Två saker ni inte visste

Tänkte avsluta årets näst sista inlägg med att berätta två saker ni inte visste om mig:
 
1. När jag slutade lyssna på pojkband som tioåring spelades istället band som Kiss, Offspring och Rammstein på repeat, som senare följdes av Tenacious D, Sum 41, Good Charlotte, Pain, Cradle of Filth, Dimmu Borgir, Asta Kask, Ebba Grön, Nirvana, Dia Psalma, Totalt jävla mörker, Hardcore superstar, Finntroll, Raised fist, Korpiklaani och Satyricon för att nämna några av av de otroligt många band jag lyssnat på genom åren. Dessa band är de jag i helhet gillar, andra har mest haft en eller två bra låtar som i övrigt låter som skit i brist på kreativt låtskriveri.
 
 
 
Vad ni däremot inte vet är att jag har en mycket liten skara av favoriter som ligger utanför rock-genren. Jag älskar lady Gaga som är en klockren låtskrivare, fantastisk sångerska, inspirerande som den originella kvinna hon är, intelligent och med en normal jävla kropp som få andra nu för tiden.
 
För kanske fem år sen plockade jag fram en Peter Jöback-skiva då och då som hade ett fåtal bra låtar, tyckte jag då. Tröttnade snabbt på hans röst, spelade sönder det bra materialet och ratade hans guds-predikan.
 
 
2. De senaste sju åren har jag haft några annorlunda sovplatser som i ett par trappuppgångar, på eller bredvid några parkbänkar, utanför låsta portar i diverse städer, i ett öppet partytält där folk suttit och kastat tomburkar på den i tältet som druckit ur flaskan med sprit (vaknade efter att ha fått några burkar i huvudet), sov gåendes under en övning en gång och tog mig genom en stor del av A3-fältet i ovaket tillstånd, sov genom hela Belgien på väg med buss till Normandie, somnade i ett dike med några från festivalbussen intill Borlänges centralstationen i somras och låg där i en hög under en kvart eller så, sov i ett gammalt officershus tillhörande nazisterna under andra världskriget i en italiensk nationalpark utanför Bologna med australiensiska Hannah förra våren, ockupperade en tågkupé tillsammans med en dansk låtskrivare efter en lång och kall natt mitt i Hamburg för ett tag sen där vi sov utslagna på vars ett av de tvåsidiga sätesraderna vilka kupén i stort sett bestod av förutom skjutdörren och hatthyllan, och jag sov en gång ihopkurad, dyngsur och lerig nere i Stockholms centralstations bottenvåning bredvid en lika nedregnad främling från Örebro som liksom jag hade varit och jobbat på Sonisphere.
 
 
 
 
Det har egentligen hänt så vansinnigt mycket saker de senaste åtta åren, men det tar vi bit för bit senare.
Hoppas ni har en grym kväll, sista timmarna innan det nya kapitlet av 2013!

Vad är väl en dag på jobbet?

Min dag börjar med att jag kastar mig ur sängen nånstans mellan halv sju och kvart över sju då min alarmklocka tjuter för fullt i mobilen på handfatet under sängen. Smart knep jag lärt mig för övrigt, att antingen gömma telefonen i en sko långt gömd inne i en hoprullad madrass så man måste kämpa för att hitta den medans ljudet stegvis ökar och gör en klarare och klarare i skallen, eller genom att lägga den så det blir mer ansträngande att ta sig tillbaka till sängen än att gå ut i köket och slänga ihop lite havregrynsgröt.
 
Vid tjugo i åtta tar jag antingen brädan eller boben ner för backen, som är en tvådelad skida på en rad med tillhörande styre och sits. Som en skidcykel utan kedja och broms ungefär. Beroende på vädret och snölag kan detta moment sluta hur som helst. Är det mycket mjuk nysnö kan man åka snabb bob utan problem, är det däremot isigt är detta totalt livsfarligt då den enda chansen man har att bromsa är med fötterna. Backen lutar ofta dessutom till vänster vilket gör att man oundvikligt drar lite mer åt det hållet, och har man nog med fart för att inte kunna stanna hamnar man antingen i skogen eller utanför backen, beroende på hur långt man kommit på vägen.
 
Där nere stämplar man in med de andra cirka trettio nyvakna pågarna och enstaka töser som sen drar vidare till sina arbetsplatser. Många jobbar i funparken med alla halfpipes och allt vad där finns, ska tydligen vara den bästa i Europa, jag har inte sett den än. Andra jobbar i "the Stash" som är en liknande bana där man kan göra andra trick fast i en mer skogsmiljö. Resten jobbar i liftarna, och jag själv i barnliften.
 
Så jag fortsätter med att hämta kassan i receptionen och drar sen till min lilla stuga där jag drar loss liftbygel-linorna, sätter ut skyltar och staket, testar liften på alla möjliga sätt och släpper sen in folket vilka brukar komma först en timme senare. Det är mest barn, skidlärare, skidskoleelever och föräldrar som ger sig på nybörjarbacken. Där sitter jag från åtta till ungefär tolv, och beroende på hur mycket folk det är kan jag sitta och läsa eller skriva.
 
På lunchrasten drar jag oftast upp till sunhouse (där jag bor) och värmer upp tidigare lagad mat i köket, tar sen snowboarden ner ibland och sittliften ibland, beroende på snölag och tidsbrist. Sitter sen till halv fyra och gör i princip samma sak innan jag stänger av och återställer allt för natten, lämnar kassan i receptionen och åker med sittliften upp. Hänger sen en halvtimme med folket i bergliftsstationen som drar in sittliftarna i källaren för natten innan de åker ner tillsammans med folket i den intilliggande stationen. That's it.
 
Nu lägger jag mig i mitt nyuppvärmda rum och kollar på film.
Hejhej!
 
 
 

Väg upp det dåliga med något otroligt sött

Plötsligt händer det att panikångesten kommer krypandes och gör sig påmind. Jag vet vad det mestadels beror på, men trots omständigheterna är det lika obehagligt varje gång. När jag antingen är stressad, uttråkad (dvs. har för mycket tid att fundera på saker), har ätit för dåligt eller sovit för lite säger mitt psyke ifrån. Lite för snabbt kan jag tycka ibland..
 
Idag var en sån dag. Dels missade jag flera viktiga timmar av sömn inatt, dessutom missade jag lunchen eftersom min lediga dag igår var röd dag och det därmed var totalstängt i Flachau. Jag som hade gjort slut på de sista havregrynen dagen innan hade inget annat val än att kasta mig på bussen, ta ut pengar, springa till affären, stressat irra runt i den halvlilla affären i jakt på allt jag behövde enligt en lapp jag samtidigt tappat bort nånstans i alla mina skidklädsfickor, samtidigt som jag insåg att den viktigaste ingrediensen jag behövde handla var laktosfri grädde vilken varken jag eller expediten hittade efter en stunds sökande.
 
I kassan hade kassörskan fullt upp med att be en annan kollega svara i telefon, själv hade jag tre minuter tills bussen gick och med femtisju saker att packa ner med en sammanlagt vikt på tolvhundra kilogram. Med ett paket ägg i ena handen och en purjolök i andra, samt med världens största ryggsäck på ryggen hasade jag mig fram till hållplatsen ett par minuter innan bussen kom. Pust..
 
Väl tillbaka på jobbet hade jag ju fortfarande inte ätit något och hade därefter tre timmar av att vrida på en knapp. Min mage vrålade, jag var så energilös det gick att bli, och när jag äntligen stängde igen butiken för dagen skulle jag få med mig denna hypertunga väska, en tung pengafylld kassa, ett paket ägg som börjat ge vika i alla kanter efter att ha legat i snön, samt den numera trötta purjolöken ner för trappan till expeditionen och sen vidare upp till sittliften. Ett ägg gick i backen, själv brydde jag mig bara om att komma in i köket och laga min efterlängtade lasagne med lax, spenat, broccoli, morötter, majs och smörmjölk (buttermilch) istället för grädde. Gott som tusan, men vid det laget hade jag ätit vad som helst, gnagt på diskbänken om det så hade krävts.
 
Imorgon tänkte jag dra igång en snabb sammanfattning om vad jag egentligen gör här i Österrike.
 
På återseende mina damer och herrar!
 
 
En random bild från när jag, Robert och hans familj var vid
Bodensee, (sjön mellan Tyskland och Schweiz) förra sommaren.
 
Mein gott vad jag tycker om kisemisar på tal om att jag går och lägger mig nu.

God jul inom parantes skitdag

Av få riktiga nedåtdagar var detta en av dom. Idag ska föreställa julafton firat i Österrike.
För att ta historien om den skitkassa dagen från början skulle jag igår hänga över de två feta metallinorna som håller släpliftarna över några stolpar för att snöplogen skulle kunna förbättra banan under natten. Är ni med? En gick lätt över, men den längst ifrån måste man ta sats för att få över, det gick med nöd och näppe, dock lossnade den och sköts tillbaka och träffade mig i magen så jag tappade luften. Tänkte inte mycket mer på det, men på kvällen när jag och Markus skulle ut och ta foton drog vi in en vända i bio/torkrummet för att hämta vantar då jag fick så stark magonda att jag inte kunde stå upp. Satte mig i ett hörn och höll andan. Markus hjälpte mig att lägga mig upp och ner i en solstol vilket fick mig att bli så illamående och svimfärdig att jag nästan spydde. Kunde knappt ta mig upp för trappan på egen hand, kallsvettades och darrade, hade svårt att få av mig skidkläderna innan jag kröp ner i den iskalla soffan där jag somnade och sov i två timmar.
 
Tänkte att jag kunde sova ut då jag skulle vara ledig idag och stängde av alarmet när jag sen vaknade igen vid nio på kvällen, för enligt informationen jag fick innan jag började jobba här var det fem dagars arbete och en dag fritt, idag var sjätte dagen jag längtat efter då jag tänkt baka julgodis och mysa ner mig under en filt och kolla på julfilmer.
 
Väcks tio över åtta av att Simon knackar på dörren då de söker mig till barnliften. Ledig dag.. jovisst.
Sprang med molande magonda ur sängen och hann precis göra allt färdigt tills liften skulle öppna. Trött och nyvaken som få, utan att ha ätit frukost, och dessutom trillade jag en gång på väg till liftstugan och var för ovanlighetens skull skitförbannad på det dåliga infosystemet som gav mig sex timmars sömn och arbete under min efterlängtade lediga dag.
 
Dock blev eftermiddagen aningen bättre då Simon ville lära mig åka snowboard och åkte med mig ner till barnliften efter lunchrasten vilket gick förvånansvärt bra med tanke på min mages revolt, och jag klarade typ tio kurvor åt hållet jag för en vecka sen inte kunde göra en enda. Sen åt jag några av barnens gummibjörnar för att trösta mig lite för dagens helhet. När jag sen skulle stänga och åka hem hängde jag som vanligt bygellinorna från liften över en stolpe och klämde tummen som satt fast en bra stund vilken jag till slut tappade känseln i. Fick sen reda på att jag de kommande veckorna bara skulle få va ledig var åttonde dag istället för var sjätte.
 
Nu ikväll fortsatte magondan och jag ringde sjukvårdsupplysningen och fick reda på att det kunde va en inre blödning i eller kring något organ som kunde bli livsfarligt om jag inte sökte upp en läkare direkt. Ringde skräckslaget mamma då jag befann mig mitt i pisten och inte kunde ta mig till någon doktor. Lugnades senare av två ungrare och två österrikare här i huset dock som fick upp mitt humör genom att få mig på bättre tankar.
 
Också fick jag ett par strumpor av Markus, några droppar av en salva att ha på magen av Manuel och mycket skratt tack vare allihop. Dock har vi ingen julgran, inget julpynt, ingen glögg, ingen julmat, inga pepparkakor, ingen gröt (jo okej jag åt havregrynsgröt med kanel i) och ingen tomte. Kunde varit vilken dag som helst. Det tar emot att vara här just idag då det nu är sista julen hos mormors syster tillsammans med hela släkten som inte samlats på kanske fem år. Där vill jag helst vara mest av allt just nu.
 
Men jag bor med fantastiska människor, det blir nya tag imorgon, om det känns mer som jul imorgon kan det ju lika gärna vara det då, julbak ska det bli!
 
God jul!

Låt oss inte trycka undan och låtsas

Nu när jag för första gången på mycket länge befinner mig på en plats i livet där jag verkligen trivs med jobbet, människorna, mig själv och tillvaron, och dessutom kommer stanna här de kommande fyra månaderna kan jag äntligen börja reflektera och arbeta med mycket som lagts på hyllan.
 
Det måste va en mänsklig egenskap att glömma de dåliga sakerna som hänt i ens liv. När jag tänker tillbaka på Tranås går tankarna att "jomen det var ju ganska bra ändå", men när jag tar de faktiska känslorna jag hade då i åtanke måste jag se med stolthet på mig själv, för den tiden var ett helvete av rang.
 
Skammen försöker jag lägga bakom mig, det är normalt att må dåligt ibland, och därför vill jag också skriva om det. När jag fortfarande bodde i Würzburg i juni förra året minns jag att jag dagligen hade så starka panikångestattacker att saker snurrade och vändes upp och ner för mina ögon då jag gick till parken för att läsa.
 
Strax därpå åkte jag till Göteborg och jobbade på den marina sommarskolan, och vad jag minns är att jag bara sjönk och sjönk. Till en början var jag bara känslokall och kände varken glädje eller sorg, men under tidens gång kunde jag bryta ihop av en medarbetares snäsiga ton eller några elaka kommentarer på ungdomarnas kursutvärderingar, detta trots att jag i mitt arbetslag bara hade fantastiska människor som jag mer än gärna skulle vilja jobba med igen, och trots att större delen av utvärderingarna av mig som instruktör var positiva.
 
Sen kom hösten och jag började på den polisförberedande utbildningen i Tranås tillsammans med ett tjugotal andra. Trots att jag fortfarande var känslokall och levde med ett inre krig lyckades jag klara av att hålla allt samman de första två månaderna, sen rasade allt. Robert kom och bodde i Tranås några månader och jag lärde känna Erik som jag umgicks med flera gånger i veckan, utan dom två hade jag lämnat Tranås för länge sen, långt innan jag inte längre kunde gå upp på morgonen. För det var så mitt liv blev. Jag satt halva nätter med panik på mattan i vardagsrummet och grät över att jag inte kunde hantera hur dåligt jag mådde. När jag skulle gå till skolan satt jag i flera minuter och undrade hur jag skulle hitta energi till att få på mig kläderna, när jag väl gick till skolan ville jag vara så socialt isolerad att jag gömde mig bäst jag kunde och hoppades för allt i världen att ingen skulle prata med mig, jag hade ofta så ont i magen att jag åkte in och ut från sjukhuset i Eksjö.
 
Att tänka på det nu är så absurt, jag var som en helt annan människa. Istället för att gå till skolan tog jag ofta promenader med Erik och ljög om att vi hade hemtentor eller fritt. Jag uteslöts sakta ur klassen, stängdes ute från redovisningar jag kämpat i dagar för att få färdiga med dåliga ursäkter. Folk blev för osäkra på mig för att ta kontakt. Jag hade en hemsk syn på mig själv när jag gick till skolan, det var istället jobben jag klarade av, barjobben jag hade flera helgdagar i månaden på två olika ställen. Där var jag som vanligt, där mådde jag oftast bra och kunde ta kontakt med andra människor.
 
För att klara utbildningen var jag tvungen att äta antidepressiva. Jag minns att jag gick till vårdcentralen och var förtvivlad, jag visste inte längre vad jag skulle göra. Jag kunde inte le, inte känna glädje, satt bara rakt upp och berättade för sköterskan att jag mådde för dåligt för att fortsätta leva på det här sättet. Den bästa ursäkten jag fick till att slippa stanna i skolan var när jag hade en tid hos kuratorn som jag gick hos varannan vecka i ett halvår.
 
Men lagom till jul började tabletterna verka, jag klarade att samla nog med krafter för att fortsätta utbildningen som jag fram och tillbaka hade tankar på att lämna. Robert flyttade tillbaka till Tyskland under våren och jag fortsatta hänga med Erik. Sista månaden fick jag ett jobb som klarades av vid sidan av skolan som jag låg vid gränsen till att ha godkänd närvaro vid. Fem kvällar i veckan jobbade jag, och fem dagar i veckan gick jag i skolan och kunde samtidigt sluta med de antidepressiva. Jag klarade utbildningen, kände mig åter igen välkommen av några i klassen och fick en sista superkväll med Erik och chefen från ena baren.
 
Nu är jag stolt över att jag inte gav upp, att uteslutningen från klassen inte knäckte mig mer än att jag gick hem och byggde en koja mellan skrivbordet och fåtöljen där jag hulkande satt och grät i en timme efter att utan besked tagits bort från en stor redovisning i mitt favoritämne kriminologi. Jag klarade att gå till jobben, gå ut och träffa Erik när jag egentligen bara ville ligga i sängen och stirra in i väggen, och idag klarar jag att tänka på tiden i Tranås utan att se tillbaka på mig själv med självhat. Det är för mig stort.
 
 
Fantastisk uppåtdag med bror på besök i Tranås

Kort om den första österrikiska veckan

Ska väl ta och skriva lite om Österrike innan jag börjar glömma dagarna!
 
Först av allt: jag hade glömt hur trevliga människorna är i utlandet, här snäppet vassare än Tyskland trots nackdelen att man inte fattar vad dom säger. Det började med en resa från min käre bror i Göteborg under måndag morgon tillsammans med Robert, då vi tog oss till flygplatsen (tyvärr blev det ingen tågresa) och flög till Berlin där han kastades av. Jag flög vidare till Salzburg och blev upphämtad på flygplatsen av en trevlig ung man som även jobbade på skidstället. Först fattade vi inte riktigt vad den andra sa, men sen började vi komma in på spåret att han sjöng de fantastiskt töntiga låtar som gick på radio varpå han började härma rösterna, och vi dog av skratt.
 
Väl framme fick jag kläder och en nyckel till mitt rum. Jag åkte sittlift upp till mittstationen med chefen Helga och en ungrare som sen gick iväg åt varsitt håll, och jag tog mig in till min nya boning. Rent, snyggt, med en soffa placerad under min säng som stod högt på fyra ben med tillhörande stege, med eget golvuppvärmt badrum, fönster, vask, garderob och skrivbord med stol. Det enda som saknades var värme och fungerande lampor. Ljuset fick jag fixat, men jag bodde i ett kylskåp de första fyra dagarna.
 
För att välkomnas i gänget fick jag saft av två av de sju killarna som bor i huset, dom drack egenbränd sprit. Dagen efter var jag ledig och hyrde en snowboard samt liftade till byn Flachau som ligger några kilometer iväg för att köpa mat. Det var precis så jag skulle hinna tillbaka till den sista liften upp, och efter att jag snabbt rusat in i affären och haffat ett paket havregryn under ena armen och två paket mjölk under andra hann jag precis missa bussen tillbaka. Förgäves försökte jag stoppa en bil att ta med liftare, och det var precis så jag lyckades komma med i slutklämmen då jag en kvart innan liftarna stannades fick tag på en vänlig ung man som körde mig ända fram till ingången.
 
På kvällen träffade jag ännu fler österrikare som bodde i huset - Simon och Markus. Två galna, egentänkande och roliga vegetarianer på 32 år. Vi satt och kollade på bra musikvideor på youtube och åt grönsaker, och Markus (som är skidlärare) försökte lära mig att åka snowboard genom att vi gick upp i backen och åkte/trillade ner.
 
I onsdags var första jobbdagen då jag hängde med de som jobbade i sittliften, ibland uppe och ibland nere. En av medarbetarna visade hur min lift (barnliften jag sen började jobba på) fungerade med knappar och allt möjligt. Vi åt sen lunch på en klassisk österrikisk restaurang där alla hade lederhosen, högt i tak och troféer i form av döda djurskallar på väggarna. Efter jobbet lagade jag pannkakor till alla av spanskt mörkt mjöl och blev sategott.
 
I torsdags jobbade jag och en kollega med att skotta en herrans massa snö vid min barnlift medan en snöplog körde runt och försökte få till min liftbana. Det var svinvarmt med sol och bara allmänt skitgött. På kvällen blev det ännu en snowboardlektion där jag bara trillade ungefär två gånger. Senare gjorde en av killarna som jobbar som kock något liknande pannkakor fast som små bollar och med russin samt strohrom i socker med borteldad alkohol.
 
Igår jobbade jag med en rolig ungrare som lärde mig hur man säger skål på ungerska: eggeschegedre. Sen satte jag upp stängsel lite här och var med en annan kollega innan var jag med och skickade in alla liftar i en källare nånstans uppe vid huset. På kvällen var jag asseg och gick och la mig vid åtta.
 
Idag började jag jobba vid min barnlift. Alla envisades med att trilla eller göra något annat klantigt, men dagen gick snabbt och jag hann träffa en massa olika människor samt djur. Kommer komma hem med världens kondition så som man får springa upp och ner i backen när folk antingen ramlar eller råkar dra ut säkerhetssnöret som sitter längst upp i liften.
 
Nu ikväll drog jag, Markus, Simon och en av ungrarna, Daniel, ut i backen och åkte snowboard, jag med kameran i handen dock. Simon försökte även lära mig att jonglera med apelsiner.
 
Har så mycket mer att skriva men jag ska upp halv sju imorgon så jag tare en annan gång.
 
Sammanfattning: jag trivs som satan!
 
 

Genom att inte backa

När jag tänker tillbaka på vissa händelser som hänt i mitt liv undrar jag varför allt gick som det gjorde. Gruppdynamik är intressant, för det går i princip aldrig som det logiskt sätt borde göra. Folk pratar om att de coola var populära, de snygga fick uppmärksamheten, de moderna sågs upp till osv. Men hur bedömde man som barn vem som var cool eller inte? Så som jag kan minnas det hamnade de minst blyga högst - vare sig de var snygga och moderna eller inte.
 
Jag kan bara se på mig själv med mina egna ögon, och från mitt perspektiv var jag inte annorlunda jämfört med andra tjejer i min ålder: gemensamhetssökande, enkel och lekfull, ändå var jag den som oftast hamnade i skiten. Någon egenskap måste ha gjort folk antingen uppretade eller fått mig att ses som ett enkelt byte, än idag vet jag inte riktigt. Det enda jag minns är att jag i andra klass hindrades från att gå till matsalen då flera tredjeklassare blockerade vägen eftersom jag bara umgicks med killar.
 
När tredje klass började fanns det andra som inte ville köra lika lätt med mig. Händelser kan jag minnas, men aldig hitta en orsak till varför det just var jag som lurades bakom matsalen där större delen av klassen kastade stenar och grus på mig medan resten av klassen rädda smög åt sidan när de fick syn på vad som hände. Det var så många olika grupper och gäng jag utsattes för, vissa som hotade att bränna upp mig varpå jag skräckslaget låste in mig i mysrummet med bultande hjärta, och andra som medvetet höll mig utanför för att öppet kunna kränka och skratta åt mig. Jag hade bara kompisar när inte de populära fanns i närheten, det fanns aldrig någon som stod upp för mig eller berättade vad som hände för en vuxen.
 
Som tur var mådde jag inte dåligt, jag var lättköpt att få tillbaka trots att jag inte ville tillhöra de med makten. När högstadiet sen kommit igång var allt så struligt att jag över en natt bytte över till en punkrockig stil som höll i sig ett tag, vilket fick killarna att peka och tjejerna att viska. Jag hatade allt men uppskattade min position att som tystlåten kunna reta upp folk. Jag bytte klädstilar hejvilt och drog igenom allt från goth, sönderrivet och svart till punk, mod, punkrock och en blandning av alltihop. Vissa gav mig rådet att skippa den trashiga stilen då jag skulle va "så mycket sötare i jeans och en vanlig t-shirt", andra drog saker från min jacka som de gick ut och brände upp, en del kallade mig satanist, några kollade snett och andra provocerades till en helt annan grad.
 
När jag passade bra för dom populära passade jag även för de andra - de med makten styrde spelet, och jag lärde mig på så sätt vilka de riktiga vännerna var. Dock stod jag närmast folk i årskursen under, och de var i princip folk jag bara hängde med på raster och efter skolan, så min egen klass och parallellklasserna bestod fortfarande av de som kom och gick under de fyra åren.
 
Vad jag inte fattar är dock varför jag så sällan gjorde något, varför jag lät dom andra fortsätta. När jag blev utpekad och skrattad åt inför skolans mötesplats (torget) röt jag inget tillbaka utan gick istället och grät i nåt hörn, när jag fick en armbåge i huvudet smet jag konfliktlöst undan och grämde mig över vilka idioter som gick på skolan, och när hemsidor startades med syfte att sprida vidare saker jag sagt i förtroende till några "vänner" vilket under en tid blev mötesplatser för skolans elever att skriva all möjlig skit om mig var det enda jag gjorde att en gång be dom lägga av, vilket som självklart inte gjorde.
 
De enda gångerna jag fick nog var när jag örfilades efter att ha skrattade åt ett bråk på skolan som handlade om att en tjej suttit ivägen när en annan velat komma igenom en dörröppning och varit tvungen att lyfta lite högre på fötterna än vanligt. Den gången tystade jag torget med att blixtsnabbt ge en örfil tillbaka, vilket följdes av att jag slogs in i ett skåp och fick nackspärr. Andra gången var efter att utomhus tröttnat på en kille som i en timme cirkulerat runt mig för att bara säga onödigt taskiga saker. Utan att ha menat något annat än en hård spark råkade jag sparka omkull honom, och efter att han förnedrad gått tillbaka in i klassrummet kom han tillbaka och drog tre av mina fingrar ur led åt fel håll.
 
Förutom den uppenbara frågan "varför just jag" kan jag inte låta bli att undra vad som hade hänt om jag bara trott lite mer på mig själv, ställt upp för mig själv så som jag alltid önskade att någon skulle göra och visat att jag inte går att köras över. Samtidigt saknar jag mycket av hur jag var då, då brydde jag mig inte lika mycket som idag, tog inte åt mig på samma sätt och gick min egen väg vare sig folk följde med eller inte. Jag hade lättare att tampas med motgångar utan att ta det personligt - det är nog den egenskapen jag saknar mest.
 
Gruppdynamiken fungerar ungefär likadant som vuxen, och det är intressant att se vilken roll man får samtidigt som det är sorgligt att fortfarande se förekommande mobbing, utfrysning och galen brist på civilkurage hos folk som bär ett helt annat ansvar och en lite annorlunda medvetenhet av konsekvenser än barn.
 
Det enda man kan göra är ju egentligen att ta sitt eget ansvar genom att inte backa, med risk för att mobbare och andra idioter inte tycker om en - synd. Mitt nästa mål är att få tillbaka den fantastiska del av mig som en gång trycktes ner så långt att det istället växte fram en genomgående stark känsla av värdelöshet och självhat.
 
 
 

Göteborg och Alperna på ett dygn

Igår blev en dag i Hurra i Haga samt på Lisebergs jul med Robert.
 
Is-showen var helt otrolig, det var lagom kallt, massor av små lampor och julstämning. Dom har börjat med en massa nytt på Liseberg i år, som medeltidsbyn, lappland och en del annat som vi aldrig hittade. Öppna eldar med bänkar runt fanns också, samt stackars små renar som stod och trängdes till barnens förtjusning.
 
Ett dygn senare sitter jag i en österrikisk stuga mitt i backen. Ibland undrar jag varför jag inte gör enklare saker, som att skaffa en lägenhet nånstans och leva det "enkla" livet. Jobb, rutiner, stabilitet, fasta relationer och trygghet. Varför ger jag mig ut gång på gång där det krävs att jag lär känna människor som redan känner varandra (eller åtminstone någon annan utöver sig själva), och varför i andra länder där jag bara kan språket lite halvdant?
 
Äventyren, upplevelserna, spänningen och de nya miljöerna ger mig drivet, men det är aldrig lätt att komma in i ett nytt gäng. Även om alla har varit vänliga är det för mig ganska svårt att gå ut i köket och sätta mig i centrum för allas uppmärksamhet, för det är nästan vad som krävs för att lära känna dom andra utan att ta en i taget. I botten är jag rädd för att inte gillas eller att inte bli en i gruppen även om jag försöker slå undan tanken med att det säkert löser sig.
 
Jag har även ett behov av egentid, kanske större än andra vilket gör att jag gärna gottar ner mig under en filt och sitter där själv med en film, bok eller genom att blogga. Jag behöver den tiden nästan varje dag för att må bra, isolera mig lite med mina egna tankar. Inte för att jag flyr utan för att jag mår bra av lite balans. Sedan panikångesten grep tag i mig efter flera år av obefintligt lugn då jag rusade från det ena till det andra tvingades jag till att lära mig att lyssna på vad min kropp och mitt psyke vill. När jag tvingades att lära känna mig själv insåg jag även fördelen med att sluta fly från sig själv.
 
Jag tror det viktigaste jag måste lära mig är att inse att det är till ens fördel att vara annorlunda, inte något man ska jobba emot för att stämma in på normal-skalan. Jag kan vara social, jag kan vara blyg, jag kan ha ett behov av att vara runt andra, och jag kan vilja vara ensam - det viktigaste är att själv acceptera och uppskatta hur man är som person, så kommer man hitta de man trivs ihop med.
 
Nu har jag fyra månader i Österrike och Alperna att njuta av!
 
Utsikt från mitt fönster i Flachau

Tidig jul och Österrikepepp

Det går upp och ner med bloggningen. Ibland har jag enorm lust att utforska och skriva om saker jag läser och ser, och plötsligt rinner det av mig och jag får ett större behov av att bara leva i nuet och låta dagarna flyta på.
 
De senaste två veckorna har Robert varit i Kristianstad med mig och mina föräldrar. Samtidigt kom snön, och inte lite heller. De promenader vi tagit med Micko har inneburit skuttande, rullande och springande i snön. Vi hade en tidig julafton med närmsta släkten hemma hos mormor dit även Jacke kom. 
 
Vi har varit och spelat squash, Robert och jag. Blev totalt utklassad och jag kan inte ens skylla på bollrädslan.
My och Jerri hann vi även träffa både i Lund och i Kristianstad där det blev mycket fikande och prat om livet, döden, uppfinningars eventuella obefintlighet vid ändrad evolutionär gång och vad man skulle vilja göra ifall man visste att jorden skulle gå under. Men vi hann även klämma in Sovjetiska temafester och liknande vanliga samtalsämnen under timmen vi satt på Bishop arms i stan. 
 
Efter akrobatiska konster på stationen eller vid omkringrullande i snöhög lyckades jag med att tappa min mobil, och lever nu med min gamla hopfällbara knapptelefon som startar om sig själv lite som den känner för.
 
Vi hade även en heldag i Helsingör tillsammans med föräldrarna där vi strosade runt bland de mysiga gränderna följt av ett besök på Ebbas fik i Helsingborg - femtiotalsfiket, med en jukebox som jag utnyttjade flitigt.
Vi var även hos min mormors syster och hennes man där jag bakade pepparkakor med Inger medans Robert och Bosse spelade Tomb Raider, precis som förra året.
 
Annars har det mest varit julmys med granpyntande, promenader i snön på A3 med Micko och Robert, julklappsinhandlande och mysiga kvällar vid brasan, för att inte glömma julkalendern: Mysteriet på Greveholm.
 
Nu sitter jag hos min käre bror i Göteborg efter ett stopp hos My och Jerri i Lund. Jacke är och målar, Robert är och träffar några kompisar varav en tidigare bodde i Berlin, och själv försöker jag komma över illamående från tågresan och ska strax gå och köpa kvällsmat.
 
Blir nog inte mycket bloggande de kommande dagarna, nästa vecka bär det av mot Österrike och fyra månaders jobb, börjar blogga igen när jag hittar tid till det.
 
På återseende mitt herrskap!
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se