Sju års fantastiska bravader

Återkommer ibland till min saknad av försvaret och tänkte köra en "kort" sammanfattning om varför.
 
From scratch minns jag känslan av att lyfta pappas AK4 som barn, se honom komma hem från övningar. Det startade inget intresse men det tände en gnista av nyfikenhet. När jag var tolv stegade jag in på burger king och hittade en drös uniformsklädda ungdomar som hänvisade mig till hemvärnsungdom, men jag saknade åldern och fick vänta några år. Stod i deras väntelista redan på högstadiet och fick i nian åka på prao på flygflottiljen utanför Ronneby tillsammans med en bunte pajasar från andra skolor. Det starkaste minnet därifrån är hur jag utklassade flottiljens värnpliktiga i biljard och än idag är bra vän med en av dessa.
 
Därefter upptäckte jag med glädje hur försvaret hade sommarkurser i både armén, flygvapnet och sjövärnskåren. Sökte till min första som femtonåring och åkte iväg på tio dagars strapatser till luftvärnsregementet i Halmstad. Hälften grundläggande utbildning och hälften överlevnad. En utmaning så olik något jag tidigare varit med om. Med en sammanhållning, ett samarbete, en lagkänsla och så många upptåg. Där var nya lektioner varje dag, inomhus, utomhus, krälande i buskage, i sjukvårdssalar, i fält, på skyttebanan, i marschkängor, ibland hungriga som vargar men alltid med någon form av kämpaglöd.
 
 
 
 
Samma höst ändrade hemvärnsungdom om till försvarsutbildarna och vi var en ovanligt stor kull som joinade. Med en flummig furir och en respekterad fänrik i täten möttes vi varje torsdagkväll de följande tre åren. Folket droppade av en och en, kanske snarare fem och fem, tills gruppen på kanske femton pers åkte på vår första utbildning till Höllviken. Under nätterna i fält pratade fänriken i sömnen, nån kille sov med folks fötter i ansiktet och en av deras furirer frågade vid en visitation vad vår tvättboll var för nåt, det är egentligen allt jag minns.
 
Följande sommar antogs jag till sommarkursen på samma flygflottilj jag två år tidigare haft praktik på. Liten, blond och blyg, men älskade varenda moment. Och trots att jag inte sa mycket stärkte en av kaptenerna mitt självförtroende avsevärt när han uppmärksammade mitt skytteprovs femtio poäng av femtio möjliga, vilket jag senare fick gå upp och ta emot pris för. Sommarkursen innehöll bland annat även vandring på blekingeleden, en tur med försvarets övningsflygplan och lektioner i allt från jas 39 gripen till sjukvård, och ganska mycket grillande.
 
 
 
 
 
Med försvarsutbildarna hade vi konstant nya lektioner utöver den veckovisa fysen på kill hill. Radio, exercis, skytte, förflyttningar, you name it. Helgövningar i Rinkaby, Kaffatorp, Lönsboda, på olika gamla militärfält, ute vid soldathemmet, tävlingar i Stockholm mot lag från andra länder, b-styrkor på hemvärnets övningar, marscher, nationaldagsfirande i uniform, hinderbanan i Revingehed, regementsdagar and so on.
 
 
 
 
 
Och nu började jag även på flygvapenfrivillig ungdom med helgresor till flygflottiljen en gång i måndagen. Rökdykning, övningar i gamla övergivna hus, simning i Karlskrona, lektioner i ledarskap och vansinnigt mycket annat under två år, i ett förträffligt gäng.
 
 
 
 
Tredje sommaren blev det sjövärnskåren, trots min starka avsky mot vatten - och vilken sommar. En grupp på sexton pers i sjuttonårsåldern, på en av de mest fantastiska platser jag nånsin varit på, Kungsholmen. Vi drillades i morsekoder, segling, fys och var ute i fält med ungdomar från USA, Lettland, Ryssland och England. De tre veckorna var så fullspäckade att det nästan är en omöjlighet att återge. Vi väcktes en natt av de äldre eleverna och förflyttades ut till roddbåtarna. Det enda ljuset kom från månen och några facklor som brann vid varsin sida om öppningen till öns runda hamn. Hundratals yrvakna människor ställde upp på gården. Natturen ledde till en prisutdelning, jag ropades upp som kursens kamrat och än idag räknar jag det som en av mina starkaste upplevelser. Hela sommarskolan präglades av spex och befäl med glimten i ögat.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Försvarsutbildarna och flygvapenfrivillig ungdom fortsatte och loven spenderades i Höllviken med ledarskapsutbildningar, på vinterkurs i Grövelsjön eller på andra tillfälliga övningar, kurser och projekt runtom i Sverige.
 
 
 
 
Slutade som ungdom precis före skolan slutade. Fick mitt första jobb som instruktör i sjövärnskåren i Stockholm tre dagar efter studenten och jobbade i ett par månader, och två år senare i Göteborg. Utbildade i bland annat exercis, sjukvård, morsekod och livet i fält. Allt som inte hade med vatten att göra. Mina kollegor var fenomenala och gjorde mig bekvämare trots min kroniska blyghet. Utvecklades något enormt på de sex veckorna och trivdes perfekt i en värld av rutiner och galenskap.
 
 
 
 
 
 
 
 
Ett år senare fick jag brev om att ett hemvärnsförband skulle rekrytera nya soldater och åkte på grundläggande soldatutbildning i Revingehed. Den bästa utbildningen jag nånsin gått. Allting kändes rätt. Gruppen var strålande, stämningen alltid god, utbildningen utmanande och varierad och mina ledarskapskunskaper fick sättas på prov mer än en gång.
 
 
 
 
 
 
 
Någon månad senare följde befattningsutbildningen på samma plats, klarade utbildning och antogs till förbandet men fick hoppa av när jag senare samma år flyttade till Tyskland på obestämd tid.
 
För att skriva det här inlägget krävs det nästan att jag sätter jante åt sidan. Jag har försvaret att tacka för större delen av min utveckling som person sen jag slutade högstadiet. De lärde mig att tro på min förmåga, att samarbeta och att lösa problem. Jag har försvaret att tacka för alla de kunskaper jag fått inom en massa olika områden och all den konstruktiva kritik jag fått. Genom försvaret gick jag pressa mig själv till mitt yttersta, vackla och komma på fötter igen. De lärde mig att bita ihop och fokusera rätt. Genom försvaret fick jag en ny känsla av samhörighet, utbildningar i ledarskap och under det sista aktiva året uppmaningen att söka vidare till officer. Vem hade jag varit idag utan allt det här?

Kommentera här: