Lev för din egen skull
Vi människor vill ju gärna följa normer för att passa in och vara delaktiga i en gemenskap, men vad gör vi när normerna vi så strikt följer leder till splittring och utanförskap?
Om de oskrivna samhällsreglerna känns påtvingade från människor som gör oss illa eller som kanske inte ens tar någon notis om oss. Om resultatet i slutändan ändå inte kommer bli delaktighet, gör vi det då endast för hoppet om förändring? Och är förändringen vi hoppas på att de som fryser ut kommer börja visa barmhärtighet eller hoppas vi helt enkelt bara att dom kommer sluta vara idioter?
Samhället förbereder oss inte på individuella liv, de formaterar oss och använder sluga trick som människans psykologiska funktionsmönster faller platt för. Trots att, om man tänker efter, samhället ständigt påtalar hur oviktiga vi är som enskilda personer. Våra kreativa hjärnor mals till spån ganska tidigt och därefter kan man lura folk till att börja röka, banta, svälta sig och spendera en hängiven livstid åt något man kanske sen tyvärr måste inse var till ingen nytta då du är fullständigt utbytbar och det enda du tackas för är insatsen att ha gjort de rika rikare och hållit de strikta reglerna intakt.
Och trots att du kanske livskrisar dig igenom alla år med ångest, depressioner, dålig ekonomi, svek från myndigheter, ensamhet, skilsmässor, trötthet eller kanske till och med utbrändhet, och en vardag omkring massor av människor utan att du egentligen träffar en enda person, så tror du på att samhället vill dig väl.
Jag tycker mig se uppvaknande människor överallt. "Jag fyller fyrtio nästa år, hur hände detta?" Människor som låtit åren passera utan att strukit en enda sak från sin bucketlist. Trots att de under alla år haft ett annat drömjobb i bakhuvudet, trots att de lovat sin partner att åka till Rom ihop, trots att de alltid önskat ett sommarställe på landet. Så plötsligt var det för sent. You have served your country well. Men inte dig själv.
Det är en myt att vi människor måste följa ordningen och det är en myt att pengar gör oss lyckligare än att uppfylla våra önskningar och spendera våra liv omkring kravlösa människor som får oss att må bra. Kanske är just nu den bästa tidpunkten att inse hur reglerna ger oss väldigt få fördelar jämfört med skadorna de orsakar. Hur hanterar Sveriges politiker sjuka, mor- och farfädrarna på äldreboendena, skolbarnen, invandrarna och integrationsproblemen, arbetslösheten och de som går hemma osv. Hur mår ungdomarna? Hur mår den ensamstående mamman? Hur mår de som sover i hörnet runt T-banan på Hötorget? Hur mår alla närhetstörstande människor som inte vet hur man tar kontakt med andra svenskar?
Jag tror att det enda sättet man kan se tillbaka på sitt liv som gammal utan ånger är att från och med idag göra det man verkligen verkligen vill. Jag är medveten om att en del är låsta i sina situationer men man kanske kan börja i änden att sticka hål på tron om att oväntad kontakt mellan människor är konstigt och opassande. Eller så har man även mindre drömmar som inte är så omskakande. Vi människor är i grunden så pass lika rent psykologiskt att alla de känslor eller drömmar vi har delas med fler.
Ingen kommer tänka "gud vad bra att Ingrid stannade som sekreterare/sotare/brevbärare fram till pensionen", för hade hon slutat hade hon ersatts av någon annan. Däremot hade hon antagligen tackat sig själv på pensionsdagen om hon valt att ägna sitt liv åt det som kändes rätt.
