Tänker inte kompromissa

I höstas fick jag idén att tatuera in ordet "riot" antingen på fingrarna eller på handleden, men med tanke på hur mycket jag tidigare ändrat mig gällande tatueringar lät jag det sjunka in innan jag verkligen bestämde mig. När jag var i Ao Nang med en fransk tjej vid namn Charlene sprang vi på den gamle godingen Dthai från förra Thailand-resan som råkade jobba i en glassbar/tatueringsstudio, och efter ett par öl fick vi den brillianta idén att tatuera oss. När hennes djurtass satt på plats var det min tur, exalterad och nervös som jag var. 
 
Det fanns tre anledningar till tatueringen: ordet som betyder upplopp/uppror är ett sätt att alltid påminna mig själv om att inte ge upp för samhällsnormerna, idealen, förtrycken, orättvisorna och resten av all skit vi tvångsmatas med för andras vinst och vår egna förlust. För det andra var det lite av en hyllning till allt som pussy riot kämpar för: feminism, fria sexuella läggningar och mänskliga rättigheter. För det tredje var det lite en tanke på diskussionen hos My och Jarri och deras kompis som påstod att vi människor vore lyckligare om vi hade färre valmöjligheter. Att ha en synlig tatuering sänker många möjligheter i områden där jag inte ens vill vara. Jag gillar till exempel inte att jobba som servitör, vilket jag nu inte kan göra längre såvida det inte är på typ rockklubbar, och det håller mig på rätt bana. Det får mig att bara göra saker jag verkligen vill, tillsammans med människor jag passar ihop med. Om det så skulle vara min motsats till person jag får som chef och hen inte såg det som ett problem har jag hamnat på rätt ställe, framför att motvilligt uppträda som en neutral kopia. 
 
Igår bad jag om jobbråd på "svenskar i Oslo" på facebook och blev ombedd att inte ha en profilbild där jag såg ut som en trailer-trash crackwhore. Fler bad mig tänka över valet av profilbild och vad jag visade på fejjan. Jag förstår tanken, men för mig innebär det att kompromissa mig själv. Det är normalt att dricka sig redlös, det är icke-normalt att två killar håller hand. Det är normalt att på profilbilden köra det klassiska duckfacet och se så oskiljbara ut att nittio procent av alla unga tjejer blir misstagna för att vara en enda stor personlighetslös massa, och det är icke-normalt med nytänkande fotoprojekt som bryter av det enkla och anonyma. 
 
Det är ju det som är grejen! Jag vill jobba hos de som skulle like:a bilden, som skulle gilla annorlunda och inte vilja ha den som jobbar stenhårt för att bli som nästa kvinna i raden. Om det så innebär att jag i slutändan blir min egna chef. I Thailand var managern en ödmjuk och proffsig ung man med mer piercings än ansikte, med tatueringar från hälen upp till halsen och med långa dreads, och han var grym. För mig gäller det att alltid vara mig själv och att bara göra saker jag och andra mår bra av. Och det innebär i högsta grad att jobba med folk som uppskattar mig som jag är, hela mig, där jag inte längre behöver springa runt och ha ångest över att jag inte är normal nog, vilket jag redan har gjort alldeles för många gånger. 
 
Jag och Dthai i Ao nang

Kommentera här: