Vikingar och hembygdsgårdar

Igår var en mycket bra dag. Bestämde med Husam, en av killarna från Syrien, och hans kusin att vi skulle till vikingabyn i Näsum. Så vi körde dit för att inse att man bara kunde betala inträdet kontant vilket ingen av oss hade på oss så vi strosade runt utanför ett tag innan vi körde vidare mot en sjö i närheten av där min farmor brukade bo. Vi stack sen tillbaka till byn dom bor i och gick till hembygdsgården i strålande solsken och drack cider och drinkar med tranbärsjuice. 
 
Tror vi kom dit vid halv två på eftermiddagen och satt där till kanske sju på kvällen när solen började gå ner. Eftersom både Husam, Nour och jag lyssnar på metal blev det en hel del godbitar dagen igenom. När det var som varmast fick jag och Sam för oss att springa till en vattenspridare ute på fotbollsplanen intill gården och hoppa igenom vattenstrålarna. Bästa delen på hela dan kan ha varit när han med byxorna nere vid fötterna småsprang mot vattenspridaren, snubblade och ramlade i den mest blöta delen av gräset. Vi jämförde sen vem som sprang snabbast, vem som var bäst på att stå på händer och hjula och sen höll dom på att skratta ihjäl sig åt att en gammal man med hund kom gåendes, fick syn på dom, sa "hejhej" och snabbt tog av nittio grader åt vänster. 
 
Även om det är fantastiskt roliga människor att hänga med dök alltid flyktingfrågan upp. Livet i Sverige plågar dom även om dom är eniga om att dom älskar landet för att ha skyddat dom från krig och misär. Sorgligt nog tyckte en av dom att det vore bättre att inte leva alls än att lida igenom den nuvarande situationen. Jag frågade hur ofta dom möter rasism varpå jag fick svaren varje vecka och varje dag. Det dom saknade mest från hemlandet var att bara få vara. Deras problem var inte bara kommentarer, det var även folks blickar, undvikanden och hur låsta dom var i förbud och lagar. 
 
Drömmen om Tyskland dök ofta upp. De kände många som flyttat vidare dit och sett tillbaka på tiden i Sverige som en förfärlig del av deras liv. De kan inte åka buss utan att folk blänger, de kan inte handla utan att ha personal diskret smygande bakom, de kan inte gå ut och möta folk på stan eller uteställen för de undviks alltid. En av dom hade nyligen varit i Tyskland och fått flirtande blickar från en tjej och han kunde inte minnas senaste gången han på det sättet fått känna sig som en människa. 
 
En av dom sa ödmjukt att han förstår varför många svenskar har en så kylig attityd mot invandrare. Med tanke på den skara män som syns mest, har de mest extrema sätten, begår brott och så vidare tvingas resten med på tåget. Han förstod varför folk bytte trottoarsida och kunde till och med erkänna att han själv kunde vara rädd för de grupper killar med det beteendet. Och så är det ju, och svenskarna värnar om sin trygghet. Men det är hjärtskärande att höra deras berättelser. Alla de killar jag träffat genom tidningen jag skrev har varit varma, generösa och roliga men djupt olyckliga över sin situation. I början frågade de om råd, hur kan man få kontakt med svenskar och komma in i samhället? Nu är dom så vana vid rasistiska bemötanden att de inte vågar eller orkar försöka längre. 
 
Positivt nog hade dom tillräckligt med distans för att kunna skämta om det. När vi gick tillbaka till Husams lägenhet skämtade dom om vad de kunde göra ifall de mötte en svensk på en gångbana och inte ville att denna skulle bli rädd. Skrattade nästan så jag grät men i själva verket är det så sorgligt. 
 
Men det var, trots en del tunga samtalsämnen, en fantastisk dag.











Kom ihåg mig?
Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se