Ta igen dålig bloggning med listor

Vad var det första du tänkte när du vaknade?
Nej satans påfund, var är mobilen, snoooooza!

 

Har du ringt nån imorse, vem och vad sa ni?
Nej jag satt själv i min lilla liftstuga hela morgonen tills jag plötsligt började tänka på stockholmska..

 

Vilket humör är du på?
Nöjd, seg och trött som bara en dusch efter en jobbdag med svinsura skor kan ge.

 

Har du ont någonstans?
Minsann inte. Min handled dog lite igår efter att jag ramlade längs min gå-genom-skogen-vid-sittliftarna-för-att-min-lunchrast-är-för-lång-promenad, men så länge jag inte viftar febrilt med handen är det lugnt, och det gör jag inte.

 

Om du fick välja vad som helst att äta just nu, vad är du då sugen på?
Alltså nu sitter det två andra i köket som precis lagat hamburgare. Dom knaprar så väggarna skakar, och bara det gör mig skitsugen på vad det än må vara som får fram detta ljud.

 

Vad köpte du när du drog ditt kort senast?
Cigarettpapper åt en som jobbade här fram till i förrgår.

 

Vilken var den första hemsidan du gick in på på internet?
Youtube vare idag. Ska blogga senare om orsaken till detta.

 

Vad ska du göra ikväll?
Äta mango, blogga, hänga på fejjan och kolla på Moonrise Kingdom hade jag tänkt mig.

 

Vilken är den första låten du sätter på idag?
Misfits – Where eagles dare, fina grejer!

 

Vad tycker du om din blogg?
För min egen del har den allt. Perfekt redskap att få ut allt jag går och tänker på.

 

Vad gjorde du för exakt en vecka sedan, den här tidpunkten?
Funderar och funderar. Lagade antagligen mat, vissa påstår att jag äter hela tiden..

 

Tror du att du kommer få en komplimang idag, för vad?
Nej, men jag tycker nästan själv att jag är värd en liten eloge för att i ösregn handgripligen försökt att få fram hur man stiger på liften i medelhög hastighet för tvåhundra belgiska ungdomar som varken kunde tyska, engelska eller stå på skidor.

 

När fotade du något senast, och vad?
Tog en bild på en å när jag var ute och gick…

 

Har du gjort av med pengar idag, på vad?
Nej jag bor och jobbar en halvmil från närmsta affär. Livet på berget i skogen..

 

Om du sträcker ut ditt ben rakt ut, vad snuddar du vid då?
En burk kanadensisk sirap, som vi för den delen fick prova för några dagar sen eftersom vi har en kanadensisk snowboardåkare som intagit huset. Åts som slickepinne och fastnade överallt i munnen.

 

Vad har du på dig idag?
Innan hade jag de randiga jobbkläderna på mig, nu sitter jag i rosa leggings, lila mössa, tre par stickade stumpor och den blå jobbtröjan.

 

Drogberoende behöver hjälpas, inte undvikas!

Om man går till botten med varför alla människor gör saker så leder det till slut till en känsla eller ett mänskligt behov. Vi måste äta och sova för att överleva, och resten av behoven baseras på saker som att känna sig uppskattad, känna närhet och framför allt göra något som för en själv känns värdefullt – något med mening, och det är där jag tror det fallerar. Vilket samhällssystem börjar vi glida mot? Arbetslösheten är hög, vi isoleras från andra människor, livet pågår utan förändringar, vi umgås med en skärm eller i bästa fall med någon bakom en annan skärm, vi uppfostras till att få ångest över hur vi ser ut, allt ska gå snabbt och handla om pengar, vi vågar inte ta kontakt, vi pressas för hårt och vi känner oss inte längre behövda.

 

Vad blir det stora steget från den lagliga alkoholen till att söka ytterligare kickar och njutningar när man känner att livet pågår utan någon större mening? Det spelar egentligen ingen roll av vilken anledning man testar droger, det enda som är säkert är att det inte görs för att må sämre. Ingen börjar knarka för drömmen om ett liv i misär, fattigdom, ensamhet och med hopp om en trasig kropp. Men beroendet har sin kraft.

 

Vi måste förstå att under det otvättade håret, ärren och den dimmiga blicken hittar man en människa med precis samma behov som en själv, bara att sökandet efter meningen tog en helt annan vändning genom ett förgiftat sinne. Det är det sjuka samhällets pengahysteri vi måste ändra på, inte de som i desperation sökte flyktvägar ifrån det pengahysteriska samhället.

 

 

 

Best of Märsgarn

Tre dagar efter jag tog studenten 2009 tog jag tåget upp till Stockholm och jobbade som biträdande instruktör på två marina sommarskolor för ungdomar, Märsgarn 1 och Märsgarn 2.

 

När jag kom hem en och en halv månad senare hade jag så mycket nya intryck, erfarenheter, minnen och lärdomar att det var helt omöjligt att hitta någon ände att börja blogga om (vilket jag egentligen fortfarande inte har), men igår sprang en annan instruktör över mig på facebook och snackade lite gamla minnen så idag blir det oundvikligt att inte köra en greatest hits.

 

Märsgarn är alltså en ö i Stockholms skärgård, och jag jobbade bland annat med Back, Green, Borg och Wickstein med att lära ut bland annat sjukvård, morse, exercis (alltså militärt uppförande) och allt som hade med skogen att göra.

 

En gång under lunchen i matsalen frågade Green om jag ville ha lite ketchup och jag tackade så hjärtligt. Dock så slutade han aldrig hälla och till slut var det så mycket att jag började asgarva, alltså verkligen grät av skratt medan Green hetsade med ”säg stopp, säg stopp då”. Alla i hela matsalen hade nu vänt sig för att titta, och till slut skrattade jag så mycket att jag var tvungen att lämna matsalen. När jag kom tillbaka råkade Green välta sin stol baklänges och låg plötsligt på golvet, och några dagar senare fick en av våra elever betalt för att gå fram till mig och fråga om jag ville ha lite mer ketchup..

 

Jag och Back skulle sen hålla i fysen en eftermiddag och hade någon timmes planeringstid innan dess. Dock blev vi klara rätt fort och hittade min ”uppdraget”-bok istället, och gav varandra en utmaning innan vi drog ner till ungdomarna. Jag skulle ha med mig ett okokt ägg under lektionen medan hon var tvungen att skrika PANG varje gång hon såg en klocka. De sneda blickarna jag fick var inget emot deras reaktioner när jag inför alla frågade Back hur mycket klockan var..

 

Sen har vi den gången ungdomarna fick några utmaningar, bland annat att ta en bild tillsammans med ett befäl så dom kom och knackade på i omgångar. Borg ville ha något för besväret och bad dom komma tillbaka efter att ha tänkt ut något snitsigt. En grupp gick då och bröt loss en blomma från busken intill huset och försökte igen. Borg blev fly förbannad och bad dom att i regnvädret genast gå ut och sätta tillbaka blomman med silvertejp. Som vi alla vet löser silvertejp alla problem så blomman satt fast båda skolorna ut..

 

Men i utbyte mot trettonhundra anekdoter får ni några bilder från båda sommarskolorna istället.

Ketchuptallriken, obviously
 
Ägget, som jag dessutom döpte till George Americus Förmansdotter
 
Hammarberg under sin dag av solsting då han även legat på bryggan och pratat med fiskarna
 
Ungdomar som alltid tappade bort sina saker fick tillbaka dom mot fysisk prestation
 
Förutom dom som tappade sina saker i vattnet
 
Alternativ entré
 
Fältdygn
 
Förevisning av vad som kan hända om man inte stänger fickorna
 
Jag och Back
 
Piratfest med tillhörande skepp
 
Den slutgiltiga sjukvårdslektionen..
 
Wickstein och barnen under besöksdagen
 
Ledarskapselev som sen jobbade på andra skolan och införde "dagens pose"
 
Inomhus-midsommarkrocket med trappor och allt
 
Julfirande i juni med huggen gran och Borg, julmat, paket och dansande runt granen...
 
Gött jobbgäng, precis innan någon kastade mig i vattnet med kläderna på..
 
Barnens paus under morselektion
 

Perfekt bild att sammanfatta Märsgarn!

Dag 21 – Mina dåliga sidor

Idag är en sån dag då jag egentligen skulle behöva fokusera på mina bra sidor, men vi kör på..

 

Jag har otroligt lätt att falla tillbaka i mitt inpräntade självhat, får jobba en bra stund med mig själv varje dag för att hålla mig över ytan och komma uppåt. Men för varje steg bakåt kommer jag sen två steg framåt. Men svackorna innebär osäkerhet, blyghet och tron om att alla hatar mig. Där ingår även mitt beroende av bekräftelse gällande min personlighet som jag försöker jobba bort.

 

Sen kan jag vara otroligt lättirriterad också. Folk som äter eller tuggar tuggummi med öppen mun ger mig kortslutning och får mig att krama sönder vad jag än råkar hålla i handen medan jag försöker räkna till tio, oftast slutar det med att jag går därifrån.

 

Också är jag alldeles för snäll och tar för lite plats. Antar alltid att auktoritära människor ogillar mig och det får mig att backa.

 

Men att utmana sina rädslor och dåliga sidor är skitbra, hade inte den personliga utvecklingen funnits att jobba med skulle jag fortfarande ha panikångest, rädsla att prata inför människor och torgskräck med på den här listan. Det går framåt!

 

 
2007
 
 
2011

Drogberoende - vem ska vi skylla på?

Efter att jag dagligen började lyssna på Spotify här i Österrike snubblade jag plötsligt in på det gamla oi-bandet Perkele och deras låt ”one to blame”. Översatt till svenska sjunger dom om hur idiotiskt det är att ta droger, ”jag kommer inte gråta när du dör, vem som helst kan berätta för dig hur dumt det är, det är du själv som väljer att köra in det i blodet så du är den enda som kan skyllas på”.

 

Förutom de otroligt dåligt formulerade meningarna blir jag även trött på varför folk inte tänker ett steg längre. Varför börjar folk med droger? Är det för att totalt fucka up sina liv, för att det verkar fint och romantiskt, eller kanske på grund av verklighetsflykt? Det börjar alltid med någon typ av stimulans, vilken drog det än handlar om. Man får adrenalin eller blir nerlugnad, det fyller ett syfte för den som provar och fortsätter. Sen kommer beroendet, det som kör en rakt ner i skiten vid tyngre grejer.

 

Men man är naiv om man tror att det bara är att hytta med fingret och berätta för någon som är fast i ett beroende, vilket det än handlar om, att ta sig samman och välja en bättre riktning. Det är inte alla som hamnar i ett läge för att testa, och nu menar jag inte ”lätta” droger som att röka lite marijuana på fester då och då, men har man väl nått den gränsen kan man ge sig fan på att det är en människa som behöver hjälp på ett eller annat sätt - på ett plan långt under själva drogproblemen.  

 

Så att hatiskt ösa ur sig sina totalt osympatiska åsikter mot någon som mår så dåligt att hen kör in dödlig skit i kroppen för att slippa verkligheten är alltså inte ett fungerande sätt att hjälpa någon tillbaka på fötter.

 

 
 

Vi måste kunna lita på vår magkänsla

Har ni varit i en situation där ni bara velat gripa in, hjälpa till eller säga ifrån men inte gjorde det? Om ja, vad var det som höll tillbaka? Som svensk är det otroligt framfusigt och ovanligt att lägga sig i främlingars business, och de flesta anser att man inte har med andras angelägenheter att göra.

 

Men finns det undantag? Kan främlingar nå någon typ av gräns även om det över huvud taget inte har med oss själva att göra? Och om vi vänder på det, har det funnits eller kan ni tänka er några situationer då ni själva velat att någon skulle stanna upp istället för att titta åt andra hållet och gå förbi?

 

Det finns föräldern som skriker på sina rädda barn i affären, trettonåringen som ligger och spyr i parken, den mobbade killen utan vänner i skolan och invandraren som tar emot rasistiska gliringar på tunnelbanan, för att ge några exempel. Personligen kan jag nämna minst tio tillfällen då jag desperat önskat att vem som helst skulle stanna och fråga hur jag mådde. Jag har gråtit och sovit offentligt, varit ute alldeles för länge alldeles för ung, suttit apatiskt och stirrat i timmar, blivit slagen och hånad, tagit emot alkohol från vuxna och bara känt mig förbannat ensam och utlämnad.

 

Inte en enda tog sig tid att stanna. Har ni varit med om samma sak? Kan vi inte lova oss själva att vi litar på vår magkänsla oberoende av vad andra skulle tycka och bryter den svenska traditionen av bristande civilkurage? Ser/träffar vi någon i ett läge där vi själva önskar att någon hade gjort något så handlar vi därefter. Är ni med mig?

 

 

 
 

Att vara hbt kommer före din "rätt" att diskriminera

 

Folk ska alltid utgå från det egna jaget och tolka saker utifrån sitt eget perspektiv hela jävla tiden.

 

Är man hetero ses allt annat som onaturligt och fel, och det är helt i sin ordning att spy ur sig kommentarer baserade på det egna jagets verklighet och känslor. Men om det skulle va så att det var ens egna sexuella läggning som var normbrytande, skulle man då stanna i garderoben och leva tillsammans med någon av ”fel” kön bara för att samhället ska få möjligheten att fortsätta diskriminera? Verkligen? Vore det inte smartare att kämpa för rätten att slippa ifrågasättas, dömas och nedvärderas så att man kan leva efter sina egna villkor framför andras istället?

 

Och jag har aldrig fattat det här med att använda hbt-uttryck som slagord. Att kalla någon för bög har för mig lika stor effekt som att dra till med typ "din jävla glutenallergiker". Man ba.. jaha, och? Likaså föräldrar som tar avstånd eller behöver komma över chocken att ens barn är homo, bi eller trans. Vart ligger haken, vad är det att bli upprörd över? Att man aldrig blir mor- eller farföräldrar? Min fråga blir ju då hur ens icke-existerande barnbarn kan vara viktigare än sin dotters/sons önskan att leva efter vem hen är.

 

Låt oss bara sluta tro att vi har rätten att skamlägga alla som lever utanför Svensson-bubblan, mkay?

 
 

 

Det är inte bara att köpa den där pyjamasen

För några dagar sen fick Lady Dahmer fart på ett tiotal genushatare efter att ha lagt upp ett reklamblad av könsstereotypa pyjamasar på facebook. Lady Dahmer, eller Natashja som hon heter, menade på den onödiga könsuppdelningen då hennes son älskar de kläder som är menade för flickor, och därefter ramlade kommentarerna in om att hon skulle ”hitta riktiga problem” och klassikern ”men köp Hello Kitty-pyjamasen till din son då, problemet löst”.

 

Problemet inte ett dugg löst. Barn gör i princip allt för att passa in. De härmar, följer, ser, hör, tar in och är oerhört beroende av positiv bekräftelse. Dessutom har barn inga filter för vad de ska tro på, de kan inte reflektera eller sortera undan sånt som vuxna skulle skratta åt. Det krävs högst fem minuter för att lura i en treåring att det bor gröna kaniner på månen.

 

När dagis- och skolbarn gång och gång får föra vad som är rätt och fel, ”killar leker inte med barbie”, ”tjejer kan inte leka star wars”, ”rosa är en tjejfärg” etc. av sina föräldrar och lärare (för ja det är de vuxna som präntar in detta, det råkar inte vara så att alla pojkar föds med en inre röst som säger att tjejer är lite sämre osv.) så rättar sig barnen efter det. De ”lär” sig, och kommer det sen annorlunda barn som bryter mot reglerna så kommer de att få höra det, åtminstone få det påpekat. De vuxnas ord kommer alltid väga tyngre än klasskompisarnas, för som barn litar man blint på vad de vuxna säger.

 

Och barnen formas längs vägen. Det är mycket få barn som inte skulle börja ta åt sig till slut, för barn är så måna om att göra rätt. I det här fallet handlar det om en pojke som uppfostras av genusmedvetna föräldrar och inte fått några pekpinnar hemifrån, men när han blir gammal nog att börja interagera med resten av samhället (som till 95 % består av uppfostran genom stereotypa könsroller) kommer även han börja begränsas, i värsta fall genom skratt, hån och mobbing.

 

Så nej, det är inte att bara köpa den där pyjamasen.

 

 

Vad är det som är så svårt att fatta

Vad är det folk har så svårt att fatta när man snackar genus?

 

Man förklarar och förklarar, och ändå kommer de där helt ogenomtänkta kommentarerna som att man ska låta tjejer vara tjejer och killar vara killar, ”det är faktiskt skillnader på könen, ska alla ha bruna kroppsstrumpor och kallas hen också eller?”.

 

Genusmedveten uppfostran handlar endast om att ge båda könen alla möjligheter, utan stereotypa begränsningar och socialt uppbyggda könsroller. Ja, det finns en skillnad på pojkar och flickor när dom är barn: pojkar har en snopp, och tjejerna en snippa, andra skillnader på fysiska attribut kommer först när de blir tonåringar.

 

Andra påpekar att om barnen inte delas in i dessa snäva fack kommer de växa upp med en förvirrad sexualtillhörighet och blir homosexuella eller transor. Jo tjena, tror man allvarligt på sånt dravel bör man nog gå en kurs i basic psykologi innan man kommenterar nåt som har med genus att göra.

 

Vad blir då det sista argumentet? ”Men tjejer och killar har faktiskt olika personligheter, det är inte en slump att killar gillar att leka spiderman i tuffa miljöer och att tjejer vill vara rosa prinsessor”. Jaså inte? Vad uppmuntras respektive kön till från dagen de föds? Om flickor dagligen matas med budskapet att dom är söta under flera års tid, vad lär dom sig av det och hur påverkar det deras personligheter och självbilder när de växer upp?

 

Och vad blir killarna tillsagda? ”Det är bara tjejer som gråter, rosa är inte för killar”, samtidigt som de uppmuntras till våld genom leksakssvärd, pistoler och slagsmål. "Sånt killar gör". Förutom det faktum att machokulturen och patriarkatet fortsätter att frodas går även budskapet om att en tjej är det värsta man kan vara fram klart och tydligt.

 

Skulle nu ens dotter verkligen tycka pyssel och hästar är det bästa som finns eller om sonen skulle älska ishockey - skitbra! Men inte på grund av att de tvingats in i sin könskategori med tillhörande krav och förväntningar.

 

Om alla leksaker, personligheter, egenskaper, viljor, drömmar, önskemål, kläder och lekar helt enkelt hade kategorin ”barn” skulle alla växa upp med likvärdig respekt och uppmuntran om att det är okej att vara precis som man är. Svårare än så är det inte.

 

 

 

Ta tillbaka rätten att vara sig själv

De här ständiga uppmaningarna att bara lägga upp saker på internet som framtida chefer bör kunna se utan att bli avskräckta eller upprörda, vad skulle det över huvud taget betyda och varför skulle jag bry mig? Jag tänker som såhär.. om jag skulle lägga upp en bild eller text som jag blev ratad från en jobbpost över, ja då var det nog av en inskränkt gammal gädda jag inte skulle vilja ha som chef iallafall. Eller ännu bättre skulle jag kunna vara min egen arbetsgivare och ha fördelen att högt asgarva åt mina egna bilder eller nicka medhållande åt mina gamla texter.

 

Palla ha livet kretsande kring människor utan humor, självdistans eller nytänkande liksom. Nu råkar det ju vara så att jag varken tycker rasism, sexism eller annan höhö-humör är rolig, och därmed finns det heller inget kränkande att hitta på mitt namn. Det skulle bara innebära att chefen skulle va nån seriös, bildad och fin typ att hålla sig proper kring. Hur kul låter det att spendera en tredjedel av sitt liv där?

 

Ämnet till ära tänkte jag även ta tillbaka rätten att inte alltid behöva vara snygg. Att vara ful har blivit ett slagord och en förolämpning, varför då, det är jävligt uppfriskande.

 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Dom får aldrig mig

Det verkar som att många framgångsrika låtskrivare kör hårt på att leva efter sina egna regler. Skit i normerna, förväntningarna och kraven. Gör vad ni vill liksom. Asta Kask: “Små menlösa dockor det är vad dom är, nöjda med livet - vi lever här. Fick lära mig dom regler som samhället byggde på. En trotsig liten skit det var så dom sa, slicka dom i röven det gjorde aldrig jag.”

 

Men sen kommer där den dagen när man börjar ”hajja” saker. Inser värdet med pengar, mognar och anpassar sig. Kompromissar, fastnar, ändras, ger upp, inser hopplösheten i att fortsätta kämpa för ett samhälle med sunda värderingar och levnadsvillkor. Man går med på att leva efter pengaspelet framför det liv man egentligen ville ha - livet man önskade som naiv ungdom.

 

Vad hände med de gamla 70-tals punkarna? De blev chefer. Skivorna fortsätter spela deras beslutsamma och hårda ord hos den nya generationen tonåringar som gett sig fan på att förändra det jävligt defekta i 2010-talets Sverige, själva sitter dessa gubbar nu framför tv:n efter en lång dag på kontoret. Precis likadana ärkesvin som dom de själva motarbetade fyrtio år tidigare.

 

Jag vet inte hur många gånger jag har fått kommentarer som ”jag var precis som du när jag var i din ålder”, eller ”jag ville också ändra en massa saker när jag var yngre” osv. Sen visar det sig alltid vara folk som till sist hittade sin plats i maskineriet, på gott och ont för deras egen del. Vad ska man svara på det liksom.. var det bara en period att prova på tänket att leva på andra sätt än det patriarkala och pengahysteriska eller vad?

 

Varför gav alla upp? Det kan ju omöjligt vara så att alla vaknade upp en dag och tyckte det lät skitbra med kvinnoförtryck, våldtäktskulturer, utbrändhet, miljöförstöring, krigsutveckling, empatibrist och utseendehets för att nämna en liten del av allt det störda i vårt samhälle.

 

Jag må bara va tjugotvå, men jag kan helt säkert säga att nej, dom får aldrig mig.
 
 

Projekt Sverigeåtervändande deluxe

Det har varit väldigt mycket nu så bloggen har blivit lidande. Dels har jag ju det vanliga liftjobbet nio timmar om dagen, sex dagar i veckan, och när jag kommer tillbaka från jobbet sätter jag mig med mitt andra ”jobb”. Jag har bestämt mig för att i mitt liv bara göra saker jag genuint vill och tycker om, annars blir det liksom slöseri med tid där pengarna ligger i fokus. Pengarna sätter jag ju ändå bara på sparkonton, så vad blir meningen med det liksom? Jag sökte bara två jobb inför sommarsäsongen, ett på Tosselilla och ett på High Chaparral. Det förstnämnda fick jag inte, och det andra kvittar helt om jag inte får.

 

Sen i höstas har jag haft flera drömmar som legat i bakhuvudet och vrålat om uppmärksamhet. En efter en har jag sen börjat kolla lite närmre på och insett att dom är fullt möjliga med lite förberedelser, planering och driv. Så från och med idag fram till augusti nästa år verkar jag ha klara, med luckor här och där förstås. Känns skönt att inte behöva sätta mig handfallen när jag kommer tillbaka till Sverige och vänta på att arbetsförmedlingen gör några underverk. Sen kan såklart allt hända på vägen, men jag har flera verksamheter samt flera roliga projekt, så det gör inte om några skulle skita sig. Hellre att försöka och misslyckas än att fortsätta drömma om det jag vet att jag vill göra.

 

Jag uppdaterar längs vägen, än så länge håller jag projekten hemliga.

 

 
 
 Också får det gärna bli sommaaaar
 

Tittar ut och ser alperna

Mår lite bättre idag. Vaknade runt halv elva med öm näsa och sliten handled. Börjar längta hem faktiskt, antagligen mycket på grund av allt som hände igår men det är trots allt bara sexton dagar kvar. Kan inte fatta att jag redan varit här nästan hundra dagar, snart fjorton veckor, över tre månader. Har varit ute en kväll i Flachau och annars spenderat varenda kväll uppe i sun house med folket. Fester, kvällssnowboardåkande, rodelbahn, filmtittande, snöbollskrig, matlagning, folk på besök från GB, Polen, Holland och Tyskland som har spelat in snowboardfilmer osv.
 

Har träffat minnesvärda människor på jobbet. Tre stora killar från Kuwait varav en var advokat. Väldigt ödmjuka och sämst på att åka skidor. Jag hittade advokaten då och då liggandes utslagen nånstans i backen, och på frågan hur det gick fick jag alltid svaret att advokater är ganska lata. En snowboardåkare förra veckan steg på liften som vanligt folk, men varje gång jag tittade hade hon lyckats hamna upp och ner så hon satt fast med snowboarden i bygeln och släpades med upp i backen.

 

En hurtig högstadielärare undrade en gång vart jag kom ifrån, och efter svaret Sverige påpekade han att jag inte var blond. Jag svarade då att jag heller inte hette Inga (som många österrikare/tyskar tror) varpå han uppfattade att jag hette just Inga och skrek hela tiden saker som ”Inga vill du ha ett äpple?”, ”nu tar vi och tackar Inga för hjälpen” osv. Jag som till en början trodde han skämtade med mig kallade honom Hans i en halvtimme.

 

Tänkte egentligen göra några stopp på väg tillbaka till Sverige när jag slutat här i april, bland annat Hitlers gamla Örnnäste, men jag fick reda på att dessa turistställen inte öppnar förrän i maj så jag satsar på att ta några timmar i gamla Würre istället och fota lite.

 

Bah, vad nere jag är idag. Ska nog ta kälken ner till bussen sen för att roa mig lite.

 

På återseende mitt herrskap.

 

Saknar min lilla gris där hemma

Vissa dagar ska inte vara såhär

Den här dagen alltså, vart ska jag börja?

 

"Hur ska jag ta mig ner för backen"-problemen tampades jag även med idag då jag upptäckte att bobarna var borta. Tog en kälke (som liksom de flesta andra hade en förkärlek till att dra nåt förbannat till vänster) och började åka. En liftstolpe kom i vägen samtidigt som det satans påfundet till fordon väjde för att plötsligt bara göra nån galen u-sväng i full fart, och iväg flög jag.

 

Enligt spåren hamnade jag fem meter ner i backen och landade på huvudet/ansiktet. Låg paralyserad av huvudvärk i en halv minut och undrade hur dumt det där egentligen måste ha sett ut innan jag reste mig lite halvgroggy och fortsatte neråt.

 

Kom sen ner till min liftstuga och stoppade papper i näsan för näsblodet innan jag promenerade upp i backen för att slå ner långsam-skyltarna då jag upptäckte att min högra handled var stukad.

 

På eftermiddagen råkade jag snubbla in på facebook då jag egentligen skulle koppla upp internet för att lyssna på spotify när jag fick syn på min yngste morbrors uppdatering "RIP dad". Fick bekräftat av min bror att morfar var död och gick sen runt, runt, in och ut från min liftstuga och grät i nån timme.

 

Denna gamla, glömska norrman som alltid sjöng, pratade i 120 decibel och bodde mitt ute i skogen med alla sina växter som den trädgårdsmästare han var. Inte stod jag honom nära trots att jag bodde drygt en halvtimme från honom hela mitt liv.. men han var ju ändå min morfar.

 

 

 

Männens fribiljetter

Vi lever i ett samhälle där bedömningen av en människa sker efter det man själv inte kunnat påverka framför de aktiva val man gjort. Att födas som tjej eller med mörk hy innebär automatiskt att vara lite sämre i den här världen styrd av vita västerländska män.

 

Media daltar med alla stackars våldtäktsmän vars liv är förstörda efter att tjejerna de våldtagit, kissat på och offentligt hånat ställt upp för sig själva och anmält svinen. Samhället fortsätter lägga skulden och ansvaret på offren och tar parti för männen som hade ”lysande framtidsutsikter”. Dessa arma pojkar hamnar i polisens register för sexuella övergrepp, och för detta får de medlidande. Det finns en jävligt lätt lösning: vill du inte klassas som en våldtäktsman – ja våldta då inte.

 

Killar som utnyttjar tjejer sexuellt får högre status. Det är socialt accepterat och uppmuntras. De som tvingats till saker mot sin vilja måste inte bara lära sig att de inte äger rätten till sin egen kropp utan måste även leva med samhällets positiva mottagande av förövaren. Själva kastas de undan i glömska som de värdelösa horor dom är. De klöser skinnet av sig timme efter timme i duschen, fyllda med så mycket självhat att ångestens tunga täcke suger livslusten ur deras kroppar.

 

Männen tar för sig. Överallt. Hela tiden. Varje dag.

 

Att vara född med "fel" kön har sitt pris. Man måste kämpa för att förtjäna den respekt männen automatiskt ger varandra. Man får räkna med att hoppas över, glömmas bort. Förlöjligas. Man får ingen ögonkontakt till skillnad från de andra. Man lyssnas inte på. Överröstas. Skrattas åt, ignoreras.

 

Gärningar och beteenden kommer undan genom könsbaserade fribiljetter. Är man född tjej får man ta det, är man född kille gör man vad fan man vill. Männen har makten, och spelreglerna säger klart och tydligt att tjejen inte är lika mycket värd.

 

 

Sluta va så jävla svenska

Jag fick plötsligt för mig att jag skulle läsa in mig lite på sverigedemokraternas politik och tog mig in på deras hemsida. Det var ren idioti från sida ett. Lite 1920-talssvenskens drömvärld återskapad av ett naivt och önsketänkande hillbilly-gäng. Vi börjar med citatet: "Sverigedemokraterna är ett Sverigevänligt parti som eftersträvar en hög grad av gemenskap och samhörighet i samhället. Vi önskar oss ett varmare samhälle där människor känner trygghet och visar omtanke genom att ta ansvar för varandra. Ett samhälle byggt på samhörighet är en förutsättning för en gemensamt finansierad välfärdspolitik, låg brottslighet och en fungerande arbetsmarknad."

Ja det låter väl jättefint. Sen kommer det här:
"Vi vänder oss emot det multikulturella samhällsbygget då det förutsätter splittring, utanförskap och även kräver att vi i Sverige ska anpassa oss till andra kulturer. Utgångspunkten måste vara att de som invandrar till Sverige ska anpassa sig till svensk kultur och svenska värderingar." "Vad är svensk kultur? Att sätta sig på ett helt tomt säte på bussen, att inte vilja sticka ut, att inte tuta i trafiken, folkdans, folkmusik, bonader på väggarna.." osv.

Jag kan inte annat än att undra om Sverigedemokraternas röstare över huvud taget känner till mer än deras "Sverige har en kass invandrarpolitik"-anda. Allt för många sitter förmodligen med förakt och fördomar mot invandrare och återfår här någon typ av hopp om att något kommer vända till deras förtret så Sverige kan få återgå till att vara tryggt, blondt, blåögdt, fegt, tråkigt och fullt med  folkdans (??).

Jag är trött på bristen av förståelse av samband, förutfattade meningar, okunskap och ovilja att någonsin ha ett öppet sinnelag för sådant vi inte känner till.

Vad är det första du tänker när du ser bilderna på denna iran/irakiska mannen till exempel?



Förbannat jävla bra låtskrivare säger jag.
 
 
 

Det går att uppdatera!

Jag är tillbaka i mitt förruttnande skitrum för några dagar då mitt näste intagits av tre unga snowboardfilmande skottar. Jag kan inte lova någon storslagen uppdatering här då min dator är oförutsäg till den grad att den uppdaterar sig själv tolv gånger i sekunden och får mig att slita mitt hår av ilska.
 
Tänkte bara försöka mig på en snabb visit och berätta att jag ångrat mig gällande vilken låt som numera är über-asnajsigast. Here it goes. Med undantag för system of a downs sångare är detta i princip bestående av samma gäng, bara att det är gitarristen Daron Malakian som sjunger, och han måste ändå påstås vara lite bättre än gamle herr Tankian som man efter tio års lyssnande får ont i trumhinnorna av att höra ibland. Dog av lycka när jag upptäckte bandet Scars on broadway i förrgår. Serj Tankians egna projekt är dock inte heller att kasta under droskan, så jag är inte den som är den. Lyssna för böfvelen!
 
 
 

Våldsamt

Efter jag spillde mjölk i min dator för några dagar sen har det bara gått utför.
Nu laddar alla sidor om sig så fort man börjar skriva, vilket gör att det är omöjligt att ha konversationer på fejjan, skriva i bloggen eller skicka mail. Typ skitbra, tack klantighetsfaktor och väl tajmat!

Jag ger mig på ett försök att göra en snabb uppdatering genom "anteckningar" trots att programmet envisas med att hela tiden kopiera in tid och datum om och om igen. Tänkte nämna något om fenomenet farliga och våldsamma killar = sexighetsfaktorn gånger tusen i filmer, reklamer och i verkliga livet. Varför är det de mordiska hjältarna på filmduken som drar vår uppmärksamhet? Varför snackar vi ofta om att hitta de bra killarna samtidigt som vi håller dessa på vänskapligt avstånd och ohjälpligt fortsätter rikta intresset mot de farligare killarna? Nej det är inte alla, långt ifrån om vi snackar verkliga livet, men den där mörka blicken på reklampelaren, varför säljer den? Varför säljer våld?

 

Jag kommer på mig själv med att se den här videon och känna en dragningskraft till alla killar utom han som inte blev nitad, trots att ingen av dom hade nån wow-faktor från början.

 

Vad tänker ni när ni ser videon?

Fyra veckor

Tiden som rusade förbi står nu still. Trots att jag hela tiden bara varit ledig var sjätte eller åttonde dag har det alltid känts nära till nästa gång. Veckorna flög förbi, februari kändes som en kvart och jag började få separationsångest när jag insåg hur osannolikt det är att jag nånsin kommer springa på kollegorna igen efter vi lämnat Flachauwinkl.
 
Nu är det precis fyra veckor kvar och jobbdagarna är så långa att jag inte bara hinner dö av tristess tolv gånger utan även blir rastlös, livlös och emellanåt hysterisk av all uttråkning. Igår hade jag tjugofyra totalåk i barnliften, det blir i genomsnitt tre i timmen.
 
Det roligaste är de fem minuterna på boben innan jag börjar jobba. Efter senast jag skrev hade jag kommande morgon en ännu värre upplevelse. Backen som även denna gången var nypistad var även totalfrusen och blixthal. Nu snackar vi halka till den grad att det inte ens var möjligt att stå rakt upp och ner utan att halka nedåt. Tror ni det gick att bromsa med boben som var gjord för att glida på detta djävulska underlag värre än kälken? Nej. Som vanligt gick första backen bra, men när jag kom över krönen till nästa insåg jag hur totaldoomed jag var när boben började få upp fart. "NEJNEJNEJNEJNEJ" skrek jag hysteriskt och kastade mig till slut av den arma bob vilken började glida mot skogen. Jag kom upp och hämtade boben då jag fick syn på en av pistkillarna tjugo meter bort som frågande stod och tittade på mig. Jag försökte mig på kroppsspråket "jag vet precis vad jag håller på med" och vinkade lite nonchalant innan jag sakteligen tog mig ner för backen med boben ledd vid min sida. Sen slog jag mig på fingret med en yxa så det började blöda och skrattade åt tanken att en av anläggningens webbkameror förmodligen filmade delar av denna backe.
 
Har egentligen massor av ämnen jag vill skriva om men känner mig inte fullkomligt motiverad just nu.
Något ni vill att jag skriver om så önska på.
 
 
Utsikt till höger från vår kära ovanvåningsveranda-balkong
 

En dag som idag som idag

Tänkte dela med mig av min dag såhär på kvällskvisten.
 
Det började med att jag tio minuter innan jobbets början upptäckte att båda bobarna var borta, vilket resulterade i att jag graciöst fick klämma in mig i Winklalms slädförråd och sno en pulka. Det var nypistat, fruset, is och tidspressen från helvetet. Efter pulkan börjat glida upptäckte jag till min skräckblandade förfäran att både den och backen drog till vänster, och den var omöjlig att få stopp på. Första backhalvan var okej till skillnad från andra, den sträckte sig rakt och brant med en viss vänsterlutning längs kanske fyrahundra meter. Det gick snabbare och snabbare och jag närmade mig skogen i galet hög fart. I ren panik och efter att ha slagit bort eventuella funderingar på textilbromsning då hastigheten inte var min vän körde jag ner hälarna i backen allt vad jag hade fram tills jag slog i ett isberg och flög in bland träden. Kälken försvann.
 
Efter lunchrasten hade jag tid nog att ta snowboarden ner till min liftstuga. Pisten bestod bara av vattniga snövågor vilka gjorde alla kurvförsök livsfarliga. Lyckades inte ens med vänsterkurvorna runt slalombanan i barnbacken.. och hade en blöt röv resten av jobbdagen.
 
Nu ikväll råkade jag spilla mjölk över tangentbordet vilket till en början såg ut att få förödande konsekvenser, men som nu endast fått den högra shift-knappen att vägra göra stora d:n.
 
That's about it. Tänkte filma när jag åker bob ner till jobbet nån dag men då måste jag tejpa fast kameran på huvudet först. Såvida ingen våldsamt protesterar mot idén utgår jag från att jag har er blessing och gör slag i saken vid tillfälle.
 
Nu går jag och lägger mig, på återseende mitt herrskap!
 

Äntligen!

När jag bodde sju månader i gamla hederliga Würzburg, och drygt ett år senare ett par månader i Berlin var jag helt ute och cyklade gällande tyskan. När jag ansträngde mig kunde jag förstå ungefär fyrtioåtta procent, men gick det fort, om flera pratade samtidigt, jag var trött eller ofokuserad så gled det bara in på engelska, eller så satt jag helt enkelt rakt upp och ner och dagdrömde istället. Tyckte det var besvärande att prata med folk som inte snackade engelska, för det resulterade ofta i att jag fick fråga om och om igen allt vad jag inte förstod.
 
Då låg engelskan lika nära till hands som svenskan, och eftersom jag ibland fick byta däremellan då Robert lärde sig svenska och jag inte behövde byta över till engelskan när jag snackade med norska Kristina i Würzburg hände det att jag blandade ihop språken och påbörjade engelska meningar med svenskar och tvärt om. Jag ville egentligen lära mig tyska hela tiden, men den privata språkkursen jag hamnade på i Würzburg var alldeles för svår och fick mig bara att sitta och stirra på en uppstoppad spindel timme ut och timme in.
 
I Berlin gick mitt jobb ut på att sälja in gratisprenumerationer på en dagstidning till folk som stormade förbi. Det gick att lära sig vilka öppningsrepliker som funkade bäst och hur man sen skulle förklara vad det hela gick ut på, men det utvecklade inte direkt mina språkkunskaper, jag snackade fortfarande engelska med min chef och mina kollegor.
 
Först när jag kom till Österrike var jag tvungen att samla mitt knappa tyskaförråd från dag ett. Jag fick jobbet genom en telefonintervju på tyska när jag stod på den Berlinska shoppinggatan Friedrichsstrasse i höstas, och all mailkontakt jag hade med chefen därefter skrevs på samma språk. I början var det konstanta "vad betyder det?" från min sida när jag var uppe i sun house med arbetskamraterna om kvällarna, men efter en månad överraskades jag av att ha haft en hel diskussion om styrkorna i Afghanistan. Nu för några dagar sen insåg jag att jag blandar ihop engelska och tyska så som jag gjorde med svenska och engelska - äntligen!
 
När folk i liften frågar något på engelska hör jag och svarar på tyska, jag har sett några av deras dubbade filmer och bara missat handlingen på några ställen och jag fattade för första gången Rammsteins texter tillräckligt för att inse olämpligheten för dessa att spelas i barnliften. Grammatiken är fortfarande skit och jag är långa vägar från att snacka flytande eller förstå allt, men om man jämför idag med för tre månader sen är jag både jäkligt glad och stolt över att bara kunna babbla på utan att hela tiden behöva stanna upp eller hoppa över ord jag inte kan.
 
 
 
 

Drei monate schon vorbei

Herren i hagen, satan på torget osv. vad dålig jag är på att uppdatera.
 
Jag orkar inte att dagarna går så fort. Har snart jobbat tre månader i Österrike, och det är bara en kvar. Jag kom ju precis hit?!
 
Förra veckan började det lukta typ gammal stickig spya överallt i mitt rum och jag insåg att det kom från badrummet. Efter att haft dörren stängd i några dagar tog sig stanken in på mitt rum och gjorde det omöjligt att vistas där utan gasmask. Staniel som har nycklar till allt lät mig ta över relaxrummet med sex sängar, mattgolv och fönster i taket, där jag nu befunnit mig sen dess, och stortrivs. Har flera gånger fått infall att vilja hoppa runt i sängarna lyssnandes på Britney Spears och ha kuddkrig med någon.
 
Igår var jag ledig dessutom och fick med mig Staniel ut på en snowboard/skidtur i backarna. Med tanke på hur länge vi varit här borde jag redan ha sett hela anläggningen jag jobbar på men har missat ungefär halva då det är så mycket jobb, eller "jobb" som Staniel skulle sagt, att jag för det mesta på mina lediga dagar bara ligger utdöd i något hörn efter att ha varit i Flachau och handlat.
 
Men igår så. Det är svinvarmt här nu, vår i Österrike är svensk sommar med undantag för snön, så slaskheten i snöns konsistens bromsade ner farten tillräckligt för mig att våga sjuhundra fler kurvor än förra gången. I barnbacken mitt i skogen vurpade jag i hög fart dock och hade tur som landade med huvudet i mjuk snö och inte is. Kan även nämna att det enda stället jag har träningsvärk på idag är på halsen...?
 
Här får ni en karta över stället. De svarta markeringarna är vart jag varit tidigare och de röda vart jag för första gången var igår. Den gröna stjärnan är vart vi bor och den lila vart jag jobbar. De gula cirklarna är urval av platser jag aldrig varit på.
 
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se