sett min roll som kvinna mer i bakgrunden, trott på mig själv och min förmåga i icke befintliga mått, fått en skevare bild av min kropp och vem den tillhör, jag hade kanske ursäktat sexualbrott som något "inte så farligt" och vant mig vid killar som känslokalla, framfusiga egoister. 
 
Den sidan av verkligheten fick jag möta långt senare, och det är tack vare min förskoning som barn som jag kan se hur de olika uppfostringssätten påverkar barnen i en trygg vs. destruktiv riktning. Att synliggöra de olika resultaten kommer förhoppningsvis i slutändan kunna vända tillbaka den välmenande uppfostran till att skapa människor, inte kön.
 
 
 
Udda och äventyrssökande skrivare vars visioner och mål ligger långt utanför gränserna av den östskånska stad jag växte upp i. Är både ifrågasättande och normbrytande, black metal-lyssnande och miljödebatterande, jämställdhetsivrande och filmskapande, lugn men galen och med hopp om att lämna ett stort avtryck i världen.